Ska yttrandefriheten ha gränser?

I både gammelmedia och på internet pågår en minst sagt livlig debatt kring yttrandefriheten, demonstrationsrätten etc. Nu senast mot bakgrund av en del nynazistiska demonstrationer, men också på grund av olika motdemonstrationer, ibland med våldsamma inslag, polisens agerande. För en tid sedan uppmärksammades också det våld som utövas av vänsterextremistiska organisationer.

Att våld ska bekämpas när det utövas av nazister och andra högerextremister (med rasistiska inslag), det är de flesta helt överens om  - med undantag av nazisterna/rasisterna själva, som ser det som en rättighet till följd av den åsikts- och yttrandefrihet och demonstrationsrättighet som all har i vårt demokratiska samhälle. Demokratiska rättigheter som de bekämpar...
Gatuvåld kan inte accepteras som en metod att sprida sina politiska idéer.

Vänsterextremistiskt våld, och våldsamheter i samband med motdemonstrationer mot rasistiska/nazistiska demonstrationer får ett mera blandat mottagande. Märkligt (?) nog finns ofta en vilja hos olika vänstergrupperingar och till och med "vänsterintellektuella" att försvara våld från vänsterextremister. Vänsterpartiet söker som parti numera ta avstånd från våld, men har uppenbarligen svårt att få alla sina sympatisörer med i detta avståndstagande.

(Som en randanmärkning kan noteras att Karl Marx - den store inspiratören för kommunister och socialister - sannerligen inte var främmande för rasförakt, tvärtom. Kollar man upp lite så finner man att han snarast var en grov rasist och antisemit. En av Marx skrifter heter t ex "En värld utan judar".)

Jag anser att en demokrati måste försvara de demokratiska grundvärderingarna, däribland yttrande- och åsiktsfrihet och rätten att demonstrera (om polisen finner det kan ske enl lagen).

Yttrandefrihet och åsiktsfrihet måste alltså finnas i en liberal demokrati. Men samtidigt måste rimligen, som en konsekvens därav,  totalitära yttringar, som rasism och annan våldsbenägen extremism motverkas, just för att försvara demokratins grundvärden. 

Jag har stark sympati för tanken att hitta ett sätt att förbjuda odemokratiska grupper att utöva sina våldsideologier. Men jag vet inte hur det ska preciseras och göras på ett glasklart sätt som inte begränsar åsiktsfriheten. Och hur det ska kunna innebära att deras demonstrationer skall vara olagliga. Så, visst, om någon kan hiita en väg som är en lösning på det, så ska jag överväga det.
Dock tror jag inte att det löser problemet i sig - och åsikterna försvinner inte genom något slags förbud. 
De går bara under jorden. Därmed blir de också svårare att bekämpa, att bemöta.
Olagligheterna (som hets mot folkgrupp, våldsamma demonstrationer och motdemonstrationer etc) ska bekämpas genom rättsväsendet. 
Polisens uppgift vid demonstrationer ska vara att upprätthålla lugn och ordning och skilja de olika sidorna åt, om det är nödvändigt för att upprätthålla ordningen. Därvid ska inte polisen tillgripa mer våld än nödvändigt, och inte agera som om den vill skydda bara endera parten. Och våldsamma demonstranter ska lyda polisens order, inte störa ordningen. 

De extrema åsikterna ska bekämpas med debatt och upplysning.  (Där har också skolan en uppgift att upplysa om vad våldsideologierna står för, att de står i motsats till demokrati.) 

På ett sätt är det bra att t ex SD finns, liksom de extrema kommunistgrupperna till  vänster om vänsterpartiet. Det finns människor med extrema och odemokratiska åsikter hur mycket vi än argumenterar - och det bör nog finnas en ventil för dem. T ex så de inte infiltrerar demokratiska partier. Och så de inte har en giltig orsak att se sig som martyrer... 

Men som sagt, deras åsikter bör vi som demokratiskt sinnade bekämpa. Och våld och andra olagligheter SKA polis och domstolar ta hand om, utan silkeshandskar. Vare sig det kommer från höger eller vänster.

Tillägg. 
Ser att Jasenko Selimovic skrivit bra i DN idag om detta. Det är mera mångordigt än min text, men läs det gärna ändå.

Gatuvåld, varför?

Gatuvåld är ett återkommande tema i media. Nu också i Rädda Barnens tidskrift BARN (nr 2/08).
Där spekuleras i många och långa artiklar om orsakerna; politikerna måste satsa på fritidsgårdar, socialtjänsten måste samarbeta med ideella organisationer, vuxna måste bli bättre - barn och vuxna måste prata och umgås, barnen ska inte lämna hem och familj i förtid, manlig våldskultur, unga känner sig provocerade av polisen. Etcetera.
Så en liten krönika, av författaren Börge Hellström. Han konstaterar frankt att det är alkoholens fel. Visst kan finnas bakomliggande orsaker, men när spriten rinner in i de inblandade, då försvinner vett och sans.
Självklart! Men varför pratas så mycket om allt det andra? Varför går man som katten kring het gröt? Börge H är inte den som vill att samhället ska lägga sig i den enskildes dryckesvanor, men han har ändrat sig.
Spriten är en vana som de vuxna förmedlar till de unga. Vill vi minska gatuvåldet får vi "bekväma oss" till att kraftigt begränsa drickandet. Visa de unga att sprit inte hör till ett vuxet beteende.
Vi måste inse att alkoholen lossar alla spärrar. Mindre sprit ger färre dödade på gatorna.
Och Börge H konstaterar att om vi inte vill att andra ska lägga sig i våra spritvanor, då är vi själva en del av problemet.