Det var några veckor sedan jag först stötte på nyheten att det bildats ett parti vid namn Landsbygdsdemokraterna. Lite senare såg jag också en snutt om detta i en nyhetssändning i teve. Snällt och beskedligt, verkade det, kryddat med lite landsbygdsnostalgi.
Nu ska jag säga att jag vuxit upp på landsbygden och levt större delen av mitt vuxenliv i mindre städer och tätorter, sådana ställen som stockholmare med lätt förakt kallar landsorten eller "landet". Min politiska grund är det folkligt förankrade frisinnet. Det som idag oftare kallas, med möjligen aningen bredare tolkning, socialliberalism. Det definierar jag som en socialt ansvarstagande liberalism, vilket på intet sätt ska förväxlas med socialism. Frisinnet har sina rötter främst på "landet" (där de flesta bodde, faktiskt) hos småfolket där, småbrukare, hantverkare, lärare etc, folk som ofta också fostrats i folkrörelser som frikyrka, nykterhetsrörelse och fackföreningsrörelse. Den ideologin satt djupt hos dessa även om man inte alltid läst en massa politisk teori. Dock har jag även verkat en period i Stockholmsområdet, och även läst statsvetenskap, både om liberalismen och andra ideologier.
Den som vill läsa mera om hur jag beskriver socialliberalismen kan läsa i vänstermarginalen på denna blogg.
Vad jag förstår har Landsbygdsdemokraterna startats som en reaktion på centerns utveckling. Centern hette ju bondeförbundet och som jag lärde känna det i min ungdom var det ett intresseparti främst för mera välburgna bönder. Ett parti som gärna kompromissade om vad som helst bara det främjade böndernas intressen. När folk började flytta från landsbygden i allt högre grad kände bondeförbundets ledning att man måste söka väljare även i städerna och bytte namnet till centerpartiet. Det tog några decennier av utveckling (där kärnkraftsmotståndet en tid var centerns signum) innan centern faktiskt började anamma en del liberala idéer och fick en del väljarframgångar i städerna. Jag började hoppas på centern, eftersom samtidigt försvagades socialliberalismen inom folkpartiet. C beskrev sig till och med som socialliberalt en kort tid, men de facto blev det mera av neoliberalt med sin framtoning av "Stureplansliberaler" som Fr Federly. Så blev det en Alliansregering, där både centern och fp ingick och där de sprang ifrån sina socialliberala idéer i hög grad. De svek sådana liberala idéer som integritet och rättssäkerhet.
Det märkliga är att Landsbygdsdemokraterna (Ld) inte verkar ha reagerat på detta svek, utan främst motsätter sig att centern sökt anpassa sig till en samhällsutveckling som innebär att de flesta människor lever i städer och i någon mån anammat moderniteten.
Mitt första intryck av Ld är att Åsa-Nisse uppstått från de döda. Dvs en oförargerlig, lantlig humor, som tål att skrattas åt, men inte mycket mer. När jag kollar upp lite mera finner jag också att det som partiet står för, utöver svepande landsbygdsnostalgi, där detta är ett centralt citat: förutsättningarna för att på traditionellt sätt, utan obehagskänslor och otrygghet, kunna ägna sig åt jakt, fäbodbruk, fiske, djurhållning, bärplockning, svampplockning, rörligt friluftsliv, hästsport, hundsport etc., återupprättas, är att vargarna ska skjutas bort.
Betr företagande och service läser jag framför allt in ett krav på att landsbygden ska subventioneras till att kunna hålla samma service som i städerna, vilket torde innebära bidrag från städernas befolkning till landet. I någon mån möjligen genom att vinsterna av naturresurserna i högre grad ska beskattas där de finns. Detta senare kan jag i viss mån känna sympati för, men torde varken räcka eller ens vara praktiskt politik att kunna genomföra.
Betr demokrati och påverkan så kan partiets krav kort sammanfattas som mera av närdemokrati. Ett sympatiskt krav. När det exemplifieras som en möjlighet för landsbygden att få bort rovdjuren (läs vargarna), så blir jag dock betänksam.
Betr framtidstro och utveckling så kommer det nostalgiska bidragstänkandet, i kombination med närdemokratiska krav, fram igen.
Som helhet är dess program, eller vad man ska kalla det, tunt och föga förankrat i någon ideologi men desto mera av nostalgi och rosenröda drömmar, som kontrast mot moderniteten i samhället i övrigt. Ett slags outvecklad och primitiv konservatism alltså.
Visst behövs det fler och bättre alternativ till dagens riksdagspartier! Jag har dock svårt att se att ett parti som redan genom sitt namn exkluderar huvuddelen av väljarna har en framtid. Inte heller tror jag på någon framgång för det genom att så utpräglat spela på nostalgi i kombination med hat emot rovdjuren.
Mera av framtidstro och vilja till demokratisk förnyelse kunde de visa genom att lyfta fram internet som ett instrument för en demokrati som inte behöver vara storstadscentrerad.
Ett fritt internet, utan censur och integritetskränkande regleringar, det kan vara en väg för inflytande även för landsbygdens folk!
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar