12 september 2011

Varför ser en del snett på socialliberalismen?

När folkpartiet bildades 1934 var det genom en sammanslagning av de partier som kallade sig liberaler resp frisinnade. Tidigare hade liberalismen partimässigt återfunnits i ett enda parti, men splittrades i förbudsfrågan (förbud till alkoholförsäljning eller inte). (Spritvännerna vann som bekant en ytterst knapp seger i folkomröstningen och resultatet blev ett slags kompromiss i form av motbokens införande.)

Det liberala partiet, som var det lilla, bestod av s.k. stadsliberaler och kulturliberaler. Sådana som var välutbildade och ofta hade en teoretisk bakgrund i och kännedom om de liberala tänkarna.
De frisinnade var det större liberala partiet och bestod av "praktiska liberaler", folk som bodde på landsbygden, där de flesta svenskar levde då, småbönder, hantverkare, arbetare, lärare etc. Ofta var de också aktiva inom de då starka folkrörelserna som frikyrkorna och nykterhetsrörelsen, ibland också inom fackföreningsrörelsen även om den alltmer sågs som en fråga bara för sossar och kommunister.

Inom det förenade folkpartiet fanns länge olika lokalavdelningar för frisinnade resp liberaler. Detta beroende på medlemmarnas bakgrund. Med tiden växte de ihop och någon egentlig skillnad fanns inte eftersom socialliberalismen tog kommandot inom fp, de frisinnade kände sig helt hemma med den och även "stadsliberalerna" accepterade att svensk liberalism var detsamma som socialliberalism. Dvs en förening av frihetsbegreppet och det sociala ansvaret, att friheten bara finns i gemenskap och hänsynstagande till andra. Och emot socialismen.

Med neoconservatismens uppkomst, i Sverige under beteckningen nyliberalism, så kom den in först inom högern/moderaterna, men efter en tid även in i folkpartiet. Det socialliberala sågs (och ses) officiellt som en god etikett, men dess innehåll har alltmer urholkats och ersatts med annat. Och både inom och utom fp så hånas ofta numera socialliberalism som något slags frihetsinskränkande förmyndaraktigt konservativt (och det säger neo-conservativa!) från frikyrkliga och nykterister.

Jag vill därför betona och klargöra att det som de frikyrkliga och nykteristerna stod för var riktig socialliberalism, dvs mycket nära det som länge kallats frisinne. Frisinne är det svenska ordet för liberal, i vart fall enl vissa ordböcker. En annan sak är att med tiden har en och annan blivit mer el mindre konservativ (och då ofta gått till kd), och de gamla folkrörelserna har tappat kraft och medlemmar.
Dessutom har begreppet svartmålats av dess motståndare, inte minst då av de nyliberaler/neoconservativa och andra som vill begränsa liberalismen, ja all politik, till att bara handla om pengar/ekonomi.
Både de frikyrkliga och nykteristerna såg människan, att människan måste leva i gemenskap med andra. Att egoism är något som gör andra ofria.
Deras (och dagens!) socialliberalism bestod därför i hög grad i att befria människor från religiöst tvång (statskyrkan) och för friheten att själv välja det man vill tro på. Eller inte tro på. Att befria människor från alkoholismens tvång och förtryck, både för den enskilde och dennes omgivning. De var frihetsrörelser, som såg människan som en individ som kan och bör leva i gemenskap med andra.

Det är därför ironiskt att en del av de som idag kallar sig för "livsstilsliberaler" ser ner på och förtalar de liberaler som såg och ser just att människans frihet begränsas när den skadar andra människor, men att inte staten/samhället ska tvinga på människor en syn på livet.

Att då socialliberalismen, och då främst en del av dess förespråkare, klandras för sin socialliberalism måste därför bero på att kritikerna inte ser socialliberalismens grund som en frihetsrörelse, och/eller att de inte delar socialliberalismens frihets- och gemenskapsbegrepp.

Bland de som i Sverige stod för socialliberalismen som praktisk politik kan nämnas Bertil Ohlin och Waldemar Svensson.

6 kommentarer:

Nisse sa...

Jag vet inte varför du resonerar utifrån den socialistiska nidbilden av nyliberalismen - som sägs "bara handla om pengar/ekonomi". Det kanske är så att nyliberalism är ett förbrukat ord eftersom det mest används i pejorativt syfte från politiska motståndare. I vilket fall är det fel att nyliberalism bara handlar om ekonomi. Tvärtom är de bärande idéerna inte ekonomiska utan handlar om frihets- och rättighetsbegreppen.

De flesta nyliberaler menar att synen på fri- och rättigheter gör socialliberalismen till en slags socialism. Typiska socialistiska inslag som en stark stat som ska skydda och rädda medborgarna från diverse faror och risker, ty de förstår inte sitt eget bästa, är också ymnigt förekommande inom socialliberala sammanhang. Det leder till att den enes frihet är den andres tvång och det rimmar illa med liberala grundvärderingar. Att tillämpa tvång för "allas bästa" är antagligen den enskilda punkt som svarar på din fråga varför en del ser snett på socialliberalismen. Är du säker på att alla ville få sin religiositet och alkoholkonsumtion dikterad av frisinnade folkpartister?

Lars-Erick Forsgren sa...

Nisse. Jag är inte intresserad av socialistiska nidbilder av någonting. Jag har ingen som helst sympati för en ideologi som skickat miljoner människor i döden eller förtryck. Däremot konstaterar jag att när folk som kallar sig nyliberala (direkt el indirekt) så handlar deras resonemang oftast om pengar och ekonomi. Och på senare tid i viss mån om "livsstil", dvs att t ex kunna dricka så mycket de vill, utan att ta hänsyn till hur det drabbar andra. Dvs, de hyllar en frihet för en del som leder till ofrihet för andra. Jag vet därför att alla inte vill att det tas sociala hänsyn och att andras frihet ska respekteras.
Betr religiositet så står socialliberalismen (inkl frisinnet) för religionsfrihet, att fritt få välja vad man tror på, eller avstå. Det finns säkert det som inte gillar det, men de torde ha svårt att kalla sig något som ens ytligt liknas något slags liberalism...

Jo, jag vet att nyliberaler (liksom en del sossar) älskar just denna nidbild av socialliberalismen, som ett den skulle vara ett slags socialism.
Hur slarvig får man vara? Du ger dels socialismen en väldigt vid betydelse, dessutom ger du den ngt slags monopol på att vara en ideologi som bryr sig om människors välbefinnande! Det är helt befängt!

En socialt medveten och ansvarstagande liberalism har inget som helst att göra med socialism. Hur mkt än nyliberaler (neoconservativa) skrämmer med det, eller sossar önskar sig det. Punkt.

Socialliberalismens begrepp om frihet i gemenskap innebär tvärtom just precis det att den enes frihet inte ska leda till den andres tvång.

Det du beskriver har inget med socialliberalism att göra, utan är en social ingenjörskonst, typ Alva Myrdal, som sätter kollektivet/staten/storebror före den enskilde individen.

Lars-Erick Forsgren sa...

Komplettarande resonemang finns också i denna tämligen färska bloggtext.

http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2011/08/socialiberalismen-ar-inte-nagot-slags.html

mim8209 sa...

Jag har själv länge undrat hur det kommer sig att socialliberalism blivit så avskytt av människor som i övrigt är noga med andras rättigheter.
Bra skrivet och för en gångs skull kopplat till resonemanget.

Torbjörn jerlerup sa...

Fast det finns en del andrea skillnader mellan dem. De frisinnade hamnade tyvärr i fällan att de var för alkoholförbudet och va de som ivrigast ville ha rasbiologi.

Den svenska liberalismens hisoria är lite knepig, minst sagt!

Lars-Erick Forsgren sa...

Torbjörn. Nja jag anser nog att jag redovisat även skillnaden i synen på alkohol. (Betr rasbiologin är jag inte så uppdaterad.)
Kan knappast kallas att gå i en fälla när de frisinnade såg alkoholberoendet som ofrihet, som slaveri, och agerade för att frigöra människorna från det. Det var en naturlig ståndpunkt i ett land som precis hotat helt gå under pga av alkoholism. Och det var den frågan som spräckte partiet.
Det intressanta är att sprickan försvann och att det inte blev förbud utan motbok, vilket kan ses som en kompromiss mellan anarkistisk frihet och socialt ansvarstagande. Och sådär 3 decennier senare togs motboken bort, med ökad frihet att supa ihjäl sig.
Som socialliberal anser jag att i denna fråga är det viktigt att ta ett socialt ansvar, så att i vart fall alkoholistens omgivning inte drabbas.
Och som Per Ahlmark brukade säga, av omsorg om de som inte klarar alkoholen är det en skyldighet för oss andra att ålägga oss vissa restriktioner för att inte onödigt många hamnar i spritberoende.