Låga löner - höga löner, höga kostnader, ränta och inflation

Nu blossar åter upp frågan om lönerna. Många ekonomer och näringslivsföreträdare och en del politiker vill att det ska bli fler låglönejobb, att unga och nykomna ska starta på en lägre inkomstnivå än idag. Och då med motiveringen att jobb med lön, om än låg, är bättre än inget arbete men bidragsberoende.
Självklart är det så. Inkomst genom arbete är bättre, både för individen och samhället, än bidragsberoende.
Men, för låg lön är inte bra. Det ska gå att leva på en heltidslön, överlevnaden ska inte bero på att lönen kompletteras med bidrag. Naturligtvis hanterar folk sina pengar olika bra, en del klarar sig genom sparsamhet även på en  låg lön, för andra räcker inga inkomster, man lånar, har inte lärt sig att vara sparsam, man spenderar hela tiden mer än sina inkomster, hur höga de än är.
Detta är ett problem, som beror på dålig uppfostran hemma och i skolan - och genom samhällets intensiva uppmuntran till konsumtion.
Jag hävdar ändå att en normalt sparsam person ska kunna leva på en heltidslön. Det kan vara motiverat med mera differentierade ingångslöner eller lägre löner för jobb som inte kräver utbildning. Men inte så låga att de inte går att leva på. Och om jag minns rätt så menade redan nationalekonomen Adam Smith att arbetarna skulle ha hyfsade löner. För då kunde de efterfråga och konsumera det som företagen producerade.

Ett större bekymmer är det höga kostnadsläget. Levnadskostnaderna stiger hela tiden. Varför? Jag menar att en viktig faktor, numera, beror på att alltfler har FÖR höga inkomster. Nu menar jag inte att "för hög" inkomst är den som överstiger något slags genomsnitt med några tusen kronor i månaden. Det finns ju hos många den åsikten att den som har cirka tusen mer i månaden än vad man har själv, den är högavlönad. Tyvärr. Alla kan inte och ska inte tjäna exakt lika mycket. Mera ansvar, mera skicklighet, högre utbildning och studieskulder bör premieras med högre lön än de som inte har något ansvar, inte är så duktig, och som inte har tagit sig tid att skaffa en längre utbildning och inte ådragit sig studieskulder.
Men, den kompensationen ska vara rimlig. Idag, och sedan 10-15 år verkar inkomstklyftorna ha blivit allt djupare. Helt omotiverat. De högst avlönade kan idag i stor utsträckning, genom kompisskap och ömsesidigt beroende, sätta sina löner själva.
De höga löner, och andra förmåner, som en växande grupp har numera, de är en orsak till högre kostnadsläge - vilket ju främst drabbar de med låga inkomster, eller som p g a arbetslöshet, sjukdom eller ålder, tvingas leva på (låg) A-kassa, sjukpenning eller (högbeskattad) pension. En gång i tiden var (de fåtaliga) höjdarnas löner av marginell betydelse för företagen eller samhället. Idag är det många fler  höjdare, med väldigt mycket högre löner. Då blir det dels ett kostnadsproblem, dels en psykologisk faktor som driver upp allas löner, vilket i sig också givetvis höjer levnadsomkostnaderna.

Nu tror jag inte att höjd skatt för de alltför högavlönade minskar kostnadsnivån för att leva. De högavlönade ser säkert till att de mer än kompenseras för ev höjda skatter.
Däremot kan det ur rättviseskäl ses riktigt att de som har högre inkomster och tillgångar i högre grad ska bidra till att bekosta samhällets utgifter för välfärden. Men det är en annan fråga.
Jag tror att det måste komma till en allmän insikt att för höga löner, förutom att de göder girigheten, leder till ett samhälle som skapar motsättningar och som krackelerar välfärden. Det måste till ett frivilligt stopp för att kräva och ge de fantasilöner som idag förekommer.

Men vad mer är det som leder till högre kostnader och kraven på högre löner och som gör att man inte kan leva på låga (eller sänkta) löner?
En sak är givetvis räntepolitiken. Och då speciellt då dess syfte är att få upp inflationen.
Låg ränta gör det billigt att låna. Dvs privatpersoner kan slösa mera (inklusive att köpa sina bostäder till för höga kostnader!), utan att det straffar sig - i vart fall inte på kort sikt. På lång sikt måste alla lån betalas - och räntorna att stiga. En efterfrågan, höjd konsumtion ska grundas på  inkomster - inte på att de som har för låga inkomster lånar.
Med högre efterfrågan, så stiger inflationen. Som Riksbanken vill - och som politikerna uppdragit till Riksbanken att se till.
Och högre inflation så stiger levnadskostnaderna. Vilket främst drabbar de som inte kan kompensera sig för den, dvs de utan lön eller med alltför låg lön.

Som jag ser det så är det mycket i dagens ekonomiska politik som inte går ihop. I vart fall inte om man strävar efter ett samhälle där välfärden ska vara spridd till alla, ett samhälle där man ska kunna leva på sin lön.  Och utan farliga inkomstklyftor.  En välfärd för alla leder till frihet och trygghet. Ett samhälle där vi lever som fria, jämlika människor som alla kan utvecklas och leva i gemenskap med varandra.

För hög eller för låg lön?

"Har de för hög lön", är rubriken på PT:s ledare (28/1), med en bild av en lokalvårdare som städar toaletten. Självfallet så är avsikten att man ska utropa; "Nej, det har de inte."

Eller har de det? Och i så fall, varför? Näringslivet ropar ofta att minimilönerna är för höga, det är för dyrt att anställa unga, utrikes födda eller "felutbildade". Det kan tänkas att det stämmer i något fall, men knappast generellt. Kanske skulle en och annan ytterligare kunna anställas om ingångslönerna "fryses",  men inte så många och att t o m sänka ingångslönerna, som också föreslagits, det tror jag inte alls på.

Frågan som bör ställas är varför det behövs "höga" löner, även till unga och lågutbildade? Svar: levnadsomkostnaderna är för höga. Och att leva på bidrag är inte bra varken för den enskilde eller samhället. Det djupare svaret kan då bli att det beror på för höga löner, som gör allt (?) dyrare.

Kanske delvis sant. Men en del saker blir faktiskt billigare, och bättre (i en fungerande marknad). Kan det möjligen vara så att det inte är alla löner som gör det (för) dyrt att leva? En gammal sanning är ju att om arbetarna har rimliga löner så har de råd att efterfråga det varor som produceras. Just det, rimliga löner. Inte för låga. Men det innebär, menar jag, att alltför höga löner för de som redan är högavlönade, bara är kostnadsdrivande. Limpan och falukorven kostar ju inte mer för den som tjänar 100 000 kr/mån än för den som tjänar 16 000 kr/mån. Men om de som har mycket pengar kan betala högre priser, då höjs priserna, och det för alla! Och vinsterna ökar. Varvid de högavlönade får kraftiga lönehöjningar.

Jag menar inte att alla ska ha samma lön. Det måste finnas skillnader beroende på arbetsinsatsen, på kvalifikationer, på ansvar, på om personen har långa studier med höga studieskulder etc. Men under de senaste tjugo åren har löneskillnaderna sprungit iväg helt bortom allt förnuft. Och de för högt högavlönade har blivit alltfler. Ingen, inte ens en börs-VD, kan göra rätt för mångmiljonlöner som dessutom kryddas med bonusar och lyxliv på firmans bekostnad!  Och fallskärmar. För några decennier sedan kunde man säga att det inte var mer än marginella kostnader för företaget. Men det var då mindre skillnader och färre som fick dessa förmåner. Det var främst ett psykologiskt problem, dvs fler ville ha det bättre.
Idag är denna psykologiska effekt mycket kraftigare. De har spridit sig till både den offentliga sektorna och till fackens toppar. Och dessutom påverkar det faktiskt kostnadsnivån synligt om en VD (motsv) inte har "bara" 3-10 ggr en normallön utan 50-100 ggr så mycket. Vilket innebär att de anställda underställdas löner måste hållas nere, och en del avskedas...  Varvid skillnaderna ökar än mer, och det blir allt svårare för de som måste leva på en jämförelsevis låg inkomst.

Det finns alltså både för låga löner och för höga. De för höga lönerna för vissa gör att den allmänna kostnadsnivån blir för hög och därmed de låga lönerna blir för svåra att klara sig på.