Är skatteplanering detsamma som skattefusk?

Advokaten Bertil Villard gjorde en Peru-sväng för att utnyttja en gammal lag för skatteplanering. Och han fick gå från sitt uppdrag som ordf i AMF. Många har uttryckt avsky för att han på detta sätt lyckats sänka sin skatt från ca 55% till 4%
Om detta kan man ha många åsikter.
Det "ärlig svensk skattebetalare" glömt eller förtränger är att skatteplanering inte är brottsligt. Skatteplanera är, i juridisk mening, inte detsamma som att fuska med skatten. Peru-upplägget är lagligt i den meningen att det just skulle ge chans till skatteplanering i vissa fall och under vissa förutsättningar.

Därför har jag viss förståelse för att både Villard och andra advokater med specialisering på skatterätt blir inte bara förvånade över kritiken utan till och med känner sig illa behandlade av främst då Skatteverket - och media.
Det är inte, och ska inte betraktas som brottsligt att skatteplanera inom lagens ram.

En annan sak är att lagar kan tolkas och tillämpas lite olika. Det vet advokaterna, vilket borde dämpa deras indignation.

Och vad advokaterna, och gissningsvis en del av deras kunder, glömmer eller bortser ifrån, det är att det finns moraliska aspekter. Och att även det som formellt är lagligt kan befinna sig i ett gränsområde där det för de flesta människor framstår som omoraliskt där förmögna utnyttjar kryphål, som förmodligen inte var avsedda, för att slippa betala skatt.

Statsskulden sjunker, marknaden deppar

Mot slutet av året beräknas statsskulden sjunka en bit under 1.000 miljarder kronor. För första gången sedan 1992. Detta pga den fina tillväxten i samhällsekonomin och därav följande goda statsfinanser.

Då deppar marknaden, enl Dagens Industri. Och OK, det finns förklaringar till att inte alla gillar en sjunkande statsskuld. Även om de till en del innebär att man får "riva i regelboken".

Men medge att spontant så känns det som att reaktionen borde vara positiv när statsskulden sjunker!

Lärarlönerna...

Är det rimligt att en riksdagsman ska har dubbelt så hög lön som en gymnasieadjunkt? Nej, det är det inte. Det håller nog de flesta med om, förutom riksdagsledamöterna...
Uttrycker man det som att en adjunkt bör ha samma lön som en riksdagsledamot, då blir nog reaktionerna något annorlunda.
För inte så många decennier sedan så var det dock så, riksdagens ledamöters lön sattes på den nivå som adjunkterna hade.

Men tiden går. Och toppolitikers löner har sprungit iväg uppåt, medan lärarnas löner har halkat efter. Halkat efter inte bara riksdagens löner utan även jämfört med andra.

Skolan och lärarnas löner har snart sagt alla åsikter om. Vi har alla gått i skolan, om än under olika tider. Alla har erfarenheter av skolan, men de skiljer sig åt. Och vi har valt olika yrkesliv efter skolgången. En skolgång med mycket olika längd och inriktning.

De som bara har grundläggande utbildning och/eller vantrivts i skolan, de överskattar ofta lärarnas löner - och tror eller vill tro - att lärarna har kort arbetstid och långa lov. Den som utbildat sig lite längre och kanske dessutom trivts bättre i skolan inser ofta att lärarnas löner inte är höga och att de har mycket långa arbetsdagar när man räknar in förberedelser och annat. Och att "loven" är studier eller inarbetad tid.

Dagens ungdomar vet dock att lärarlönerna är låga och att det ofta kan vara stökigt i skolan, och att utbildningen tar tid, vilket gör att de själva inte väljer läraryrket även om de gärna skulle vilja undervisa.

För den som har kommit upp i åren så finns kanske bilden av den välavlönade läraren kvar, man har inte sett hur dagens verklighet är en annan. Däremot kanske man minns den "autoritära" skolan, eller ogillar den "flumskola" som kom därefter.

Nu är väl dagens skola inte riktigt så dålig som man kan tro av debatten, vilket t ex "Sagor från livbåten" framhåller. Engagerade lärare kan fortfarande intressera eleverna med gott resultat.

Men visst finns problem. Svensk skola halkar efter i internationella jämförelser, lärarutbildningen kritiseras, eleverna skolkar, rekryteringen av lärare går dåligt bl a p g a att lönerna är låga. Etc.

Nu är det väl inte heller så att alla skolans problem beror på dåliga lärarlöner. Och inte heller lärarrektyreringen beror bara på lönerna. Det påpekar Mattias Juelsson i ett välbalanserat och initierat inlägg. Arbetstiderna och arbetsförhållandena i övrigt är viktiga faktorer.

Självaste Aftonbladet har skrivit om skolan och dess problem. Med artikeln "Nu har vi fått nog" så kom dock debatten lite snett, trots att den nog verkar haft till syfte att påvisa de låga lärarlönerna. Reaktionerna på den artikeln, både i tidningen, i Facebook och på bloggar, visar mängder av okunskap och fördomar om lärarlönerna.

För att inte någon ska tro att jag talar i egen sak ska jag genast säga att jag inte är lärare. Däremot har jag god inblick i frågan, av olika orsaker.

Av artikeln kan man få intrycket (vid en slarvig läsning) av att 26 tusen i månaden är en vanlig lärarlön. Vilket föranlett en del att säga att 26 "papp" i månaden, före skatt inte är en dålig lön. Så långt kan jag hålla med, under vissa förutsättningar.

Tjuosex tusen i månaden var för några år sedan en bra lön. Sedan dess har dock levnadsomkostnaderna stigit, vilket försämrat köpkraften. Men folk som har anställning, jobb, har även fått flera "jobbskatteavdrag", vilket förbättrat för dem. Det är generella förutsättningar, som gäller alla som inte arbetslösa eller långtidssjuka eller pensionärer.

Nu är det dock inte så att alla lärare har 26 papp i månaden. Inte ens de med många års erfarenhet. Lönerna varierar en aning mellan olika lärargrupper, där förskollärarna har lägst lön och högskolelärare högst. Ingångslönen böjar dock många gånger på 18-19 000, vilket är avsevärt lägre än vad många andra har (byggjobbare, renhållningsarbetare, gruvarbetare etc), även om det också finns de som inte har mer.

Eftersom de lärare med startlön under 20 tusen också ådragit sig studieskulder på runt en halv miljon (eller mer), och förlorad arbetsinkomst under 4-5 år (motsvarande mellan 1-2 milj kronor el mer, beroende på vilken den alternativa inkomsten skulle ha varit), så är inte 20 eller ens 26 "papp" i månaden jämförbart med den som inte förlorat livsinkomst och inte har studieskulder.

För någorlunda matematiskt begåvade eller ekonomiskt sinnade ungdomar som står inför yrkesval är därför idag inte läraryrket ett självklart val. Hur intresserade de än må vara.

Alltså, nog är det förklarligt om rekryteringen till läraryrket inte alltid blir den bästa om undomar inser att som lärare så avstår de flera års inkomst pga studier, de ådrar sig studieskulder, de får dålig status, de får arbetsveckor på 60-70 tim/vecka.

Och till på köpet en lägre ingångslön och en sämre löneutveckling än i många andra yrken.

Däremot, den som får 26 000 kr/månad, är 20-25 år, inte har några studieskulder, ej läst 4-5 år el mer på universitet. För den är det en våldsamt bra lön. Ja, även om han/hon är 30 eller 40 år, el mer.

Barnfattigdom i 2/3-samhället

Är svenska barn fattiga? Nej, inte generellt sett, de flesta barn har det bra. Svält förekommer knappast. Men fattigdom är ett relativt begrepp. De fattiga barnen i Sverige skulle anses rika om de jämfördes med barn i Indien, Etiopien, Haiti eller Niger. Samtidigt finns det alltför många barn i Sverige som lever i familjer som inte har råd att delta i skolutflykter, som är överviktiga pga felaktig (”billig”) mat, som blir sjuka av oro för familjens dåliga ekonomi. Barn som inte har upplevt en semesterresa, som bor dåligt eller alltför trångt. Då hjälper det inte att det finns miljoner barn i andra länder som har det ännu värre. Man jämför sig med de som finns omkring. Det är den relativa fattigdomen.
På samma sätt som många jämför sin i och för sig rätt hyfsade inkomst med de direktörer som har skyhöga löner.

Barn och ungdomar kan inte göra mycket för att på verka sin situation. Vuxna kan det i viss mån. Som vuxen vet man, eller kan lära sig inse, att fattigdom inte bara hänger på pengar, att man inte behöver ha märkeskläder, att det går bra att då och då köpa begagnat, att alltid kolla priser, att låta bli att handla om man inte har pengar. Att låna, köpa på avbetalning, är alltid dyrare. Den som redan som barn vant sig vid att inte få allt den pekat på, den kan också lättare anpassa sin livsstil till en knapp ekonomi. Bilen får gå även om den är 15-20 år, men skatt och försäkring svider liksom bensinpriset.

Dock, varför talas det om fattiga barn i Sverige? Att de är fattiga, relativt sett, beror ju på att deras föräldrar har det knapert. Och varför har de det då?
Vi vill nog i Sverige gärna tro att alla har det bra. Man ser ingen skillnad i klädseln hos fattiga eller rika. Samhället ser till att också de som inte har fina medelklassjobb inte bara överlever, utan gör det ganska bra.

Kanske var det så, men hur är det idag? Nog kan man numera se skillnader i klädsel. Numera ser man också skillnaden allt tydligare i folks tänder. Dock ej hos barnen, ännu. I Sverige är undernäring inget problem, däremot övervikt. De fattiga lider oftare av övervikt än de mera välbeställda.

På nittiotalet talades det en tid om riskerna för att Sverige skulle hamna i ett två tredjedelssamhälle, liksom man ansåg att det fanns på andra håll i världen. Det var en välbefogad varning, men tyvärr tynade den debatten bort efter en tid. Allt medan stegen ut i detta delade samhälle fortsatt, och enstaka debattörer har försökt varna igen. (Jag skrev t ex ifjol ett flertal bloggartiklar i det ämnet.)

Nu påtalas igen också att det finns fattiga barn i Sverige, främst är det Juholts sossar som påpekar detta. Naturligtvis i en önskan att komma åt den Alliansregering som styrt Sverige sedan hösten 2006. Begreppet fattiga barn och fattiga familjer är dock inget som uppstod efter valet 2006. Det är något som hänger ihop med två tredjedelssamhällets gradvisa framväxt sedan mitten av 90-talet. En tid under vilken socialdemokraterna styrde Sverige med stöd av bl a vänsterpartiet. Så inte kan vare sig s eller v svära sig fria från det ansvaret. Alliansregeringens politik har knappast hunnit sätta några djupare spår i detta hittills, även om det finns tendenser och uppenbara risker att den kan göra det om inte jobb-politiken lyckas och om de inte snabbt rättar till en del försämringar betr sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring.

Jag vill inte tro att dagens aktiva politiker medvetet vill skapa familjer med fattiga barn. Däremot tror (vet) jag att alltför många (politiker och "vanliga" människor) lever i en värld där de inte inser vad som har hänt. De tillhör de två tredjedelar som är lyckligt lottade välfärdsmässigt, och har svårt att acceptera, att det finns en sista tredjedel som har det uselt ekonomiskt, allt tal om att bekämpa utanförskapet till trots.

Jobb är viktigt för välfärd. Utbildning är också viktig, men ingen garanti för att få ett jobb över huvud taget och än mindre ett jobb enligt utbildningen och med hyfsad lön. Bidrag är något som de flesta inte vill vara beroende av. En jobbinkomst från ett förhoppningsvis ganska stadigt arbete är det bästa. För ekonomi liksom för självkänsla. Arbetslöshet eller osäkra springvikariat är inget som ger trygghet. Och är man långtidssjuk, då ska man inte behöva riskera att ekonomin raseras. Inte heller är det rimligt med de allt sämre villkoren för ersättningar vid arbetslöshet. Jag tror inte att försämringar för de som redan drabbats skapar nya jobb eller gör att någon plötsligt blir frisk. Och vi har ju sett att FAS 3 inte ger riktiga jobb, utan tvärtom låser fast människor i förnedrande utanförskap.

Barnbidragen har släpat efter. Kraftigt höjda barnbidrag skulle minska klyftorna mellan barn till fattiga och barn till välbeställda. Det är en viktig och enkel åtgärd att vidta. Att fastighetsskatten ersattes av en fastighetsavgift har egentligen bara gynnat de som har råd med dyra villor. Fattiga har fortfarande svårt att köpa ens en "billig" kåk, eftersom sådana knappast finns i befolkade områden (dvs där arbeten finns). Idag bor de flesta fattiga därför i dyra hyreslägenheter. Och bostadssegregationen fortsätter.

Svårare, men ännu viktigare på sikt, är att skapa förutsättningar för nya jobb, utan att plåga sjuka och arbetslösa. Eftersom så stor del av de fattiga familjerna har invandrarbakgrund måste den etniska segregeringen och diskrimineringen motverkas och det måste underlättas för personer med invandrarbakgrund att komma ut i arbetslivet. I dag är det mycket som tvärtom motverkar detta, språkkrav, okunnighet om utländsk utbildning, fördomar etc. Det är orimligt och oekonomiskt att välutbildade lärare och läkare som vara arbetslösa eller tvingas ta städjobb för att överleva.

Rabatterade hushållsnära tjänster (RUT) är ett steg i rätt riktning. Jo, faktiskt! Inte bara så att de kan ge fler jobb, utan också eftersom det faktum att tjänster öht är så våldsamt dyra i Sverige, och därmed sätter fattiga familjer i en extra knipa. De höga lönerna för de välbeställda gör det svårt för fattiga att överleva om de ska betala samma höga kostnader för tjänsterna! Problemet med RUT idag är inte att det finns, utan att det borde vara mera rabatterat för de med låga inkomster.

Vill man bekämpa barnfattigdom måste man på allvar bekämpa två-tredjedelssamhället. Bekämpa de växande klyftorna mellan de som har det (mycket) bra och de som av olika anledningar pressas ut i fattigdom.

Kärlek och omtanke är viktigt för välbefinnandet, men medge att arbetslöshet, dålig ekonomi eller oro för ekonomi inte är något plus heller. Var man än bor i denna värld.

(Denna text är en uppdatering av en text jag skrev redan 2007. Jag menar att den fortfarande har relevans, både med tanke på sossarnas nymornade intresse för barnfattigdomen och hur det ser ut på arbetsmarknaden med FAS 3 och vidgade klyftor i samhället.)

Förslag till Reinfeldt betr FAS 3

Att FAS 3 är ett totalfiasko, det är fullt uppenbart för alla som har den minsta kunskap om problemet. Det borde till och med statsminister Fredrik Reinfeldt inse, inte minst mot bakgrund av hans och moderaternas envetna tjat om arbetslinjen, att ersätta låtsasjobb med verkliga jobb.

Jag vill inte gärna tro att avsikten med FAS 3 är att förnedra och skuldbelägga människor genom FAS 3 såsom den verkställs av Arbetsförmedlingen!

När jag nu läser om hur Japans premiärminister Naoto Kan avstår från sin lön pga kärnkraftolyckan i Fukushima och tills krisen där är över, då får jag en idé.

Fredrik Reinfeldt ska offentligt erkänna sitt och regeringens misslyckande med arbetsmarknadspolitiken och speciellt med FAS 3, och tillkännage att han och arbetsmarknadsministern avstår från sina löner med omedelbar verkan och tills FAS 3 är avskaffat och ersatts med åtgärder som inte förnedrar och stigmatiserar långtidsarbetslösa. I sympati med stats- och arbetsmarknadsministrarna borde även övriga ministrar avstå från en del av sina löner, låt oss säga 25%. Detsamma borde gälla även Arbetsförmedlingens generaldirektör.

Det skulle upplevas bra av de som drabbats av FAS 3 - och förmodlingen sätta fart på kreativiteten hos berörda ministrar och verkschefen.

Vad är en arbetare?

Läste ett ledarstick i PT med rubriken Vem är arbetare. Intressant, och började fundera enl följande.

För PT är "arbetare" i grunden ett positivt begrepp, knutet till tidningens politiska etikett (s). Men om man definierar en arbetare som varande den som arbetar, då blir det svårt. Tjänstemän arbetar. Företagare, hantverkare, frilansare arbetar, men betecknar sig inte som arbetare.

Än värre blir det om man köper den gamla klassindelningen; arbetarklass, medelklass, överklass. Den betydde att arbetare dels hade ingen eller ringa utbildning, dels hade låg lön och var anställd. Och medelklass ansågs (anses än idag av vissa) som lite "finare" i betydelsen bättre utbildad, men framför allt som bättre avlönad och ofta dessutom egna (små-)företagare eller som statliga tjänstemän med status.

Idag däremot. Arbetarklass innebär inte alltid att man har arbete. Men detsamma gäller de som betecknas som medelklass. Medelklass kan både innebära arbetslöshet och dåligt betalda jobb. En gruvarbetare, byggjobbare eller renhållningsarbetare har ofta(st) klart högre lön än en lärare, trots den senares långa akademiska utbildning, med stora studieskulder som följd. Akademiska "medleklassutbildningar" leder varken självklart till arbete eller högre lön - om man får en anställning. Småföretagare och egna yrkesutövare har ofta längre arbetstid och lägre lön än anställda "arbetare".

Mängder av de som idag arbetar inom den växande servicesektorn har relativt låga inkomster samtidigt som de kan ha hyfsat lång utbildning. De arbetar, men betraktar sig inte som arbetare.
Många arbetare inom den traditionella industrisektorna har ytterst bra betalt, men anser sig som underbetalda knegare eftersom de gärna vill tro att "medelklassjobbare" inom skolan eller med andra akademiska utbildningar har bättre betalt...

Samtidigt sneglar alla på de som sitter på den verkliga gräddhyllan, börs-VD:ar med sina miljonlöner, bonusar och feta pensioner, kändisar och heltidspolitiker.
(Apropå de senare. Läste att för några decennier sedan hade en adjunkt och en riksdagsman samma lön. Idag är riksdagsmannalönen dubbelt så hög som adjunktens... Alltså, läraren har halkat efter ordentligt, medan heltidspolitikern seglat upp rejält!)

Summa. Vad är en arbetare? Ser vi det som ett positivt begrepp idag? Är inte en anställd arbetare oftast medelklass idag? Och vem är "arbetarklass" - är det inte de långtidsarbetslösa eller lågbetalda som tidigare ansågs (eller ansåg sig själva) som medelklass?

Felaktiga försäkringskassan

Hörde häromdagen (igår?) i SR att de felaktiga utbetalningarna via försäkringskassan sjunkit rejält enl en aktuell mätning. Jaha, ja. Och det presenterades som att "fusket" minskat. Men när jag lyssnade väldigt noga kom det en bisats om att det var det gamla vanliga, dvs att det faktum att försäkringskassans felaktigheter inte är fusk trots att rubrikmakare och vissa politiker älskar att presentera det så. Nej, som vanligt är det fortfarande så att de faktiska felutbetalningarna INTE är fusk av den sjuke, utan det är fel som begåtts av försäkringskassan och fel p g a snåriga och svårtolkade regelverk.

Alltså, det som kallas bidragsfusk är sällan fusk. Och de fel som begås är antingen försäkringskassans fel - eller riksdags och regerings fel som konstruerar regelverk som är för svårtolkade att tillämpa.

Vad jag skulle önska att någon politikerhöjdare någon gång kunde erkänna detta. Högt och tydligt.
---
F.ö. noterar jag att jag ligger på topp hundralistan bland politiska bloggare, enl Politometern, trots att jag inte skrivit en rad på två veckor... Det är uppenbarligen inte bara mitt bloggande som kan vara sporadiskt tidvis. Ser ju flera rätt kända namn som sjunkit ner rätt rejält. Om det nu inte är det vanliga "inbyggda" statistikfelet som då och då gör att man kan sjunka (aldrig klättra?) helt omotiverat då och då.

En ovanligt rakryggad politiker

Eric Enlund har avlidit. Vem var det? För dagens medelålders och yngre är han nog ett tämligen okänt namn. För oss något äldre var han en stabil, ärlig och gedigen människa. Politiskt verksam, en typisk representant för de politiker som var förtroendevalda och åtnjöt verkligt förtroende. Folkpartist. Detta under den tid då folkpartist var detsamma som socialliberal. Enlund var en folkligt förankrad socialliberal, frisinnad. I Wikipedia finns en del torra fakta om honom, som ändå antyder hans karaktär.

Ett minnesord om honom i Sala Allehanda, skrivet av några partifränder av äldre datum, tecknar en mera färgrik och uppskattaden bild av honom.

I denna tid av, tyvärr utbrett och berättigat, politikerförakt, anser jag det värdefullt att ta del av hur politiker ändå kunde vara för inte alltför många år sedan. Principfasta, ideologiskt förankrade och tillgängliga för samarbete utifrån verklighetens krav. Jag vill därför också delge er vad Olle Wästberg, en gång riksdagskollega till Enlund, skriver om honom i sitt senaste månadsbrev.

Eric Enlund som var jordbruksminister i folkpartiregeringen 1979-80 och som sedan var ordförande i finansutskottet, där jag lärde känna honom, har nyligen dött. Han var en ovanligt principfast, rakryggad och samtidigt folklig politiker. Jag har skrivit några rader om honom i några tidningar, bla: "Mot överheten var han skeptisk. När han kom till finansutskottet anförtrodde han mig, som redan var ledamot, att han var misstänksam mot akademiker, högermän och storstadsbor. De ständiga sessionerna med moderaten Lars Tobisson, moderaternas gruppledare i utskottet var ofta en plåga för honom. Tobisson uppfyllde alla Eric Enlunds tre kriterier för tveksamhet.

Jordbruksutskottet hade inneburit ett givande och tagande, en vilja att komma fram till resultat. Det passade Eric. I finansutskottet var det annorlunda. Det mesta var uppgjort på förhand och utskottet var i mycket en skådeplats för politiska markeringar. Efter några sammanträden tröttnade Eric och bad att jag skulle försöka få igång en saklig diskussion. Jag försökte och ställde ett antal frågor till Kjell-Olof Feldt, socialdemokraternas gruppledare. Feldt tittade på mig och sa: ”Jag har ju redan yrkat avslag på regeringens samtliga förslag”. Därmed var diskussionen avslutad.

Eric Enlund var en i bästa mening moralisk person. Han såg utan egna åthävor hur frågor berörde vanliga människor, ”småfolket”. Det fanns en totalt otaktisk rakryggad hållning. Lika sällsynt då som nu."

Har vi gjort oss förtjänta av detta?

Gårdagens bloggpost från FarmorGun i Norrtälje har rubriken: Varje dag kämpas det för frihet och rättssäkerhet.

Visst har hon rätt. FarmorGun är en av mina absoluta favoritbloggare, och hon brukar oftast träffa huvudet på spiken. Läs därför hennes genomgång om detta, länk ovan. Cecilia Malmström och Beatrice Ask får helt rättvist sina fiskar varma, här bara ett kort citat: Cecilia Malmström och Beatrice Ask är i mitt tycke väldigt svaga företrädare för kvinnorna i politiken, eftersom de har så ohyggligt svårt för att hålla oskuldspresumtionen i minnet och gärna hemfaller åt ren och skär moralism, som lätt råkar i spinn när många tror sig ha något att vinna på att sjunga med i den kören.

Jag ogillar i högsta grad brottslighet, tjuvnad, bedrägeri och omoraliskt utnyttjande av oskyldiga medmänniskor. Men jag tror faktiskt inte att vi kan skapa ett uthärdligt samhälle genom att förbjuda och förbjuda, kontrollera och övervaka allt in i minsta detalj. Laglydnad och allmänt ansvarstagande och respekt för varandra måste byggas på ett samhällsklimat där vi respekterar varandra och respekteras av myndigheter och annan överhet. Där har dagens politiker helt misslyckats. Kanske de inte ens velat försöka?

Och lagar kan vara orättfärdiga.

Varje dag kämpas det för frihet och rättssäkerhet. Ja, visst.

Men varje dag kämpas det emot detta också. Jag känner i tröstlösa stunder att det verkar vara "våra" politikers främsta prioritering i dessa tider.

Jag brukade en gång i tiden säga att vi har det styre, de politiker vi förtjänar. Menade att majoriteten styr, för så har väljarna valt.

Men jag undrar nu, har vi verkligen gjort oss förtjänta av det styre vi har idag? En m-regering med hybris, som främst verkar för att fördjupa klyftorna och en förvirrad opposition utan kraft eller mål - utöver att vilja ta tillbaka makten. En träffsäker analys av läget i Stockholm kan läsas på Christian Dahlgrens blogg, länk här.

Det har gått snett, som väljare har vi inga bra alternativ att välja mellan. De lite mer fräscha och ideologiska alternativen, (L)iberaldemokraterna och piratpartiet, de förmår uppenbarligen inte att nå ut i mediabruset.

Och vi som skrämts med muslimsk terror

Hörde i SR om en statistik om terrorbrott i EU. Det lät som att det stora antalet terrorbrott begåtts av olika slags extremgrupper, till vänster eller höger, nationalister och separatister. Av 249 terrordåd stod muslimska terrorister för 3.
Ynka tre! OK, tre är ju för mycket, men av 249! Det är ju bara lite mer än en procent! Och här är det just hotet från muslimska terrorister som alla ingrepp i vår integritet, alla kontroller och påbud motiverats med.

Den redovisning som SvD gör verkar inte fullständig, men visar i stort samma sak. Det är inte islamistisk terror som är det vanliga, det är politisk extremism, ofta till vänster, och separatism som står för i stort sett alla terrordåd inom EU. Det verkar som att polis och andra myndigheter skulle ägna mera uppmärksamhet åt andra håll är muslimer också.

Tro inte att du får ha pengarna var du vill

Nä, självklart. Inte kan vår Öfverhet låta oss ha våra surt förvärvade slantar var vi vill inte. De korvören som återstår efter skatten. Hur skulle det se ut?
Om folk använder kontanter och inte ens har dem i plånboken... Huvva!
Självfallet kan VI, styrande av Guds nåde, inte tillåta att någon stackars gamling tar pengarna från madrassen och låser in dem i bankfacket!
Om gamlingen gör så har vi som vet bäst ingen kolla. Pengar ska vara siffror i ett bankkonto, ett konto som naturligvis vi kan kontrollera.

Hur skulle det se ut om vi inte kan kontrollera vad folk gör (via bankkort t ex) och var de förvarar slantarna?

Och, hemska tanke, tänk om det är någon skurk som lägger en slant i bankfacket. Penningtvätt! Alltså, vi gör som vi brukar, vi förbjuder att pengar läggs i bankfack! Ingen ska slippa undan. Allra minst de oskyldiga! Samma likvärdiga behandling av hederliga människor som av bovar. Jämlikhet!

Den som har rent mjöl i påsen, förlåt, bankfacket har inget att frukta, eller... ?
Och bankerna är Storebrors hangångne lakej. (Obs, finanskris, bonusar etc)

Läs detta i Expressen. Och häpna, eller sucka djupt och dra efter andan. Och andas inte ordet integritet!

Makten vill inte diskutera makt

Fick denna replik på en Facebookdiskussion: den politiska klassen har ju blivit ett nytt frälse, en helt egen klass. De som sitter högst tar fullt logiskt, i klassintressets namn, hand om varandra först och främst. Detta är alla korruptioners moder och måste rensas bort.

I ett mail till mig om några bloggposter jämfördes idiotin i sjukförsäkringen och FAS 3, med tillägget att idioti inte kan kompareras.

Det var nu rätt många år sedan som jag slutade med aktiv politik. Att jag slutade, och dessutom gick ur mitt parti, berodde i hög grad på besvikelse över hur partiet alltmer avvek från den ideologi som varit dess under minst femtio år. Samtidigt så såg jag en liknande utveckling i de andra partierna.

Jag var aktiv förtroendevald under långa perioder under min partitid. Dock aldrig på den högsta nivån, och dessutom i ett parti som alltid befann sig i opposition, i vart fall där jag befann mig. Jag hade redan som yngling läst Milovan Djilas bok om den nya klassen (den kommunistiska makteliten i Titos Jugoslavien) och kände givetvis till Lord Actons klassiska ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.” En anledning, förutom den ideologiska skillnaden, till att jag arbetade intensivt för ett maktskifte under dessa år var att det kändes viktigt med maktskifte i sig, att socialdemokratin med ca 40-45% av rösterna, inte ensamt och för evigt skulle diktera levnadsvillkoren i Sverige.

Redan under de kortvariga icke-socialistiska regeringarnas tid (1976-82 resp 91-94) så insåg jag dock att det inte var bra med långvariga maktinnehav oavsett vilka som satt vid köttgrytorna.

De senaste decennierna har lärt mig att vad makthavarna gör numera, inte i någon högre grad beror på olika ideologi. Visst vill de lite olika saker, men det är mera taktiska avvägningar än ideologiska. Det är ju ytterst tveksamt om de har speciellt djupa kunskaper eller sympatier för något som kan kallas ideologi, de flesta av dem. Det gör det svårt att tro att utbytet av en maktgrupp till en annan skulle innebära annat än marginella skillnader i det som så många väljare idag beskriver som "idioti".

Det som de har gemensamt är att de ingår i ett maktetablissemang, avskilt från vanligt folks vardag. De kan ha kommit från "vanligt folk", även om politiker idag alltmer internrekryteras inom politikerklassen, men de anpassar sig snabbt. Det verkar som att makten har en oerhörd lockelse, och förstör ALLA. Även om det tar längre el kortare tid, beroende på personens tidigare bakgrund, erfarenheter etc.
Så, även nya förmågor, färskingar som kommer in i politik på en någorlunda nivå - även de deformeras med tiden. Om det inte finns korrektiv nog.
Självfallet så bör alla bytas ut förr eller senare. Jag tror däremot inte på att alla högre uppdrag ska tidsbegränsas t ex till max åtta år. Ju bättre motståndskraft emot maktens gift, ju längre kan de sitta. Med balanserande maktcentra och effektiv kontroll som korrektiv kan en del göra nytta lite längre än andra. Och visst ska man kunna återkomma, efter några års paus. Om man "nyktrat till" under tiden i maktlöshet.
Det förutsätter dock att riksdagsledamoten/ministern inte tar sin paus som landshövding eller generaldirektör eller annat liknande som befinner sig på en nivå långt över vanligt folks vardag, både makt- och pengamässigt.

Jag kan bara se ytterst få nu levande person som verkar okorrumperade av makten, av en tids maktställning. (Ett exempel: Hans Lindblad, fd riksdagsman.) Det kan då bero på att de inte suttit oavbrutet i riksdagen eller varit ministrar, eller bytt mellan olika uppdrag. Att de inte fått eller velat ha något som liknar politiska fallskärmar.

Men dagens makthavare vill inte diskutera makten, vad den leder till. De är angelägna om att behålla makten och de förmåner som den medför. Om förmånerna ifrågasätts ställer de motfrågan hur vi ska kunna rekrytera politiker om de inte får hyfsade arvoden (= bra eller mycket bra betalt) och politikerpensioner (= fallskärmar i olika former).
Det är möjligt att rekryteringen i vissa fall skulle försvåras. Men min fråga blir då: vilka politiker vi vill ha. Vilka vill vi ge vårt förtroende? De som söker makt och pengar, eller de som vill göra en insats med ideologi som drivkraft?

Jag kanske är naiv och nostalgisk, men jag tror ändå att vi får en bättre och mera levande demokrati om det är ideologisk övertygelse, ärligt redovisad både i teori och praktik, som styr våra förtroendevalda. Och inte den rena, skära makten. När makteliten blir ett frälse avskärmat från väljarnas vardag är demokratin i utförsbacke.

Diskutera gärna detta på kommentarplats. Även om du skulle tillhöra maktfrälset... ;)

En sjuk försäkring.

Sjukförsäkringen är en garanti för att man ska få behålla i vart fall en rimlig del av sin inkomst även om man blir sjuk, att man inte ska behöva gå från gård och grund och tvingas ner på existensminimum i form av socialbidrag. Eller, den var det.

Under sådär 15 år eller mer har sjukförsäkringssystemet gradvis urholkats. Nivåer har sänkts, olika tidsgränser har satt för hur länge man får vara sjuk. Ett antal skärpningar av regelverket har skett, i det påstådda syftet att motverka fusk. Karensdagar har införts etc. Nu har visserligen olika undersökningar visat att faktiskt fusk har varit närmast försumbart (jfrt med de stora summor som försäkringen totalt handlar om), medan däremot mycket av pengarna försvunnit i bristfällig hantering hos försäkringskassan och genom dåliga tolkning av otydliga regler från överställada myndigheter, läs regeringen.
Däremot har det länge förts en kraftfull kampanj för att få folk att tro att medvetet bidragsfusk är snart sagt den vanligaste orsaken till utbetalning av sjukpenning.

Det har lett till människor numera inte vågar vara hemma för att vårda en influensa utan går till jobbet och smittar ner sin omgivning. Nå, det må så vara. Värre är att långtidssjukas sjukdom ifrågasätts, inte av läkare, för de har inte mycket att säga till om i dagens system, utan av icke-medicinskt utbildade handläggare på försäkringskassan. Som följer regler från högre ort som säger att folk inte kan vara sjuka mer än den tid som regeringen säger. Nu blir självfallet inte sjuka friska på grund av administrativa eller politiska beslut. Däremot blir de av med den trygghet som försäkringen skulle utgöra. Förutom oron för sjukdomsförloppet så har tillkommit oron för ekonomin. Det har försenat tillfrisknande, ja till och med orsakat dödsfall.
"Snyftkampanj" kallar en del det när man påtalar detta.

Nå, nu kände jag i förstone "att äntligen" när jag hörde om det förslag som idag presenteras av ett antal allianspolitiker på DN-debatt.
Men sedan, när jag äntligen fick tid att själv kolla upp artikeln så blev jag besviken. Minst sagt. Några ynka tuppfjät, det är det enda. Dessutom som inte ska gälla förrän nästa år.
Så långt från verkligheten lever alltså de makthavande från folkets villkor. Inte minst ifrån de långtidssjukas villkor. Jag verkligen inte imponerad.

Det är fullt förståeligt att detta är dagens stora debattämne, inrikespolitiskt. Alliansare är mer eller mindre positiva, ibland med en viss underton av besvikelse. Men oppositionen är desto mera kritisk. Och att de drabbade inte är nöjda, det framgår med all tydlighet bland bloggar och på Facebook.
Nu är väl inte all kritik så välformulerad och konkret, ofta överväger ilskan. En vrede, som de som sitter vid makten nog har svårt att förstå eftersom deras villkor är så annorlunda.

En av alliansföreträdarna i riksdagen, centerns framtidshopp Annie Johansson, skrev på FB ett slags "äntligen" och på mitt surmulna konstaterande att det var "oändligt små" förbättringar replikerade hon att i politiken får man kompromissa och att remissrundan och verkligheten får visa om det räcker.

Jag menar att visst kan man få kompromissa i politiken. Men var man inte överens om avsikten att röja undan de grova fadäserna i den gällande utformningen? I så fall behövdes väl inga kompromisser?! Detta är ömkliga tuppfjät samtidigt som grundproblemet med det felaktiga perspektivet kvarstår. Den som är sjuk är sjuk. Den sjuke ska inte ses som en potentiell latmask eller fuskare. Att göra sjuka till socialbidragstagare är skamligt och förnedrande.
Det påverkar sannerligen inte chanserna till tillfrisknande eller rehabilitering att oroa sig för ekonomin och betraktas som fuskare.! Till råga på allt tas dessa tuppfjät inte ens i år.

Vad jag förstår sker inga förbättringar för t ex ensamföretagare, ingen förstår dessas speciella villkor. Reglerna fortsätter att utgå från att det normala är att vara anställd, fast antälld. Vilket i och för sig såväl verkstadsarbetaren som direktören är, men det finns faktiskt andra...

Tidsgränsen för hur länge en sjuk får vara sjuk med något slags sjukpenning kvarstår. Attityden att sjukdom är något som alltid går över, den kvarstår, och ska bara förses med en liten ventil som möjliggör undantag efter omfattande byråkratisk prövning. Fler regler för FK att hålla reda på... och (fel-)tolka.

Att införa ett bostadsstöd för de som drabbas och nollklassas, det är att acceptera att sjukförsäkringen inte är en inkomstgaranti utan en väg att få ner sjuka på existensminimum. Det är ett systemfel grundat på en attityd som förskräcker.
I sammanhanget passar detta belysande citat från Johan Westerholm: "Vad innebär denna ersättning egentligen? Långtidssjukskrivna har sällan haft råd att vara medlemmar i sina tidigare fackförbund och ersättningsnivån kommer i så fall att hamna på alfa-kassans norm på 320 kronor per dag. Denna avgift reduceras dessutom med 24 kronor för de som valt att stå utanför även alfa-kassan tidigare. Återstår 296kronor per dag. Eftersom det då är alfa-kassan som är normerande för ersättningen så innebär det att ersättning ges för arbetsdagar och inte lagstadgade veckovila vilket innebär en ersättning på 20 dagar per månad eller 5 920 kronor per månad. Innan skatt. Skillnaden mellan socialbidrag och denna ersättningsmodell är hårfin med andra ord och styrker bilden av socialförsäkringsministern som floskelgenerator. 2009 var nivån för socialbidrag – eller försörningsstöd som det egentligen heter - 5 765 kronor i Danderyds kommun för att gräva fram ett exempel. Vari den stora skillnaden ligger blir därmed plötsligt mycket svårare att förklara för ministern för de absolut svagaste i samhället. Och det blir värre."

Betr rehabilitiering och samarbete mellan myndigheter. Det är ju samma snömos som sagts av alla regeringar de senaste femton åren. Med uteblivet positivt resultat. På grund av rigida regler och effekten man skuffat undan folk i nya vrår med ännu sämre överlevnadsvillkor. Sjuka människors arbetsförmåga ökar inte genom att Arbetsförmedlingen får mera resurser! Jobb för partiellt arbetsföra kommer inte genom ett simsalabim i en departementspromemoria. Än mindre för sjuka.

Att göra PR för sjukförsäkringen gör inte heller folk friska och arbetsföra. Det är dimridåer och floskler.

De föreslagna ändringarna kanske putsar upp fasaden en aning i det samhälle som blir alltmer segregerat. Den grundinställning som skapar ett tredelat samhälle, den kvarstår dock.

En handfull länkar:
(Mary X Jensen) http://minamoderatakarameller.blogspot.com/2011/04/ska-jag-skammas-for-att-vara-moderat.html
(Johan W, del 1) http://mitt-i-steget.blogspot.com/2011/04/sjukforsakringen-djavulen-sitter-i.html
(Johan W, del 2) http://mitt-i-steget.blogspot.com/2011/04/sjukforsakringen-djavulen-sitter-i_11.html
(pressmeddelande från soc-dep)http://www.regeringen.se/sb/d/3209/a/166092?utm_source=Regeringskansliet&utm_campaign=Delning+av+l%C3%A4nk&utm_medium=facebook&at_xt=4da2ec00e7207179%2C0
(Ali Esbati) http://esbati.blogspot.com/2011/04/klart-besked-idag-sjukforsakringen.html
(Björn Johnson, statsvetare)http://stardustsblogg.blogspot.com/2011/04/menar-de-allvar.html
(Peter Andersson, s-bloggare) http://networkedblogs.com/gvtIt

Politik i hjärnan?

Vill man vara elak kan man ställa sig frågan om detta med politik har något med hjärnkapacitet att göra. I vart fall kan man ha sina tvivel ibland både när man hör s.k. toppolitiker som "vanlig väljare" uttala sig.

Må vara hur det vill med detta, men nog är ändå det en intressant nyhet att forskare tycker sig ha funnit samband mellan politiska åsikter och vilka delar av hjärnan man använder mest. Detta refererat i SVT Vetenskap.

Bland annat har man redan tidigare kunnat identifiera att människor med en liberal syn har en större förmåga att hantera motstridig information och de med en konservativ syn har större förmåga att känna igen hot om fara. Nu avslöjar en ny rapport som publiceras i Current Biology att skillnaderna i politisk inriktning är länkade till skillnader i själva strukturerna i våra hjärnor.
Individer som kallar sig själva liberala tenderar att ha en större främre hjärnbark, medan människor som har en mer konservativ läggning har en större amygdala.

Det är dock oklart vad som egentligen påverkar vad. Alltså, har vi en viss politisk sympati för att vi har en viss struktur i hjärnan, eller förändras våra hjärnor rent fysiskt beroende på hur vi ser på saker?

Nu är det faktiskt inte så att höger eller vänster är solklara begrepp. Förutom att de kan definieras olika så är det en endimensionell syn - och att folk kan ändra åsikt under livet påpekar också forskarna.

I det sammanhanget vill jag dock göra ett påpekande. Att byta parti är inte detsamma som att byta ideologi. Tvärtom beror det ofta på att partiet bytt åsikt. Och våra grundläggande värderingar får vi ofta tidigt i livet. Erfarenhet och kunskaper kan i någon mån nog modifiera värderingarna, men frågan är hur mycket och hur ofta det sker. Eller om det är så att vi (samhället, politikerna, forskarna) som blandar samman begrepp som partiprogram med grundläggande värderingar/ideologier.

Gör en miljon dig rik? Vad är den verkliga miljonvinsten?

Dagens Industri och Expressen skriver idag om att en miljon kr gör att svensken känner sig rik. Nå, för stockholmare behövs två miljoner för att nå rikedomskänslan. Jag gissar att det är det dyra boendet som skruvar upp nollåttornas krav.

Men, ärligt talat, vad får man för en ynka miljon? Ja, de svar som refereras i artiklarna visar att svenskarna är realistiska. De behåller jobbet, men reser en del om en miljon skulle ramla över dem.

Och hur man blir miljonär, tja, det sker genom arv eller genom en spelvinst. Att arbeta sig till det är snudd på omöjligt, ivart fall på ärligt och skattat jobb. Då ska man lyckas tråckla sig fram till ett toppjobb i något börsföretag då. Frågan är hur det ska bedömas också...

Men hur var det nu då? Vi behåller jobbet...
Just det. Tänker man efter en smula så räcker en miljon inte långt. Ett par rejäla resor, visst. Men mera då? Lösa in lite av huslånen? Alternativt att renovera lite. Inte blir det något lyxliv inte och ingen kåk i Spanien. Nej, miljonen kan bli en liten krydda om man har ett jobb redan, ett fast och gärna hyfsat betalt jobb.

För den som inte har arbete, är arbetslös eller långtidssjuk försvinner en oväntat tillskott snabbt i att betala räkningar och putsa upp fasaden lite genom att äntligen skaffa de där nya glasögonen man länge behövt skaffa. Dvs för att hålla näsan över vattnet en tid. Det blir ingen krydda, däremot en andhämtning.

I dagens tredelade samhälle är det nog så att den verkliga miljonvinsten består i att vara frisk och ha ett fast jobb. Den arbetslöse behöver mycket mera än en miljon för att känna lite fast mark under fötterna och våga tänka på lite lyx i stil med dyrare utlandsresor, betalda tandläkarräkningar och en ny, kontant betald bil.

Nej, det var inget aprilskämt. Och centern backade

För några dagar sedan skrev jag om hur kartläggningen av och registreringen av våra flygresor skulle skärpas ytterligare. Det var ännu en av dessa inskränkningar i vår integritet som nu lanceras i samma anda som FRA-lagen och datalagringsdirektivet. Det presenterades den 1:a april, vilket gjorde att en och annan såg det som ett dåligt aprilskämt.

Centern var inte helt nöjda, men nu kan man höra i radions nyhetssändningar, att centern gett upp. Detta efter att även sossarna är med på tåget att kartlägga oss än mera.

Vad annat var att vänta? Vare sig centern eller sossarna har ju utmärkt sig tidigare för att respektera den enskilda människans integritet. Och allianspartierna (liksom sossarna) menar alltfort att det är viktigare att kolla varje människa än att inrikta sig på de som är misstänkta för brott.

Tusenkronorssossen var "opolitisk" ?

Såg att en bloggare hade rubriken "tusenkronorssossen" på sin kommentar till de nya sedlarna. Den som ska pryda tusenlappen är Dag Hammarskjöld, FN:s generalsekreterare bl a under Kongokrisen, och som jag kommenterat här. Jag kunde inte öppna bloggen, men rubriken föranleder lite tankar om politiska tjänster.

Visst, före sin tid som generalsekreterare i FN så var Dag Hammarskjöld medlem av socialdemokratiska regeringar. Han var kabinettsekreterare i UD ett par år och sedan konsultativt statsråd i UD. Men, nu var detta på den tid (1949-53)som inte ens alla ministrar var partipolitiskt rekryterade! Det är kanske svårt att tänka sig för dagens unga, men så var det.

Kabinettssekreterare är en titel som i andra departement kallas statssekreterare. Dessa tjänster var länge renodlat opolitiska tjänster, administrativa samordnare praktiskt/tekniska hjälpredor till den politiske ministern, som inte alltid hade vare sig djupare fackkunskaper eller administrativ vana. Numera, och sedan flera decennier, är statssekreterare visserligen ett slags de facto-chefer under ministern, men rekryteras bland partitrogna och som politiskt stöd för ministern.

Under 50-talet och dessförinnan var inte ens alla ministrar rekryterade på politiska meriter. Opolitiska ministrar kunde faktiskt en gång i tiden till och med vara fackministrar, men vanligast var denna tid att de kallades konsultativa statsråd. Det betydde att de inte hade eget departement, och framför allt skulle vara juridiska experter till de politiska ministrarna. "Minister utan portfölj" var en annan benämning på sådana rådgivande ministrar. Portfölj var då detsamma som departement. Ministrar utan eget departement förekommer även idag, ja faktiskt i hög grad, men de får ändå någon benämning som ska ange vad de sysslar med, trots att de egentligen är ett slags biträdande ministrar till en departementschef.

Det jag vill poängtera är således att, förutom att antalet ministrar och dem närstående tjänstemän ökat markant under de senaste femtio åren, så har dessutom de de rent opolitiska tjänsterna på toppnivå helt försvunnit. Det är därför en förhastad slutsats att en minister eller en statssekreterare i en regering för 50-60 år sedan absolut skulle ha haft samma partifärg som ministären i sig!

Vad gäller Dag Hammarskjöld så var han aldrig partiansluten socialdemokrat, han var en duktig och uppskattad tjänsteman.

Dag var f.ö. son till Hjalmar Hammarskjöld, konservativ statsminister under i början av 1900-talet. Han sägs ha haft en konservativ läggning i vissa frågor, men även varit en balanserande kraft mellan olika åsikter i regeringen (enl Wiforss).

"Krigshetsare" på tusenlappen

Så har då Riksbanken meddelat vilka motiv som ska finnas på de nya sedlarna.

På den nya tusenlappen ska Dag Hammarskjöld avporträtteras. Det är ett bra val. Han är ju närmast helgonförklarad i Sverige, som en av de första och mest kraftfulla generalsekreterare som FN haft.

Dag Hammarskjöld var en mycket aktiv FN-chef. Han bangade inte för kraftfulla insatser i Kongo för att få ordning där och rädda människoliv. Mera kraftfulla än vad FN idag orkar med, och i synnerhet mera kraftfullt än sveriges regering (och delar av opinionen) är idag...
Jag tror inte att speciellt många går in djupare på hans insatser, utöver ett allmänt gillande. Däremot vore det, anser jag, värdefullt om de som idag är så tveksamma, ja ofta rent av negativa, till både FN:s ytterst begränsade insats idag i Libyen, och som till och med ifrågasätter att Sverige deltar genom att observera den Libyska verkligheten från ovan, utan att aktivt medverka till skydd för civila människoliv, inser vad Dag H stod för. Dessa kritiker "borde" om de vidhåller sin negativa uppfattning om FN-insatsen idag, i konsekvensens namn, karaktärisera Hammarskjöld som en krigshetsare, han som lät FN sätta in militär också på marken förutom som militärflyg. Och både på marken och i luften var Sverige aktiva. Då.

Hammarskjöld på tusenlappen är ett utmärkt val. Han var ingen krigshetsare, men han var en aktiv förkämpe för mänskliga rättigheter, för humanism och att FN skulle ha en roll i detta.

Övriga personer på sedlarna då? Ja, nog kunde Selma Lagerlöf fått vara kvar. Men jag har inget emot de andra nya namnen heller. Birgit Nilsson, Ingmar Bergman, Greta Garbo, Evert Taube och Astrid Lindgren var alla utmärkta profiler inom svensk kultur och förtjänar att kommas ihåg. I flera fall även med internationell lyskraft.

Sträck vapen, Gaddafi-pojkar!

Ett par av Gaddafis söner (hur många har han?) sägs enl såväl SR som kvällspressen och DN vilja införa demokrati i Libyen. Söker en "lösning";)

Kanske de inser att slaget är förlorat, och vill rädda vad som räddas kan. Det troliga är väl att det är ett slags krigslist. Ingen tror väl att vare sig gubben eller sönerna vill ge upp sin maktställning och tillgången till "sina" pengar.

Men om de menar allvar. Då är det bara att låsa in gubben, ge order till armén att ge upp. Sträcka vapen och överlämna sig till oppositionen. Ställa Gadaffi själv inför domstol. Och så låta en övergångsregering ordna val, under överinseende av FN. Då kan de ställa upp där i valet och se om de får några röster.

Att de själva skulle få ordna en övergång till "demokrati" är självfallet helt uteslutet. Det är inte det slag av styre som de avser som folket vill ha.

I de gyllene glasburarna, eluppvärmda förstås. Och utanför...

Nog blir det tjatigt med dessa ständiga fallskärmar och VD-bonushistorier. Att de aldrig ger sig, att de aldrig kan få nog!

Vattenfalls VD, välavlönad och med feta bonusar, fick sparken, och försågs med en ytterst guldkantad fallskärm. Konstruerad i smyg, dvs bakom ryggen på ägaren/staten, av Vattenfalls ordförande. När detta upptäcktes fick ordföranden sparken. Men inte slut med det, nu visar det sig att en handfull andra höga chefer, ofta med mycket kort anställningstid, även de fått enorma avgångsvederlag. Denna gång i Vattenfalls tyska dotterbolag. Detaljerna kan ni läsa här eller här. Även Alliansfritt tar givetvis chansen att ge regeringen ett tjyvnyp för att regeringen inte kan hålla efter cheferna och styrelserna i de statliga bolagen. Det är förståeligt, men det verkar ju som att historierna i vart fall till en del började under sossarnas regeringstid.

Jag ska inte gå in på hur många miljoner som var och en fått, det räcker att konstatera att för vanliga hårt arbetande människor så är detta fråga om fantasibelopp. Än mera märkligt är att de i många fall utgår efter det att de så rikligt belönade misskött sig på ett eller annat sätt! Detta samtidigt som det varit en intensiv debatt vari både bonusar och fallskärmar ifrågasatts, såväl deras storlek som nyttan av dem över huvud taget. Det finns studier som lär visa att bonusar faktiskt är kontraproduktiva. Märkligt att inte ägarna tar till sig sådan information!
Nå, att privata ägare är släpphänta med sina pengar, det drabbar ägarna. Det underliga är attde som sätter villkoren ofta sitter i samma båt som bonuslyftarna. I någon mån är de ägarrepresentanter, men ofta är de faktiskt främst (höga) anställda som spelar med andras pengar.

Det är ändå ur allmänmoralisk synpunkt ytterst anmärkningsvärt.

Att staten låter sina bolag hålla på på samma sätt är ändå ännu mera klandervärt. Staten genom regeringen har sagt sig vilja vara restriktiv, men dess representanter ser genom fingrarna och mer el mindre "lurar" sin uppdragsgivare.

Det är uppenbart att de som sitter på dessa stolar alla tillhör en och samma grupp av människor, långt, långt borta från den verklighet som 90% el mer av medborgarna lever i. De utgår från att har man hamnat i smöret ska man ständigt förses med pengar. En gång på en toppost är man tillförsäkrad en helt bekymmersfri tillvaro och helt undantagen de villkor som vi andra lever under. Vi som betalar de skatter och de priser som är förutsättningen för att ge dessa löner, fallskärmar och bonusar. De som lever i denna förgyllda glaskupa, bryr sig inte ens om att se ut på världen utanför, fullt sysselsatta som de är med att förse sig själva och varandra med förmåner.

Samtidigt pågår en debatt utanför glasburen om hur folk utanför har det. De som t ex befinner sig i FAS 3. Arbetslösa utan fallskärmar. Människor som inte haft feta bonusar. Folk som inte blivit av med jobben på grund av att de misskött sig, utan i många fall på grund av de "strukturomvandlingar" som cheferna i deras företag genomfört, och fått bonusar för.

De finanskriser och andra kriser vi drabbats av under senare år är tecken på att den nya överklassens spel och spekulationer gått för långt. Det har varit vi andra som fått rädda dem. Det har vi ingen lust att göra fler gånger. Och inte möjligheter heller. Vi är farligt nära bristningsgränsen.

För att undvika den totala katastrofen, med konsekvenser är svåra att till fullo inse, måste det bli ett slut på detta giriga och fullständigt okänsliga profiterande på vanligt folk.
Naturkatastrofer kan människan möjligen i någon mån förutse, men ytterst marginellt motverka. Egentillverkade katastrofer borde intelligenta (?) människor däremot både förutse och undvika. Om inte girighten tillåts härska ohämmat.

Dödande ska inte premieras...

Ser i SvD ett debattinlägg där tre personer är starkt kritiska emot svensk militär medverkan emot dödandet av civila i Libyen. De menar att man i stället ska stå upp för humanistiska principer genom att fördöma allt dödande. Vi ska inte gynna vapenindustrin. Och i vanlig ordning finns det de som instämmer i argumenten, det är ju lätt att göra.

Självklart "gynnas" vapenindustrin i någon mening när man köper deras produkter. Hade Sverige inget försvar skulle däremot vapenindustrin inte gynnas. Jag tror ju nu knappast att vi räddar några liv i Libyen genom att bara fördöma Gadaffis dödande av sitt folk. Vi (= världssamfundet) sätter ju FN som det organ som ska ta ställning i dessa frågor. En brist med FN är ju att FN inte består av bara demokratier, och i säkerhetsrådet finns länder som inte vill se prejudikat om att FN ska ingripa för mänskliga rättigheter och demokrati.... Så illa är det. Men ska vi därför låta människor dö?

Dödande ska inte premieras, skriver debattörerna i SvD. Och de kräver att FN demokratiseras. Självfallet ska inte dödande premieras, men det sker inte genom att vi låter de som dödar få hålla på med det! Att fördöma mördarna har ju visat sig inte hjälpa. Det är trevligare att diskutera och debattera i lugn och ro än att slåss. Men i denna vår grymma värld finns det personer som inte vill diskutera, de anser sig har rätt att bestämma, även fysiskt, över andra. Sådana som Gadaffi.

Visst, demokratisera FN! Fine! Hur lång tid tar det? 20 år, 50 år? Vad ska vi göra under tiden när diktatorer dödar de som tycker annorlunda och därmed gör världen osäker? Vilken slagkraft får ett bantat FN, som inte innehåller diktaturer?

Jag ogillar starkt de som menar att Sverige inte ska ingripa på något sätt i det som händer utomlands. Kanske ska vi tycka till, men inte mer.
Det är ett slags självgod isolationism i det sättet att tänka. Jag önskade att världen vore så god att det räckte med att tala om för andra att de inte ska döda, att demokrati är bra och att vi alla ska hålla fred med varandra.

Diktatorer instämmer inte betr demokrati som ett bättre styressätt. Det gör däremot oftast deras folk. Och de är ofta, när inte annat hjälper, beredda att ta strid för friheten. Fred kan inte finnas utan frihet och demokrati.

Vi gör inte världen bättre genom att gå ur FN och EU, att isolera oss bakom murar runt våra gränser hjälper inte, och om vi slutar att beväpna oss för att försvara vår frihet, det är en inbjudan till andra att ta makten över oss.

Jag undrar också varför denna motvilja att hjälpa människor som kämpar för frihet, och för demokratiska rättigheter kommer fram så starkt just nu när Libyen är aktuellt? Vi var som nation mera benägna att hjälpa när det gällde t ex Sydafrika.

Det här är nog inget aprilskämt, tyvärr. Kontrollen av oss skärps ännu ett steg.

SR:s nyhet i morse om kartläggningen om flygresor är nog tyvärr inget aprilskämt.

Redan i dag kan tull och polis i Sverige begära att ett flygbolag lämnar ut information om personer på en viss flygning. Det kan handla om alltifrån var resan börjar och slutar till hur man har betalat sin biljett och hur länge man har varit borta.

Centerpartiet tycker att det är okej att sådana uppgifter delas med andra länder om de sedan raderas inom ett dygn. Men enligt det direktivförslag som folkpartistiska EU-kommissionären Cecilia Malmström nu har lagt fram ska information från alla flygbolag lagras i fem år. Uppgifterna ska anonymiseras efter 30 dagar av integritetsskäl. Vilken öppning för sociogram...

Det här är något som Moderaterna, Kristdemokraterna och Folkpartiet kan acceptera. Men Johan Linander (c) anser att det är en onödig integritetskränkning. Ja, sannerligen. Jag hoppas att han har hela centern med sig och håller hela resan (!) ut. Och att inte Reinfeldt lurar in centern i någon dålig kompromiss eller knyter upp sossarna eller sverigedemokraterna på sin linje.

Att Johan Batong Pehrson (fp) gillar det är ingen överraskning. (Överraskande, och tecken på att det kunde vara ett dåligt aprilskämt, vore det däremot om han sagt sig vara emot ytterligare övervakning av oss alla.)
– De flesta människor som är ute och flyger är väldigt tacksamma över att vi har en tydlig kontroll över personer som ska resa med planet.
– Men det är också så att resor runtom i världen är en förutsättning för att kunna begå mängder av brott. I det fallet är det viktigt att man försöker bekämpa den brottsligheten också när det gäller att kontrollera människors resmönster.

Denne Johan Pehrson är alltså rättspolitisk talesperson för Folkpartiet. Jag skulle snarare vilja sätta beteckningen orättspolitisk på honom. Observera att han säger "mängder av brott" och "kontrollera människors resmönster".

Förslaget visar också att Cecilia Malmström beskrivit en tragisk resa från att ha varit en solid (trodde vi) liberal till att bli en hök i frågan om övervakning och integritetskränkningar av oss medborgare.

Det är alltså en mängd uppgifter om vårt resande som nu ska registreras, kartläggas och lagras. Dock lär inte vad vi äter på flyget registreras. Tanken var att därigenom kunna kartlägga vår etnicitet och religionstillhörighet. Tänka sig! Vilka felkällor som finns... Allt motiveras av kriget emot terrorismen och sådant som trafficking.

Hur många terrorister eller skumma människohandlare torde resa med riktig identitet? Ungefär lika många som skickar komprometterande e-mail okrypterade gissar jag. Alltså är det ett svepskäl för att Öfverheten ska kunna skärpa kontrollen av alla oss vanliga medborgare. Så vi inte tar ett steg som de inte godkänt. Helst bör vi väl sluta resa också.

Jag menar att detta förslag är helt i linje med den absurda tillämpningen av den europeiska arresteringsordern, som är ett hot mot mänskliga rättigheter, vilket jag skrev om igår. Man inför en integritetskränkning och kringskär våra mänskliga fri- och rättigheter med hänvisning till terrorism och ytterst grova brott. Sedan tillämpar man det på ett mycket vidare sätt.

Jag önskar det vore aprilskämt.

Snabba cash genom att fasa ut folk

Snabba cash genom att FASa ut folk. Jag blir alltmer upprörd över hur maktetablissemanget ser på oss människor som är utanför deras priviligierade grupp. Jag hoppas att det "bara" beror på bristande empati, oförstående på grund av att de aldrig befunnit sig i utsatta situationer i livet. För om det är ren illvilja, ondska, då är det närmast straffbart. I vart fall ur moraliska aspekter. Jag tillhör den krympande skara som nämligen anser att politik handlar om att göra samhället bättre - för alla - att där finns en moralisk aspekt som inrymmer respekt för medmänniskan.

Respekt är inte ett ord som används så ofta numera. Är det därför som "man" (dvs våra beslutsfattare) genom ständiga åtgärder ser till att vi glider allt längre ut i det tredelade samhället. Det samhälle där den sista tredjedelen praktiskt taget lämnas åt sitt öde. Att vara sjuka, arbetslösa, fattigpensionärer. För makteliten finns tydligen inte tanken att de kan hamna där själva. Om detta skrev jag flera texter ifjol sommar och förhöst.

Alla som lever och har hälsan blir gamla, och därmed pensionärer. Att förbli frisk kan man bara till viss mån påverka själv. Det jag önskar är att både gamla och sjuka ska behandlas med respekt, och att vi gemensamt genom samhälleliga åtgärder gör både ålderdom och sjukdom uthärdligt så långt det går. Sjukdom kan också vara en orsak till arbetslöshet. Men även ex-vis konjunkturer, strukturförvandlingar i näringslivet - och i offentlig sektor.

Självfallet anser jag att arbetslösa också ska behandlas med respekt. För de flesta av oss är arbetet viktigt för att få självkänsla. Det ger inte bara en inkomst (förhoppningsvis så vi kan försörja oss) utan också tillfredställelsen av att fylla en plats i samhället, att förverkliga oss, att få nytta av våra studier etc. Dvs att vi känner människovärde! Arbetslöshet, speciellt långtidsarbetslöshet, förvägrar oss detta. Snart sagt INGEN gillar att leva på bidrag. Men om man råkat illa ut så är man så illa tvungen, och då är det bättre att överlevnadsinkomsten kommer från en (gemensam) försäkring än genom "bidrag". Och att den inte är så kränkande låg att vi inte förmår kravla oss upp för att söka (anständiga, passande) jobb.

Detta klarar inte samhället idag. Tvärtom verkar det som att viljan inte riktigt finns heller. Det är nu under flera decennier som attityderna bakom många "åtgärder" alltmer präglas av uppgivenhet till den grad som gränsar till respektlöshet för den som hamnat i långtidsarbetslöshet. Ersättningar skruvas ner. "Åtgärderna" blir alltmer krystade och upplagda på ett sätt som ger en innehållslös "sysselsättning" som ingen vart leder. Som ofta låser in och förhindrar folk att söka rätt väg ut ur arbetslösheten, som stoppar egna initiativ med rigida regelverk. Som sagt, detta är inget nytt i sig, men har blivit allt värre med åren.

Under senare tid har dessutom tillkommit något som kan kallas en slutstation. En "åtgärd" som har karaktär av sopstation. Utan återvinning. Det kallas FAS 3. Där samlas folk som varit utan riktigt jobb tillräckligt länge och "ges sysselsättning" av litet eller ringa värde. Utan avseende på utbildning och tidigare erfarenhet. Med ytterst låg ersättning. OCH till på köpet får "arbetsgivarna" - förutom helt (!) gratis (!) arbetskraft (!) - en ersättning för att de "tar emot" de olyckliga. Fem tusen kronor i månaden per person! Det blir många miljarder det, som borde kunna användas till att skapa riktiga jobb i stället.

Men, trots allt, det värsta är inte att pengarna är mer eller mindre bortkastade. Det värsta är att systemet slår ut människor, förnedrar dem, tvingar ut dem i marginalen, definierar ut dem från det "normala" samhället. Bara detta att målet är ynkliga 1,5% "återanpassade" till normalt arbetsliv, det är ett tecken på att något är allvarligt fel!

Det görs enorma snabba cash på att fasa ut folk från verkligt liv och social gemenskap.

Några ytterst läsvärda inlägg kring denna problematik. FarmorGun.
Anders Widén 1, 2 och 3.

Är det lönt att blogga? En text till Gun och Anders och alla andra

En text hos FarmorGun, som egentligen handlar om Copyswedes nya vedervärdigheter, får mig, extra förstärkt av Anders kommentar, att fundera över bloggandet. Vi bloggare är många, trots att Facebook verkar ha tagit över en del av aktiviteterna. Vi imbillar oss också att vi är lästa. Och visst får vi en del besök, även om jag noterat att antalet kommentarer drastiskt minskat.

Anders W och FarmorG. Ni tillhör båda mina absoluta bloggarfavoriter. Ibland blir det för mig som för Anders att jag använder dina texter Gun, för att hålla mig någorlunda uppdaterad i frågor där jag inte orkar gräva själv. Samtidigt så är det ju så att vi som i vart fall kan en del av förkortningar är en ganska liten krets, och hur komma vidare? Förmår vi bilda opinion för det vill brinner för?

Och samtidigt, än en gång, alla dessa frågor och problem som sköljer över oss. Ofta orkar man/jag inte reagera på ett sätt som blir begripligt ens för mig själv. Ibland vill jag bara skrika. Men så ibland vill man formulera sig, men det måste gå så fort så att man snubblar sig fram. (Men Anders, du skriver så härlig satir, det måste ändå ta tid?) Och i bakhuvudet är ändå frågan, lyssnar/läser någon? Är det någon idé? Jag blir ofta förbluffad när väldigt viktiga texter (som jag tycker), inte får en enda kommentar och möjligen en handfull läsare. Andra, tämligen enkla och mediokra texter om närmast triviala ting får plötsligt en massa läsare... Om man skriver en liten rad om vädret på Facebook i stället för en (hyfsat genomtänkt) bloggpost så blir det snabbt mängder av kommentarer. Som om vi vore engelsmän.

Vad håller vi på med? Jag menar, medborgarrättskommissionären Thomas Hammarberg, han har i alla fall en plattform som tvingar diverse makthavare att lyssna. Om de reagerar är en annan sak. Men han hörs. Och vi får ett litet hopp. Men, men...

FarmorGuns utredande text om Copyswede borde ju läsas av tusentals personer inklusive alla riksdagsledamöter, konstnärer och upphovsrättsmaffiadirektörer. Liksom Anders lysande text om hur man blir rik på att anställa högkvalificerade akademiker.
Hur regering och Arbetsförmedling får kostnader att förvandlas till intäkter. Dock ej hos den som man tycker borde få intäkterna.

Låg lön kan ha hög köpkraft, apropå "18 kr/tim"

Uppdrag granskning behandlade igår lönesättningen för arbeten över gränserna. Även DN har skrivit om framför allt den del som handlade om de filippinska sjömännens löner.

Jag har lite kunskap om Filippinerna. Att vara sjöman är ett fint och eftertraktat jobb i Filippinerna! Och HÖGAVLÖNAT jämfört med det mesta annat där. Detta eftersom levnadsomkostnaderna i Phils (som vi förkortar det i dagligt tal) är mycket låga blir en relativt sett låg lön i ett utlandsjobb mycket värd i Phils. Mycket där kostar bara runt en tiondel jfrt med i Sverige. Sjömännen handlar inte i Sverige... Så 18 kr/tim (vilket var ett bristfälligt dokumenterat påstående i UG om det ska ses som den vanliga lönen) motsvarar en köpkraft i Sverige på bortåt 200 kr/timme. Netto. Jag skulle tro att en phil-sjöman ofta har en lön motsvarande den lön som landets president har. Eller betydligt högre. Det normala (jag vet inte hur det är i STENA-line) är att högre kvalificerade tjänster till sjöss har mycket bättre betalt än de enklare (som städare eller servitör).
Det vi alla bör ha är rimligen löner som är relativt lika i förhållande till kostnadsläget där vi bor och har våra utgifter.

Däremot borde de givetvis ha lite mera ledighet, och kortare arbetsdagar. För visst är det slitigt att jobba hela veckan runt och ibland över 10 tim/dag. Å andra sidan har de långa ledigheter hemma hos familjen i Phils. Där kan de också leva som "kungar" jfrt med hur jeepnydrivers, banana-pilots eller housemaids kan. Och även jämfört med lärare och många andra högutbildade.

Med högre löner skulle möjligen ännu fler filippinare försöka utbilda sig till sjömän och ta jobb på utländska båtar. Men de skulle då inte kunna konkurrera om jobben lika bra, och som kunder efterfrågar vi lägsta möjliga kostnader vare sig vi fraktar något eller reser som passagerare.

Är det då inte en brain-drain, när så många tar jobb utomlands? Javisst, så är det redan idag. De mera försigkomna filippinarna jobbar redan idag i hög utsträckning utomlands. Filippinska sjömän har en universitetsutbildning! Och många av de som arbetar som hembiträden i Hongkong, Singapore el i div arabstater, de kan vara utbildade lärare eller sjuksköterskor. Man beräknar att mer än 10% av Phils befolkning jobbar utomlands - och skickar hem sina löner. De håller ekonomin i gång hemma. Men visst är det synd att de inte (inte kan? inte vill?) stannar hemma och utvecklar landet!

Jakob Heidbrink har ett intressant inlägg i samma ämne på sin blogg.

Europeiska arresteringsordern är ett hot mot mänskliga rättigheter

Av dagens tänkbara ämnen att skriva om måste jag bara börja med detta. (Om jag hinner fler är osäkert.) Thomas Hammarberg, europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter säger ifrån: Den europeiska arresteringsordern innebär ett hot mot mänskliga rättigheter.

Har inte ännu sett någon pressnotis om detta, däremot hörde jag nyheten i SR i morse. Den borde verkligen lyftas fram bättre, av fler.
Det han säger är att den regel som kom till p g a terroristhoten i början av 2000-talet nu används alltför flitigt och för bagatellmål. Dessutom är ofta den tid som olika länder tar på sig för att avgöra ärendena, dvs gå från misstanke till domstolsbeslut, orimligt lång. Överutnyttjandet av europeisk arresteringsorder blir därför ett hot mot de mänskliga rättigheterna. Så sant, så sant.

Vem är då denna Thomas Hammarberg? Ja, i NE (fria internetversionen) står det kort och gott: Hammarberg, Thomas, född 1942, diplomat, journalist, generalsekreterare i Amnesty International 1980–86, generalsekreterare i Rädda Barnen 1986–92, Sedan 2006 verkar Hammarberg som Europarådets kommissarie för mänskliga rättigheter.

Vill man veta mera kan man t ex gå till Wikipedia, som beskriver något mera, dock ej direkt hans politiska bakgrund (som är ordf i fpu, men sedermera socialdemokrat). Eller så kan man kolla vad regeringskansliet skriver om hans aktuella uppdrag.

Jag vill här bara kort konstatera att Thomas Hammarberg har vigt sitt liv åt att stärka och skydda de mänskliga rättigheterna ur olika aspekter. Något jag i hög grad sympatiserar med och högaktar honom för. Han har inte tvekat att säga ifrån, oavsett vilken regering det drabbat. Han har alltid stått på den enskilda människans sida. Som ungdomspolitiker (jag träffade honom bara en gång de åren), som journalist, som engagerad i Rädda Barnen, i Amnesty, i olika FN-uppdrag, som svensk ambassadör för mänskliga rättigheter, och nu som Europarådets kommissionär för dessa frågor. (OBS Europarådet består av 47 länder och ska inte förväxlas med EU.)
Han var också generalsekreterare för Olof Palmes Internationella Center (2002-05), och mottog 1977 å Amnesty Internationals vägnar Nobels Fredspris.

Svensk inrikespolitik om Libyen

Så blev då Líbyeninsatsen svensk inrikespolitik, av sämsta slag. De sossar som högljutt krävde handlingskraft av regeringen, de backade när det kom till kritan. De svenska JAS-planen ska bara ner för att kolla läget från luften. De får inte använda sina vapensystem (mycket effektiva och precisa enl experter) för att stoppa Gaddafistyrkor som angriper civila. För det kom Reinfeldt överens med Urban Ahlin (s) och vänsterpartiet om. Ynkligt av m, s och v. Vi låter andra sköta jobbet, medan svenska piloter bara får lite träning i flygtimmar över utländskt territorium. JAS ska spana in läget och sedan skynda sig undan så att andra får göra jobbet. Det känns varken ärofullt eller över hövan meningsfullt.

De flesta ledande politiker vill alltså att Sverige ska visa upp sitt internationella samveta. Vifta och visa att vi är med. Men ändå inte vara med, bara titta på. Hur många libyska liv räddas av det?

Ett för mig överraskande klarspråk talar Annika Nordgren Christensen (mp), tidigare ledamot i försvarsutskottet. Det är ord och inga visor när hon i Newsmill ställer både Reinfeldt och Juholt med resp partier i skamvrån. Senfärdighet och vankelmod från regeringens sida, och att sossarna mest visat lust att göra tydligt att regeringen inte har majoritet, blandat med skiftande ställningstaganden.

Självfallet är inte Libyeninsatsen riskfri. Varken militärt eller politiskt. Självfallet ska insatsen styras politiskt. Men verkställas av militär. Nu är det många som tycker sig se "realpolitik" inte bara i FN:s beslut i att hjälpa och skydda civilbefolkningen i Libyen, utan än mera i motiven för enskilda staters deltagande. Dvs att det inte "bara" är humanitära skäl, utan mera renodlat maktpolitiska skäl, inklusive då förstås tillgång till oljan. Och vi kan självfallet inte veta vilka som kan komma till makten efter Gaddafi. Så stängt som Libyen varit är det svårt att veta hur oppositionen är sammansatt.

För mig är det ändå det humanitära som är huvudskälet för även en svensk insats. I det ligger att skydda civilbefolkningen, vilket torde förutsätta att Gadaffi SNABBT ger upp på ett eller annat sätt. I det ligger att Libyens folk själva ska välja sin väg. Ju fortare det går att få bort Gadaffi, ju större torde chansen vara att den vägen är demokrati. Men ju senare och tvehågsnare hjälpen blir, desto större risk att det kan bli en extrem rörelse eller till och med något slags militärdiktatur som avlöser Gadaffi.

Jag vill alltså mena att även om motivet i något fall inte är det mest klarögt humanitära och demokratiska, så är det viktiga att utförandet sker så att människoliv sparas så långt möjligt och att det underlättar övergång till deomkratiskt styre.

Tobinskatt? Nej, inte för Tobin.

Tobinskatt är till och från ett "populärt" förslag från de som vill göra de finansiella transaktionerna långsammare och mindre spekulativa. I vart fall förknippas tanken med att det är fult med att flytta pengar. Därför ska man lägga skatt på detta. Visst kan det ibland vara fult med en del spekulativa operationer. Men knappast alltid.

Olle Wästberg, fd en massa saker, bl a fd statssekreterare i finansdepartementet kom häromdagen med sitt månadsbrev. Ett litet avsnitt där handlar om hur upphovsmannen själv; James Tobin ser på detta. Jag citerar direkt.

Tobinskatt? Inte för Tobin

En viss uppståndelse har brutit ut sedan de svenska socialdemokraterna i Europaparlamentet röstade för en Tobinskatt och därmed bidrog till att EU-parlamentet gick på den linjen. Tobinskatt är en sorts moms på finansiella transaktioner. En inte alldeles dum idé som kanske skulle minska en del spekulation. Problemet är att den är helt utopisk; det är svårt att föreställa sig hur en sådan skatt skulle kunna genomföras och tillämpas. En gång planerade Jan Stenbeck att bryta börsmonopolet i Sverige genom att lägga en konkurrerande börs i en satellit. Själva idén bidrog till att få bort monopolet. Det tar bara millisekunder att flytta finansiella affärer någon annan stans, t ex därför att en transaktionsskatt införts.

Namnet Tobinskatt kommer från nobelpristagaren i ekonomi James Tobin som 1972 föreslog, som en del av ett nytt internationellt valutasystem, en transaktionsskatt.

Vi hade James Tobin hemma i New York ett antal gånger. Jag frågade honom vid ett tillfälle: Professor Tobin, Karl Marx said "I am not a marxist", Are you an adherent to the Tobin tax?

Hans svar var: Absolutely not.

Han tyckte att hans idéer hade blivit kidnappade och användes på ett helt onyanserat sätt.
---

Där ser man!

Liberala visioner - och andra - saknas i politiken

Vill snabbt ge tips om en läsvärd bloggtext hos Agneta Berliner. Texten ska också finnas i Frisinnad Tidskrifts senaste nummer. Agneta är fd riksdagsledamot för fp. En starkt engagerad socialliberal och FRA-motståndare. (Det var väl därför hon åkte ut ur riksdagen nu i senaste valet. Hon var för bra. )

Läs hennes artikel där hon efterlyser politiska visioner, spec för liberalismen.
Länk:
http://agnetaberliner.blogspot.com/2011/03/sverige-behover-en-liberal-vision.html

En sak vill jag gärna nämna. Agneta lyfter fram Bertil Ohlins sociala patos. Denne store fp-ledare var alltså inte "bara" en lysande liberal och ekonom i världsklass. Hans syn på politiken kan med rätta ses som socialliberal. Och det på ett sätt som idag skulle kännas mycket fräscht och modernt. Läs artikeln!

Juholt, hans särbo, hans fallskärm och - FRA-lagen!

Självklart ska Håkan Juholt granskas. Noga. Han är ju partiledare för Sveriges näst största parti, och kan bli statsminister om olyckan är framme. Jag tycker också att det gäller ledande politiker från alla partier.
Det man kan önska är dock att granskning sker utifrån relevans. Utifrån eventuella försyndelsers tyngd - och utifrån politikernas officiella attityd betr det brott eller den förseelse som denne begått, liksom tidsavståndet och om ev straff för brottet är avtjänat eller inte.

Den som förespråkar hårda straff för en viss slags brott ska givetvis synas i sömmarna om han/hon själv (relativt nyligt) själv begått ett (el flera) sådant brott.

En viss grad av integritet bör dock även ledande politiker tillerkännas, så saker som tillhör privatlivet bör de få slippa tvätta offentligt om det inte har relevans för deras offentliga uppdrag. Så, om nu Håkan Juholts särbo bedragit sin arbetsgivare på pengar (ca 46 000 från Fritidsresor) men erkänt och avtjänat sitt straff (villkorligt) så är det en aning intressant, men bör inte drabba Håkan Juholt. Det är ju inte han som begått brottet, vilket t ex Mårten Schultz påtalat.

För Juholt - och för hur politiska ställningstaganden kan uppfattas - är då den fallskärm som Juholt fick när han sparkades som bitr partisekreterare och gick tillbaka till den "ynkliga" riksdagsmannalönen, värre. De dryga 25.000 kr/mån extra som han fick en tid av partiet är visserligen inte i näringslivsklass och hade sossepartiet så gott om pengar, så OK.
Det betänkliga, som jag ser det, är att denna attityd från de som sitter i samhällets topp, på makt och pengar, den ger en demoralisernade effekt på samhällsklimatet i stort. Alltfler anser sig ha rätt att kräva extra ersättningar, bara man befinner sig en bit upp i samhällsstegen. Och samtidigt så ökar politikerföraktet hos gemene man. Och i slutändan är det inflationsdrivande också, vilket är negativt för de som har det sämst.

Men det finns en aspekt till, som även Facebookaktiva Tindra-Annette Broström pekat på. Det är hur FRA-lagen är konstruerad. Hur vår överhet, dvs våra lagstiftande politiker, anser att FRA ska kolla upp oss vanliga medborgare. Hur FRA-lagen bygger sitt informationsinsamlande på sociogram, vilket leder till skyldig pga bekantskap (guilt by association)!

Det vill säga. Med stöd av FRA-lagen kan vi bestämt fastslå att Håkan Juholt är en skummis av högsta rang, eftersom han inte bara är bekant med utan till och med är särbo med en för bedrägeri dömd kvinna. Sådan är den praktiska konsekvensen av den FRA-lag som riksdagen beslutat om och som är gällande. Vilket även makthavare nu bör inse.

Kommer försvarspolitikern Håkan Juholt nu vilja riva upp FRA-lagen?

Politiska dimensioner, inte något enkelt

Lennart Regebro gör ett intressant försök att grafiskt illustrera var de politiska partierna står utifrån mera än den gamla, förenklade höger-vänsterskalan. Såvitt jag förstår är Regebro aktiv i (L)iberaldemokraterna men har även stark sympati för piratpartiet i dess frågor. Det är en sympatisk tanke att göra en mera flerdimensionell bild av partierna, men ju fler dimensioner man lägger in, ju svårare blir det att göra den förståelig. "En komplisering av en generalisering." Nu måste jag tillstå att Regebros förklaringar och bruksanvisning är mera intressant än grafiken i sig. Jag gör därför några direkta kommentarer till hans text (och grafik). För att förstå mina kommentarer så bör ni först läsa Regebros blogginlägg - att referera det annat än mycket summariskt skulle göra detta inlägg alltför långt. Först måste dock förklaras att han utgår från att den "pragmatiska liberalismen", som han anser präglar (L)iberaldemokraterna, är det "rätta". Därför hamna den synen i centrum. Avvikelserna hamnar i grafens utkanter. Och de hamnar i sällskap som kan verka förvånande (eller närmast förolämpande) på en del som är trogna andra partier. De tre dimensioner som Regebro använder är 1) graden av maktdyrkan (auktoritetstroende), som ju inte bara finns i odemokratiska partier, 2) frihet(sfobi), dvs i vilken mån man hyllar eller negligerar medborgarens frihet, om det anses som ett (tvingande) behov eller något oväsentligt, 3) Fanatism, som han menar är när man låter idéer eller personer gå före verkligheten. Jag vill och kan inte (av utrymmesskäl) kommentera allt i hans genomgång. Här bara några tanketrådar som uppstått när jag läst texten. Ett problem är ju hur man definierar ideologierna. Det verkar som att Regebro, även om han inte avser det, definierar in ideologierna i befintliga partier. Det menar jag är galet eller i vart fall tveksamt, eftersom teori och praktik inte stämmer. Vilket också antyds i hans resonemang. Syftet är ju att få grepp om partiernas värderingar, inte vad ideologierna i sig innebär ? Men OK, båda sakerna är svåra att greppa och framför allt att bli överens om. Jag anser mig vara socialliberal, ett begrepp som dock tolkas mycket olika. Detta har lett till att jag ansett mig tvungen att lämna fp eftersom det, som parti, inte längre är socialliberalt! I Regebros skiss ligger dock socialliberalism och fp på nära nog samma plats... Han förklarar det med att det ännu finns många socialliberala medlemmar inom fp, trots att Björklunds frihetsfobi drar åt annat håll. Min invändning blir att de socialliberala medlemmarna inte ger något klart avtryck i fp´s praktiska politik, som i sig är mycket splittrad. Det är däremot nog riktigt att placera piratpartiet som ett fanatiskt parti. Där finns en uttalad ovilja att vidga sin "liberalism" i de egna frågorna till andra områden. Det är, enl mig och Regebro, ett "fel". En liberal kan inte vara fanatisk, ha skygglappar. Däremot kan han/hon vara ytterst principfast. Vilket inte är detsamma som fanatisk, menar jag. Och som kanske skulle vara intressant att diskutera. Att både m och s är maktdyrkande är ju helt klart, vilket i sig förklarar att de som partier har svårt att ha någon mera renodlad ideologi. Innehållet i politiken anpassar man till det som man tror ger partiet makt. Ideologiska partier försöker i stället bilda opinion för det de tror på. Och accepterar (oftast, men inte alltid), när de inte får en majoritet av väljarna med sig. V med sin kommunistiska historia har svårare för detta, däri låg nog en del av svårigheterna med den röd-gröna koalitionen, som följdaktligen sprack direkt efter valet. Jag menar också att flera dimensioner saknas i bilden. Men att tillföra den fler gör den än mer komplicerad, givetvis. I svensk politik är exempelvis ekonomi viktig, men den reduceras alltför ofta till att läggas in i ett höger-vänsterperspektiv. Likaså, synen på demokrati skiljer mer än man kan tro (jfr resonemanget om makt). Betr socialliberalismen så är den givetvis i grunden en frihetsideologi, liksom den klassiska liberalismen (som dock är mera sammansatt än en del "nyliberaler" verkar vilja inse), men där den förenas med social ansvarskänsla (frihet i gemenskap). Det gör att den inte förlorar sig i ngt slags frihetsfanatism, men samtidigt att det sociala ansvarstagandet grundar sig på respekt för individen och därför inte är detsamma som socialdemokratins (och socialismens) eller konservatismens kollektivistiska syn. Jag har svårt se att den dimensionen finns med i Regebros grafiska bild. (Dvs om han inte menar att det är "pragmatisk liberalism" som i (L), men samtidigt har han ju socialliberalismen mera åt frihetshållet och uppåt skattesänkarhållet än var han placerar (L)). En sak till. Regebro tar frågan om friskolor som ett exempel på att praktisk politik kan hamna lite hur som helst i olika länder (Sverige resp USA) och är svårt att placera in ideologiskt. I USA finns inga sossar, utan konservativa som gillar friskolor och därför hatar liberalerna där friskolor. Och i Sverige är (eller var) sossarna emot friskolor och liberalerna för. Men är det helt slumpartat? Det är möjligt att USA:s friskolor i någon mån finansieras genom "vouchers", men det är inte fullt ut som de svenska skattemedelsfinansierade. Jag är inte säker, men kan tro att de därmed i viss grad är förbehållna en välbärgad (övre) medelklass. I Sverige är friskolorna en entreprenadverksamhet finansierad av skattemedel i samma grad som de offentliga skolorna. Därmed liberalt enl svensk syn. En annan aspekt är ju att den i Sverige gällande blockgränsen mellan socialism och icke-socialistiska partier inte finns i USA. Egentlig socialism finns knappast på USA-kartan, där är partierna av tradition valapparater som kan innehålla både liberaler och konservativa även om de är mera renodlade idag än de var för några decennier sedan, och liberalerna oftast finns inom demokraterna och de konservativa (inkl de neo-conservativa/nyliberala) återfinns oftast hos republikanerna. Efter att den gamla skiljelinjen, den mellan de konservativa demokratimotståndarna och de demokratiförespråkande liberalerna och sossarna, klingat av så ersattes den av skiljelinjen mellan socialister och ickesocialister. Och så har gränsen gått allt sedan slutet av 1940-talet. Då har sossarna, som det makthavande partiet, setts och sett sig själva som de som via skolan skall göra folket socialistiskt, och då blir friskolor givetvis en gudibehaglig icke-socialistisk ståndpunkt för liberaler som konservativa. Jag tycker inte det kan kallas slumpmässigt. Däremot kan jag mena att blockgränser förhindrar det ideologiska tänkandet, i vart fall när de bibehålles längre än när den fråga som skapade gränsen är aktuell. Därför är det olyckligt med en alliansregering som bygger på en gammal, föga aktuell fråga. Det som förenar är - ideologiskt sett - bara motståndet till socialisering och planhushållning. Det finns ju de som utifrån detta till och med "kräver" att allianspartierna ska producera något slags "borgerlig" samhällssyn! De vill ha svart-vitt när den faktiska kartan är oerhört mångfärgad, präglad av mångfald. Eller i vart fall borde vara det. Anser jag som liberal.

Duger inte digitala bevis i rätten? Uppdat.

Som en kommentrar till föregående bloggpost om de friad poliserna i t-banepolisfallet (gate-gate), fick jag en kommentar (dock ej här) att i rätten gäller endast analog film, inte digital.
Att rätten inte kan/får ta upp filmbevis som registrerats t ex via mobil.

Kan det verkligen vara så? Det verkar ju hedenhös!!!!!!!!!! Och som något som befrämjar rättsröta.
Jag menar att ett sätt att stävja polisövergrepp är att försöka filma dem. Så de kan beivras. Men det är ju värdelöst, om bara gammaldags filmning betraktas som bevis!
Idag filmar man ju via mobilen, via digitala camerors videoinställning el genom videokameror som registrerar digitalt.

Svara snälla, om någon som verkligen vet, betr detta.

Uppdatering. Fick via FB en kommentar som menar att en anledning kan vara att digital film kan manipuleras utan att det upptäcks. Men att analog film ser man om den manipulerats. Jag godtar inte det argumentet. Hur mycket bevisning kan inte vara falsk el manipulerad (skrämda vittnen t ex). Och hur är det med alla övervakningskameror, filmar de analogt? En vild gissning är att i vart fall alla från senare år registrerar digitalt. Men utan bevisvärde då? Märkligt!

Poliserna friades, förstås

Hörde precis i SR P1 att poliserna i tunnelbanan friades.
Fallet blev väldigt uppmärksammat och föremål för livlig diskussion i bloggarvärlden, ja inte bara där. Även dagspressen refererade det s k "tuggarmålet".

I eftermiddag kom domen i målet mot poliserna som var anklagade för att ha tvingat Jesper Nilsson att radera en film och flera bilder från sin telefon. Åtalet ogillades och poliserna frias alltså.

Det är en skam för Sverige att poliser i stort sett alltid kommer undan. I detta fall fanns dessutom bildbevis över deras agerande. Och det var bland annat det som de ville eliminera... men de gick att rekonstruera. Rättssäkerhet är tydligen inte något som polis och domstolar står för.
Video som visar verkligheten förkastas, men polisernas ytterst subjektiva beskrivning tas med hull och hår.

Jag skrev nyligen om fallet bl a här. Och här kan du se hur Hans Lindblad kommenterade det för dryga året sedan. Det tog alltså ett år för domstolen att avgöra fallet. Och då blev det fel, moraliskt sett.

Blir kriget mindre blodigt om vi blundar?

När jag åter öppnar datorn så är den första rubrik jag ser, i Svenska Dagbladet: Gaddafistyrkor fortsätter att attackera. Citat: "Rebeller utanför Ajdabiya lyckades inte ta sig närmare staden under tisdagen utan tungt beväpnade Gaddafitrupper hade fortfarande övertaget, trots flygangreppen från väst.
Tre nätters flyganfall har försvagat Gaddafis styrkor, men inte tillräckligt, enligt rebellerna.
- Gaddafi har pansarfordon och lastbilar med raketeld, sade Ahmed al-Aroufi vid fronten.
Gaddafis styrkor har även beskjutit rebellfästet Misrata med granater, uppger en invånare. Fyra barn rapporteras ha dödats när bilen de färdades i träffades."

Ja, krig är hemskt, blodigt. Det understryks i en debattartikel i DN idag. Och så långt är det riktigt konstaterat. http://www.dn.se/debatt/ar-vi-beredda-pa-att-ta-ansvar-for-libyens-framtid
Skribenten efterlyser en debatt om rättfärdigheten i att världssamfundet ingriper i Libyen, och frågar: Är vi beredda på att interventionen kan leda till en utdragen och mycket blodig konflikt på marken – till stor del underblåst av vår egen insats? Vilket ansvar har det internationella samfundet för de civila och militära installationer som förstörts – och för Libyens politiska framtid? Vidare påstår han att krigets verklighet glöms bort i den "interventionsglädje" som präglar debatten nu. I och för sig erkänner han att syftet att skydda befolkningen är lovvärt, men glider snabbt över i farhågor för följderna för befolkningen. Detta underströks också i en SR-sändning han deltog i under dagen.

Jag har svårt att tänka mig att krigets verklighet glömts bort i debatten, och framför allt inte hos de som tagit besluten om att hjälpa Libyens folk. Det måste ju vara avsikten, för så är den uttalad, att just bespara Libyens folk, i största möjliga grad, de hemskheter som krig, speciellt kanske inbördeskrig, innebär.

Jag har visserligen mina tvivel om att aktionen är så genomtänkt den borde ha varit, främst betr hur den ska avslutas. Dessutom borde den, för att ha förhindrat onödigt lidande, ha satts igång minst två veckor tidigare. Världens ledare i FN, EU och stormakterna borde rimligen ha haft olika scenarios klara för sig sedan länge vad som kunde hända om Gadaffi (och andra diktatorer) vacklar och därvid möter protester hemmavid med blodigt våld. Det verkar de inte ha haft, men nu är det som det är med detta.

Mina enkla frågeställningar till debattören i DN blir då dessa:
Vad är alternativet? Blir kriget mindre blodigt och hemskt om Gadaffi får härja fritt med sitt dödande av oppositionella?
Dödas färre civila om ingen skyddar dem?
Får Gadaffis stridsflyg och stridsvagnar och kanoner mindre blodig effekt om de får fortsätta att krossa motståndet ostört?

Självfallet kan vi inte veta om FN-beslutet är tillräckligt. Det diskuteras nu t ex om det ska anses innebära att det är OK att eliminera Gadaffi fysiskt. Visst måste man inse att om Gadaffi omkommer, till följd FN:s insatser genom de allierade, så räddas människoliv. Samtidigt är det inte ett uttalat mål för aktionen, vars syfte ändå är att skydda civilbefokningen.
Om motståndarna till Gadaffi genom FN-aktionen besegrar Gadaffi, det vet vi inte.

Jag vet inte heller, och få andra gör det heller, om en seger för motståndsrörelsen mot Gadaffi innebär ett stort steg till demokrati. Men fullt klart är att chanserna ökar dramatiskt. Med en Gadaffi som fritt förfogar över kraftiga militära resurser, så lär i vart fall ingen frihet för Libyens folk finnas, varken med eller utan demokratiskt inslag. Således tror jag att den FN-sanktionerade insatsen kommer att minska det mänskliga lidandet i Libyen, och samtidigt ger den i vart fall en god chans för en mera demokratisk utveckling av landet än om ingen insats gjorts.