Har politisk diskussion på bloggar och FB någon framtid?

Mary X Jensen har i en bloggpost ett intressant resonemang om bloggandet, dess framtid och villkor. Hon ställer där frågan om det politiska bloggandet har någon framtid.

Jag har inte kollat någon statistik (det finns säkert!), men även om antalet politiska bloggar möjligen ökat så är min subjektiva uppfattning att aktiviteten drastiskt minskat under de senaste dryga två åren. Med viss återhämtning strax före valet 2010.

En orsak är utan tvivel att Facebook (och möjligen twitter) tagit över en stor del av aktiviteten. Där blandas dessutom politik med vardagens trivialiteter i en (o)skön blandning. Att skriva en-två rader på FB verkar kännas lättare än att skriva en något längre text på en blogg. Och kräver kanske mindre pregnans.

Visst kan det, ibland, bli en viss debatt kring ett FB-inlägg, och enstaka gånger ett rätt omfattande diskuterande. Men som regel (varje regel har som bekant undantag) blir det rätt ytligt på FB, om ens någon reaktion alls utöver några klick på gilla-knappen.

FB:s tillväxt har också inneburit att kommenterandet på bloggarna minskat kraftigt också. Trots att många bloggare "annonserar" sina bloggposter på FB så verkar det som att de eventuella kommentarerna till bloggen kommer på FB, där det ofta är tydligt att den som kommenterat på FB inte läst den bloggpost som han/hon kommenterar...

Mary Jensen snuddar vid det faktum att många (de flesta) politiker som nyttjar FB och/eller bloggar, de använder dessa fora som megafoner. De vill bara föra ut sitt budskap, kommenterar eller diskuterar inte de eventuella svar som inkommer.

Det är givetvis något som starkt reducerar värdet av deras bloggande och fb-aktiviteter. Samtidigt minskar det intresset för att använda bloggar och FB för diskussion om viktiga samhällsfrågor.

Människor som inte är partipolitiskt aktiva men som har ett intresse av att delta i det demokratiska samtalet vill givetvis ha en reell möjlighet att diskutera med de som har makten. Den som vill ha diskussion nöjer sig inte med att höra en monolog.

Att så många politiker inte inser det är illavarslande. I vart fall för dem själva. Samtidigt kan det faktiskt leda till att engagemanget för samhällsfrågor tar sig andra vägar och/eller förs i andra grupper än inom de krympande, nuvarande partierna.

Är det lönt att blogga? En text till Gun och Anders och alla andra

En text hos FarmorGun, som egentligen handlar om Copyswedes nya vedervärdigheter, får mig, extra förstärkt av Anders kommentar, att fundera över bloggandet. Vi bloggare är många, trots att Facebook verkar ha tagit över en del av aktiviteterna. Vi imbillar oss också att vi är lästa. Och visst får vi en del besök, även om jag noterat att antalet kommentarer drastiskt minskat.

Anders W och FarmorG. Ni tillhör båda mina absoluta bloggarfavoriter. Ibland blir det för mig som för Anders att jag använder dina texter Gun, för att hålla mig någorlunda uppdaterad i frågor där jag inte orkar gräva själv. Samtidigt så är det ju så att vi som i vart fall kan en del av förkortningar är en ganska liten krets, och hur komma vidare? Förmår vi bilda opinion för det vill brinner för?

Och samtidigt, än en gång, alla dessa frågor och problem som sköljer över oss. Ofta orkar man/jag inte reagera på ett sätt som blir begripligt ens för mig själv. Ibland vill jag bara skrika. Men så ibland vill man formulera sig, men det måste gå så fort så att man snubblar sig fram. (Men Anders, du skriver så härlig satir, det måste ändå ta tid?) Och i bakhuvudet är ändå frågan, lyssnar/läser någon? Är det någon idé? Jag blir ofta förbluffad när väldigt viktiga texter (som jag tycker), inte får en enda kommentar och möjligen en handfull läsare. Andra, tämligen enkla och mediokra texter om närmast triviala ting får plötsligt en massa läsare... Om man skriver en liten rad om vädret på Facebook i stället för en (hyfsat genomtänkt) bloggpost så blir det snabbt mängder av kommentarer. Som om vi vore engelsmän.

Vad håller vi på med? Jag menar, medborgarrättskommissionären Thomas Hammarberg, han har i alla fall en plattform som tvingar diverse makthavare att lyssna. Om de reagerar är en annan sak. Men han hörs. Och vi får ett litet hopp. Men, men...

FarmorGuns utredande text om Copyswede borde ju läsas av tusentals personer inklusive alla riksdagsledamöter, konstnärer och upphovsrättsmaffiadirektörer. Liksom Anders lysande text om hur man blir rik på att anställa högkvalificerade akademiker.
Hur regering och Arbetsförmedling får kostnader att förvandlas till intäkter. Dock ej hos den som man tycker borde få intäkterna.

Blogga; för att diskutera eller vara megafon åt ett parti?

Min främsta invändning emot politometern (Martina Linds) är att den fortfarande bara listar partistämplade bloggar. Jag har tyckt mig märka att alltfler av de partimärkta bloggarna faktiskt blir mindre och mindre intressanat ju närmare valet vi kommer. Det är så förutsägbart vad som skrivs där, blir mer och mer propaganda och mindre och mindre ärligt sökande av att bryta och kanske byta åsikter. Sökandet avtar och utpumpandet av färdiga partiåsikter blir så förfärligt mera frekvent.
Det märks också att partierna lär sig bloggtekniken allt bättre och att de snärjer in "sina" bloggare. Något som i och för sig varit märkbart länge betr sossarna med sina standardiserade blogghuvuden... Och länkandet och höga siffror på Knuff blir viktigast.

Det är trist.

Att jag inte är ensam om detta framgår av dagens bloggdebatt just om detta fenomen. Till och med bloggare som har partitillhörighet har betänkligheter, vilket hedrar dem. Erik Laakso (s) är en av dem. Och Mary (MMM) (m), en annan , blev många m där... med en inställning som i mångt och mycket liknar min. Som bloggare då. Mark Klamberg (fp) har också analyserat läget och kommer med intressanta kommentarer. Det är intressant att så många av de (listmässigt) främsta bloggarna genom sitt partiengagemang har tid att blogga - och länka - så mycket. En tendens som jag tyckt mig observera är dock att vad gäller piratpartiet så har bloggandet från de främsta (vilka med undantag för Rick och Christian är oavlönade "amatörer") så har det minskat lite grand. Förhoppningsvis pga att de söker nå ut även i de traditionella media, vilka annars helt domineras av riksdagspartierna.

Jag är i och för sig inte speciellt intresserad av de olika topplistorna för bloggarna. Det jag söker och vill läsa, det är intressanta åsikter inte mer el mindre lyckade omskrivningar av partiprogrammen. Att länka till varandra för att få höga listplaceringar, det känns helt galet! Visst, jag länkar i viss mån till andra. Men då för att jag vill ge tips om något jag anser intressant, och då oftast med kommentarer. Eller så tar jag avstamp i någon artikel för att utveckla temat i den, eller i nya trådar. DET ser jag som syftet, i vart fall mitt, med politiskt bloggande.

Bloggandet som ett samtal, förhoppningsvis intelligent och sökande. Visst kan de som bara vill göra propaganda för en färdigpaketerad åsikt, ett partipaket, göra det. Efter att ha arbetat (idéellt) med partipolitik i en massa decennier, och efter att ha upplevt hur de flesta partier och inte minst det som jag tillhörde, avvikit från sin ideologi, så anser jag dock det är intressantare att diskutera demokratins framtid när partierna bara är valmaskiner för att marknadsföra partiledningarnas valbroschyrer för att ta makten.

Fler sidor på bloggen

Den här bloggen har alltid haft som huvudsak just bloggandet, att lyfta upp och diskutera mer eller mindre aktuella frågor. Gärna med direkta kommentarer från läsarna.

I dagarna har jag börjat känna för en viss utvidgning. Den består i att jag tänker succesivt bygga upp några sidor till, utöver bloggen vilken ligger här på startsidan. Till en början har jag lagt upp sidor för "liberalism" och "socialliberalism", se blogghuvudet. De är förstås ännu under uppbyggnad, och vi får se i vilken takt och hur jag utvecklar dem. Känns det riktigt kan jag komma med fler sidor så småningom. Tanken är att det ska handla om tidlösa ämnen, debatten skall även i fortsättningen ligga på bloggen.

Lite lästips

Tid är en begränsad resurs. Vilket bl a leder till att kommentarer blir oskrivna. Så t ex prioriterar jag oftast att börja min online-stund med att kolla några favoritbloggar och finner att det jag tänkt skriva om, det har de redan kommenterat. Ibland har jag invändningar, gör en kommentar hos bloggaren, ibland instämmer jag, ibland leder det till att det blir en egen utläggning.

Idag läste jag Olle Wästbergs månadsbrev, med mängder av intressanta och koncentrerade kommentarer. Denna gång bland annat om de låga lönernar i Sverige. Men Scaber nestor har redan observerat det, så vad mera att säga? Olle har sina tidigare månadsbrev även på sin hemsida, dock ännu ej det senaste, det kommer väl så småningon även där, men han har skrivit en artikel i SvD om ett annat intressant ämne, behovet av arbetskraftsinvandring, för den som vill fördjupa sig i det.

Johan Westerholm har på sin blogg kommenterat förslaget om grundlagsändringar, och han har i grunden samma uppfattning som jag har. Möjligen skulle jag gärna se en något snabbare takt i den mån förslagen går i rätt riktning, om ni förstår vad jag menar. Johan noterar även att moderaterna i vart fall verkar markera en något öppnare attityd i upphovsrättsfrågor, och ger piratpartiet god credit för detta. Han konstaterar också att Jan Björklund för en gångs skull kommit med en bunt hyfsade förslag betr skolan. Instämmer. Varken han eller jag är annars speciellt positiva betr Björklunds förslag, för att inte tala om dennes sätt att presentera tämligen goda förslag på ett så kantigt sätt att presentationen förtar det positiva innehållet.

Avslutar med att notera att FarmorGun har kloka ord att säga om hur demokratins gränser förskjuts, detta med avstamp i hur polisen behandlar fredliga demonstranter i Köpenhamn. Hon har även skrivit av sig kloka tankar om hur mycket man (som bloggare eller riksdagskandidat) ska engagera sig i och kommer då bl a in på psykisk sjukdom och kommentarer till bloggar.

Där slutar jag just nu, och övergår till att läsa tidningar och fler bloggar, göra div annat och försöka få upp värmen i händerna i detta kyliga klimat.

Kommentarsregler

På förekommen anledning har jag skrivit en liten "programförklaring" i vänsterkolumnen om vilka regler jag har för publicering av kommentarer på denna blogg.

Eftersom detta är min blogg förbehåller jag mig rätten att avgöra om kommentarer ska publiceras. Jag gillar debatt, men ser helst att den dels håller sig till ämnet och inte öser ur sig personangrepp, dels håller en hyfsad ton i övrigt. Anonyma kommentarer tillåts (även om jag helst ser att kommentarer skrivs under ett namn eller en signatur) om de håller sig inom ramen för god ton samt håller sig till ämnet i den post som kommentaren gäller. Det är givetvis upp till var och en att diskutera på det sätt den vill, men här på min blogg prioriterar jag en saklig debatt - högröstade megafoner som inte vill diskutera utan bara propagera får finna andra fora, t ex en egen blogg.

Detta är en blogg som till största delen omfattar politiska kommentarer, i övrigt smärre personliga (men sällan utpräglat privata) funderingar. Diskussion ser jag som en viktig ingrediens i ett gott samhälle. Jag skiljer dock på meningsfull diskussion och på propaganda.

Jag har avvisat ytterst få kommentarer hittills, men det finns en gräns. Rena dumheter, osakligheter, personangrepp (på mig eller andra) eller ett oförskämt språkbruk, det är sådant som får hållas på andra platser. Det kan i undantagsfall innebära att en i övrigt hyfsad kommentar avvisas om den även brister ut i personangrepp och otidigheter.

Ska vi byta fora, vi bloggare och politikerna?

Riksdagsledamöternas bloggande är ett fiasko. Ungefär så beskrevs det häromdagen i traditionella media. Ja, där hittade pressen allt ett korn! Och sant var det dessutom!
Jag har mött många trista exempel på hur politiker missuppfattat detta med bloggande. De ser det som en agitationskanal. Inte som diskussionsforum. Inser inte att bloggande måste ske med viss frekvens, om bloggen ska bli läst - och kommenterad.

För bloggar ska kunna kommenteras! En oemotsagd eller i vart fall aldrig kommenterad blogg är som en tidningsartikel. Men på fel ställe.

En bloggare måste läsa och kommentera andras bloggar! Visa att han/hon deltar i samtalet! Först då blir bloggen och bloggaren intressant! Och att, som moderaten Hans Wallmark menade, att det skulle bli trevligt att få kommentera valfrågor några veckor före valet till Europaparlamentet, att tro att det ger ett seriöst intryck på bloggarvärlden, det är naivt. Och okunnigt! Det är fråga om en pågående diskussion, ett utvecklingsarbete (!), som inte kan eller får ta slut när ett val är över. I vart fall inte av en heltidspolitiker, som vill bli tagen på allvar.

Med detta vill jag uppmana alla (inte bara en mindre del) heltidspolitiker och kandidater till Europaparlamentet, till riksdagen och gärna även lokala politiker att blogga. Men att göra det på ett seriöst sätt, och lära sig bloggandets oskrivna regler. Annars blir det löjligt - eller i vart fall meningslöst.

Däremot är politiker ofta bra på att skriva artiklar och att få dem publicerade i pressen. Med hjälp av duktiga assistenter kan de till och med få någon snutt i teve då och då. Det problematiska är att det sällan blir en reell debatt av detta. Detta kan vara en tung orsak till den frustration som många väljare idag känner inför politiken.

Här finns dock ett område som bloggarna, speciellt då de som är engagerade i frågor som rör rättssäkeret och integritet, måste lära sig bättre. Det räcker inte att skriva i sin blogg, trots att där kan föras en snabb och djup diskussion. Alla läser inte bloggar - märkligt nog ;)
Inte minst viktigt är det för de bloggare som nu ställer upp till val. På grund av de frågor som är aktuella, och pga hur partierna agerat under senare år, så torde vikten av personval bli allt större!

För att vi ska kunna kryssa rätt måste politikerna kunna blogga och redovisa var de står. Och vi bloggare måste kunna visa vad vi kräver av våra politiker!
Vi får lära av varandra, allt i syftet att hålla demokratin levande.

Hittat en sosse man kan kommentera! Eller, sluta propagera, börja diskutera.

Kors i taket. Jag har hittat en sosse med blogg, som man kan kommentera inläggen hos!
OK, det finns några till, men inte är de många. Denna kvinna, HBT-sossen - Alexandra Einerstam, har skrivit ett smått avundsjukt inlägg om piratpartiet, som enfrågeparti. Men hon har några mindre trevliga slängar, som gjorde att jag skrev en kommentar. Och den kom in!

Jag skrev ungefär såhär.

Piratpartiet kämpar för ett par-tre för många väljare VIKTIGA frågor. Det är obegripligt att gammelpartierna inte insett detta.
Om dessa äldre partier levde upp till sina grundläggande principer så skulle piratpartiet i ett nafs vara avväpnat.
Men t ex (och i första hand) sossarna och moderaterna vill ju inte ens diskutera med väljarna, bara basunera ut sin propaganda.

Det är ett stort demokratiskt problem.

I långa stycken håller jag med om Alexandras analys av pps "program", men hon (och de etablerade partierna) lever uppenbarligen avskärmade från väljarna. Dessutom är hon hånfull emot pp på ett sätt som bara gynnar piratpartiet.

Jag menar att pp´s löjliga namn är ett stort hinder för deras framgång, liksom deras bristfälliga program. Men jag ser inga egentliga likheter med de klart odemokratiska Ian och Bert, vilket hon lyfter fram i sitt inlägg.

Och erkänn att såväl sossarnas som alliansens okänsliga maktpolitik spelar piratpartiet i händerna.

Fortsätter det såhär behöver pp inte göra mer än att dela ut sina valsedlar. Resten sköter de gamla partierna om...
---
Än en gång. Om de etablerade partierna följde sina ideologier och hade en levande dialog, såväl internt som med medborgarna, funnes det inget underlag för piratpartiet.

Min uppmaning blir, sluta håna pp för dess uppenbara brister. De finns sannerligen. Men ägna er i stället åt att granska er själva.
Back to the roots.
Vakna, återuppväck de fina idealen. För en dialog med vljarna. Spola spin-doctorer och reklambyråer.
Sluta propagera, börja diskutera.

F.ö. anser jag att FRA-lagarna ska rivas upp samt att IPRED och datalagringslagarna aldrig införs.

Vad jag kräver av en riksdagspolitiker. Partierna igår och idag.

Nyligen fick jag en minnesskrift över hundra år i en politisk kommunförening. Det slående var hur partiet lokalt växte fram ideellt och genom stark övertygelse. Det startades lokala avdelningar i små byar likaväl som i större samhällen. Det var lokala krafter som samlades, och senare anslöt sig till partiet. En rörelse från gräsrötterna. Småfolk, som man sa förr.
Det var svårt att finna speciellt mycket dokumentation för hundraårsskriften, speciellt dess första 50 år, men vissa saker träder fram.

Folk samlades i tämligen stora skaror även för ett parti som inte var det största. Det fanns under många decennier inga som helst avlönade partifunktionärer. Det var frivilliga ombudsmän som cyklade runt mellan byarna, utan minsta ersättning. Det byggdes upp finmaskiga nät av lokalombud och kontaktmän. Frivilligt, ideellt, utan offentliga bidrag. Administrationen fanns i kavajfickan eller i en skrivbordslåda hos någon av dessa engagerade människor.

Partiet fanns "överallt", man utgick från gräsrötterna, man diskuterade och man hade en ideologisk övertygelse.

Idag ser samhället annorlunda ut. Partierna är idag en del av staten. Statsbidragsstödda så att de kan ha horder av anställda funktionärer, vare sig de är i regeringsställning eller i opposition. Och därtill de heltidsanställda politikerna, som älskar att kalla sig "arvoderade", de lever inte på svältlön precis.
Partierna idag har få medlemmar, men stora kanslier och mycket pengar.
Ideologisk debatt finns knappt bland de kvarvarande. Allt kommer uppifrån.

Folk är intresserade av politik, men de söker sig inte till partierna.
Det har lett till en skev rekrytering till politiska uppdrag. Gett plats för de, vars främsta intresse är att komma sig upp, vilket medfört att ideologi blivit en fasad man gömmer sig bakom, men utan djupare innehåll.

Den fria debatten förs på andra ställen än i riksdag och i partier. Det visas bland annat av FRA-debatten.

Egentligen är det två saker jag ser som grundkrav på en politiker. På alla politiker.
1) att han/hon har en genomtänkt samhällssyn, en ideologi. Inte att den är densamma som min, men att den är klar och tydlig - och genomtänkt.
2) att han/hon lyssnar på folk och är beredd att diskutera, att ge och ta argument och fakta. Inte att vara en vindflöjel. Men ha en öppen attityd - resonerande, inte vara överlägsen.

Det jag inte vill se hos politiker är den rena, råa maktkampen. För är det bara makten som gäller så är alla medel tillåtna och det finns ingen ryggrad betr åsikter och ideologi.
Betr den resonerande öppna attityden återfinner jag den i hög grad bland diskuterande bloggare. I mycket högre grad än bland dagens politiker. Dessa spelar ett spel på en scen för att imponera på passiva åskådare. De övertygar inte varandra.

Men, de övertygar allt mindre oss andra heller. Därför vill vi vara med.
Riksdagsledamöter väljs för en valkrets, inte för ett parti.
Därför ställer vi krav på dem.

Därför behöver vi ett nytt slags politiker; lyssnande ideologer.

Vad bör, ska och vad kan politiker göra?

Några bloggkommentarer föranleder dessa reflexioner.

FRA-lagen i sig självt, juridiskt-tekniskt, politiskt/ideologiskt, dess politiska handläggning (jfr Hans Lindblads artiklar på denna blogg), integritetsfrågan mm är ett tecken på att rättssäkerheten naggas i kanten alltmer.

Därför är det viktigt att lagen rivs upp, utreds i botten och görs om rätt. Detta för att få den uppmärksamhet som principen om rättssäkerhet och överensstämmelse med grundlagen innebär.
Därmed kan kanske på sikt en uppriven, utredd och ny FRA-lag stärka rättsäkerheten även på andra områden.
Som det är nu verkar medborgarnas vakenhet krävas på alltför många områden.

Det väcker frågan: VAD GÖR RIKSDAGENS LEDAMÖTER? Vad kan de göra, vad ska de göra?

Varför fungerar de inte som integritetsombudsmän - allihopa?

Är det så att de dränks i oväsentliga pappersmängder, så att de inte hinner med eller orkar upptäcka de viktiga principiella frågorna? '

Eller saknar de i alltför hög grad de egenskaper som Adolf Hedin och Svensson i Ljungskile hade?

Saker som framkommit under denna debatt väcker även frågan om hur lagar stiftas.
Så saknas t ex i vänsterns motion om att riva upp FRA-lagspaketet en väsentlig laghänvisning.
Och de 15 punkterna, liksom andra tillägg är så bemängda med oklarheter att man baxnar.
Då ropas på att experter ska kallas in för.

Men - lagar SKA stiftas av politiker. Dock - de ska ha experter inom olika områden till sin hjälp. Inte för att dessa experter, som lätt råkar bli byråkrater, ska bestämma.
Utan för att de ska formulera lagarna så att lagarna blir som politikerna VILL, men som de inte själva kan utforma dem.
De, politikerna, har ju diverse hjälpredor idag - både av administrativt och politrukliknande slag, och jurister och tekniker. Dock verkar det inte räcka. Varför inte?

En kul - och måhända tankvärd - innovation har väckts på internet i olika bloggar; att kanske skulle lagförslag först läggas ut på internet - för att kunna kollas på sina konsekvenser. Som ett slags informell remissrunda!

Bland internets bloggare finns ett oändligt antal experter, som kan nagelfara lagförslag. Dessutom helt ideellt!

Vi kan debattera på bloggen

Har du synunkter på det jag skriver på bloggen? Då kan du kommentera det här direkt. Skriv en kommentar, och jag lägger in den snarast. (Om den inte är rent kränkande eller "sjuk".) Jag gillar att diskutera, och självfallet kanske jag kommenterar din kommentar. På det sättet kan diskussionen gå vidare. Vilket ju är meningen.