Anna Lindh, tio år efter

TV-dokumentären om den levande Anna Lindh, väckte många minnen. Tom Alandh är en utomordentlig skildrare, dokumenterare. Nå, till sak.

 Sverige och framför allt, sossepartiet skulle nog ha sett annorlunda ut om Anna Lindh fått leva. Göran Persson hade kunnat avgå lite tidigare och Anna Lindh hade tagit över som partiledare. Och hon hade nog varit en för stark motståndare för Reinfeldt att klara av. 
Jag upplevde inte att hon var en stor nytänkare,  men hon var entusiastisk och gav glädje och entusiasm till sin omgivning.  Många av de partikamrater som intervjuades mindes henne med uppenbar förtjusning. Hon var radikal men öppen för samtal, samtidigt som hon nog ändå i botten var en partigängare.
Jag såg henne som en meningsmotståndare som man kunde respektera. Samtidigt kan man konstatera att hon i sin vänliga-sociala pratglädje inte alltid uträttade så väldigt mycket. Som t ex som miljöminister. 
Ett perfekt val sa Ingvar Carlsson. Och avslöjade därmed att s-partiet och hans syn på miljöfrågorna nog mest var prat.  Men nog blommade hon ut mera, som framgick av Tom Alandhs utmärkta dokumentar visade, när hon blev utrikesminister.
 Carl Bildt hade en reserverad min och ton i sina kommentarer om henne. De var  ju mycket olika personligheter och Bildt är mera av den strikte och kylige diplomaten, medan Anna Lindh hade ett större känsloengagemang, visade sunda mänskliga reaktioner. Vilket fortfarande inte är så vanligt i utrikespolitiken.

En viktig plump i protokollet är den utvisning av "Egypten-svenskarna"  som ägde rum under Anna Lindhs tid. Mona Sahlin sa att hon förstått att frågan plågade Anna Lindh in i det sista.  Vem som bar ansvaret är svårt att veta, de övriga inblandade, som Göran Persson och div medhjälpare i UD försökte svära sig fria. Kanske det kan ses som ett kollektivt ansvar, som ledde till att ingen av de som borde tagit ansvar ansåg sig skyldig. Och kanske gnagde det i Anna Lindhs samvete.  Vad vet jag. 

I sammanhanget vill jag påpeka att det som f.d. riksdagsmannen och genuine liberalen Hans Lindblad (fp) ser som den största bristen i dagens Sverige är civilkurage. Och att ämbetsmannaansvaret borde återinföras.

Liberaler och andra betr dagens integritetsskandaler

Björn Elmbrant beskriver i Dagens Arena  hur en del mer el mindre liberala företrädare för c och fp agerat i frågan om FRA-lagen. Detta mot bakgrund av dagens skandaler på temat.  Med en liten släng på slutet om Birgitta Ohlssont. 

Men visst är det intressant att Elmbrant (s) inte frågar sig var sossarna står idag. Som  Gun Svensson, piratpartiet, påpekar i en kommentar på Facebook. . Man kan konstatera att liberalerna sitter trångt idag inom fp och c, att m också manglade ner den i denna fråga liberala företrädarna. Reinfeldt var verkligen brutal i sitt fördömande av de som tyckte annorlunda som han gjorde - och gör.  Socialdemokraterna sade så sig vilja riva upp FRA-lagen, men idag finns inga som helst liberaler inom sosse-partiet i alla fall. Ingen i de ledande skikten som hittills vågat öppna munnen i alla fall. 

De liberaler som finns idag, de är pensionerade (oftast folkpartister, som Hans Lindblad m fl), som "förflyttats" ... eller  är partilösa. (som jag).  De har åkt ur riksdagen eller tystats.  De centerpartister som ett tag vare emot FRA-lagen är tysta. Ett litet undantag verkar ändå EU- och demokratiministern Birgitta Ohlson. Hon röstade inte för FRA-lagen, men förhoppningen från partiledningen (Jan Björklund och Johan Pehrson) var väl att hon skulle hålla tyst när hon fick bli minister...  Det verkar inte riktigt ha lyckats, hon har ju t o m käftat emot  Reinfeldt och nu protesterar hon och säger att det gått för långt.  Det är ju i alla fall något. 

 Men tyvärr lyssnar inte media på de liberala protesterna från partilösa eller besvikna liberaler inom partierna. Och trots att media uppmärksammar skandalerna i sig, så blir det bara krusningar på ytan i opinionen ... 

Vad händer med demokratin, med integritet och mänskliga rättigheter om till och med de partier som säger sig vara liberala sviker?  Att partier som förespråkar andra ideologier sviker, som sossarna, det är ju inte annat att vänta.  

Den nya samhällspyramiden - klyftorna i Sverige

Jag skrev för några år sedan några bloggtexter om det tredelade samhället. Jag minns att de rönte viss uppmärksamhet och gillande. Leta gärna efter dem igen med någon sökmotor.
Ser nu att i Affärsvärlden, av alla tidningar, så finns en artikel, signerad Lotta Dinkelspiel ("fint namn") en väldigt intressant artikel som har starka beröringspunkter med mina resonemang om det tredelade samhället.

Jag har inga större invändningar emot artikeln, men vill tipsa om den och kommentera något. I artikeln sägs att klassklyftorna ökat under se senaste femton åren. Jag menar nog att det började något tidigare, vilket indirekt framgår även av artikeln.  Jag skulle säga att  det började under Göran Persson(s) tid, i någon mån (som grund) redan när han var skolminister, sedan finansminister och än mera som statsminister.
Utanförskap är det ord som används i artikeln i Affärsvärlden, och ironiskt nog är det samma ord som Reinfeldts moderater använder (använt?) för att beskriva vad de ville minska... Tyvärr har de slagit in på samma väg som Göran Persson och sossarna och fortsatt fler steg, med resultat att utanförskapet ökat. Om det var avsett eller inte, det låter jag vara osagt.

Med exemplifiering av några konkreta fall visar Dinkelspiel hur det gått till, och det mycket utförligt och belagt med statistik. Dvs de konkreta fallen är inga unika undantag.  En mycket viktig faktor till utanförskapet är den kraftigt ökade arbetslösheten. Så var t ex i början av 1980-talet arbetslösheten ca 3%, men då ansågs det fortfarande som en hög arbetslöshet. Idag skulle 3% anses som en mycket låg arbetslöshet... Så kan det gå, när inte haspen är på.

Men inte bara långtidsarbetslösa utan även långtidssjuka och förtidspensionärer anges som förlorare för den samhällsutveckling som skett. Och observera, den utvecklingen har till stora delar sin grund i politiska beslut, om arbetsmarknad och i urholkade sociala skyddsnät.
 Några små citat.
"Enligt arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv lever över en miljon människor i Sverige i det som kallas ”utanförskap”. Det definieras som de som vid ett givet tillfälle erhåller A-kassa, sjukersättning eller annan form av ekonomiskt bistånd plus de som befinner sig i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Samtidigt urholkas det svenska socialförsäkringssystemet, där ersättningsnivåerna numera ligger långt från Europa-toppen." (Mina kursiveringar.) 

"Den stora överraskningen i OECD-rapporten i våras var knappast att klyftorna i Sverige ökar. Det visste vi redan. Nej, nyheten var att Sverige är det land i västvärlden där skillnaden mellan de som har det bäst och de som har det sämst har ökat mest."
"Om ungdomsarbetslösheten och integrationen är regeringens två största bekymmer, så får sjukskrivningarna sägas vara det tredje. Under åren strax innan och efter millennieskiftet ökade belastningen på sjukförsäkringen kraftigt."
"Det finns undersökningar som pekar på att människor blir sjukare av att vara sjukskrivna. Men de senaste siffrorna pekar samtidigt på att folk inte heller blir friskare av att arbeta."

Jag vill förtydliga att det sista givetvis först och främst gäller de som är sjuka. Att tvinga ut sjuka i arbete gör dem inte friskare. Men i några (få?) fall kan tillfrisknande underlättas av att den sjuka successivt och gradvis kan få återgå till sitt arbete (om det inte är arbetet som gjort honom/henne sjuk!). 

Det är som sagt en väldigt intressant artikel, som bör leda till eftertanke. Läs den! 

Obamas dilemma, bomba eller överge lidande människor

Att ingripandet i Irak delvis byggde på felaktig information är nog de flesta överens om. Hur det blir med ett ev ingripande emot mördarregimen i Syrien vet vi inte i skrivande stund, varken om, eller bevisens värde betr förekomsten av kemiska stridsmedel. Men håll med om att det är ett stort dilemma hur en demokratiskt sinnad omvärld ska kunna arbeta för demokrati och mänskliga rättigheter i så extremt hårda diktaturer som Irak och LIbyen var, och som Syrien och NordKorea är. 
Det går inte att bomba fram demokrati. MEN, möjligen går det att få bort en brutal och hänsynslös diktatur. Och om en oppositions lyckas göra sig hörd så vill den ju ha hjälp utifrån emot diktaturen. Till pris av även mer el mindre oskyldiga drabbas, dock. Vilka även skulle ha drabbats av regimen om den fått fortsätta. Men ett jätteproblem är att vi aldrig (nästan aldrig) kan vara säkra på om det som kommer efter tyrannen blir demokratiskt. Det är som att välja mellan pest och kolera.

Jag förstår Obamas tvekan att ingripa i Syrien. Han vill ju hjälpa de demokratiska krafterna och stoppa Assads blodbad på det egna folket. Men han har inte precis ett entusiastiskt folk bakom sig. USA:s folk har aldrig varit så pigga på att hjälpa andra folk.. Och de presidenter som till slut mer el mindre mot sin vilja tvingats ingripa har sällan mötts av tacksamhet varken från det egna folket eller de hjälpta. Var vore världen idag om inte USA hjälpt Europas demokratiska länder både i WW1 och WW2? 

En annan sak är att USA(s styrande) gjort "ett och annat" mindre genomtänkt ingripande under senare decennier också. Men - vem annan skulle ha gjort det? För människor och länder som lider under förtryck ropar efter hjälp?

Att Putins Ryssland per automatik ställer sig på förtryckarnas sida på samma sätt som Sovjetunionen gjorde, det är ju ett starkt bevis för att Putins Ryssland inte är en demokrati annat är till namnet. Hur ska Ryssland komma på rätt spår igen (det var ju på gång ändå)? Går det med icke-våld? 

Jag skulle gärna vilja tro att icke-våld alltid vore en framkomlig väg. Men det är en väg som nog förutsätter en hel del lidande ändå hos folket och att regimerna är någorlunda "demokratiska" och/eller lyhörda för världsopinionens tryck. Vilket ju inte hårda diktaturer brukar vara. 

I have a dream – men drömmen måste bli verklighet, inte bara i USA.

Sveriges Radio påminner om att idag, den 23 augusti 2013, är det femtio år sedan Martin Luther King Jr höll sitt berömda tal ”I have a dream”. Ett tal som inspirerade till kamp emot diskriminering av de färgade i USA, men som faktiskt var än bredare än ”bara” emot diskriminering på grund av hudfärg. Fem år senare dödades Martin Luther King, men kampen fortsatte.

Idag kan vi konstatera att mångt och mycket blivit bättre i USA, men långt ifrån allt. Detta beror till stor del på att diskriminering fortfarande finns som resultatet av högre arbetslöshet, sämre betalda jobb, sämre utbildningschanser etc. Samt att diskriminering även drabbar de som har spansk-latinsk bakgrund, en växande invandrargrupp i USA.

Jag måste också konstatera att vi inte har någon anledning att slå oss för bröstet i Sverige. Här finns, mer eller mindre sofistikerad, diskriminering/särbehandling av många invånare. Sjuka, arbetslösa och pensionärer särbehandlas/diskrimineras på olika sätt. De sociala skyddsnäten blir allt sämre, strängare regler, och pensionärer betalar högre skatt än de som har inkomst av anställning.

Detta skapar klyftor i samhället. Något som i än högre grad drabbar invandrare. Inte bara i den grova form som SD står för, utan även på mera raffinerade sätt. Det finns en attityd hos många, även hos myndigheter och deras handläggare, som t ex försvårar för invandrare att få arbete, arbete som de är utbildade för. Ja, arbete över huvud taget. (Egentligen är det bara läkare som ibland har en ”gräddfil” jämfört med andra akademiker med utländsk utbildning.)

Ingenjörer, lärare och andra välutbildade akademiker kan många gånger bara få jobb som städare, spärrvakter el likn, om ens något. Inget fel i dessa jobb, men när de offrat många år på högre utbildningar är det diskriminerande, och ett ekonomiskt och mänskligt slöseri att inte använda folk till det de har utbildning för, även om utbildningen inte till 100% följt svensk utbildningsplan. Eventuella skillnader kan ju vara till det bättre och ge värdefulla bidrag till Sverige!

Det finns en övertro på att svensk utbildning alltid är bäst. Är t ex svensk lärarutbildning världsbäst? Har den lett till att svensk skola är den bästa? Nej, det måste bli slut på denna smygdiskriminering. Öppna ögonen för att invandrare med utländsk utbildning (och erfarenhet) kan vara minst lika bra, kanske bättre, än svensk! Trots smärre olikheter. Det skulle vi alla tjäna på.

Är "normal" trafik ofarlig för barnen?

Skolstart i dagarna. Och bland annat i lokaltidningen läser jag givetvis om en massas krångel med skolskjutsar -  eller inte. Det finns ju en passus betr skolskjutsar om trafiksäkerhet. Denna kan uppenbarligen kan tolkas mycket olika. Speciellt som skolan måste (?) lägga budgetaspekter på skjutsandet. 

Ett faktum är dock att trafiken ökar. Längs gator och vägar. Osäkerheten för barnen ökar därmed också, någorlunda trafikmogna blir de inte förrän de hamnat i mellanstadieåldern. Om ens då. 
Ändå fokuseras skjutsandet mest på hur långt det är till skolan. 
Även stark och tung trafik, på vägar utan säkerhetsanordningar (dvs sådana som saknar separata cykelvägar, övergångsställen, trafikljus, refuger etc) anses som "normala". Dvs inte farligare än normalt. 
Men är normalt detsamma som ofarligt? Sannerligen inte, snarare tvärtom! 

Och om skolskjuts beviljas av trafikskäl, då kvarstår ändå säkerhetsrisker i form av svåra korsningar och övergångar på väg till och från hållplatser/uppsamlingsplatser, obefintliga eller ej respekterade hastighetsgränser, och stark trafik kring och på skolområdena. Det är ju inte bara personal, matleveranser  och skoltaxi som kör inne på skolans område. Även äldre elever kör där (t ex med traktorregistrerade fordon), och föräldrar som inte fått skolskjuts för sina barn och som känner att de måste frakta barnen till skolan av säkerhetsskäl. 

P g a den allt intensivare trafiken måste vi inse att barnens trygghet kräver både mera av säkerhetsshöjande anordningar i trafiken OCH mera av skolskjutsar även på kortare sträckor.  Även om det kostar! 

Invandring och kostnader

Uppenbarligen är det skarpt främlingsfientliga Fria Tider som skapat den senaste (?) vågen av kritik emot kostnaderna för invandringen och skapat en vandringslegend kring detta. Ett internetorgan nära förknippat med Sverigedemokraterna, läser man läsarkommentarerna överflödar de av rasism och nynazism.

För det första, varför används uttrycket invandring schablonartat om varje människa som kommer till Sverige?
Den invandring som har någon volym idag är flyktinginvandringen.  Det är alltså flyktingar, som flyr från någon form av förtryck i sitt hemland, som därför ofta är i opposition och förföljs, som därför är rädda för regimen och dess hantlangare och som har svårt att få pass. De som kritiserar "invandring" efterlyser ofta att de som kommer ska ha pass, precis som om de vore något slags turister...
De som kommer och söker asyl i Sverige som flyktingar, de utreds innan de godkänns. Eller avvisas, vilket händer många. Av skäl som ibland verkar väl så hårdhänta. Men, för de som accepteras som flyktingar kan ibland uppstå anhöriginvandring. Vilket ju verkar rimligt.
Arbetskraftsinvandring förekommer knappast till Sverige, förutom de som bor i ett annat EU-land. De lär knappast orsaka några kostnader ens initialt, de arbetar ju och betalar skatt! Reglerna för icke-europeiska arbetskraftsinvandrare är mycket hårda, trots att Sverige går emot en tid då vi behöver allt fler invandrare.
Vilka andra kan komma? Tja, det är bara de som har en svensk partner, alltså ett slags anhöriginvandring som ibland med olika betoning kallas "kärleksinvandring".  Ska Sverige förhindra att människor som funnit en partner i Sverige ska kunna komma hit?  Dessutom lär dessa knappast orsaka några extra kostnader, och bara initialt, förutom SFI (svenska för invandrare).

Jag får en stark känsla av att många främlingsfientliga använder uttrycket invandrare om alla, eftersom det kan kännas snålt och omänskligt att vara emot flyktingar - och att försvåra för kärleken.

För det andra, varför dessa främlingsfientliga attityder?
Ack ja, för alltför många, men nog trots inte de flesta av de negativa är det ren och skär fientlighet. Man är emot allt främmande, värnar "svenskhet" i sig (vad nu det är), gillar ingen som inte är blond och lätt brunfärgad får man bara bli av solarium eller möjligen under en turistresa till ett exotiskt land. Man hatar alla "utlänningar".  Ibland p g a rädsla för det som man inte är van, och man har inga vänner eller bekanta som inte är födda i Sverige.  Och har man någon bekant med utomnordisk bakgrund, då gör man undantag för denne, men inte för alla andra. Rasism och nynazistiska åsikter är vanliga i denna grupp.

En annan stor grupp, som nog måste betecknas som främlingsfientliga, är de som tror - och vill tro - att invandrarna (alla kategorier) kostar enorma summor skattepengar.  Denna grupp matas oupphörligt med felaktig information från de råa hatarna, om kostnaderna och hur dessas kostnader gör att pensionerna minskar och sjukvården försämras etc.  Gruppen ser sig inte som främlingsfientlig i sig, men är negativ på grund av att de skräms av de påstådda kostnaderna. Och de kan nog ibland tycka att "Sverige", men då främst genom frivilliga bidrag, ska hjälpa presumtiva invandrare eller flyktingar där de är, så att de inte kommer till Sverige....  de rasistiska och nynazistiska elementen är färre och svagare än i den första gruppen, men de skymtar ibland fram.

För det tredje. Hur är det då?
På de hatiska negativa hjälper ju inga argument och inga sakupplysningar. Tyvärr. Men det finns faktiskt ett flertal utredningar som visar dels de faktiska kostnader som finns, i vilken mån de skiljer sig från de bidrag som alla svenskar får om de är berättigade till dem. Granskar man detta så visar det sig att de påstådda kostnadsnivåerna är överdrivna, oftast våldsamt överdrivna. Att de ofta  är förknippade med förbehåll och krav på olika slag av insatser och ibland ska betalas tillbaka.
Och något som alltid förnekas är det faktum att allt sedan åtminstone 1980-talet och hela tiden framåt så har utredningar visat att invandring av alla slag lönat sig för det svenska samhället.
(Och givetvis finns det otaliga exempel som visar både hur omfattande invandringen varit och hur positiv! Alltifrån det samerna fick "konkurrens" av andra - ok, en del samer kanske inte ser det posivitv, men ändå. Kolla gärna vad t ex Anders Johnson (finns på FB och går att googla fram) fått fram om detta. )
Alltså, självfallet uppstår en del kostnader initialt för främst flyktinginvandring, och marginellt även för en del andra. De som vill tro, eller få andra att tro, att invandringen kostar, de betonar bara de initiala kostnaderna.
De förnekar att på sikt går invandringen med vinst för Sverige, rent ekonomiskt.
Läs gärna denna DN-artikel som refererar en OECD-utredningen om detta. Självfallet grundar den sig på siffror något år tillbaka i tiden. Det måste den ju göra för att ge helhetsperspektivet. Men såvitt jag känner till så har liknande undersökningar gjorts då och då. De aktualiseras regelbundet för att visa den aktuella situationen, inte bara för nyanlända utan även hur det ser ut på några års sikt.
Några faktorer som de negativa "glömmer" bort är att flyktingar m fl oftast har gjort sin utbildning innan de kommer till Sverige, vi sparar alltså in den kostnaden. Likaså att de inte hinner tjäna ihop till full pension. De arbetar och betalar skatt, men kostar inte lika mycket som "svenskar" i pensionsutgifter. En negativ faktor är förstås att det svenska samhället inte alltid gör det möjligt för invandrarna att arbeta i det de är utbildade för, att "vi" inte alltid begriper värdet av deras utbildning eller i onödan kräver tids- och kostnadskrävande (för den enskilde) "kompletteringar" (inte bara i svenska språket). Om Sverige förstod att använda invandrarnas kunskaper skulle vinsten för Sverige bli än större.
Dessutom bör man inse att Sverige inte skulle klara sig utan den arbetskraft som invandrarna är, de som lyckas få arbeten som de infödda svenskarna inte vill ha eller inte räcker till för. Som t ex i äldreomsorgen och i sjukvården...

Så till den "aktuella" grejen som jag på FB kallat vandringsägen. Dvs  texten som cirklerar på nätet om hur mycket ersättning invandrare får i etableringsreformen. Här nedan finns påståendena, och fakta i målet från Arbetsmarknadsdepartementet. (Hämtat från bloggen Motargument, som fått fakta från  regeringskansliet alltså.)

Där bemöts punkt för punkt det som främlingsfientliga framfört som ett "exempel" .

Påståendet (som blev en vandringssägen) lyder som följer:

-”Sedan etableringsreformen trädde i kraft får en nyanländ arbetslös invandrarmamma med tre barn följande bidrag varje månad.

6 510 kr i etableringsersättning

4 500 kr i etableringstillägg

4 500 kr i bostadsbidrag

3 754 kr i barnbidrag

2 546 kr i underhållsstöd

= 21 810 kr i månaden skattefritt.

Utöver detta har invandraren rätt till:

259 200 kr i retroaktiv föräldrapenning

12 000 kr i skattefri SFI-bonus.

Invandraren kan själv välja i vilken takt föräldrapengen ska betalas ut. SFI-bonusen betalas ut vid avklarad kurs.

Inget av ovanstående bidrag kan dras in för att invandraren vägrar att ta ett erbjudet jobb.”

Kort samlat svar

Beräkningen baseras på en icke-existerande familj som har konstruerats enkom för att maximera påstådda bidrag per person i familjen. Den innefattar bidrag som är omöjliga att kombinera med varandra, som är delvis beräknade på felaktigt sätt och i något fall bara osannolika. Några av bidragen är inga rättigheter, utan förutsätter en motprestation. För andra måste man ha verkliga kostnader som är högre än bidraget. För att få bidragen enligt exemplet måste den ensamstående mamman plugga svenska och delta i arbetsmarknadsinsatser på heltid. Den verkliga bidragsnivån för en nyanländ familj enligt exemplet är på samma nivå som riksnormen för försörjningsstöd för en motsvarande svensk familj.

Jag ger er alltså också detaljerna här. 

Detaljerad genomgång av delarna av svaret

”Sedan etableringsreformen trädde i kraft får en nyanländ arbetslös invandrarmamma med tre barn följande bidrag varje månad”

Svar: Nej, de flesta nyanlända mammor ”får” inte dessa bidrag. Runt 40 procent av alla invandrare till Sverige tillhör kategorier som ha jobb eller annan egen försörjning för att över huvud taget få uppehållstillstånd eller uppehållsrätt i landet (arbetskraft och studenter). Därtill är huvudregeln för ytterligare 20 procent, EU-medborgarna, att de ska kunna försörja sig för att få uppehållsrätt (även om det kan vara komplicerat i praktiken). Flera av bidragen i räkningen gäller inte ”invandrare”, utan endast nyanlända flyktingar och vissa av deras anhöriga under de första två åren i landet. De utgör i runda slängar en femtedel av invandrarna.

För att ”få” etableringsersättning måste man plugga svenska, delta i samhällsorientering och vara med i andra utbildningar eller arbetsmarknadsinsatser på heltid. Man kan inte få föräldrapenning samtidigt. För att ”få” sfi-bonus måste man klara av den högsta nivån på sfi inom loppet av ett år från utbildningsstart. För att ”få” underhållsstöd krävs att den andra föräldern inte bidrar till försörjningen. För att ”få” bostadsbidrag krävs en boendekostnad som är betydligt högre än bidraget.

6 510 kr i etableringsersättning

Svar: Stämmer i stort. Ersättningen är 308 kronor per dag man deltar i aktiviteter på heltid. En månad består ungefär av 21 dagar vilket ger en månadsersättning på 6468 kronor. För att få full ersättning ska man plugga svenska och samhällsorientering samt delta i utbildningar eller arbetsmarknadsåtgärder fyrtio timmar i veckan. Ersättningen finns bara för nyanlända flyktingar och deras anhöriga under de första två åren i landet.

4 500 kr i etableringstillägg

Svar: Detta är maximalt belopp för etableringstillägg, oavsett hur många barn man har. Möjligt om alla tre barnen är minst 11 år gamla (bidraget är mindre för yngre barn), men bara om man av någon anledning inte får underhållsstöd för mer än två av dem. Om man får underhållsstöd för det tredje har man bara rätt till etableringstillägg för två barn. Det här bidraget finns bara för nyanlända flyktingar och deras anhöriga under de första två åren i landet.

4 500 kr i bostadsbidrag

Svar: Teoretiskt möjligt. Familjen kan få 4 500 i bostadsbidrag, om den har en hyra på över 5 700 kronor i månaden och det tredje barnet i familjen helt saknar försörjning. Om det tredje barnet har en pappa som bidrar till försörjningen så kan bostadsbidraget minska, om det i stället har underhållsstöd så minskar etableringstillägget. Maximalt bostadsbidrag för en familj med 3 barn är 4900 kronor oavsett hyreskostnad. Alla bosatta i Sverige har rätt till bostadsbidrag om de uppfyller villkoren.

3 754 kr i barnbidrag

Svar: Stämmer, barnbidraget är lika för alla i Sverige

2 546 kr i underhållsstöd

Svar: Osannolikt, bygger på antagandet att kvinnan bara får underhåll för två av de tre barnen. Underhållsstöd betalas bara om barnens pappa inte bidrar till deras försörjning. Om pappan är med i bilden så försvinner underhållsstödet. Om det tredje barnet har en pappa som bidrar till försörjningen så kan bostadsbidraget minska, om det i stället har underhållsstöd så minskar etableringstillägget.

= 21 810 kr i månaden skattefritt.

Mer korrekt beräkning för en ensamstående mamma som pluggar svenska och deltar i andra insatser på heltid, med tre barn över 11 år utan någon pappa som bidrar till försörjningen är:

6 468 kr i etableringsersättning

3 000 kr i etableringstillägg (om man får underhållsstöd för tre barn )

4 500 kr i bostadsbidrag (förutsatt en hyra på 5 700 kronor i månaden)

3 754 kr i barnbidrag

3 819kr i underhållsstöd (underhållsstöd för tre barn i stället för två)

=21 541 Detta har man rätt i under högst två år, och förutsätter att den ensamma mamman deltar på heltid i utbildningar och andra insatser.

Jämför detta med riksnormen för försörjningsstöd i motsvarande situation(ensamstående mamma, tre barn på 11, 12 och 15 år, ingen pappa som bidrar, hyra på 5 700 kronor i månaden, deltar i någon form av arbetsmarknadsinsatser:

4 500 kr i bostadsbidrag

3 754 kr i barnbidrag

3 819 kr i underhållsstöd

7 967 kr i kompletterande försörjningsstöd (antaget 1 100 kronor i månaden för hushållsel, hemförsäkring, fackföreningsavgifter och kollektivtrafikresor till arbetsmarknadsinsatser m.m.)

= 20 040. Därtill kan man få ersättning för bl.a. tandvård, hälso- och sjukvård, läkemedel, glasögon, underhåll, reparation och inköp av hemutrustning och möbler, flyttkostnader, barnomsorg m.m.

Etableringsersättningen är alltså 1040 kronor högre än försörjningsstödet, men ger inte rätt till ersättning för något av de sistnämnda kostnaderna. En nyanländ invandrare kan i stället få lån för att skaffa hemutrustning. Lånet ska återbetalas och har samma ränta som studielån.

Utöver detta har invandraren rätt till 259 200 kr i retroaktiv föräldrapenning. Invandraren kan själv välja i vilken takt föräldrapengen ska betalas ut.

Svar: Nej. Beräkning ovanför utgår från att barnen är minst 11 år gamla. Då har rätten till föräldrapenning upphört. Nästa år ska också reglerna för föräldrapenning ändras så att 80 procent av dagarna måste tas ut innan barnet fyllt 4 år. Därmed blir det svårare att ta ut långa sammanhängande perioder med föräldrapenning för flera barn som är födda utomlands. I gengäld får de övriga 20 procenten av dagarna sparas tills barnet fyllt 12. Om man har yngre barn och tar ut mycket föräldrapenning under de första två åren så brinner etableringsersättningen och –tillägget inne. Dessutom kan föräldrapenning inte kombineras med full etableringsersättning och etableringstillägg.

Invandraren har rätt till 12 000 kr i skattefri SFI-bonus. SFI-bonusen betalas ut vid avklarad kurs.

Svar: Nej, man har inte rätt till sfi-bonus utan det är något som man förtjänar. Sfi-bonus är ett engångsbelopp. 12 000 kronor är högsta bonus, som bara betalas ut om man klarar den högsta nivån (kurs 3D) av sfi inom tolv månader från utbildningsstart och 15 månader från folkbokföring. Den nivån är ungefär jämförbar med svenska för sjätte klass i en svensk grundskola. Om man klarar sfi på lägre nivåer i samma tid kan man få ett lägre bonus.

Inget av ovanstående bidrag kan dras in för att invandraren vägrar att ta ett erbjudet jobb.”

Svar: Etableringsersättningen kan dras in eller sättas ned om man inte medverkar i sin etableringsplan på heltid. Reglerna är på väg att ändras så att det framgår tydligt att det också betyder att man ska tacka ja till ett lämpligt arbete. Efter de första två åren är det precis samma regler som gäller oavsett om man är invandrare eller infödd.

---------------

Vandringssägnen "bygger" på etableringsreformen, men lägger på annat, blandar ihop och redovisar inte förutsättningarna. Betr texten som reglerar denna reform, se denna länk till SFS.  Statskontoret har f.ö. dementerat påstående att de skulle vara källa för påståendena i vandringssägnen (se ovan): 

------------

På bloggen Motargument kan man även ta del av denna intressanta länk om invandrares ev bidrag i förhållande till "svenskars" bidrag. 

Nya regler för arbetslösa - blir det fler jobb nu?

I SR:s nyhetssändningar idag så redogörs för att det ska bli tuffare regler för de arbetslösa. De ska rapportera varje månad vilka jobb de sökt, och riskerar att bli av med arbetslöshetsförsäkringen om de inte gör enligt de nya reglerna.

Jag citerar direkt från svt.se
"Från den första september ska den som är arbetslös skicka in en rapport till arbetsförmedlingen varje månad, och redogöra för sökta jobb och andra aktiviteter.
Den som inte skickar in i tid blir först varnad, och riskerar sedan att bli av med sin ersättning i en eller flera dagar.

Ska skapa mer struktur

A-kassorna räknar med att de nya reglerna kommer att innebära kraftigt ökad administration, och har anställt mer personal.
– Skillnaden mot tidigare är att det blir mer strukturerat hur man ska meddela arbetsförmedlingen vad man gör, säger Martin Sandblom, utredare på arbetsförmedlingen.
Om rapporten uteblir ska arbetsförmedlingen meddela a-kassan, som varnar och sedan kan besluta om indragen ersättning. A-kassorna räknar med att en kraftigt ökad mängd ärenden kommer att hamna hos dem, därför att människor missar att skicka in sina rapporter i tid.

”Jag får inte jobb lättare”

Pierre Hébert, som har varit arbetssökande i ett år, förstår inte poängen med regelförändringen. Hittills har han aldrig skickat in någon aktivitetsrapport till arbetsförmedlingen.
– Men jag träffar ju en arbetsförmedlare en gång i månaden som antecknar de jobb som jag har sökt. Den enda skillnaden är att det kanske blir lite stressigare när man ska skriva rapporten själv.
Att förändringen skulle leda till att fler söker jobb mer aktivt och faktiskt kommer ut på arbetsmarknaden tror han inte.
– Arbetsförmedlarna och a-kassorna får ju mer att göra, men jag får ju inte jobb lättare, säger han."
------
Jag har också svårt att se hur det ska bli fler jobb och färre arbetslösa genom denna utökade byråkrati. Dvs några fler ska anställas hos A-kassorna och Arbetsförmedlingen för att kolla att de nya reglerna följs. Inte för att skaka fram fler jobb eller för att lotsa de arbetslösa till de jobb som (eventuellt) är lediga.

Enda anledningen till denna nya, skärpta regel är en misstro från de höga administratörer och politiker som inte själva varit arbetslösa, och knappast tror sig bli det heller. Man vill klämma åt de som inte hittar jobb.
Kanske blir det några färre som får ersättning från arbetslöshetsförsäkringen genom dessa regler. Men nya jobb blir det inte, inte färre verkligt arbetslösa!

Hur blir det fler jobb när det redan idag oftast är inte dussintals sökande till varje jobb utan kanske hundratals? Ska det in fler ansökningar blir det bara tyngre för de som ska hantera ansökningarna, men fler jobb blir det inte!

Arbetsförmedlingen ska inte drunkna i än mera papper och byråkrati - dess huvuduppgift, ja egentligen enda uppgift - bör vara att hjälpa arbetssökande att hitta lämpliga jobb.

AF kan inte skapa nya jobb, det är en gemensam uppgift för riksdag, regering och marknaden.  Politikerna ska skapa förutsättningar för jobb, marknaden ska fixa jobben när förutsättningarna finns.

De flesta av de arbetslösa idag har små chanser, eller rättare sagt nästan inga alls, att inom några månader få ett nytt lämpligt arbete. Inte ens om de flyttar från ena ändan av landet till den andra, och lämnar familjen kvar. Det finns helt enkelt för få jobb lediga. Det är ett arbete på lång sikt, och förutsätter en arbetsmarknad som vill ha fler anställda.
Dessutom, idag finns det ytterst få enkla arbeten som lämpar sig för  personer med låg utbildning - eller med andra kvalifikationsbrister. De enkla arbetena görs inte idag, eller sköts av maskiner, det blir billigare.
MEN det är faktiskt också många som har väldigt goda kvalifikationer, genom utbildning eller erfarenhet, som det inte finns plats för på dagens arbetsmarknad. Arbetena finns inte heller för dessa, ibland beroende på att arbetsgivare inte vill ha för kvalificerade och duktiga medarbetare, som dessutom bör ha en högre lön än som arbetsgivaren vill (eller inte kan) ge. Och så är det detta med att flytta på sig, det är inte precis den enklaste sak i världen när man har familj, en partner som har arbete men inte kan få det på den nya platsen och barn som måste byta skolor etc.   Om det över huvud taget går att ordna allt detta så tar det TID. Varför då tvingas slösa bort dyrbar tid på byråkratiska regler utan vettigt syfte?

Idag tvingas många arbetslösa in i FAS 3 - en del pga för låga kvalifikationer, en del pga för höga kvalifikationer, men alla pga en för liten arbetsmarknad. Men FAS 3 är en gigantisk dumhet, där folk ibland utnyttjas till underbetalning, ibland inte får göra något vettigt alls - till dålig ersättning, men där dessutom "arbetsgivaren", dvs anordnaren får förutom full bidragstäckning för FAS 3-folket dessutom en rundlig summa direkt i egen ficka. Vilket slöseri, som dessutom inte skapar jobb, och ytterst diskutabelt om det ens är någon "sysselsättning".

Ibland undrar jag om alltför många av de som ställer och styr i detta land är idioter - eller är de bara illvilliga mot sina medmänniskor?

Näe, gör det inte ännu svårare att få ersättning vid arbetslöshet. Se till att AF får göra det de ska göra, fixa fram de jobb som finns. Och skapa förutsättningar för fler jobb genom ett vettig näringslivspolitik.

Sven Wedén och Hans Lindblad, viktiga liberaler

Den som följer min blogg vet att jag har en speciell rubrik "Hans Lindblad". Jag hoppas att ni kollar in den då och då för att påminna er själva om denne kunnige och gedigne liberal/socialliberal. Jag ska inte här ge något porträtt av Hans Lindblad. Studera honom under rubriken i stället. Däremot vill jag uppmärksamma er på att det projekt som Lindblad hållit på med under några år nu närmar sig publicering; Lindblads biografi över Sven Wedén.

Vem var då Sven Wedén ? Det bästa svaret är läsa Lindblads bok när den kommer ut i höst. Den (preliminära ?) boktiteln är: "Kärlek, tbc och liberalism, en biografi om Sven Wedén.



Titeln antyder att Sven Wedén var betydligt mera än en f.d. fp-ledare under några få år.  Han efterträdde Bertil Ohlin som folkpartiledare, och följdes senare av Gunnar Helén. Han kunde missuppfattas som en barsk person, med sina buskiga ögonbryn och sitt distinkta sätt att uttrycka sig. Och han misshandlades i inrikespolitiskt syfte kraftigt av Tage Erlander i samband med Sovjets invasion av Tjeckoslovakien 1968. Jag har inte hunnit kolla, men jag förutsätter att detta behandlas utförligt i biografin. Men  detta har hos många, även politiskt intresserade, färgat bilden av denne mångsidige politiker som levde och verkade under en tid då liberalism var detsamma som socialliberalism och då detta var folkpartiets självklara ideologi.

I boken beskrivs vad som format Wedén, hans bakgrund, uppväxt, kärleken till hustrun (Lindblad har bl a haft tillgång till 800 kärleksbrev) och det faktum att han led av tbc, lungsot och långa tider låg på sjukhus för detta. Och givetvis hur han uppfattade och utformade sin socialt ansvarstagande liberalism.  Han avled 1976.

De som kom i närmare kontakt med honom beskriver honom som en varm och medkännande person, som lyssnade och hade lätt att komma överens med människor. Och som partiledare aldrig skyllde ifrån sig på andra.

Jag tillåter mig göra några citat om uttalanden om Sven Wedén:

"Nära vännen Nils Hallerby framhöll att det var krigsåren som definitivt väckte Svens politiska intresse och gav honom den klara, tveklösa, liberala samhällssynen. Han kunde länge lyssna, pröva argumenten i debatten för att slutligt ta ställning. Han kunde därigenom bli övertygad, men däremot aldrig övertalas att kompromissa med sin övertygelse. ”Det var hans styrka som politiker – och kanske hans svaghet som partiledare.” Men det är den egenskapen vi, hans politiska vänner, främst vill minnas.”

Bertil Ohlin framhöll Sven Wedéns ovanliga förmåga att analysera politiska problem, stor arbetsvilja och lätthet att få personliga kontakter, det senare genom att han talade uppriktigt – ibland förvånande uppriktigt. ”Hans rättrådighet och ovanligt starka personliga integritet var uppenbar för alla.” Ohlin menade att Wedén hade personliga förutsättningar att bli en politisk ledargestalt av ovanliga mått fast sviktande hälsa tyvärr kom som ett hinder.

Thorbjörn Fälldin upplevde Sven som vänlig, positiv och generös. Han var enligt Fälldin en lysande begåvning som hade lätt för att dra upp konstruktiva politiska linjer. Han ägnade sig mer än de flesta åt den ideologiska debatten.

Statsminister Olof Palme uttalade att Sven Wedén hade ett lidelsefullt politiskt intresse, en bred överblick och stor sakkunskap i frågor som väckte hans särskilda intresse. ”Som politisk motståndare upplevde man hos honom debattlust och stridsglädje utan ett spår av bitterhet. Han ville strida med blanka vapen. Det var därför alltid roligt att möta Sven Wedén i debatt. Därtill bidrog till att han personligen var öppen, vänlig och hänsynsfull. Sven Wedén var på sätt och vis en klassisk parlamentariker av anglosachsisk typ. Som sådan gav han färg och stimulans åt vårt parlamentariska liv.” Låg möjligen i Palmes ord om ”blanka vapen” en sen signal om att utnyttjande av hemliga brev nog inte ingår i den arsenalen?

Vid jordfästningen i Båstads kyrka den 10 april 1976 talade Rolf Wirtén för partiet: Mest kommer vi att minnas Sven Wedén som värnare av demokratin. Men också att han alltid var hjärtevarm och generös." 

Läs denna värdefulla bok när den kommer ut av trycket i höst. Den ger perspektiv på svensk politik, på liberalismen i Sverige och ger en vink om vad som saknas i dagens politiska scen. 

På Youtube kan vi finna denna SVT- intervju med Sven Wedén: http://www.youtube.com/watch?v=I_3XHfUfDio

Om att spionera eller att avslöja hur överheten spionera på oss

Visst ogillar jag att USA avlyssnar myndigheter och institutioner inom EU ... 
Men ändå, att länder spionerar på varandra (bedriver underrättelseverksamhet, som det då brukar heta), det är ju rätt trivialt,,, så har alltid gjorts. Hur fel det än kan tyckas vara. Speciellt om det sker mellan demokratiska länder som dessutom säger sig vilja samarbeta och vara vänner.... 

Värre är dock när myndigheter (inkl FRA och liknande organ inom och utom Sverige) avlyssnar medborgarna, kränker deras privatliv. Och indirekt deras yttrandefrihet. Inskränker de medborgerliga rättigheterna. 

Det som irriterar och oroar mig är att detta spionerade av myndigheter på varandra inom och utom länderna, det innebär OCKSÅ att privatpersonernas integritet kränks... per automatik. För myndigheterna handhar ju en massa uppgifter om oss som det inte är meningen att andra än just den myndigheten ska känna till. 
Fastän vi vet ju att de samkör och kränker hej vilt...
Så jag är rätt så upprörd över också USA:s (och andra länders) spionerande på även myndigheter och institutioner utanför det egna landets gränser. 

Att däremot samvetsömma personer avslöjar just hur myndigheter kränker oss, avlyssnar och registrerar allt vad vi företar oss - och hur vänskapligt sinnade nationer spionerar på varandra, det är ju bara bra att det kommer fram. Och sådant bör stödjas och avslöjarna hyllas! 

Det jag inte förstår är att en del av dessa goda avslöjare är så politiskt naiva att de, när det börjar brinna under fötterna på dem i sitt hemland, tar sin tillflykt, i vart fall temporärt, till demokratiskt tveksamma länder, som Putins Ryssland. Därmed stämplar de sig själva som suspekta individer  - och ger sådana som Putin möjlighet att helt utan anledning framstå som något slags hyllare av medborgerliga fri- och rättigheter. 

Är kommunpolitiker korkade?

Tillåter mig att citera en hel text från Facebook (ovanligt lång för att vara på FB) , för att nedan kommenterar den. Den som skriver är Fredrik Sneibjerg (med lån från Marianne Damström Gereben), folkpartist i Värmdö.  Partibeteckningen är, för mitt resonemang, oväsentligt,.det är en del faktiska och principiella saker jag vill belysa.
---
"Är vi kommunalpolitiker verkligen så korkade som en del påstår?
Jag har varit politiskt aktiv sedan 2002. Det var irritationen över att politiker inte gjorde rätt saker som fick mig att aktivera mig.
Jag insåg att detta krävdes om jag ville vara med och påverka. Att sitta runt köksbordet med grannarna och vara missnöjd hade ju inte lett till att de förändringar och förbättringar som jag ville.

Men jag förstod inte då att inom några år skulle mitt engagemang för vår kommun skulle göra mig okänslig, ointelligent och helt verklighetsfrånvänd. För att inte tala om korrupt!
Eller? För det är just så som vi kommunala politiker utmålas alltför ofta. Att de flesta av oss är engagerade på fritiden, har helt andra heltidsarbeten och lever mitt uppe i den vardag som det sägs att vi inte har en aning om, är det inte många som vill höra.

Min vecka består av 2 dagar politiskt arbete som jag får ersättning för. Allt annat gör jag på ideell basis. Jag är ensamstående med en son som jag har var annan vecka med alla glädjeämnen och bekymmer som det medför.
Hans skola och uppväxt är min största prioritering. Det är en av anledningarna till varför jag sätter barn och unga vuxna främst i mitt politiska liv.

Jag bor i en bostadsrätt och pratar med mina grannar om det som rör dom i deras vardag, det är också viktigt.

Jag handlar på COOP, där jag pratar med dom som jobbar där och jag samlar poäng där. Jag samlar också poäng på IKEA men gillar inte fotboll.

Politik handlar också ofta om att finna lösningar på svåra och komplexa problem. Det handlar om att ta ansvar för helheten och skapa livschanser även för dem som inte har fått goda förutsättningar i livet. Politik innebär även att finna kompromisser. Precis som vi ibland måste jämka våra åsikter i det privata livet så gäller det även för politiken. Att vara störst innebär inte alltid att man är klokast, men ju större man är desto mer styrka har man i förhandlingar. Detta lär man sig tidigt som förälder till tonåringar. Men är du osäker på vad dina politiker står för, fråga oss och bedöm själv vem som tycker närmast som du.

Sen är det där med att vi inte skulle vara särskilt smarta, vi kommunala politiker. Jag vet faktiskt inte riktig var det kommer ifrån. Senast idag hörde jag något om att vi förmodligen inte skulle kunna få komma med i Mensa, en förening där man måste ha ett IQ över 148 för att få vara med. Näe, det kanske jag inte har, men är jag dum i huvudet för det? Är jag ointresserad av det som är viktigt för dem som har gett mig förtroendet att representera dem i stadens politiska församling? Betyder det att jag inte kan lyssna på vad andra värmdöbor tycker om sin vardag?

NEJ, det gör det inte! Jag bryr mig, annars skulle jag inte göra det här på min fritid! Så hör av er! Prata med mig! Maila till mig! Skriv till mig på Facebook! Jag lyssnar, jag kan inte lova att jag alltid kommer att hålla med er, men lovar att i så fall förklara varför. Och nästa år, den tredje söndagen i september, har ni världens chans att tala om hur ni tycker att jag har skött mig. Jag hoppas ju förstås på att jag får ert förnyade förtroende!

Ju fler väljare som stödjer mig och Folkpartiet, desto starkare blir min röst, ju fler människor som tror på mig och Fokpartiet, desto starkare blir jag och ju fler människor som inspireras av mig till att själva bidra till ett bättre samhälle desto starkare blir vi tillsammans.

Fredrik Sneibjerg, Ordförande Folkpartiet Värmdö
---
Min kommentar blir då denna.
Intressant och bra skrivet, och det visar på en tänkande kommunpolitiker. Men jag vill komplicera bilden något, trots att jag i långa stycken instämmer. Alltså; grunden för ett (kommunal-)politiskt engagemang varierar. Dvs, det är inte alltid det är ett gediget ideologiskt grundat engagemang för att påverka för en ideologi (eller i vart fall för ett partiprogram).
Ibland är det "bara" en vilja att klättra, att göra en politisk karriär. I andra fall har "man" blivit övertalad att ställa upp pga av kandidatbrist. De två senare anledningarna är nog dessutom sammanhängande, dvs när det är kandidatbrist är det också lättare att armbåga sig fram,  och detta är mycket vanligare idag än för säg 20-30 år sedan. Då hade partierna fler medlemmar, vilket gav en bredare rekryteringsbas och mindre utrymme för rena karriärister.

Jag har själv erfarenhet från flera olika fullmäktigeförsamlingar under olika decennier (från 1970, plus 80-tal, 90-tal och till mitten av 2000-talets första decennium) liksom från olika nämnduppdrag.  De flesta kommunpolitiker är hyggliga människor, som utifrån sin grundsyn vill arbeta för ett bättre samhälle, om än de har olika vägar att nå målen. Men onekligen finns mycket olika begåvningsnivåer också hos de hyggliga...
 Idag har dessutom fotfolket t ex i fullmäktige mycket mindre utrymme för påverkan än tidigare, nu när makten (i någon bemärkelse) är koncentrerad till kommunalråd, nämndordföranden och gruppledare och ev oppositionsråd. Och, som vi vet, makt berusar och korrumperar...
Tillgången till makt är förstås inget som precis överflödar för en oppositionspolitiker. Därför är det bra med maktskiften, så att ingen hinner bli för van vid makten. Att ingen fastnar i endera rollen. Att makt alltid kontrolleras.

En anmärkning till. Som hårt engagerad kommunalpolitiker (och förmodligen än mer för de som sitter "högre" upp) så blir det mesta politik, trots att vardagen tränger på och korrigerar. Man kollar upp vad andra politiker gör, läser handlingar och diskuterar alternativ. Hamnar till slut ofta i en slags glasbubbla, omedvetet. När man hoppar av, så upptäcker man väldigt snabbt att ytterst få "vanliga" väljare engagerar sig i samma grad, och många bryr sig inte alls.  Man sätter sig inte in i frågorna, struntar i det mesta. Eventuellt engagemang kommer i olika sakfrågor, och kan vara svårt att kategorisera in i någon mera definierad ideologi.
I bästa fall så röstar den vanlige väljaren på en person som den tycker sig känna något slags förtroende för. Men som systemet är utformat kan rösten lägga tyngd där väljaren inte avsåg det. I andra fall går man efter gammal vana, tar den valsedel som föräldrarna tog eller som kompisarna tar. Och sedan sitter man vid köksbordet, eller vid en öl bland kompisar,  och undrar varför det blir som det blir med politiken.....  Och därigenom frodas de fördomar som finns om kommunpolitiker. Ibland är de berättigade om än överdrivna, ibland inte alls. Och det blir för lätt att dra alla politiker över en kam - onda som goda.

Koll på soporna - en skitsak?

Läser in ett infoblad från renhållningsbolaget (kommunalt) i Piteå att nu ska avfallskärlen (soptunnorna) i kommunen få en egen identitet!!!! 

"Vi leva i tidevarv", som gubben sa. 

Tänka sig. Egen id, integritetsskyddad också då (humor) ? OK, det är kanske inte så farligt. Soptunnor är ju  människor de med. Eller? Men hoppsan, tunnorna knyts till adresser, och (förmodat) innehåll. Inte så farligt. Den som inte har farliga sopor, bara rent mjöl i påsen, har inget att dölja. 

Eller hur? 

Så kan man väl kopplat ihop datorerna i sophämtningsbilarna med FRA också så kan de kolla att ingen har något skit för sig. Och vidarebefordra detta (inte skiten, utan infon) till vetgiriga storebror så han kan ta oss i örat. Eller vidta andra "korrigeringsåtgärder".
Någon däremot?

Låter jag irriterad? Det är jag.
Måhända är det inte den största integritetskränkningen,  och visst är det bra med sopsortering etc för miljön. Men går det inte för långt? De fördelar som målas upp med datoriserade soptunnor är strunt, och i den mån de förekommer så är de för bolaget, inte för oss kunder. Om nu någon kund (dvs kommuninnevånare) ser någon fördel i detta så borde det givetvis vara frivilligt. Men att alla ska ha ha soptunnor med id med adress, innehåll och kärlstorlek, det är ett klåfingrigt storebrorspåfund, som jag dessutom ska betala för i min avgift till det kommunala bolaget. 

En skitsak, kanske, men jag blir alltmer irriterad över att Storebror på alla sätt bestämmer in i minsta detalj om hur vi ska leva och hanteras, registreras och övervakas - ända in i soptunnan.
Den välmenande (?) överhetsattityden är kvävande. Och kan missbrukas - och gör det. Det har vi sett i FRA-lagen och det ser vi i hur USA registrerar allt och alla. Och USA är inte värst. "Småregistrerandet", där  en del registreringar kan förefalla oskyldiga  men sammantagna gör det alltför lätt att kartlägga varje människas liv och leverne och i slutändan även åsikter, det finns väldigt nära oss. Och det grövre spionerandet från överhetens sida på oss, det finns också på skrämmande många håll. 

Är det inte dags att säga NEJ nu, så länge vi har chansen. 
---
Denna länk är på samma tema. http://nakedcitizens.eu/

Gilla ·  · Slut

Byaskolorna viktiga för fortsatt tillväxt - apropå skolutredning i Piteå

"Piteå kommun vill att antalet Pitebor ska öka från dagens cirka 41 000 till 43 000 år 2020. För att lyckas med det krävs ett målinriktat arbete att fortsätta utveckla Piteå till en attraktiv kommun. Fungerande förskolor och skolor har stor betydelse för framtidstron bland boende och för att attrahera inflyttare till ett område eller stadsdel och är därför väldigt viktiga i samhällsbygget." 

 Så inleds den webbsida som presenterar utredningen om den kommande skolstrukturen i Piteå. Det låter fint. Frågan är dock om det som hittills framkommit om arbetet leder till detta. Redan fortsättningen av inledningen väcker farhågor om att det övergripande kommunala målet snävas in till att bara avse centralorten och till en ekonomisk-organisatorisk fråga för barn- och utbildningsnämnden.

---

Jag, liksom de flesta som uttalat sig om utredningen, menar att om antalet Pitebor ska växa så kan det inte ske genom att endast gynna centralorten. En tillväxt sker bäst genom att även de mindre orterna ges förutsättningar att leva och utvecklas. Många människor föredrar att leva på landsbygden och i mindre orter, men då ska där ges förutsättningar för ett drägligt liv i form av till exempel skola, butik, goda kommunikationer och annan samhällsservice. Erfarenheterna visar att när de förutsättningarna gradvis försämras, då förtvinar byar och andra mindre orter, de blir inte attraktiva ens för jobbpendlare. En av de viktigaste faktorerna är om det finns en skola. På de mindre orterna vill man se i vart fall en skola för elever i årskurs 1-6 och i de något större tätorterna utanför Piteå C, även ett högstadium.

När skolan läggs ner, och eleverna måste skjutsas, då minskar ortens attraktivitet för barnfamiljer även om föräldrarna kan jobbpendla. Man söker sig till där det finns en skola. Kvar i byn blir då, efter en tid, mest pensionärer, som även de eftersom försvinner från byn till ett mera centralt beläget äldreboende, och några barnlösa jobbpendlare. Kommunens attraktionskraft som helhet blir mindre, om det endast är centralorten som ger den utbildning som barnfamiljer efterfrågar.

Det är möjligt att en del av de skolnedläggningar som skett tidigare varit riktiga, sett ur ett skolekonomiskt perspektiv. Den omstrukturering som skett av samället i stort, där jordbrukssamhället blev ett industrisamhälle, innebar befolkningsomflyttningar. I dag är stora befolkningsomflyttningar inte är lika självklara, förutsatt att samhället inte självt tvingar fram dem. Industrisamhället blev ett tjänstesamhälle som i dag är ett informationssamhälle där modern teknik i hög utsträckning möjliggör för människor att leva och verka där de vill bo. Många vill faktiskt bo på mindre orter om där finns utbildning för deras barn och goda kommunikationer till omvärlden.
Har de kommunalt förtroendevalda insikt om detta, och drar de rätta konsekvenserna, så blir det mera troligt att befolkningstillväxten kan bli mer än en vacker dröm. Då ökar även elevunderlaget på de mindre orterna. Vilket leder till en kommunalekonomisk ?vinst? även om det initialt kan uppstå någon extrakostnad i barn- och utbildningsnämndens budget. Det är en felsyn att krav på lärarlegitimation, skolbibliotek, elevhälsa med mera skulle innebära behov av centralisering. Det är också ett underbetyg på hur man ser på kommunens attraktionskraft och förmåga att hantera situationen. Det kan ju inte vara utredarnas (eller s-styrets) åsikt att det bara går att rekrytera goda lärare till centralorten och att det bara är där som det ska finnas skolbibliotek, elevhälsa och goda lokaler?
Centralisering innebär behov av investeringar och andra kostnader när barnen skjutsas från en mindre ort till Piteå centrum. Det verkar också som utredarna underskattar dessa kostnader samtidigt som de överbetonar kostnader som kan uppstå om eleverna går kvar i mindre skolor. Vidare går man för snabbt förbi de skjutskostnader som uppstår vid nedläggningar. Ett rimligt antagande är att det inte ?bara? blir fler som ska åka skolskjuts på grund av en längre skolväg till skolan, utan att också ökande trafik och dess trafikfaror för barn innebär behov av fler skjutsar av trafiksäkerhetsskäl.
Om man verkligen "måste" skjutsa elever på grund av organisationen så är det inte självklart att vägen ska gå från den lilla orten till den stora. Det borde vara lika naturligt att erbjuda elever i den större orten att få skjuts till den mindre skolan. Det ökar valfriheten och ger de som vill ha en lugnare skolmiljö möjlighet att få det, samtidigt som det kan hjälpa till att bevara mindre skolor.
Utredarna ser det som en fördel att elever som skjutsas till större enheter får träffa fler kamrater. Jag menar det tvärtom kan ses som negativt att för tidigt tvingas in i stora skolor med ökad anomymitet och risker för mobbning och andra problem. Visst kan mobbning finnas även vid mindre skolor, men chansen att upptäcka och bekämpa mobbning är nog betydligt större där.
Mitt resonemang är i hög grad tillämpligt inte bara vid de rena byaskolorna, utan även det alternativ beträffande Öjebyn som innebär att högstadiet läggs ner och eleverna hänvisas till centrala staden. Elevprognoserna visar inget akut behov av detta, och med en politik som inte bara koncentrerar på centralorten så bör underlaget i Öjebyn räcka även framöver. Att lägga ner högstadiet i Öjebyn innebär också en risk för att samma sak tämligen snabbt kommer att aktualiseras även för övriga högstadier utanför Piteå C. Dessutom så kan en nedläggning av byaskolor innebära att en del föräldrar inte flyttar till orter som Hortlax, Sjulnäs, Norrfjärden eller Öjebyn, utan flyttar direkt till Piteå centrum - eller till en annan kommun. Det kan inte precis vara en riktig tillväxtstrategi för kommunen som helhet.
Eftersom skolan är en viktig faktor för att få en attraktiv kommun, där även landsbygden får leva och utvecklas, innebär det att både högstadiet i Öjebyn och de hotade byaskolorna måste få fortleva. På sikt är det god ekonomi också.

Publicerad 8 juni 2013 i Piteå-Tidningen