Visar inlägg med etikett underrättelseverksamhet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett underrättelseverksamhet. Visa alla inlägg

02 juli 2013

Om att spionera eller att avslöja hur överheten spionera på oss

Visst ogillar jag att USA avlyssnar myndigheter och institutioner inom EU ... 
Men ändå, att länder spionerar på varandra (bedriver underrättelseverksamhet, som det då brukar heta), det är ju rätt trivialt,,, så har alltid gjorts. Hur fel det än kan tyckas vara. Speciellt om det sker mellan demokratiska länder som dessutom säger sig vilja samarbeta och vara vänner.... 

Värre är dock när myndigheter (inkl FRA och liknande organ inom och utom Sverige) avlyssnar medborgarna, kränker deras privatliv. Och indirekt deras yttrandefrihet. Inskränker de medborgerliga rättigheterna. 

Det som irriterar och oroar mig är att detta spionerade av myndigheter på varandra inom och utom länderna, det innebär OCKSÅ att privatpersonernas integritet kränks... per automatik. För myndigheterna handhar ju en massa uppgifter om oss som det inte är meningen att andra än just den myndigheten ska känna till. 

Fastän vi vet ju att de samkör och kränker hej vilt...
Så jag är rätt så upprörd över också USA:s (och andra länders) spionerande på även myndigheter och institutioner utanför det egna landets gränser. 


Att däremot samvetsömma personer avslöjar just hur myndigheter kränker oss, avlyssnar och registrerar allt vad vi företar oss - och hur vänskapligt sinnade nationer spionerar på varandra, det är ju bara bra att det kommer fram. Och sådant bör stödjas och avslöjarna hyllas! 

Det jag inte förstår är att en del av dessa goda avslöjare är så politiskt naiva att de, när det börjar brinna under fötterna på dem i sitt hemland, tar sin tillflykt, i vart fall temporärt, till demokratiskt tveksamma länder, som Putins Ryssland. Därmed stämplar de sig själva som suspekta individer  - och ger sådana som Putin möjlighet att helt utan anledning framstå som något slags hyllare av medborgerliga fri- och rättigheter. 

21 augusti 2008

Centerns utspel innebär ingen egentlig ändring, kan bara orsaka splittring.

Har försökt luska ut vad c egentligen vill i FRA-frågan med sitt utspel. Ser nu att Mark Klamberg gjort en redig sammanställning på sin blogg, som visar att det är en splittrings- och avledningsmanöver.
Möjligen tänkt som att rädda regeringen, eller regeringens prestige, men inte mer.
Det är så ofullständigt och tveksamt att man undrar om det ändå inte mest är ett fult försök att splittra motståndarna.

Nej, FRA-lagen måste rivas upp, stoppas och en grundlig utredning göras om FRA och underrättelseverksamheten.
Som en följd av denna fråga känns det alltmer angeläget också med en författningsdomstol.

Jag citerar inte Marks genomgång utan nöjer mig med att ge länken:
http://klamberg.blogspot.com/2008/08/det-r-en-splittrings-och.html

För övriga texter och analyser som Mark gjort, se länken till vänster.

17 augusti 2008

Är en kompromiss önskvärd i FRA-frågan?

Går det att få en öppning i FRA-frågan?
I så fall hur?
Är det ens önskvärt med en "kompromiss" ?

När jag söker resonera med riksdagsledamöter, som röstat ja till lagen, händer det att de vill se konkreta förslag. Jag menar att det finns konkreta förslag. Men det de vill se är ett lappande och lagande på FRA-lagen, inget annat. Och de säger sig inte se några sådana förslag.
Så det är där vi är.

Signalspaningslagen har skapat en polarisering i svensk politisk debatt. De hårda förespråkarna för lagen, som finns i riksdag och regering, verkar orubbliga, trots ett fåtal luddiga uttalanden som är avsedda att ses som öppningar.

Det starkaste motståndet emot lagen finns främst ute bland folket, väljarna. De är övertygade, engagerade, starkt politiskt intresserade människor. Sådana som i stor utsträckning blivit bevikna på de partier de hittills röstat på.

Så finns emellan dessa grupper en liten skara riksdagsledamöter som antingen är mer eller mindre kritiska till, eller direkta motståndare till lagen. Plus några få andra ledamöter som också röstat ja, då de tubbats acceptera att det behövs en signalspaningslag, men som gärna ser ett förbättrat integritetsskydd i lagen.
Denna lilla grupp av rikdagsledamöter söker nu, tillsammans med en del partistrateger i ett par av allianspartierna, ett slags lösning, oftast beskriven som en kompromiss. En kompromiss som bevarar lagen men som ger några förbättringar betr integriteten.

Jag skulle karaktärisera denna lilla grupp som traditionella politiker, som i sann svensk anda vill nå en uppgörelse, så att det blir lugn och ro. Så att alla blir nöjda, eller lika missnöjda. Så man kan gå vidare till andra frågor.

Det är inte omöjligt att det till slut blir en kompromiss i denna anda. Däremot tror jag inte att det därmed blir lugn och ro. Det FRA-lagens försvarare inte inser, eller inte vill inse, är att den är felkonstruerad. Den har i sig inbyggd ett systemfel som innebär massavlyssning av oskyldiga människor. Det problemet går inte att lösa på annat sätt än genom att den avskaffas och så försöker man börja om från början, från en infallsvinkel som inte innebär att alla ska betraktas som skyldiga intill de bevisat sin oskuld.
Det är meningslöst att leta efter kompromisser som bevarar FRA-lagen. En kompromiss måste, enl mitt sätt att se, innebära att underrättelsebehovet tillgodoses med andra medel än genom FRA-lagen eller någon lag som är uppbyggd på likartat sätt. Demokratin kan inte försvaras med odemokratiska medel om den ska förbli demokrati.

Ett kompromissande som innebär ett bevarande av FRA-lagen, med någon ytterligare "spärr" eller ny myndighet som ska kolla de som kollar oss, den kommer att befästa den djupa klyfta som uppstått mellan folket och makten. Den kommer att spä på politikerföraktet.

Det vore negativt inte bara för förtroendet för såväl underrättelseverksamhet som politikernas vilja att skydda demokratiska värden som den personliga integriteten. Nej, det vore förödande för demokratin som sådan och skulle skapa ökat utrymme för odemokratiska krafter.

09 augusti 2008

FRA, debatten på bloggar och annars.

Enl en opinionsundersökning är nu 51% av folket emot FRA-lagen och bara en tredjedel för den. Resten är väl osäkra då. Och opinionen svänger till fördel för FRA-motståndarna. Bland unga är motståndet kompakt.

En stor del av motståndet manifesteras genom den fria debatten på internet, ofta i bloggar. (Fast pga hur min besöksräknare funkar så har jag en misstanke att FRA kollar min blogg, man kan bara undra varför och med vilket lagstöd? Så, hur "fri" är debatten?) Internetanvändare är gissningsvis mera insatt i modern kommunikationsteknik än de som skyr datorer och internet. Kanske därför inser de också farorna med FRA-lagen mer än andra.

Googlar jag runt och kollar upp lite vad olika bloggare säger om FRA är också motståndet nära nog fullständigt. Med vissa undantag främst för partimegafoner. Ibland kan man få ett intryck av att många FRA-motståndare är extrema nyliberaler av ett närmast anarkistiskt slag. Och tonläget är då och då väldigt högt, ordvalet väjer inte för grova tillmälen. Ibland, men inte ofta, kombinerat med ganska intelligenta analyser dessutom. Haha. Nå, jag föredrar nog en mera sansad diskussion, där sakargumenten får dominera och grundproblemen belyses.
Och går man djupare i debatten, och vidgar den utanför den inre cirkeln finner man nog också att "vanliga" opponenter emot lagen dominerar. Det är folk som inser att vi behöver underrättelsetjänst. Folk som inte är anarkister. Folk som ligger i den politiska mittfåra, som inte är lätt att definiera, men som likafullt finns. Och det folket är emot FRA-lagen, och ofta även emot FRA som sådant.

Min tro är att det som bekymrar medelsvensson inte är att oskyldiga privata mail kan kollas.
Det som oroar är vetskapen att vi idag, trots allt, har en "vänlig stat". Eller i vart fall vill vi tro det. Men att med FRA-lagen blir det otroligt lätt för demokratins motståndare att ta över befintlig lag och snabbt göra staten "ovänlig". I det läget får kritik inte förekomma. Och vi vill kunna kritisera vår överhet, den överhet som vi valt för att tjäna oss.

FRA-debatten är ett närmast övertydligt bevis för hur en stor del av våra "förtroendevalda" på heltid (riksdagsmännen) fjärmat sig från väljarnas vardag. Hur de ser sig just som överhet, som måste eller i vart fall har rätt att kolla oss väljare. Vi svenska vill ha trygghet, även mot yttre hot, men vi vill inte bli inlåsta och inte riskera munkavle (vilket en del riksdagsledamöter tyckte sig uppleva t.o.m. i FRA-omröstningen)!
Dessutom vill vi inte att spionbyråkrater ska ta över, och diktera för politiker vad som är bäst. Trots allt kan vi ännu avsätta politiker. Byråkrater är det svårare att avsätta, speciellt om vi har rädda och styrda politiker.

Mot det perspektivet bleknar diskussionen om teknikaliteter i FRA-lagen. Men det principiellt felaktiga ur demokratisk synpunkt blir desto mera tydligt.

19 juni 2008

Lagen som gör att FRA får spionera på oss

Så gick den igenom, den lag som ger FRA rätt att ”signalspana” även över internettrafik. Även på personer som inte är misstänkta för något. Visserligen med ett antal byråkratiska överrockar, vars effektivitet kan ifrågasättas, men ändå.
Självfallet ska Sverige bedriva spaning emot fientlig verksamhet, men detta verkar mera vara en klåfingrig lekstuga för amatörer. En lekstuga som tyvärr sätter klara begränsningar för individens frihet och integritet och öppnar upp för illasinnad verksamhet och illasinnade krafter som ingen vet när och om de kan ta över. När ”den goda staten”, den som skall skydda medborgarna för inre och yttre hot (vart tog försvaret vägen?), som inte ingriper i eller registrerar medborgarnas åsikter utan tryggar en fri demokratisk debatt, när denna stat tvärtom övervakar vanliga medborgare, som det kan bli med denna lag – är den då fortfarande god?

Självfallet skall Sverige ha ett kontraspionage och bedriva underrättelseverksamhet. T ex Putins Ryssland inger farhågor. Men det kan inte bli så att de myndigheter som ska bedriva detta, blir en stat i staten, några som står över grundlag och demokratiska rättigheter som rätten till fri debatt och fri kommunikation. De föreslagna (?, se nedan) skyddsnäten verkar inte det minsta betryggande!
Förutom alla väldigt tunga invändningar emot lagen för dess brister betr integritetsskyddet, så verkar ytterst få experter (utanför FRA) se att den ger någon effekt, tvärtom ses den som ineffektiv i förhållande till sitt angivna syfte samtidigt som den kostar mycket både för staten (skattebetalarna) och för den enskilde i form av t ex högre avgifter för mobilsamtal och internetanvändande.

Ett litet kuriosum, som dock inte verkar bekymra de närmast berörda, är att rikdagsledamöternas internettrafik går genom en gatekeeper i Tyskland, och alltså definitionsmässigt faller under lagen.

Den kompromiss, som under upprörande tidsbrist skakades fram, gjorde att de flesta av lagens kritiker inom allianspartierna, t ex Fredrick Federley och Annie Johansson, centern, föll till föga för påtryckningarna från partiledningarna. Dock noterar jag två undantag, Camilla Lindberg och Birgitta Ohlsson, fp. De röstade emot resp avstod. I det skedet var det klart att lagen skulle gå igenom, så nej och avstår är därmed som markeringar närmast likvärdiga. De två ståndaktiga och principfasta folkpartisterna ska ha ett stort tack för att de inte dagtingade med sina liberala principer! Däremot finns det mycket att säga om de övermaga och mästrande uttalanden från lagförespråkarna t ex inom m, c och fp som jag hört och läst.

Utanför riksdagen kvarstod dock kritiken, t ex från Journalistsamfundet och Advokatsamfundet och i princip alla andra. Dessutom är det pinsamt att ta del av socialdemokraternas ställningstagande. Av deras formuleringar framgår att de främst gick emot av partitaktiska skäl, inte av genuin oro inför det betänkliga i lagen, de vill också ha en signalspaning liknande den som nu godkänns av lagen. En rimlig gissning är att de i regeringsställning hade handlat som Alliansregeringen, t o m utan de smärre förbättringar som kom i sista stund.

Anmärkningsvärt är också att gårdagkvällens beslut i riksdagen innebär ett godkännande av lagförslaget i sig. De i och för sig marginella förändringarna (förbättringarna?), de ska presenteras i en proposition för riksdagen först i höst! Är det inte att köpa grisen i säcken?

Ändå – till sist – att detta lagförslag ö h t las är märkligt. Dock är det ett gott tecken att det orsakade en sådan debatt, att yttrandefrihet och personlig integritet ses som så fundamentala rättigheter av så många svenskar. Det man kan hoppas är att den insikten lever kvar och att lagstiftarna känner att de inte kan göra som de vill utan att det uppmärksammas. Och att lagen t o m kanske modifieras i rätt riktning i sinom tid.