Call the Doctor, Isaiah Ross

Dr Ross, one-man-band. 50-tal. 

I jazzens historia finns ett och annat one-man-band (dvs en musiker som spelade fler instrument samtidigt´), men än vanligare (nåja) är det i bluesens historia. Jag spelar just nu en LP (enl nätet betingar den hos samlare ett pris på minst  150 US-dollar, dvs ca 1500 SEK) som har titeln "Call the Doctor" med Dr Ross, Isaiah Ross. Den har säkert legat ospelad i minst ett par decennier, jag köpte den i mitten av 60-talet, då Dr Ross fortfarande var fullt aktiv.
Föddes i oktober 1925 och lär ha varit aktiv intill sin död 1993.
Hans huvudinstrument var munspel och gitarr, men han sjöng också.  Han lär ha börjat spela och uppträda redan i tio-årsåldern (house-parties), men riktig fart tog det nog inte förrän runt WW2. Enligt en klassificering spelade han "Detroit blues"...  större delen av sin karriär spelade hon dock som ett "one-man-band" där han också spelade på en trumma.
Sådana som Paul Blackman, Jesse Fuller (se en tidigare bloggpost) vilar på samma tradition, liksom Dave Stovepipe och Joe Hill Louis.

Dr Ross med lite större trumset, trol från senare år. 

Några av låtarna på denna skiva (som långt senare lär ha utgivits även på CD) är: Cat Squirrel, Freight Train, Hobo Blues , 32-20, Good Morning Little Schoolgirl, men också sån melodi som Blues In the Night. Han var rätt så omväxlande i sin stil och hade en riktig bluesröst. Röst och munspel får ses som det som gav hans speciella karaktär. En av hans influenser var också Sonny Boy Williamson Nr One.

PS. Ser nu att det finns faktiskt Cd-skivor (bl a en dubbel) med Dr Ross hos Ginza. Till rimligt pris. DS.

Jesse Fuller, ett minne dök upp

Dagens frågor kommer då och då i bakgrunden numera. Mitt musikintresse gjorde idag at jag, något irriterad över att det är så svårt att hitta t ex bluesmusik på skiva numera. Ginza, som levererat skivor sedan 1968, hade inte många "rätt" när jag häromdagen sökte efter nyutgiven (och återutgiven) blues och närliggande. Gjorde ett nytt försök, och hamnade i nostalgiträsket. För viss har de mängder av blues, om än ej just de skivor jag vill ha - t ex efter att ha kollat igenom Jefferson (världens äldsta bluestidskrift, som ännu utges).
 Ser så, nära nog scrollar förbi, en bild av en gammal bluesgubbe, som jag köpte flera LPn med för drygt femtio år sedan.
Jesse Fuller heter mannen, och gammal bluesgubbe är väl en lätt överdrift att kalla honom, även om han var en bit över 60 då, och det han sjöng - och spelade var en blandning av äldre, lite lantlig blues, folkmusik och negro spirituals. S.k.  gospel kom inte riktigt in i hans repertoar.
Jesse Fuller levde mellan 1896 och 1976. Växte upp under väldigt fattiga förhållanden i Georgia (?? , kom till Kalifornien tidigt 1920-tal (f.ö. ungefär då min far lämnade Kalifornien och USA för att återvända till Sverige).
Jag hörde talas om och läste i OJ om honom tidigt 60-tal, då han varit på besök, framträtt i Sverige och gjort ett slags succé i liten skala. Jag skaffade i raskt takt de två LP som gick att få i Sverige.
Och såg nu att omslagen till dessa skivor avbildades i Ginza, på en av två CD  (den  andre artisten är mera kände  Josh White).

Jag  blev väldigt fascinerad av Jesse Fuller och hans musik. En vänlig, timid man, med stor musikalitet, sjöng bra - och spelade en massa instrument. Mulitinstrumentalist, med till en del hemgjorda instrument. Munspel och kazoo i en ställning runt halsen, gitarr förstås, en liten cymbal och ett slags kontrabas som manövrerades via en fotpedal som anslog  klubbor mot strängarna (som i ett piano strängarna slås an med små klubbor). Och ibland kunde han steppa medan han sjöng till gitarr och munspel.

Jag fingranskade noga skivkonvolutets baksida, och hittade Jesse Fullers adress. Och jag dristade mig till att skriva ett litet  brev till honom på den adressen - jag en yngling på runt 20 år, i Sverige på knagglig skolengelska till en  livserfaren blues- och folksångare i Kalifornien, Oakland, USA.
Och än märkligare, han svarade. Adressen stämde. Och han hade blivit glad för mitt enkla brev, av uppskattning och berättade lite om sitt liv i Oakland, att han hade tre döttrar etc.
Jesse Fuller hade haft ett hårt, strävsamt och fattigt liv, men efter  WW2 fått lite inkomster av spelandet, Han lär också haft någon statist eller biroll i Tjuven från Bagdad och East of Suez och till slut fick han någon spelning i Liverpool, Manchester och London, i Sverige. Hans första inspelning sålde inte så bra, men ett framträdande på en  musikfestival i Berkerly gav en skjuts. Några stora inkomster  gav det knappast, men ändå överlevnadsmöjligheter. Och han hamnade på Newport, folk
 musikfestivalen där.

Jag gissar att inte så många idag i Sverige känner till eller kommer ihåg Jesse Fuller,  men för mig är han något speciellt. Och vi brevväxlade en aning, över ålders- och geografiska avstånd.

Hans skivor, jag fick till slut ihop fem LP med honom, finns tydligen att idag köpa och höra på CD, kanske även på Youtube, jag har inte kollat det än. Han är väl värd att höra! Gör gärna det!

"Leavin Memphis,  Frisco Bound"

Jefferson - visar på musik som håller och är levande, om än med en lång historia

Det nyutkomna numret att Jefferson, (50 år nu, och världens äldsta ännu utkommande bluestidskrift) får mig att tänka på gamla tider. Och den musik som var så levande då - även live - men som lever så påtagligt på platta också.

Jefferson hette ursprungligen Jefferson Blues Magazin, började

som en stencil, men växte snabbt i omfång och kvalitet.  Jefferson heter den givetvis som en hyllning till Blind Lemon Jefferson.
Redaktörerna har som regel suttit länge - oavlönade (ännu) - vad jag förstår. Just nu är det en redaktionskommitté av veteraner som håller i magasinet.  Någon har själv tidgare varit redaktör och de andra regelbundna skribenter. De har gjort ett mycket välmatat nummer (195 från start!), som innefattar en mängd artiklar och intervjuer med aktiva musiker liksom om äldre klassiska bluesartiskter och en bunt skivrecensioner (välskrivna och pålitliga!). Samt i detta nummer också en del minnesbilder från magasinets första år och artiklar om "bluesaktivister" av skilda slag. Massor av intressant text och många bilder, ofta av hög konstnärlig kvalitet de också.
Plus en tjock bilaga om den för drygt ett år sedan avlidne svenske bluesgiganten Sven Zetterberg. Ett 80-tal sidor i A5-format. 
Jefferson i sig har 68 sidor i stort format (A4), förutom att man på nätet kan läsa mer material än som finns i tryck - generöst! 

Bläddrandet i Jefferson fick mig att reflektera över sådant som musikens kvalitet och hållbarhet. Och då betr sån musik som anses som populär eller "folklig. Och jag känner beklämdhet över t ex teves Melodifestivalers ("Mellon") utveckling. Där man verkar helt tappat allt var som gäller melodi och kvalitet på text och musik - och koncentrerar sig på show och utommusikaliska effekter. 

Visst jazzen har (i vart fall tidigare) haft vissa underhållande element av show-karaktär, knappast dock numera - om man inte ska räkna en del "effeker" i den modernaste "fria jazzen".  I och för sig har bluesen ju varit en folklig musik, först vokal med sparsamt med intrument, vilket har inneburit någon grad av publikvänlighet. Oftast dock utan att skymma musiken, framförandet i sig.
Ändå har den varit populär, i första hand där den växt fram, men även hos rätt många än idag, som en musik som ger mera än showigare pop-musik.

Så minns jag, nu kommer viss nostalgi in, hur det så sent som på 70-talet (visst var det rätt nyligen!) när jazzen, trots tappet av de som endast använt den som dansmusik, det ännu anordnades jazzmusik eftermiddagstid på Mosebacke i Stockholm, dit man kunde gå för en ytterst ringa penning, köpa en läsk eller enkel måltid och ta med hela familjen, inklusive barnen, små barn. Och där framträdde i all anspråkslöshet både svenska och utändska (läs amerikanska) musiker och sångare av högsta klass. Exempelvis Bud Freeman ts, Ruby Braff tp OCH bluesartister. En gång var Helen Humes (en ggn med Count Basie) annonserad men hon var sjuk och i stället kom Maxine Sullivan - en annan utmärkt veteran, fortfarande aktiv och i fin form. Jag kommer också ihåg att på Mosebacke kunde också dåtida schlagersångare framträda och sjunga det de helt ville: jazz! Och zydecomusiker med dragspel och tvättbräde.

Summa, det var musik och sång i "populär" och samtidigt av hög kvalitet i en välkomnande miljö och till rimliga kostnader. På den tiden förekom det också härlig jazz och blues i utmärkt producerade program - som rubricerades som underhållning. Dessutom förstås program som annoserades som jazz; minns t ex en halvtimme med Albert Ayler och en med Charles Mingus. Ayler med "free form" med kraftiga referenser till New Orleans och gospel, och Mingus med mycket av sina rötter i Ellingtons musik.
Sen hördes - och sågs - förstås också Josh White. bluessångaren, och Cab Calloway med sång och storband i en bluesmättad jazzshowstil. I svensk teve.

Detta var levande musik, och är i skivformat fortfarande levande, äkta musik. Och om det mesta av detta kan man idag läsa i Jefferson. För att hitta bra skivor, eller leta efter på Youtube om man har glömt bort detta med LP och CD. Och för att leta efter levande spelningar.
---
Jefferson "prenumererar" man på genom att bli medlem i Scandinavian Blues Association.  Då kan man också köpa några "gamla" nummer. Jag rekommenderar det. Länk till Jefferson och till dess Facebook-sida nedan. 

http://www.jeffersonbluesmag.com/

Finns också på Facebook. https://sv-se.facebook.com/Jeffersonblues/

Apollo Theater - att minnas i en bedrövlig tid och värld

 Man får söka tröst.
INTRO
   Det är lätt att bli deppig av världsläget. Över en värld och tid som verkar helt galen. En värld som inte verkar ha tagit någon lärdom av varken kommunismen eller nazismen, hur våld och elände uppstår genom ideologisk eller religiös fanatism, fattigdom och ojämlikhet, djupa klyftor och brist på medmänsklighet och kärlek.
Oroshärdarna är närmast oräkneliga. Och så en galen syn på ekonomi. Som nu när Grekland tror sig kunna slippa betala sin ofinansierade välfärd, där folket tröttnat på att svälta. Helt förståeligt. Men där politikers överbud glatt anammats, då och nu. Där som på andra håll, liksom i Sverige.
   Ekonomi som styrs av girighet. När, som idag, när Ericson för stryk på börsen för att det inte "går" riktigt så överdådigt bra som "finansanalytikerna" hoppats. Ett bolag som höjer utdelningen, och säljer bra på de flesta marknader, med undantag för Nordamerika. Numera räcker det alltså inte att företag går bra, ger goda vinster och kan dela ut av vinsten. Nej, att företag går runt och ger en bra avkastning, det är inte nog. De ska gå väldigt bra. Svinaktigt bra, då blir dess direktörer inkomster svinaktigt höga - och finansmarknaden tillfreds. Och börsen kan stiga. Då, men först då.
   Oro för egen hälsa och ekonomi (som hårdbeskattad fattigpensionär) är inte heller något som höjer humöret.

TRÖSTEN
I det läget är det skönt att råka titta i en bok som ger viss lindring. Som praktverket om Apolloteatern i New York, som kom härom året.
"Ain´t Nothing Like the Real Thing", hur Apolloteatern skapade den amerikanska underhållningen. En stor, tung, bildrik bok av högsta kvalitet, insiktsfulla texter,  ingen trist liten pocket detta. På engelska, förstås. Jag minns inte hur mycket det kostade, men speciellt dyr var den inte. Utgiven av  Smithsonian Books, Washington, DC.  Jag köpte den genom Adlibris. Fraktfritt.

Apolloteatern har en hundraårig historia, vilken boken beskriver mycket väl. På det sätt som gjort den berömd är den något yngre, säg ca 80 år, där de första var mycket av vaudeville och "burleque" men som eftersom alltmer var mera modern underhållning, i framkant med tiden. Med storband som Ellington, Basie och Lionel Hampton, där sångerskor som Ella Fitzgerald och Pearl Bailey liksom Billie Holiday upptäcktes och vann stora framgångar. Där unga talanger kom fram, och senare uppträdde flitigt. Där storstjärnor ibland kunde göra både dåliga och fantastiska framträdanden, dock inte alltid till såpass stor publik att det gav någon vinst. Vilka som spelade och sjöng där? Omöjligt nämna ens en bråkdel, "alla" började där eller i vart fall framträdde där! Ofta väldigt ofta även som stora namn. Charlie Parker förstås, liksom Louis Armstrong, Steve Wonder, Aretha Franklin, Gladys Knight, Sam Cooke, The Supremes, Etta James, Tina Turner, massor av bluessångare, mängder av gospelsångare och grupper, Bessie Smith, Sarah Vaughan, Dina Washington, John Coltrane, Miles Davis, Dizzy Gillespie. James Brown, B B King, John Lennon, Earl Hines, Art Blakey, Monk, Chuck Berry, Smokey Robinson.... ja, det var några få exempel. Och stand-upkomker, med flera.
Alla dessa presenteras och kommenteras mer eller mindre utförligt, med mängder av härliga och oftast unika bilder. Bilder som gör mig glad.

Många skribenter och infallsvinklar, som både livfullt beskriver de olika epokerna och de olika artisterna, musikerna, sångarna och orkestrarna. Visar att medborgarrättsrörelsen var med.  Och mycket annat.  Liksom intressanta inblickar i hur "affärerna" gick, genom kopierade artistkort, där både attraktionernas musikaliska framträdanden "betygssätts", liksom vilket gage de fick - och om de drog stor eller liten publik. Och om publiken var nöjd eller inte.
Och jag måste nämna bilder än en gång. Fina, konstnärliga bilder med både liv och stämning.

Det sprakar av liv och musik av både text och bild.
Blues, gospel, jazz, dans, sång, underhållning av klass.
En bok som visar att allt inte alltid varit mörker, inte ens under mörka tider i övrigt.
Att musik kan vara den helande kraften för universum.

Mississippi, dramatisk tragedi.

Under ett par semesterdagar passade jag på att läsa en fantastisk bra bok. Mississippi, av Hillary Jordan. Förlag: Historiska Media. Engelsk originaltitel: Mudbound.
Det är ingen tegelsten (jag har några sådana på gång också), men rymmer enormt mycken tragik av närmast klassiskt slag.
Det handlar om två familjer i USA:s söder, en vit och en färgad familj, vars liv går in i varandra. Tidpunkt i huvudsak mitten av 40-talet. Hat, kärlek, fördomar, lusta, förtryck, spritmissbruk etc. Hur andra världskriget påverkade - och inte påverkade folks inställning till varandra. Och allt mot bakgrund av den helt överskuggande rasismen så ,som den levde kvar ännu då. Och som visar grogrunden till varför medborgarrättsrörelsen på 50-60-talen var så nödvändig.

Den visar också skillnaderna mellan den rasism som vi idag upplever jämfört med den som fanns bara för 60-talet år sedan. Men också hur de välvilligaste av de vita (i vart fall i Södern) ändå var fulla av fördomar och rasism även den.

Samtidigt ger boken en  bakgrund till bluesen, och varför den växte fram några decennier tidigare - och ännu under lång tid gav inspiration till bluesens hårda verklighetsbeskrivning.

Sveriges Radios viktigaste bluesprogram fyller 50.

För hundra år sedan företogs ett av de värsta angreppen på den pågående demokratiseringen av Sverige när kungahuset (inte minst drottning Viktoria!) i samarbete med konservativa krafter och ett uppbåd av bönder inte bara ville "stärka" försvaret (genom dyra och långa byggen av krigsfartyg) utan även gärna att Sverige skulle ställa upp på Tysklands sida i första världskriget. Och orsakade regeringskris som tvang den liberala ministären under Karl Staaff att avgå.
Så ett raskt hopp 50 år framåt, till 1964. Säger jag Olle Helander så minns alla mogna - och äldre - jazz- och bluesintresserade honom som den som skötte om jazzprogrammen i SR. Därigenom blev han den som var praktiskt ansvarig för vårt första möta med jazzen. I vart fall för oss som inte hade levande jazz inpå knutarna.

Sagde Olle Helander for 1961 till USA (heders SR som kostade på jazzen detta!) och gjorde inspelningar främst med ännu kvarvarande jazzpionjärerna. Samtidigt så skaffade han sig kontakter, som skulle visa sig värdefulla också för den resa han kunde göra  våren 1964 till bluesens kvarter. Hösten 1964 sändes så hans inspelningar i en lång rad program i SR. Jag minns ännu vilka högtidsstunder det var.  Och att jag troligen inte missade ett enda program. Med rullbandspelaren redo.

Visst var jag rätt bekant med bluesens pionjärer redan dessförinnan, främst genom skivor. Men programserien "I Blueskvarter" var något extra. En grundlig genomgång och inventering på plats av Olle Helander av det tidiga sextiotalets bluesscen. Såväl kända som okända namn. En del av de då okända fick väl lite mera stjärnglans genom programmen, andra fortsatte sina sista år i skymundan vilket innebar fattigdom och elände.

Riktigt hur viktiga dessa program var insåg jag knappast då. Men de gav en rejäl skjuts åt bluesintresset i Sverige. Fler blev intresserade och fick större bredd i sina kunskaper. Fyra år senare startades bluesorganisationen SBA, Scandinavian Blues Associsation med huvudsyfte att ge ut bluesmagazinet Jefferson, som ges ut än idag!

För 10 år sedan fick så SBA/Jefferson den goda idén att ge ut musiken från "I Blueskvarter" på skiva. Sagt och gjort. Inalles producerade tre ytterst välgjorda dubbel-CD-album i samarbete med Sveriges Radio.
Skivmärke Jefferson.

Nu spelade jag igenom det tredje albumet och slås åter av kraften i musiken. Över överflödet av fantastiska musiker och bluessångare.  De tre albumen ger tillsammans faktiskt en stor del av gräddan av bluesartister, som man "behöver" känna till.  Många av dem var runt de sextio när de gjorde dessa inspelningar men ännu i full kraft, om än de levde ytterst miserabelt.  OK, här finns varken John Lee Hooker eller B B King med, och givetvis inte de absolut första pionjärerna eller de senaste decenniernas bluesartister. Men ändå, mycket av det dessemellan.  Jag ska bara nämna några, Big Joe Williams, Champion Jack Dupree, Willie Mabon, Sunnyland Slim, Big Walter Horton, Little Brother Montgomery, Paul Butterfield, Washboard Sam, Blind John Davis, Johnny Young, Robert Nighthawk....  och massor andra.

Nu är det 50 år sedan dessa inspelningar gjordes, och tio år sedan skivorna gavs ut. Båda saker att minnas och hyllas. Skulle någon mot förmodan inte ha införskaffat skivorna, gör det! Leta upp Jefferson Bluesmag på internet - eller på närmsta bibliotek (om ni inte prenumererar) och beställ skivorna. Jag gissar att några ex finns kvar. Annars är det till att leta på andra vägar.

Musiken är viktig, inspelningarna är fina, med vissa "atmosfärtillägg" som bara kan ses som bonus. Och med alla tre albumen följer mycket innehållsrika häften som beskriver tillkomsten av inspelningar och programmen. Miljöbilder som visar hur bluesens kvarter såg ut.

W C Handy

W C (William Christopher) Handy, föddes 16 november 1873, dvs för idag 137 år sedan, i Florence, Alabama, USA. Han avled i mars 1958.

Handy kallades bluesens fader. Något överdrdivet kanske, men han står som kompositiör för många av de mest klassiska bluesmelodierna, som Saint Louis Blues, Memphis Blues, Yellow Dog Blues, Beale Street Blues, Long gone, Aunt Hagars Blues och många fler.

Handy spelade bland annat kornett (en liten trumpet) men blev mera känd som just kompositör och musikförläggare. Det är möjligt att flera av hans kompositioner är uppteckningar eller omarbetningar av traditionella melodier, men det är genom honom som de blivit kända och spridda över världen. Han hade också ett skivbolag, Black Swan.

Han blev blind redan på 20-talet och råkade ett par decennier senare ut för en olycka som gjorde honom invalidiserad.

Louis Armstrong gjorde i början av 50-talet en hel LP-skiva med Handy-melodier, som en hyllning till honom. Den inspelningen, med hans All-stars räknas som en av de bättre som Armstrong gjorde på 50-talet.