Vem ska slå vakt om grundlag och integritet? (Söndagsbetraktelse)

Jag gjorde nyss en uppdatering av mitt förra inlägg, p g a en kommentar som ville göra sig lustig och vända på mitt förslag till ny slogan för piratpartiet till att innebära att pp inte vill följa upphovsrättslagen. Den "lustigheten" visar att personen ifråga inte ser skillnaden på grundlag och underställda lagar.

Vem ska då slå vakt om grundlagen? Givetvis borde det vara riksdagen, som vald av folket (vilket idag innebär att de ska genom partiernas filter först, vilket ju kan diskuteras lämpligheten av). Det vi ser idag är att riksdagen inte gör det. Som Ann-Marie Pålsson (m) påpekat är riksdagen numera ett transportkompani till regeringen (alternativt till resp partiledningar). Fredrik Reinfeldt vill ju i första hand se regeringsduglighet, varvid avses att avvikande meningar i partierna inte får rubba ritningarna.

Ett tecken på riksdagens minskade inflytande är också att regeringsbildare i allt högre grad väljer ministrar som inte är riksdagsledamöter. Statsministrar vill ha lydiga underhuggare som ministrar, inte personer med en egen förtroendebas bland väljarna. Genom detta har också riksdagsuppdraget minskat i attraktivitet. Den som vill nå inflytande går andra vägar, t ex genom att bli byråkrat-ämbetsman. Då behöver man ju inte heller be om väljarnas förtroende...

Riksdagen, som vakthund och försvarare av våra grundlagar, författningen, har alltså kraftigt devalverats i betydelse. Som Hans Lindblad ofta påpekat så saknas i dag en folktribun i stil med Adolf Hedin i riksdagen. Det är den regering vi för tillfället har, som styr och ställer, inte riksdagen.

Därför anser jag det intressant, och viktigt, att piratpartiet, med ett namn som skulle kunna antyda motsatsen och som dessutom (ännu) står utanför riksdagen, så kraftigt betonar grundlagarnas betydelse. Detta i skarp kontrast till hur riksdagspartierna i praktiken agerar.

Många bloggare förespråkar, mot den bakgrunden, att Sverige får en författningsdomstol. Ett nytt maktcentrum till demokratins försvar. Jag har också den uppfattningen.

Men självfallet kan det finnas invändningar, självfallet är det också beroende på vilken status en författningsdomstol får och hur den tillsätts. Liksom att, som jag antytt, det i grunden ska vara folkets förtroendevalda som styr, inte ämbetsmän.

Jag mail-diskuterar frågan med vännen Hans Lindblad, som egentligen är/varit rätt sval till en författningsdomstol. Han anser, liksom jag, att primärt är det riksdagen som ska hävda grundlagen och försvara den. Men, efter en genomgång av olika argument och hur svag riksdagen är idag, så kommer han fram till slutsatsen att något slags mellanting av läget i USA och i Sverige vore eftersträvansvärt. Och han ställer frågan, lätt retoriskt, att kanske är det så att grundlagsskyddet idag kan vi söka på europeisk nivå, när det inte fungerar i Sverige.

Hans skriver: " den enskilde kan numera vända sig till domstol på europeisk nivå. För sossar på Erlanders tid hade det nog varit en otänkbar tanke att svenska medborgare skulle kunna få (sin) sak bedömd på en nivå ovanför nationalstaten. Egentligen är det en fantastisk utveckling, och tillkomsten av den eurpeiska nivån har väl också minskat behovet av en specifik svensk författningsdomstol." Han snuddar därvid vid samma tanke som Maziej Zaremba framfört. Zaremba är ju en av de få kvarvarande intressanta och självständiga skribenterna i DN.

Lindblad misstror i hög grad tanken att jurister ska ha politisk makt. Samtidigt så erkänner han viss sympati för den maktdelning som finns i USA med Högsta domstolens korrigerande inflytande över kongressens lagstiftning. Inte minst pga att konstitutionen är så levande och man ständigt går tillbaka till den i den politiska debatten i USA. Samtidigt påpekar han att det faktiskt finns ett ideologiskt inflytande över HD genom att det ju är presidenterna som så fort det uppstår vakanser ser till att få in ledamöter med "rätt" ideologi. På gott och ont. Men det blir inte en självklar ämbetsmannamakt. Intressant är också att det i USA finns många framstående jurister bland politikerna. Han påpekar också att felet med FRA var att politikerna svek.

Jag inser, i likhet med Lord Acton (se högst upp i vänstermarginalen) att makt korrumperar. Därför tror jag att maktdelning kan vara en väg för uppnå en demokratisk balans, för att korrigera tendenser till maktkorruption.

Givetvis vill inte den gruppering som för dagen har makten se sin makt kringskuren, tvärtom. Hans ger ett bra exempel på det (samtidigt som han misstror konservativa jurister) genom att nämna socialdemokratins motvilja till en författningsdomstol. "Sossarna har ju länge nedvärderat individuella rättigheter (ganska naturligt i ett parti som länge hade kollektivanslutning) och Lidbom (justitieminister s) kom att symbolisera tanken att regeringen ändrar lagar närhelst det anses politiskt önskvärt, och att det inte heller gjorde något om det blev hastverk."

Lindblad skriver att för lite gjorts för att få bra lagar i Sverige. Han exemplifierar hur ideologiskt medvetna jurister kan göra stora insatser genom att nämna rådmannen Lars Vilhelm Henschen (1805-1885) som var Sveriges särklassigt mest intensive religionsfrihetskämpe. Johan Gabriel Richert den kanske störste liberale juristen i Sverige. Karl Staaff, liberal statsminister, var ju jurist, och han ville använda juridik för att stärka kvinnors och arbetares ställning, och han skrev starkt om föreningsfrihet.

Min slutsats, som förstärks av Lindblads resonemang, blir att när riksdagen inte klarar sin uppgift som försvarare av grundlagarna och deras vaktslående av mänskliga rättigheter och den enskildes integritet, då måste vi hitta en demokratiskt grundad maktbalans där en författningsdomstol kan vara en väg. De jurister som ingår i denna domstol ska ha ett starkt mandat, men inte kunna bli en stat i staten. Det är en svår balansgång att hitta ett system som innebär att de inte blir vindflöjlar som viker sig för allehanda påtryckningar men samtidigt utses så att de står för demokratiska grundvärden och grundlagens överhöghet.

Jag har inget färdigt förslag för hur det exakt ska gå till, men menar att det förtjänar en allvarlig diskussion och att vi prövar hur rättssäkerheten och respekten för grundlagen förstärks.

Kanske kan det till och med i förlängningen innebära att folkets makt, genom att riksdagen blir mera självständig i förhållande till regering och partiledningar, förstärks?

Eller - måste våra förhoppningar om respekt för integritet och rättssäkerhet helt ställas till EU-nivån och Europadomstolen?