Valkompass med missvisning

Nu kommer valkompasserna! Alltså dessa frågesamlingar, som ska tala om för oss om vi sympatierar med det parti vi tror oss gilla. De kan vara kul tester, om man inte tar dem allvarligt. Men nu sägs att de också fungerar som vägledning för tveksamma personer, alltså de används som verkliga kompasser.

Jag har testat en sådan kompass, utformad av TT Spektra och ett antal "experter", och publicerad i Piteå-Tidningen. Jag gissar att den då också finns i andra tidningar.
Jag hyser ingen tvekan om de frågor som ställs där, men resultat blir mycket häpnadsväckande. Därför har jag analyserat vilka frågor som ställs och hur. Och vilka som inte ställs. Utifrån detta kan jag konstatera följande:

Upplägget av valkompassen utgår från ett gammaldags blocktänkade. Den identifierar inte saker alls eller gör det fel och otillräckligt när det gäller frågor som har andra perspektiv än block eller höger-vänster. Inte heller finns bra frågor som inte skiljer blocken, men som finns hos andra!

a) testfrågor betr blocksympatier.
För min del gav det ett "lustigt" resultat ... tämligen jämt mellan blocken.
Vilket är märkligt eftersom jag inte anser att något av blocken är bra - båda är i stort sett lika dåliga.
Mitt troliga alternativ vägs alltså alltför lågt i viktningen. Eller rättare sagt, det finns inga testfrågor som säger att man kan sätta stor vikt vid en/flera frågor där blocken har likartade åsikter, men där det finns klara ställningstaganden i andra partier (som pp).
Det finns inte heller någon viktning av hur tung man anser en fråga är när det gäller blocken och alternativ till dessa.

b) testfrågor betr partisympatier
De gamla perspektiven och frågorna kommer fram tämligen bra, men inte motsättningen mellan de etablerade partierna och de nya partierna.
Inte heller finns något som anger de smärre differenser i nya frågor som kan finnas mellan riksdagspartierna. Inte heller framkommer att de skillnader som en tid funnits mellan allianspartierna och de röd-gröna betr t ex FRA-lag och datalagring nu de facto synes ha försvunnit.

De enda nya frågor som finns med betr partival är "fildelning", som beskrivs fel utifrån faktiska partiställningstaganden, och "buggning".

Inget parti är för fri nedladdning av upphovsrättsskyddat material. Däremot finns ett parti utanför riksdagen som vill se över och modernisera upphovsrätten utifrån modern teknik - inte avskaffa den.
Riksdagspartierna är dock i stort sett inne på att bevara upphovsrätten oförändrad, eller till och med utöka den i enlighet med upphovsrättslobbyns (dvs de organisationer som lever på att ta hand om artisternas ersättningar) påtryckningar.

Buggning är ett mycket tveksamt ordval när frågan egentligen borde definieras att gälla den integritetsdebatt i FRA-lagens efterföljd som uppstått. Frågan borde alltså ha varit ungefär som så, om man är för eller emot att det finns en lag som ger myndigheterna rätt att registrera och kontrollera all vår privata korrespondens som går via internet, liksom vilka vi har kontakt med och deras kontakter. Om vi är beredda att ge avkall på vår integritet och rättssäkerhet på det sätt som redan skett genom FRA-lagen och som förbereds i en mängd annan, ny lagstiftning. Ex-vis om datalagring. Ex-vis om att göra våra mobiltelefoner till elektroniska fotbojor, så att myndigheterna ska kunna följa alla våra steg.

Betr inget av detta ställs det riktiga och fullständiga frågor. Inte heller viktas de två ynka frågor som snuddar vid dessa problem, tillnärmelsevis rätt för de som är emot dagens och kommande lagstiftning betr integritetskränkningar. Frågan är också vilken vikt de som godtar integritetskränkningar och rättsosäkerhet ger dessa frågor... knappast samma som motståndarna i vart fall.

Resultatet av detta är att för de som främst intresserar sig för skattetryckets storlek, privata sjukförsäkringars vara eller inte vara och om entréer på museerna, NATO och euro, för dem är kompassen rätt så hyfsat utformad. Men de som prioriterar personlig integritet, frihet, rättssäkerhet och medborgerliga rättigheter, för dem är det en rejäl missvisning i kompassen.

Det är farligt med en kompass som inte visar rätt när man ska orientera sig!

Det kan vara värt att tänka på om ni tänker roa er med att kolla var ni hamnar i en "valkompass".

Rättssäkerhet, övervakning etc, intressanta länkar

I anslutning till Hans Lindblads artikel om rättsosäkerheten med det slags Ämbetsmannastat vi har så har det kommit in några kommentarer med intressanta länkar.

Jag tycker det är så viktiga att jag vill lyfta upp dem till en egen post. Det är en lång text i Fria Tidningen och en text om ett utslag i European Court of Human Rights.

Utomordentligt viktiga artiklar/texter att läsa för den som är oroad av utvecklingen i Sverige betr buggning, övervakning, integritet och hur det leder till rättsosäkerhet. Frågor som ju blivit aktuella efter FRA-lagen och det som kommer i dess efterföljd.

I länkarna kan man också få en liten inblick i hur liberaler som Ingrid Segerstedt-Wiberg agerade för inte så länge sedan. Hon är dotter till Torgny Segerstedt och var en så sann liberal att hon inte tvekade att ta strid med partiledningen. När den började slira för mycket på de liberala grundsatserna så gick hon ur folkpartiet.

http://www.fria.nu/artikel/20704

https://wcd.coe.int/ViewDoc.jsp?id=1007587&Site=COE&BackColorInternet=DBDCF2&BackColorIntranet=FDC864&BackColorLogged=FDC864

Är det fler än jag som gärna skulle se fler riksdagsledamöter som Ingrid S-W och Hans Lindblad i riksdagen? För att nu nämna sådana som ändå var verksamma för inte så många decennier sedan...

I detta sammanhang platsar även denna länk till en artikel i GP om den svenska övervakningens djupa rötter, vari Wilhelm Agrell uttalar sig.
http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=913&a=436304

Hans Lindblad: Med ljugande byråkrater och tjänstemän fungerar inte rättssamhället. Eller - vad är bäst videokameror eller poliser?

I följande text utvecklar Hans Lindblad sin syn på frågan om förhållandet ämbetsmän/tjänstemän/byråkrater vs politiker och hur det påverkar rättsäkerheten. I mångt och mycket är det alltså en fråga om vem som ska sitta i förarsätet. Ska den folkvalde eller den oavsättlige tjänstemannen styra? Vem är herre och vem är dräng?


Och har dagens politiker och ämbetsmän klart för sig sina roller?


"Att jag spontant för egen del hela tiden varit emot att ge FRA möjligheter att avlyssna enskilda hänger ihop med att jag i åratal kraftigt motsatt mig att polisen ska få bryta sig in i hem eller andra lokaler för att placera ut buggningsutrustning.


Jag kan tänka mig att tillåta buggning, men bara i länder med där polisväsendet inte är korrumperat, det vill säga inte sätter sig själv över lagen.
Svensk polis har inte den etik som måste finnas innan man kan sätta starkt integritetskänsliga instrument i dess händer.


I stället har vi en poliskår där kollegorna - med facket som pådrivande - systematiskt undviker att påtala när kollegor bryter lag. Jag har t ex ofta framfört att det är bra ju fler videokameror som finns ute i samhället, eftersom polisvåld praktiskt taget aldrig fälls i domstol om det inte finns videofilmat. För poliserna är alltid två i sällskap, och vare sig en eller båda utövat misshandel säger båda inför rätten att inget fel begåtts. Domstolen konstaterar då att ord står mot ord. Det är för övrigt detsamma i USA.

Notera att på 80-talet sökte högt uppsatta poliser, med rikspolischefens kännedom, smuggla in illegal buggningsutrustning.

Jag mådde mycket illa när Hans Holmér och hans två närmaste hantlangare ljög inför KonstitutionsUtskottet i utredningen kring Holméraffären (jag tycker benämningen "Ebbe Carlsson-affären" är vilseldande eftersom Holmér hade huvudrollen). I riksdagen förutsätts att människor talar sanning inför KU, men poliserna menade att om de ljuger inför rätta kan de ljuga också inför folkvalda.

Poliserna bakom smugglingsförsöket friades genom att det vanliga tricket att ljuga och skylla på varandra. Poliser som vågat ingripa mot kollegor löper stor risk att trakasseras. Det här betyder att rättssäkerheten inte fungerar.


I Ämbetsmannaväldet tog jag upp fallet där polis, åklagare och rättsläkare höll varandra om ryggen (Osmo Vallofallet) och lyckades dölja sanningen så länge att ärendet hann preskriberas. Mats Svegfors (tidigare bl a chefred för SvD (m) och numera landshövding) gjorde i efterhand en utredning och noterade att det inte finns likhet inför lagen. Han pekade på att Vallo var missbrukare och socialt utstött.
Men det avgörande för att rättssamhällets inte fungerade var att de personer som sannolikt dödat honom var statstjänstemän, och svenskt domstolsväsende och rättsapparaten i övrigt reagerar bara i sällsynta undantag mot brott begångna av anställda hos staten.
Det säger ganska mycket om Svegfors synsätt, att han inte såg att olikheten låg i vilka förövarna var. Hade de varit vanliga civila och det fanns vittnen om hur Vallo misshandlades och att man hörde hur hans rygg knäcktes hade gärningsmännen sannolikt åtalats för mord eller dråp.
(Den krossade kotan stals sedan av en rättsläkare, rimligen för att förhindra att den skulle kunna undersökas vidare, och det därmed skulle framgå att en kollega underlåtit att rapportera om att kotan var skadad.)
Hade förövarna inte varit poliser skulle platsen, där Osmo berövades livet, sannolikt ha undersökts. Nu beordrade polisbefälet snabbt att den i stället skulle tvättas rent så snart som möjligt, d v s att alla yttre spår skulle förstöras. De två poliser som tog livet av Osmo är i sammanhanget kanske mindre intressanta.
Det som visar att rättssamhället inte fungerar var hur verkschefer och högt uppsatta inom polis, åklagarväsende och rättsmedicin år efter år lyckades i sitt uppsåt att mörklägga.

Ett annat fall som upprörde mig mycket var polisernas lögner för att skydda en kollega i rättegången efter polisbrutaliteten i Malmö vid en demonstration, en tid innan toppmötet i Göteborg. (Jag behandlar det fallet närmare i boken.)

Jag minns mina första två i riksdagen, 1969-70. Justitieminister Kling lade fram ett lagförslag om telefonavlyssning. Ingrid Segerstedt Wiberg minns hur hennes far, den kände liberale publicisten Torgny Segerstedt, var avlyssnad av Säpo - som sedan förstörde alla handlingar för att sanningen om Säpos aktioner rörande Segerstedt inte skulle komma fram.

Hon var riksdagsledamot för fp och motionerade i frågan men Herman Kling förklarade att det var fel att som hon söka föra en principdebatt, eftersom detta ju bara rörde sig om sex månaders (eller var det ett år, jag minns inte) försöksverksamhet.
Ingrid sade till mig: Hans, om den här lagen införs så kan du vara ganska säker på att den blir kvar. Vilket den ju också blivit och undan för undan utsträckts till allt fler områden.
Avlyssnade telefoner kan dessutom finnas i lokaler där telefonen används av ett stort antal människor. Och eftersom svenska domstolar, till skillnad från t ex amerikanska, anser att "tilläggsbevisning" ska godtas så kan telefonavlyssning i praktiken åberopas mot nästan vem som helst och i alla typer av brott.

Jag har dock kanske större tilltro till FRA :s personal än till polisen, eftersom FRA-personalen väl inte på samma systematiska sätt inövat en attityd att sätta kårandan före medborgarnas rättssäkerhet. Men jag vågar inte lita på att om någon inom FRA avlyssnar på olagligt sätt så kommer någon av kollegorna att polisanmäla. Jag tror i polisens fall att unga som börjar på polishögskolan nog har uppfattningen att det ska vara likhet inför lagen, men uppfattningen rivs ned under utbildningen eller tjänsten. (Polisen har i princip samma förhållningssätt som maffian.)

Hela grundtanken i Ämbetsmannaväldet är att byråkrater i första hand blir lojala mot den egna myndigheten, inte mot medborgarna och lagen. Detta är f ö en iakttagelse som Adolf Hedin gjorde redan i sina "femton brev" 1867. Enligt min mening är detta en stark anledning att så långt möjligt söka begränsa statsförvaltningens omfång, för ju fler byråkrater desto större risker för maktövergrepp.

Min egen teori är att när Sverige införde allmän rösträtt, alltså blev demokrati, gjordes aldrig någon utvädring av den gamla antidemokratiska ämbetsmannastaten. Tvärtom kom statsbyråkratin att fullkomligt explodera under efterkrigstiden, och de gamla attityderna att myndigheterna går före medborgarna lever vidare, men kanske i olika doser i olika myndigheter.

Hans Lindblad"

Jag kan bara säga att jag önskar att Hans Lindblad funnes kvar i Sveriges riksdag.
Det finns alltför få av Hans sort.