Superclass eller folktribun

Jag uppmärksammades just på en rec i DN av boken ”Superclass, Hur den nya globala makteliten styr världen” av David Rothkopf. (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=814630). Författaren var tidigare rådgivare till president Bill Clinton och har kartlagt världens maktelit. Han visar vilka de är, utan att ge oss en lista på dem alla, och deras inbördes nätverk. Han har suttit med vid hemliga sammanträden och deltagit i deras middagsdiskussioner. Vad händer bakom de stängda dörrarna när de möts varje år i Davos eller ombord på ett flygplan på hög höjd? Nå, alla de 6.000 som han definierar in i denna Superclass kommer knappast till Davos. Men de är inte fler och inkluderar alla dollarmiljardärer. Och de träffas, vare sig de reser med dyra VIP-plan som tar dem förbi alla vanliga kontroller, eller inte.

Boken, jag har inte läst den bara ett antal rec och andra texter om den på internet, tycks mena att det inte förekommer någon konspiration (och jag är smått allergisk mot konspirationsteorier), men däremot ett slags ”kulturell” inavel beroende på intressegemenskap och ett umgänge (även socialt) i stort sett bara med andra människor med mycket pengar eller makt, på ett eller annat sätt. En grupp människor där alla tycker ungefär detsamma och där pengar och makt är viktigare än demokrati i egentlig mening.

Självfallet är det ett demokratiskt problem att så mycket kan styras bakom stängda dörrar – och utan att ansvar kan utkrävas.
Rothkopf pekar på att så stor andel av både senat och representanthus i USA är dollarmiljonärer, och ifrågasätter om det är represenativ demokrati. Det kan givetvis vara ett problem, men än värre är att även de som inte är miljonärer i så hög grad identifierar sig med rika (och indirekta) makthavare.

Alltså, jag anser att det är ett problem att skikten makthavare under denna Superclass (t ex regeringsledamöter och parlamentariker i västvärlden, även i Sverige) gärna verkar vilja "gradera upp" sig till Superclass. Det bidrar till den ökande klyftan mellan makthavare och väljare. FRA-lagen och debatten kring den är ett aktuellt och belysande expempel på det här i Sverige.
Man ser sig även på något lägre nivå, som den överklass man ändå är, i stället för att vara folkets företrädare eller kontrollanter av makten.

(Det kanske är ett kuriosum, men ändå noterbart, att det Rothkopf påpekar även utnyttjas av dunkla rasistiska/främlingsfientliga krafter med en inriktning liknande sverigedemokraternas. Trots att det verkligen inte kan vara Rothkopfs mening.)

Det är svårt att sätta titeln folktribun på någon riksdagsledamot idag. Folktribunen Adolf Hedin, med sin kamp mot bolagsväldet, känns avlägsen, inte bara i tiden. Adolf Hedin anses visserligen som den första heltidspolitikern i Sverige, men det var under en tid då det innebar uppoffringar. Hedin var det slags liberal (kan anses som den förste socialliberalen i Sverige) som vi idag saknar i svensk politik. En man som förespråkade sociala reformer, som stod på småfolkets sida emot bolagsvälde och överhet. En folktribun. Han skulle inte ha röstat på någon FRA-lag eller annat som gynnade makteliten på folkets bekostnad.