Är normal trafik ofarlig?

Våra skolbarn lever ofta farligt, inte minst då på vägen till och från skolan. Många har skolskjuts, men andra har det inte på grund av för kort skolväg.
Nå, en kort skolväg är kanske mindre fysiskt betungande, om barnet i fråga har starka ben och/eller cykel och inte är alltför ung.
En obestridligt faktum är dock att trafiken blir alltmer intensiv för varje år. Och att det i ett område anses vara "normal" trafik innebär inte att det är ofarligt, speciellt inte för små barn. Någorlunda trafikmogna anses ju inte barn vara förrän i tolvårsåldern.
Vår son Erik, sju år, liksom grannflickan Frida, 6 år, har en farlig sträcka för att ta sig till skolan. Inom området bor dessutom fler barn, både några aningen äldre, och flera som inom något år själva ska börja skolan. Sträckan till skolan är aningen under den stipulerade gränsen för skolskjuts, men är, anser vi föräldrar, farlig för små barn, med flera komplicerade korsningar, tung och intensiv trafik. Och i norra Sverige är större delen av skolåret s.k. normaltid, dvs vinter med snö och kyla. Resten av året regnar det, i vart fall iår...
Efter tio veckors väntan på beslut från kommunens skolskjutshandläggare har vi tappat tålamodet och kontaktat lokaltidningen, som idag (PT 29 okt 2012) har ett flertal artiklar om detta.

Barn- och utbildningsnämnden (BUN) i Piteå har, som vi ser det,  rätt klara regler för skolskjusar, där det anges att skjuts ska beviljas där det är särskilt farlig trafikmiljö. Därvid ska ta hänsyn till barnets ålder. Att det ska ta sådan tid att bedöma detta är obegripligt.

Här ser vi hur Erik och Frida har det om de ska ta sig över vägen i en farlig korsning med mycket tung trafik.

Googles spionerande på oss. Lönsamt...

Jag gillar Google. Använder alltmer dem i stället för Internet Explorer, som ju är långsamt, hänger sig ofta och är allmänt trasslig. Men en sak som jag ogillar är dess i vart fall stundtals alltför undfallande attityd till akutoritära diktaturers krav på att få styra hur internet används.

 Och enl PC-tidningen och DN fortsätter Google att kartlägga bl a våra politiska åsikter och inköpsvanor. Något som är av kommersiellt intresse för Google, och en del av dess användare. Vilket gör mig ytterst bekymrad.

 Ett citat från PC-tidningen. "Upp till 92 procent av hemsidorna som Dagens Nyheter undersökte lämnar ut information om sina besökare till Google. Bland annat Sjukvårdsrådgivningen, flera banker, en stor mängd partier och Datainspektionen använder verktyget, vilket gör att Google har tillgång till information som till exempel politisk åskådning, shoppingvanor och vilka sjukdomar personen sökt mer information om."

 Detta är i högsta grad integritetskränkande. Att partier och myndigheter liksom företag kan köpa uppgifter om oss, uppgifter som vi inte godkänt att de ska få känna till.

UPPDATERING. Att detta kränkande av integriteten är lönsamt, det visar denna Di-artikel.
Googles är nu större än Microsoft.

Sept 11, i glädje och sorg

11 sept 2001. Ja, nog minns jag den dagen. Jag satt och jobbade vid datorn, men hade radion på i bakgrunden... och plötsligt kom "underliga" nyheter, som verkade helt overkliga... Dock "förstod" jag tämligen snabbt att det verkligen var något stort och eländigt på gång i New York. Den fullständiga innebörden tog dock tid att ta in.
Konsekvenserna stannade ju inte "bara" med de tusentals döda vid Ground Zero. Skräcken för terrorism, och vad den kan ställa till, ledde till våldsamma reaktioner. Och en del politiker (George W Bush m fl) använde denna oro för att stifta lagar som kraftigt begränsade medborgerliga fri- och rättigheter på ett sätt som sakligt sett var överdrivna och som inskränkt demokratin. Både i USA och många andra länder, inklusive Sverige. FRA-lagen och andra integritetskränkande lagar och åtgärder får ses som en följd av Sept 11. Därmed kan man i någon mån säga att terrorattentatet lyckades i vidare mening, genom att det lett till demokratiska inskränkningar.

Något som jag faktiskt insåg risken av och varnade för bara några dagar efter attentatet.

Men även denna dag 2003 minns jag genom kombinationen av knivattentatet mot Anna Lindh, och att hon avled av detta - och i kombination med trista personliga erfarenheter denna dag, och de följande, av svensk UD-byråkrati hemma och i utlandet...

Dock denna dag, ytterligare två år senare, blev det en glädjens dag. Vår son föddes. Visserligen sju veckor för tidigt, men ändå! Och nu är han sju år! Så i längden kommer denna glädjande händelse att överskugga det mesta andra detta datum.

Ung och bortskämd.

Så har fjolårets "Ung och bortskämd" getts en ny säsong i SVT. Varför det? OK, det har ett visst underhållningsvärde. Troligen tillräckligt höga tittarsiffror för att dras ett varv till.
Och jag tittar. Och upprörs, förstås. Och förvånas, att några vill ställa upp i ett sådant program. Upprörs över att det finns ungdomar, så barnsliga och så bortskämda som dessa unga. Att de inte skäms.
Men än mera över föräldrarna som skämmer bort barnen så långt över alla gränser, så att barnen, dvs de barnsliga ungdomarna, förlorat all kontakt med hur verkligheten ser ut! Och att föräldrarna ställer upp på att vara sina ungdomars passoppar, ja slavar och som öser pengar över dessa odågor.
Först tänker jag att det måste vara oerhört rika föräldrar, men det verkar finnas i vart fall några med mera normala inkomster. Visst älskar man sina barn, men att klema bort dem så som här gjorts, det hjälper inte barnen till ett vuxenliv.
Och rika föräldrar, de kanske själva skämts bort alltför mycket. Men har de tid (även om de har pengar) att lägga all sin tid och kraft på att serva sina "vuxna" barn på detta sätt?
Eller har de själva haft det så knapert och/eller så frånvarande föräldrar att de i sin tur till varje pris vill ge "barnen" ALLT och mera därtill?
Ja, i något fall skymtar det fram att föräldern är ensamstående och tydligen har någon slags inre skamkänsla över att ätteläggen inte har två föräldrar. Kanske delvis en förståelig känsla, men inte blir ungen bättre av att bli bortskämd bortom allt förnuft. Dessutom matas vi ju ofta med att ensamma föräldrar har det så väldigt knapert ekonomisk. Men dessa verkar inte ha det så.

Det är i och för sig en sund reaktion hos de föräldrar som vill ha hjälp med att få lite stil på ungarna, att de unga ska få lära sig vad mat och annat kostar, att livet innebär arbete, och att man måste städa efter sig. Men att göra det inför teve-kameror?
De unga begriper väl inte bättre, de vill vinna resan som är priset till den som håller sig kvar längst i programmet, i ett slags Robinsonliknande utslagningsprocess. Och de tror att genom att visa sig i teve så blir man en kändis. Vilket verkar vara målet, i den mån de har något, för dessa unga.

Vad har hänt med svampen?

VAR är svamparna i år?
Visst, det har varit en märklig (men inte helt ovanlig) "sommar" med extremt långa perioder av både regn och torka (utan speciellt mycket sol). Men nu har det regnat i 2-3 veckor igen. Svampen borde ha poppat upp som raketer ur jorden. Kollat flera "säkra" ställen. Men ingen svamp. Ingen alls.
Om man inte räknar 2 flugsvampar och några övermogna röksvampar. Inte en enda Karljohan eller annan god sopp.

Är detta något som bara gäller här i södra Norrbotten, eller är det generellt.

Om den offentliga maktfullkomligheten

Knycker ett citat som Christian Dahlgren publicerat på sin blogg.

"“Kolosserna som så lätt blir självförhärligande kollektiv, måste hela tiden tvingas inse att de i hela sin verksamhet skall vara till för den enskilde.”
– Gunnar Helén, FP-ledare, kritiserar den offentliga maktfullkomligheten (ur debattboken Frihet i gemenskap, 1974). Ord som knappast har förlorat sin aktualitet.

Så sant, så riktigt.

Apropå vidlyftig representation

Jag tillåter mig att rakt av kopiera och ge er Olle Wästbergs lilla text i sitt senaste månadsbrev, om Anne Wibbles och detta med att vara sparsam med statliga medel.
Vilken skillnad emot hur många av dagens politiker - och byråkrater - handskas vårdslöst med våra skattepengar.

"Anne Wibble och dricksen

På tal om departementens julfestande: Jag var ju under några år dåvarande finansminister Anne Wibbles statssekreterare. Anne var mycket ekonomisk. Hon hade aldrig haft något kontokort, men pådyvlades ett som statsråd. I december 1991 skulle den politiska staben äta julmiddag. Vi gick på en restaurang dit vi brukade gå med mindre nogräknade utländska gäster.

Så småningom kom notan. Den slutade på 1.889 kr. Anne använde för första gången i livet ett plastkort och när kvittot kom tillbaka hade man inte fört in slutsumman och finansministern frågade mig varför. Jag svarade att de nog förväntade sig att hon skulle lägga på dricks.
- Jaha, hur mycket då?
Man brukar jämna upp till något lagom jämnt tal, svarade jag.

Varefter Anne Wibble lade på en krona så att det blev jämnt 1.890 kr."
---

Jag måste erkänna att jag känner stark sympati för detta restriktiva sätt att representera. Och för restriktiviteten att använda plastkort.

Bidragsfu(s)k, ett tecken på en kultur som utvecklas där makten ses som naturlig.

Att de inte lär sig...

SSU i Norrbotten har, enl socialdemokratiska (!) Piteå-Tidningen fuskat till sig miljonbelopp, och nu redovisar PT att även SSU i Piteå lurat till sig pengar de inte ska ha. Detta genom systematisk felaktig redovisning av kurser, rena bluffen alltså.

Jag undrar vad s-topparna i Norrbotten och i det starka s-fästet Piteå anser om Piteå-Tidningens grävande journalistik. De, s-topparna, kommer ju oftast själva ur SSU. Heders att s-ägda PT inte tvekar att avslöja dessa bedrägerier. PT:s politiske redaktör är socialdemokrat och tidningen ägs i huvudsak av lokala s-organisationer och privatpersoner.

Nu är olika slag av bidragsfusk en gammal kultur som tycks vara svår att utrota inom SSU. Jag ser det som ett tecken på att där ett parti länge haft politisk majoritet är det lätt att blanda ihop partiet med kommunen/landstinget/staten. Där majorteter aldrig skiftat ses skattepengarna som något som tillhör Partiet. Partiet är det som sätter upp reglerna för hur bidrag ska delas ut. Och dessa regler har alltid gynnat det största partiet, vilket här alltid varit socialdemokraterna. Man kan tycka att det skulle räcka.

Lokala vanliga partistöd har dock varit lätta att kontrollera, som regel utgjorts av bidrag per mandat, och på senare år ofta ett generellt grundbidrag av varierande höjd, där ofta en del avsetts gå till interna studier och kurser.

Det som är svårare att kontrollera är sådant som ska grundas på "aktiviteter" och medlemsantal, kurser, deltagande etc och där bidrag kunnat rekvireras av kommunen eller landstinget. Och det är där som fusk förekommit - och förekommer.

Som utvecklingen har varit under senare år, med partiernas krympande medlemsantal och tilltagande centralstyrning av politisk verksamhet, menar jag att de offentliga (skattebetalda) partistöden är alltför rikliga, för höga. De gynnar inte folkligt politiskt engagemang utan leder till att en mer el mindre självvald partielit styr partierna politik, utan att behöva hålla kontakt med (de fåtaliga) gräsrötterna.
Men självfallet ska bidrag som kan manipuleras och som är svåra att kontrollera riktigheten av, först av allt försvinna. Fusk som sker av politiska organisationer med skattemedel är inte försvarbart.

Bidrag till partier (med sidoorganisationer) ska kontrolleras minst lika noga som t ex sjukpengar till sjuka.

Politiskt bidragsfusk är lika allvarligt som slöseriet med skattemedel för representation, som i det "Tillväxtverk" som helt tyckts sakna verklighetsförankring och vars generaldirektör därför sparkats, på goda skäl.

Syndaflod, men Satchmo och Mahalia ger oss tröst

Såg just, än en gång, Jazz on a Summer´s Day.

"Det är söndag. Det är dags för världens största gospelsångerska, Mahalia Jackson."
Så presenteras det sista inslaget i den fantastiska filmen "Jazz on a Summer´s Day" (Bert Stern).
Har Du den så vet Du hur oöverträffad den är. Spela om den igen. Har Du inte sett och lyssnat på den, gör det!
Den finns säkert på VHS, DVD och även på Youtube, både i fullängd och uppspaltat i olika inslag, men då måste du ha bra högtalare till datorn, annars försvinner en stor del av upplevelsen.
Filmen inspelad på en av de finaste jazzfestivalerna i Newport. Med ett brett urval av de främsta jazzmusikerna (Monk, S Stitt, Anita O´Day, Gerry Mulligan, Art Farmer, Dinah Washington, plus en del blues - och Chuck Berry!

Och med Louis Armstrongs All-Stars (med the little Filipino boy, Danny Barcelona på trummor) PLUS Jack Teagarden på topp. En Satchmo på bästa och skämtsamt humör med bland annat en kommentar till besöket hos påven. Samt den magnifika avslutningen med Mahalia Jackson. Som får publiken att tystna i andakt.
Med bl a Didn´t it Rain (om hur syndafloden dränker oss) och The Lords Prayer.

När jag skriver detta är det söndag en sommardag. En sommar fylld av regn. Och regn. Är det syndafloden som är över oss, igen?
Måste vi bygga en ny Noaks ark? Kanske är det denna härliga musik, som ska rädda oss, trösta oss, som är vår Noaks ark?!

Har politisk diskussion på bloggar och FB någon framtid?

Mary X Jensen har i en bloggpost ett intressant resonemang om bloggandet, dess framtid och villkor. Hon ställer där frågan om det politiska bloggandet har någon framtid.

Jag har inte kollat någon statistik (det finns säkert!), men även om antalet politiska bloggar möjligen ökat så är min subjektiva uppfattning att aktiviteten drastiskt minskat under de senaste dryga två åren. Med viss återhämtning strax före valet 2010.

En orsak är utan tvivel att Facebook (och möjligen twitter) tagit över en stor del av aktiviteten. Där blandas dessutom politik med vardagens trivialiteter i en (o)skön blandning. Att skriva en-två rader på FB verkar kännas lättare än att skriva en något längre text på en blogg. Och kräver kanske mindre pregnans.

Visst kan det, ibland, bli en viss debatt kring ett FB-inlägg, och enstaka gånger ett rätt omfattande diskuterande. Men som regel (varje regel har som bekant undantag) blir det rätt ytligt på FB, om ens någon reaktion alls utöver några klick på gilla-knappen.

FB:s tillväxt har också inneburit att kommenterandet på bloggarna minskat kraftigt också. Trots att många bloggare "annonserar" sina bloggposter på FB så verkar det som att de eventuella kommentarerna till bloggen kommer på FB, där det ofta är tydligt att den som kommenterat på FB inte läst den bloggpost som han/hon kommenterar...

Mary Jensen snuddar vid det faktum att många (de flesta) politiker som nyttjar FB och/eller bloggar, de använder dessa fora som megafoner. De vill bara föra ut sitt budskap, kommenterar eller diskuterar inte de eventuella svar som inkommer.

Det är givetvis något som starkt reducerar värdet av deras bloggande och fb-aktiviteter. Samtidigt minskar det intresset för att använda bloggar och FB för diskussion om viktiga samhällsfrågor.

Människor som inte är partipolitiskt aktiva men som har ett intresse av att delta i det demokratiska samtalet vill givetvis ha en reell möjlighet att diskutera med de som har makten. Den som vill ha diskussion nöjer sig inte med att höra en monolog.

Att så många politiker inte inser det är illavarslande. I vart fall för dem själva. Samtidigt kan det faktiskt leda till att engagemanget för samhällsfrågor tar sig andra vägar och/eller förs i andra grupper än inom de krympande, nuvarande partierna.

Apropå FRA, SvD och Sverker Åström. Bloggar är viktiga

Om FRA-lagen, SvD, Mark Klamberg och Sverker Åström.
Vill uppmärksamma Mark Klambergs gedigna analys av SvD:s ledare om FRA och hur slarvigt den är skriven. Det finns ingen anledning att såhär i efterhand förringa den negativa innebörden av FRA-lagen, tvärtom. Mark ger på sin blogg en djupare insikt i detta än vad SvD förmår. Läs det! Bloggar är viktiga, och ger oftast mera djup och insikt än korta kommentarer på Facebook...

Diplomaten Sverker Åström har avlidit vid hög ålder. En man som kom att utforma den socialdemokratiska utrikespolitiken under decennier. Med mjukhet mot Sovjetdiktaturen och sträng kyla emot USA och Israel. Han verkar inte heller precis ha satt Raoul Wallenbergs insatser för att rädda judar från nazisterna under andra världskriget speciellt högt.

För mig ger lovorden över Åström en fadd bismak. Att en högt uppsatt person blir gammal får inte vara en ursäkt för att man "glömmer", dvs bortser från vad personen stått för inklusive det mindre positiva. Carl Bildts lovord över Åström är ren panegyrik. Det är nästan så att jag får känslan av att Bildt därmed vill överskyla sina egna negativa sidor.

I sin ungdom var, enl uppgift, Sverker Åström aktiv i en nazisympatiserande rörelse, nazistiska Sveriges Nationella Förbund, under flera år under 30-talet. Det kan ses som en ungdomsförsyndelse, som han säger sig glömt, men kan också vara en förklaring till hans avsky för USA och Israel, vilka om än inte invändningsfria ändå var och är demokratier. Möjligen också till att han var så överseende med Sovjetdiktaturen. Åström har också själv uppgett att SÄPO misstänkt honom för att vara Sovjetspion.

Betr Sveriges Nationella Förbund, läs detta.

Vem är nye s-ledaren Löfven?

Stefan Löfven är svår att greppa. Men här ett försök.

I mycket ger han intryck av att vara en gammal "hederlig" gråsosse, stundom med en framtoning av s.k. betonghäck.
Men samtidigt har han en vilja att i ytterst "lagom" dos antyda, nej inte förnyelse, men "öppenhet"...

Nja, "vilja", det var att ta i, för hans främsta mål är nog att få alla stridande fraktioner och nervösa sossesympatisörer att "komma hem", och sitta still i båten.

"Lagom", klädsamt konservativ och traditionsbunden till s-tiden före turbulensen med Mona Sahlin och Håkan Juholt. Antyder öppenhet, men vill inte oroa någon med "förnyelse". Inte skrämmas, inte säga för mycket.

Och så lånar jag en teckning av Jan-Erik Ander. Jag vet att han inte har något emot det.

En diskret tumme ner till enhjulingen och en diskret tumme upp för tvåhjulingen.

Kanske är "lagom bäst" den nya sossemelodin.

För att rädda EU (inkl Grekland m fl krisländer) krävs en återgång till grundarnas principer

Rubriken ovan: "För att rädda EU (inkl Grekland m fl krisländer) krävs en återgång till grundarnas principer" kan ses som en stark sammanfattning av en intressant kolumn i dagens DN (25 juni). Inlägget är skrivet av den amerikanska statsvetarprofessorn Anne-Marie Slaughter, vid Princetownuniversitetet. Jag hittar inte artikeln på nätet, i papperstidningen finns den dock på sid 5 i dagens tidning.

Jag är för EU, men självfallet finns där mycket att anmärka och kritisera. Inte minst i hur det idag styrs. Men t ex EU-parlamentet är då och då en ljusglimt i kampen mot byråkrater, kommission och maktgalna ministrar.

Slaugheters artikel har rubriken: Utveckla samarbetet i Europa. Där hon vill se ett samarbete i Schumans och Monets anda, som skulle rädda bl a Grekland och hela "Club Med"-området... För att, som EU var tänkt, säkra fred och framsteg.

Inledningen känns lite långsökt, men sedan blir det klartext. Hon frågar, Kan vi vänta oss att greker, spanjorer och portugiser ska finna sig i påtvingade åtstramningar därför att Tyskland och andra nordeuropeiska länder anser dem slösaktiga och lata? Det skapar ju bara bitterhet när det är samarbete som behövs.
Hon målar upp hur Grekland kunde leva upp som en förebild för demokrati och förnyelse och pekar t ex på förekomsten av naturgas i östra Medelhavet. Och påpekar snabbt att idag så är det många nationer som i nationell egoism kämpar om "rätten" till dessa fyndigheter. En egoism som är en stor konflikt och krigsrisk. Men att det samtidigt är konfliker som borde kunna lösas om EU besinnade sig och återgick till hur EU var tänkt och faktiskt fungerade från start, när de forna fienderna Tyskland och Frankrike bara några år efter andra världskriget skapade ett fruktbart samarbete i fredens tecken. Och det skulle, rätt tillämpat, göra Grekland till en fullvärdig partner i ett förnyat EU. (Vilket ju också rimligen skulle mildra smittoriskerna av dagens kris. Min anmärkning.) Mycket tänkvärda synpunkter.

Samtidigt noterar jag att Merkels och Anders Borgs svältkursmedicin för Grekland i flera artiklar i DN starkt ifrågasätts. Tyskland är inte oskyldigt till utvecklingen. Senast i gårdagens DN.

Min kommentar är att självfallet ska lån betalas. Men det är inte vettigt att ta död på låntagaren på köpet. En viktig lärdom är att ifrågasätta den extrema låneekonomin, och att sätta in åtgärderna på rätt sätt och i rätt ordning.

Ett lönande cirkusjobb: sport

Jag skiljer på sport och idrott. Sport, det är arenaidrott där utövarna är att betrakta som cirkusartister - med högsta ersättning. Idrott är mera för ära än ersättning, för att det är roligt och utmanande att mäta sig med andra idrottsmän. Visst, gränserna är idag flytande, men ändå... Jag måste ändå säga att jag är mera intresserad av idrott än av cirkussport. Men ingen regel utan undantag, toppartister inom välavlönade sporter kan vara oerhört fascinerade att följa också ibland. Om det inte är för tydligt att de gör det uteslutande för pengar.

Nå, dessa rader är föranledda av Forbes lista över de megainkomster som toppartisterna inom sporten uppnådde 2011, publicerad i DN 20/6 (sportbilan, sid 12).

Två boxare toppar, Floyd Mayweather, USA med 85 milj dollar (nära 600 milj kr!) och Manny Pacquiao, Filippinerna med 62 milj dollar (cirka 420 milj kr, i peso en summa som är än mera löjligt hög. Golfaren Tiger Woods har halkat ner till tredjeplats, men skrapade ändå ihop 59,4 milj dollar.
Någon svensk finns inte bland de tjugo mest avlönade. Men vi vet ju att fotbolls- och hockeyspelare ofta kommer upp i rena fantasiinkomster de med, numera.

Det är länge sedan som idrott- och sport bedrevs på en renodlad amatörnivå, inkomstmässigt. Observera att amatör i sammanhanget inte betyder någon som är sämre, utan är en som inte har idrotten som (väsentlig) inkomst. För inte så förfärligt länge sedan så var det strängt reglerat i vilken mån som en idrottare kunde få någon form av rese- eller traktamentsersättning. Lön var det inte fråga om.
Det fanns proffsboxare, som alltså hade boxning som yrke, men så fanns det "amatörer" som boxades för nöjes skull...

Apropå filippinaren Pacquiao. Han blev omåttligt populär när han blev världsmästare härom året. Och han strödde pengar kring sig. Var en kille som kom ur mycket enkla förhållanden. Jag följder inte hans bravader, men han tjänar alltså kopiösa summor numera - och det verkar inte påverka honom direkt positivt. Han lär inte vara lika populär längre, och har till och med förlorat någon match.

För vem är det viktigt att ha "sund" ekonomi?

Nej, i skrivande stund vet jag inte hur det grekiska nyvalet går. Och problemet är att hur det än går så torde konsekvenserna bli ytterst besvärliga, i första hand för Grekland men även för Europa, euron och troligen även för hela världsekonomin.
Den grekiska tragedin har en smittoeffekt som inte "bara" torde drabba Spanien, Italien, Irland och Portugal.

Detta p g a att ekonomierna är sammanvävda och påverkas av både realia och psykolgi. Och orsakerna till Greklands kris är lite mer komplicerade än man i förstone vill tro.

Samtidigt vet vi att både enskilda stater och stora delar av världsekonomin genomlevt många kriser tidigare. Följderna har varierat i styrka, men världen har överlevt. Så hur går det denna gång?

Dagens söndagskrönika på ledarsidan i DN ger ett intressant och tankeväckande perspektiv, där Peter Wolodarski söker avliva myterna om det svenska 1990-talet.

Jag har alltid varit skeptisk till att låna. Speciellt gäller det den privata ekonomin. Att låna kostar pengar, och därför är det dessutom extra påfrestande för den som redan har knapert med pengar. Det är möjligt att denna inställning beror på uppfostran och den tidsanda som länge rådde och som gjorde "Spara och Slösa" till det tunga och viktiga i Sparbankernas tidning Lyckoslanten.

Visst, även jag inser att en så stor investering som ett eget hem kan kräva ett banklån. Även om dessa lån till en början låg på en rätt rimlig nivå så länge byggkostnaderna hölls nere och kompletterades av egna insatser, både pengamässiga och genom praktiskt arbete.

Jag inser också att i affärsverksamhet kan det behövas riskkapital (förutom aktiekapital), och kan vara försvarligt om det finns en god chans att verksamheten ska kunna betala både räntor och amorteringar. Jag menar också att Keynes teori om att staten ska kunna låna i lågkonjunktur, för att stimulera samhällsekonomin, och dra ner på kostnaderna i högkonjunktur (för att motverka inflation bl a) verkar rimlig. Det sista ledet har dock ofta glömts bort.

I Sverige har vi nu en finansminister vid namn Anders Borg, som jag och många andra menar är rätt bra på att hålla ordning på statsfinanserna. En hyfsat bra kamrer. Om än jag har kritiska synpunkter i hur han (och regeringen) prioriterar.

Det DN-krönikan idag visar är därför intressant, då den visar att statsskuldens nivå i (början av) en kris inte är det avgörande för hur krisen ska bekämpas.

Några citat. "Om ett lands viktigaste mål är att statsbudgeten visar plus, så befann sig svensk ekonomi på topp omkring 1990. Det året var överskottet i de offentliga finanserna 4 procent av BNP, en nivå som inte ens rikshushållaren Anders Borg lyckats nå upp till."

"Sedan hände något oväntat. På bara tre år genomgick samma finanser en dramatisk försvagning, som 1993 resulterade i ett rekordunderskott på 13 procent av BNP. Värt att notera är att inget av dagens krisande euroländer har ett sådant stort hål i sin kassa.

Förståelsen av det svenska 1990-talet kan bidra till att göra en rimlig analys av dagens europeiska oro. I Sverige har det funnits en del myter om varför ekonomin rasade för drygt 20 år sedan. Många tolkade felaktigt krisen som ett tecken på att välfärdsstaten kört in i väggen. Övertunga och ineffektiva arrangemang hade till slut kollapsat och framkallat en förtroendesmäll för svensk ekonomi, löd analysen."

"Men även om välfärdsstaten hade sina problem kunde dessa knappast förklara chocken i svensk ekonomi.

Lika fel var det att skuldbelägga den dåvarande Bildtregeringen för det statsfinansiella moraset. De borgerliga partierna hade sina brister, men det var inte deras påstådda slösaktighet som låg bakom det prekära läget.

Skälet var i stället att Sverige, precis som dagens utsatta euroländer, råkade ut för en svår finanskris. Under lånefesten som inleddes i mitten av 1980-talet blåstes en stor prisbubbla upp på fastighetsmarknaden. Efter ett antal år sprack den och bankerna fick allvarliga problem."
Wolodarski refererar till ekonomiprofessorn Hans Tson Söderström som fann att 90-talskrisen hade framkallats av fastighetskraschen och den påföljande bankkrisen. Hushåll och företag – inte staten – var överskuldsatta. När prisbubblan sprack tvingades de sanera sina balansräkningar. Och för att kunna göra det behövde de under flera år spara kraftigt, vilket omedelbart drog ned investeringar och konsumtion. Efterfrågan i ekonomin föll.

"I likhet med Sverige 1990 hade Spanien och Irland budget­överskott och låg statsskuld när krisen bröt ut. Men problemen blev ändå akuta därför att den privata sektorn var överskuldsatt. "

Slutsatsen blir att den privata sektorn måste stramas åt, och att skulderna direkt eller indirekt "flyttar" in i statsbudgeten. Med följd att statsfinanserna inte blir i den goda ordning som Anders Borg (och EU-kollegorna) förordar. Givetvis måste staterna ha ordning också på finanserna, men det bör lämpligen komma som steg två, dvs när den privata sektorn (hushållen mm) och dess låneekonomi fixats till. I Sverige på 90-talet skedde så. Vilket dagens svenska regering inte verkar komma ihåg, påpekar DN, som slutar med orden: "Det är lika lite slösaktiga sydeuropéer som ensamma ligger bakom eurokrisen som det en gång var välfärdsstaten eller Bildtregeringen som orsakade 90-talsdepressionen."

Alltså, sydeuropéerna har "slösat", men det är inte enda orsaken. Och åtgärderna måste sättas in i rätt ordning.

En viktig lärdom är att möjligen gäller inte precis samma regler för hushållen och staten (den offentliga sektorn), men överdriven låneekonomi är av ondo och sparsamhet är det inget fel på. Det gäller även för hushållen.
Det betyder att vi måste försöka att som privatpersoner spara först och konsumera eller investera sedan. Det får både privatekonomiska och samhällsekonomiska katastrofala konsekvenser om vi faller för bankernas ivriga (och giriga) uppmaningar till oss att låna.

Kanske är det inte lika lustfyllt, och en smärtsam ny erfarenhet för den som vant sig att få allt på en gång genom att låna (och glömma att både räntor och lån), att vara tvungen att vänta ett tag. Men alternativet borde avskräcka än mer. För oavsett om de för tillfället styrande politikerna sätter in nödvändiga åtgärder alls, eller gör det i rätt eller fel ordning så kostar det på. Inte bara på ett diffust "högre" plan, utan för de flesta av oss med normal eller svag ekonomi.

Är vinyl nostalgi bara?

Dessa rader kan ses som en uppföljning till föregående bloggpost.

Skrev där om att vinylskivor finns att köpa via Ginza. Vill därför betona att vinyl numera finner alltfler köpare. Ett tecken på det är att världens äldsta och ännu levande (om än med knackig ekonomi) jazztidskrift OJ, dvs Orkester-Journalen, senast i nr 2 för iår hade en krönika, som avses återkomma, om (jazz)musik på vinyl. Jag kan hålla med om de flesta positiva omdömen som där ges om vinyl som ett överlägset medium för musik. Och att CD:s överlägsenhet betr kvalitet är betydligt överdriven. Liksom givetvis att den ljudkvalitet som man kan få genom nedladdningar är mycket sämre - förutom att totalupplevelsen via internet oftast är mindre än via en skiva, vare sig den är en CD eller en vinylskiva.

Problemet med vinyl är "bara" det att vinylskivor lätt blir repade eller skadade på annat sätt. Vilket är förargerligt. Och att de idag är dyrare. I allt annat är de överlägsna.

Det är inte heller så att vinylutgåvor bara består av återutgivningar, nej fler och fler musiker föredrar att ge ut ny musik på vinyl. Och skribenten i OJ om vinyl är Mats Gustfsson, en känd musiker i vad som kan kallas "free form"-traditionen...

Alltså, leta fram och spela era gamla vinylskivor, köp och läs Orkester-Journalen. Och hittar ni något nytt på vinyl som passar, köp det. Det är inte fråga om bara nostalgi, det är fråga om bra musik av hög kvalitet.

Ginza och skivnostalgi

Råkar kolla in lite på Ginzas hemsida. Lite blev mer än bara "lite".
Ginza startade redan 1968 och växte snabbt och är sedan decennier ett av de största postorderföretagen på internet i Sverige. Jag minns dock ännu de enkla stencilblad som de gav ut i början. I stort sett så har faktiskt Ginza varit min huvudleverantör av inspelad musik, allt från början och intill nu. Jag köpte skivor före Ginza också, och till och från har jag parallellt haft andra inköpskällor som varit specialicerade på min musik: jazzmusiken.



En snabb koll visar att idag har Ginza ändå runt tiotusen (!) olika jazzskivor i sin katalog. OK, många kräver lite leveranstid, men nog verkar det vara i princip vad som kan finns på marknaden... Ändå är inte jazzen den genre som säljer mest hos Ginza, tvärtom. Dock kan konstateras att hos Ginza finns mängder av våldsamt billiga samlingsskivor och boxar av jazzens stora. Detta sagt till upplysning för den som saknar några nummer av sina favoriter, eller spelat sönder vinylutgåvorna.
Apropå vinyl så noterar jag med nostalgiska känslor att vinyl är på framgång igen. Inte med stora steg, men ändå... Fortfarande är det på vinyl som de mesta av min musik finns. Idag lagerför Ginza 419 vinylskivor, LP med jazzmusik. Det låter väl inte så mycket, men är ett rätt sparsmakat urval för de musikvänner som vill ha högsta ljudkvalitet. Och dyra är de...



En Ray Charles-vinylLP, The Genius sings the Blues", kostar 199 kr.

En box med tio CD fyllda med härlig jazz från JATP-konserter går på totalt 99 kr. Med giganter som Dizzy Gillespie, Coleman Hawkins, Billie Holiday, Charlie Parker m fl.
Ännu ett exempel är att på Ginza kan man hitta flera boxar med 10 CD, eller fler, med Louis Armstrongs odödliga musik för runt hundralappen. Med gott ljud. Ja, faktiskt, ibland undrar jag hur inspelningar gjorda på 20-30-talen kan ha så bra ljud, i moderna utgåvor, att de ligger på minst samma nivå som dagens kan ljudtekniker kan åstadkomma.

Grekland som nation lånar för mycket, men i Sverige är det medborgarna som lånar för mycket.

Att Grekland lånat för mycket, och utan att kunna betala tillbaka lånen, det är en idag rätt gammal sanning. Genom felaktig bokföring tog det tid för omvärlden att upptäcka. Grekerna själva föredrog att blunda och "tro" att pengarna från utlandet, utländska långivare, skulle flöda in för evigt och utan krav på återbetalning. För detta att betala tillbaka, det verkar inte ha ingått i planeringen.

Men även Sverige har problem. Det anser EU-kommissionen, och nog har den rätt. Hur mycket än Anders Borg (m) betonar landets goda ekonomi. OK, statsbudgeten är i hyfsad balans och det är ju bra. Men de svenska hushållen lånar för mycket, enl Dagens Industri, och då avses främst bostadslånen. EU-kommissionen verkar nervös, inte utan orsak. Det kan inte vara vettigt att låna till 100% av bygg- eller köpeskillingen.

Det är ingen akut bolånekris - inte än. Men kan snabbt bli, om konjunkturen dippar lite mera, om finanskrisen i Grekland m fl länder sprids och fördjupas än mer, och om inte svenkarna amorterar av lånen snabbare. Och om inte lånegränserna stramas åt. Visst, det kan svida, men en krasch skulle kosta alla än mera. Även svenskar som lånar till hus och lägenheter måste amortera sina lån, det kan inte bara gälla den Grekiska staten.

Jag sagt det förr, men i en sak hade f.d. statsminister Göran Persson rätt; den som är satt i skuld är icke fri.
Visserligen gillar bankerna att låna ut pengar, gärna till (alltför) höga räntor. Och så länge låntagaren klarar att betala räntan så ger det bankerna feta vinster. Men en stor bolånekris, som den i USA nyligt, den klarar inte ens de (giriga) svenska bankerna av.
Då får vi betala bankernas - och bolånarnas - kris en gång till, genom skattsedeln. Vilket blir tufft för statsbudgeten.

Saken blir inte bättre av att, som EU-kommissionen påpekar, att det går trögt med bekämpningen av ungdomsarbetslösheten. Och helt nöjd är inte EU med budgetkonsolideringen heller. Och ser risker i att nyföretagandet går trögt i Sverige. Sverige sackar...

Etnicitet - ett fult ord?

Fredrik Reinfeldt har, kanske lite vårdslöst, använt ordet "etnisk" i ett försök att analysera vilka som är arbetslösa. Det skulle han inte gjort, för nu rasar debatten i sociala media. Eller rättare sagt, två debatter, av olika intensitet.

Mest intensiv är debatten om ordet, och många anser det förnedrande att säga att det finns "etniska svenskar". Därmed anses det rasrelaterat! Hoppsan.
OK, ordets innebörd kan vara svårt att definera helt tydligt, men att säga att det är (enbart) rasrelaterat - och därmed rasistiskt - är ytterst förenklat. Inte mist eftersom "ras" är ett ytterst diskutabelt begrepp.
Etnicitet är ett vidare begrepp som innefattar, som jag ser det, var man bor, hur länge och i vilken mån man själv anser sig tillhöra den kulturkrets, som är den dominerande i området.

Många som bor i Sverige betackar sig för att kallas för "etnisk svensk", trots att de i mångt och mycket (on än möjligen inte 100%) faktiskt levt länge i landet och ansluter sig till svensk kultur.
Och de pekar stolt på sitt ursprung någon annanstans i världen, sina föräldrars eller längre tillbaka i tiden. Och en del påpekar sin mix i "stamtavlan" med finskt, ryskt, judiskt, vallonskt inslag. Vilket, enl mitt sätt att se det, på intet sätt exkluderar dem från att också kunna se sig som etniska svenskar.

Varför är det fel att känna sig som etnisk svensk då? Man behöver inte på något sätt sympatisera med sverigedemokraterna för det. Man behöver inte ens vara speciellt stolt över det, men ändå se det som en slags neutral upplysning.

Helt uppenbart är dock att ordet ges mycket olika tolkningar, negativa eller positiva och även som statistiskt neutrala.

Där är vi inne på den andra diskussionen. Kan inte ord användas neutralt, för att t ex anvädas som statistiska underlag i samband med att man söker utreda olika problem eller brister i samhället? Det anser jag att man måste kunna göra.

Om man anser/inser att vi har för hög arbetslöshet i Sverige, är det då inte rimligt att analysera hur den är beskaffad? Vilka som är arbetslösa, om det finns skillnader mellan olika grupper etc? (Att Reinfeldt kan anses som bristfällig i åtgärderna är en annan sak!)

Ett annat exempel. Om det nu är skillnader mellan lönen för kvinnor och män i samma yrken, ska man då inte nämna orden "kvinna" eller "man"? Ska man bortse från kön och bara söka hitta andra orsakssamband.
Ska man bortse från problemet om man inte tolkar ord neutrala?
Blir det inte då så att man anser att vissa problem inte finns?

Utnyttjar pastorn de rumänska arbetarna?

Uppdrag gransking (UG) i går kväll. Om hur en Skara-pastor har ett bemanningsföretag som tar rumäner till Sverige för att arbeta. Till villkor som det svenska facket inte gillar.
(Det verkar i skrivande stund som om inte gårdagens UG finns i SVTplay än, men länken till UG i sig kommer här. Det aktuella programmet lär snart gå att hitta där.)

Som påpekades i reportaget så påminner förhållandena i mycket om hur det var i Sverige för sådär drygt hundra år sedan, när Sverige arbetade sig upp till en välmående industrination. Från att ha varit ett jordbrukarland, som inte längre kunde försörja sin befolkning. En befolkning som i hög grad utvandrade till Nordamerikan för att få försörjning och bättre levnadsvillkor, men där industrialiseringen också gav jobb i Sverige.

Det är alltså en något komplicerad sak det som togs upp i UG. Och ett ovanligt objektivt reportage i Uppdrag granskning, i meningen att båda sidor fick - och ville - komma fram. Annars är det ju oftast solklart (och riktigt!) vem som gjort fel etc.

Nåväl, JULAs utnyttjande av rumänerna är skamligt. Det är väl det mest upprörande i detta.

Sedan är det ju moraliskt och möjligen i viss mån ekonomiskt klandervärt att den där "pastorn" (vars namn jag redan glömt) till synes helt uppenbart tjänar (grova?) pengar på sin s.k. välgörenhet.

Men - fackföreträdaren/LO-läraren har en inskränkt attityd också. VÄLDIGT nationalistisk/egoistisk i sina konsekvenser. För även om han givetvis vill hävda svenska avtal för alla, så blir konsekvensen att fattiga rumäner inte får några jobb eller (trots allt) hyfsade löner alls!

Och det var magstarkt att se hur "pastorn" lyste av självgodhet när han helt erkände att han gillade hur han kunde dribbla bort facket och bestämma allt själv. Janne Josefssons beteckning "patronfasoner" var helt riktig.

Men ändå, rumänerna blev (o blir förhoppningsvis även i fortsättningen) hjälpta till jobb och inkomster (och fri bostad mm under månaden i Sverige) långt, långt över vad de ens kan drömma om i Rumänien!
Även om man kan tycka att de också blev otillbörligt utnyttjade (enl svenska principer) framför allt genom gratisarbetet i "pastorns" egna företag utöver bemanningsföretaget, efter normal arbetstid.

SVT publicerar en del text här om detta (och andra) program. Och baptistpastorn heter Per Stridh.

Schlaug om sidbytaren Östros

"Gamle" mp-språkröret Birger Schlaug har kommenterat Thomas Östros (s?) sidbyte till Bankföreningen. Läs- och tänkvärt. Därför ger jag gärna länken till hans kommentar.

På Schlaugs blogg skrev jag en kommentar. (Här något skrivfel rättat.)
Ja du Birger, nog är det, som du skriver att en del, ja alltför många, av dagens politiker är mera av spelare och karriärister än djupt övertygade om sin ideologi. Om de ens haft någon, annat än som ett eko av ett reklamblad avsett för lättlurade. Till en början kan de verka duktiga och "bra", men med tiden visar det sig att de kan ha många ansikten. Och att de inte biter den hand som föder dem. Spec om födan är rikligt tilltagen.

---Vilket den brukar vara när f.d. toppolitiker går till näringslivet eller dess lobbyorganisationer som dess PR-män/kvinnor.

Liberalism och "liberalism". Och något om dess motståndare och mer el mindre föregivna närliggande...

Liberalism och "liberalism". Och något om dess motståndare och mer el mindre föregivna närliggande...

Dessa rader är något omarbetade (rättade) från en Facebook-diskussion om huruvida liberalismen i Norden förändrats eller inte, och med tyngsta inlägg av Hans Lindblad. Ett slags framvaskande av dels vad svensk liberalism idag är(obs liberalism, inte fp), dels vad som är liberala rötter. Noteras kan att för mig, liksom för Hans Lindblad, är liberalism detsamma som socialliberalism.

Notera också, det jag tidigare påtalat, att liberalism är ett förhållningssätt, inte en statisk bild av hur människor eller samhället SKA vara.
Observera även att Lindblad påpekar att fri marknad förutsätter statlig reglering för att fungera och hans klara påpekande att liberalism står i motsats till monarki.
Jag har redigerat diskussionen ytterst försiktigt, och lagt in någon kortare förtydligande kommentar.
-----
Diskussionen började utifrån påpståendet att den liberala ideologin har förändrats oerhört över tid, från 1789 års radikalitet, via den klassiska liberalismen, via socialliberalism till dagens nyliberalism (som Lindblad karaktäriserar som neo-conservatism). Samt noteringen att konservatismen numera av vissa inordnas i begreppet liberalism.

Till det replikerar Hans Lindblad (fd riksdagman, fp) att hans intryck, efter 50 års studier i ämnet, inte är att liberalismen i Norden entydigt förändras i cykler.
Norge var ju det stora föregångslandet, med Eidsvold som symbol. Symbolen för antiliberalismen har hela tiden varit bernadotteriet.

Det har, ända sedan ståndsriksdagen, funnits liberaler med sinsemellan olika betoningar. Begreppet "nyliberala" användes från omkring 1865 om Adolf Hedin ("Femton brev från en demokrat" i anslutning till representationsreformen). Det var en mer social agenda jämfört med Lars Johan Hiertas m fl mer marknadsliberala grundsyn närmast innan.
Man talar om frisinnade och kulturradikaler, som förenades genom bl a religionsfrihetskravet nära förknippat med demokratikravet.
Men det har tyvärr nästan hela tiden funnits moderatliberaler, ofta ur högre samhällslager, som gärna velat hålla tillbaka både frihets- och rättvisetankar. Olof Palmes farfar Sven kan ses som skolexempel för den gruppen.

Petre, Hierta, Hedin, Staaff och Ohlin brukar anges som svenska liberala portalgestalter. Då missar man tyvärr både Fredrika Bremer och den främsta svenska kvinnliga politikergenerationen hittills, och därefter Tidevarvet/Fogelstad. En gestalt som rådman Henschen nämns nästan aldrig, en följd av det groteskt långvariga statskyrkotänkandet.
Sverige riksdag har aldrig någonsin velat ta religionsfriheten (en av de verkliga kärnfrågorna) på allvar eftersom andra än liberaler oftast satt dagordningen.

En annan debattör skrev att som väljare vill man helst känna trygghet i ordets verkliga innebörd. Den tryggheten känner man inte när ordet liberal används idag. Vilket föranledde följande tankar från Hans Lindblad.

Jag (Hans L) ger gärna fler synpunkter på liberalism, som egentligen i första hand är ett förhållningssätt, men liberala politiska program har över tiden inte gjort 180-graderssvängar som andra riktningar visat exempel på.

E G Geijer formulerade det på 1830-talet som personlighetspricipen.
Utgår man från individen så är det han eller hon som är det viktiga. Kön, ras, etnicitet är totalt ovidkommnde.
* Ska man utgå från människor kan inget annat styrelsesätt än demokratin accepteras.
* Yttrandefrihet, föreningsfrihet och fri opinionsbildning är förutsättningar för demokrati.
* Makt utan ansvarsutkrävande är en omöjlighet i en demokrati, men tyvärr är det få av dagens liberaler som övervakar tjänstemannamakt och byråkrati med samma emfas som Adolf Hedin och Waldemar Svensson i Ljungskilde, trots att byråkratin är mer större och därmed farligare än någonsin tidigare.
* Den kommunala demokratin är till stor del eroderad genom tjänstemannamakt.
* Polisen är också ett skräckexemplet.
* Liberaler vill ha marknadsekonomi, men det är inte en princip av lika fundamentalt slag som yttrandefrihet. Vi vet dessutom att företag helst inte vill konkurrera, så marknadsekonomi är omöjlig utan lagstiftning mot truster och karteller.
Det svenska bankväsendet och elmarknaden illustrerar skadorna av oligopol.

Utgår man människovärde blir utbildning och sociala skyddsnät närmast självklara.
Liberalism i Sverige har aldrig varit att mer eller mindre avskaffa statsmakten. (Där skiljer sig den från anarkismen och från vissa Libertarianer.) Den längsta och hårdaste kamp liberaler utkämpat var att införa demokrati. Men vill man inte ha någon statsmakt vore val totalt obehövliga. (För då är den enskilde fullständigt fri att göra vad den vill, utan hänsyn till andra.)
Det viktiga är att statsmakten används för medborgarna, inte mot dem.

Liberaler kan ändra praktisk politik allteftersom behov och verklighet förändras. Miljöpolitik var okänd innan industri, jordbruk och hushåll släppte ut så enorma mängder gifter och föroreningar.
Men den grundläggande principen är i mycket desamma som John Stuart Mill beskrev den, eller Tocqueville i hans bok om demokratin i Amerika.
Min (Hans Lindblads) grundsyn idag skiljer sig ganska lite från det program Adolf Hedin formulerade i mitten av 1860-talet. Jämför med socialdemokratin som idag praktiskt taget aldrig åberopar Marx.

Att moderaternas numera avgångne partisekreterare trodde (?) att högern/moderaterna drev på för demokrati illustrerar att man kapat nästan alla band (i vart fall kunskapsmässigt) till partiets ursprungliga politik.
Det högern/moderaterna bekämpade mest var:
frihandel,
allmän rösträtt och demokrati.
Staten som religiös kunglig organism ansågs som det grundläggande, och medborgarna ansågs inte ha med rikets styrelse att göra.

Till absurditeterna hör att liberalismens absoluta motsats, monarkin är kvar. Att en kung skulle kunna symbolisera en demokrati är väl ungefär lika groteskt som att kvinnorörelsen skulle ha häxprocesserna, dvs mördarna, som symbol i stället för kvinnorna (vilket i sig vore möjligt).
Flera av de argument som idag åberopas för fortsatt bernadotteri illustrerar att Sverige inte är så liberalt som många tror.
Det är principlösheten som är det bekymmersamma.

Utrikespolitiken var länge också en härva, där avgörande delar hemlighölls för medborgarna, något som i princip inte ska vara möjligt i en demokrati.
Norska och amerikanska nationaldagar kan sägas hylla klassiska liberala (naturligtvis inte i partipolitisk mening) värden, inklusive demokratin. (Demokrati och liberalism ses också av många statsvetare som likvärdiga begrepp.)
Den svenska nationaldagen har absolut inget av detta. Många säger att det finns stor konsensus i Sverige, men ingen vet riktigt om vad.
-----
Emotser med stort intresse kommentarer till detta. Från både de som kallar sig (social-)liberaler, och från andra.

Verklig demokrati förutsätter insyn och offentlighet

På internet, detta den fria debattens forum, cirkulerar just nu en namninsamling för insynsrapporten.

Det är bra. Som jag ser det är insyn och offentlighet en förutsättning för en fungerande, verklig demokrati. En av de mest konsekventa förkämparna för demokratisk insyn är fd riksdagsmannen Hans Lindblad (fp). Han har publicerat en artikel på Newsmill om detta, och för att ytterligare sprida dess innehåll publicerar jag den här nedan in extenso. Var så goda!
---

Hans Lindblad, Gävle. 1969-70 yngste ledamot (FP) i första kammaren. I enkammarriksdagen 1976-81, 1985-92. Ledamot i försvarsutskottet och ett tiotal utredningar rörande försvar och annat. Riksdagsminnen "Jag var för snäll" 1994 och skriver nu på en biografi om Sven Wedén. Ledamot av Krigsvetenskapsakademien.


Den som läckt hemliga uppgifter om FOI har gjort riket en tjänst

FOI-chefen Jan-Olof Lind har begärt att Justitiekanslern ska söka få fram vem eller vilka som lämnat Ekot uppgifter om FOI:s bulvanbolag. Det vore tragiskt och farligt om radion inte klarade den elementära uppgiften att skydda sina källor.

Under mina många år som försvarspolitiker kom jag att överösas med hemligstämplade dokument från försvaret och UD. Dokumenten som sådana var hemliga och kunde aldrig bifogas till en motion. Men uppgifter vi redan kände till blev ju inte hemliga för att de också fanns med i ett nytt dokument. Som ledamot i försvarsutskottet måste jag självfallet bedöma varje uppgift för sig innan jag eventuellt använde den i artiklar, motioner eller riksdagsdebatter. Ingen hävdade att någon av oss i riksdagen överträtt någon gräns ifråga om sekretess.

Mig veterligt har bara en politiker beskyllts för för ha brutit med hemligstämplar. Som led i hovkretsarnas hatkampanj mot Karl Staaff kring 1914, den värsta hittills i Sverige, ingick att han som statsminister sålt försvarshemligheter till ryssarna. Lögnerna var fabricerade av en högerfanatisk matematikprofessor.

En parlamentariker, eller journalist, som får se ett dokument om ett bulvanbolag hos FOA kan rimligen inte se bolaget som en statshemlighet. Det är en omöjlighet med hemliga aktiebolag i Sverige, utan alla bolag är redovisade hos Bolagsverket i Sundsvall. En riksdagsledamot som misstänker att FOI i olagliga former inrättat ett eget bolag måste självklart reagera, till exempel genom en fråga i riksdagen.

Den som informerat Ekot om bulvanbolaget har gjort svensk demokrati en utomordentlig tjänst. Han eller hon bör snarast träda fram för att kunna ta emot välförtjänt hyllning för civilkurage, rättskänsla och gott omdöme. Det hade formellt varit sekretessbrott om ett hemligt dokument i sin helhet publicerats, men det har ju inte heller skett. Bulvanbolaget i sig kan omöjligen anses vara något som ska hållas hemligt gentemot skattebetalarna.

UD-handlingar här hålls hemliga längre än i andra länder, också när det gäller svenska förbindelser med sedan länge fallna diktaturer. Dokumenten om Säpos aktioner mot Torgny Segerstedt förklarades av förra regeringen fortfarande vara hemliga, trots att Säpo redan bränt dem. Kanske världens enda hemliga icke-dokument. FOI-chefen Linds reaktion inför en rödstämpel påminner mest om en laboratorieråtta, reflex men inte tanke.

En person som normalt inte sysslar med till exempel försvar kan ha svårt att bedöma vad som måste vara skyddat. Det finns ingen förteckning över detta, och en sådan lista skulle dessutom säkert sekretessbeläggas. På militära områden finns skyltar om att det alla kan se inte får fotograferas.

Jag visste att försvaret länge höll antalet stridsvagnar, artilleripjäser, granatkastare och liknande, hemliga. Tyckte det var bara löjligt eftersom siffrorna siffrorna årligen uppdaterades i den helt öppna The Military Balance från The International Institute for Strategic Studies i London. Transparens om sådant har ett egenvärde och underlättar nedrusning. Den svenska hemlighetshysterin såg jag nog mest som en kvarleva från den gamla överhetsstaten där medborgarna skulle veta så litet som möjligt.

Sekretess inom socialtjänst och sjukvården för att värna individens integritet är något helt annat. Jag kom att hantera tusentals hemliga försvarspapper men aldrig något av det senare slaget. För kommunpolitiker kan det vara tvärtom.

Försvaret och UD hemligstämplar slentrianmässigt mångdubbelt mer än som vore rimligt. Personer med säkerhetsansvar brukade säga att vore bättre att bara sekretessbelägga sådant vars röjande skulle innebära allvarliga risker. Genom tonvis med hemliga papper finns ringa praktisk möjlighet att övervaka hur de skyddas. Vi har sett hur också generaler slarvat bort eller har bostaden fylld med hemliga handlingar. Det värsta är väl när tjänstemän i stat, landsting och kommuner försöker hemligstämpla eller på annat sätt dölja egna tvivelaktiga eller kriminella åtgärder.

Som försvarspolitiker ville jag ofta inte ha uppgifter om radarräckvidder eller exakta vapenprestanda. Såg det som onödiga risker. Däremot fanns det åtskilligt jag behövde gräva ned mig i för att kunna formulera egna alternativ i debatten om det framtida försvaret.

Hur jag än frågade blev det från staberna bara svävande svar rörande Sovjets, Polens och Östtysklands sammanlagda landstigningskapacitet i vårt närområde. Något närmast komiskt inträffade sedan 1986 när försvarskommittén gästade den danske amiralen Jörgen F Bork vid sjökommandot i Århus. Han svarade öppet och kompetent på alla frågor. Han kunde ju inte veta att detta var kunskap som den svenske ÖB menade att svensk försvarspolitiker inte borde få tillgång till, för det kunde i så göra det lättare för dem att ifrågasätta ÖB avvägningar inom försvaret. Riksdagen vilseleddes rörande bristerna i mobiliseringsförråden.

Haijby-, Telub-, IB-, Ebbe Carlsson-, Geijer-, Osmo Vallo- och en rad andra skandaler sedan 50-talet har som gemensam nämnare just försöken att hindra insyn. Regeringsmedlemmar, hovet, polischefer, ÖB, domare och höga byråkrater har varit djupt insyltade. I flera fall dröjde det årtionden innan sanningen kom fram. Värst är att förmodligen har andra och likartade härvor förblivit hemliga genom att alla inblandade lyckats med mörkläggningen.

Demokratins enda chans är tryckfrihet och civilkurage hos enskilda. Undersköterskan Sarah Wägnert slog 1997 larm om missförhållanden på ett äldreboende i Solna, vilket ledde till Lex Sarah.

Daniel Ellsberg överlämnade 197l "Pentagon Papers" till New York Times. Därmed avslöjades hur amerikanska folket förts bakom ljuset rörande kriget i Vietnam.

Sverige skryter gärna med att vi på 1700-talet var först i världen med pressfrihet och öppenhet, men trots demokratins införande finns märkligt mycket av galen mörkläggning.

Liberalt uppvaknande inom fp betr integritet?

Konstaterar, lätt förvånad, efter en snabb genomgång av aktuella kommentarer att det plötsligt finns ett flera signaler om ett liberalt uppvaknande bland folkpartister.

Exempelvis.
Cecilia Wikström, EU-parlamentariker, om Teliaaffären.

Cecilia Wikström noterar också, med beklagande, att EU beslutat om PNR-direktivet, som är ett avtal som inte säkrar EU-medborgarnas rätt till dataskydd vid resor till USA.

Mark Klamberg, som själv mer eller mindre gett upp hoppet om fp i integritetsfrågorna, noterar ett fp-initiativ i rätt riktning betr signalspaning.

Madeleine Sjöstedt, fp-borgarråd i Stockholm, vill att Stockholms stad ska bojkotta TeliaSonera, så länge företaget agerar som det gör i diktaturstater. (Formellt uttryckt som "översyn av upphandlingskriterier".)

Nu gör ett par flugor ingen sommar, men det ger ändå ett visst hopp, trots Johan Pehrsson.

Ett sätt för fp att försöka visa att det intresserar sig för integritet är att seriöst bevaka, i liberal anda, betänkande 2011/12:JuU8 De brottsbekämpande myndigheternas tillgång till uppgifter om elektronisk kommunikation. På sätt och vis kan det ses som en uppföljning av datalagringsdirektivet, som ska träda i kraft redan den 1 maj.

Det är värt att notera att datalagringsdirektivet inte alls reglerar utlämning av uppgifter, vilket bloggen "Upphovsträtan" uppmärksammar. Egentligen behöver Sverige inte lämna ut några som helst uppgifter som lagras i enlighet med direktivet. Var tröskeln ska ligga kan (ska) Sverige självt bestämma.

Justitieutskottets betänkande (förslag) ska justeras den 26 april och efter ett par bordläggningar ska riksdagen debattera det den 10 maj - redan!
Hög tid för integritetsvärnande riksdagsledamöter - i alla partier - att agera! Och för oss alla att påminna dem. Och för utomparlamentariska liberaldemokraterna och piratpartiet att påminna om också.

Ska staten hjälpa diktaturer att förtrycka demokratiska krafter?

Ska svenska staten hjälpa diktaturer att förtrycka demokratiska krafter?
Den frågan ställer jag mig, efter avslöjandet att till stor del statligt ägda Telia-Sonera agerar som villiga drängar för att hjälpa diktaturer att hålla koll på sina medborgares åsikter och var de befinner sig, för att trakassera, misshandla, fängsla och döda de som diktaturen inte gillar.

Gårdagens Uppdrag Granskning var än mer upprörande än de förhandspuffar som föregick sändningen.
Jag anser att Telias affärer i ett antal diktaturstater är minst lika upprörande som Sveriges avtal att sälja vapen och vapenteknologi (inklusive "signalspaning") till Saudiarabien.
I båda fallen är Sverige inblandat i att hjälpa diktaturer, och för att förtrycka sina medborgare, kränka mänskliga rättigheter och förhindra demokrati.

Telia-Soneras största ägare är den svenska staten. Bolaget går utomordentligt bra, även om den senaste rapporten visar lite vikande siffror. Det intressanta är att en stor och ökande andel av vinsten kommer från Telias agerande (via dotterbolag) i ett antal diktaturstater i östeuropa (t ex Vitryssland) och i fd sovjetstater (som Azerbadjan, Uzbekistan m fl) i Asien. Länder där myndigheterna (dikaturens polis och "säkerhetstjänst") kräver och får 100% hjälp av och tillgång till allt vad som sker i Telias dotterbolags mobilnät. Avlyssning och positionering, i realtid. Detta är ju till och med ett snäpp värre än det i formellt demokratisk ordning införda datalagringsdirektivet i Sverige. Just för att det sker i realtid.

Men glöm inte att vi i Sverige har ett antal lagar som ger myndigheterna i det närmaste samma möjligheter att övervaka medborgarna. Även om de sägs inte ska användas emot de som är i opposition. Men som kan missbrukas, och vad vet vi sker under sekretess?
Jag använder min mobil minsta möjligt. Men hur kan svenska folket vara så naivt att det låter politikerna stifta lagar som binder ris åt våra ryggar? Med lagar som kan missbrukas redan idag, som är onödiga och ineffektiva, och som i "trängt läge" snabbt kan skärpas för att i demokratins namn sätta demokratin ur spel. Hur kan det komma sig att piratpartiet i stort sett är det enda som protesterar emot dessa lagar?

Det parti som fortfarande kallar sig liberalt, dvs folkpartiet, borde ju vara det första som kraftfullt och konsekvent värnade om integritet och demokrati och emot massövervakning av folket. I stället har fp flera gånger under senare år snarare gått i spetsen för alltmer övervakning.

När Telia nu pressas på varför de så villigt agerar diktaturers drängar, så svarar det att de måste följa "lokala lagar". Dvs Telia låter diktatoriska lagar vara förevändning för att låta polis och "lokala SÄPO" flytta in i Telias lokaler och koppla upp sig i deras nät, används s.k. svarta lådor.

Det är ju ingen nyhet precis att diktaturer använder alla medel, även div IT-teknologi, för att förtrycka och förfölja opposition. Och det är givetvis känt även av Telia. Men trots sina vackra ord om etik och att främja demokrati så springer Telia snabbt från dessa och agerar diktaturdräng. Det är MAMMON, pengarna som betyder allt. Även för statsägda Telia. För det är i diktaturstater som Telia tjänar allt större del av sin vinst, som ger ägarna (inklusive staten) fin utdelning. Och fina bonusar till VD och andra toppar.
Och studerar man koncernchefen i Telias minspel och tonläge så anser han inte att det är ett alternativ att ens överväga att Telia drar sig bort från dessa marknader. "Man kan ju drar bort, men... ", ungefär så säger och menar han.

Och underförstått, och som det kommer att argumenteras kring detta, så menar han/Telias ledning, att om inte de säljer sina tjänster till diktaturen så gör andra det. Precis så som vapenindustrin, och dess anhängare, brukar argumentera.

Jag godkänner inte det resonemanget. Kommersiell verksamhet går visserligen ut på att gå runt och helst tjäna pengar. Till och med statligt ägd. Men inte till varje pris, inte till priset av blod och liv och att undergräva demokrati. Även i affärsverksamhet måste det finna moraliska värderingar.

Det är ju bl a därför vi har konsumentskydd och olika förbud som ska förhindra skadliga produkter. Demokrati i meningen yttrandefrihet och skydd mot förföljelse ska ha minst samma skydd! Oavsett "lokala lagar"!

Läs i sammanhanget även t ex denna blogg av Ola Theander, Naivitet härskar. Länk.

Självfallet borde staten som ägare se till att dess bolag inte gynnar diktaturer! Vare sig bolagen är helägda eller delägda. På samma sätt ska staten se till att de leverantörer (t ex av vapen) inte agerar för att stöjda diktaturer. Jag vill gärna tro att både svenska folket och dess politiker anser att demokrati är att föredra före diktatur.
Att hänvisa till odemokratiska regimers lagar är den obotfärdiges förhinder. Att lyda order, och överhetens påbud, det gjorde även Hitlers drängar.

PS. Ser nu att bl a Cecilia Wikström, EU-parlamentariker (fp), reagerat kraftfullt i AB i denna fråga.

Ska kungen ge medaljer till diktatorer?

Hans Lindblad har gjort det igen. Skrivit en vass och viktig artikel (ledare) i Gefle Dagblad om hur galet det är med en kung som delar ut medaljer till diktatorer. Vilket är ännu ett argument emot monarki, även en sådan monarki där kungen inte har någon reell makt.
Och att "kaffeflickor" är en bagatell jämfört med hur "vår" statschef chikanerar Sverige som demokrati genom att ge den Saudiske kungen-diktatorn en medalj.

Läs gärna Hans ledare, länk ovan.
Ett litet smakprov:
"Utmärkelsen överlämnades under den pågående ”arabiska våren” där miljoner frihetstörstande människor riskerar sina liv i demonstrationer för att diktatorer ska störtas, inte hyllas. De två kungarnas avsikt kunde knappast ha varit annan än att för en stund försöka vrida bort uppmärksamheten från den saudiska regimens brott mot mänskliga rättigheter."

Det sägs att kungen är en bra dörröppnare för svensk industri. Denna gång gällde det att sälja vapen till diktaturens Saudiarabien. En sådan dörröppnare kan vi vara utan.

Statsministar en masse, recencerade av Hans Lindblad

Läs om en massa statsministrar, där en och annan nog inte är helt känd för så många av dagens svenskar.

HUR MÅNGA STATSMINISTRAR under 1900-talet KÄNNER DU TILL ?
Hur många kan du namnet på, på rak arm? Vem var Pehrson-Bramstorp? Vem var den senaste folkpartist som var statsminister?
Bonniers har gett ut en serie biografier över alla statsministrar från 1905 (Karl Staaff) och till och med Fredrik Reinfeldt. Inga tegelstenar, men intressanta nog. I vart fall de flesta. Hans Lindblad har recenserat dem i Gefle Dagblad.

Statsministrar under 100 år
Den här specialavdelningen kom till på grund av förre statsministern Ingvar Carlsson. Han fick läsa Hans Lindblads artiklar med avstamp från böckerna i Bonniers bokpaket "Sveriges statsministrar under 100 år" och tyckte att fler borde få chansen att läsa dem. Så här nedanför är de - och läs vidare här om bakgrunden till serien.

Statsministrar sedan 1905
Christian Lundeberg 1905 (ej med i serien)
Karl Staaff I 1905-06
Arvid Lindman I 1906-11
Karl Staaff II 1911-14
Hjalmar Hammarskjöld 1914-17
Carl Swartz 1917
Nils Edén 1917-20
Hjalmar Branting I 1920
Louis De Geer 1920-21
Oscar von Sydow 1921
Hjalmar Branting II 1921-23
Ernst Trygger 1923-24
Hjalmar Branting III 1924-25
Rickard Sandler 1925-26
Carl Gustaf Ekman I 1926-28
Arvid Lindman II 1928-30
Carl Gustaf Ekman II 1930-32
Felix Hamrin 1932
Per Albin Hansson I 1932-36
Axel Pehrsson-Bramstorp 1936
Per Albin Hansson II 1936-46 (samlingsregering 1939-45)
Tage Erlander 1946-1969
Olof Palme I 1969-76
Thorbjörn Fälldin I 1976-78
Ola Ullsten 1978-79
Thorbjörn Fälldin II 1979-82
Olof Palme II 1982-86
Ingvar Carlsson I 1986-91
Carl Bildt 1991-94
Ingvar Carlsson II 1994-96
Göran Persson 1996-2006
Fredrik Reinfeldt 2006-
Under ett halvt år skrev Hans Lindblad en rad artiklar om Sveriges statsministrar under 100 år, med avstamp från de 22 böckerna i paketet "Sveriges statsministrar under 100 år". Artiklarna publicerades i Gefle Dagblad och blev väldigt uppskattade. Vi har nu samlat dem här för att ni ska kunna ta del av dem igen. Initiativet till detta kom faktiskt från tidigare statsministern Ingvar Carlsson efter ett besök i Gävle i april 2011 då han var i Gävle för att tala utanför museet 25 år efter Tjernobyl.
Efter sitt besök skriver han i ett mejl till Hans Lindblad:
” Hans
Det var trevligt att mötas igen vid mitt senaste möte i Gävle. Ett stort tack för att jag sedan fick ta del av dina kulturartiklar i Gefle Dagblad. Dina analyser, kommentarer och tillägg i form av fakta var synnerligen läsvärda. Ingrid och jag har haft stor behållning av att läsa dem. Med all respekt för Gefle Dagblad vore det ändå värdefullt om de nådde en ännu större läsekrets”.

Här nedanför är ett förord av Hans Lindblad som berättar mer om artiklarnas bakgrund.
..........................................................

”Sveriges statsministrar under 100 år” gavs ut 2010 som 22 böcker från Albert Bonniers förlag. Som veterligt enda svenska tidning kom Gefle Dagblad att skriva om samtliga dessa regeringschefer. Det skedde oftast som söndagsläsning på kultursidorna.
Böckerna såldes inte en och en utan endast som helt paket. När de kom frågade dåvarande kulturredaktören Björn Widegren om jag ville ta några av de äldre statsministrarna så skulle han skriva om ett par tre stycken senare. Min första artikel, med rubriken ”Ge Branting en gata i Gävle!” infördes 22 juni 2010, därnäst ”Sämsta statsministerboken” (om Arvid Lindman). Det kom positiva läsarreaktioner, så Björn undrade om jag kunde ta hela lådan. Det var ännu inte sagt att alla 22 skulle behandlas. Men just läsarreaktioner gjorde att det kändes naturligt att skriva om fler och när jag skrivit om de flesta var det enkelt att också ta med resten. Sista artikeln i serien, ”Per Albin, folkhemmet och kriget” infördes 19 december 2010.
I några fall behandlade jag två statsministrar i samma artikel. Ganska tidigt, innan vi visste alla skulle komma att skildras skrev jag en gemensam artikel om Nils Edén och Carl Gustaf Ekman. Båda borde ha behandlas mer ingående. Edén genom det var han som drev igenom parlamentarismen och därefter 1918 kunde lägga fram förslaget om allmän och lika rösträtt till riksdag, kommuner och landsting. Ekman dominerade genom sin vågmästarställning andra halvan av 20-talet, därtill en gärning med åtskillig dramatik.
De flesta av statsministrarna hade jag ju synpunkter på sedan länge. Så i praktiken kom mina artiklar nog mer att basera på det jag redan visste än om det som respektive bok behandlade. Det var väl självklart att i en provinstidning som GD ta upp de relationer som funnits mellan statsministrar och Gävle/Gävleborg, oftast sådant som inte alls finns i böckerna.
Jag tycker att de valda författarna till biografierna har skiftande kvalitet. Flera böcker är bra eller rentav mycket bra, några sämre och ett par riktigt undermåliga.
Bonniers valde att inskränka sig till de senaste hundra årens statsministrar. Men statsministerämbetet inrättades 1876, tio år efter att tvåkammarriksdagen efterträtt de fyra stånden. Regeringscheferna de 30 första åren kommer alltså inte med. Det ger det paradoxala resultatet att förste statsministern, giganten Louis De Geer, inte kommer med, däremot hans skäligen obetydlige son med samma namn, kortvarig och misslyckad regeringschef knappt fyra månader 1920-21.
Övriga statsministrar fram till 1905 var Almkvist, Posse, Thyselius, Themptander, Gillis Bildt (statsminister 1888-89 och farfars farfar till dagens Carl Bildt), Åkerhielm, Boström, von Otter, Ramstedt och Lundeberg. Därmed blev det ingen statsministerbok om den ende regeringschefen från Gästrikland, förstakammarhögerns ledare Christian Lundeberg, chef för Forsbacka bruk och 1905 statsminister i den samlingsregering som förhandlade med Norge om unionsupplösning. Jag kom dock att skriva om honom på hundraårsdagen av det dramatiska förstakammarvalet 1911 då han slogs ut av egna men räddades genom en förfelad röstkupp av socialdemokraterna.
Två statsministrar satt på första kammarens Gävleborgsbänk. Arvid Lindman hade dock redan lämnat länet och posten som chef för Iggesunds bruk innan han första gången blev regeringschef. Rickard Sandler var lärare vid legendariska Brunnsviks folkhögskola i Dalarna när han valdes in för Gävle i första kammaren 1919, sedan för länet från 1922 till sin bortgång 1964. Han efterträdde Branting som statsminister 1925. Han var senare Gävlebo, som landshövding 1941-50. Oscar von Sydow, statsminister februari-oktober 1921, hade tio år tidigare varit tillförordnad landshövding i Gävle.
Palme, Fälldin, Ullsten, Carlsson, Bildt och Persson har jag haft direkt kontakt med, Ullsten under mer än 50 år och satt i två utredningar ihop med Bildt.
Men generellt gäller att vi vet mer om äldre statsministrar än om nya. Genom olika aktörers brev, dagböcker och andra utsagor vet vi nu mer om äldre statsministrar än deras samtid kände till. Bildts, Göran Perssons och Reinfeldts eventuella psykoser, kärleksaffärer och personliga kriser kommer att bli kända först senare. Däremot skulle det knappast idag gå att hemlighålla så starka personstrider som mellan Wigforss och Möller i Per Albins och Erlanders regeringar.
Statsministerrollen har kommit förändrats ganska mycket sedan 1905. Antalet departement och statsråd har ökat. Fram till andra världskriget hade flertalet departement några tiotal anställda. Regeringskansliet har blivit enormt mycket större omfattar idag (inklusive UD:s ambassader) omkring 4500 personer.
Som statsminister hade Tage Erlander en kvinnlig sekreterare och en manlig vaktmästare när han 1953 anställde Olof Palme som talskrivare och politisk rådgivare. Idag finns en stor statsrådsberedning som till stora delar tagit över finansdepartementets roll övervakare över alla departement. Den nya budgetordningen har stärkt regeringen och därmed statsministern.
Den mediala bevakningen har blivit mycket snabbare, tuffare och även mer närgången. Idag skulle ingen statsminister utan allmänhetens kännedom som Per Albin kunna ha två familjer, toppat av under de sista tio åren uppträda landet runt i sällskap med en 25 år yngre älskarinna. Tidningarna höll tyst om sådant på den tiden, liksom om att prins Bertil, för att som syskonen slippa förlora prinstitel och apanage, valde att leva ihop ogift med sin Lilian.
Genom EU tvingas nutida regeringschefer agera, nästan dag från dag, på en europeisk arena. Länge dominerades statsministerns arbete av inrikesfrågor, åtminstone i fredstid. Tage Erlander kom att ägna stort intresse åt nära kontakter med de nordiska grannländerna. Dagens statsministrar måste i EU tänka på det samlade Europas bästa. Det finns då anledning att påminna om pionjärinsats redan på 20-talet. Hjalmar Branting lade under sina två sista regeringar mer kraft och intresse åt sin roll som europeisk politiker än som svensk. Det var ju därför han fick Nobels fredspris.
I fördemokratisk tid var statsråden formellt rådgivare åt den regerande kungen, medan regeringen efter parlamentarismens införande har sin bas i riksdagen. Karl Staaff menade med brittisk förebild att regeringschefen själv ska utse sina statsråd, de namnfrågorna behandlas inte i partiorganen.
I koalitionsregeringar är det ledaren för respektive parti som utser sina statsråd. Statsministern är praktiskt taget alltid ordförande i det största partiet, men i rollen som regeringschef måste han lägga stort vikt vid att alla ingående partier känner att de får rimligt inflytande.
Per Albin Hansson hade helst velat fortsätta att leda en samlingsregering också sedan kriget var över, men hans partivänner sade nej, främst för att man önskade föra en mer socialistisk politik, särskilt i näringspolitiken.
Tage Erlander kunde ibland inför partivännerna förklara att 50-talets koalition med bondeförbundet gjorde att vissa av det egna partiets förslag inte kunde bli regeringens. Om det var saker kongressen uttalat sig för men som Erlander inte själv kände för var det naturligtvis praktiskt för honom att kunna hänvisa till koalitionspartnern. I verkligheten är det nog så att just koalitioner ökar en partiledares inflytande gentemot det egna partiet.
Palme och sedan Anna Lindh mördades, trots att de i princip skulle ha livvaktsskydd. Säkerheten har sedan prioriterats hårdare, men det betyder också att det blivit svårare för enskilda att kunna tala direkt med regeringschefen.
Sverige är ju ensamt land i Norden att aldrig ha haft en kvinnlig regeringschef. Så alla seriens statsministrar är män. Det är anmärkningsvärt av förlaget att de alla flesta statsministrarna skildras av män. Bara fyra av de 22 böckerna har kvinnliga författare.
Annika Ström Melin skriver om Göran Persson. De tre övriga kvinnorna är Eva Helen Ulvros som skrivit om Carl Swartz, MarieLouise Samuelsson om Ernst Trygger och Lotta Gröning om Axel Pehrsson-Bramstorp. Dessa tre skriver om personer de tidigare knappast vetat något alls om. Ändå har det blivit bra böcker, genom att de med öppet sinne sökt ta till sig plus och minus med personerna ifråga.
Mitt intryck är snarast att de sämsta statsministerböckerna skrivits av författare som alltför mycket identifierat sig med den de skulle skildra, då blir boken mest en partsinlaga.
Det gäller främst professor Leif Lewins och radiochefen Mats Svegfors närmast vettlösa helgonskildringar av Arvid Lindman respektive Hjalmar Hammarskjöld (”Hungerskjöld”). Aftonbladets förre chefredaktör Rolf Alsing har skrivit om Tage Erlander, men att Alsing är värmlänning som Erlander är väl inget skäl att skriva en så dålig bok, ensidig och med mängder av sakfel.
Vardera statsministerboken är på 120, det vill säga att Erlander med 23 år som statsminister får samma utrymme som de som bara var regeringschef några få veckor eller månader. Det här leder till att för personer där statsministerinsatsen var mindre så blir det mer plats att skildra deras gärning före och efter. Men just de som är minst kända kan bli mest intressanta att läsa om, genom det funnits betydligt mindre skrivet om dem tidigare. Det hade inte kommit en enda bok om Felix Hamrin, statsminister sommaren 1932, dessförinnan finansminister med nerver av stål i valuta- och bankkriser, men 2010 kom två böcker om honom. Det har kommit flera biografier om Palme men ännu finns ingen riktigt bra biografi om Hjalmar Branting.
Den kanske bäste biografen i serien är historikern Gunnar Wetterberg som skrivit om Nils Edén, men så har han ju också tränat sig genom den stora biografin över Axel Oxenstierna. Wetterberg skriver om Edén: ”Det är fascinerande att raden av svenska statsministrar rymmer en så framgångsrik regeringschef och en så misslyckad partiledare, i en och samma person.” ”Att en analytiskt och retoriskt begåvad intellektuell fick möjlighet att som statsminister driva igenom en rad av tidens stora beslut är inget dåligt betyg åt det moderna politiska genombrottet.”
Historiker i USA men också andra gör ibland listor där presidenterna rangordnas. Harry Truman är ett exempel på en president som länge betraktade som grå och svag jämfört med före trädaren Roosevelt. Men undan har undan har han värderats upp och anses av många som en av USA:s mest beslutskapabla presidenter, därtill med oerhört färgstarka personliga anteckningar. Jag har ett antal favoriter bland dem (Jefferson, Madison, Lincoln, Wilson, Franklin D Roosevelt, Truman, Carter, Obama).
Om jag skulle göra en liknande lista för svenska statsministrar hamnar Nils Edén närmast självklart i topp, genom det var han som till slut kunde driva igenom demokrati i Sverige, efter en strid som varit längre och hårdare än i något annat nordiskt land. Som tvåa sätter jag Ingvar Carlsson, som på flera sätt inledde en förnyelse i Sverige i förhållande till den centralisering och myndighetsmakt som blivit alltmer tydlig. Han spelade en avgörande roll för att ersätta 30 års negativism med en mer positiv inställning till demokratiskt samarbete i Europa. Edén och Carlsson var alltså de bästa statsministrarna. Men inte de största politikerna och folkledarna. Där är självfallet Karl Staff och Hjalmar Branting främst, som de stora pionjärerna i kampen för folkstyre.
Det är viktigt att inse att jag när skrivit om statsministrarna utgår det från mina egna värderingar, jag visar mina sympatier och antipatier. Läsare med andra grundvärderingar och synsätt kan självfallet betygsätta regeringscheferna annorlunda.

Hans Lindblad
---
Väl bekomme. Flera av recensionerna finns även på denna blogg, länkar bland andra texter av Hans Lindblad.

Anders Sundström, en illustration till s problem

Läser i Di, nätupplagan att Anders Sundström, VD i Folksam fått ett rejält lönelyft, sådär dubbelt vad en LO-jobbar kan förväntas få. I procent. 2011 fick Sundström nära sju miljoner kr. Folksam är ju ett s.k. rörelseföretag, där LO är en storägare och detta LO har starkt kritiserar höga VD-löner.

Sundström startade sin bana som väldigt ungt kommunalråd (s)i Piteå. Och var under några år en av mina främsta politiska motståndare där. Ung var han, men knappats någon förnyare. En hyfsad kamrer, men ville leka företagare med skattemedel. Ett exempel är det Äventyrsbad han lät kommunen (via bolag givetvis) bygga för stora pengar. Ett projekt som hans efterträdare fick lov att sälja för att inte riskera mera skattepengar. Sedan blev han minister en kort tid, stängde Barsebäck, blev chef för den lokala sparbanken och senare ordförande därstädes, och så rekryterad till Folksam som VD.

Jag har alltså aldrig sett honom som någon ideolog, utan som en frejdig (och ung) förvaltare av de direktiv som kom från partikansliet. Vilket gjorde att han blev minister, för att diskutera kunde han. Men när han fått nog av klättrandet i partiet gick han till mer luckrativa uppdrag. Försiktigtvis inom den skyddade rörelsesektorn. Därmed är han en rätt vanlig representant för den politikerkader som finns och funnits under senare decennier inom socialdemokratin. De trivs och kan klättra inom partiet och dess omgivning, men har förutom en viss svada ingen påfallande djup ideologisk övertygelse och är på sin höjd förvaltare av centrala direktiv, inte några förnyare. Och i deras värld är socialdemokratin det parti som alltid skall ha makten och härligheten i Sverige. Allt annat är onormalt.

Jag tror att det är ett av socialdemokratins problem. Alltför många kan inte förlika sig med att s-partiet är ett parti bland andra. De vill klättra, och är ideologiskt grå på det sättet att de följer direktiv och ser makten som främsta målet, inte innehållet. Sedan må de vara hur duktiga på att prata som helst, men det räcker inte. Framför allt inte för ett parti som inte vet vad det vill. För - vad är socialdemokrati?

Hans Lindblad (fp) om Tolgforsaffären

Än finns det liberaler med en kompass som visar rätt. En av dem är Hans Lindblad, fortfarande folkpartist och tidigare fp:s försvarsexpert i riksdagen.

Hans har idag inne en ledare om sekretess och demokrati, detta med hänvisning till Tolgforsaffären, som också handlar om affären med Saudi-arabien. Hans anser att hemligstämpling av statliga dokument kan vara försvarbar, men bara under förutsättning att det finns enskilda med civilkurage nog att slå larm, om sekressen används för att mörka kriminell verksamhet.
Därför bör det finnas en "säkerhetsventil", som gör det möjligt att säga sanningen utan att bryta emot sekretessen.

Då ledaren tog lite för mycket utrymme, så putsades den lite före publiceringen i Gefle Dagblad. Men här finns utrymme, så jag ger er hela originaltexten, inklusive Hans rubrikförslag.
Längst ner lägger jag in några fler kommentarer, som kan vara av intresse.
---

Originalrubriken var: Tack lögnare för att du avgår.

Hela Sverige kan dra en suck av lättnad över att försvarsminister Sten Tolgfors avgår. Ingen demokrati kan i sin regering ha en omdömeslös lögnare. För departementets personal och underlydande myndigheter måste det ha varit en mardröm att uppleva hur Tolgfors gjort det fegaste av allt, att som den högst ansvarige söka rädda eget skinn genom att skylla allt på nära medarbetare och andra underställda. Alltså total motsats till ledarskap. Om Tolgfors haft rent mjöl i påsen hade han självklart stannat för att reda ut skandalen.

För statsminister Reinfeldt och hans moderater är det dubbelt pinsamt att båda försvarsministrarna han utsett avgått i dramatiska former. Den stora skillnaden är att Mikael Odenberg 2007 kunde avgå med hedern i behåll. Avgångarna gör nog extra ont i partiet genom att det tidigare sade sig ha stort intresse för försvaret.

Odenberg såg det som omöjligt att sitta kvar sedan finansminister Borg i ett tal i Almedalen med statsministerns gillande offentliggjorde stora besparingar på försvarsmateriel utan att låta Odenberg få veta något. En rad materielobjekt stoppades sedan av efterträdaren Tolgfors på ett sätt som nyss kritiserats hårt av Riksrevisionen och som ska granskas av KU. Elementära regler sattes ur kraft. Försvarets fackmyndigheter med sin sakkompetens ställdes helt åt sidan. Odenbergs omdöme ”Tomhylsan” om Tolgfors torde bestridas av få.

Nästa försvarsminister måste redan första dagen avskeda FOI:s generaldirektör Jan-Olof Lind, också han skrupelfri lögnare och totalt omdömeslös. Lind har begärt att Justitiekanslern ska söka utforska vem som gav Dagens Eko uppgifterna om tillkomsten av FOI:s olagliga bulvanbolag som skulle hjälpa den saudiska diktaturen att bygga en vapenfabrik.

Det bästa vore om uppgiftslämnaren själv träder fram. Han eller hon har gjort svensk demokrati en stor tjänst och bör tacksamt hyllas för civilkurage, rättskänsla och omdöme.

Varje land har legitim rätt att hemlighålla uppgifter av betydelse för försvar och nationell säkerhet. Men absolut ingenting rörande försvaret och försvarsforskning har röjts i detta fall, utan enbart oegentligheter som helt enkelt måste delges medborgarna.

Haijby-, Telub-, IB-, Ebbe Carlsson-, Geijer-, Osmo Vallo- och flera andra skandaler, nu också Tolgforsaffären, är exempel där regeringsmedlemmar, hovet, polischefer, ÖB, domare och höga byråkrater varit djupt insyltade i vidriga oegentligheter. Den gemensamma nämnaren är just försöken att hemlighålla och söka hindra insyn. I flera fall dröjde det årtionden innan sanningen kom fram. Värst är att det säkerligen funnits rader av liknande härvor som aldrig blivit avslöjade för att alla inblandade lyckades med mörkläggningen.

Tryckfrihet och civilkurage hos enskilda att berätta är i sammanhanget demokratins enda värn. Det gäller också kommunalt liksom i näringslivet rörande miljö och annat. Länets landsting (Gävleborgs län, min anm.) har flera exempel på försök att sätta munkavle på medarbetare. Undersköterskan Sarah Wägnert vägrade 1997 att tiga om hemska förhållanden på ett äldreboende i Solna och fick sedan lagen ”Lex Sarah” uppkallad efter sig.

Diktaturer har som grundläggande princip att undersåtarna inget ska veta, men demokratin måste ha öppenheten som ledstjärna. Daniel Ellsberg blev en stor förebild. Han delgav 1971 New York Times ”Pentagon Papers” som han sett i tjänsten. Därmed avslöjades hur administrationen förde amerikanska folket bakom ljuset rörande kriget i Vietnam.

Hans Lindblad
---

Apropå presskonferensen och Tolgfors/regeringens försök att förskjuta fokus i frågan från skandalen som föranledde avgången.
Pinsamt att Tolgfors åberopar sitt fyraåriga barn. Det finns nog ingen svensk unge i den åldern som funderar kring olagliga bulvanföretag hos myndigheter under försvarsdepartementet.
---
En del hesiterar inför ordet ljuga. Men redan efter ett par dagar erkände Tolgfors att hans första kommentar inte var rätt, utan att det fanns information på departementet rörande kontakterna med Saudiarabien. Palme ljög i Geijeraffären. Jag tror inte Ingvar Carlsson skulle ha gjort det. Ingvar, uppvuxen under knappa villkor, tyckte ztt man i alla sammanhang måste utgå från medborgarna. Palme kom ur en högreståndskultur där staten-nationen var viktigast. För statens skull fick man ljuga, och när Palme sedan satte likhet mellan stat och parti hade han inga moraliska betänkligheter rörande IB och Geijeraffären (som egentligen är en Palmeaffär).
Jag skulle tro att Tolgfors som moderat delvis lever kvar i traditionen att för statens skull kan man tumma på sanningen.
Liberaler och konservativa har ju haft diametralt motsatta utgångspunkter, folkstyre kontra överhetsstat.

Nu vill också telebolagen stoppa utvecklingen, för att säkra sina inkomster

Telebolagen är sura över nätets gratistjänster. Som Skype m fl. Så skriver SvD.


Jag noterar alltså att de konventionella telefonbolagen vill sätta hinder för den (hittills) gratis internettelefonin (som i o f sig kan vara av dålig kvalitet) och att SMS-andet tycks stagnera eftersom fler och fler hittar nya vägar för snabba meddelanden.

Jag tycker mig ana inspiration från den s.k. upphovsrättsmaffians agerande för att bevara gamla, dyra strukturer och förhindra fri konkurrens och utveckling.

T ex Telia håller på att utveckla en teknik för att stoppa gratis internettelefoni.

Vad är nu detta annat än försök att på olika sätt skapa skyddmurar kring sin egna affärsidé och teknik. Precis av samma innebörd som skyddstullar, Ipredlagar och liknande. Man (= telefonbolag, skivbolag, filmbolag, bokförlag etc) vill inte ha konkurrens genom att andra utvecklar ny teknik, som kan sälja varor eller tjänster billigare och mera konsumentvänliga än det som de själva står för. Upphovsrättsindustrin ropade på lagstiftning för att skydda sin bransch, och aningslösa (?) politiker ställde tjänstvilligt upp för att förhindra en fri konkurrens. De gamla telefonbolagen verkar använda tekniken, inte för att förbättra sin produkt, utan för att hindra konsumenterna att använda annan, ny och billigare teknik.

Telefonbolagen får inte intäkter i den utsträckning de vill. Vinsterna sjunker. Men på en fri marknad med en fri konsumentvänlig konkurrens så gör man inte så. Fri konkurrens innebär att, i detta fall, telefonbolagen får acceptera att det finns andra som kommer med nya produkter/tjänster. De bör istället utveckla sin teknik och sina tjänster så att de blir prisvärda för konsumenterna. Inte att stoppa ny teknik och hindra konsumentmakten genom lagar eller utvecklingshämmande teknikfiffel.

Jag är, mot bakgrund av de senaste årens politiska klimat, allvarligt oroad över hur riksdag och regering kommer att agera. Vi har en icke-socialistisk regering, som säger sig vara för en fri marknad för konsumenternas bästa. Men dess agerande är illavarslande, genom IPRED-lagen och annat som är mera i socialistik konservativ regleringsanda för att skydda det gamla och emot det nya.

Sommartid med vinterkyla!

Tycker mig ha skymtat förbi någonstans en diskussion om sommartidens vara eller inte vara. Det föranleder mig att skriva dessa rader.

Sommartid, det bör rimligen vara den tidsperiod som det är sommar. I Sverige brukar den vara 2-2,5 månader. Möjligen någon vecka längre längst söderut. Som vinter får man räkna ca 6 månader. Plus minus någon vecka beroende på var man bor i vårt avlånga land. Vad övrigt är kallar vi vår och höst.

Hur kan vi då ha "sommartid", dvs att gå upp en timme tidigare än på vintern, under hela SJU månader, och s.k. vintertid bara fem månader? För att bättre avspegla de faktiska klimatförhållandena i landet borde det snarare vara tvärtom, eller hur? Förslagsvis så att "sommartid" inträder medio april och vintertid medio september.

Nu senaste helgen "fick" vi enligt kalendrarna "sommartid". OK, solen skiner idag. Men redan i morgon lär det bli kallare, med många minusgrader.

Det känns inte rimligt att vara tvungen att ställa om även motorvärmarens timer från vintertid till sommartid! Motorvärmare är så att säga per definition något som hör vintern till. Men än är det för tidigat att koppla ur den helt. Och inte kan man vänta till månadsskiftet oktober-november heller med att börja använda den.

Sju månaders "sommartid" och ynka fem månaders "vintertid", det måste ha genomförts av storstadbor utan känsla för naturens och årstidernas skiftningar. Men med av skattebetalare betalda tjänstbilar eller taxiresor.

Nazist var s-regeringens utredare betr apatiska barn (uppdat.)

Minns någon Barbro Holmberg? En gång i tiden för inte så länge sedan utvisningsminister (ja, officiellt hade hon någon annan titel, men det var mest utvisningar hon sysslade med) i den s-märkta regeringen under Göran Persson. Sedermera förflyttad till landshövdingeslottet i Gävle, vad nu de stackars gävleborgarna gjort för ont för att drabbas av henne.

Denna Barbro Holmberg var mycket aktiv för att utvisa flyktingfamiljer och detta oavsett hur utvisningen drabbade barnen. Många barn drabbades av apati. Men se det trodde inte (?) Barbro Holmberg på. Alltså tillsatte hon en statlig utredning för att bevisa sin ståndpunkt. Hon "lyckades" rekrytera folk av sin egen uppfattning, bl a Läkaren Thomas Jackson, dvs att barnen simulerade (sic!). I stort sett alla verkliga experter i övrigt i Sverige hade rakt motsatt uppfattning än Barbro Holmberg och Thomas Jackson.

Nu rapporteras det, bl a i SR, SVT och VF, att "experten" Thomas Jackson efter en tid i Nationalsocialistisk front numera är medlem i Svenskarnas parti. Det senare vad jag förstår en fortsättning av det förra. Båda högerextremistiska partier med nazi-influerad ideologi.
År 2005 var läkaren Thomas Jackson expert i den socialdemokratiska regeringens utredning om barn med uppgivenhetssyndrom. Med referens till Jackson skrev man att en möjlig orsak till barnens apati var att de låtsades.

- Jag menar att föräldrarna uppmanar eller näst intill tvingar barnen att ligga sjuka och stilla, sa Jackson själv i ett avsnitt av SVT:s Uppdrag Granskning år 2006.

Partiledaren Daniel Höglund är givetvis glad och bekräftar för Kulturnyheterna/SVT att Thomas Jackson har ansökt om medlemskap:
- Jag tror att han kan bli en stor tillgång. Det blir en ökad legitimitet när offentliga personer går ut och tar ställning för partiet.

Djup suck. Egentligen är jag inte förvånad. Det var ju en mycket märklig människosyn som både Barbro Holmberg och hennes rådgivare, Jackson m fl visade. Och det krävdes en massiv opinion emot detta för att till slut ändra "principen" och tillåta de apatiska barnen att stanna.

Borde inte både s-ministrar och andra vara vakna och medvetna om vad de släpper fram för främlingsfientliga fördomar när de genom sitt stöd legitimerar nazistiska idéer?

Tillägg. Ser nu att även AB skriver om detta. Bra. Nu har även Ljusdals-Posten och tidningen Ljusnan (liksom andra hälsingetidningar!) en ruskigt bra ledare om Barbro Holmberg (numera landshövding där) och hennes ansvar. Läs det med!