Tre generationer omgivna av krig och maktgalna härskare, nu rysk invation av Ukraina

Torsdagen den 24 februari 2022. 

 Så här är det. Min pappa upplevde WW1, ja höll på att bli mycket konkret eftersom han emigrerade till Amerikat, och när USA gick in i WW1 så kallades han in för militärutbildning och var precis klar för överskeppning till Europa när det blev Vapenstillestånd, så det stoppades. Efter något år återvände han till Sverige. Och hamnade i diskussioner med både nazister och kommunister, de båda extrema och odemokratiska ytterligheterna. Farligt.

Jag föddes under WW2, men var för ung för att inkallas. Dock var det världspolitik som var mitt första politiska intresse. Indokinakriget, som ledde till att Frankrike tappade sitt inflytande där och som var en orsak till Vietnamkriget, som blev ett elände för USA. Stalin dog 1953. Men Sovjet överlevde. Ungernkrisen 1956 följde jag i radion, med Kurt Anderssons rapporter. Pragvåren 1968, då jag hade ett besök av en tjeckisk vän, följdes av att Sovjets tanks tog över i augusti, vilket jag följde i skolkontorets centralradio, vilket tysta och chockade lärare också gjorde.

Till slut revs Berlinmuren och Sovjetväldet föll.

Putin vill dock återupprätta Ryssland som en stormakt och i morse hann min unga son uppfatta att Putins startat kriget emot Ukraina, genom en omfattande invasion. Framkommen till skolan berättade han detta där, och följde nyhetsrapporteringen där (genom mobilens nyhetskanaler) så att både lärare och klasskompisar blev rejält informerade.

Ska krigen förfölja oss, generation för generation? min far (född på 1800-talet), jag född på 1900-talet och min unge son, född nu på 2000-talet. När Rysslands diktator hotar med kärnvapenkrig om någon "lägger sig i" när han vill ta över Ukraina och inkludera landet i sitt Storryska välde. Ett välde som blir allt mera reglerat, diktatoriskt styrt, där oliktänkande inte tolereras. Ryssarna måste skaka av sig Putin.

Är det legitimt för en nationalistisk stat att invadera ett annat land där det finns nationalister?

Den debatt som nu engagerar många betr Rysslands invasion (mer el mindre omfattande eller krigisk) av Ukraina, den lockar fram många synpunkter och frågetecken, i olika avseenden.
Rysskräcken kommer fram, med hänvisning till historien. Och den är givetvis mycket intressant och skrämmande betr Rysslands record. Men också kvardröjande sympatier för kommunismen och Sovjet (och därav ofta följande misstro emot USA) gör en del människor märkligt överseende med hur Putins Ryssland påstås ha legitima skäl att ta för sig Ukraina, och då inte "bara" Krim.

Historien visar att Ryssland, med eller utan sovjetiskt prefix, alltid haft ambitionen att utvidga sitt välde. Åt alla håll. Att inte respektera mänskliga rättigheter, att inte behandla minoriteter speciellt väl. Och den demokrati som efterträdde sovjetkommunismen är utomordentligt skör och behäftad med så stora brister idag att den knappt ens formellt kan ses som en verklig demokrati. Valfusk. Långt ifrån fria och rättvisa val där opposition på alla sätt förhindras, förtryckande av yttrandefrihet etc.

De som ursäktar Ryssland/Putin nu verkar inte ha någon större respekt för demokratiska värden. Ibland söker de maskera detta med tal om realpolitik, att geopolitiska strävanden gör att Ryssland får göra som de vill. Att sträva efter demokrati ses därmed som idioti eller i vart fall som naivt.

Så finns frågetecken på grund av den extremnationalism som finns i Ukraina. Men som också finns i Ryssland som sagt, och även t ex i Ungern.... och i Sverige, om än utan direkt och tungt inflytande här. Antisemitism finns också i Ukraina, liksom i Ungern - och i Ryssland. Liksom den oftast finns med där det finns nationalism av olika grader. Låt oss inte heller glömma den homofoba inställningen i Putins Ryssland.

Putins Ryssland struntar också i underskrivna avtal. Till och med börsen är orolig.

Till detta blir min kommentar:
Naturligtvis ska vi oroa sig för extremnationalisms förekomst varhelst den uppträder!  I Ukraina, i Ryssland, I Ungern - eller i Sverige. 
Alltså, Rysslands agerande, nu som tidigare, är uttalat nationalistiskt.
Putin rusar inte till undsättning för att skydda judarna. Han agerar precis enligt traditionell sovjetisk (och tsaristisk) nationalism, vill återskapa ett Stor-Ryskt imperium.
Samma slags nationalisms förekomst i Ukraina som i Ryssland, det motiverar inte Rysslands/Putins agerande betr Ukraina.  Det är mig obekant om den ukrainska nationalismen är expansiv som den ryska.
Ukrainas problem med extremister måste de ta itu med själva, gärna med hjälp av t ex EU, som de ju ville bli med i, men inte fick för Ryssland.  EU ska ju omfatta bara demokratiska stater (och där är Ungern nu ett problem!), vilket ju gör att före ett inträde så måste kandidaterna uppvisa en klar utveckling  som leder till en hyfsat demokratisk riktning. Vilket ju t ex innebär att Turkiets (regeringen Erdogan)  utveckling den senaste tiden sätter stora frågetecken.

Ett mera demokratiskt Ukraina, rensat från extremnationalister, det kan inte skapas som vasall till Ryssland. 
T ex de baltiska staterna vill ju inte in under Ryssland igen, därför har de gått med i NATO för att få skydd.
I en demokrati får och skall makten granskas och kritiseras.
I Ryssland hindras i hög grad kritik av Putin, censur, hot för att skapa självcensur, trakasserier, fängelse, ja t o m lönnmord av kritiska röster.

Jag önskar givetvis att denna kris snubblande nära krig löses utan våld. Men jag vill betona att jag anser att det inte får ske genom att offra folkrätten och demokratiska principer. Inte för att jag har en konkret handgriplig lösning, men alla ansträngningar måste göras för att förhindra blodspillan, förhindra farliga prejudikat som rättfärdigar våldtäkt av andra länder, och som underlättar och säkrar demokrati, integritet och respekt för såväl majoriteter som minoriteter.

Nationalism (även i SD-variant) är farligt för fred och samexistens i vår värld

Hade jag tid skulle jag vilja ta upp detta med det farliga med nationalism, oavsett om den finns som extrem till "höger" eller till "vänster".
Sverige-Demokraterna (SD) kan verka småttiga  och ofarliga sedda i ett större sammanhang, men deras grundsyn är ju samma andas barn som nu är aktuell i t ex Rysslands inställning till sina grannar (Ukraina) och andra fd sovjetstater.  Uppladdningen vid gränsen och delvis i den ryska basen i Krim är mycket illavarslande. Extremnationalismen i Ukraina är inte heller precis demokratiskt sinnad.
(Vi bör också minnas hur Sovjets imperialism drabbade t ex Ungern, Tjeckoslovakien och Afghanistan.)

Glöm inte heller Chinas maktanspråk på områden som tillhör Japan och Filippinerna. Det är en nationalism med gamla anor, som överlever och förstärkts av kommunismen i China. Att det kommunistiska China anammat en vulgärkapitalistisk ekonomisk väg har inte försvagat denna aggressiva nationalism. Nationalism har svårt att förenas med mänskliga rättigheter och demokrati och yttrandefrihet. Vilket, för de som inser det,  borde innebära moraliska-demokratiska problem betr  att genom handel stärka Chinas ekonomiska styrka.  Handel i sig kan ju vara ett sätt att samarbeta, men om den uppmuntrar nationalism hos de som har svällande muskler.. ?

Och så har vi Nord-korea, som vill härska även över Syd-korea. Inte bara en kommunistisk-nationalistisk utan dessutom en stat med ett styre med utvecklad hybris maktgalenskap, som är extra farlig i kombination med de andra ingredienserna.
Cuba har ju visat liknande inslag under Fidel Castros tid, även vilja att sprida hans "socialism" till grannarna.
Hur det blir med det nu är mera svårbedömt.  Och den smittade regimen i Venezuela har bekymmer. Det är också viktigt att komma ihåg och inse att regimer med inre problem gärna söker avleda uppmärksamheten från dessa genom nationalistiska utspel. För att ena folket mot utländska krafter....

Nationalism kan ju sägas ha sitt ursprung i viljan att värna det "egna", egen kultur, eget folks särart och stolthet, men slår (numera) ofta över i att bli ett hot mot andra folk och länder genom sina anspråk på överhöghet och överlägsenhet i olika avseenden.

Frihet är grunden för demokrati och fred. Utan frihet och demokrati får vi aldrig fred på jorden.
Men nationalismen, på det sätt som den yttrar sig idag, den är ett hot mot både frihet och demokrati och därmed också för fred och fredlig samexistens. På samma sätt som kommunism och nazism är hot mot fred och frihet. Och än värre när nationalism kombineras med dessa extremer till höger och vänster.

Så skrev jag ändå några rader om detta, avsedda som avstamp för diskussion i ämnet.

J F Kennedy, mördades för 50 år sedan...

I dessa dagar för femtio år sedan mördades John F Kennedy, USA:s president, på öppen gata i Dallas,. Texas. Ett på många sätt spektakulärt politiskt mord.

Nyheten om detta nådde mig  när jag kom hem från lumpen, permissionsledig någon dag. Pappa satt i vardagsrummet vid radion och såg väldigt allvarlig ut. Kennedy hade ju gett USA ett framtidshopp, en ung liberal president, full av energi. Trots sin sjukdoms plågor. Han gav de färgade hopp. Och han gav hela den fria, icke-kommunistiska världen hopp.  Trots min ungdom förstod jag det. För pappa var det extra allvarligt eftersom han i sin ungdom emigrerat till USA,  inte minst på grund av de dåliga tiderna i Sverige.

Såhär femtio år senare kan man undra, inte bara om varför mordet skedde, om det blev ordentligt utrett, om det fanns fler skyldiga. Men dessutom hur USA och världen sett ut om president Kennedy fått leva och dessutom fått en period till.  Troligen lite bättre. Kanske hade  Vietnamkriget fått ett annat och/eller snabbare slut, vem vet?

Men att fler politiska mord skedde senare, det gör att man inte kan vara säker. Det fanns - och finns - många mörka krafter också. Fem år efter mordet på John F Kennedy, 1968, mördades både medborgarrättsrörelsens ledare Martin Luther King Jr och Johns bror Robert Kennedy, som varit radikal och effektiv justitieminister i broderns regering. Samma år, 1968, tågade Sovjets trupper in i Tjeckoslovakien och krossade den dröm om frihet som väckts där.

Apropå FRA, SvD och Sverker Åström. Bloggar är viktiga

Om FRA-lagen, SvD, Mark Klamberg och Sverker Åström.
Vill uppmärksamma Mark Klambergs gedigna analys av SvD:s ledare om FRA och hur slarvigt den är skriven. Det finns ingen anledning att såhär i efterhand förringa den negativa innebörden av FRA-lagen, tvärtom. Mark ger på sin blogg en djupare insikt i detta än vad SvD förmår. Läs det! Bloggar är viktiga, och ger oftast mera djup och insikt än korta kommentarer på Facebook...

Diplomaten Sverker Åström har avlidit vid hög ålder. En man som kom att utforma den socialdemokratiska utrikespolitiken under decennier. Med mjukhet mot Sovjetdiktaturen och sträng kyla emot USA och Israel. Han verkar inte heller precis ha satt Raoul Wallenbergs insatser för att rädda judar från nazisterna under andra världskriget speciellt högt.

För mig ger lovorden över Åström en fadd bismak. Att en högt uppsatt person blir gammal får inte vara en ursäkt för att man "glömmer", dvs bortser från vad personen stått för inklusive det mindre positiva. Carl Bildts lovord över Åström är ren panegyrik. Det är nästan så att jag får känslan av att Bildt därmed vill överskyla sina egna negativa sidor.

I sin ungdom var, enl uppgift, Sverker Åström aktiv i en nazisympatiserande rörelse, nazistiska Sveriges Nationella Förbund, under flera år under 30-talet. Det kan ses som en ungdomsförsyndelse, som han säger sig glömt, men kan också vara en förklaring till hans avsky för USA och Israel, vilka om än inte invändningsfria ändå var och är demokratier. Möjligen också till att han var så överseende med Sovjetdiktaturen. Åström har också själv uppgett att SÄPO misstänkt honom för att vara Sovjetspion.

Betr Sveriges Nationella Förbund, läs detta.

Murens fall, en symbol för folkets frihetslängtan.

För i dagarna tjugo år sedan revs Berlinmuren. Symbolen för Tysklands delning och det kommunistiska diktatursystemet. Ett system som redan börjat krakelera i ex-vis Polen och Tjeckoslovakien och i någon mån även i självaste Sovjetunionen.
De östeuropeiska staternas folk orkade inte längre med det kontrollsamhälle som kommunismen innebar – och innebär.

Murens fall är en symbol för att folk kräver frihet, att både få tänka och yttra sig fritt, att få resa och röra sig fritt, att inte i allt vara registrerade och kontrollerade. Att folk inte i längden finner sig i att vara satta under förmyndare av en självutnämnd ”elit”.

Vad gäller Tyskland hade ju folket redan plågats av nazismens förtryck. Det tragiska var att när segrarmakterna i andra världskriget gjorde upp, så försvann östra Tyskland in under ett nytt och än blodigare förtryck, kommunismen.
Det lyckliga var att återföreningen efter murens fall skedde utan blodsspillan, i motsats till förtrycket, och skett tämligen smärtfritt även om det forna Östtyskland ännu inte riktigt återhämtat sig och kommit ikapp den västra delen.

För övriga fd Sovjetiska lydstater har det varit en lite blandad utveckling, en del har kommit nära västlig standard medan andra släpar efter och där har stundtals funnits ett slags rosafärgad kommunistisk nostalgi, som dock inte lett till att de vill in under en kommunistisk diktatur igen.

Sovjet tog två år senare, under Jeltsins ledning, steget från kommunism till demokrati. En mödosam resa, som verkar ha avstannat med Putin och där finns en risk för något slags återgång till ett totalitärt system, nu med nationalistiska förtecken. Men inte ens Rysslands folk torde, trots avsaknaden av demokratisk tradition, acceptera att hamna under ofrihet och förtryck någon längre tid.

Murens fall i Berlin är ett bevis på att en stats ledare, kommunistiska eller ej, inte i längden kan undertrycka frihetslängtan, att det inte går att i längden regera genom övervakning och kontroll. Oavsett vilket syfte man säger sig vilja ha. Kommunistledarna sade sig ju vilja folkets bästa. Men de frågade aldrig folket.

Jag hoppas att detta är ett memento även för dagens ledare – i alla länder. De ”ledare” som inte litar på folket utan vill kontrollera det, de förlorar folkets förtroende. Det måste finnas ett ömsesidigt förtroende.

Ledare som inför lagar som FRA-lagen och liknande lagar, de litar inte på folket. När folket upptäcker det så litar de inte på ledarna. FRA-lagen kan bli en Berlinmur, en mur som rivs av folkviljan.

20 augusti, fyrtio år efter 1968.

Idag är det den 20 augusti. För fyrtio år sedan gick sovjetiska trupper in i Tjeckoslovakien. Inte några tiotusen, utan en halv miljon man enl uppgift. Med tanks och allt. Det väcker mängder av känslor och reaktioner.
Sommaren 1968 hade jag besök av en musiker från Tjeckoslovakien.

I april 1968 blev jag vald till ordförande för Svenska Jazzriksförbundet, SJR. Det blev en period av hårt, engagerat, ideellt arbete för den musikform, vars publik till stora delar börjat överge den till förmån för rockmusiken. Det konstnärliga erkännandet hade inte heller kommit riktigt ännu. Det var en av de saker vi i den nya styrelsen fick ta itu med.

Att det var s.k. majrevolt i Paris med studenter på gatorna, det visste vi, men åtminstone jag hade så mycket att göra med SJR och dess återuppbyggnad att jag inte hade mycket tid att då reflektera över detta. Innan jag blev ordförande i SJR hade jag under ett par år varit redaktör för förbundets tidskrift, Jazz-Nytt från SJR. I den egenskapen hade jag kommit i kontakt med en jazzintresserad ung man från Tjeckoslovakien. Han var musiklärare och tänkte komma till Sverige den sommaren.

Jag var då en ung man, och hade visserligen ett ”civilt” jobb bredvid det ideella arbetet med SJR, men jag bodde bara i en enrumslägenhet. Så min vän Ruda bodde, mesta tiden, hos en familj i närheten som han också blivit bekant med. De hade ett par ungdomar i vår ålder och jag fixade så att Ruda och de ungdomarna, som också var musiker, fick göra en konsert på biblioteket. Därigenom fick han lite pengar att röra sig med också.

Nå, efter en tid måste han återvända till Tjeckoslovakien, där väntade ju hans kommande brud också.

I Tjeckoslovakien hade det en tid pågått en försiktig liberalisering av det tidigare så hårda kommunistiska väldet. Men det ledde till spänningar mellan Moskva och de reformvänliga ledarna i Prag. Och den 20 augusti så brakade den sovjetiska militärapparaten med full kraft in i Tjeckoslovakien. Jag minns hur jag nåddes av nyheterna i radion på mitt kontor, och jag kunde knappt hålla tillbaka gråten. Naturligtvis så förstärktes känslorna av vetskapen om att min vän nu var tillbaka i sitt hemland. Det var ett så våldsamt bevis på det omänskliga i kommunismens ansikte och det ryska behovet att dominera sina grannar.

Olof Palme tog bladet från munnen och fördömde kraftigt detta maktövergrepp som stora Sovjet gjorde på lilla Tjeckoslovakien. Men när fp-ledaren Sven Wedén också kritiserade Sovjet, då tog statsminister Tage Erlander chansen att misstänkliggöra Wedén å det grövsta. Det blev en valrörelse med många fula grepp från sossarna. Erlander visade här sin sämsta sida, men han såg inrikespolitiska poäng att vinna med att betona neutralitet och undfallenhet mot Sovjet.

Det var dessutom obehövligt. I orostider tenderar ju väljarna att stödja sittande regering. ”Man vet vad man har, men inte vad man får.”

Tjeckerna fick lida länge än under sovjetväldet. Ja, till och med ockupationen tog tid att avveckla. Och fp fick en smäll i valet.

Det är svårt att inte se parallellerna till den ryska invationen av Georgien, som nyss ägt rum. Visserligen är det inte kommunismen som regerar dagens Ryssland, men de ryska stormakts-drömmarna finns kvar, inte minst hos Putin. Dock känns det märkligt att ryska generaler liksom deras utrikesminister kallar sina styrkor för fredsbevarande. Det är ett exempel på nyspråk i Orwells efterföljd.

Lamt av regeringen om Ryska invasionen av Georgien

Oj. oj. Lite inställda militära samprojekt med Ryssland, det är Sveriges protest, långt efter invasionens början. Plus lite lamt prat. Är regering och opposition så rädda för ryssen att de inte vågar ta bladet från munnen ordentligt?

Är det vår egen nedrustning som gör dem så skraja?

(Eller har FRA lyckats uppsnappa att Putin mailat till ryske ambassadören att nu skickar han någon ubåt till Sverige och skräms. Men kunde de analysera det rätt???? - OBS, ironi.)

OK, Georgiens slipsätande president är inte Guds bästa barn, men det övervåld som Putins Ryssland tillgriper är helt oacceptabelt! Nog borde den svenska regeringen ha tagit i lite mera. Minns ju Palmes klarspråk mot Sovjet 1968 då Tjeckoslovakien krossades.

Och så har ju Ryssland mage att kalla sina styrkor fredsbevarande. När bad FN el EU att Ryssland skulle skicka in sina trupper?