Etnicitet - ett fult ord?

Fredrik Reinfeldt har, kanske lite vårdslöst, använt ordet "etnisk" i ett försök att analysera vilka som är arbetslösa. Det skulle han inte gjort, för nu rasar debatten i sociala media. Eller rättare sagt, två debatter, av olika intensitet.

Mest intensiv är debatten om ordet, och många anser det förnedrande att säga att det finns "etniska svenskar". Därmed anses det rasrelaterat! Hoppsan.
OK, ordets innebörd kan vara svårt att definera helt tydligt, men att säga att det är (enbart) rasrelaterat - och därmed rasistiskt - är ytterst förenklat. Inte mist eftersom "ras" är ett ytterst diskutabelt begrepp.
Etnicitet är ett vidare begrepp som innefattar, som jag ser det, var man bor, hur länge och i vilken mån man själv anser sig tillhöra den kulturkrets, som är den dominerande i området.

Många som bor i Sverige betackar sig för att kallas för "etnisk svensk", trots att de i mångt och mycket (on än möjligen inte 100%) faktiskt levt länge i landet och ansluter sig till svensk kultur.
Och de pekar stolt på sitt ursprung någon annanstans i världen, sina föräldrars eller längre tillbaka i tiden. Och en del påpekar sin mix i "stamtavlan" med finskt, ryskt, judiskt, vallonskt inslag. Vilket, enl mitt sätt att se det, på intet sätt exkluderar dem från att också kunna se sig som etniska svenskar.

Varför är det fel att känna sig som etnisk svensk då? Man behöver inte på något sätt sympatisera med sverigedemokraterna för det. Man behöver inte ens vara speciellt stolt över det, men ändå se det som en slags neutral upplysning.

Helt uppenbart är dock att ordet ges mycket olika tolkningar, negativa eller positiva och även som statistiskt neutrala.

Där är vi inne på den andra diskussionen. Kan inte ord användas neutralt, för att t ex anvädas som statistiska underlag i samband med att man söker utreda olika problem eller brister i samhället? Det anser jag att man måste kunna göra.

Om man anser/inser att vi har för hög arbetslöshet i Sverige, är det då inte rimligt att analysera hur den är beskaffad? Vilka som är arbetslösa, om det finns skillnader mellan olika grupper etc? (Att Reinfeldt kan anses som bristfällig i åtgärderna är en annan sak!)

Ett annat exempel. Om det nu är skillnader mellan lönen för kvinnor och män i samma yrken, ska man då inte nämna orden "kvinna" eller "man"? Ska man bortse från kön och bara söka hitta andra orsakssamband.
Ska man bortse från problemet om man inte tolkar ord neutrala?
Blir det inte då så att man anser att vissa problem inte finns?

Får man ändra sig i FRA-frågan?

Hör just i radio att ett par ledarskribenter är spydiga emot de riksdagsledamöter (fp)som nu ändrat sig och är emot FRA-lagen. Det är lätt att vara spydig, varför förstod de inte saken från början? Och det verkar nu finnas en spridd åsikt att regeringen måste hitta en kompromiss, som gör att motståndarna till en allmän "avlyssning" av även icke-misstänkta medborgare accepterar FRA-lagen med kraftiga ändringar.

Samtidigt låter inte Tolgfors och Reinfeldt speciellt kompromissvilliga, tvärtom.

Är det då fel att ändra sig? Jag tycker inte det. "En bra karl kan ändra sig", det sa man i min ungdom. Dvs, får man övertygande argument är det hedersamt att ändra sig, att inse att man till en början inte hade rätt, att man kanske då fattade ett alltför hastigt beslut.
Rätten att ändra sig måste gälla både för enskilda ledamöter och regeringen/partiledningarna. Vad gäller ledamöterna så var de ju utsatta för stark press från inpiskarna - och de är vana att rösta som regeringen vill. Dessutom måste man inse att riksdagsledamöter har en mängd ärenden att ta ställning till, då är det lätt att ibland inte inse vad som är stort och smått, och att i för hög grad lite på vad andra kommit fram till. Men blir det debatt och man sätter sig in i saken bättre inser man bättre frågans dimensioner och aspekter. Det gäller för övrigt regeringsledamöter också... Det ovanliga är att det leder till att de verkligen ändrar sig, och talar om det.
Heders alltså till de som ändrat sig!
Och när några visat att de ändrat sig, kanske fler vågar stiga fram. Det vore välkommet.

Dessutom är det förenklat att säga att alla av de som nu säger nej, har ändrat sig. Flera var frånvarande och utkvittade i det system som riksdagen har för att inte rubba blockbalansen. I synnerhet i frågor som denna är det ett tveksamt system. Ex-vis Solveig Hellquist ville inte bli utkvittat, men blev det.

En notering till, de som deklarerat att de är emot FRA-lagen som den nu ser ut är alla kvinnor. Vågar inte riksdagsmän ändra sig?