Folkhemspojken hette en dokumentär i två avsnitt, som visades nyligen i SVT, om förre statsministern Ingvar Carlsson (s). Ett välgjort och snällt porträtt, som samtidigt gav en visserligen avsmalnad men ändå intressant snabbrepetion av Sveriges politiska historia un der den senare halvan av 1900-talet. Jag är inte socialdemokrat, men måste ändå erkänna att det intryck av kantighet och slagordsmaskin som Carlsson gjorde på mig som SSU-are och de första ministeråren, det blev med tiden allt mer mångfacetterat, ja som statsminister så kändes han faktiskt som statsman, som något mycket större än en statsminister som skulle trycka på folk partiets politik.
Det intrycket förstärktes av tevedokumentären, och Carlssons egen sympatiska framtoning, men samtidigt så påminde det också mig om att Carlsson var och är Socialdemokrat, och i viss mening en rätt så "hård" sådan, en person som gick väldigt nära och i Olof Palmes fotspår, som var mera av partiledare än statsman, trots deras olika personligheter. Men, detta faktum förändrar ändå inte att Carlsson i praktigen, speciellt då i rollen som statminister var både samarbetsvillig och pragmatisk - på ett sätt som tonade ner den mera egoistiska partiprofilen.
Nå, en karaktäristik som med starkt eftertryck fördes fram var att Ingvar Carlsson som politiker var mycket plikttrogen, och var den som s-partiet (och Palme) ständig kallade på som problemlösaren.
Detta gör att mina tankar genast far till en annan tidigare statsminister, mindre känd och längre tillbaka i tiden, nämligen Felix Hamrin (frisinnad). Hamrins statsministertid blev kort, men hans insatser och betydelse beror inte bara på hans statsministertid.
Jag läste helt nyligen volymen i Bonniers statsministerserie om honom, skriven av Anders Johnson. Helt okänd var han inte för mig, men boken gav mig onekligen en fördjupad och bredare bild av Hamrin. Och en av de saker som lyfts fram där var just Hamrins plikttrogenhet och hans förmåga att vara problemlösare, att ta tag i och klara av viktiga och allvarliga kriser för Sverige under det oroliga 30-talet. En problemlösare, krishanterare, som höll huvudet kallt, inte bara för sitt parti, utan nog än mer för Sveriges bästa.
Detta att vara problemlösare är påfallande likheter mellan Felix Hamrin och Ingvar Carlsson, men också deras blygsamhet. De var inte ute efter att göra karriär, de gjorde sin plikt och nådde sin statsministerposition p g a omständigheternas spel.
Felix Hamrin hade en svår uppväxt, med bl a en alkoholiserad far, men arbetade sig upp genom plikttrohet hårt arbete till att bli affärsman och grossist. Han blev aktiv nykterist, och frikyrklig. Och han var frisinnad, dvs en av den tidens liberaler med hans bakgrund som kom att beteckna den folkliga, praktiska liberalismen - i motsats till den mera teoretiska stadsliberalism, som var Nils Edéns. Hamrins (och hans föregångare C G Ekmans) frisinne betecknade sig stundtals som borgerlig vänster, och idag kan socialliberalismen ses som den beteckning som ligger närmast frisinnet.
C G Ekman var för övrigt den förste kroppsarbetare som blev statsminister i Sverige.
Men visst var Hamrin och Carlsson i övrigt rätt olika personligheter. Hamrin har kommit i skuggan av företrädaren C G Ekman, trots att Hamrin var den som räddade både partiet och att regeringsmakten inte hamnade i kris p g a Ekman klantiga hanterande av partibidraget (som f ö "alla" partier fick) av Ivar Kreuger och Kreugerkrisen. Det bör nämnas att Hamrin, inte minst som handels- och finansminister moderniserade aktiebolagslagen och tog tag i andra näringslivsfrågor, som hade kunnat gå åt skogen under dessa år.
Hamrin var en djupt engagerad frikyrkoman och företrädare för religioinsfrihet, men han använde inte sin politiska plattform för missionerande. (Jag drar slutsatsen att han inte skulle se kristdemokraterna som ett alternativ om han levat idag.) I omdömena om Hamrin framhålls att han en rättrådig man.
Och han klarade förutom Kreugerkoncernens krasch 1931-32 och C G Ekmans avgång 1932 också bl a den allvarliga valutakrisen 1931.
Som partiledare var han knappst lysande, men han var en av de starkaste förespråkarna för att återförena liberalerna (ett mkt litet parti) och de frisinnade (ett litet, men betydligt större parti än liberalerna) till ETT parti. Det parti som fick namnet folkpartiet. Men han ville inte leda fp, utan där blev Gustaf Andersson i Rasjön partiledare, för att senare efterträdas av Bertil Ohlin.
Hamrin var också en bra finansminister. Han stod visserligen som sådan på den "gamla" ekonomiska teorins grund (liksom C G Ekamn gjorde). Keynes och Ohlin var inte hans "bag", men han medverkade tydligen till att Ohlin blev folkpartist ...
Och trots allt så som praktiker var Hamrin mera framgångsrik i sin pragmatiska tillämpning av krispolitiken och anses vara mer expansiv än E Wigforss i dennes första år.
Hamrin, den förste köpmannen vid konungens bord.
Intressant att notera att både Hamrin (den nyktre köpmannen) och C G Ekman (den nyktre kroppsarbetaren) kom ur mycket enkla förhållanden, kom ur folkets djupa led. Att de var frisinnade - inte höger och inte socialister - och blev statsministrar.
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
Visar inlägg med etikett statsministrar. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett statsministrar. Visa alla inlägg
08 maj 2016
Gammalt går igen
Läser nu Bonnierserien om gamla statsministrar, 22 st från Karl Staaff och fram till Reinfeldt. Har hunnit till mitten av raden. Läsningen föder många tankar. Om vilka som blev statsministrar, och varför. Vilka var de och hur såg de på sig själva? Så både lika och olika de var. Hur okända de flesta är för dagens svenskar.
Kan vi lära något av dem?
Här en reflexion, föranledd av boken om Ernst Trygger. Vad vet ni om honom? MarieLouise Samuelsson skrev boken. Trygger - ett riktigt högerspöke. Ständigt emot all förändring (nästan). I vart fall i demokratiserande riktning. Och som regel den som förlorade. Jurist, högerns ledare i första kammaren, en arrogant och skarp debattör. Ständigt i politikens centrum, men blev statsminister först på ålderns höst, en kort tid. Trots allt inte helt okomplicerad. Men svår att kunna utforska hans privatliv i djupare betydelse för att där spåra hur det format honom.
Och efter att ha läst boken så instämmer jag i de likheter författaren finner mellan denne Ernst Trygger, arrogant, spydig och formuleringsskicklig så ger han associationer till både Olof Palme och Carl Bildt - vilka båda har dessutom har förfäder som varit mycket politiskt verksamma.
Och när Trygger i början av 19oo-talet talar om vikten av att den konservativa högern (där han var en av de mest konservativa) måste vinna arbetarna för sin sak, då låter det som hämtade från valrörelsen 2006, vår tids "nya moderater" har liksom inte uppfunnit något nytt.
Kan vi lära något av dem?
Här en reflexion, föranledd av boken om Ernst Trygger. Vad vet ni om honom? MarieLouise Samuelsson skrev boken. Trygger - ett riktigt högerspöke. Ständigt emot all förändring (nästan). I vart fall i demokratiserande riktning. Och som regel den som förlorade. Jurist, högerns ledare i första kammaren, en arrogant och skarp debattör. Ständigt i politikens centrum, men blev statsminister först på ålderns höst, en kort tid. Trots allt inte helt okomplicerad. Men svår att kunna utforska hans privatliv i djupare betydelse för att där spåra hur det format honom.
Och efter att ha läst boken så instämmer jag i de likheter författaren finner mellan denne Ernst Trygger, arrogant, spydig och formuleringsskicklig så ger han associationer till både Olof Palme och Carl Bildt - vilka båda har dessutom har förfäder som varit mycket politiskt verksamma.
Och när Trygger i början av 19oo-talet talar om vikten av att den konservativa högern (där han var en av de mest konservativa) måste vinna arbetarna för sin sak, då låter det som hämtade från valrörelsen 2006, vår tids "nya moderater" har liksom inte uppfunnit något nytt.
15 april 2016
Gamla statsministrar, olika samhälls- och samtidssyn
Jag köpte nyligen hela paketet (22 volymer) med Bonniers statsministerböcker.
Om Karl Staaff har jag ju läst en hel del om tidigare, bl a Hans Lindblad m fl historiskt kunniga liberala författare, i Staaff-paketet som kom ifjol, så det var ju mest en bekräftelse - om än med en del intressanta detaljer. Men noterar när jag läser om både honom och hans samtida statsministerkollegor, dels hur olika de var, både som människor och politiker - och hur olika författarna behandlar dem, om än de formellt håller samma yttre ram i de tunna böckerna.
Jag har inte hunnit med fler än några av de första volymerna, så det ska bli intressant att jämföra med tidigare, mer el mindre omfattande kunskaper betr andra statsministrar som levde och verkade innan jag föddes, men också för de som jag själv upplevt, från Erlander och framåt. Och hur de behandlas...
Karl Staaff var ju en rätt "privat" och ensam människa, ogift men starkt gillad av kvinnorna och arbetare. Han förespråkade i hög grad kvinnornas rättigheter, liksom arbetarnas. Och han var bildad, och analytisk, obenägen till kompromisser och en självklar ledare för sin tids radikala liberaler, men en dålig taktiker.
T ex Arvid Lindman var mera av sällskapsmänniska, praktiker, en skicklig affärsman utan djupare allmän bildning, analytisk men på ett helt annat sätt än Staaff. Lindman var en problemlösare, som kunde kompromissa, även emot sin grundinställning, för att "rädda vad som räddas kunde" av de konservativas privilegier. Karl Staaff var emot kungamakten av principiella skäl, det var folket som skulle styra. Kungen skulle följa folkviljan, bara vara en maktlös symbol (på sin höjd) för landet. Lindman ogillade kungen, och gillade inte fjäsket för kungen, men han stödde ändå kungamakten på sitt sätt, för att bevara det bestående.
De var två mycket olika personligheter, som inte alls gick ihop, Staaff och Lindman.
Och så förundras jag över hur devot hyllande Mats Svegfors är till Hjalmar Hammarsköld, som i o f sig är bildad (åt Staaff-hållet), men djupt konservativ i det mesta - och tydligen mycket lyckligt gift men sällan närvarande i hemmet. En ämbetsmannatyp och konservativ som Svegfors själv verkar se som idealet.
En skicklig jurist inte minst betr folkrätten, men en förvaltare av konservativa värden.
Ack ja.
Det är tydligt att det var en stor skillnad i hur det tidiga 1900-talets statsministrar såg på sitt uppdrag. Karl Staaff var den medvetne politikern som ville utveckla samhället och inte minst demokratin, så att den omfattade hela folket. Att det var folkets utslag som skulle avspeglas i riksdagens sammansättning, och att regeringen skulle utses och vara ansvarig inför riksdagen. Inte vara kungens privata ämbetsmän för att verkställa kungens vilja. Han såg positivt på hur demokratin växt fram i Norge, och i Storbritannien.
De konservativa statsministrarna såg sig mera som ämbetsmän, överställda folket men i hög grad underställda kungen. Kunde i bästa fall se sitt politiska uppdrag som en samarbete - i syfte att bevara överhetens (kungens, adelns, krigsmaktens, kyrkans och de framgångsrika affärsmännens) intressen. Om möjligt genom att undvika revolution, dvs genom att välvilliga till lydiga och undergivna ur de "lägre" klasserna. De var också starkt influerade av det kejserliga Tyskland, och förfärade av hur revolutionen i Ryssland gick fram emot tsardömet och den ryska överklassen.
Om Karl Staaff har jag ju läst en hel del om tidigare, bl a Hans Lindblad m fl historiskt kunniga liberala författare, i Staaff-paketet som kom ifjol, så det var ju mest en bekräftelse - om än med en del intressanta detaljer. Men noterar när jag läser om både honom och hans samtida statsministerkollegor, dels hur olika de var, både som människor och politiker - och hur olika författarna behandlar dem, om än de formellt håller samma yttre ram i de tunna böckerna.
Jag har inte hunnit med fler än några av de första volymerna, så det ska bli intressant att jämföra med tidigare, mer el mindre omfattande kunskaper betr andra statsministrar som levde och verkade innan jag föddes, men också för de som jag själv upplevt, från Erlander och framåt. Och hur de behandlas...
Karl Staaff var ju en rätt "privat" och ensam människa, ogift men starkt gillad av kvinnorna och arbetare. Han förespråkade i hög grad kvinnornas rättigheter, liksom arbetarnas. Och han var bildad, och analytisk, obenägen till kompromisser och en självklar ledare för sin tids radikala liberaler, men en dålig taktiker.
T ex Arvid Lindman var mera av sällskapsmänniska, praktiker, en skicklig affärsman utan djupare allmän bildning, analytisk men på ett helt annat sätt än Staaff. Lindman var en problemlösare, som kunde kompromissa, även emot sin grundinställning, för att "rädda vad som räddas kunde" av de konservativas privilegier. Karl Staaff var emot kungamakten av principiella skäl, det var folket som skulle styra. Kungen skulle följa folkviljan, bara vara en maktlös symbol (på sin höjd) för landet. Lindman ogillade kungen, och gillade inte fjäsket för kungen, men han stödde ändå kungamakten på sitt sätt, för att bevara det bestående.
De var två mycket olika personligheter, som inte alls gick ihop, Staaff och Lindman.
Och så förundras jag över hur devot hyllande Mats Svegfors är till Hjalmar Hammarsköld, som i o f sig är bildad (åt Staaff-hållet), men djupt konservativ i det mesta - och tydligen mycket lyckligt gift men sällan närvarande i hemmet. En ämbetsmannatyp och konservativ som Svegfors själv verkar se som idealet.
En skicklig jurist inte minst betr folkrätten, men en förvaltare av konservativa värden.
Ack ja.
Det är tydligt att det var en stor skillnad i hur det tidiga 1900-talets statsministrar såg på sitt uppdrag. Karl Staaff var den medvetne politikern som ville utveckla samhället och inte minst demokratin, så att den omfattade hela folket. Att det var folkets utslag som skulle avspeglas i riksdagens sammansättning, och att regeringen skulle utses och vara ansvarig inför riksdagen. Inte vara kungens privata ämbetsmän för att verkställa kungens vilja. Han såg positivt på hur demokratin växt fram i Norge, och i Storbritannien.
De konservativa statsministrarna såg sig mera som ämbetsmän, överställda folket men i hög grad underställda kungen. Kunde i bästa fall se sitt politiska uppdrag som en samarbete - i syfte att bevara överhetens (kungens, adelns, krigsmaktens, kyrkans och de framgångsrika affärsmännens) intressen. Om möjligt genom att undvika revolution, dvs genom att välvilliga till lydiga och undergivna ur de "lägre" klasserna. De var också starkt influerade av det kejserliga Tyskland, och förfärade av hur revolutionen i Ryssland gick fram emot tsardömet och den ryska överklassen.
12 maj 2015
Hans Lindblad skriver om Karl Staaff
Jag har inte hört från vännen Hans Lindblad (socialliberal veteran) ett långt tag, blev orolig. Tack och lov fick jag nu ett livstecken från honom, som visar att han varit sysselsatt med att skriva om Karl Staaff. Till hösten är det hundra år sedan Staaff avled och boken ska komma ut i samband med ihågkommandet av detta.
Karl Staaff var och är en av de absolut främsta och betydelsefulla politiker som Sverige någonsin haft, statsminister 1905-06 och 1911-14. Dessutom en liberal av det slag som jag gillar, en man med klara socialliberala drag, även om det ordet inte användes på den tiden.
Staaff borde vara en stark inspirationskälla för dagens liberala politiker, i vart fall för de som ser sig som socialliberaler. Ja, egentligen vore det bra för Sverige om alla inspirerades av denne rese. Det ska bli oerhört intressant att ta del av Lindblads bok, och även den andra bok som ska utges i paket med Lindblads. Tillsammans torde de ge en rätt så heltäckande bild av denne mångsidige politiker och förkämpe för demokrati och social rättvisa.
Det finns givetvis en del skrivet om Staaff "redan", men det mesta är lite svårt att hitta idag, om man inte letar nog målmedvetet. Alla bör dock, i väntan på Hans Lindblads och de andras bok åtminstone kolla in vad som finns att läsa om Staaff på Wikipedia.
Här ger jag bara ett litet citat:
"Redan under studietiden tog Staaff som ”fattigadvokat” sig an utsatta och medellösa människor i behov av rättslig hjälp. Efter studierna öppnade han egen byrå i Stockholm. Hans försvar för arbetarnas föreningsrätt anses ha haft avgörande betydelse för utvecklingen av en fri svensk fackföreningsrörelse – en linje som han fullföljde som politiker när han motarbetade högerkrav på antifacklig lagstiftning."
Som sagt, Staaff var liberal, och därför inte det minsta höger.
Jag hoppas återkomma senare betr bokutgåvan, böckerna.
Karl Staaff var och är en av de absolut främsta och betydelsefulla politiker som Sverige någonsin haft, statsminister 1905-06 och 1911-14. Dessutom en liberal av det slag som jag gillar, en man med klara socialliberala drag, även om det ordet inte användes på den tiden.
Staaff borde vara en stark inspirationskälla för dagens liberala politiker, i vart fall för de som ser sig som socialliberaler. Ja, egentligen vore det bra för Sverige om alla inspirerades av denne rese. Det ska bli oerhört intressant att ta del av Lindblads bok, och även den andra bok som ska utges i paket med Lindblads. Tillsammans torde de ge en rätt så heltäckande bild av denne mångsidige politiker och förkämpe för demokrati och social rättvisa.
Det finns givetvis en del skrivet om Staaff "redan", men det mesta är lite svårt att hitta idag, om man inte letar nog målmedvetet. Alla bör dock, i väntan på Hans Lindblads och de andras bok åtminstone kolla in vad som finns att läsa om Staaff på Wikipedia.
Här ger jag bara ett litet citat:
"Redan under studietiden tog Staaff som ”fattigadvokat” sig an utsatta och medellösa människor i behov av rättslig hjälp. Efter studierna öppnade han egen byrå i Stockholm. Hans försvar för arbetarnas föreningsrätt anses ha haft avgörande betydelse för utvecklingen av en fri svensk fackföreningsrörelse – en linje som han fullföljde som politiker när han motarbetade högerkrav på antifacklig lagstiftning."
Som sagt, Staaff var liberal, och därför inte det minsta höger.
Jag hoppas återkomma senare betr bokutgåvan, böckerna.
02 april 2012
Statsministar en masse, recencerade av Hans Lindblad
Läs om en massa statsministrar, där en och annan nog inte är helt känd för så många av dagens svenskar.
HUR MÅNGA STATSMINISTRAR under 1900-talet KÄNNER DU TILL ?
Hur många kan du namnet på, på rak arm? Vem var Pehrson-Bramstorp? Vem var den senaste folkpartist som var statsminister?
Bonniers har gett ut en serie biografier över alla statsministrar från 1905 (Karl Staaff) och till och med Fredrik Reinfeldt. Inga tegelstenar, men intressanta nog. I vart fall de flesta. Hans Lindblad har recenserat dem i Gefle Dagblad.
Statsministrar under 100 år
Den här specialavdelningen kom till på grund av förre statsministern Ingvar Carlsson. Han fick läsa Hans Lindblads artiklar med avstamp från böckerna i Bonniers bokpaket "Sveriges statsministrar under 100 år" och tyckte att fler borde få chansen att läsa dem. Så här nedanför är de - och läs vidare här om bakgrunden till serien.
Statsministrar sedan 1905
Christian Lundeberg 1905 (ej med i serien)
Karl Staaff I 1905-06
Arvid Lindman I 1906-11
Karl Staaff II 1911-14
Hjalmar Hammarskjöld 1914-17
Carl Swartz 1917
Nils Edén 1917-20
Hjalmar Branting I 1920
Louis De Geer 1920-21
Oscar von Sydow 1921
Hjalmar Branting II 1921-23
Ernst Trygger 1923-24
Hjalmar Branting III 1924-25
Rickard Sandler 1925-26
Carl Gustaf Ekman I 1926-28
Arvid Lindman II 1928-30
Carl Gustaf Ekman II 1930-32
Felix Hamrin 1932
Per Albin Hansson I 1932-36
Axel Pehrsson-Bramstorp 1936
Per Albin Hansson II 1936-46 (samlingsregering 1939-45)
Tage Erlander 1946-1969
Olof Palme I 1969-76
Thorbjörn Fälldin I 1976-78
Ola Ullsten 1978-79
Thorbjörn Fälldin II 1979-82
Olof Palme II 1982-86
Ingvar Carlsson I 1986-91
Carl Bildt 1991-94
Ingvar Carlsson II 1994-96
Göran Persson 1996-2006
Fredrik Reinfeldt 2006-
Under ett halvt år skrev Hans Lindblad en rad artiklar om Sveriges statsministrar under 100 år, med avstamp från de 22 böckerna i paketet "Sveriges statsministrar under 100 år". Artiklarna publicerades i Gefle Dagblad och blev väldigt uppskattade. Vi har nu samlat dem här för att ni ska kunna ta del av dem igen. Initiativet till detta kom faktiskt från tidigare statsministern Ingvar Carlsson efter ett besök i Gävle i april 2011 då han var i Gävle för att tala utanför museet 25 år efter Tjernobyl.
Efter sitt besök skriver han i ett mejl till Hans Lindblad:
” Hans
Det var trevligt att mötas igen vid mitt senaste möte i Gävle. Ett stort tack för att jag sedan fick ta del av dina kulturartiklar i Gefle Dagblad. Dina analyser, kommentarer och tillägg i form av fakta var synnerligen läsvärda. Ingrid och jag har haft stor behållning av att läsa dem. Med all respekt för Gefle Dagblad vore det ändå värdefullt om de nådde en ännu större läsekrets”.
Här nedanför är ett förord av Hans Lindblad som berättar mer om artiklarnas bakgrund.
..........................................................
”Sveriges statsministrar under 100 år” gavs ut 2010 som 22 böcker från Albert Bonniers förlag. Som veterligt enda svenska tidning kom Gefle Dagblad att skriva om samtliga dessa regeringschefer. Det skedde oftast som söndagsläsning på kultursidorna.
Böckerna såldes inte en och en utan endast som helt paket. När de kom frågade dåvarande kulturredaktören Björn Widegren om jag ville ta några av de äldre statsministrarna så skulle han skriva om ett par tre stycken senare. Min första artikel, med rubriken ”Ge Branting en gata i Gävle!” infördes 22 juni 2010, därnäst ”Sämsta statsministerboken” (om Arvid Lindman). Det kom positiva läsarreaktioner, så Björn undrade om jag kunde ta hela lådan. Det var ännu inte sagt att alla 22 skulle behandlas. Men just läsarreaktioner gjorde att det kändes naturligt att skriva om fler och när jag skrivit om de flesta var det enkelt att också ta med resten. Sista artikeln i serien, ”Per Albin, folkhemmet och kriget” infördes 19 december 2010.
I några fall behandlade jag två statsministrar i samma artikel. Ganska tidigt, innan vi visste alla skulle komma att skildras skrev jag en gemensam artikel om Nils Edén och Carl Gustaf Ekman. Båda borde ha behandlas mer ingående. Edén genom det var han som drev igenom parlamentarismen och därefter 1918 kunde lägga fram förslaget om allmän och lika rösträtt till riksdag, kommuner och landsting. Ekman dominerade genom sin vågmästarställning andra halvan av 20-talet, därtill en gärning med åtskillig dramatik.
De flesta av statsministrarna hade jag ju synpunkter på sedan länge. Så i praktiken kom mina artiklar nog mer att basera på det jag redan visste än om det som respektive bok behandlade. Det var väl självklart att i en provinstidning som GD ta upp de relationer som funnits mellan statsministrar och Gävle/Gävleborg, oftast sådant som inte alls finns i böckerna.
Jag tycker att de valda författarna till biografierna har skiftande kvalitet. Flera böcker är bra eller rentav mycket bra, några sämre och ett par riktigt undermåliga.
Bonniers valde att inskränka sig till de senaste hundra årens statsministrar. Men statsministerämbetet inrättades 1876, tio år efter att tvåkammarriksdagen efterträtt de fyra stånden. Regeringscheferna de 30 första åren kommer alltså inte med. Det ger det paradoxala resultatet att förste statsministern, giganten Louis De Geer, inte kommer med, däremot hans skäligen obetydlige son med samma namn, kortvarig och misslyckad regeringschef knappt fyra månader 1920-21.
Övriga statsministrar fram till 1905 var Almkvist, Posse, Thyselius, Themptander, Gillis Bildt (statsminister 1888-89 och farfars farfar till dagens Carl Bildt), Åkerhielm, Boström, von Otter, Ramstedt och Lundeberg. Därmed blev det ingen statsministerbok om den ende regeringschefen från Gästrikland, förstakammarhögerns ledare Christian Lundeberg, chef för Forsbacka bruk och 1905 statsminister i den samlingsregering som förhandlade med Norge om unionsupplösning. Jag kom dock att skriva om honom på hundraårsdagen av det dramatiska förstakammarvalet 1911 då han slogs ut av egna men räddades genom en förfelad röstkupp av socialdemokraterna.
Två statsministrar satt på första kammarens Gävleborgsbänk. Arvid Lindman hade dock redan lämnat länet och posten som chef för Iggesunds bruk innan han första gången blev regeringschef. Rickard Sandler var lärare vid legendariska Brunnsviks folkhögskola i Dalarna när han valdes in för Gävle i första kammaren 1919, sedan för länet från 1922 till sin bortgång 1964. Han efterträdde Branting som statsminister 1925. Han var senare Gävlebo, som landshövding 1941-50. Oscar von Sydow, statsminister februari-oktober 1921, hade tio år tidigare varit tillförordnad landshövding i Gävle.
Palme, Fälldin, Ullsten, Carlsson, Bildt och Persson har jag haft direkt kontakt med, Ullsten under mer än 50 år och satt i två utredningar ihop med Bildt.
Men generellt gäller att vi vet mer om äldre statsministrar än om nya. Genom olika aktörers brev, dagböcker och andra utsagor vet vi nu mer om äldre statsministrar än deras samtid kände till. Bildts, Göran Perssons och Reinfeldts eventuella psykoser, kärleksaffärer och personliga kriser kommer att bli kända först senare. Däremot skulle det knappast idag gå att hemlighålla så starka personstrider som mellan Wigforss och Möller i Per Albins och Erlanders regeringar.
Statsministerrollen har kommit förändrats ganska mycket sedan 1905. Antalet departement och statsråd har ökat. Fram till andra världskriget hade flertalet departement några tiotal anställda. Regeringskansliet har blivit enormt mycket större omfattar idag (inklusive UD:s ambassader) omkring 4500 personer.
Som statsminister hade Tage Erlander en kvinnlig sekreterare och en manlig vaktmästare när han 1953 anställde Olof Palme som talskrivare och politisk rådgivare. Idag finns en stor statsrådsberedning som till stora delar tagit över finansdepartementets roll övervakare över alla departement. Den nya budgetordningen har stärkt regeringen och därmed statsministern.
Den mediala bevakningen har blivit mycket snabbare, tuffare och även mer närgången. Idag skulle ingen statsminister utan allmänhetens kännedom som Per Albin kunna ha två familjer, toppat av under de sista tio åren uppträda landet runt i sällskap med en 25 år yngre älskarinna. Tidningarna höll tyst om sådant på den tiden, liksom om att prins Bertil, för att som syskonen slippa förlora prinstitel och apanage, valde att leva ihop ogift med sin Lilian.
Genom EU tvingas nutida regeringschefer agera, nästan dag från dag, på en europeisk arena. Länge dominerades statsministerns arbete av inrikesfrågor, åtminstone i fredstid. Tage Erlander kom att ägna stort intresse åt nära kontakter med de nordiska grannländerna. Dagens statsministrar måste i EU tänka på det samlade Europas bästa. Det finns då anledning att påminna om pionjärinsats redan på 20-talet. Hjalmar Branting lade under sina två sista regeringar mer kraft och intresse åt sin roll som europeisk politiker än som svensk. Det var ju därför han fick Nobels fredspris.
I fördemokratisk tid var statsråden formellt rådgivare åt den regerande kungen, medan regeringen efter parlamentarismens införande har sin bas i riksdagen. Karl Staaff menade med brittisk förebild att regeringschefen själv ska utse sina statsråd, de namnfrågorna behandlas inte i partiorganen.
I koalitionsregeringar är det ledaren för respektive parti som utser sina statsråd. Statsministern är praktiskt taget alltid ordförande i det största partiet, men i rollen som regeringschef måste han lägga stort vikt vid att alla ingående partier känner att de får rimligt inflytande.
Per Albin Hansson hade helst velat fortsätta att leda en samlingsregering också sedan kriget var över, men hans partivänner sade nej, främst för att man önskade föra en mer socialistisk politik, särskilt i näringspolitiken.
Tage Erlander kunde ibland inför partivännerna förklara att 50-talets koalition med bondeförbundet gjorde att vissa av det egna partiets förslag inte kunde bli regeringens. Om det var saker kongressen uttalat sig för men som Erlander inte själv kände för var det naturligtvis praktiskt för honom att kunna hänvisa till koalitionspartnern. I verkligheten är det nog så att just koalitioner ökar en partiledares inflytande gentemot det egna partiet.
Palme och sedan Anna Lindh mördades, trots att de i princip skulle ha livvaktsskydd. Säkerheten har sedan prioriterats hårdare, men det betyder också att det blivit svårare för enskilda att kunna tala direkt med regeringschefen.
Sverige är ju ensamt land i Norden att aldrig ha haft en kvinnlig regeringschef. Så alla seriens statsministrar är män. Det är anmärkningsvärt av förlaget att de alla flesta statsministrarna skildras av män. Bara fyra av de 22 böckerna har kvinnliga författare.
Annika Ström Melin skriver om Göran Persson. De tre övriga kvinnorna är Eva Helen Ulvros som skrivit om Carl Swartz, MarieLouise Samuelsson om Ernst Trygger och Lotta Gröning om Axel Pehrsson-Bramstorp. Dessa tre skriver om personer de tidigare knappast vetat något alls om. Ändå har det blivit bra böcker, genom att de med öppet sinne sökt ta till sig plus och minus med personerna ifråga.
Mitt intryck är snarast att de sämsta statsministerböckerna skrivits av författare som alltför mycket identifierat sig med den de skulle skildra, då blir boken mest en partsinlaga.
Det gäller främst professor Leif Lewins och radiochefen Mats Svegfors närmast vettlösa helgonskildringar av Arvid Lindman respektive Hjalmar Hammarskjöld (”Hungerskjöld”). Aftonbladets förre chefredaktör Rolf Alsing har skrivit om Tage Erlander, men att Alsing är värmlänning som Erlander är väl inget skäl att skriva en så dålig bok, ensidig och med mängder av sakfel.
Vardera statsministerboken är på 120, det vill säga att Erlander med 23 år som statsminister får samma utrymme som de som bara var regeringschef några få veckor eller månader. Det här leder till att för personer där statsministerinsatsen var mindre så blir det mer plats att skildra deras gärning före och efter. Men just de som är minst kända kan bli mest intressanta att läsa om, genom det funnits betydligt mindre skrivet om dem tidigare. Det hade inte kommit en enda bok om Felix Hamrin, statsminister sommaren 1932, dessförinnan finansminister med nerver av stål i valuta- och bankkriser, men 2010 kom två böcker om honom. Det har kommit flera biografier om Palme men ännu finns ingen riktigt bra biografi om Hjalmar Branting.
Den kanske bäste biografen i serien är historikern Gunnar Wetterberg som skrivit om Nils Edén, men så har han ju också tränat sig genom den stora biografin över Axel Oxenstierna. Wetterberg skriver om Edén: ”Det är fascinerande att raden av svenska statsministrar rymmer en så framgångsrik regeringschef och en så misslyckad partiledare, i en och samma person.” ”Att en analytiskt och retoriskt begåvad intellektuell fick möjlighet att som statsminister driva igenom en rad av tidens stora beslut är inget dåligt betyg åt det moderna politiska genombrottet.”
Historiker i USA men också andra gör ibland listor där presidenterna rangordnas. Harry Truman är ett exempel på en president som länge betraktade som grå och svag jämfört med före trädaren Roosevelt. Men undan har undan har han värderats upp och anses av många som en av USA:s mest beslutskapabla presidenter, därtill med oerhört färgstarka personliga anteckningar. Jag har ett antal favoriter bland dem (Jefferson, Madison, Lincoln, Wilson, Franklin D Roosevelt, Truman, Carter, Obama).
Om jag skulle göra en liknande lista för svenska statsministrar hamnar Nils Edén närmast självklart i topp, genom det var han som till slut kunde driva igenom demokrati i Sverige, efter en strid som varit längre och hårdare än i något annat nordiskt land. Som tvåa sätter jag Ingvar Carlsson, som på flera sätt inledde en förnyelse i Sverige i förhållande till den centralisering och myndighetsmakt som blivit alltmer tydlig. Han spelade en avgörande roll för att ersätta 30 års negativism med en mer positiv inställning till demokratiskt samarbete i Europa. Edén och Carlsson var alltså de bästa statsministrarna. Men inte de största politikerna och folkledarna. Där är självfallet Karl Staff och Hjalmar Branting främst, som de stora pionjärerna i kampen för folkstyre.
Det är viktigt att inse att jag när skrivit om statsministrarna utgår det från mina egna värderingar, jag visar mina sympatier och antipatier. Läsare med andra grundvärderingar och synsätt kan självfallet betygsätta regeringscheferna annorlunda.
Hans Lindblad
---
Väl bekomme. Flera av recensionerna finns även på denna blogg, länkar bland andra texter av Hans Lindblad.
HUR MÅNGA STATSMINISTRAR under 1900-talet KÄNNER DU TILL ?
Hur många kan du namnet på, på rak arm? Vem var Pehrson-Bramstorp? Vem var den senaste folkpartist som var statsminister?
Bonniers har gett ut en serie biografier över alla statsministrar från 1905 (Karl Staaff) och till och med Fredrik Reinfeldt. Inga tegelstenar, men intressanta nog. I vart fall de flesta. Hans Lindblad har recenserat dem i Gefle Dagblad.
Statsministrar under 100 år
Den här specialavdelningen kom till på grund av förre statsministern Ingvar Carlsson. Han fick läsa Hans Lindblads artiklar med avstamp från böckerna i Bonniers bokpaket "Sveriges statsministrar under 100 år" och tyckte att fler borde få chansen att läsa dem. Så här nedanför är de - och läs vidare här om bakgrunden till serien.
Statsministrar sedan 1905
Christian Lundeberg 1905 (ej med i serien)
Karl Staaff I 1905-06
Arvid Lindman I 1906-11
Karl Staaff II 1911-14
Hjalmar Hammarskjöld 1914-17
Carl Swartz 1917
Nils Edén 1917-20
Hjalmar Branting I 1920
Louis De Geer 1920-21
Oscar von Sydow 1921
Hjalmar Branting II 1921-23
Ernst Trygger 1923-24
Hjalmar Branting III 1924-25
Rickard Sandler 1925-26
Carl Gustaf Ekman I 1926-28
Arvid Lindman II 1928-30
Carl Gustaf Ekman II 1930-32
Felix Hamrin 1932
Per Albin Hansson I 1932-36
Axel Pehrsson-Bramstorp 1936
Per Albin Hansson II 1936-46 (samlingsregering 1939-45)
Tage Erlander 1946-1969
Olof Palme I 1969-76
Thorbjörn Fälldin I 1976-78
Ola Ullsten 1978-79
Thorbjörn Fälldin II 1979-82
Olof Palme II 1982-86
Ingvar Carlsson I 1986-91
Carl Bildt 1991-94
Ingvar Carlsson II 1994-96
Göran Persson 1996-2006
Fredrik Reinfeldt 2006-
Under ett halvt år skrev Hans Lindblad en rad artiklar om Sveriges statsministrar under 100 år, med avstamp från de 22 böckerna i paketet "Sveriges statsministrar under 100 år". Artiklarna publicerades i Gefle Dagblad och blev väldigt uppskattade. Vi har nu samlat dem här för att ni ska kunna ta del av dem igen. Initiativet till detta kom faktiskt från tidigare statsministern Ingvar Carlsson efter ett besök i Gävle i april 2011 då han var i Gävle för att tala utanför museet 25 år efter Tjernobyl.
Efter sitt besök skriver han i ett mejl till Hans Lindblad:
” Hans
Det var trevligt att mötas igen vid mitt senaste möte i Gävle. Ett stort tack för att jag sedan fick ta del av dina kulturartiklar i Gefle Dagblad. Dina analyser, kommentarer och tillägg i form av fakta var synnerligen läsvärda. Ingrid och jag har haft stor behållning av att läsa dem. Med all respekt för Gefle Dagblad vore det ändå värdefullt om de nådde en ännu större läsekrets”.
Här nedanför är ett förord av Hans Lindblad som berättar mer om artiklarnas bakgrund.
..........................................................
”Sveriges statsministrar under 100 år” gavs ut 2010 som 22 böcker från Albert Bonniers förlag. Som veterligt enda svenska tidning kom Gefle Dagblad att skriva om samtliga dessa regeringschefer. Det skedde oftast som söndagsläsning på kultursidorna.
Böckerna såldes inte en och en utan endast som helt paket. När de kom frågade dåvarande kulturredaktören Björn Widegren om jag ville ta några av de äldre statsministrarna så skulle han skriva om ett par tre stycken senare. Min första artikel, med rubriken ”Ge Branting en gata i Gävle!” infördes 22 juni 2010, därnäst ”Sämsta statsministerboken” (om Arvid Lindman). Det kom positiva läsarreaktioner, så Björn undrade om jag kunde ta hela lådan. Det var ännu inte sagt att alla 22 skulle behandlas. Men just läsarreaktioner gjorde att det kändes naturligt att skriva om fler och när jag skrivit om de flesta var det enkelt att också ta med resten. Sista artikeln i serien, ”Per Albin, folkhemmet och kriget” infördes 19 december 2010.
I några fall behandlade jag två statsministrar i samma artikel. Ganska tidigt, innan vi visste alla skulle komma att skildras skrev jag en gemensam artikel om Nils Edén och Carl Gustaf Ekman. Båda borde ha behandlas mer ingående. Edén genom det var han som drev igenom parlamentarismen och därefter 1918 kunde lägga fram förslaget om allmän och lika rösträtt till riksdag, kommuner och landsting. Ekman dominerade genom sin vågmästarställning andra halvan av 20-talet, därtill en gärning med åtskillig dramatik.
De flesta av statsministrarna hade jag ju synpunkter på sedan länge. Så i praktiken kom mina artiklar nog mer att basera på det jag redan visste än om det som respektive bok behandlade. Det var väl självklart att i en provinstidning som GD ta upp de relationer som funnits mellan statsministrar och Gävle/Gävleborg, oftast sådant som inte alls finns i böckerna.
Jag tycker att de valda författarna till biografierna har skiftande kvalitet. Flera böcker är bra eller rentav mycket bra, några sämre och ett par riktigt undermåliga.
Bonniers valde att inskränka sig till de senaste hundra årens statsministrar. Men statsministerämbetet inrättades 1876, tio år efter att tvåkammarriksdagen efterträtt de fyra stånden. Regeringscheferna de 30 första åren kommer alltså inte med. Det ger det paradoxala resultatet att förste statsministern, giganten Louis De Geer, inte kommer med, däremot hans skäligen obetydlige son med samma namn, kortvarig och misslyckad regeringschef knappt fyra månader 1920-21.
Övriga statsministrar fram till 1905 var Almkvist, Posse, Thyselius, Themptander, Gillis Bildt (statsminister 1888-89 och farfars farfar till dagens Carl Bildt), Åkerhielm, Boström, von Otter, Ramstedt och Lundeberg. Därmed blev det ingen statsministerbok om den ende regeringschefen från Gästrikland, förstakammarhögerns ledare Christian Lundeberg, chef för Forsbacka bruk och 1905 statsminister i den samlingsregering som förhandlade med Norge om unionsupplösning. Jag kom dock att skriva om honom på hundraårsdagen av det dramatiska förstakammarvalet 1911 då han slogs ut av egna men räddades genom en förfelad röstkupp av socialdemokraterna.
Två statsministrar satt på första kammarens Gävleborgsbänk. Arvid Lindman hade dock redan lämnat länet och posten som chef för Iggesunds bruk innan han första gången blev regeringschef. Rickard Sandler var lärare vid legendariska Brunnsviks folkhögskola i Dalarna när han valdes in för Gävle i första kammaren 1919, sedan för länet från 1922 till sin bortgång 1964. Han efterträdde Branting som statsminister 1925. Han var senare Gävlebo, som landshövding 1941-50. Oscar von Sydow, statsminister februari-oktober 1921, hade tio år tidigare varit tillförordnad landshövding i Gävle.
Palme, Fälldin, Ullsten, Carlsson, Bildt och Persson har jag haft direkt kontakt med, Ullsten under mer än 50 år och satt i två utredningar ihop med Bildt.
Men generellt gäller att vi vet mer om äldre statsministrar än om nya. Genom olika aktörers brev, dagböcker och andra utsagor vet vi nu mer om äldre statsministrar än deras samtid kände till. Bildts, Göran Perssons och Reinfeldts eventuella psykoser, kärleksaffärer och personliga kriser kommer att bli kända först senare. Däremot skulle det knappast idag gå att hemlighålla så starka personstrider som mellan Wigforss och Möller i Per Albins och Erlanders regeringar.
Statsministerrollen har kommit förändrats ganska mycket sedan 1905. Antalet departement och statsråd har ökat. Fram till andra världskriget hade flertalet departement några tiotal anställda. Regeringskansliet har blivit enormt mycket större omfattar idag (inklusive UD:s ambassader) omkring 4500 personer.
Som statsminister hade Tage Erlander en kvinnlig sekreterare och en manlig vaktmästare när han 1953 anställde Olof Palme som talskrivare och politisk rådgivare. Idag finns en stor statsrådsberedning som till stora delar tagit över finansdepartementets roll övervakare över alla departement. Den nya budgetordningen har stärkt regeringen och därmed statsministern.
Den mediala bevakningen har blivit mycket snabbare, tuffare och även mer närgången. Idag skulle ingen statsminister utan allmänhetens kännedom som Per Albin kunna ha två familjer, toppat av under de sista tio åren uppträda landet runt i sällskap med en 25 år yngre älskarinna. Tidningarna höll tyst om sådant på den tiden, liksom om att prins Bertil, för att som syskonen slippa förlora prinstitel och apanage, valde att leva ihop ogift med sin Lilian.
Genom EU tvingas nutida regeringschefer agera, nästan dag från dag, på en europeisk arena. Länge dominerades statsministerns arbete av inrikesfrågor, åtminstone i fredstid. Tage Erlander kom att ägna stort intresse åt nära kontakter med de nordiska grannländerna. Dagens statsministrar måste i EU tänka på det samlade Europas bästa. Det finns då anledning att påminna om pionjärinsats redan på 20-talet. Hjalmar Branting lade under sina två sista regeringar mer kraft och intresse åt sin roll som europeisk politiker än som svensk. Det var ju därför han fick Nobels fredspris.
I fördemokratisk tid var statsråden formellt rådgivare åt den regerande kungen, medan regeringen efter parlamentarismens införande har sin bas i riksdagen. Karl Staaff menade med brittisk förebild att regeringschefen själv ska utse sina statsråd, de namnfrågorna behandlas inte i partiorganen.
I koalitionsregeringar är det ledaren för respektive parti som utser sina statsråd. Statsministern är praktiskt taget alltid ordförande i det största partiet, men i rollen som regeringschef måste han lägga stort vikt vid att alla ingående partier känner att de får rimligt inflytande.
Per Albin Hansson hade helst velat fortsätta att leda en samlingsregering också sedan kriget var över, men hans partivänner sade nej, främst för att man önskade föra en mer socialistisk politik, särskilt i näringspolitiken.
Tage Erlander kunde ibland inför partivännerna förklara att 50-talets koalition med bondeförbundet gjorde att vissa av det egna partiets förslag inte kunde bli regeringens. Om det var saker kongressen uttalat sig för men som Erlander inte själv kände för var det naturligtvis praktiskt för honom att kunna hänvisa till koalitionspartnern. I verkligheten är det nog så att just koalitioner ökar en partiledares inflytande gentemot det egna partiet.
Palme och sedan Anna Lindh mördades, trots att de i princip skulle ha livvaktsskydd. Säkerheten har sedan prioriterats hårdare, men det betyder också att det blivit svårare för enskilda att kunna tala direkt med regeringschefen.
Sverige är ju ensamt land i Norden att aldrig ha haft en kvinnlig regeringschef. Så alla seriens statsministrar är män. Det är anmärkningsvärt av förlaget att de alla flesta statsministrarna skildras av män. Bara fyra av de 22 böckerna har kvinnliga författare.
Annika Ström Melin skriver om Göran Persson. De tre övriga kvinnorna är Eva Helen Ulvros som skrivit om Carl Swartz, MarieLouise Samuelsson om Ernst Trygger och Lotta Gröning om Axel Pehrsson-Bramstorp. Dessa tre skriver om personer de tidigare knappast vetat något alls om. Ändå har det blivit bra böcker, genom att de med öppet sinne sökt ta till sig plus och minus med personerna ifråga.
Mitt intryck är snarast att de sämsta statsministerböckerna skrivits av författare som alltför mycket identifierat sig med den de skulle skildra, då blir boken mest en partsinlaga.
Det gäller främst professor Leif Lewins och radiochefen Mats Svegfors närmast vettlösa helgonskildringar av Arvid Lindman respektive Hjalmar Hammarskjöld (”Hungerskjöld”). Aftonbladets förre chefredaktör Rolf Alsing har skrivit om Tage Erlander, men att Alsing är värmlänning som Erlander är väl inget skäl att skriva en så dålig bok, ensidig och med mängder av sakfel.
Vardera statsministerboken är på 120, det vill säga att Erlander med 23 år som statsminister får samma utrymme som de som bara var regeringschef några få veckor eller månader. Det här leder till att för personer där statsministerinsatsen var mindre så blir det mer plats att skildra deras gärning före och efter. Men just de som är minst kända kan bli mest intressanta att läsa om, genom det funnits betydligt mindre skrivet om dem tidigare. Det hade inte kommit en enda bok om Felix Hamrin, statsminister sommaren 1932, dessförinnan finansminister med nerver av stål i valuta- och bankkriser, men 2010 kom två böcker om honom. Det har kommit flera biografier om Palme men ännu finns ingen riktigt bra biografi om Hjalmar Branting.
Den kanske bäste biografen i serien är historikern Gunnar Wetterberg som skrivit om Nils Edén, men så har han ju också tränat sig genom den stora biografin över Axel Oxenstierna. Wetterberg skriver om Edén: ”Det är fascinerande att raden av svenska statsministrar rymmer en så framgångsrik regeringschef och en så misslyckad partiledare, i en och samma person.” ”Att en analytiskt och retoriskt begåvad intellektuell fick möjlighet att som statsminister driva igenom en rad av tidens stora beslut är inget dåligt betyg åt det moderna politiska genombrottet.”
Historiker i USA men också andra gör ibland listor där presidenterna rangordnas. Harry Truman är ett exempel på en president som länge betraktade som grå och svag jämfört med före trädaren Roosevelt. Men undan har undan har han värderats upp och anses av många som en av USA:s mest beslutskapabla presidenter, därtill med oerhört färgstarka personliga anteckningar. Jag har ett antal favoriter bland dem (Jefferson, Madison, Lincoln, Wilson, Franklin D Roosevelt, Truman, Carter, Obama).
Om jag skulle göra en liknande lista för svenska statsministrar hamnar Nils Edén närmast självklart i topp, genom det var han som till slut kunde driva igenom demokrati i Sverige, efter en strid som varit längre och hårdare än i något annat nordiskt land. Som tvåa sätter jag Ingvar Carlsson, som på flera sätt inledde en förnyelse i Sverige i förhållande till den centralisering och myndighetsmakt som blivit alltmer tydlig. Han spelade en avgörande roll för att ersätta 30 års negativism med en mer positiv inställning till demokratiskt samarbete i Europa. Edén och Carlsson var alltså de bästa statsministrarna. Men inte de största politikerna och folkledarna. Där är självfallet Karl Staff och Hjalmar Branting främst, som de stora pionjärerna i kampen för folkstyre.
Det är viktigt att inse att jag när skrivit om statsministrarna utgår det från mina egna värderingar, jag visar mina sympatier och antipatier. Läsare med andra grundvärderingar och synsätt kan självfallet betygsätta regeringscheferna annorlunda.
Hans Lindblad
---
Väl bekomme. Flera av recensionerna finns även på denna blogg, länkar bland andra texter av Hans Lindblad.
07 december 2010
En statsminister med 88% opposition
Visst låter det intressant, en regering och en statsminister som regerar med ca 12 % med sig och 88% emot sig, dvs i opposition. Här ger Hans Lindblad en inblick i vad som får betecknas som nutidshistoria. Av många ändå bortglömd eller aldrig upplevd, men oerhört intressant också sett i perspektiv av dagens situation i Sverige. Regeringar kan faktiskt, i vissa fall, fungera med smal parlamentarisk bas. Om de är väl sammansvetsade och har en skicklig statsminister.
Var så goda, Hans Lindblad om Ola Ullstens regering, den senaste som letts av en folkpartist.
När Ullsten bildade regering
förf MATS BERGSTRAND, i serien Sveriges statsministrar under 100 år – Ola Ullsten
(Albert Bonniers förlag)
Min vän Olle Wästberg har berättat att han vid tiden för Ola Ullstens folkpartiregering 1978-79 hade besök av en delegation från det auktoritärt styrda Pakistan. Deltagarna visste inte så mycket om svensk politik och frågade Olle: ”Finns det någon opposition i det här landet?” ”Ja”, svarade Olle. ”Hur stor är den?” ”88 procent.”
Ola Ullsten (född i Umeå 1931) fick talmannens uppdrag att bilda regering när ministären Fälldin 1978 föll på kärnkraftfrågan. Allmänheten hade plågats av att åse ändlösa förhandlingar i regeringen och slutligen dess sammanbrott.
I stället kom Ullstens regering som verkade effektiv och beslutskompetent. Statsråden tillhörde samma parti och hade stor samsyn. Och i den mån de ändå hade behov av betänketid var det till skillnad från i den föregående regeringen inget parti som för att vinna poäng berättade sin version om hur turerna gick.
Fälldinregeringen sprack alltså på energifrågan. Olof Palme lyckades övertyga sin riksdagsgrupp, just med hänvisning till energifrågan, att lägga ned sina röster och därmed möjliggöra Ullstens regering. Palme fick i efterhand mycket kritik i partiet för detta. Sannolikt var folkpartiregeringen en av orsakerna till att socialdemokratin förlorade också 1979. Det skulle sedan dröja till 2010 innan partiet åter misslyckades med att återerövra en förlorad regeringsmakt.
När talmannen gav Ullsten i uppdrag att bilda regering var utgångspunkten att den som huvuduppgift skulle ha att hantera energipolitiken. Utöver Centern var det bara Vänsterpartiet som ville stoppa befintliga kärnkraftverk och avbryta pågående byggen. Socialdemokraterna och Moderaterna ville ha totalt 13 aggregat medan Folkpartiet drev linjen om elva.
Med bara 39 av riksdagens 349 mandat bakom sig var regeringen Ullsten naturligtvis parlamentariskt svag. Men om en regering är stark eller svag beror också på hur den fungerar internt. När Olof Palme förlorade valet 1976 var det slutet på ett 44-årigt socialdemokratiskt regeringsinnehav. Centern, Moderaterna och Folkpartiet kunde bilda en länge åtrådd majoritetsregering, men vad hjälpte det när regeringen var så splittrad i energipolitiken att den avgick redan efter två år? En regering kan alltså vara parlamentariskt stark men ändå politiskt svag.
Paradoxalt nog blev Ullstenregeringes största problem kanske att den blev för populär. Folkpartiets opinionssiffror steg kraftigt, så bara för att skada regeringen röstade moderater och centerpartister emot förslag som de varit för i den föregående regeringen, däribland marginalskattesänkningar och jämställdhetslag.
Ullstens regering hade som sin främsta uppgift att få till stånd ett långsiktigt energibeslut. Men i och med att Palme bytte fot efter haveriet i kärnkraftverket i Harrisburg och förordade en folkomröstning så förändrades läget. Energibeslutet senarelades, men genom att folkomröstningen 1980 skulle avgöra frågan blev det möjligt för de tre partierna att gå till val 1979 på att bilda ny regering. Energifrågan lades ju direkt på väljarna och inte längre på regeringen.
I Bonniers serie om de senaste hundra årens statsministrar är boken om Ullsten skriven av Mats Bergstrand, tidigare ansvarig för DN-debatt. Han berättar att Ullsten i unga år tyckte att det måste vara något fel i förtalet mot Carl Ekmans minoritetsregerande på 20- och 30-talen. Ekman fick ju riksdagsmajoritet för de flesta av sina förslag. Att det kunde vara olika majoriteter i olika beslut gjorde väl riksdagen mer vital.
Sedan enkammarriksdagens införande 1971 har det bara funnits tre majoritetsregeringar, Fälldins första och andra regeringar (som båda upplöstes i oenighet) och Reinfeldts första regering 2006-10.
Det sägs ofta att socialdemokraterna haft kommunisterna som del i regeringsunderlaget. Men också de har använt sig av hoppande majoriteter. Till frågor där man fått igenom sina förslag enbart med stöd av moderaterna hör bistånd, flyktingpolitik, energipolitik och delar av familjepolitiken.
Majoritetsregeringar vet i förväg att de får igenom sina förslag i riksdagen, som då blir ett slags ”transportkompani”. Enpartiregeringar har lättare att fungera som lag (men inte alltid, som vi vet genom bataljerna mellan Wigforss och Möller.) Men en koalition som samtidigt är i minoritet (som i dag) har båda nackdelarna.
När Ullsten fick talmannens uppdrag att bilda regering avböjde han medverkan av moderaterna. Just för att om en koalition först måste förhandla fram en egen linje blir det nog svårare att i nästa led behöva förhandla också i riksdagen. Socialdemokraterna hade heller inte släppt fram en sådan regering.
Ola Ullsten hör de till politiker som menat att hård blockpolitik i längden är till skada för landet. Liksom Gunnar Helén och Bengt Westerberg har han visat sympati för ett organiserat samarbete med socialdemokraterna, men då självklart inte för socialisering.
Bergstrand noterar att en kärnkraftsolycka i USA förstörde Ullstens planer både som sak- och samarbetspolitiker. Ingvar Carlsson uttryckte det som att Ullsten hade otur. ”Och en bra statsminister har inte otur.”
En undran nog många hade, när Ullsten skulle bilda en egen regering, var om ett så pass litet parti kunde ha tillräckligt många kvalificerade statsrådskandidater. Med tanke på behovet av förhandlingar i riksdagsutskott ville han undvika att ta för många från riksdagsgruppen. Hans Blix, doktor i folkrätt och med stor internationell förhandlingsvana, blev en mycket kvalificerad utrikesminister. (Bergstrand tar dock fel när han skriver att Blix tackade nej till att 1962 bli ordförande i ungdomsförbundet efter Per Ahlmark, Blix avböjde gången innan.) Sjukvårdsminister Hedda Lindahl från Alingsås ”blev en omedelbar succé med oanade PR-talanger”, skriver Bergstrand. Det visar hur svårt det är att i förväg veta vilka statsråd som lyckas eller inte. I perspektiv kan nog sägas att Ola Ullsten fick mindre anledning än senare Göran Persson och Reinfeldt att ångra en del ministerutnämningar...
Ullsten blev 1979 utrikesminister i Fälldins nästa regering. När han 1983 lämnat över partiledarskapet till Bengt Westerberg blev han ambassadör i först Ottawa och sedan Rom. I Ottawa kom han att bilda ny familj, och vid hans pensionering flyttade de tillbaka till Kanada. Han har sedan ingått i internationella kommissioner rörande miljö och klimat, bland annat regnskogar. Han har kvar sommarhus på södra Gotland, där vi träffats på senare år med anledning av en bok han skriver om sina politiska erfarenheter. Han ser mycket avspänt på sina regeringsår. Det jag, utöver underfundig humor, egentligen under de omkring 50 år vi känt varandra tyckt vara mest utmärkande för honom är just lugn och goda nerver, Andra politiker, även statsministrar, har nog ofta haft mindre av det men i gengäld kunnat visa mer känsla och lidelse. Det är väl en smaksak vilket som är bäst.
I flera årtionden har jag talat väl om minoritetsregeringar i mitten, med Ekmans och Ullstens regeringar som exempel.
Jag har sett övervärderade majoritetsregeringar. Men senare års erfarenheter av globaliserad ekonomi och kriser gör att jag nog måste erkänna att inte ens pigga minoritetsregeringar kan vara som förr. Valuta- och aktiemarknader blir alldeles för oroliga i ett land där regeringen inte har ett säkert stöd i parlamentet.
Det andra är att med EU har regeringen också att agera på en europeisk arena, och då bör den helst företräda en rejäl del av väljarkåren.
Hans Lindblad
Var så goda, Hans Lindblad om Ola Ullstens regering, den senaste som letts av en folkpartist.
När Ullsten bildade regering
förf MATS BERGSTRAND, i serien Sveriges statsministrar under 100 år – Ola Ullsten
(Albert Bonniers förlag)
Min vän Olle Wästberg har berättat att han vid tiden för Ola Ullstens folkpartiregering 1978-79 hade besök av en delegation från det auktoritärt styrda Pakistan. Deltagarna visste inte så mycket om svensk politik och frågade Olle: ”Finns det någon opposition i det här landet?” ”Ja”, svarade Olle. ”Hur stor är den?” ”88 procent.”
Ola Ullsten (född i Umeå 1931) fick talmannens uppdrag att bilda regering när ministären Fälldin 1978 föll på kärnkraftfrågan. Allmänheten hade plågats av att åse ändlösa förhandlingar i regeringen och slutligen dess sammanbrott.
I stället kom Ullstens regering som verkade effektiv och beslutskompetent. Statsråden tillhörde samma parti och hade stor samsyn. Och i den mån de ändå hade behov av betänketid var det till skillnad från i den föregående regeringen inget parti som för att vinna poäng berättade sin version om hur turerna gick.
Fälldinregeringen sprack alltså på energifrågan. Olof Palme lyckades övertyga sin riksdagsgrupp, just med hänvisning till energifrågan, att lägga ned sina röster och därmed möjliggöra Ullstens regering. Palme fick i efterhand mycket kritik i partiet för detta. Sannolikt var folkpartiregeringen en av orsakerna till att socialdemokratin förlorade också 1979. Det skulle sedan dröja till 2010 innan partiet åter misslyckades med att återerövra en förlorad regeringsmakt.
När talmannen gav Ullsten i uppdrag att bilda regering var utgångspunkten att den som huvuduppgift skulle ha att hantera energipolitiken. Utöver Centern var det bara Vänsterpartiet som ville stoppa befintliga kärnkraftverk och avbryta pågående byggen. Socialdemokraterna och Moderaterna ville ha totalt 13 aggregat medan Folkpartiet drev linjen om elva.
Med bara 39 av riksdagens 349 mandat bakom sig var regeringen Ullsten naturligtvis parlamentariskt svag. Men om en regering är stark eller svag beror också på hur den fungerar internt. När Olof Palme förlorade valet 1976 var det slutet på ett 44-årigt socialdemokratiskt regeringsinnehav. Centern, Moderaterna och Folkpartiet kunde bilda en länge åtrådd majoritetsregering, men vad hjälpte det när regeringen var så splittrad i energipolitiken att den avgick redan efter två år? En regering kan alltså vara parlamentariskt stark men ändå politiskt svag.
Paradoxalt nog blev Ullstenregeringes största problem kanske att den blev för populär. Folkpartiets opinionssiffror steg kraftigt, så bara för att skada regeringen röstade moderater och centerpartister emot förslag som de varit för i den föregående regeringen, däribland marginalskattesänkningar och jämställdhetslag.
Ullstens regering hade som sin främsta uppgift att få till stånd ett långsiktigt energibeslut. Men i och med att Palme bytte fot efter haveriet i kärnkraftverket i Harrisburg och förordade en folkomröstning så förändrades läget. Energibeslutet senarelades, men genom att folkomröstningen 1980 skulle avgöra frågan blev det möjligt för de tre partierna att gå till val 1979 på att bilda ny regering. Energifrågan lades ju direkt på väljarna och inte längre på regeringen.
I Bonniers serie om de senaste hundra årens statsministrar är boken om Ullsten skriven av Mats Bergstrand, tidigare ansvarig för DN-debatt. Han berättar att Ullsten i unga år tyckte att det måste vara något fel i förtalet mot Carl Ekmans minoritetsregerande på 20- och 30-talen. Ekman fick ju riksdagsmajoritet för de flesta av sina förslag. Att det kunde vara olika majoriteter i olika beslut gjorde väl riksdagen mer vital.
Sedan enkammarriksdagens införande 1971 har det bara funnits tre majoritetsregeringar, Fälldins första och andra regeringar (som båda upplöstes i oenighet) och Reinfeldts första regering 2006-10.
Det sägs ofta att socialdemokraterna haft kommunisterna som del i regeringsunderlaget. Men också de har använt sig av hoppande majoriteter. Till frågor där man fått igenom sina förslag enbart med stöd av moderaterna hör bistånd, flyktingpolitik, energipolitik och delar av familjepolitiken.
Majoritetsregeringar vet i förväg att de får igenom sina förslag i riksdagen, som då blir ett slags ”transportkompani”. Enpartiregeringar har lättare att fungera som lag (men inte alltid, som vi vet genom bataljerna mellan Wigforss och Möller.) Men en koalition som samtidigt är i minoritet (som i dag) har båda nackdelarna.
När Ullsten fick talmannens uppdrag att bilda regering avböjde han medverkan av moderaterna. Just för att om en koalition först måste förhandla fram en egen linje blir det nog svårare att i nästa led behöva förhandla också i riksdagen. Socialdemokraterna hade heller inte släppt fram en sådan regering.
Ola Ullsten hör de till politiker som menat att hård blockpolitik i längden är till skada för landet. Liksom Gunnar Helén och Bengt Westerberg har han visat sympati för ett organiserat samarbete med socialdemokraterna, men då självklart inte för socialisering.
Bergstrand noterar att en kärnkraftsolycka i USA förstörde Ullstens planer både som sak- och samarbetspolitiker. Ingvar Carlsson uttryckte det som att Ullsten hade otur. ”Och en bra statsminister har inte otur.”
En undran nog många hade, när Ullsten skulle bilda en egen regering, var om ett så pass litet parti kunde ha tillräckligt många kvalificerade statsrådskandidater. Med tanke på behovet av förhandlingar i riksdagsutskott ville han undvika att ta för många från riksdagsgruppen. Hans Blix, doktor i folkrätt och med stor internationell förhandlingsvana, blev en mycket kvalificerad utrikesminister. (Bergstrand tar dock fel när han skriver att Blix tackade nej till att 1962 bli ordförande i ungdomsförbundet efter Per Ahlmark, Blix avböjde gången innan.) Sjukvårdsminister Hedda Lindahl från Alingsås ”blev en omedelbar succé med oanade PR-talanger”, skriver Bergstrand. Det visar hur svårt det är att i förväg veta vilka statsråd som lyckas eller inte. I perspektiv kan nog sägas att Ola Ullsten fick mindre anledning än senare Göran Persson och Reinfeldt att ångra en del ministerutnämningar...
Ullsten blev 1979 utrikesminister i Fälldins nästa regering. När han 1983 lämnat över partiledarskapet till Bengt Westerberg blev han ambassadör i först Ottawa och sedan Rom. I Ottawa kom han att bilda ny familj, och vid hans pensionering flyttade de tillbaka till Kanada. Han har sedan ingått i internationella kommissioner rörande miljö och klimat, bland annat regnskogar. Han har kvar sommarhus på södra Gotland, där vi träffats på senare år med anledning av en bok han skriver om sina politiska erfarenheter. Han ser mycket avspänt på sina regeringsår. Det jag, utöver underfundig humor, egentligen under de omkring 50 år vi känt varandra tyckt vara mest utmärkande för honom är just lugn och goda nerver, Andra politiker, även statsministrar, har nog ofta haft mindre av det men i gengäld kunnat visa mer känsla och lidelse. Det är väl en smaksak vilket som är bäst.
I flera årtionden har jag talat väl om minoritetsregeringar i mitten, med Ekmans och Ullstens regeringar som exempel.
Jag har sett övervärderade majoritetsregeringar. Men senare års erfarenheter av globaliserad ekonomi och kriser gör att jag nog måste erkänna att inte ens pigga minoritetsregeringar kan vara som förr. Valuta- och aktiemarknader blir alldeles för oroliga i ett land där regeringen inte har ett säkert stöd i parlamentet.
Det andra är att med EU har regeringen också att agera på en europeisk arena, och då bör den helst företräda en rejäl del av väljarkåren.
Hans Lindblad
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)