Makt korrumperar, en alltid aktuell sanning. (jfr A Borg och A Sundström)

Makt korrumperar, så sa Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet). Det är ett kallt konstaterande, som har ständig aktualitet. Som vanliga medborgare måste vi ständigt ha det i minne, för de som har makt i något avseende, de "glömmer" eller förnekar att det skulle gälla dem. Politiker som kommit sig upp på höjderna glömmer sina ideal och sina ideologier, och hoppar de av eller blir de avsatta så är många snara att utnyttja sin forna makt och sina förbindelser och kontakter för att skaffa sig lönsamma uppdrag.

Nu avslöjas det att Anders Sundström, bl a f d s-minister och nu ordförande i Swedbank och KF (lönsamma "reträttposter" för sossepolitiker) liksom Sparbanken Nord/Pitedalens sparbank minsann inte bara umgås med s.k. näringslivshöjdare, som knappast delar den ideologi som en sossepolitiker i toppositioner förväntas ha (men som hen nog lämnat) utan också helt "fördomsfritt" (skamlöst, skulle nog många mena) utnyttjar de olika förmåner som han kan få i sitt nya umgänge av kompisar som badar i pengar.

Så här skriver Dagens industri, med uppgifter från SvD/N360. "SCA:s företagsplan har använts för privatresor av Anders Sundström, ordförande i Swedbank, KF och tills nyligen Folksam, tillika jaktkompis med SCA-vd:n Jan Johansson."" Anders Sundström gjort ett tvåsiffrigt antal resor med SCA:s privatjet, enligt flera källor. Bland annat har Anders Sundström fått åka planet flera år i rad för transport till en årlig dovhjortsjakt i Skåne.

Anders Sundström och SCA-chefen Jan Johansson uppges vara gamla bekanta. Samtidigt är relationen pikant med tanke på Swedbanks rivalitet med Handelsbanken, som kontrolleras av SCA:s storägare Industrivärden.
Anders Sundström är tidigare socialdemokratisk minister och tillfrågades att ta över partiledarposten för S men tackade nej. Hans uppdrag för folkrörelseanknutna KF och Folksam andas långt ifrån jaktresor i privatjet.

Di har tidigare avslöjat att SCA:s VD Jan Johansson  låtit sin fru flyga i SCA-planet på privatresor till Dubai, Barcelona och Nice.
Jag anser att SCA:s VD:s privata utnyttjande av firmans jetplan för frun i sig är illa nog.
Men Anders Sundströms resor är än värre, och systematiska, genom att han nått sin nuvarande maktställning genom sin politiska bakgrund som socialdemokrat (kommunalråd, minister etc) med åsikter om minskade skillnader i samhället, rättvisa och socialt ansvar. Och det var inte länge sedan han var aktuell i diskussionerna om ny partiledare för socialdemokraterna. 

Jag blev en gång i tiden (några decennier tillbaka) uppringd av en kvällstidningsjournalist (och även av en annan journalist, som numera sen länge är känd och storsäljande deckarförfattare) om jag, som då var känd som skarp och aktiv oppositionspolitiker (fp) i Piteå, hade några saftiga avslöjanden betr Anders Sundström t ex om hans privatliv eller agerande som kunde ses som omoraliskt i hans kommunalrådsroll. Nej, svarade jag, politiskt är jag väldigt kritisk, men hans privatliv vet jag inget om och bryr mig inte om. Inte heller kan jag anklaga honom för maktkorruption eller något skumt ekonomiskt för hans egen vinning.

Nu kan jag bara konstatera att Sundström privat lämnat de socialdemokratiska värderingar som han hade en gång, och som s än idag gärna hävdar. Att han låtit makten korrumpera sig. Vilket tid efter annan olika journalister kan avslöja. 

I sammanhanget kan jag påminna om att kontakterna mellan näringslivets höjdare, inte minst Wallenbergs, och socialdemokratin varit täta och utan ideologiska "fördomar" och utnyttjats av båda sidor. Sträng t ex gillade att kunna ringa Wallenbergs och vice versa, och komma överens. Sämre, betydligt sämre var det med kontakterna mellan s-topparna och småföretagarna. På senare år har det till och från ifrågasatts om inte fd ministrar o likn borde sitta i karantän några år innan de går till poster inom företag som är beroende av politiska beslut. Detta då ex-ministrar sitter inne både med kunskaper som gör dem jäviga i någon mening och dessutom har kontakter som näringslivet gärna betalar för att kunna påverka. Insiderinformation från avhoppare ger bra pengar.

Och vad läser jag då mera idag? Jo, Anders Borg, helt nyligen finansminister (m) ska börja tjäna pengar på att vara styrelseproffs i storbolag. Di skriver att ex-ministern ska  ta plats i styrelserna för Kinnevik respektive sfärens telekombolag Millicom.styrelse. Med hans oöverträffade marknadsinsikt och globala perspektiv kommer han att bidra med unik kompetens till styrelsen. I ett skede när vi förstärker vår närvaro på utvecklingsmarknader ser jag fram emot att arbeta med Anders Borg för att bygga ett ännu starkare Kinnevik", säger Cristina Stenbeck, ordförande i valberedningen och styrelseordförande i Kinnevik.
 Jojo, Stenbeckssfären har ju inte heller tidigare varit sen att rekrytera en avgången minister, Björn Rosengren (s). Ideologiskt är måhända inte det avhoppet så stort, men ändå, Anders Borg sitter ju på kunskaper (och kontakter) från sin ministertid, som inte ska byta sida. Dvs från vald politiker till att lotsa fram ett par bolag i den politiska djungeln. Nu avser Anders Borg att använda sin maktställning som politiker för att tjäna pengar själv och åt privata företag.

Nu lyfter Göran Persson ett varnande finger åt Anders Borg, Han säger att Borg kan bli misstänkliggjord. Och han tycker att en karenstid på ett år borde vara rimlig för Borg. Riktigt. Samtidigt så var ju inte Persson själv mera blyg än att han själv raskt tog på sig lobbyistuppdrag, för att tjäna pengar på sina ministerkunskaper. Ack, ja. 
I och för sig är det inget fel i att arbeta i privata företag, tvärtom, men inte genom att utnyttja i tid närliggande makt och insiderkunskap etc från politikertiden.

Makt korrumperar. Nu som tidigare. Låt oss inte blunda, utan vara medvetna om detta. 

Schlaug om sidbytaren Östros

"Gamle" mp-språkröret Birger Schlaug har kommenterat Thomas Östros (s?) sidbyte till Bankföreningen. Läs- och tänkvärt. Därför ger jag gärna länken till hans kommentar.

På Schlaugs blogg skrev jag en kommentar. (Här något skrivfel rättat.)
Ja du Birger, nog är det, som du skriver att en del, ja alltför många, av dagens politiker är mera av spelare och karriärister än djupt övertygade om sin ideologi. Om de ens haft någon, annat än som ett eko av ett reklamblad avsett för lättlurade. Till en början kan de verka duktiga och "bra", men med tiden visar det sig att de kan ha många ansikten. Och att de inte biter den hand som föder dem. Spec om födan är rikligt tilltagen.

---Vilket den brukar vara när f.d. toppolitiker går till näringslivet eller dess lobbyorganisationer som dess PR-män/kvinnor.

Lobbyisters och påtryckares julafton

En kortis. Är det fler som slagits av att det är högsäsong nu med utspel från intressegrupper, lobbyister och myndigheter med för den delen? Än mera än när det är dags för årsbudgeten.
Nu får vi veta hur viktigt det är med mera pengar till den och den saken. Hur mycket mer personal som behövs. Och alla vill de på verka partierna. Ofta så lyckas de också ragga upp någon riksdagsman, som är villig att stödja dem.

Kan det möjligen bero på att det är val på gång?
Lobbyisters och påtryckares julafton. Och politiserande myndigheters chans att ta makten över politiken. Mera pengar och lagar som ger fler möjligheter att övervaka oss små medborgare.

Till förfång för den enskilde.

Lagtrots, för demokratins skull

Anders Widén har, som vanligt, massor av tänkvärda funderingar på sin blogg och i bloggposten den 19 mars om ansvar.
http://djingis.blogspot.com/2009/03/att-ta-ansvar-ar-det-att-havda-en-hogre.html

Han diskuterar där bl a tankar av Henry David Thoreau, som redan för 160 år sedan skrev om hur man genom "civilt motstånd" kunde skapa förändring.

Jag är en laglydig människa. I vart fall har jag försökt vara det, i medvetande om att lagar stiftas ju av en demokratiskt vald riksdag. Även om jag inte alltid instämt i hur lagarna utformats.

Så har det varit. Ändå har jag sedan länge sett en fråga där jag kunnat försvara lagtrots. Det är då folk (ofta äldre tanter med sann människokärlek) gömmer flyktingar som hotas av utvisning, och där varje normal människa inte kan se att flyktingarna gjort något annat ont än att de fötts i fel land, i ett land med odemokratisk regim.

Nu glider jag dock alltmer över till detta oerhörda att lagtrots kan vara demokratiskt, även i andra frågor. I vart fall när det gäller viktiga, grundläggande mänskliga rättigheter. De som är själva grunden för demokrati. Ja, då vet ni vad jag tänker på.
Rättigheter som alltmer trampas på av vår demokratiskt valda riksdag.

När demokratin inte längre försvaras genom riksdagen måste vi som medborgare ta upp den kampen.

Demokratin måste försvaras även INOM Sverige!
Om nödvändigt genom lagtrots, då lagar numera stiftas genom beställningar från olika lobbygrupper - emot folkviljan och endast i lobbygruppens intresse.
Det är en lång och svår kamp att återupprätta demokratin. Opinion måste bildas, för demokratiska rättigheter. Emot riksdagspartierna, emot starka ekonomiska intressen och lobbyorganisationer. Traditionella media måste fås att inse sin grundläggande uppgift att granska makten, och maktens motiv. Till att ta medborgarnas sida.

Det är inte ett jobb som vi bara gör genom bloggande under ett halvår. Vi måste använda våra hjärnor och vår uppfinningsrikedom för att nå ut. Och detta utan pengar och utan PR-byråer.
Tidpunkten är inte den bästa nu heller, pga finanskris och djup lågkonjunktur är de flesta människor främst oroade för sin ekonomiska framtid, för jobben.

Det är ingen lätt uppgift. Men den måste göras. Hur ska vi annars kunna se oss själva i spegeln om vi inte försöker?

Var det bättre förr?

I en kommentar undras om det finns något ungdomsförbund som arbetar emot privatkopieringsersättningen (PKE, "kassettskatten"). Svaret är att jag inte vet det. Om de gör det så har det inte nått ut till en större allmänhet.

Med anledning av Pirate Bay-debatten så undras också om vi hade bättre politiker förr. Ja, kanske det. I vart fall tror jag att för några decennier tillbaka sedan var den ideologiska medvetenheten större i partiledningarna, likaså bland vanliga riksdagsledamöter och andra aktiva strax under den absoluta toppen. Det var inte bara makthungern som styrde. Därför lät man sig inte styras av partipiskan i samma mån som idag.

Partierna var dessutom större, hade fler medlemmar som kunde diskutera annat än nästa kommunala mötes dagordning. Alla satt nämligen inte i olika nämnder och styrelser även om uppdragen då var mångdubbelt fler än idag. Idag är det få medlemmar och en tystad intern debatt. Partiledningarna har tagit över och styr med hjälp av spin-doctors.

Att vara lobbyist har blivit lönsamt, och de trycker på politikerna mer än någonsin.

Apropå om det var bättre förr, den evige ungmoderaten Anders Björck har sagt ifrån betr FRA. Björck har alltid agerat som en yngling, som slänger ur sig mer eller mindre genomtänkta uttalanden, kom tidigt in i riksdagen, blev så småningom försvarsminister och hutade som KU-ordförande åt Carl Lidbom (s), känd för sina "lidbommarlagar". Nu sedan flera år landshövding i Uppsala med ytterst konservativ framtoning som majestätisk slottsherre.

När han nu protesterar emot FRA-historien genom att avgå som ordförande för FUN, försvarets underrättelsenämnd, anger han flera skäl. Han menar att FRA-lagarna (version 2.0? eller?) med dess olika "kontrollinstanser" blir ineffektiva, dyra och integritetskränkande. Jag har en liten misstanke att han också känner sig sårad att han tydligen inte skulle få förnyat förtroende som ordförande i FUN.

Nå, hur som helst är det bra att han protesterar, även om jag undrar varför han inte gjort det tidigare!

Att FRA-lagarna i sin senaste (och kommande?) utformning inte verkar vara några under av effektivitet ens ur underrättelsesynpunkt är väl snarast ett understatement.
Att den tilltänkta uppbyggnaden blir oerhört dyr är ingen nyhet, men förtjänar ju att än en gång påpekas.
Att det lapptäcke med olika "integritetsskydd" som FRA (2.0) ska bestå av inte ger ett integritetsskydd är också en gammal nyhet som bevisar att lagarna är feltänkta från start. Men det är bra det sägs igen, av en person som varit med ett tag.

Alltså, Anders Björck har än en gång trätt fram och tyckt till, och det har han gjort i en viktig fråga. Heders för det, Anders!

Jag vet inte om det var bättre förr, men då fanns ändå fler som vågade säga ifrån när det gällde integritet och mänskliga, demokratiska rättigheter. Och det var ju inte illa.

Avslöjande fråga om vem som betalar...

Eva Rundkvist, sossekvinna, frågar vem som betalar Hax och andra FRA-moståndare för det buller de fört. Hepp, är inte Eva Rq liksom andra sossar emot FRA-lagarna, eller var det bara snack?

Nå, frågan är ändå avslöjande, som sosse och så ser hon det som självklart att den som engagerar sig politiskt får betalt! Allt annat är tydligen otänkbart. Antingen är man välbetald knapptryckare i riksdagen, eller så är man välbetald lobbyist (som Göran Persson då) som talar om för knapptryckarna vad de ska t(r)ycka.

Jag tror faktiskt att i denna fråga så avslöjas ännu en orsak till politikens förfall i Sverige. Att politik anses som ett jobb, som ska avlönas väl. Att idealitet inte har någon plats. Att idealitet och engagemang tvärtom anses som något suspekt.

Jag hoppas verkligen att slutet på alla dessa märkliga "affärer" och turer betr FRA-lagarna, ACTA, IPRED, Medinarapporten, telekompaketet, polismetodutredningen, datalagringsdirektivet etc blir att politiken ruskas om ordentligt, att det kommer fram nya partier och politiker som ser sina uppdrag som kall, som ett sätt att kämpa för integritet, rättssäkerhet, mänskliga rättigheter, och där den pekuniära ersättningen får underordnad betydelse.

Det intressanta är också att idag kan ideellt arbetande politiskt medvetna människor utanför riksdagen samarbeta för gemensamma, demokratiska mål. Och det inte bara över partigränser utan över blockgränserna också! Det är väl ännu mera suspekt för väl insuttna riksdagsledamöter. (Jfr gärna med vad Anders Widén och Michael Gajditza skriver om detta.)

Nu ser jag i sista stund att Eva Rundqvist visst bett om ursäkt. Det är ju bra. Men att frågan ens ställdes är ändå väldigt avslöjande och belysande för hur många av dagens politiker tänker.
Därför behöver de bytas ut!
För övrigt noterar jag att ett par av de sex fp-kritikerna till FRA-lagen fortfarande inte verkar helt övertygade. Både Camilla Lindberg och Cecilia Wikström har ännu invändningar. Alltid något.

I Eslöv finns liberala folkpartister.

När jag nu försöker skumma igenom vad som hänt under de senaste veckorna, så noterar jag att det i fps medlemsblad NU pågått en märklig debatt om IPRED. De flesta inlägg är så uppenbart okunniga och inspirerade av lobbyister för de IPREDs införande att de knappast kan anses seriösa. Dock står ett inlägg ut och visar att det ännu finns en och annan liberal kvar i fp. Vi har stött på honom tidigare, och hans namn är Daniel Rohdin. Han publicerar sig på Fp i Eslövs blogg, se till vänster om inte länken nedan fungerar.

IPRED-förespråkarna upprepar med en drucken papejogas envishet att nedladdning är stöld. Detta och flera andra påståenden sågar Daniel effektivt i Nu nr 1-2/09, sid 14.

Den 14 dec hade Daniel också ett inlägg med en genomgång av den senaste tidens angrepp på den personliga integriteten och liknande liberal värden i form av FRA-lagar, IPRED, datalagringsdirektiv etc. Mycket läsvärt och en god sammanfattning av den repressiva inställning som rikspolitikerna har till oss medborgare. Han citerar också några av fps punkter betr integritetsskydd - vilket gör det lätt att se skillnaden på vad fp säger och vad det tillämpar i praktiskt politik.

http://fpeslov.blogspot.com/2008/12/trygghetsnarkomani-eller-frihet.html


Jag hoppas bara att Daniel orkar kämpa på. Det blåser ju snålt idag kring oss som kämpar för liberala, demokratiska värden. Lagstiftarna koncentrerar sig på kontroll av oss små.
Hur ska vi kunna återta kontrollen över lagstiftarna?

Bidragspartierna

Redan i somras eller så skrev jag om partistödet som en orsak till partiväsendets förfall och byråkratisering, och har nog snuddat vid det även senare. Nu har bl a Farmorgun tagit upp tråden igen, aktualiserad av Karl Sigfrid (m) och Rick Falkvinge (pp).
Den senare behöver stöd för att överleva. Idealitet tär på den egna kassan. Det är en gammal och känd sanning för den som varit med en bra bit in i förra seklet. Möjligen är det mera av en nyhet för dagens politiker.

Från början levde partierna på egna medel och idealitet. Dessutom fick högern/moderaterna pengar från en del storbolag och sossarna från LO och fackförbunden.
Med tiden infördes smärre offentliga partistöd. De var blygsamma men orättvisa eftersom de byggde på vunna mandat. Stor fick mycket, liten litet. Därigenom konserverade de partiernas storlek. Sossarna angrep högerns beroende av bolagen. Att på samma sätt angripa sossarna för att de satt i LO:s knä var ju principiellt samma sak, men gick aldrig hem ändå. Till slut beslöt högern/moderaterna och de andra icke-socialistiska partierna att begränsa hur mycket de tog emot i stöd utifrån. Någon motsvarande begränsning hos sossarna har jag inte hört talas om. Tvärtom så strömmar fackmedlemmarnas pengar i stora summor till sossepartiet speciellt under valår. När kollektivanslutningen avskaffades så ökades fackens stöd till SAP kraftigt, för att kompensera de medlemsavgifter som försvann...

Samtidigt omfattar partistödet numera alla nivåer, kommunal nivå, landstingsnivå och riksnivå. Volymen har oavbrutet vuxit i takt med att medlemssiffrorna rasat. Utöver mandatbidrag så utgår nu grundbidrag, lokalstöd och kanslistöd som är tänkta för att minska orättvisan mellan olika stora partier. I grunden skall ju alla söka nå stöd hos samma stora väljargrupp. Uppfinningsrikedomen att hitta på nya bidrag, och att motivera höjningar av gamla, har varit stor.

Det finns numera även avtrappningsbidrag, som gör att ett parti som förlorar ett val, får behålla vissa delar av det en tid efter förlusten för att kunna avveckla sin övertunga organisation.

Mycket av detta var bra och rätt tänkt från början. Det som är fel är ju de enorma nivåer som bidragen nu ligger på, att bidragen gör partierna oberoende av både sina krympande medlemssiffror och delvis av valresultat.

Partiledningarnas grepp av organisationen har stärkts gradvis. Alltfler av de aktiva inom alla partierna är funktionärer, antingen inom partiet på partistöd eller så har de arvoderade uppdrag på olika nivåer. Vanliga medlemmar, de som förr var partiernas ideologiska och ekonomiska ryggrad, de förekommer knappt längre.

Länge fanns (finns?) också ett system som kanaliserar partistöd i kommuner och landsting uppåt i partiapparaten. Detta för att finansiera centrala aktiviteter och funktionärer. Egentligen finns väl inte det behovet idag, pga alla centrala medel som redan finns.
Men systemet ger partiledningarna en makt, som de ogärna avstår ifrån...
(Hur tror ni att sverigedemokraterna finansierar sin centrala apparat?)

Lokala aktiviteter blir därmed svåra att driva. Vilket ökar likriktningen.

Jag minns den tid då medlemmarna fick betala en tia eller två för fikat vid partimöten. Då var det stora pengar. Och kaffet och brödet var det alltid någon som bidrog med, så inkomsten till partikassan var utan avbränningar. Likaså var smärre lotterier ett ständigt gissel. I den mån detta förekommer idag har det marginell betydelse. Då var det viktiga inkomster för partiet. Partiet var inte en födkrok utan en plats för ideologiska diskussioner och aktiviteter. Det fick kosta en del för den enskilde medlemmen.

Jag tror det blir svårt i vart fall för de gamla partierna att överleva helt utan partistöd, utan bidrag.
Men det borde gå finna en balanspunkt på betydligt lägre nivå än idag. Detta för att rädda demokratin.

Partier som existerar endast på bidrag lever på konstgjord andning. Partierna är inga självändamål. De är viktiga bara om de är fora för levande debatt, för demokratiska samtal, för kommunikation.
Och det räcker inte att dessa samtal stannar på lokalnivån.

Partiledningarna måste lyssna. Måste tvingas lyssna. Idag verkar de ha klippt av alla ledningar till verkligheten.

Inte minst allianspartierna, men till och från även sossarna och miljöpartiet, angriper ofta och hårt bidragspolitiken. Då definierad som det stöd som utsatta människor i svåra situationer ibland kan få.
Jag menar nog att yxan borde gå minst lika effektivt när det gäller partiernas beroende av offentliga bidrag.

Självfallet bör det finnas regler som begränsar framför allt stora bidrag från annat håll också. Rättvisa regler som sätter tak för hur mycket som bolag och organisationer får ge, samt att de ska redovisas öppet.

Däremot är nog behovet att reglera vanligt folks engagemang inte så viktigt. Demokrati skall ju vara för folkets skull. Inte för statens, inte för partiernas, inte för bolagens, inte för LO.

En gång till.
Demokrati är till för folket.
Inte för hur makten ska kontrollera folket.
Nej, folket ska kontrollera makten.
Jag tror att dagens repressiva demokrati gått fel.
Som Joshen skriver i Enligt min humla, demokratin skall vara representativ, inte repressiv.

Det är därför så lätt att, mot den bakgrunden, se varför sådant som FRA-frågan, Ipred med mera hamnat så kapitalt fel.

Tankar om piratpartiet och om partiers liv och utveckling. (Uppdatering.)

Under några dagar har piratpartiet diskuterats livligt. Tyvärr har då sakfrågorna kommit i skymundan, vilke jag ogillar.
Är pp höger eller vänster, fågel eller fisk. Till min bloggpost om att jag fann en sosse som tillåter diskussion utvecklades just - diskussion. Då mitt senaste svar till denna sosse, Alexandra Einerstam, blev rätt långt så lyfter jag också upp det till en egen post. Förhistorien kan läsas i föregående inläg och kommentarerna därtill.

Here we go:
Alexandra. Ja, du är ny, jag är en politisk veteran. Jag har visserligen i huvudsak verkat på lokalplanet, men med stor frenesi och energi under flera decennier. Jag vet att flera tidigare partiledare lyssnat på mig. Likaså många andra på olika poster på skilda nivåer. Men inte så de senaste partiledarna eller deras omgivning.

På något sätt ligger det i liberalismens natur att vara ifrågasättande, och att debatt inte bara accepteras utan stimuleras. Det sägs ju att när 2 liberaler diskuterar så finns minst 3 åsikter.
Denna öppna, tillåtande liberala attityd försvagades gradvis under detta sekels första år. Socialliberalismen lever inom fp nästan bara som ett honnörsord, men sällan i praktisk politik. I stället är dagns fp-politik en mix av mycket, där liberalismen, som den tidigare utformats, har ett marginellt utrymme.

Betr detta med missnöjespartier. Startar inte alla partier på grund av missnöje med tingens ordning? Man vill ha en förändring. T.o.m. konservativa partier vill ju förändra det som i deras tycke är för radikalt.

Jag har i tidigare inlägg noterat, som något positivt, att miljöpartiet utvecklats till ett parti med heltäckande program. Men inte gick det fort...

At jämställa pp med ny demokrati bara för att de är/var nya partier tycker jag är för förenklat.

Jag skulle också gärna se att pp orkade utvecklas till ett parti med ett helt program. Det skulle - kanske - göra det lättare för mig att rösta på det. Givetvis föutsatt att det någorlunda väl stämmer med min grundsyn.

Men det är partiets eget val om de vill göra det. Samtidigt har jag klargjort min inställning.

Jag såg att just nu tycks det främst vara från vänsterpartiet som pp får sina sympatisörer.

Personligen vill jag (bl.a.) ha ett starkare inslag av personval. Kanske är pp´s opinionsframgångar ett utslag för en snarlik inställning?

---
UPPDATERING.
Debatten går vidare. Denna text har föranlett ett par långa och intressanta kommentarer av JörgenL resp Rickard. Läs även dem, begrunda och kommentera.

På annat ställe fick jag också frågan hur man skulle förebygga maktkorruption, om man inte inför en begränsning av den tid en riksdagsman får väljas till åtta år. Mitt svar på det är starkare personval, författningsdomstol samt att söka finna sätt att minska partiledningarnas makt över ledamöterna. Jag skulle också gärna se att man söker vägar att minska inflytandet för lobbyorganisationerna.