Narrar, konstnärer, underhållare, sportsmän och andra lekare... är de fria?

Kändisar idag, det är väl främst underhållare, i någon mån sportutövare på topp, och i mycket liten mån konstnärer eller politiker.

Eller?
I Fråga Lund, i tisdagens TV, fick vi veta (om vi inte visste det förr) att dagens främsta kändisar det är någon form av underhållare, högt betalda, men att motsvarigheten i forna tider det vara narrarna, de som skulle roa kungar och överklass – föraktade och av lägsta möjliga status.
Kändisar kan vara olika kategorier, nu liksom tidigare, och inte alltid ”kulturbärare”.

Nu i dagarna diskuteras också gränserna för ”finkulturen” i form av konst. Hur fri och utmanande ”får” den vara. Och vem ska betala ….
Om jag börjar där; vem ska betala? Vad gäller ”narrarna”, underhållarna så betalar ju publiken, direkt eller genom avgifter för teve etc. Även för komiker som säger förargliga saker, i vart fall om de främst rör sex, något mindre om det gäller känsliga saker som politik - om det inte är väldigt inlindat och görs med den finess som Hasse & Tage gjorde. Dagens narrar är inte anställda av hovet, hovets behov av narrar/artister betalas främst av SVT genom public service, knappast genom kommersiella anordnare.
Sporthjältarna, (liksom cirkusartisterna,) som väl i viss mån kan ses som efterföljare till gladiatorerna får sina skyhöga löner i någon mån från publiken, men främst genom reklamintäkter och offentliga bidrag till både anläggningar och evenemang. Publik sport är i hög grad ”cirkuskonst” med underhållningsvärde. Den rena cirkuskonsten är dock, såvitt jag vet, självfinansierad – och ger knappast några höga inkomster för utövarna.

Politiker ses möjligen i någon mån som kändisar, men är inte så underhållande att de får in några biljettintäkter när de framträder. Om de är underhållande så kan de kanske få en del röster, vilket då kan leda till att de får rätt hyfsade arvoden... men bara ett litet fåtal. Fotfolket, de förtroendevalda, på deltid, gör i hög grad sin insats för demokratin ideellt. Väljarna verkar se ”politik” som en arenasport, som de inte vill delta i eller betala för. Ändå kostar ”politiken” stora summor. Nog om politiken och dess underhållningsvärde.
OK, I ytterst få fall kan man se politikutövandet som konst, statsmannakonst.


Konst har ”alltid” funnits. Till en början troligen dock främst (endast?) som ett uttryck för religion. I huvudsak var det nog så intill rätt sen tid, dvs tills för några hundra år sedan. Kyrkor smyckades, men grottmålningar skildrande fruktbarhetsriter avtog. Överheten började dock med tiden efterfråga konst även i profana sammanhang. Liksom en och annan lekare, som förnöjde med musik eller andra konster. Det var dock ett konstutövande som var en dans på knivseggen, dåligt avlönad och ville man utmana makten fick det ske på ett sätt som inte misshagade just denna makt, och helst doldes genom att roa, underhålla. Man kan nog konstatera att konst och underhållning alltid tjänat ett syfte. I vardagen ett sätt att förgylla den, genom vackra verktyg och föremål, sjunga och spela för eget nöje (inkl dans t ex). Men att få - eller tvingas till - att försörja sig på konst, gyckel, lekande eller underhållning, det har sällan varit speciellt lönsamt, förrän i nutid. Lekare var i paritet med trälar eller lösdrivare. Så i hög grad var både enklare och framför allt mera framstående konstnärer och narrar beroende av den tidens stat; makthavare, kungar, furstehov, förmögen adel etc, och i vissa sektorer kyrkan (konst, musik).

Idag är det för den konst och underhållnings som inte är självförsörjande, stat och kommun, det offentliga (genom politiskt styrda inrättningar) som står för finansieringen (skattemedel) både genom stipendier, kulturbidrag i olika former och inköp. Fri konst är inte så självklart, inte för den som måste sälja sin konst, sitt budskap – under sin livstid.
Nu vill vi ju, de flesta (?) att konsten, kulturen, artisteriet ska var fri, få uttrycka sig och kunna ge eftertanke, få upplevelser, göra att vi omprövar och utvecklas.
Men vi är nog inte alltid så glada åt att vi ska behöva se det som vi upplever alltför provocerande, och som går emot vad vi tror på, trots att vi hävdar konstens frihet, att konst också är ”yttrandefrihet”. Spec inte genom våra skattepengar, annars må det väl vara...

Vad vi tycker i vår ensamhet om konst etc är ju ändå inte så farligt.

Vi kanske inte kan undvika att se allt vi inte gillar (tror oss gilla), men vi kan ju ofta ändå undvika att själva köpa det vi inte vill ha, konst, musik, stå-up-föreställningar, alltför politiska revyer (fastän de brukar ju ändå få publik), gå på matcher etc.


Det vi (åtminstone vi som anser oss toleranta och för konstens frihet) är skeptiska inför, det är ju ändå att konstens frihet kan begränsas av hur ”kulturpolitiker” (och andra mörkermän/kvinnor) har svårt för att hålla fingrarna i styr när det gäller anslag inom detta område. Politiken kan ha andra prioriteringar än de som befrämjar konstens frihet. En ”lösning” är att politiken bara ger något slags ramar, som de sedan uppdrar till tjänstemännen att hantera.
Frågan är förstås om tjänstemännen är så mycket bättre på att fördela anslag enligt ”frihetsprincipen”. Det kan bero på om tjänstemännen är politiskt tillsatta, efter politiska meriter, eller inte, men också på deras egna personliga preferenser. Och på hur politikens ramar och regler ser ut.

I vilken mån låter man t ex marknadens möjligheter att bekosta ”nöjet” - hur strikt håller man sig till ”olönsamt” kulturutövande, styr man pengarna till kommunala projekt så de befrämjar frihet eller säker medelsvensson-konst/musik?
Är frihetsprincipen i fara - eller inte – om man (= majoriteten) prioriterar ABF-kultur, eller klassisk ”finkultur”? Är det rimligt att en operabiljett, som ändå är svinaktigt dyr, är subventionerad med åtskilliga hundralappar, medan en stol på en jazzkonsert bara får någon tia (om ens något) och där det är omöjligt att ta ut biljettpriser som är i närheten av vad en operabiljett kostar? Är det rimligt att sponsra kommersiella konserter med dyra popgrupper, med stora summor för att ge ”vanligt folk” tillgång till detta, i något slags vilja att ge ”alla samma chans”? (Vilket resulterar i att populära, kommersiellt gångbara grupper kan ta ut fantasi-gager, lång utöver vad t ex symfonimusiker - som i o f sig har hyfsade löner – har, för att inte tala om de svält-gager som jazzmusiker kan få.) Vad är rättvisa, i olika aspekter, och vad befrämjar friheten i konst och kvalitativ underhållning? Hur ”bör” offentlig utsmyckning vara? Föreställande statyer . - eller stimulerande? Vilken litteratur ska offentliga bibliotek tillhanda hålla allmänheten? Etc, etc.

Min slutsats blir alltså.

Den som vill utöva någon konstnärlig verksamhet, måste givetvis rannsaka sina motiv, har man ett budskap, en vilja att uttrycka sig eller prestera något, eller tjäna pengar för överlevnad, eller så mycket som möjligt. Vill man nå en stor publik – eller räcker det att få uttrycka sig, där antalet människor man når är egalt? Eller både-och?
Som kulturkonsument; vad vill man se, höra, uppleva? Något ”snyggt”, något intressant, tankeväckande, något underhållande, ensam eller i grupp, något i bakgrunden vid någon form av social verksamhet. Eller?
Hur kan man få tag på det man vill? Gå på konsert (dyr eller överkomligt pris), köpa skivor, gå på cirkus, gå på något idrottsevenemang, gå på konstutställning, köpa konst, låna böcker på bibliotek – eller köpa, se på teve-underhållning, eller kolla in något på Kanal 2 (svt), se på film på bio, DVD eller på teve? Nöjer man sig med kommersiell kultur av dagens ”narrar”, och har man råd med det? Eller vill man kunna ta del av fri skapande kultur, som kräver ”hovets” (det offentligas) stöd?
Kan offentlig konst/kultur vara helt fri, kan kommersiell vara fri?

Det här med konstnärlig (artistisk) frihet – det är inte helt enkelt det.
---
Tillägg. Kungen och kungahuset är rimligen, numera, att ses som kändisar (pga av teve - inte bara SVT - och kvälls- och veckopress).  De kan väl knappast ses som konstnärliga artister, men är ändå något slags underhållare, det spelar ju teater i sina roller.
Frågan är då, vilken är kopplad till detta inläggs tema, är de fria i sina roller? Svar: givetvis inte. De har sina roller pga att Sverige har en arvsmonarki, och de måste spela sina roller, oavsett vad de själva vill. De har inte det val för sin framtid, sin roll, som alla andra svenska medborgare har.
---

Ung och bortskämd.

Så har fjolårets "Ung och bortskämd" getts en ny säsong i SVT. Varför det? OK, det har ett visst underhållningsvärde. Troligen tillräckligt höga tittarsiffror för att dras ett varv till.
Och jag tittar. Och upprörs, förstås. Och förvånas, att några vill ställa upp i ett sådant program. Upprörs över att det finns ungdomar, så barnsliga och så bortskämda som dessa unga. Att de inte skäms.
Men än mera över föräldrarna som skämmer bort barnen så långt över alla gränser, så att barnen, dvs de barnsliga ungdomarna, förlorat all kontakt med hur verkligheten ser ut! Och att föräldrarna ställer upp på att vara sina ungdomars passoppar, ja slavar och som öser pengar över dessa odågor.
Först tänker jag att det måste vara oerhört rika föräldrar, men det verkar finnas i vart fall några med mera normala inkomster. Visst älskar man sina barn, men att klema bort dem så som här gjorts, det hjälper inte barnen till ett vuxenliv.
Och rika föräldrar, de kanske själva skämts bort alltför mycket. Men har de tid (även om de har pengar) att lägga all sin tid och kraft på att serva sina "vuxna" barn på detta sätt?
Eller har de själva haft det så knapert och/eller så frånvarande föräldrar att de i sin tur till varje pris vill ge "barnen" ALLT och mera därtill?
Ja, i något fall skymtar det fram att föräldern är ensamstående och tydligen har någon slags inre skamkänsla över att ätteläggen inte har två föräldrar. Kanske delvis en förståelig känsla, men inte blir ungen bättre av att bli bortskämd bortom allt förnuft. Dessutom matas vi ju ofta med att ensamma föräldrar har det så väldigt knapert ekonomisk. Men dessa verkar inte ha det så.

Det är i och för sig en sund reaktion hos de föräldrar som vill ha hjälp med att få lite stil på ungarna, att de unga ska få lära sig vad mat och annat kostar, att livet innebär arbete, och att man måste städa efter sig. Men att göra det inför teve-kameror?
De unga begriper väl inte bättre, de vill vinna resan som är priset till den som håller sig kvar längst i programmet, i ett slags Robinsonliknande utslagningsprocess. Och de tror att genom att visa sig i teve så blir man en kändis. Vilket verkar vara målet, i den mån de har något, för dessa unga.

Stjärnor och snabbmats-sex

DN hade igår (19 okt) en stort uppslagen artikel med rubriken "Stjärnor som tror de kan göra som de vill". Huvudartikeln handlar i huvudsak om hur uppburna (populära och ytterst högavlönade) idrottsmän lever i en atmosfär som gör att de anser sig kunna köpa sex, dopa sig, köra rattfulla och misshandla folk. De behöver inte följa lagar och normala regler för anständigt uppförande mot andra. Tycker de.

Detta är en attityd som växt fram under de senaste åren (10-20 år?). Det är ett moraliskt förfall som innefattar allt från divalater till sexköp. Och som beror på höga, astronomiska löner och kändisskap. Speciellt inom lagidrotterna förekommer ofta en kvinnosyn som inte skulle accepteras på andra arbetsplatser, enl DN-artikeln.

I en mindre artikel intill denna, som dock jag inte hittat på internet, finns även ett resonemang där amerikanska forskare tar ett lite bredare grepp på frågan. De menar att den "snabbmatssex-mentalitet" som finns inom proffsidrotten även finns i andra sammanhang där det är fråga om pengar, makt, kändisskap med stjärnglans, som artister, näringslivstoppar, höga politiker.

De som lever i dessa sammanhang får en förvrängd självbild, som gör att de tror de kan göra vad de vill, utan att ta konsekvenserna. "Otrohet har blivit en del av en proffskultur."

Nå, jag skriver ofta om ideologi. Så, är detta av något intresse om man ser det ideologiskt? Ja, kanske det. Åtminstone om man ser det mot bakgrund av en ideologi som förenar frihet med hänsyn till andra (socialliberalism). Frihet är fint och viktigt, men den får inte, menar jag, skada andra. Därför är det en skadlig frihet de hävdar som anser sig kunna köra bil med sprit i kroppen, som misshandlar folk, som dopar sig, tar knark som gör dem till en fara för omgivningen eller som anser sig kunna "ta för sig" av sex med tvång eller genom att utnyttja det psykologiska övertag som en rik person, en kändis, eller makthavare har.