Demokrati innebär att folket ska veta vad de som väljs till folkets företrädare på beslutsnivå står för, även i praktiken, dvs även vad de faktiskt gör för att bevara demokratin.
När de folkvalda inte gör så, utan till och med överlåter till tjänstemän och myndigheter att göra ingrepp i medborgarnas frihet och grundläggande demokratiska rättigheter som integritet, yttrande- och tryckfrihet, begränsningar i offentlighet etc, då är det viktigt och nödvändigt att makten granskas. Att oklara lagar granskas, att myndigheternas övertramp av lagar granskas och påtalas, avslöjas.
Det är varje oppositions uppgift, om där finns verklig opposition. Det är massmedias absolut främsta uppgift. Och när media inte förmår det får vi lita till att enskilda medborgare hjälper oss andra och media för att vi ska få veta vad som sker. Så vi kan reagera och utkräva ansvar av de som misshandlar demokratin.
Därför är Edward Snowden en hjälte för försvar av demokratin. Därför kan man starkt ifrågasätta mycket av det hysch-hysch kring det som ledande politiker och övervakningsbyråkrater kallar för "säkerhetspolitik".
Därför ska det inte behöva finnas minsta misstanke att byråkraterna/ämbetsmännen tar över ratten från politikerna. SÄPO, FRA och vanliga polisen ska skydda demokratin, inte undergräva den. Myndigheterna ska, vilket t ex Datainspektionen verkar göra, fullgöra de order som de folkvalda ger. Och självfallet ska politikerna skydda de demokratiska värdena, inte massövervaka oss medborgare i varje steg och åsikt.
I Sverige inskränktes tryckfriheten, med anor från 1700-talet, under andra världskriget av underdånig hänsyn till diktaturens nazi-Tyskland. Integritet och åsiktsfrihet kränktes av socialdemokratin genom den s k IB-affären och det s k SAPO. I dagens Sverige har, delvis med start i diskussionerna kring FRA-lagens tillkomst 2008 och därefter, dessa frågor aktualiserats allt mer. I bakgrunden låg då 11 sept 2001 och den terroristskräck som Bush-regimen i USA utnyttjade för allt kraftigare inskränkningar i människors vardag. Genom att, med åberopande av terrorism, inskränka demokratin.
Jag reagerar därför starkt emot hur luddiga lagar införs, som ger möjlighet till regering och myndigheter som FRA och SÄPO till helt fri tolkning av dessa lagar, till ändamålsglidningar, till hur tillsynsmyndigheter antingen verkar blunda för eller inte får faktisk insyn i hur "säkerhetsmyndigheter" agerar.
Jag inser och vill givetvis att Sverige ska ha ett försvar och även skaffa sig kunskap om främmande makters eventuella dolska planer gentemot Sverige som stat. Men jag vill inte att demokratin ska avskaffas under sken av att skydda den. Svenska medborgare ska inte massövervakas. Spaning ska ske efter misstanke och utan att kränka människors integritet, och inte ske så att folk blir skrämda från att ha och uttrycka åsikter som inte är desamma som makthavarna har.
Jag är oroad av att svenska folket inte verkar mera oroat än det borde vara.
Jag noterar att nu torsdag morgon den 19 dec meddelar SR att SÄPO döljer för tillsynsmyndigheterna vad de sysslar med. För att undvika "missförstånd". Hur ska t ex Datainspektionen kunna sköta sin tillsyn då? Och kanske är det faktiskt så att t ex Datainspektionen förstår.... och det är det som SÄPO är rädda för. Det oroar mig.
SR meddelar vidare att i USA får NSA (smått överraskande) stramare tyglar och kongressen ska ha större insyn. Obama är uppenbarligen oroad och kanske t o m en aning överraskad över hur NSA lever sitt eget liv (i tätt samarbete med FRA).
Dessutom verkar det fullt klart att det beslut som nu tagits i Brasilien om inköp av svenska JAS-plan, det har som en viktig bakgrund hur irriterade de i Brasilien är över hur USA, genom NSA, avlyssnat (spionerat) på Brasilien. Därför ger de USA en näsbränna, köper svenskt i st från spionlandet USA. En sund reaktion!
Det är ju ingen direkt överraskning att den övervakning och att "modernt" spioneri i hög grad är riktat emot ekonomiska intressen också, eller spiller över sådan information. Det borde även svenska myndigheter och ännu mer vår regering inse allvaret av. Liksom de konsekvenser det kan ge i det internationella, fredliga samarbetet för vår säkerhet!
Jag tror inte (hoppas inte) att FRA trots det intima samarbetet med NSA, varit inblandat i USA avlyssnande spionage emot Brasilien. Men tänk om, och om det avslöjas, hur skulle Brasilien reagera då? Bryta affären om JAS?
Och hur kan FRAs agerande, med eller utan samverkan med NSA, inverka negativt på internationella affärer i vårt närområde? Förr eller senare upptäcks ju det. Och blotta misstanken kan ju skada.
Detta överdrivna spionerade, övervakande utan urskiljning, misstänkliggörande av vanliga medborgare, det är alltså kränkande av demokratin, försvårar säkerhetsskapande samarbete med vår omvärld, och kan till och med drabba oss/Sverige ekonomiskt.
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
Visar inlägg med etikett IB-affären. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett IB-affären. Visa alla inlägg
26 april 2012
Verklig demokrati förutsätter insyn och offentlighet
På internet, detta den fria debattens forum, cirkulerar just nu en namninsamling för insynsrapporten.
Det är bra. Som jag ser det är insyn och offentlighet en förutsättning för en fungerande, verklig demokrati. En av de mest konsekventa förkämparna för demokratisk insyn är fd riksdagsmannen Hans Lindblad (fp). Han har publicerat en artikel på Newsmill om detta, och för att ytterligare sprida dess innehåll publicerar jag den här nedan in extenso. Var så goda!
---
Hans Lindblad, Gävle. 1969-70 yngste ledamot (FP) i första kammaren. I enkammarriksdagen 1976-81, 1985-92. Ledamot i försvarsutskottet och ett tiotal utredningar rörande försvar och annat. Riksdagsminnen "Jag var för snäll" 1994 och skriver nu på en biografi om Sven Wedén. Ledamot av Krigsvetenskapsakademien.
Den som läckt hemliga uppgifter om FOI har gjort riket en tjänst
FOI-chefen Jan-Olof Lind har begärt att Justitiekanslern ska söka få fram vem eller vilka som lämnat Ekot uppgifter om FOI:s bulvanbolag. Det vore tragiskt och farligt om radion inte klarade den elementära uppgiften att skydda sina källor.
Under mina många år som försvarspolitiker kom jag att överösas med hemligstämplade dokument från försvaret och UD. Dokumenten som sådana var hemliga och kunde aldrig bifogas till en motion. Men uppgifter vi redan kände till blev ju inte hemliga för att de också fanns med i ett nytt dokument. Som ledamot i försvarsutskottet måste jag självfallet bedöma varje uppgift för sig innan jag eventuellt använde den i artiklar, motioner eller riksdagsdebatter. Ingen hävdade att någon av oss i riksdagen överträtt någon gräns ifråga om sekretess.
Mig veterligt har bara en politiker beskyllts för för ha brutit med hemligstämplar. Som led i hovkretsarnas hatkampanj mot Karl Staaff kring 1914, den värsta hittills i Sverige, ingick att han som statsminister sålt försvarshemligheter till ryssarna. Lögnerna var fabricerade av en högerfanatisk matematikprofessor.
En parlamentariker, eller journalist, som får se ett dokument om ett bulvanbolag hos FOA kan rimligen inte se bolaget som en statshemlighet. Det är en omöjlighet med hemliga aktiebolag i Sverige, utan alla bolag är redovisade hos Bolagsverket i Sundsvall. En riksdagsledamot som misstänker att FOI i olagliga former inrättat ett eget bolag måste självklart reagera, till exempel genom en fråga i riksdagen.
Den som informerat Ekot om bulvanbolaget har gjort svensk demokrati en utomordentlig tjänst. Han eller hon bör snarast träda fram för att kunna ta emot välförtjänt hyllning för civilkurage, rättskänsla och gott omdöme. Det hade formellt varit sekretessbrott om ett hemligt dokument i sin helhet publicerats, men det har ju inte heller skett. Bulvanbolaget i sig kan omöjligen anses vara något som ska hållas hemligt gentemot skattebetalarna.
UD-handlingar här hålls hemliga längre än i andra länder, också när det gäller svenska förbindelser med sedan länge fallna diktaturer. Dokumenten om Säpos aktioner mot Torgny Segerstedt förklarades av förra regeringen fortfarande vara hemliga, trots att Säpo redan bränt dem. Kanske världens enda hemliga icke-dokument. FOI-chefen Linds reaktion inför en rödstämpel påminner mest om en laboratorieråtta, reflex men inte tanke.
En person som normalt inte sysslar med till exempel försvar kan ha svårt att bedöma vad som måste vara skyddat. Det finns ingen förteckning över detta, och en sådan lista skulle dessutom säkert sekretessbeläggas. På militära områden finns skyltar om att det alla kan se inte får fotograferas.
Jag visste att försvaret länge höll antalet stridsvagnar, artilleripjäser, granatkastare och liknande, hemliga. Tyckte det var bara löjligt eftersom siffrorna siffrorna årligen uppdaterades i den helt öppna The Military Balance från The International Institute for Strategic Studies i London. Transparens om sådant har ett egenvärde och underlättar nedrusning. Den svenska hemlighetshysterin såg jag nog mest som en kvarleva från den gamla överhetsstaten där medborgarna skulle veta så litet som möjligt.
Sekretess inom socialtjänst och sjukvården för att värna individens integritet är något helt annat. Jag kom att hantera tusentals hemliga försvarspapper men aldrig något av det senare slaget. För kommunpolitiker kan det vara tvärtom.
Försvaret och UD hemligstämplar slentrianmässigt mångdubbelt mer än som vore rimligt. Personer med säkerhetsansvar brukade säga att vore bättre att bara sekretessbelägga sådant vars röjande skulle innebära allvarliga risker. Genom tonvis med hemliga papper finns ringa praktisk möjlighet att övervaka hur de skyddas. Vi har sett hur också generaler slarvat bort eller har bostaden fylld med hemliga handlingar. Det värsta är väl när tjänstemän i stat, landsting och kommuner försöker hemligstämpla eller på annat sätt dölja egna tvivelaktiga eller kriminella åtgärder.
Som försvarspolitiker ville jag ofta inte ha uppgifter om radarräckvidder eller exakta vapenprestanda. Såg det som onödiga risker. Däremot fanns det åtskilligt jag behövde gräva ned mig i för att kunna formulera egna alternativ i debatten om det framtida försvaret.
Hur jag än frågade blev det från staberna bara svävande svar rörande Sovjets, Polens och Östtysklands sammanlagda landstigningskapacitet i vårt närområde. Något närmast komiskt inträffade sedan 1986 när försvarskommittén gästade den danske amiralen Jörgen F Bork vid sjökommandot i Århus. Han svarade öppet och kompetent på alla frågor. Han kunde ju inte veta att detta var kunskap som den svenske ÖB menade att svensk försvarspolitiker inte borde få tillgång till, för det kunde i så göra det lättare för dem att ifrågasätta ÖB avvägningar inom försvaret. Riksdagen vilseleddes rörande bristerna i mobiliseringsförråden.
Haijby-, Telub-, IB-, Ebbe Carlsson-, Geijer-, Osmo Vallo- och en rad andra skandaler sedan 50-talet har som gemensam nämnare just försöken att hindra insyn. Regeringsmedlemmar, hovet, polischefer, ÖB, domare och höga byråkrater har varit djupt insyltade. I flera fall dröjde det årtionden innan sanningen kom fram. Värst är att förmodligen har andra och likartade härvor förblivit hemliga genom att alla inblandade lyckats med mörkläggningen.
Demokratins enda chans är tryckfrihet och civilkurage hos enskilda. Undersköterskan Sarah Wägnert slog 1997 larm om missförhållanden på ett äldreboende i Solna, vilket ledde till Lex Sarah.
Daniel Ellsberg överlämnade 197l "Pentagon Papers" till New York Times. Därmed avslöjades hur amerikanska folket förts bakom ljuset rörande kriget i Vietnam.
Sverige skryter gärna med att vi på 1700-talet var först i världen med pressfrihet och öppenhet, men trots demokratins införande finns märkligt mycket av galen mörkläggning.
Det är bra. Som jag ser det är insyn och offentlighet en förutsättning för en fungerande, verklig demokrati. En av de mest konsekventa förkämparna för demokratisk insyn är fd riksdagsmannen Hans Lindblad (fp). Han har publicerat en artikel på Newsmill om detta, och för att ytterligare sprida dess innehåll publicerar jag den här nedan in extenso. Var så goda!
---
Hans Lindblad, Gävle. 1969-70 yngste ledamot (FP) i första kammaren. I enkammarriksdagen 1976-81, 1985-92. Ledamot i försvarsutskottet och ett tiotal utredningar rörande försvar och annat. Riksdagsminnen "Jag var för snäll" 1994 och skriver nu på en biografi om Sven Wedén. Ledamot av Krigsvetenskapsakademien.
Den som läckt hemliga uppgifter om FOI har gjort riket en tjänst
FOI-chefen Jan-Olof Lind har begärt att Justitiekanslern ska söka få fram vem eller vilka som lämnat Ekot uppgifter om FOI:s bulvanbolag. Det vore tragiskt och farligt om radion inte klarade den elementära uppgiften att skydda sina källor.
Under mina många år som försvarspolitiker kom jag att överösas med hemligstämplade dokument från försvaret och UD. Dokumenten som sådana var hemliga och kunde aldrig bifogas till en motion. Men uppgifter vi redan kände till blev ju inte hemliga för att de också fanns med i ett nytt dokument. Som ledamot i försvarsutskottet måste jag självfallet bedöma varje uppgift för sig innan jag eventuellt använde den i artiklar, motioner eller riksdagsdebatter. Ingen hävdade att någon av oss i riksdagen överträtt någon gräns ifråga om sekretess.
Mig veterligt har bara en politiker beskyllts för för ha brutit med hemligstämplar. Som led i hovkretsarnas hatkampanj mot Karl Staaff kring 1914, den värsta hittills i Sverige, ingick att han som statsminister sålt försvarshemligheter till ryssarna. Lögnerna var fabricerade av en högerfanatisk matematikprofessor.
En parlamentariker, eller journalist, som får se ett dokument om ett bulvanbolag hos FOA kan rimligen inte se bolaget som en statshemlighet. Det är en omöjlighet med hemliga aktiebolag i Sverige, utan alla bolag är redovisade hos Bolagsverket i Sundsvall. En riksdagsledamot som misstänker att FOI i olagliga former inrättat ett eget bolag måste självklart reagera, till exempel genom en fråga i riksdagen.
Den som informerat Ekot om bulvanbolaget har gjort svensk demokrati en utomordentlig tjänst. Han eller hon bör snarast träda fram för att kunna ta emot välförtjänt hyllning för civilkurage, rättskänsla och gott omdöme. Det hade formellt varit sekretessbrott om ett hemligt dokument i sin helhet publicerats, men det har ju inte heller skett. Bulvanbolaget i sig kan omöjligen anses vara något som ska hållas hemligt gentemot skattebetalarna.
UD-handlingar här hålls hemliga längre än i andra länder, också när det gäller svenska förbindelser med sedan länge fallna diktaturer. Dokumenten om Säpos aktioner mot Torgny Segerstedt förklarades av förra regeringen fortfarande vara hemliga, trots att Säpo redan bränt dem. Kanske världens enda hemliga icke-dokument. FOI-chefen Linds reaktion inför en rödstämpel påminner mest om en laboratorieråtta, reflex men inte tanke.
En person som normalt inte sysslar med till exempel försvar kan ha svårt att bedöma vad som måste vara skyddat. Det finns ingen förteckning över detta, och en sådan lista skulle dessutom säkert sekretessbeläggas. På militära områden finns skyltar om att det alla kan se inte får fotograferas.
Jag visste att försvaret länge höll antalet stridsvagnar, artilleripjäser, granatkastare och liknande, hemliga. Tyckte det var bara löjligt eftersom siffrorna siffrorna årligen uppdaterades i den helt öppna The Military Balance från The International Institute for Strategic Studies i London. Transparens om sådant har ett egenvärde och underlättar nedrusning. Den svenska hemlighetshysterin såg jag nog mest som en kvarleva från den gamla överhetsstaten där medborgarna skulle veta så litet som möjligt.
Sekretess inom socialtjänst och sjukvården för att värna individens integritet är något helt annat. Jag kom att hantera tusentals hemliga försvarspapper men aldrig något av det senare slaget. För kommunpolitiker kan det vara tvärtom.
Försvaret och UD hemligstämplar slentrianmässigt mångdubbelt mer än som vore rimligt. Personer med säkerhetsansvar brukade säga att vore bättre att bara sekretessbelägga sådant vars röjande skulle innebära allvarliga risker. Genom tonvis med hemliga papper finns ringa praktisk möjlighet att övervaka hur de skyddas. Vi har sett hur också generaler slarvat bort eller har bostaden fylld med hemliga handlingar. Det värsta är väl när tjänstemän i stat, landsting och kommuner försöker hemligstämpla eller på annat sätt dölja egna tvivelaktiga eller kriminella åtgärder.
Som försvarspolitiker ville jag ofta inte ha uppgifter om radarräckvidder eller exakta vapenprestanda. Såg det som onödiga risker. Däremot fanns det åtskilligt jag behövde gräva ned mig i för att kunna formulera egna alternativ i debatten om det framtida försvaret.
Hur jag än frågade blev det från staberna bara svävande svar rörande Sovjets, Polens och Östtysklands sammanlagda landstigningskapacitet i vårt närområde. Något närmast komiskt inträffade sedan 1986 när försvarskommittén gästade den danske amiralen Jörgen F Bork vid sjökommandot i Århus. Han svarade öppet och kompetent på alla frågor. Han kunde ju inte veta att detta var kunskap som den svenske ÖB menade att svensk försvarspolitiker inte borde få tillgång till, för det kunde i så göra det lättare för dem att ifrågasätta ÖB avvägningar inom försvaret. Riksdagen vilseleddes rörande bristerna i mobiliseringsförråden.
Haijby-, Telub-, IB-, Ebbe Carlsson-, Geijer-, Osmo Vallo- och en rad andra skandaler sedan 50-talet har som gemensam nämnare just försöken att hindra insyn. Regeringsmedlemmar, hovet, polischefer, ÖB, domare och höga byråkrater har varit djupt insyltade. I flera fall dröjde det årtionden innan sanningen kom fram. Värst är att förmodligen har andra och likartade härvor förblivit hemliga genom att alla inblandade lyckats med mörkläggningen.
Demokratins enda chans är tryckfrihet och civilkurage hos enskilda. Undersköterskan Sarah Wägnert slog 1997 larm om missförhållanden på ett äldreboende i Solna, vilket ledde till Lex Sarah.
Daniel Ellsberg överlämnade 197l "Pentagon Papers" till New York Times. Därmed avslöjades hur amerikanska folket förts bakom ljuset rörande kriget i Vietnam.
Sverige skryter gärna med att vi på 1700-talet var först i världen med pressfrihet och öppenhet, men trots demokratins införande finns märkligt mycket av galen mörkläggning.
22 oktober 2010
Lindblad om Olof Palme!
Denna text av Hans Lindblad har stort intresse mot bakgrund av att Lindblad var politiskt verksam, bl a som riksdagsman, under Olof Palmes tid. Texten är bl a en recension av en nyutkommen bok om Olof Palme, med intressanta utblickar.
Boken är skriven av KLAS EKLUND, och ingår i serien Sveriges statsministrar under 100 år – Olof Palme, Albert Bonniers förlag.
-----
Olof Palme – från toppen fanns bara en väg
”Palme kom att vara i intensivt dagligt arbete för partiet under 35 år och sparade sig aldrig. Inte konstigt att han blev sliten och att humöret försämrades när alltmer gick honom emot.”
Olof Palmes tid som statsminister innebar en serie motgångar, för hans parti men allra mest för honom själv. Under Palme tvingades socialdemokratin i opposition efter 44 år, medan företrädarna Per Albin Hansson och Tage Erlander aldrig förlorade makten i ett val.
”Upp som en sol och ner som en pannkaka” kan nog sägas gälla mer för Palme än för någon annan ledande svensk politiker. Visst finns fler exempel på regeringschefer med motgångar, men knappast någon som fallit från så hög höjd.
I fjol utkom andra delen av historieprofessorn Kjell Östbergs mästerliga biografi över Olof Palme. Första delen kallade han ”I takt med tiden”, medan den andra fick titeln ”När tiden vände”. Östberg ser Palme nästan som hjälte i en grekisk tragedi, ända ut i slutet i ond bråd död.
I Bonniers serie om de senaste 22 statsministrarna skildras Olof Palme av Klas Eklund, själv nära medarbetare till både Palme och Kjell-Olof Feldt. (Jag har ännu inte läst den senaste biografin om Palme, ”Underbara dagar framför oss” av historikern och DN-journalisten Henrik Berggren.)
Eklunds bok är på drygt 120 sidor mot över 800 för Östbergs båda band. Eklund hämtar en hel del hos Östberg men han har egna nära minnen av Palme. Han är ekonom och har naturligtvis extra tyngd när han skriver om Palmes problem med den ekonomiska politiken.
Kvällen den 28 februari 1986 när Palme för sista gången lämnade Rosenbad var Klas Eklund den ende som satt kvar så sent i statsministerns korridor. Palme stannade vid hans dörr och vinkade, ”vi ses, trevlig helg”.
Östberg ser nästan symbolik i att bläcket från protokollet från kongressen som valde Palme knappt hann torka innan strejkerna i de lappländska malmfälten kom som ett slags inledning på den svenska modellens fall.
Eklund beskriver hur Palme 1969 efterträdde Tage Erlander under former som närmast är att likna vid en kröning. Erlander fick börja från en långt mer blygsam position. En norsk journalist frågade den föga kände Erlander hur det kändes att betraktas som nolla. ”Det är ingen dålig utgångspunkt”, svarade denne, något Eklund finner i linje med Erlanders lundensiska humor, ”men analytiskt mitt i prick”. Han tillägger: ”Palme, däremot, började sin statsministerbana på toppen. Och från toppen finns bara en väg.”
Året innan, 1968, hade partiet enda gången under efterkrigstiden nått över 50 procent i ett val. Att de följande valen skulle gå sämre kunde knappast förvåna. Efter årets ”katastrofval” har partiet tillsatt haverikommissioner. Vill de söka långsiktiga förklaringar bör de kanske börja med Palmes tid.
Eklund skriver att socialdemokratin genom att göra allt fler till mottagare av välfärdsstatens tjänster kraftigt kunde bredda sin väljarbas, inkorporera nya väljargrupper inom den växande offentliga sektorn och förlänga sitt maktinnehav.
För partiet var 50- och 60-talen en period av makalösa framgångar, både ekonomiskt och politiskt, för socialdemokratin i allmänhet och den uppåtstigande Olof Palme i synnerhet. I bjärt kontrast till detta står, menar Eklund, det stormiga 70-talet med ekonomisk stagnation, valförlust och intern förvirring. 80-talet ser ett försök till återhämtning, ofullgånget och med svåra interna partistrider som följd. Det var svårnavigerade vatten för Palme.
Att Palme kunde inleda sin bana som Erlanders sekreterare, vara den ständige hjälpredan i besvärliga frågor och sedan själv överta ledarrollen var naturligtvis en följd av partiets långa regeringsinnehav. Palme var en lysande talare, hade väldig arbetsförmåga och lade stor energi på att genom resor bli känd bland partivänner i hela landet. Däremot nog usel administratör med drag av bohem.
Olof Palme blev Sveriges första TV-politiker, och de statliga TV-kanalerna fortsätter att höja honom över alla andra. Palmes symbios med TV illustreras av att han som minister ville ansvara för just TV, så när han skiftade från kommunikations- till utbildningsdepartementet tog han med sig TV-frågorna. Till det i efterhand nattståndna hos Palme räknar Eklund dennes frenetiska motstånd mot att andra än Sveriges Television skulle få sända för svensk publik.
Palmes Gävletal 1965 rörande Vietnam var en av hans mest uppmärksammade insatser under de år han byggde upp sin maktställning. I mycket handlade det att söka få unga vid främst universiteten att välja socialdemokratin och inte vänsterpartiet. Till stor del kom dock båda att förlora när många i stället fastnade för Mao och marxistiska extremgrupper. Palme blev ändå något av ikon för många kulturmänniskor och intellektuella. Det mesta av detta tappade han sedan som statsminister, enligt Östberg främst genom kärnkraftfrågan och IB-affären. Palmes helt skrupelfria lögner i Geijeraffären, där han skyddade sin bordellbesökande justitieminister, avslöjades först senare, efter 20 år.
Det i efterhand nog mest förbluffande med Palme är hur ytterst ringa intresse han ägnade LO:s krav på löntagarfonder. Hade dessa införts skulle LO idag äga i princip alla företag. Palmes nära medarbetare Anders Ferm uppmanade honom att ställa partiet mot väggen och säga ”ni får välja mellan mig och fonderna”. I stället vältrade Palme över frågan på Kjell-Olof Feldt. Eklund menar att Palme med sin överklassbakgrund fann det psykologiskt svårt att ta direkt strid med LO i denna fråga, så i stället valde han passivitet för egen del.
Eklund ser Palme som både praktisk realpolitiker och romantiker. Han menar att Palmes regeringar misslyckades främst på det ekonomiska området. Han tror också att Palme, om han fått leva, efterhand skulle ha erkänt brister inom skolpolitiken.
Eklund kunde se hur Palme i de beslutande organen inte tyckte om att bli ifrågasatt och hur han ofta tog kritik personligt. Kolleger lärde sig att backa när han mörknade i ansiktet. ”Till detta kom naturligtvis att en rad jasägare gjorde vad de kunde för att behaga den mäktige.”
Palme kom att vara i intensivt dagligt arbete för partiet under 35 år och sparade sig aldrig. Inte konstigt att han blev sliten och att humöret försämrades när alltmer gick honom emot.
Klas Eklund beskriver den sista tiden så här: ”Redan åren före den sista valrörelsen märktes en tilltagande stingslighet och avtagande intellektuell spänst. Men den här hösten blev kontrasten gentemot den tidigare kvicksilversnabbe och hyperaktive Palme så bjärt att många i hans närmaste omgivning började oroas över att han inte längre kunde sköta sitt jobb. I den inre kretsen pågick hösten 1985 en skärrad diskussion bakom lyckta dörrar om vad partiet egentligen skulle ta sig till med sin ledare. Borde man övertala honom att avgå? Skulle man kunna få honom att sjukskriva sig? Men vem skulle då ta över?”
Eklunds egen gissning är att om Palme inte mördats, och avgått 1987 eller strax efter så hade efterträdaren hetat Anna-Greta Leijon. Ingvar Carlsson, Palmes närmaste och trognaste medarbetare, ville själv avgå och funderade på att gå till Folksam, där han en gång börjat som skadereglerare.
Hos både Östberg och Eklund förvånas jag över att de behandlar Palmes internationella insatser utan att med ett enda ord beröra ”Palmedoktrinen” om att avspänning mellan USA och Sovjet var till nackdel för små stater. När Palme presenterade den tanken i Finland fattade åhörarna ingenting, för deras erfarenhet var att när kalla krigets vindar var som kyligast så ökade trycket på Finland. De enda applåderna för Palmes linje kom från Peking.
IB-affären är kanske den enskilda händelse som mest fläckat Palmes eftermäle. De journalister som avslöjade den illegala åsiktsregistreringen och övervakningen kallades av Palme, med det språkbruk som var hans eget, för ”skabbiga råttor med gula betar och nakna svansar”.
Jag läste nyligen ”T-kontoret” som är en bok med den 1995 bortgångne Thede Palms länge sekretessbelagda redogörelse för sina år som chef för den hemliga underrättelseenheten under försvarsstaben. Palm var själv högerman men hade som uppslagsboksredaktör varit kollega i Lund till Tage Erlander. Som chef för T-kontoret utväxlade Palm uppgifter med främst USA rörande Sovjets fartyg och andra enheter vid Östersjön.
I början av 50-talet anmodade en sektionschef vid försvarsstaben honom att överta två reservlöjtnanter vid stabens mer officiella underrättelseavdelning, Birger Elmér och Olof Palme, men Palm ansåg sig inte ha plats för dem.
1965 avskedades Palm, enligt hans egen skildring efter beslut av Olof Palme som sedan också i strid mot gällande arkivlag gav klarsignal om bränning av T-kontorets dokument. Ny chef blev i stället socialdemokraten Birger Elmér som förvandlade kontoret till IB, som också kom att sköta LO:s och partiets helt olagliga övervakning av främst kommunister. Riksdagens försvars- och justitieutskott fick inget veta, inte heller regeringens ledamöter.
Det finns flera historier kring hur Tage Erlander anställde Palme. ”Å fan, är han socialdemokrat”, lär Erlander ha sagt när han av Assar Lindbeck fick förslaget om Palme.
Jag undrar om det verkligen var utan betydelse i sammanhanget att Erlander hämtade Palme från försvarsstabens underrättelseavdelning. Erlander hade året innan varit hos president Truman och undertecknat samarbetsavtal rörande försvarsteknik och försvarsmateriel. Med främst USA, England och Norge hade regeringen inlett hemliga samarbeten rörande operativ planering i händelse av krig och fredstida samarbete kring spaning mot Sovjet.
Erlander var den som personligen informerade oppositionsledarna i den mån han tyckte de borde känna till det för allmänheten dolda samarbetet med Nato-länder. Erlanders engelska var inte särskilt bra, så nog förefaller det praktiskt om han som närmaste medarbetare hade en person väl insatt i dessa frågor och som lättare kunde tala med befattningshavare i andra länder.
Stämmer Palms uppgifter ska Palme ha haft en ledande roll för att bygga upp IB. Han hade då lämnat Erlanders kansli och var kommunikations- och sedan utbildningsminister. Det torde tillhöra ovanligheterna att ett statsråd avskedar en hög tjänsteman, i det här fallet hemlig, i en enhet som inte lyder under statsrådets eget departement. Synd att ingen av böckerna om Palme sökt skapa klarhet kring detta.
När gruvstrejken bröt ut strax efter Palmes tillträde som statsminister reste han inte själv upp till Kiruna. Han sände i stället upp sin nära vän IB-chefen Elmér som politisk spion.
Till paradoxerna hos Olof Palme hör att han på hemmaplan ledde olaglig övervakning av kommunister och andra medan han utomlands kunde stå sida vid sida med Castro i Havanna och utropa ”leve revolutionen”. Förvisso en mångsidig person.
Hans Lindblad
Boken är skriven av KLAS EKLUND, och ingår i serien Sveriges statsministrar under 100 år – Olof Palme, Albert Bonniers förlag.
-----
Olof Palme – från toppen fanns bara en väg
”Palme kom att vara i intensivt dagligt arbete för partiet under 35 år och sparade sig aldrig. Inte konstigt att han blev sliten och att humöret försämrades när alltmer gick honom emot.”
Olof Palmes tid som statsminister innebar en serie motgångar, för hans parti men allra mest för honom själv. Under Palme tvingades socialdemokratin i opposition efter 44 år, medan företrädarna Per Albin Hansson och Tage Erlander aldrig förlorade makten i ett val.
”Upp som en sol och ner som en pannkaka” kan nog sägas gälla mer för Palme än för någon annan ledande svensk politiker. Visst finns fler exempel på regeringschefer med motgångar, men knappast någon som fallit från så hög höjd.
I fjol utkom andra delen av historieprofessorn Kjell Östbergs mästerliga biografi över Olof Palme. Första delen kallade han ”I takt med tiden”, medan den andra fick titeln ”När tiden vände”. Östberg ser Palme nästan som hjälte i en grekisk tragedi, ända ut i slutet i ond bråd död.
I Bonniers serie om de senaste 22 statsministrarna skildras Olof Palme av Klas Eklund, själv nära medarbetare till både Palme och Kjell-Olof Feldt. (Jag har ännu inte läst den senaste biografin om Palme, ”Underbara dagar framför oss” av historikern och DN-journalisten Henrik Berggren.)
Eklunds bok är på drygt 120 sidor mot över 800 för Östbergs båda band. Eklund hämtar en hel del hos Östberg men han har egna nära minnen av Palme. Han är ekonom och har naturligtvis extra tyngd när han skriver om Palmes problem med den ekonomiska politiken.
Kvällen den 28 februari 1986 när Palme för sista gången lämnade Rosenbad var Klas Eklund den ende som satt kvar så sent i statsministerns korridor. Palme stannade vid hans dörr och vinkade, ”vi ses, trevlig helg”.
Östberg ser nästan symbolik i att bläcket från protokollet från kongressen som valde Palme knappt hann torka innan strejkerna i de lappländska malmfälten kom som ett slags inledning på den svenska modellens fall.
Eklund beskriver hur Palme 1969 efterträdde Tage Erlander under former som närmast är att likna vid en kröning. Erlander fick börja från en långt mer blygsam position. En norsk journalist frågade den föga kände Erlander hur det kändes att betraktas som nolla. ”Det är ingen dålig utgångspunkt”, svarade denne, något Eklund finner i linje med Erlanders lundensiska humor, ”men analytiskt mitt i prick”. Han tillägger: ”Palme, däremot, började sin statsministerbana på toppen. Och från toppen finns bara en väg.”
Året innan, 1968, hade partiet enda gången under efterkrigstiden nått över 50 procent i ett val. Att de följande valen skulle gå sämre kunde knappast förvåna. Efter årets ”katastrofval” har partiet tillsatt haverikommissioner. Vill de söka långsiktiga förklaringar bör de kanske börja med Palmes tid.
Eklund skriver att socialdemokratin genom att göra allt fler till mottagare av välfärdsstatens tjänster kraftigt kunde bredda sin väljarbas, inkorporera nya väljargrupper inom den växande offentliga sektorn och förlänga sitt maktinnehav.
För partiet var 50- och 60-talen en period av makalösa framgångar, både ekonomiskt och politiskt, för socialdemokratin i allmänhet och den uppåtstigande Olof Palme i synnerhet. I bjärt kontrast till detta står, menar Eklund, det stormiga 70-talet med ekonomisk stagnation, valförlust och intern förvirring. 80-talet ser ett försök till återhämtning, ofullgånget och med svåra interna partistrider som följd. Det var svårnavigerade vatten för Palme.
Att Palme kunde inleda sin bana som Erlanders sekreterare, vara den ständige hjälpredan i besvärliga frågor och sedan själv överta ledarrollen var naturligtvis en följd av partiets långa regeringsinnehav. Palme var en lysande talare, hade väldig arbetsförmåga och lade stor energi på att genom resor bli känd bland partivänner i hela landet. Däremot nog usel administratör med drag av bohem.
Olof Palme blev Sveriges första TV-politiker, och de statliga TV-kanalerna fortsätter att höja honom över alla andra. Palmes symbios med TV illustreras av att han som minister ville ansvara för just TV, så när han skiftade från kommunikations- till utbildningsdepartementet tog han med sig TV-frågorna. Till det i efterhand nattståndna hos Palme räknar Eklund dennes frenetiska motstånd mot att andra än Sveriges Television skulle få sända för svensk publik.
Palmes Gävletal 1965 rörande Vietnam var en av hans mest uppmärksammade insatser under de år han byggde upp sin maktställning. I mycket handlade det att söka få unga vid främst universiteten att välja socialdemokratin och inte vänsterpartiet. Till stor del kom dock båda att förlora när många i stället fastnade för Mao och marxistiska extremgrupper. Palme blev ändå något av ikon för många kulturmänniskor och intellektuella. Det mesta av detta tappade han sedan som statsminister, enligt Östberg främst genom kärnkraftfrågan och IB-affären. Palmes helt skrupelfria lögner i Geijeraffären, där han skyddade sin bordellbesökande justitieminister, avslöjades först senare, efter 20 år.
Det i efterhand nog mest förbluffande med Palme är hur ytterst ringa intresse han ägnade LO:s krav på löntagarfonder. Hade dessa införts skulle LO idag äga i princip alla företag. Palmes nära medarbetare Anders Ferm uppmanade honom att ställa partiet mot väggen och säga ”ni får välja mellan mig och fonderna”. I stället vältrade Palme över frågan på Kjell-Olof Feldt. Eklund menar att Palme med sin överklassbakgrund fann det psykologiskt svårt att ta direkt strid med LO i denna fråga, så i stället valde han passivitet för egen del.
Eklund ser Palme som både praktisk realpolitiker och romantiker. Han menar att Palmes regeringar misslyckades främst på det ekonomiska området. Han tror också att Palme, om han fått leva, efterhand skulle ha erkänt brister inom skolpolitiken.
Eklund kunde se hur Palme i de beslutande organen inte tyckte om att bli ifrågasatt och hur han ofta tog kritik personligt. Kolleger lärde sig att backa när han mörknade i ansiktet. ”Till detta kom naturligtvis att en rad jasägare gjorde vad de kunde för att behaga den mäktige.”
Palme kom att vara i intensivt dagligt arbete för partiet under 35 år och sparade sig aldrig. Inte konstigt att han blev sliten och att humöret försämrades när alltmer gick honom emot.
Klas Eklund beskriver den sista tiden så här: ”Redan åren före den sista valrörelsen märktes en tilltagande stingslighet och avtagande intellektuell spänst. Men den här hösten blev kontrasten gentemot den tidigare kvicksilversnabbe och hyperaktive Palme så bjärt att många i hans närmaste omgivning började oroas över att han inte längre kunde sköta sitt jobb. I den inre kretsen pågick hösten 1985 en skärrad diskussion bakom lyckta dörrar om vad partiet egentligen skulle ta sig till med sin ledare. Borde man övertala honom att avgå? Skulle man kunna få honom att sjukskriva sig? Men vem skulle då ta över?”
Eklunds egen gissning är att om Palme inte mördats, och avgått 1987 eller strax efter så hade efterträdaren hetat Anna-Greta Leijon. Ingvar Carlsson, Palmes närmaste och trognaste medarbetare, ville själv avgå och funderade på att gå till Folksam, där han en gång börjat som skadereglerare.
Hos både Östberg och Eklund förvånas jag över att de behandlar Palmes internationella insatser utan att med ett enda ord beröra ”Palmedoktrinen” om att avspänning mellan USA och Sovjet var till nackdel för små stater. När Palme presenterade den tanken i Finland fattade åhörarna ingenting, för deras erfarenhet var att när kalla krigets vindar var som kyligast så ökade trycket på Finland. De enda applåderna för Palmes linje kom från Peking.
IB-affären är kanske den enskilda händelse som mest fläckat Palmes eftermäle. De journalister som avslöjade den illegala åsiktsregistreringen och övervakningen kallades av Palme, med det språkbruk som var hans eget, för ”skabbiga råttor med gula betar och nakna svansar”.
Jag läste nyligen ”T-kontoret” som är en bok med den 1995 bortgångne Thede Palms länge sekretessbelagda redogörelse för sina år som chef för den hemliga underrättelseenheten under försvarsstaben. Palm var själv högerman men hade som uppslagsboksredaktör varit kollega i Lund till Tage Erlander. Som chef för T-kontoret utväxlade Palm uppgifter med främst USA rörande Sovjets fartyg och andra enheter vid Östersjön.
I början av 50-talet anmodade en sektionschef vid försvarsstaben honom att överta två reservlöjtnanter vid stabens mer officiella underrättelseavdelning, Birger Elmér och Olof Palme, men Palm ansåg sig inte ha plats för dem.
1965 avskedades Palm, enligt hans egen skildring efter beslut av Olof Palme som sedan också i strid mot gällande arkivlag gav klarsignal om bränning av T-kontorets dokument. Ny chef blev i stället socialdemokraten Birger Elmér som förvandlade kontoret till IB, som också kom att sköta LO:s och partiets helt olagliga övervakning av främst kommunister. Riksdagens försvars- och justitieutskott fick inget veta, inte heller regeringens ledamöter.
Det finns flera historier kring hur Tage Erlander anställde Palme. ”Å fan, är han socialdemokrat”, lär Erlander ha sagt när han av Assar Lindbeck fick förslaget om Palme.
Jag undrar om det verkligen var utan betydelse i sammanhanget att Erlander hämtade Palme från försvarsstabens underrättelseavdelning. Erlander hade året innan varit hos president Truman och undertecknat samarbetsavtal rörande försvarsteknik och försvarsmateriel. Med främst USA, England och Norge hade regeringen inlett hemliga samarbeten rörande operativ planering i händelse av krig och fredstida samarbete kring spaning mot Sovjet.
Erlander var den som personligen informerade oppositionsledarna i den mån han tyckte de borde känna till det för allmänheten dolda samarbetet med Nato-länder. Erlanders engelska var inte särskilt bra, så nog förefaller det praktiskt om han som närmaste medarbetare hade en person väl insatt i dessa frågor och som lättare kunde tala med befattningshavare i andra länder.
Stämmer Palms uppgifter ska Palme ha haft en ledande roll för att bygga upp IB. Han hade då lämnat Erlanders kansli och var kommunikations- och sedan utbildningsminister. Det torde tillhöra ovanligheterna att ett statsråd avskedar en hög tjänsteman, i det här fallet hemlig, i en enhet som inte lyder under statsrådets eget departement. Synd att ingen av böckerna om Palme sökt skapa klarhet kring detta.
När gruvstrejken bröt ut strax efter Palmes tillträde som statsminister reste han inte själv upp till Kiruna. Han sände i stället upp sin nära vän IB-chefen Elmér som politisk spion.
Till paradoxerna hos Olof Palme hör att han på hemmaplan ledde olaglig övervakning av kommunister och andra medan han utomlands kunde stå sida vid sida med Castro i Havanna och utropa ”leve revolutionen”. Förvisso en mångsidig person.
Hans Lindblad
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)