Alex Riel trio i Piteå - med Mette Juul.

Dessa rader om söndagens jazzspelning på Kårhuset i Piteå är mesta till stöd för mitt eget minne. Ändå vet jag inte riktigt hur jag ska börja, för när jag lägger in det på bloggen kommer andra att läsa det. Också.

Men OK då. En gång i min gröna ungdom for jag ett tre somrar (1965-67) till jazzfestivalen i Molde, Norge. En lång och spännande resa, som skedde olika vägar och på olika sätt varje år. Moldefestivalen hade då bara varit igång ett fåtal år, men var redan berömd både hos musiker och jazzvänner. Det blev fantastiska upplevelser för mig, och sedan dess har jag längtat dit i stort sett varje sommar, men det har aldrig varit lämpligt eller möjligt.

Ett som det verkade stående inslag dessa år var Kenny Drews trio, med Kenny på piano, självaste Niels-Henning Örsted-Pedersen NHÖP kallad,  på bas, ung men redan värlsberömd, och så Alex Riel på trummor. Det var en väldigt samspelt trio, av högsta klass, som dels hade egna framträdanden, dels fungerade som husband/komp för olika solister. Och dessa solister var sannerligen inte fy skam heller. Några exempel ur högen: Ben Webster, J J Johnsson, Freddie Hubbard. (Ett minne. Jag stod precis bakom Ben Webster vid ett jam i Alexandrakällaren, där J J Johnson och Roland Rashaan Kirk höll på att riva hela etablissemanget med sin fantastiska musik!)

Både Kenny Drew och NHÖP har varit avlidna i många år, men Alex Riel lever och spelar än idag. Det var alltså honom jag ville höra i första hand nu, när han och hans trio var kompband till sångerskan Mette Juul.

Efter en superkort paus efter det att förbandet, några elever från Framnäs jazzlinje spelat klart, så sitter plötsligt Alex Riel vid trummorna och en liten tjej med gitarr bekantar sig med mikrofonen, det måste ju vara Mette Juul. Henne hade jag aldrig sett förut, bara hört lite smakprov på internet.

Vad finns då att säga om detta? Nja, sångerskan blev inte min favorit. Verkade i o f sig trevlig, chosefri, hon har en klar, säker och ljus röst, som i o f sig då och då kan få lite mörkare klang och djup. Snyggt och prydligt, men spännande kan man knappast säga om hennes framträdande. I synnerhet som hon mest sjöng långsamma ballader. Lite bättre blev det i något snabbare tempon. Som helhet kändes programmet ändå för jämntjockt.  Pianisten Heine Hansen spelade habilt, men inte mer, och med skapligt sväng i några solon.

Nej, de klart lysande stjärnorna var - förstås - basisten Jesper Lundgaard, en av dessa danske superbasister som kommit fram strax efter NHÖP,  och Alex Riel. Det var de som stod för kryddorna i den anrättning vi serverades denna söndagseftermiddag i november. Så t ex spelade Jesper med stråke på sin stora ståbas i ett nummer. Det är kanske inte helt ovanligt i dessa dagar, men han spelade dessutom sitt solo i uptempo - och bra!
Alex Riel kompade smakfullt med vispar i balladerna, där fanns inte utrymme för mer än så. I några låtar i medium eller uptempo fick han dock chansen till mera livfullt spel i några trumsolon. Där kunde man känna igen honom som den drivne, fantasifulle och musikaliske trumslagare som han är.  Där var det gnista och nerv i musiken.
Synd bara att inte ett par av de såsigare balladerna bytts ut till medium eller upptempolåtar. Det skulle gett Riel, Lundgaard fler tillfällen att visa sina kvaliteter. Och Mette Juul skulle kommit bättre till sin rätt också.  Som exempelvis i avslutande Come Rain or Come Shine. Men då var det som sagt slut.

Varför var det så (relativt) lite folk då (runt ett 30-tal)? Tja Mette Juul är inget känt namn i Sverige. Inte ens Alex Riel är ett namn som ens alla jazzintresserade känner till numera. Trumslagare blir sällan några kändisar, även om de, som Riel, är i snudd på världsklass. Sen det faktum att konserten ägde rum på eftermiddagstid i st för som utannonserat på kvällstid, det var nog en och annan som missat. Själv kom jag på det av en slump bara ett par dagar före.
Och så var det ju skyltsöndag, då folk brukar föredra att gå ut och frysa och se i skyltfönster...

OJ och Lennart Åberg, väcker tankar och minnen

Trots det ofrivilliga lösbladsformatet (dålig limning) av senaste OJ (nr 5/2013) så finns där en hel del för en jazzintresserad som varit med ett tag. Att, som ledaren skriver, kultur förebygger psykisk ohälsa, det är ju en gammal sanning, som tyvärr inte de politiker som sitter på pengapungen förstått.

Den som varit jazzvän ett halvsekel eller så har givetvis många gånger stött på saxofonisten mm Lennart Åberg, som ägnas den stora intervjun i detta nummer. Samtidigt så irriteras jag av att numret innehåller flera sidor recensioner och bilder från årets upplaga av Stockholms Jazz Festival. I och för sig så har jag inget emot att den ges ett omfattande utrymme. Min irritation orsakas av att det föregående numret innehöll ytterst sparsamt med festivalbevakning. Den som ville läsa om sommarens många jazzfestivaler hänvisades till nätupplagan. På samma gång som OJ hade svårt att få ihop tillräckligt med text till föregående numret. Det hade ju bara varit att ta in en del av den text i papperstidningen som skyfflats över till nätet. För mig är Orkester-Journalen en papperstidning. Primärt och framför allt. Efter att själv ha bevistat några av jazzfestivalerna i Molde i mitten av 60-talet har det intill nu alltid varit en viktig upplevelse att läsa referat och recensioner från Molde. Och att djupt i hjärtat känna saknaden av att inte haft möjlighet att komma dit igen. Det har också alltid varit givande att läsas om festivaler - och konserter - på andra håll i landet än bara i Stockholm.

Artikeln om Lennart Åberg visar sig också vara en historia som på sätt och vis är en parallell till hur jag upplevt mitt förhållande till jazzmusiken.  Jazzfestivalen i Molde var inte starten för jazzintresset vare sig för mig eller Lennart, men en viktig och tidig inspiration. Detta under en tid som jazzen i Sverige publikt sett precis råkat i en svacka. Dock ej musikaliskt.  Den viktiga skillnaden mellan mig och Lennart Åberg (vi är nästan på året jämngamla) är att jag blev "enbart" jazzlyssnare, om än en mycket intensiv sådan, medan Lennart blev jazzmusiker. Jazzmusiker av format och alltid under utveckling.

En tidig viktig inspirationskälla var givetvis radions jazzprogram med Claes Dahlgrens jazzglimtar från USA. Småler för mig själv åt detta att sitta vid radion ständigt beredd att spela in varje jazzton som kunde strömma ur den, och att med skivspelarens hjälp utforska det mesta av jazzhistorien. Namn som Bernt Rosengren, Kurt Järnberg, Olle Helander, John Coltrane, Bosse Broberg, Miles, Gugge Hedrenius, George Russel, Emanon, Simon Brehm, TV-programmet Trumpeten, Jan Johansson, allt detta är tidsmarkörer med djup innebörd för den som var med. Vare sig man var jazzentusiast eller jazzmusiker.

En likhet kan jag också se i att Lennart Åberg inte bara spelat, utan även ägnat sig åt "kollektiva spörsmål" som ordförande i FSJ, Föreningen Sveriges Jazzmusiker. För min del har det engagemanget främst visat sig genom några år som intensivt engagerad i SJR, Svenska Jazzriksförbundet, Numera Svensk Jazz, bl a som ordförande och Jazz-Nytt-redaktör, och till och från en del jazzskrivande (konsertrecensioner mm).

Syndaflod, men Satchmo och Mahalia ger oss tröst

Såg just, än en gång, Jazz on a Summer´s Day.

"Det är söndag. Det är dags för världens största gospelsångerska, Mahalia Jackson."
Så presenteras det sista inslaget i den fantastiska filmen "Jazz on a Summer´s Day" (Bert Stern).
Har Du den så vet Du hur oöverträffad den är. Spela om den igen. Har Du inte sett och lyssnat på den, gör det!
Den finns säkert på VHS, DVD och även på Youtube, både i fullängd och uppspaltat i olika inslag, men då måste du ha bra högtalare till datorn, annars försvinner en stor del av upplevelsen.
Filmen inspelad på en av de finaste jazzfestivalerna i Newport. Med ett brett urval av de främsta jazzmusikerna (Monk, S Stitt, Anita O´Day, Gerry Mulligan, Art Farmer, Dinah Washington, plus en del blues - och Chuck Berry!

Och med Louis Armstrongs All-Stars (med the little Filipino boy, Danny Barcelona på trummor) PLUS Jack Teagarden på topp. En Satchmo på bästa och skämtsamt humör med bland annat en kommentar till besöket hos påven. Samt den magnifika avslutningen med Mahalia Jackson. Som får publiken att tystna i andakt.
Med bl a Didn´t it Rain (om hur syndafloden dränker oss) och The Lords Prayer.

När jag skriver detta är det söndag en sommardag. En sommar fylld av regn. Och regn. Är det syndafloden som är över oss, igen?
Måste vi bygga en ny Noaks ark? Kanske är det denna härliga musik, som ska rädda oss, trösta oss, som är vår Noaks ark?!

OJ, Molde och nostalgi.

Jag bläddrar i nya numret av OJ, Orkester-Journalen. Världens äldsta jazztidskrift. Japp, gamla OJ lever än, och ser ut som vilket modernt månadsmagasin som helst. Snygg layout alltså, men med ett något annorlunda innehåll. Ser att Bibben Fagerström ännu en gång skriver om jazzfestivalen i Molde, Norge. Och att han gör det för 45:e året i följd!

Vilket underbart liv den mannen måste ha haft! Moldefestivalen besökte jag som yngling i mitten av 60-talet några ggr. Av olika skäl inte därefter, tyvärr. Men har alltid längtat tillbaka. Vilka fantastiska musiker som alltid spelar där! Och vilken fin liten idyllisk stad! Enda felet är att det är i dyra Norge, och dessutom väldigt krokigt att ta sig dit.

Festivalen fyllde 50 i somras! Visst, jag fylls av nostalgiska känslor och skulle verkligen vilja få uppleva den en gång till. Fastän, då måste jag väl vinna på lotto först, eller att någon annan står för räkningen...

Visar bilder av ett par av de fantastiska musiker jag upplevde på plats i Molde. Multiinstrumentalisten och vulkanen Roland Kirk. Och Ben Webster, en bitsk och besvärlig herre men en musiker med sammetslen ton i sin sax, med samma komp (Alex Riel dr, Kenny Drew p, Niels-Henning Örsted-Pedersen b) på bilden som det jag hörde med honom i Molde. Ja, jösses, jag stod ju och nästan trängdes med Webster i Alexandrakällaren, minns jag rätt var det när Roland Kirk spelade där.