Grekland som nation lånar för mycket, men i Sverige är det medborgarna som lånar för mycket.

Att Grekland lånat för mycket, och utan att kunna betala tillbaka lånen, det är en idag rätt gammal sanning. Genom felaktig bokföring tog det tid för omvärlden att upptäcka. Grekerna själva föredrog att blunda och "tro" att pengarna från utlandet, utländska långivare, skulle flöda in för evigt och utan krav på återbetalning. För detta att betala tillbaka, det verkar inte ha ingått i planeringen.

Men även Sverige har problem. Det anser EU-kommissionen, och nog har den rätt. Hur mycket än Anders Borg (m) betonar landets goda ekonomi. OK, statsbudgeten är i hyfsad balans och det är ju bra. Men de svenska hushållen lånar för mycket, enl Dagens Industri, och då avses främst bostadslånen. EU-kommissionen verkar nervös, inte utan orsak. Det kan inte vara vettigt att låna till 100% av bygg- eller köpeskillingen.

Det är ingen akut bolånekris - inte än. Men kan snabbt bli, om konjunkturen dippar lite mera, om finanskrisen i Grekland m fl länder sprids och fördjupas än mer, och om inte svenkarna amorterar av lånen snabbare. Och om inte lånegränserna stramas åt. Visst, det kan svida, men en krasch skulle kosta alla än mera. Även svenskar som lånar till hus och lägenheter måste amortera sina lån, det kan inte bara gälla den Grekiska staten.

Jag sagt det förr, men i en sak hade f.d. statsminister Göran Persson rätt; den som är satt i skuld är icke fri.
Visserligen gillar bankerna att låna ut pengar, gärna till (alltför) höga räntor. Och så länge låntagaren klarar att betala räntan så ger det bankerna feta vinster. Men en stor bolånekris, som den i USA nyligt, den klarar inte ens de (giriga) svenska bankerna av.
Då får vi betala bankernas - och bolånarnas - kris en gång till, genom skattsedeln. Vilket blir tufft för statsbudgeten.

Saken blir inte bättre av att, som EU-kommissionen påpekar, att det går trögt med bekämpningen av ungdomsarbetslösheten. Och helt nöjd är inte EU med budgetkonsolideringen heller. Och ser risker i att nyföretagandet går trögt i Sverige. Sverige sackar...

Ska Slösa efterträdas av Spara?

På min tid var serien Spara och Slösa det tunga inslaget i Sparbankernas Lyckoslanten. Spara verkade visserligen tråkig och präktig, men hennes sparsamhet visade ändå på ett slags trygghet i tillvaron. Slösa hade ju alltid så slarviga och trasiga kläder och ont i magen av allt godisätande. Spara kunde däremot alltid köpa det hon verkligen ville ha.

Trots det så har ändå Slösa varit den som de senaste decennierna vunnit matchen. Svenska folket har lånat som bara den. Enligt DN (ekonomibilagan i fredags) så har hushållens skulder ökat från ofattbara 800 miljarder kr för tio år sedan, till 2 400 miljarder nu - ännu mera ofattbart. Experter och Riksbank varnar för en lånebubbla. Lånen ökar oerhört mycket snabbare än folks inkomster. Visst känns det som att det som hände i USA kan hända även här när man ser de siffrorna.

Jag har nog alltid varit en Spara, inte bara pga serien i Lyckoslanten utan på grund av att det var en tvingande nödvändighet att vara sparsam i mitt föräldrahem. Ja, även därefter förstås. Jag skulle dessutom nog hellre svälta än ta SMS-lån.

Sten Dunér, vd för Länsförsäkringar, hade i lördagens DN-debatt ett intressant förslag för att få folk att börja spara innan de köper. Vilket ju var det vanliga tidigare, dock ej de senaste decennierna. Hans förslag är givetvis föranlett av risken för att lånebubblan spricker även i Sverige, med ödesdigra konsekvenser. Hans förslag är att den som sparar skulle få ett avdrag på skatten, grundat på sparandet.

Självfallet kan man diskutera den precisa utformningen, nivåer etc, men det är en intressant tanke, som skulle återknyta till hur staten tidigare såg på detta med sparandets välståndskapande kraft. Jag påminner också om att det inte var så förfärligt länge sedan som den som sparade fick en del av räntan, dvs upp till ett visst belopp, skattefritt.
Kanske är det också en åtgärd som kunde prövas igen som sparstimulans. Möjligen i kombination med ett mera preciserat förslag a la Länsförsäkringar.

Den som är satt i skuld är inte fri, är nog det bästa uttalande som Göran Persson gjort. Och vem vill uppleva en svensk låne- och bankkris av den omfattning som man haft (och har) i USA?

Gammelmansgnäll, eller?

Jag är nu i ett stadium där jag inte känner mig inspirerad till en massa nya bloggtexter. Trots att det nog finns anledning. Däremot gör jag en och annan kommentar på andra bloggar. En av dessa kommentarer känns det som jag vill utveckla en aning här.

Vi som kommit en bit upp i åren har ofta(st?) fått lärdomar av våra föräldrar, som inte verkar ha påverkat yngre generationer (inkl våra barn?) i samma mån som de påverkat oss.

Fattiga barn i ett välmående Sverige har debatterats både i pressen och på bloggar den senaste tiden. Fattigdom är något relativt. Att vara fattig i Sverige är inte detsamma som att vara fattig i Filippinerna eller i Haiti. Att vara fattig idag är inte detsamma som att vara fattig för 40-50-60 år sedan.

Men att inte vara fattig som svensk turist i ett fattigt land land innebär inte att man är rik hemma. När jag läser texter kring detta slås jag av några lärdomar som mina föräldrar gav mig. Som har varit värdefulla att ha med sig.

Man köper inte om man inte har pengar. Dvs man ska inte låna (jfr: Den som är satt i skuld är inte fri.), inte leva över sina tillgångar. Inte konsumera (låga och osäkra) inkomster i förtid. Avbetalninsköp var något vederstyggligt. Det är inte de stora inkomsterna som ger utrymmer för att överleva, utan sparsamheten med de små inkomster man kan ha. Att prioritera och att ta en sak i taget. Pengar växer inte på träd. Man måste arbeta.

Fattig men stolt. Även om man har det knapert, så ska man sköta sig, vara hel och ren. Och det var skamligt att ta emot bidrag. Socialhjälp, fattighjälp, nej så skamligt! Man får se till att klara sig utan att ligga andra till last. Nej, även man lever på gränsen ska man inte fika efter bidrag.

Man blir inte fattigare av att hjälpa andra. Även om man inte kan strö pengar omkring sig så finns det alltid någon som har det sämre. Man ska vara solidarisk, man kan hjälpa till i det lilla. Även här ska man givetvis tänka sig för, ge dit pengarna ger bäst effekt. Till den person som verkligen har det illa, till det land som är fattigt. Och så att pengarna inte blir bortkastade. Hjälp till självhjälp, om möjligt.

Kanske är det en gammal mans gnäll, men jag tror ändå att världen skulle se bättre ut om fler följde detta. Bankkrisen skulle ha undvikits. Sparsamhet kombinerat med hjälpsamhet i stället för girighet. Bubblor hade inte blåsts upp och behövt spricka. Lågkonjunkturen hade blivit mildare - även om högkonjunkturen också varit aningen mindre extrem.

Fler hade levt bättre, men ett fåtal klippare hade fått leva på en mera normal nivå.

Ekonomikris, vinst och girighet.

I dessa finanskrisens dagar påminns jag om en värdfull visdom som jag fick av min sedan länge avlidne far. Bakgrunden kan vi hoppa över, men slutsatsen var denna:
"Köp aldrig något om du inte har pengar att betala med!"
Med andra ord, låna inte. Pengar är kontanter.

Hade alla följt detta råd, skulle vi nog inte haft någon finanskris. Och kanske inte heller några banker. Möjligen banker som endast lånat ut till företag, men inte till privatpersoner. De skulle bara ha sparat där för att kunna köpa kontant.

Jag har i möjligaste mån sökt följa det rådet. Tyvärr drabbas jag ju av finanskrisen ändå, eftersom jag inte ensam kan styra världens ekonomi (tyvärr)! Dock måste jag erkänna att även jag var tvungen att låna för vårt boende. Men det får väl anses som godkänt. Dvs om man inte lånar mer än vad kåken kan vara värd, helst lite mindre.
En sak vi ska komma ihåg är ju att vi inte äger "våra" hus, det gör banken.

När bankerna inleder oss i frestelse på ett eller annat sätt, då går det åt skogen.
---
För övrigt noterar jag att Anders Widén, författare tagit in min text igår som "gästblogg", vilket ju är OK. (Länk: http://djingis.blogspot.com/2008/10/gstbloggen-av-lars-erick.html )
Han gillade min text, men har en lite avvikande kommentar till stycket där jag beskriver vinsten som en drivkraft till utveckling och välfärd. Denna hans kommentar vill jag i min tur kommentera enligt följande.

"OK, Anders, alla drivs inte av vinstbegär. "Profit" är ju det ord som rödingar ofta använder. Och det är fult ju.
Men, alla måste vi ha så att vi överlever. Det måste jag, det måste du. Jag kan säga att mitt politiska engagemang under flera decennier förhindrat goda inkomster för mig. Som aktiv liberal (det gick länge att vara det inom fp) var det omöjligt att få rätt jobb (i förhållande till min kompetens) i de röda kommuner som jag levt och verkat i. Jag offrade alltså möjligheterna till bättre inkomst (och en hyfsad pension) för att kunna arbeta ideellt som fritidspolitiker för den ideologi som jag anser skulle göra världen bättre.
Nej, jag vet, ingen tackade mig för det Och det är inte det normala idag. De flesta prioriterar pengar högre.

Hur som helst så vill man ha så att man överlever. Dvs driva ett litet företag som går med en liten vinst, dvs ger levebröd. Eller ta ett jobb, vilket förutsätter att det sker i ett företag som går runt, helst med en viss marginal. Eller i offentlig verksamhet, som tar sina medel från att beskatta alla. Man kan säga att offentliganställdas löner är ianspråktagande av "vinsten" från de som beskattas!

Jag vill alltså mena att i din tankevärld Anders så leds du fel av att du ser ordet vinst som ett fult ord. Men alla måste vi leva av "vinst".
Måttlig vinst, som ger oss ett hyfsat liv, det är inte fult. Tvärtom tror jag, liksom vissa teoretiker, att det är en viktig drivkraft till mänsklighetens utveckling.
Däremot vänder jag mig mot den girighet som blivit alltför förhärskande idag i stora kretsar. Den finns i stora kretsar. Påhejad av vulgärmedia som kvällspress och i mängder av de teveprogram vi ser. Sprids som ett gift, från de som lyckats sno åt sig enorma inkomster, till oss vanliga inkomsttagare. Det finns sannerligen inte bara hos direktörer och finansförvaltare av våra pensionspengar.

Indirekt är vi alla delaktiga i detta snuskiga race genom att vi har pengar i pensionsfonder, vars enda syfte är att maximera avkastningen.
Vilket leder till kriser som denna. Jag hör t ex idag i radion att min pension kommer nu att reduceras betydligt. Från en redan mycket låg nivå. Det är ju så att nedgångar tenderar drabba de sämst ställda mera än de drabbar de som har mycket. Det är samma sak med inflationen.

Som Bertil Ohlin sa, hata inflationen!