Varför minnas förintelsen?

I dagarna påminns vi om Auschwitz, om nazisternas besinningslösa, men kallt och beräknande industriella likvidering av miljoner judar och andra under WW2.
Det är bra att vi påminns. Men ändå mer om vi betänker varför detta skedde. För,varför ska vi minnas förintelsen?
Vi får inte glömma, sägs det.
   Men varför? För att inte gå på det som (ny)nazisterna påstår om att förintelsen är en myt? Och att därför media inte ska uppmärksamma folkmordet av judarna, vilket budskap hotfullt gick ut i dagarna från någon extrem nynazzegrupp.
Självfallet måste vi förstå att det inte är en myt, förintelsen är ett plågsamt faktum. Vilket bl a ledde till att världssamfundet genom FN bidrog till att överlevande judar skulle få ett område i Mellanöstern som egen stat, Israel. Där judarna till och från under långa tider haft en egen stat.
Ja, det är viktigt att veta.
Men än mera viktigt är att se orsakerna till förintelsen. Att "principerna" bakom den inte är något som är unik för nazismen och dess judehat.
Förintelsens enorma omfattning är unik - i volym. I vart fall i någorlunda modern tid. Men visst finns och har funnits många exempel därefter på liknande handlingar, övergrepp. Som ofta gällt andra än judar, men lika fel för det!

Det nazismen bygger på är den vedervärdiga inställningen att vissa människor är mera värda än andra. Att grupper av människor är mera "högstående" än andra, och därför har rätt (eller till och med skyldighet!) att både förtrycka, fördriva och utrota de som anses som mindervärdiga. P g a ursprung, "ras", religion, sexuell läggning el likn.

Men samma inställning finns även hos andra "ideologier", att vissa är mer värda och andra mindre. Den kommunistiska tanken om "proletariatets diktatur" (där en partielit styr) är i grunden detsamma. Liksom extrema tolkningar/rörelser inom olika religioner. Där "uttolkarna" helt klart har maktpolitiska syften. Jfr påvar, biskopar och prästers uppmaningar till Korsriddarna att "befria Palestina" från judar och muslimer. Hur konungar med våld "kristnade" länder, för att erövra land. Hur morerna med våld erövrade större delen av Spanien för att sprida Muhammeds lära. Hur i dag talibanska ledare "tolkar" islam för att med våld och terror få makt (och pengar), ofta där samhället kapsejsats med vanmakt och fattigdom som följd och där demokrati inte fått ordentligt fotfäste.

Det vi måste minnas och förstå, det är att alla människor har samma värde. Att varje människa är unik. Att inte skuldbelägga, nedvärdera människor p g a något slags mer el mindre godtyckligt definierad grupptillhörighet.

Inte bara med avsky minnas Auschwitz och de nazistiska förintelselägren, utan också kommunistiskt dödande av oliktänkande. Staten Israels urskiljningslösa dödande av palestinier i Gaza. Terrororganisationer som Hamas dito dödande av israeler/judar. ISIS (islamska kalifat) dödande av både muslimer (som de anser som otrogna) liksom kristna och andra folkgrupper som de anser mindervärdiga. Talibaners dödande av andra muslimer, kristna och andra "otrogna". Boko Harams dödande av de som de inte "godkänner" i Nigeria, och flera andra liknande extrema grupper på andra håll som förföljer, terroriserar och dödar oliktänkande eller av "fel" folkslag. 

Stig-Björn Ljunggren skriver idag i PT insiktsfullt och bra speciellt om det svåra i att skriva om islam, att det är att skaffa sig problem. Men jag vill i en detalj kommentera. Han anser, som "hedning" att Islam måste moderniseras, liksom kristendomen gjorts (vilket väl är riktigt, i stort sett). Men också att det måste ske inom islam, av muslimerna själva. 

Jag ifrågasätter om det, när det gäller islam, är en modernisering som måste ske. Det som sker idag kan ju ses som en "modernisering", men som de facto är en utveckling i politiserande syfte, en förgrovning. Jag menar, bl a med stöd av djupt troende muslimen Malala Yousafzai, fredspristagaren, i hennes bok "Jag är Malala" att islam ÄR en tolerant och kärleksfull religion, inte den råa våldsbenägna och totalitärt enögda lära som talibaner och andra extremister menar. Och jag menar att de flesta muslimer har samma tolkning som Malala. "Talibaniseringen" är en "modernisering" som vi kan vara utan. Däremot kan vi kanske välkomna en modernisering av islam i den meningen att islam "accepterar" det moderna samhället, tar till sig framsteg och forskning. Eller som Stig-Björn nog menar, blir en aning sekulariserad. Men Malala är inte sekulariserad, men tolerant och "modern", men ändå rätt konservativ i moralfrågor etc. Den synen hos alla muslimer skulle effektivt stoppa terror och mord i profetens namn.

I sammanhanget vill jag också ge en länk som visar på att allt inte är extremism. Där muslimer visar samhörighet med judarna i Malmö.

Än en gång, det vi måste inse, och övertyga andra om, det är att se människan, varje människas lika värde. Inte "se" grupper som vi är rädda för, inte sortera in det vi inte gillar i stora kollektiva grupper att hata och förfölja. Att se människan.

PS. Ser nu att Göran Persson, som annars jag inte brukar ösa beröm över, tydligen höll ett mycket bra och insiktsfullt tal igår om Förintelsen. I vart fall enligt Expressens referat. Ett tal där han också lyfte fram vad som leder till extrema, hårda ställningstaganden som kan leda till våld och dödande. Dvs ett brett perspektiv.

Makt korrumperar, en alltid aktuell sanning. (jfr A Borg och A Sundström)

Makt korrumperar, så sa Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet). Det är ett kallt konstaterande, som har ständig aktualitet. Som vanliga medborgare måste vi ständigt ha det i minne, för de som har makt i något avseende, de "glömmer" eller förnekar att det skulle gälla dem. Politiker som kommit sig upp på höjderna glömmer sina ideal och sina ideologier, och hoppar de av eller blir de avsatta så är många snara att utnyttja sin forna makt och sina förbindelser och kontakter för att skaffa sig lönsamma uppdrag.

Nu avslöjas det att Anders Sundström, bl a f d s-minister och nu ordförande i Swedbank och KF (lönsamma "reträttposter" för sossepolitiker) liksom Sparbanken Nord/Pitedalens sparbank minsann inte bara umgås med s.k. näringslivshöjdare, som knappast delar den ideologi som en sossepolitiker i toppositioner förväntas ha (men som hen nog lämnat) utan också helt "fördomsfritt" (skamlöst, skulle nog många mena) utnyttjar de olika förmåner som han kan få i sitt nya umgänge av kompisar som badar i pengar.

Så här skriver Dagens industri, med uppgifter från SvD/N360. "SCA:s företagsplan har använts för privatresor av Anders Sundström, ordförande i Swedbank, KF och tills nyligen Folksam, tillika jaktkompis med SCA-vd:n Jan Johansson."" Anders Sundström gjort ett tvåsiffrigt antal resor med SCA:s privatjet, enligt flera källor. Bland annat har Anders Sundström fått åka planet flera år i rad för transport till en årlig dovhjortsjakt i Skåne.

Anders Sundström och SCA-chefen Jan Johansson uppges vara gamla bekanta. Samtidigt är relationen pikant med tanke på Swedbanks rivalitet med Handelsbanken, som kontrolleras av SCA:s storägare Industrivärden.
Anders Sundström är tidigare socialdemokratisk minister och tillfrågades att ta över partiledarposten för S men tackade nej. Hans uppdrag för folkrörelseanknutna KF och Folksam andas långt ifrån jaktresor i privatjet.

Di har tidigare avslöjat att SCA:s VD Jan Johansson  låtit sin fru flyga i SCA-planet på privatresor till Dubai, Barcelona och Nice.
Jag anser att SCA:s VD:s privata utnyttjande av firmans jetplan för frun i sig är illa nog.
Men Anders Sundströms resor är än värre, och systematiska, genom att han nått sin nuvarande maktställning genom sin politiska bakgrund som socialdemokrat (kommunalråd, minister etc) med åsikter om minskade skillnader i samhället, rättvisa och socialt ansvar. Och det var inte länge sedan han var aktuell i diskussionerna om ny partiledare för socialdemokraterna. 

Jag blev en gång i tiden (några decennier tillbaka) uppringd av en kvällstidningsjournalist (och även av en annan journalist, som numera sen länge är känd och storsäljande deckarförfattare) om jag, som då var känd som skarp och aktiv oppositionspolitiker (fp) i Piteå, hade några saftiga avslöjanden betr Anders Sundström t ex om hans privatliv eller agerande som kunde ses som omoraliskt i hans kommunalrådsroll. Nej, svarade jag, politiskt är jag väldigt kritisk, men hans privatliv vet jag inget om och bryr mig inte om. Inte heller kan jag anklaga honom för maktkorruption eller något skumt ekonomiskt för hans egen vinning.

Nu kan jag bara konstatera att Sundström privat lämnat de socialdemokratiska värderingar som han hade en gång, och som s än idag gärna hävdar. Att han låtit makten korrumpera sig. Vilket tid efter annan olika journalister kan avslöja. 

I sammanhanget kan jag påminna om att kontakterna mellan näringslivets höjdare, inte minst Wallenbergs, och socialdemokratin varit täta och utan ideologiska "fördomar" och utnyttjats av båda sidor. Sträng t ex gillade att kunna ringa Wallenbergs och vice versa, och komma överens. Sämre, betydligt sämre var det med kontakterna mellan s-topparna och småföretagarna. På senare år har det till och från ifrågasatts om inte fd ministrar o likn borde sitta i karantän några år innan de går till poster inom företag som är beroende av politiska beslut. Detta då ex-ministrar sitter inne både med kunskaper som gör dem jäviga i någon mening och dessutom har kontakter som näringslivet gärna betalar för att kunna påverka. Insiderinformation från avhoppare ger bra pengar.

Och vad läser jag då mera idag? Jo, Anders Borg, helt nyligen finansminister (m) ska börja tjäna pengar på att vara styrelseproffs i storbolag. Di skriver att ex-ministern ska  ta plats i styrelserna för Kinnevik respektive sfärens telekombolag Millicom.styrelse. Med hans oöverträffade marknadsinsikt och globala perspektiv kommer han att bidra med unik kompetens till styrelsen. I ett skede när vi förstärker vår närvaro på utvecklingsmarknader ser jag fram emot att arbeta med Anders Borg för att bygga ett ännu starkare Kinnevik", säger Cristina Stenbeck, ordförande i valberedningen och styrelseordförande i Kinnevik.
 Jojo, Stenbeckssfären har ju inte heller tidigare varit sen att rekrytera en avgången minister, Björn Rosengren (s). Ideologiskt är måhända inte det avhoppet så stort, men ändå, Anders Borg sitter ju på kunskaper (och kontakter) från sin ministertid, som inte ska byta sida. Dvs från vald politiker till att lotsa fram ett par bolag i den politiska djungeln. Nu avser Anders Borg att använda sin maktställning som politiker för att tjäna pengar själv och åt privata företag.

Nu lyfter Göran Persson ett varnande finger åt Anders Borg, Han säger att Borg kan bli misstänkliggjord. Och han tycker att en karenstid på ett år borde vara rimlig för Borg. Riktigt. Samtidigt så var ju inte Persson själv mera blyg än att han själv raskt tog på sig lobbyistuppdrag, för att tjäna pengar på sina ministerkunskaper. Ack, ja. 
I och för sig är det inget fel i att arbeta i privata företag, tvärtom, men inte genom att utnyttja i tid närliggande makt och insiderkunskap etc från politikertiden.

Makt korrumperar. Nu som tidigare. Låt oss inte blunda, utan vara medvetna om detta. 

Kameleonter i politiken

Reinfeldt döpte om moderaterna till nya moderaterna och la till att de är ett arbetarparti.
Varför det?
Självfallet för att ge intryck av att moderaterna inte längre var det högerspöke, som sossarna med illa dold tillfredsställelse kunnat skrämma väljarna med. Och då inte "bara" de egna trogna väljarna, utan än mer de vanliga väljare som i och för sig inte var socialister, men som ville ha den trygghet som socialdemokratin stod för genom sitt långa maktinnehav. Därför ändrade Reinfeldt, med pr-mannen Schlingmanns hjälp, även det moderata språkbruket, tog över gamla sosseuttryck som sina. Han lyckades ge intryck av att moderaterna under honom stod för det sossarna tidigare symboliserat, och han stod för den landsfaderlighet som inte Mona Sahlin klarade av, och som inte satt bra på Göran Perssons buffliga attityd heller.

Jag har länge hävdat att Reinfeldts moderata politik i sak inte ändrats, annat än kosmetiskt. Att de glidningar inemot "mitten" (eller längre än så) som han sökte ge intryck av inte var just annat än skicklig pr-kosmetika anlagt för att ta makten. För att sedan i praktiken föra den tidigare moderatmixen politiken av konservatism och neokonservatism, av somliga missvisande kallad nyliberalism. Det kunde ses som en pragmatisk anpassning för att nå makten, för maktens skull. Dock blev det snabbt klart, för den som är lite insatt i de politiska ideologierna och deras historia, att det inte i moderaternas fall var en faktisk kursändring av politiken. Bara av taktiken.
Vilket faktiskt bekräftats av förre moderatledaren Bo Lundgren, som nöjt konstaterat i en stor DN-intervju nyligen att Reinfeldt genomfört just den politik som Lundgrens moderater drev. Kraftiga skattesänkningar för de bäst ställda, försämringar för sjuka och arbetslösa, lättnader för företagen etc.
Goda statsfinanser, men med i vissa avseenden fel prioriteringar enl min mening.

Och vi kan konstatera att andelen som slås ut från arbetsmarknaden inte minskat genom denna m-politik. Både sjuka och arbetslösa jagas så de inte får chansen att återkomma, men däremot till slut placeras i FAS3 och liknande avstjälpningsplatser - som ger enorma bidrag inte till de drabbade utan till de "företagare" som profiterar på situationen.

Nu försöker s under Löfven i viss mån, även de/han kanske mest retoriskt, lägga sin politik närmare mitten, för att locka tillbaka de väljare som Reinfeldt tagit. De väljare som inte är socialister, men vill ha trygghet - och vill känna förtroende för den person som ska leda en regering. Alltså en taktik som liknar Reinfeldts. Frågan verkar därför vara om det är personen eller politiken som avgör partivalet. Och att om politiken till synes (om än inte reellt) är snarlik, vilken person som väcker mest tilltro som stabil och tryggt landsfaderlig.

Ska politikens innehåll spela en roll måste väljarna se skillnaderna. Vilket innebär att Löfven måste visa vad som skiljer mellan "nya moderaterna" och Löfvens upplaga av socialdemokratin.

Det är intressant att se att Aron Etzler (v) gör en liknande analys i DN-debatt idag (20 nov). Dvs att när de stora partiernas politik skenbart ligger nära varandra så är det partiledarens förmåga att väcka förtroende som avgör väljarnas val. Det är möjligt att Etzler  med detta vill se att socialdemokratin är tydligare i sin "vänsterprofil" (vilket i o f sig är en diffus beteckning) för att klargöra skillnaderna. Men, i så fall kan ju det leda till att vänstern inte lockar besvikna s-väljare...

Nu ska vi minnas att de facto är både vänstern och moderaterna partier längst ut mot var sin kant. (Låt mig i detta sammanhang bortse från SD.)

Vilket får mig att se likheter och skillnader i hur partierna resonerade och agerade tidigare. Säg sent 50-tal och tidigt 60-tal, men även före och efter.

Att folkpartiet under Bertil Ohlins tid fick stora framgångar berodde på att han lancerade fp som ett socialliberalt parti. Ett parti som klart tog avstånd från socialismen, och sossarnas socialiseringsplaner. Ett parti som värnade om och tog initiativ till sociala förbättringar i än högre grad än socialdemokraterna. Ett parti som inte var ett konservativt parti. Det gav ett anständigt alternativ för icke-socialistiska väljare.
De behövde inte välja bara mellan högern/moderaterna och socialdemokraterna, fp var ett liberalt parti med social profil.
Men Ohlin räckte inte ända fram till statsministerposten. Inte för att hans fp låg för nära sossarna, och inte för att väljarna inte hade förtroende för honom som person. Ohlin gav förtroende i hög grad genom både sin politik och sitt ekonomiska kunnande. Men visst, folklig var han inte, inte som Erlander gradvis blev genom långt maktinnehav och värmländska gemyt som historieberättare.
Nej, problemet var att där ständigt fanns högerspöket. Sossarna kunde ständigt skrämmas med att de som valde folkpartiet, de fick på köpet med högern även om det då var ett rätt litet parti. Högerns mandat krävdes för att få majoritet.

I Hans Lindblads biografi över Sven Wedéns finns intressanta, delvis tidigare okända, diskussioner och övervägande redovisade om hur fp inte ville förknippas med högern, men också hur faktiskt högern t ex genom Jarl Hjalmarsson tog kontakter med fp för samarbete, ja till och med sammanslagning av partierna.
Hjalmarsson var beredd till stora eftergifter från högerns sida, bara för att få komma in i matchen om väljarna. Vilka ville ha dock inte redovisa innan han fick vara med....    Fp menade att han först fick visa sina kort innan tal om samarbete ens kunde komma på tal.
Det verkar som om Reinfeldt kom som samma insikt som Hjalmarsson, dvs att högerstämpeln måste bort, men att han, liksom Hjalmarsson de facto,  stod för den gamla moderata högerpolitiken. Men Reinfeldt lyckades bättre, hans parti är större, dagens fp är mindre. Och dagens fp orkade inte (ville inte?) ställa samma krav på m som det gjorde både på 50-, 60-, 70-, 80- och 90-talet.

I och med att bondeförbundet skiftade namn till centern (pga flykten från landsbygden) och att oppositionen inte lyckades åstadkomma maktskifte (pga av eftersläpningen i första kammaren och ett ständigt stöd från kommunisterna till s) så fanns tankar på och diskuterade olika slag av samverkan och sammanslagning av fp och c redan runt 1960 och framöver.  Gunnar Hedlund, c-ledaren, var mycket intresserad och svalde villigt snart sagt allt som fp/Sven Wedén krävde för samverkan. Och samverkan blev det, med klar profilering emot högern. Det man ville uppnå var ett anständigt ickesocialistiskt alternativ till sossarna. Alltså, ingen höger/moderat politik. Någon sammanslagning blev det aldrig, den politiska scenen skiftade, och partifolket var inte helt villiga att svälja det andra partiets politik.

Nå, dessa bilder från både då och nu, de visar att folkpartiet alltid (tidigare) varit avvisande till att medverka till någon som helst höger-moderat politik. Dessutom visar de att från tid till annan har många politiker gärna intagit positioner som kameleonter. För att komma till makten. Men att (tidigare) har politikens innehåll varit viktigare än att komma till makten - om inte innehållet stämt med ideologin.

Det Reinfeldt lyckats med, hittills, är att vara en kameleont, gett sken av att föra en ny "liberal" politik men genomfört en gammal neoconservativ. Kommer han att lyckas med denna cirkuskonst en gång till?

Att politiken domineras av kameleonter, det gör det inte lätt för väljarna att välja.

Anna Lindh, tio år efter

TV-dokumentären om den levande Anna Lindh, väckte många minnen. Tom Alandh är en utomordentlig skildrare, dokumenterare. Nå, till sak.

 Sverige och framför allt, sossepartiet skulle nog ha sett annorlunda ut om Anna Lindh fått leva. Göran Persson hade kunnat avgå lite tidigare och Anna Lindh hade tagit över som partiledare. Och hon hade nog varit en för stark motståndare för Reinfeldt att klara av. 
Jag upplevde inte att hon var en stor nytänkare,  men hon var entusiastisk och gav glädje och entusiasm till sin omgivning.  Många av de partikamrater som intervjuades mindes henne med uppenbar förtjusning. Hon var radikal men öppen för samtal, samtidigt som hon nog ändå i botten var en partigängare.
Jag såg henne som en meningsmotståndare som man kunde respektera. Samtidigt kan man konstatera att hon i sin vänliga-sociala pratglädje inte alltid uträttade så väldigt mycket. Som t ex som miljöminister. 
Ett perfekt val sa Ingvar Carlsson. Och avslöjade därmed att s-partiet och hans syn på miljöfrågorna nog mest var prat.  Men nog blommade hon ut mera, som framgick av Tom Alandhs utmärkta dokumentar visade, när hon blev utrikesminister.
 Carl Bildt hade en reserverad min och ton i sina kommentarer om henne. De var  ju mycket olika personligheter och Bildt är mera av den strikte och kylige diplomaten, medan Anna Lindh hade ett större känsloengagemang, visade sunda mänskliga reaktioner. Vilket fortfarande inte är så vanligt i utrikespolitiken.

En viktig plump i protokollet är den utvisning av "Egypten-svenskarna"  som ägde rum under Anna Lindhs tid. Mona Sahlin sa att hon förstått att frågan plågade Anna Lindh in i det sista.  Vem som bar ansvaret är svårt att veta, de övriga inblandade, som Göran Persson och div medhjälpare i UD försökte svära sig fria. Kanske det kan ses som ett kollektivt ansvar, som ledde till att ingen av de som borde tagit ansvar ansåg sig skyldig. Och kanske gnagde det i Anna Lindhs samvete.  Vad vet jag. 

I sammanhanget vill jag påpeka att det som f.d. riksdagsmannen och genuine liberalen Hans Lindblad (fp) ser som den största bristen i dagens Sverige är civilkurage. Och att ämbetsmannaansvaret borde återinföras.

Den nya samhällspyramiden - klyftorna i Sverige

Jag skrev för några år sedan några bloggtexter om det tredelade samhället. Jag minns att de rönte viss uppmärksamhet och gillande. Leta gärna efter dem igen med någon sökmotor.
Ser nu att i Affärsvärlden, av alla tidningar, så finns en artikel, signerad Lotta Dinkelspiel ("fint namn") en väldigt intressant artikel som har starka beröringspunkter med mina resonemang om det tredelade samhället.

Jag har inga större invändningar emot artikeln, men vill tipsa om den och kommentera något. I artikeln sägs att klassklyftorna ökat under se senaste femton åren. Jag menar nog att det började något tidigare, vilket indirekt framgår även av artikeln.  Jag skulle säga att  det började under Göran Persson(s) tid, i någon mån (som grund) redan när han var skolminister, sedan finansminister och än mera som statsminister.
Utanförskap är det ord som används i artikeln i Affärsvärlden, och ironiskt nog är det samma ord som Reinfeldts moderater använder (använt?) för att beskriva vad de ville minska... Tyvärr har de slagit in på samma väg som Göran Persson och sossarna och fortsatt fler steg, med resultat att utanförskapet ökat. Om det var avsett eller inte, det låter jag vara osagt.

Med exemplifiering av några konkreta fall visar Dinkelspiel hur det gått till, och det mycket utförligt och belagt med statistik. Dvs de konkreta fallen är inga unika undantag.  En mycket viktig faktor till utanförskapet är den kraftigt ökade arbetslösheten. Så var t ex i början av 1980-talet arbetslösheten ca 3%, men då ansågs det fortfarande som en hög arbetslöshet. Idag skulle 3% anses som en mycket låg arbetslöshet... Så kan det gå, när inte haspen är på.

Men inte bara långtidsarbetslösa utan även långtidssjuka och förtidspensionärer anges som förlorare för den samhällsutveckling som skett. Och observera, den utvecklingen har till stora delar sin grund i politiska beslut, om arbetsmarknad och i urholkade sociala skyddsnät.
 Några små citat.
"Enligt arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv lever över en miljon människor i Sverige i det som kallas ”utanförskap”. Det definieras som de som vid ett givet tillfälle erhåller A-kassa, sjukersättning eller annan form av ekonomiskt bistånd plus de som befinner sig i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Samtidigt urholkas det svenska socialförsäkringssystemet, där ersättningsnivåerna numera ligger långt från Europa-toppen." (Mina kursiveringar.) 

"Den stora överraskningen i OECD-rapporten i våras var knappast att klyftorna i Sverige ökar. Det visste vi redan. Nej, nyheten var att Sverige är det land i västvärlden där skillnaden mellan de som har det bäst och de som har det sämst har ökat mest."
"Om ungdomsarbetslösheten och integrationen är regeringens två största bekymmer, så får sjukskrivningarna sägas vara det tredje. Under åren strax innan och efter millennieskiftet ökade belastningen på sjukförsäkringen kraftigt."
"Det finns undersökningar som pekar på att människor blir sjukare av att vara sjukskrivna. Men de senaste siffrorna pekar samtidigt på att folk inte heller blir friskare av att arbeta."

Jag vill förtydliga att det sista givetvis först och främst gäller de som är sjuka. Att tvinga ut sjuka i arbete gör dem inte friskare. Men i några (få?) fall kan tillfrisknande underlättas av att den sjuka successivt och gradvis kan få återgå till sitt arbete (om det inte är arbetet som gjort honom/henne sjuk!). 

Det är som sagt en väldigt intressant artikel, som bör leda till eftertanke. Läs den! 

Grekland som nation lånar för mycket, men i Sverige är det medborgarna som lånar för mycket.

Att Grekland lånat för mycket, och utan att kunna betala tillbaka lånen, det är en idag rätt gammal sanning. Genom felaktig bokföring tog det tid för omvärlden att upptäcka. Grekerna själva föredrog att blunda och "tro" att pengarna från utlandet, utländska långivare, skulle flöda in för evigt och utan krav på återbetalning. För detta att betala tillbaka, det verkar inte ha ingått i planeringen.

Men även Sverige har problem. Det anser EU-kommissionen, och nog har den rätt. Hur mycket än Anders Borg (m) betonar landets goda ekonomi. OK, statsbudgeten är i hyfsad balans och det är ju bra. Men de svenska hushållen lånar för mycket, enl Dagens Industri, och då avses främst bostadslånen. EU-kommissionen verkar nervös, inte utan orsak. Det kan inte vara vettigt att låna till 100% av bygg- eller köpeskillingen.

Det är ingen akut bolånekris - inte än. Men kan snabbt bli, om konjunkturen dippar lite mera, om finanskrisen i Grekland m fl länder sprids och fördjupas än mer, och om inte svenkarna amorterar av lånen snabbare. Och om inte lånegränserna stramas åt. Visst, det kan svida, men en krasch skulle kosta alla än mera. Även svenskar som lånar till hus och lägenheter måste amortera sina lån, det kan inte bara gälla den Grekiska staten.

Jag sagt det förr, men i en sak hade f.d. statsminister Göran Persson rätt; den som är satt i skuld är icke fri.
Visserligen gillar bankerna att låna ut pengar, gärna till (alltför) höga räntor. Och så länge låntagaren klarar att betala räntan så ger det bankerna feta vinster. Men en stor bolånekris, som den i USA nyligt, den klarar inte ens de (giriga) svenska bankerna av.
Då får vi betala bankernas - och bolånarnas - kris en gång till, genom skattsedeln. Vilket blir tufft för statsbudgeten.

Saken blir inte bättre av att, som EU-kommissionen påpekar, att det går trögt med bekämpningen av ungdomsarbetslösheten. Och helt nöjd är inte EU med budgetkonsolideringen heller. Och ser risker i att nyföretagandet går trögt i Sverige. Sverige sackar...

Nazist var s-regeringens utredare betr apatiska barn (uppdat.)

Minns någon Barbro Holmberg? En gång i tiden för inte så länge sedan utvisningsminister (ja, officiellt hade hon någon annan titel, men det var mest utvisningar hon sysslade med) i den s-märkta regeringen under Göran Persson. Sedermera förflyttad till landshövdingeslottet i Gävle, vad nu de stackars gävleborgarna gjort för ont för att drabbas av henne.

Denna Barbro Holmberg var mycket aktiv för att utvisa flyktingfamiljer och detta oavsett hur utvisningen drabbade barnen. Många barn drabbades av apati. Men se det trodde inte (?) Barbro Holmberg på. Alltså tillsatte hon en statlig utredning för att bevisa sin ståndpunkt. Hon "lyckades" rekrytera folk av sin egen uppfattning, bl a Läkaren Thomas Jackson, dvs att barnen simulerade (sic!). I stort sett alla verkliga experter i övrigt i Sverige hade rakt motsatt uppfattning än Barbro Holmberg och Thomas Jackson.

Nu rapporteras det, bl a i SR, SVT och VF, att "experten" Thomas Jackson efter en tid i Nationalsocialistisk front numera är medlem i Svenskarnas parti. Det senare vad jag förstår en fortsättning av det förra. Båda högerextremistiska partier med nazi-influerad ideologi.
År 2005 var läkaren Thomas Jackson expert i den socialdemokratiska regeringens utredning om barn med uppgivenhetssyndrom. Med referens till Jackson skrev man att en möjlig orsak till barnens apati var att de låtsades.

- Jag menar att föräldrarna uppmanar eller näst intill tvingar barnen att ligga sjuka och stilla, sa Jackson själv i ett avsnitt av SVT:s Uppdrag Granskning år 2006.

Partiledaren Daniel Höglund är givetvis glad och bekräftar för Kulturnyheterna/SVT att Thomas Jackson har ansökt om medlemskap:
- Jag tror att han kan bli en stor tillgång. Det blir en ökad legitimitet när offentliga personer går ut och tar ställning för partiet.

Djup suck. Egentligen är jag inte förvånad. Det var ju en mycket märklig människosyn som både Barbro Holmberg och hennes rådgivare, Jackson m fl visade. Och det krävdes en massiv opinion emot detta för att till slut ändra "principen" och tillåta de apatiska barnen att stanna.

Borde inte både s-ministrar och andra vara vakna och medvetna om vad de släpper fram för främlingsfientliga fördomar när de genom sitt stöd legitimerar nazistiska idéer?

Tillägg. Ser nu att även AB skriver om detta. Bra. Nu har även Ljusdals-Posten och tidningen Ljusnan (liksom andra hälsingetidningar!) en ruskigt bra ledare om Barbro Holmberg (numera landshövding där) och hennes ansvar. Läs det med!

Monas avgång, plötsligt men väntat

Det första som jag ser när jag öppnar datorn idag, sent och utan att ha lyssnat på nyheter sista timmarna, är beskedet om Mona Sahlins avgång.

Jag tyckte nog att Mona kunnat bli en bra partiledare för sossarna i stället för Göran Persson. Men hon trasslade till det för sig och partiet tog då Göran Persson. Så här i efterhand verkar det som att bara fanns de två att välja på. Så Sahlins tobleroneaffär (som ju var mycket mera än så) krattade manegen för Persson. Att ta över efter Persson sådär nästan halvannat decennium senare, det gick inte så bra. Tvärtom. Den lyskraft hon haft hade falnat och hon förmådde inte leda partiet till förnyelse, även om hon nog ville det. Den oklara kursen och de inre slitningarna inom (s) bäddade för valförlust, trots eller kanske tack vare de inledningsvis höga opinionssiffrorna.

Därför kändes det oundvikligt att hon fick avgå. Jag trodde att antingen skulle hon göra det bara någon vecka efter valet, eller så krångla sig kvar säg minst ett år. Den senaste veckans turbulens inom (s) utlöstes ju av att hon signalerade att hela partistyrelsen borde avgå. Vilket kunde ses som ett tecken på att hon ville bli av med sina motståndare för att kunna kämpa vidare. Att hon signalerar sin avgång just nu kom därför lite överraskande, för mig i vart fall.

Nu kommer hon att administrera partiet runt fyra månader medan det måste både hitta sin linje och en ny partiledare. Vilket nog känns som en lite snopen avslutning på Sahlins karriär.

Någon given efterträdare finns inte heller. Bodström har väl gjort bort sig tillräckligt och Margot Wallström börjar kännas, tja... lite sent påtänkt med henne också.