Löfven och varför landsbygden ska få finnas.

Politik igen, efter några musikinlägg.
Statsminister Stefan Löfvén har varit ute och sagt saker om landsbygden, som verkar mindre väl genomtänkta. Eller var det bara så att han inte tänkte på vad han sa, utan sa det han tänkte?
Bakgrund: regeringen ska lägga ett förslag om landsbygdsutveckling. Det debatten nu handlar om var inte så mycket om förslagets konkreta innehåll (som i o f sig verkar rätt tunt) utan om hur Löfvén, som svar på en journalists fråga, formulerade sin motivering för att "stödja landsbygden". -  Något som under några decennier marknadsförts som "Låt hela Sverige leva."

Fråga från journalist: Är urbaniseringen ett problem?
Stefan Löfven: Ja, när man sitter i bilköer i Stockholm kan man hålla med om att urbaniseringen är ett problem. Men när storstadsbor ska åka ut på landsbygden och koppla av måste det fungera även där.

Dels ifrågasatte då många kommentatorer om Löfvén verkligen sagt så. Vilket han enligt direktreferat gjorde. Dels hur det skuille tolkas och då också hur det skulle se ut om man citerade mera fullständigt. Och så raljerades det - i olika riktning kring förslaget, men än mer kring uttalandet.

Först lite kommentarer, hämtade från FB,  om förslaget i sig.
   Niklas Starow, Medkännande liberal skriver: "Oavsett vad statsministern sade eller menade, så behöver inte landsbygden bidrag och allmosor.

Vi utanför storstäderna behöver infrastruktur. Inte bara lagade vägar och bredband på nåder.

Vi behöver en tillförlitlig postgång och då duger inte högre porto och en borttagen "dagen efter"-garanti.

Vi behöver definitivt INTE högre bränslepriser.
Allt ute på landsbygden kräver resor. Vi kan inte gå till vårdcentralen, vi måste köra. Vi kan inte gå på restaurang och bälja i oss en halflaska rödtjut och gissa varför...... japp, vi måste köra hem också."

   Anders Nordin, fd språkrör för Miljöpartiet, nu ledare för Skol- och landsbygdspartiet i Piteå.
"Regeringen gör nu en så kallad satsning på landsbygden. Av pengarna skall det mesta gå till företagande och näringsliv.

Nu är det inte detta som i första hand krävs för att återuppväcka en tynande landsbygd. Rättvisa är att återbefolka landsbygden med skolor, förskolor och vårdcentraler. Iordningställa kollektivtrafik och bygga cykel och gångbanor längs de mest trafikerade vägarna och mellan byarna. Ta bort idén att boende vid vägen skall bekosta allmänna vägar, och förhindra Trafikverkets plan att ännu fler allmänna vägar skall bli enskilda.

Stoppa den pågående nedsläckningen av gatlampor på landsbygden. Lokaler för spontana möten typ affärer eller varuutlämningsplatser är också värt att stödja och stimulera. Byggande av mindre hus i byarna, typ radhus, för de äldre som bott hela sitt liv på landet är också nödvändigt om man vill verka för en positiv ålderdom för de som önskar bo kvar i en hemtam miljö.

Resten klarar landsbygdens folk själva." 

Jag instämmer i dessa två kommentarer.
Men åter till Löfvéns "famösa" uttalande.  Vad han sa, och vad det innebär.
Det mera fullständiga citatet;


När jag läser hela citatet  får jag ett obehagligt intryck av vad han egentligen menar. Vilket är värre (om aningslöst eller inte, det vet jag inte) än i det kortare citatet. 
Han säger alltså: att landet överlever (betr landsbygden/glesbygden), inte leva, betr folket i glesbygden. Han talar om "geografin" inte om människorna.
Och varför ska landsbygden överleva? Jo, för att
a) där finns de naturtillgångar som Sverige (dvs storstäderna) till stor del lever på och av och 
b) landsbygden ska överleva som en rekreationsort för storstädernas folk. För dem krävs service i olika former. 

Jag ser inte att det är folket på landsbygden som Löfvén, i detta längre citat, bekymrar sig för.
Hans "bekymmer" och motiv för en landsbygdssatsning det är att landsbygden i sig ska kunna fungera som resurs för industri etc och för storstädernas folk att turista i. Det är helt sett ur storstadsbons perspektiv. Inte i ett perspektiv som innefattar hela Sverige att leva i.
Han vill ge bidrag för överlevnad, inte rättvisa förutsättningar för landsbygdens folk, likvärdiga med de som tätorterna och storstädernas folk har, ex-vis betr skolor, vårdcentraler, kollektivtrafik etc.

Jag är mycket bekymrad över Löfvéns syn på detta. För finns inte den grundläggande infrastrukturen så kan inte folk bo på landsbygden, då kan inga företag och arbetsplatser finnas där. Och inga som servar gästande storstadsturister.  

Klarläggande (?) teve-debatt 10 maj 2015

Jag följde den stora partiledardebatten igår i andra halvlek, och mina kommentarer grundar sig "bara" på den biten. Under den första timmen dominerade ämnen som invandringspolitik och bostäder, och där lyckades sd-ledaren Jimmie Åkesson ta stort utrymme, vilket han skickligt utnyttjade.

Nå, andra halvlek då, med åtta partiledare, med vikarierande kd-ledare och premiär för Anna Batra, m.
En spretig debatt, där flera partiledare kom i skuggan av, ja, av vem då? På sätt och vis var Åsa Romson, mp, mycket i farten, men inte på ett sätt som gav henne några pluspoäng. Jan Björklund fick hålla tyst, vilket kanske var bra för fp. Ändå det han sa var inte så tokigt. Löfven var blek på sitt sammanbitna sätt, Jonas Sjöstedt körde sin vanliga trall på ett sätt som om han bad om ursäkt för vad han sa. Kd-killen verkade kunnig, men fick inte ordet så ofta. Det bestående intrycket av honom var nog att han var mera "anständig" kd-are i stil med Göran Hägglund, inte någon extrem svensk tea-party-variant som den nya högerkvinna. Anna Batra sa inte mycket som man minns, hon nickade mest bifall till en del inlägg från Annie Lööf. Och Jimmie Åkesson, ja han är sig lik, skicklig debattör med en slags aggressiv men samtidigt inlindad argumentering. Det är obehagligt, men skickligt.

Nej, det som debatten gjorde helt klart för mig, det var detta: Det finns ingen enighet inom regeringssidan. Visst, de försökte, i vart fall Löfven, ibland ge sken av det, men Jonas Sjöstedt och hans parti ska ju utgöra en del av regeringsunderlaget, men mycket av det han sa var skarp kritik av regeringen. Och mångordiga Åsa Romson slingrade sig som en hal ål för att låtsas vara enig med s, och samtidigt hålla fast vid mp-linjen, ex-vis betr vapenexport och energipolitik. Nej, det var faktiskt beklämmande att se och höra.
Men det finns ingen allians heller. Även där försökte man tona ner skillnaderna, och ibland nicka bifall när en "kollega" sa något, men det hjälpte inte. Man har olika åsikter om det mesta, och det spretar åt olika håll, från fråga till fråga. Dessutom såg jag ingen klar ideologisk förklaring till skillnaderna, det skulle ju vara en god "ursäkt", nej, skillnaderna var/är nog mesta försök till blygsam profilering och i någon mån för att behålla eller återvinna gamla väljare, som genom allianssamarbetet försvunnit eller blivit tveksamma.

I grunden finns det alltså, av debatten att döma, inga block, trots att man frenetiskt från båda håll försöker påskina det. Och skillnaderna, sprickorna, de är inte ideologiska i egentlig mening och finns inom "blocken" minst lika mycket som mellan "blocken".  Och, anar man, finns även i hög grad inom både socialdemokratin och inom moderaterna.

Samtidigt visar detta att skillnaderna mellan partierna går kors och tvärs, från fråga till fråga. Jag kunde inte se möjligheten till något nytt, djupare samarbete som skulle möjliggöra underlag för en stabil ny regering, vare sig blocköverskridande eller enl traditionellt mönster. Framtiden är mycket oviss.
Och i bakgrunden lurar sverigedemokraterna för att fånga upp förvirrade väljare. Ett sd som dessutom alltmer står i förgrunden.

Regeringsstrulet, extraval eller inte?

Det ryktas allt intensivare om att det förhandlas mellan regeringsrepresentanter och alliansen om vägar att lösa regeringsfrågan utan extra val. Inte helt oväntat, men hur sannolikt är det dels att det inte bara är önsketänkande, och dels att det går att komma till en hållbar lösning.

Ja, inte vet jag. Det är dock uppenbart att "ingen" vill ha ett val i mars, egentligen. Sturskast är förstås SD, som dessutom (hittills) bara tycks växa i opinionen, vilka galenskaper de än har för sig eller gör kommentarer som borde få varje tänkande människa att ta sig för pannan och släppa alla tankar på att stödja detta parti.

Sossarna vill förstås "vinna" i ett extraval, men de inser att chanserna är obefintliga att de skulle nå egen majoritet och att det är väldigt osäkert att de, som eget parti, ens går fram i någon väsentlig grad. Sannolikheten, just nu, är att de lika gärna kommer att tappa ett antal mandat. Att Löfven har darrig tilltro betr sin regerings regeringsduglighet vet de också. Moderaterna, liksom hela alliansen, förlorade faktiskt i september, att tilltron till dem skulle öka så väsentligt vid ett extraval att de får egen majoritet, nej det har jag svårt att tro.
M byter ledare, och trots att de utåt talar om samma politik, så verkar det vara en hel del som jäser under ytan i det partiet, och vart det leder vet ingen. Vare sig ändringarna sker före eller efter ett extraval.
Att en slags djupare uppgörelse skulle ske mellan m och s idag, det ser jag som mindre troligt (möjligen tillfälligt trixande för att komma förbi SD:s budgethoppande då), dessutom är det inte önskvärt, anser jag, ur demokratisk synpunkt.
KD verkar desperata. Centern, under järnladyn Lööf, kör sitt race som höger inom alliansen, och fp under Jan Björklund släpper ogärna alliansen och vill även de ligga till höger om moderaterna, i st f att föra en socialliberal politik.
Mp har dragit s åt "vänster" samtidigt som det gjort kompromisser som gör att deras väljare ser det som svek. Vänsterpartiet är nog också rätt osäkra om extravalet, det kan ju göra att det hamnar utanför det inflytande det har idag. Eller att det, mot sin vilja, tvingas ta ansvar för en politik de inte gillar...

Nå, att de flesta är mer eller mindre skräckslagna inför ett extraval i mars, det förstår jag. Men vill och kan de verkligen undvika det? Det kräver nytänkande, och tydliga steg från blockpolitiken.  Jag menar att det vore väldigt kortsiktigt att bara försöka komma runt problemet genom att göra några slags regler som gör att en budget ska kunna antas utan en majoritet bakom sig - med avsikt att utestänga SD.

Vill man utestänga SD från inflytande på grund av deras politik, då måste övriga partier, eller tillräckligt många av dem, hitta samarbetslösningar om en politik, en politik som ligger i mitten och placerar SD där det hör hemma, i en extremposition utan vågmästarmakt.  Dvs hitta en lösning, som inte är kortsiktig taktik utan politik i demokratisk anda.

Kortsiktigt taktiserande av detta slag är inte anständigt, det är ovärdigt i en demokrati.

Extraval; minns hur det gick i sept - och varför!

Del 1. Vad hände?
En besviken, närmast bitter s-ledare Stefan Löfven, tänker utlysa extraval till den 22 mars - men med en liten brasklapp som säger att han formellt fattar det beslutet den 29 december om inget oförutsett inträffar. Vilket han, i en bisats, antyder kan vara att "någon" kontaktar honom vilket skulle göra valet onödigt.

Den bittre Löfven (vilken, som många s-politiker, anser det närmast oförskämt och obegripligt att inte oppositionen stödjer en s-regering utan egen majoritet) skyller på alliansen och alliansens ledare, liksom SD, skyller på Löfven och hans regering.

Alla har rätt! Det vill säga alla har del i skulden, alla partier - och väljarna, som röstade fram den riksdag vi fick, vilken inte lyckades få fram en fungerande regering med tillräckligt underlag. Möjligen p g a att väljarna bl a ville att blockpolitiken skulle brytas. Men så skedde ju inte.

Del 2. Varför blev valresultatet som det blev i sept?
Valet i september var ett missnöjesval.
a) Väljarna gav alliansen, dess politik och valprogram en rungande örfil. Alliansen förlorade stort! Inte bara moderaterna. Nu verkar alliansens ledare ha förträngt detta. Likaså blundar de för att "budgetsegern" inte var deras utan att den skedde med SD:s aktiva stöd.
b) De rödgröna vann inte! Väljarströmmarna är komplicerade, men det var med knapp nöd som s+mp fick några mandat fler än de förlorande allianspartierna sammantaget.
c) De enda som verkligen vann, och det stort, det var sverigedemokraterna, SD. Vilka inga andra vill ta i. Och SD fick ju ingen egen majoritet, vilket de inte tycks inse. Och inte heller dess väljare...

Besvikna tidigare alliansväljare gick till en del till SD, från m och c, en del pga invandrarfieltlighet, en del pga oro över höga kostnader för invandringen, en del pga allmän värdekonservatism, en del pga de orättvisa skatterna för pensionärer som SD sa sig vilja rätta till. En del kd-are gick till SD pga att de tyckte att kd ville framtona mera "liberalt" i st för att vara det klart värdekonservativa parti som de väljarna vill ha.
En hel del tidigare fp och c-väljare var nog trötta på att deras partier helt underordnat sig moderaterna i alliansen, och gick till sossarna med förhoppningen att fp/c skulle frigöra sig från m och att s menade allvar med att söka samarbete över blockgränserna.
Besvikna s-väljare hoppades till en del också på samarbete över blockgränserna, men vart de tog vägen är oklart. Andra "vänstersossar" gick till vänstern och en hel del gick till sd, som ju lovade att reparera en del orättvisor för pensionärer t ex. En och annan sosse gick nog till sd pga ren främlingsfientlighet också. En och annan som tänkt rösta på mp ångrade sig och stannade kvar hos sitt gamla parti då de inte gillade att mp skulle kompromissa bort sig i ett samarbete med s och framförallt med v. De hade nog hellre sett att mp samarbetat med något av mittenpartierna.

Jag konstaterar att många väljare röstade emot något, men ytterst få för något.

Del 3. Men vart leder det, nu inför extravalet?
Det är oerhört svårt att veta eller ens gissa hur det går i extra-valet. Om det nu blir något, minns Löfvens brasklapp (se ovan). Fastän i dagsläget verkar ingen nappa på denna brasklapp.

Det kan gå precis hur som helst. Men en farhåga är att det inte kommer att bli några större ändringar, och då är vi kvar i samma situation. Och ev skillnader emot sept-valet kan bero på hur de olika partierna lyckas få "sina" väljare till valurnorna. Röstbenägenheten lär ju kunna påverkas av årstiden (vinter i st f höst), och det politikerförakt som inte precis minskar av den senaste tidens cirkus.

Men min största farhåga är att partierna, samtliga partier, kör en repris på förra valrörelsen. I princip samma program, samma profilering (eller brist på profilering), samma låsta blocktänkande.
Möjligen kommer SD än klarare att betona att det som de står för är den negativa politiken gentemot flyktingarna. Och att alla (?) andra kommer att se till att denna inhumana negativism lyfts fram. Vart det leder vet ingen, SD tror/hoppas det gynnar dem, men det är inte så säkert. Möjligen kan det gynna mp att nu SD utmålar dem som sin största fiende. Tidigare har ju SD mest älskat att hata folkpartiet som det alltför invandrarvänliga.

Nå, att alliansen åter går till val som en tätt sammansvetsad Allians, som det verkar, det visar ju att de inget lärt av väljarnas dom i september. Jag vill påminna alla partiledare och partikanslier inom de fyra partier som samarbetade under m i åtta år; alliansen förlorade valet! Ni fick underkänt som allians! 
Jag vill också påminna sossarna och miljöpartiet om att ni inte vann valet. Att då köra fram en budget som visserligen hade en del goda inslag, men som i stort ändå var så långt åt vänster (och vänsterpartistisk), det är obegripligt. Och att angripa allianspartierna (alla) för bristande samarbetsvilja och därmed förlusten i budgetomröstningen, det är dålig taktik och insikt om hur politiska förhandlingar går till. Att prata om samarbete, men till och med bryta träffade överenskommelser över blockgränserna, det inger inget förtroende varken hos andra partier eller hos väljarna. Speciellt som den rödgröna politiken har en slagsida åt vänster. Samarbete måste ske mot mitten.
Det är en läxa som jag vill ge till både sossepartiet, miljöpartiet, folkpartiet och centern, och möjligen även kd (även om dess berättigande är att ge värdekonservativa en hemvist).
Vare sig vänsterpartiet eller moderaterna eller sverigedemokraterna inser detta. Eller rättare sagt, de vill inte inse det, då de vill ha ytterkantspolitik som de dikterar.

Inom kort lär vi få se om partierna dragit några lärdomar av senaste valet. Jag befarar att extravalet kommer för snabbt för att de alla ska förmå det.

Stefan Löfven, otaktisk, övertaktisk eller smart?

Krönikören Stickan Ljunggren undrar i Piteå-Tidningen (s) igår (8 okt 2014) om han röstat rätt. Av texten framgår att han röstat på det rödgröna blocket, han säger inte att det är på sossarna, men det kan man ändå ana.

Varför undrar han? Jo, artikeln är en våldsam och kraftfull polemik emot det förslag som regeringen och vänsterpartiet la fram vid presskonferensen om vinster i välfärden. I ett kvasiboljevistiskt mörker anar han Gosplan. Jag kan inte påminna mig ett så lidelsefullt försvar för både god och effektiv välfärd, kvalitet, och valfrihet i mångfald! Han ryser och mår illa när han hör motiveringarna för den v-färgade kompromiss som s+mp gått med på.

Han frågar sig varför frånvaron av vinst är så viktigt, är inte kvalitet viktigare? Är det motvilja inför vinster som gör att offentliganställda har så taskig lön? Ja, det finns många fler och saftigare formuleringar i texten (jag ger den komplett nedan). Och han undrar över Sjöstedts (v) orimliga entusiasm över antivinst-förslaget.

Till slut kommer han dock på att förslaget är att UTREDA frågan om hur man ska kunna stoppa vinsterna. Och han anar att bakom detta ligger en taktik hos Löfven (och möjligen även hos mp) om att när utredningen så småningom, om ett år eller två, lägger korten på bordet så visar det sig att det mesta är omöjligt.
Tack, säger Löfven till v, och de får snopna gå med svansen mellan benen efter att ha hjälpt till att få igenom den första budgeten. Och istället ombildar Löfven sin regering till att föra mittenpolitik.

Kan det gå så?
Jag känner mig rätt frustrerad över hur klumpigt och otaktiskt (till synes) som Löfven agerat hittills, han säger sig vilja ha samverkan, och har antytt än mer, med inte bara mp och v, utan även med fp och centern. Detta för att få en bred och stabil bas före en mittenpolitik för landets bästa. Mittenpartierna var redan från början kallsinniga, men Löfvens klumpiga örfilar och favorisering av vänsterförslag (från både v och mp) gjorde inte saken bättre.

Eller är det så att Löfvens strategi är att först lugna ned vänsterflanken, och att låta tiden medverka till att mitten mjuknar och faller till föga när det visar sig att vänsterförslagen inte kan och inte skall förverkligas?
Är inte det väl så övertaktiskt tänkt?  
Eller är Löfven så smart, att det kommer att gå som han tänkt sig? 
Svaret lär dröja, kanske ett år eller två.
___

Stickan Ljunggrens text i sin helhet.
"När jag lyssnade på regeringens och vänsterpartiets gemensamma presskonferens om vinster i välfärden fick jag kalla kårar och hemsöktes av dystra tankar på temat att jag kanske röstat på fel block. Imperiet slår tillbaka, tänkte jag. Nu sänker sig det kvasibolsjevikiska mörkret över landet. Gosplan tar över det välfärdsindustriella komplexet. Hur kan någon bli folkvald som dillar om att barnen ska FÅ utbildning när alla vet att det är något vi måste SKAFFA oss?

De naturliga invändningarna mot snacket om att skattepengar till välfärden inte ska gå till vinster hopade sig i min förtvivlade hjärna. Är det därför offentliganställda har så taskigt betalt, därför att de som vårdar och utbildar inte ska få tjäna pengar? Inte ens om de gör ett bra jobb? Är det inte mer angeläget att jaga välfärdsförlusterna än vinsterna? Vore det inte mer klokt att införa tydliga kvalitetsmått exempelvis på skolan som visar om skattepengarna används bra – oavsett om det är dryga kommunpampar eller maffian som driver verksamheten? Varje förslösad skattekrona är ju en stöld av folket, eller hur? Oavsett om det slösas på odugliga offentliga verksamheter eller profithungriga schackrare?

Framförallt är jag fascinerad av att så många tror att vinsterna kan omfördelas till bristområden om verksamheterna förbjuds effektivisera. Då kommer inriktningen inte att riktas in på att få pengar över, utan snarar se till att det blir brister som ängsliga politiker försöker lösa genom att ösa på mer pengar. Ungefär så gick tongångarna. Plus att jag har svårt att begripa denna jakt på privata aktörer inom skola och vård (där tanter jobbar) medan gubbarnas väghyvlar, skolbänkar och sjukhusbyggen med glädje tillåts tälja guld med täljknivar.

Men så började jag fundera lite. Den revolutionära glädjen hos vänsterpartisterna var under presskonferensen något överdriven. Det gjorde mig misstänksam. Och statsministern hummade på om att allt nu skulle ordna sig till det bästa. Och miljöpartiet spinner fina retoriska dimmor kring vad som faktiskt, egentligen, kokar ner till att vinster i välfärden ska utredas. UTREDAS.

En annan tanke slår därmed rot hos mig. Är det inte så, att vänsterpartiet erbjudits en utredning av den typ som revolutionärer i Sverige brukar få, nämligen att under några år grunnar kring stora besvärliga frågor för att så småningom komma fram till att det mesta är ogörligt?

Det brukar ju ibland sägas att kommittéer och utredningar inte har någon själ som fan kan ta, och ingen kropp som vi kan sparka. Kanske är det just detta vi ser här. Vänsterpartiet ställer som vanligt upp och gör lite drängtjänst åt socialdemokraterna (röstar för budgeten), låses sedan in i ett sammanträdesrum medan Löfvén knallar över till mittenpartierna och frågar om de vill vara med och förändra Sverige, eller släppa fram kvasibolsjevikerna och deras galna upptåg.

De fick helt enkelt en liten stund i solen där de tilläts vifta med röda flaggor. För att sedan bli inkommenderade i riksdagens långa korridorer där de kan vanka fram och betänka sina synder. Svaret borde bli, om ett år eller två, att det är onödigt att låta det välfärdsindustriella komplexet falla i fiendernas händer. Lagom till att vänsterpartiets vinstutredning lägger fram ett förslag om att storma Vinterpalatset kommer regeringen att ombildas på mittenpolitisk grund. Kanske röstade jag rätt ändå." 

Också i Piteå rör det sig....

Det var inte lätt att få den information om kommun- och landstingsval under valnatten eller gårdagen som jag ville ha. Men nu finns den. Nåja, helt klart är det ju inte, exakt var mandaten hamnar blir inte klart förrän om någon dag  när alla poströster från söndagen räknats och allt kontrollräknats.

Alltnog. I röda Piteå kommun så hände saker. S-partiet har styrt i sjuttio år, sägs det. Mestadels med egen majoritet, i andra fall med stöd av vänsterpartiet. S-partiet gick inte så bra i riksdagsvalet, men Stefan Löfven får i vart fall första tjing på att försöka bilda regering. I skrivande stund osäkert hur han lyckas, och i så fall hur.

I hela Norrbotten är det stor oro betr landstingspolitiken, dvs betr sjukhusens vara eller inte vara. I Piteå tillkom dessutom bl a den klantiga och överslätande hantering av sossemajoriteten betr SSU-skandalen, och så skolfrågan, som handlar om indragna skolor i byarna och hur den försämrar för barnen, men också om byarnas överlevnad.  Resultatet blev en ordentlig käftsmäll mot s-partiet. Sossarna förlorade sådär 14 procentenheter. I vissa byar utplånades de nästan. Rösterna gick i stället till centern och det nystartade Skolpartiet i Piteå - under förre språkröret för mp, Anders Nordin. I någon mån kan Norrbottens sjukvårdsparti även ha tagit en del "skolröster".  Hade skolpartiet haft lite resurser och mera tid hade de säkert tagit än fler röster.   Då hade s-partiet kanske inte kunnat fortsätta att regera med vänsterns stöd ens.  Eftersom då vänsterns tveksamma inställning i skolfrågan hade blivit klarare.

Alltså, s räknar med att styra i Piteå med vänsterpartiets benägna hjälp. Dvs rimligen blir styret i Piteå ett snäpp rödare än hittills till och med. V säger sig först vilja "utveckla" byarna innan de går emot nedläggningarna av skolorna, om jag förstått det rätt.  Vilket knappast är logiskt.  För att byarna ska ha livskraft och kunna utvecklas måste först av allt det vara solklart att skolorna blir kvar.  Det är grunden för byarnas överlevnad.   Då kan man med viss förtröstan tillföra även annat för att ge byarna en framtid, t ex jobb och bostäder och samhällsservice.
 Det stora felet med s-styret är ju att  sossarna de ser det självklart att de skall ha makten för evigt, att om de "samarbetar" så sker det  helt på deras villkor.
På riksplanet har nog sossepartiet insett att de inte  är självskrivna att ha makten, de måste lyssna på andra och samarbeta på riktigt. Spela på samma villkor som andra partier.  Att s i Piteå därför styr vidare med v till hjälp är därför olyckligt ur demokratisk synpunkt. Men man kan konstatera att oppositionen inte har lyckats föra fram sin politik speciellt väl.

S gick alltså rejält back. SD fick ett par mandat, trots obefintlig kommunal valrörelse och få kandidater. Sjukvårdspartiet gick framåt, medan de vanliga "gamla" partierna gick lite tillbaka. Utom centern vilken tog "skolröster" - i likhet med Skolpartiet.

Kortrecension av duellen Reinfledt-Löfven

Mina problem med att veta hur jag ska rösta för att få en regerings som passar mig, de kvarstår efter söndagskvällens duell mellan de båda blockledarna. 

Moderatledaren och statsministern Reinfeldt hade tonat ner sin i ett par andra debatter överlägsna attityd, vilket var en fördel för honom - och debatten. Samtidigt var han märkligt (?) defensiv, vilket i mina ögon/öron var till hans nackdel. 
Jag tycker nog att "duellen" slutade rätt oavgjort. Men det betyder att jag blev aningen överraskad till Löfvens fördel. Han var på hugget, mera offensiv än Reinfeldt, men samtidigt diffus och otydlig i sina svar, men det ger utrymme för honom att förhandla fram en blocköverskridande regering med hyfsat program. Både betr välfärdspolitiken, jobben, försvaret och energipolitiken. 

Problemet (för mig) är att Löfvens omgivning (partier och egna anhängare) har åsikter som stör mig och som minskar Löfvens handlingsutrymme. Jag vill inte ha en regering där vänsterpartiet och feministiskt initiativ har ett inflytande. Självfallet inte heller sverigedemokraterna. Skillnaderna mellan Löfven och miljöpartiet finns i några viktiga frågor, men mp bör kunna förhandlas med, speciellt om Löfven vid sin sida får t ex folkpartiet. En regering med de tre partierna skulle kunna slipa bort de värsta kantigheterna hos samtliga.  Och lämna partierna till höger och vänster utanför inflytande. 

Vill de passivt stödja en regering med s+fp+mp, så OK, eller så går de in i mera aktiv opposition, vilket Sverige också behöver.  
Men jag känner på mig att många företrädare för de tre partierna inte vill se en sådan mittenlösning.  
Så slår det mig under duellen  att Löfven har stora problem inom sitt parti, med inte minst lokala företrädare som håller kvar mera socialistiska ideal - och på lokalplanet ibland regerar vidare och inte vill se sin maktställning rubbad. 

Blockpolitiken är fördummande och förlegad

En gång i tiden var blockpolitiken berättigad, för att bryta socialdemokraternas maktmonopol. För att visa att makten inte för alltid var deras, att de är ett parti bland andra. Det var rätt 1976 och 1991. Men vi ska minnas att så cementerade var aldrig blocken då heller, inte som det verkar vara idag.

Kanske har Stefan Löfven gått hem och läst historia, och insett hur det varit, en del passager i  DN-artikeln idag tyder på det.  Eller är det erfarenheterna som facklig förhandlare som väglett honom, att man måste komma överens om man vill nå resultat. Det må vara hur det vill med det, men jag måste erkänna att han kommit fram till detsamma som jag, i våra analyser om vad dagens politiska situation kräver, och kommer att kräva efter valet om tio månader. Det vill säga, gå fram med den egna politiken, och sök sedan samverkan över blockgränserna.

Block som har sådär 40-45% vardera kan inte regera Sverige. Sossarna har nog, som parti, lärt läxan att de är ett parti bland andra. Moderaterna måste också lära sig det. 7-8 år  som största parti i en icke-socialistisk regering gör inte partiet till det samhällsbärande. Egen majoritet kan varken s eller m få.  Det torde bli svårt att få en fungerande majoritet inom respektive block också. Både mp och v svajar i opinionen även om lär klara spärren. Vänsterpartiet kan bli problematiskt för Löfven, även om de vill in i regeringen. Och LO gillar inte riktigt mp.
På allianssidan krymper alla partier. I värsta fall stoppas både kristdemokraterna och centern  av 4%-spärren även om en del moderater kan stödrösta för att rädda regeringen. Folkpartiet tappar troligen röster pga sin högersväng, sitt avfall från socialliberalismen. Ett sista-minuten-försök att verbalt rädda kvar de socialliberala väljarna torde ha svårt att lyckas med Jan Björklund i toppen. Fp kan mycket väl också riskera att snubbla på tröskeln.  Moderaterna, liksom de andra alliansledarna, vill visa upp ett gemensamt program. Det innebär kompromisser från alla, men minst för m. Det som skulle kunna rädda småpartierna är att de återfinner sina profiler och går ut med dem. Men då muttrar m och det vågar inte  de andra riskera. Hur de än gör, och med nuvarande politik, så verkar det otroligt att alliansen skulle kunna rädda hem nog med mandat för en egen majoritet.

Dessutom ligger SD där som ett orosmoment, som vill styra så mycket som möjligt från en vågmästarposition och kraftigt väljarstöd.

Att få både de andra partierna eller egna väljarna att inse det nödvändiga med blocköverskridande samarbete är ändå inte lätt. Det visar de omedelbara reaktionerna både från partiledare och partisympatisörer.

För allas, eller de flesta partiernas, bästa så skulle det vettigaste vara att gå fram med sin egen politik. Som s nu avser att göra. Att inte göra upp i förväg en politik som om valresultatet vore oviktigt.
Och att sedan söka en blocköverskridande lösning för en bred lösning om det man kan bli överens om.
Vilket inte innebär att det skulle vara en regering bestående av socialdemokraterna och moderaterna. Nej, det skulle lägga en död hand över diskussionerna.

Men moderaterna vill inte, som det ser ut idag, bryta upp från blockpolitiken. För de tror (hoppas?) att de kan regera med stöd av c, kd och fp. Det intalar sig småpartierna också. Men de små partiernas väljare tror inte på det, de vill inte ha en moderat politik en period till.  Och än mindre ha en m-regering som är beroende av SD:s stöd. Underlaget för en eventuell alliansregering kommer, som det ser ut idag, att bli ännu smalare än idag. Därför är det troligt att det bli Löfven som kommer att bilda regering.  Och då är det klokt av honom att söka att hans underlag breddas över gränsen, även om vänstern surar liksom många av hans egna väljare.

En s-ledd regering måste då innebära kompromisser - eller i vart fall vissa justeringar - för att få med t ex inte bara mp utan även fp och, om de klarar spärren, även kd och c. Det borde kunna leda till en pragmatisk och i någon mening mittenpräglad politik i folkflertalets intresse. Utan störande sneglingar åt mera extrema partier till vare sig höger eller vänster.

Men då måste i första hand småpartierna vakna upp ur sina drömmar om fortsatt regerande som viljelösa stödpartier år högerpartiet moderaterna. Med tillräckligt tillnyktrande av socialliberalerna inom fp kan det både ge fp ett bättre valresultat och större inflytande över politiken - med socialliberal prägel. Vilket jag skulle välkomna.

Premiepension - varför och hur?

För en liten tid sedan skrev jag på internet (FB, ej bloggen) apropå Stefan Löfvens utspel om premiepensionerna att de borde avskaffas. Utformningen han tänkte sig verkade oklar, men jag påpekade att den del av dagens pensionssystem som bygger på det gamla ATP är en kedjebrevskonstruktion. Däremot är premiepensionsdelen ett fonduppbyggande som ger en garanti för att det över huvud taget kommer att finnas någon pension som bygger på det man själv tjänat in. Och är i viss grad oberoende av politikernas klåfingrighet.

Det s genom Löfven inte gillar är att PPM-systemet idag konstruerats på att individen själv ska fatta beslut om hur pengarna ska placeras, att de ska placeras i (ett antal) olika fonder med höga avgifter, och att PPM i sig kostar en hel del i förvaltning.

Nu är det inte självklart att man ska slänga ut barnet med badvattnet!
Som ekonomen Stefan Engström skriver i SvD Brännpunkt (den 18 sept 2013) så används termen "fonderat pensionssystem" synonymt med "individuella val", men det är två olika saker.

Att socialdemokraterna med sin kollektivistiska syn inte gillar individuella val, det kan jag förstå. Jag däremot menar att man som individ ska kunna få välja själv så mycket som  möjligt.  Men, givetvis kan det finnas faktorer som gör individuella val mindre lämpliga.  Det är möjligt att det är så i detta fall, men det bör nog utredas mera.  För visst är det så att dagens system är svårt för många att sätta sig in i, på grund av både brist på tid och brist på tillräckliga ekonomiska kunskaper - inte minst om Sveriges framtida ekonomi....
Det leder till stora administrativa kostnader, liksom till feta inkomstmöjligheter för mer eller mindre kunniga pensionsrådgivare. Vilket ju inte kan vara syftet!
Samtidigt ska vi ju erkänna, och beklaga, att bankers och försäkringsbolags olika privata alternativ för pensionssparande är minst lika svårgenomskådliga och med än högre förvaltningsavgifter - och statliga pålagor.

Nå, att införa en mera direkt koppling mellan intjänad inkomst och pension, i stället för att vara beroende av framtida generationers arbetsvillighet, inkomster och framtida politikers kunskaper och klåfingrighet, det måste vara bra för pensionernas bevarande. Fondering av intjänade medel som grund för största möjliga del av pensionen, det måste vara en bättre metod än ett gigantiskt kedjebrevssystem.

Hur fonderingen ska ske och hur stor grad av valfrihet i denna placering som är lämplig och möjlig, det är en annan historia. Vilket Stefan Engström (se länken) förtjänstfullt påpekar.
Avsikten måste ju vara att upprätthålla en grundtrygghet i pensionssystemet!
Och givetvis att pensioner inte beskattas högre än arbetsinkomster!

Vem är nye s-ledaren Löfven?

Stefan Löfven är svår att greppa. Men här ett försök.

I mycket ger han intryck av att vara en gammal "hederlig" gråsosse, stundom med en framtoning av s.k. betonghäck.
Men samtidigt har han en vilja att i ytterst "lagom" dos antyda, nej inte förnyelse, men "öppenhet"...

Nja, "vilja", det var att ta i, för hans främsta mål är nog att få alla stridande fraktioner och nervösa sossesympatisörer att "komma hem", och sitta still i båten.

"Lagom", klädsamt konservativ och traditionsbunden till s-tiden före turbulensen med Mona Sahlin och Håkan Juholt. Antyder öppenhet, men vill inte oroa någon med "förnyelse". Inte skrämmas, inte säga för mycket.

Och så lånar jag en teckning av Jan-Erik Ander. Jag vet att han inte har något emot det.

En diskret tumme ner till enhjulingen och en diskret tumme upp för tvåhjulingen.

Kanske är "lagom bäst" den nya sossemelodin.

Liberalismen är ett förhållningssätt, inte en beskrivning av hur det SKA se ut. (rev)

Några kortfattade reflexioner om det (social-)liberala samhället.

Många (de flesta) partier hyllar, eller säger sig ansluta sig till en ideologi. Dock är det oftast mera i teorin än i praktiken. Det är något vi insett alltmer under senare år (decennier). Samtidigt är det skillnad på ideologier, hur de är beskaffade. Det konservativa idealet om drömsamhället är som det är idag, eller ännu hellre hur det var igår. De socialistiska och kommunistiska samhällena skildras i rosenrött i ideologin. När det kommer till praktiken så kan de visserligen ofta i detalj beskrivas, men då får de flesta av oss rysningar. Det rosenröda blir olika grader av helvete.

Den liberala ideologin kan inte beskriva hur dess samhälle "ska" se ut. Liberalismen är inte en dogm som ger kartan för hur det ska se ut. Liberalismen är mera ett sätt att tänka, förhålla sig, anger ger möjligen en färdriktning. Kärnan i tänkandet är frihet, omprövning, radikalitet dvs en öppenhet för det nya. Att människorna själva ska få forma sin framtid och därmed samhället. Det är en ideologi som står för utveckling, där fria människor lever i gemenskap med varandra.
Därav följer att liberalismen, som inte är en ekonomisk teori (vilket nyliberaler etc ofta har för sig), inte har några fixa lösningar på hur t ex statens finanser ska se ut, AMV:s roll, hur höga barnbidrag, pension och pensionsålder eller skatter skall vara. Därav följer också att friheten och utvecklingen främjas av en marknadsekonomi, som ger resurser för välstånd, där samhället sätter upp regler för att det är en fri konkurrens som inte sätts ur spel genom monopol. Socialisternas planekonomi är rena motsatsen till detta.

Det liberalismen säger, vilket är än mera poängterat i socialliberalismen, är att vår frihet har en gräns där den skadar andra. Att vi har vi frihet i gemenskap med andra. Att vi som fria individer ändå måste ta ett socialt ansvar. Vår frihet får inte bli andras ofrihet. Lika lite får en knapp majoritet sätta sig på en minoritet. Gemenskapen förutsätter en demokrati där vi respekterar både individer och minoriteter.

Visserligen kan tankarna i liberalismen om den fria konkurrensen som välståndsbringande kraft ge en vägledning i olika ställningstaganden. Men de säger inte vad som är självklart bra i förhållande till en detaljutformning betr t ex arbete och sysselsättning och statens roll i varje detalj, utan måste sättas in i det större perspektiv som tar t ex hänsyn till sociala aspekter och att samhälle och miljö utvecklas.

Andra ledtrådar för det liberala tänkandet är dess absoluta krav på demokrati och respekt för människovärde och individens integritet.

Det betyder självfallet inte att (social-)liberalismen kan se ut hur som helst!
Tvärtom, grundprinciperna måste styra. Ett bekymmer i dagens debatt är att vissa politiker och kommentatorer devalverat ordet socialliberal till den grad att de anser att de flesta partier idag är socialliberala. Det är ett (medvetet?) nivellerande av alla politisk-ideologiska begrepp! Det "man" då menar är att de flesta partier vänder sig till en bred och välmående medelklass (och dess plånböcker), men det har inget med socialliberalism att göra! Varken kd, c eller fp är idag socialliberala. Även om c en kort tid kallade sig det. Och trots Stefan Löfvens uttalanden är inte socialdemokraterna som parti socialliberala heller. Även om det kan finnas vissa glidningar i den riktningen hos enskilda företrädare.

Moderaterna, varken de gamla, nya eller nygamla, är socialliberala. Tvärtom, socialliberal är för dem närmast ett skällsord, som betecknar en liberalism i förfall. Dvs för de som betecknar sig som liberaler (vilket då oftast betyder ekonomiska nyliberaler). För de andra är det något som luktar "socialism", vilket ju visar att de varken förstår vad socialism eller (social-)liberalism är.

Jag, och fler med mig, menar att det är ett problem att det idag inte finns ett enda klart socialliberalt parti i riksdagen. Partiernas retorik och historia gör dem inte socialliberala.