Ska staten hjälpa diktaturer att förtrycka demokratiska krafter?

Ska svenska staten hjälpa diktaturer att förtrycka demokratiska krafter?
Den frågan ställer jag mig, efter avslöjandet att till stor del statligt ägda Telia-Sonera agerar som villiga drängar för att hjälpa diktaturer att hålla koll på sina medborgares åsikter och var de befinner sig, för att trakassera, misshandla, fängsla och döda de som diktaturen inte gillar.

Gårdagens Uppdrag Granskning var än mer upprörande än de förhandspuffar som föregick sändningen.
Jag anser att Telias affärer i ett antal diktaturstater är minst lika upprörande som Sveriges avtal att sälja vapen och vapenteknologi (inklusive "signalspaning") till Saudiarabien.
I båda fallen är Sverige inblandat i att hjälpa diktaturer, och för att förtrycka sina medborgare, kränka mänskliga rättigheter och förhindra demokrati.

Telia-Soneras största ägare är den svenska staten. Bolaget går utomordentligt bra, även om den senaste rapporten visar lite vikande siffror. Det intressanta är att en stor och ökande andel av vinsten kommer från Telias agerande (via dotterbolag) i ett antal diktaturstater i östeuropa (t ex Vitryssland) och i fd sovjetstater (som Azerbadjan, Uzbekistan m fl) i Asien. Länder där myndigheterna (dikaturens polis och "säkerhetstjänst") kräver och får 100% hjälp av och tillgång till allt vad som sker i Telias dotterbolags mobilnät. Avlyssning och positionering, i realtid. Detta är ju till och med ett snäpp värre än det i formellt demokratisk ordning införda datalagringsdirektivet i Sverige. Just för att det sker i realtid.

Men glöm inte att vi i Sverige har ett antal lagar som ger myndigheterna i det närmaste samma möjligheter att övervaka medborgarna. Även om de sägs inte ska användas emot de som är i opposition. Men som kan missbrukas, och vad vet vi sker under sekretess?
Jag använder min mobil minsta möjligt. Men hur kan svenska folket vara så naivt att det låter politikerna stifta lagar som binder ris åt våra ryggar? Med lagar som kan missbrukas redan idag, som är onödiga och ineffektiva, och som i "trängt läge" snabbt kan skärpas för att i demokratins namn sätta demokratin ur spel. Hur kan det komma sig att piratpartiet i stort sett är det enda som protesterar emot dessa lagar?

Det parti som fortfarande kallar sig liberalt, dvs folkpartiet, borde ju vara det första som kraftfullt och konsekvent värnade om integritet och demokrati och emot massövervakning av folket. I stället har fp flera gånger under senare år snarare gått i spetsen för alltmer övervakning.

När Telia nu pressas på varför de så villigt agerar diktaturers drängar, så svarar det att de måste följa "lokala lagar". Dvs Telia låter diktatoriska lagar vara förevändning för att låta polis och "lokala SÄPO" flytta in i Telias lokaler och koppla upp sig i deras nät, används s.k. svarta lådor.

Det är ju ingen nyhet precis att diktaturer använder alla medel, även div IT-teknologi, för att förtrycka och förfölja opposition. Och det är givetvis känt även av Telia. Men trots sina vackra ord om etik och att främja demokrati så springer Telia snabbt från dessa och agerar diktaturdräng. Det är MAMMON, pengarna som betyder allt. Även för statsägda Telia. För det är i diktaturstater som Telia tjänar allt större del av sin vinst, som ger ägarna (inklusive staten) fin utdelning. Och fina bonusar till VD och andra toppar.
Och studerar man koncernchefen i Telias minspel och tonläge så anser han inte att det är ett alternativ att ens överväga att Telia drar sig bort från dessa marknader. "Man kan ju drar bort, men... ", ungefär så säger och menar han.

Och underförstått, och som det kommer att argumenteras kring detta, så menar han/Telias ledning, att om inte de säljer sina tjänster till diktaturen så gör andra det. Precis så som vapenindustrin, och dess anhängare, brukar argumentera.

Jag godkänner inte det resonemanget. Kommersiell verksamhet går visserligen ut på att gå runt och helst tjäna pengar. Till och med statligt ägd. Men inte till varje pris, inte till priset av blod och liv och att undergräva demokrati. Även i affärsverksamhet måste det finna moraliska värderingar.

Det är ju bl a därför vi har konsumentskydd och olika förbud som ska förhindra skadliga produkter. Demokrati i meningen yttrandefrihet och skydd mot förföljelse ska ha minst samma skydd! Oavsett "lokala lagar"!

Läs i sammanhanget även t ex denna blogg av Ola Theander, Naivitet härskar. Länk.

Självfallet borde staten som ägare se till att dess bolag inte gynnar diktaturer! Vare sig bolagen är helägda eller delägda. På samma sätt ska staten se till att de leverantörer (t ex av vapen) inte agerar för att stöjda diktaturer. Jag vill gärna tro att både svenska folket och dess politiker anser att demokrati är att föredra före diktatur.
Att hänvisa till odemokratiska regimers lagar är den obotfärdiges förhinder. Att lyda order, och överhetens påbud, det gjorde även Hitlers drängar.

PS. Ser nu att bl a Cecilia Wikström, EU-parlamentariker (fp), reagerat kraftfullt i AB i denna fråga.

Moralisk nedgång... korruption och girighet hotar demokratin

Sverige tappar i välståndståndsligan, det rapporterar Dagens Industri. Detta betr en mätning som inte bara mäter ekonomi utan även lycka.

På DN-debatt och i radions nyhetssändningar signaleras att den svenska korruptionen breder ut sig.

I båda dessa avseenden har vi tidigare legat bra till, dvs högt välstånd och frånvaro av korruption. Nu är det andra tider, vi halkar ned i välstånd - ekonomi och lycka, och korruptionen breder ut sig. OK, den kanske funnits tidigare, men den har ökat och blivit uppenbar.

Samtidigt kan vi, också det i DN, läsa hur Göran Rosenberg beskriver hur rikedomen nått ofantliga mått. Hur enskilda personer inte bara kan köpa slott utan kan köpa hela nationer. Samtidigt som en del stater blivit allt fattigare. Om de rikas nya sköna värld.

I teve såg vi igår hur socialdemokratiska (!) politiker gjort sig rika genom att starta privata friskolor och utnyttja kryphål i reglerna. Visst, det är bättre att företag går med vinst än förlust. Men att göra sig rik på skattemedel känns fel, ja omoraliskt, eftersom då dels är något fel på regelverket eller hanteringen, dels finns risken att vinsten uppstått genom en lägre kvalitet än som avsetts. Eller ren korruption. Det senaste uppmärksammade exemplet på omfattande korruption är händelserna i Göteborg.

Jag har inga problem med att folk kan bli rika på hårt arbete. Det vi ser idag är dock rikedom som inte alltid uppnåtts pga av hårt arbete, och som dessutom ibland nått nivåer som inte går att föreställa sig. Jag blir, i likhet med Rosenberg, bekymrad över sammanblandningen av privata pengar och offentlig makt.

Att det finns en gräns mellan privat och offentligt är en förutsättning för demokratin. Maktägare ska inte se det offentliga som en privat börs. Som Göran Rosenberg skriver: "I det sammanhanget är det inte betydelselöst att den blivande svenska statschefens bröllopsresa sponsras av en mångmiljardär eller att allt fler statliga verksamheter i Sverige gör sig beroende av privata pengar.
Plutokrati kallas ett styrelseskick där de rika har makten över staten.
Mera oklart då vad man ska kalla den sköna nya värld där de superrika skulle kunna köpa sig en stat och där en stat skulle kunna låta sig köpas.
Den nya medeltiden?"

Korruption kan uppstå där det inte finns en känsla för moral och där det inte finns en öppenhet i offentlig förvaltning som gör det möjligt med revision och medborgerlig kontroll. Det är inte en mänsklig rättighet att fritt kunna sno åt sig av offentliga medel! Det är tvärtom ett angrepp på demokratin. Det finns idag en benägenhet hos en del politiker att ha synpunkter på hur medborgarna ska uppföra sig, att lagstifta om privatlivet. Samtidigt finns en opinion emot "morallagstiftning".
Jag vill dock mena att det finns ett behov av moral, inte minst vad gäller hur partier och offentliga organ sköter eller missköter sig. Partifinansiering bör vara offentlig, det ska inte kunna misstänkas att partier kan köpas. Revisionen i offentliga sammanhang måste bli mera självständig och effektiv. Nå, även i bolagen. Jämför gärna med hur revision är något mycket inkomstbringande. Revisorer blir konsulter.
Folk ska inte kunna gå direkt från offentliga uppdrag till näringsliv utan karantän. Det ska inte kunna finnas misstanker för delikatessjäv, eller utnyttjande av information man fått som minister, riksdagsman eller generaldirektör för privat vinning. Ministrar blir konsulter och lobbyister.

Korruption och girighet är faktiskt ett hot mot demokratin.

Finns riktiga tanter idag?

Nja, rubrikens fråga är förstås retorisk. Samtidigt som rubriken är ett försök att få er att läsa nedanstående gamla artikel. Se den gärna som en dagen-efter-skrift till kvinnodagen. Jag skrev den redan för femton år sedan, och den var bl a publicerad i Barnen och vi, som Rädda barnens tidskrift hette då. Jag vet inte om de tanter jag skrev om där på något sätt brydde sig om den internationella kvinnodagen. Däremot var de kvinnor som inte skämdes för att vara kvinnor och inte för att vara människor heller. Så se det som en hyllning till dem. Artikeln har fått en endast varsam uppdatering.
---
Vår svenska tant.
Den svenska tanten. Så ofta förlöjligad, eller åtminstone sedd på med viss överseende ringaktning. Men den riktiga svenska tanten bär ingen skuld till den finansiella krisen. Hon skuldsatte sig aldrig. Hon levde aldrig över sina tillgångar. Hon hade lärt sig, både av sina föräldrar och av livet, att inte göra sig av med pengar förrän hon hade dem i sin hand. Eller i portmonnän i den fula men praktiska, bruna handväskan. Det här med kreditkort har hon aldrig förstått vitsen med.

Den svenska tanten är sparsam. Hon klagar inte på sin pension trots att den ofta är så blygsam att hon har all rätt att klaga. Den räcker ändå, och det blir alltid över. Sparsam men inte snål. Tvärtom. Hon har lärt sig både att hushålla och ge bort. Att man inte blir fattigare av att dela med sig till de som behöver.

Den svenska tanten är som regel sjuttio fyllda. Oftast sjuttiofem eller betydligt mer. Och hon fortsätter att göra sin insats. Sedan familjen, maken är oftast död och barnen har egna familjer, inte tar samma tid längre så sprider hon sina omsorger i allt vidare kretsar. Som hennes mor gjorde.

Hon roar sig inte, förstår inte vad det är. Det som fyller henne med glädje är att glädja andra.

Som flicka var hon glad och rejäl. Som vuxen gjorde hon alltid rätt för sig. Skötte familjen med kärlek om än ekonomin var knapp. Hon fick inte någon längre utbildning, men tog ett jobb, ofta på deltid och av ”enklare” slag för att dryga ut kassan. Inte för att förverkliga sig enligt några fina teorier, utan för att det inte gick att leva på en lön. Och för att hederligt arbete alltid var värt att göras. Även om det gällde att ta bort skiten efter andra.
Samtidigt tog hon sig tid att hälsa på gamla och sjuka. Inte bara inom släkten. Hon gick till äldre tanter, innan hon själv var tant. Gick, cyklade eller åkte buss. Om familjen hade bil så använde ju maken den för att ta sig till sitt jobb.

Knytblus och karriär hör inte ihop med den svenska tanten. För kvinnosakskvinna var hon aldrig. Inte till namnet. Feminist – vad är det? Är vi inte alla människor? Men hon tyckte och tycker att rätt ska vara rätt. En kvinna är lika mycket värd som en karl. Basta. Fattig men stolt, och aldrig undergiven.

Den svenska tanten är inte högljudd. Hon har inga större åthävor för sig. Men när jag ser henne tveka för trafiken vid rödljusen, då blir jag varm om hjärtat. Med hatt och ett stadigt grepp om handväskan är hon på väg. På väg för att besöka och sköta om någon ännu äldre tant. Eller så är hon på väg till banken eller något av postens serviceställen för att skicka några sedlar till en behjärtansvärd insamling.

Hon fnyser indignerat åt dem som vägrar släppa ifrån sig en krona till behövande och svältande med motiveringen att de hört att så mycket går till administration, eller har försnillats. Hon vet att de flesta insamlingar sköts av sådana som hon. Som ser till att hjälpen kommer fram. Som är praktiska. Hon vet att den som inte vill hjälpa, den som inte ser medmänniskan, den finner alltid på ursäkter.

Men visst är hon bekymrad över att det numera finns högavlönade chefer i en del hjälporganisatoner, hon förstår inte att man ska ha betalt för att hjälpa.

Jag läste någonstans att den svenska tanten är kulturbäraren. Så rätt. I synnerhet om man ser det i en vidare mening. Inte sprang hon på bio eller teater i sin ungdom. Inte heller hade hon i ”sin krafts dagar” tid att tänka som så att nu skulle hon värna kulturen. Hon läste, möjligen, böcker. Men numera kan hon då och då unna sig att gå på en konsert ibland, eller se en pjäs, tillsammans med en dotter eller någon medelålders medsyster.

Den svenska tanten är ofta religiös, på ett jordnära och praktiskt sätt: hon var och är församlingens stöttepelare. Hon hjälper till både i kören och med kaffeserveringen. För att inte tala om vilka bullar och syföreningskakor hon åstadkommer.

Hennes största insats idag är dock ofta den som den trognaste bidragsgivaren. Den som ger mening åt uttrycket ”änkans skärv”.

Tanternas samfund har inte ”bara” predikat evangelium. Nej, de har drivit skolor och gett sjukvård – på det praktiska och handfasta sätt som i en större utsträckning borde ha varit en förebild för svenskt bistånd. Hjälp till självhjälp och utveckling.
Internationell solidaritet visade dessa tanter och deras mödrar i praktiken långt innan begreppet myntades.

Om tanten inte är religiös så har hon ändå ofta arbetat ideellt inom Rädda Barnen eller Röda korset. Ibland har hon hunnit med både det och församlingen. Och dessutom sänt pengar till Svenska Journalens Läkarmission. Hennes mera välartiga döttrar stöder Amnesty, Naturskyddsföreningen och Läkare utan gränser. Och något barnbarn protesterar mot FRA-lagen.

Partipolitik har hon däremot inte ägnat sig åt. Men visst har hon varit politiskt verksam, fastän hon inte alltid vetat om det. Genom sitt sätt att vara. Genom att stå upp för medmänsklighet och människokärlek i vardagens praktiska arbete.

I grunden är den riktiga svenska tanten tolerant, ”trots” ringa beresthet, ringa utbildning och kristna förankring. För hon har sett människan. Hon har en inre kompass som sagt henne att det är individen som är det viktiga. Och att individen, människan, för sin utveckling kräver både rättvisa och frihet, att hennes integritet inte får kränkas. Att mänsklig, praktisk solidaritet är viktig men att växande också kräver valfrihet. Den riktiga tanten har aldrig brytt sig så mycket om kollektivet. Det kan ibland vara bra att ha, men dess solidaritet har så ofta urartat till egoistiskt gruppintresse. Fastän så uttrycker hon sig inte. Hon vet bara att den enskilda människans väl och ve måste komma först. Den svenska tanten är pragmatisk, men inte principlös. Tvärtom.

Den svenska tanten är laglydig. Hon lyder auktoriteter, självklart. Men med förstånd! Med det goda förstånd som hon har så rikligt av. När lagar och myndigheter är omänskliga tvekar hon inte att föja hjärtats och förnuftets röst i stället. Då gömmer hon flyktingar undan polisen. Då tar hon människans parti mot den okänsliga byråkratin. Då räds hon varken invandrarministrar eller polischefer.

Då visar hon en civil olydnad och ett civilkurage som är ett hoppingivande samhällets och demokratins salt. Hon talar inte om moral, men hon har den moraliska resning som är grundvalen för ett mänskligt samhälle.

Tanten har fött oss, fostrat oss och gett oss de goda värderingarna. Det mest förbluffande är att världen ändå ser så illa ut som den gör. Men tyvärr, alla ”tanter” var inte tanter i den bästa bemärkelsen. En del var bara kärringar, andra blev aldrig annat än förvuxna själviska tonåringar. De har aldrig burit något åt någon.
Men det har den riktiga tanten.

Den rejäla svenska tanten får inte ta slut. Tanten är inget helgon, men hon gör vad hon kan för att jorden inte ska bli ett helvete.

Jag hoppas att många, många av dagens 30-, 40- och 50-åringar (av båda könen) också blir ”tanter” i denna fina mening. För den mänskliga överlevnadens skull. För toleransens och den goda viljans skull.

FRA. Moralfrågor ställda i PT, den 5 sept.

Idag publicerar PT (Piteå-Tidningen) på debattplats ett öppet brev till riksdagens samtliga ledamöter. I brevet ställer jag sju frågor av moralisk art (inspirerade av Anna Trobergs blogg), som jag gärna vill ha svar på.
Självfallet har de koppling till FRA-lagen och problematiken kring den, där såväl svenskar som andra kan utsättas för massavlyssning utan att misstanke föreligger om brott.

Det ska bli intressant om det kommer några svar så småningom. Och om de, från FRA-lagens tillskyndare, säger mycket annat än att de anser att FRA-lagen är moralisk och fin på alla sätt...

Intresserade finner artikeln på denna länk:
http://www.pitea-tidningen.se/debatt/artikel.aspx?ArticleId=3951363

Jag avser att, med smärre justeringar, sända inlägget även till någon/några andra tidningar.

Moral, inget för FRA-kramare? Demokratin i diket.

Skickade Anna Trobergs frågor om det moraliska i FRA-lagen till några riksdagsledamöter. Svarsfrekvensen har inte varit överväldigande.

Någon sa kort och gott att det finns inget i FRA-lagen som är omoraliskt.
En annan var lite mera utförlig, men sa i princip samma sak. Lagen förhindrar att FRA tar del av privat information (häpp!). "Var skulle det ske att staten (FRA) kartlägger sociala kontakter?" Och, i så fall, är det polisens sak... (Va, där kom motsägelserna igen om vad som kan ske genom FRAs spaning.) Om det är moraliskt rätt om staten (via FRA) kan registrera din politiska tillhörighet går inte att svara ja eller nej på. Etc. Det här med moral det är svårt det, tydligen.

Men, sättet att svara är belysande i sig. Och gör mig än mera oroad av denna lag. Och av de som ligger bakom den och stöder den.
Demokratin har kommit på avvägar, långt ifrån sitt ursprung. Rent av hamnat i diket.
Låt oss hjälpas åt att restaurera den!

Kanske jag plågar ytterligare några i riksdagen med frågorna. Om jag känner att det är mödan värt. Det känns tveksamt...
Kanske är andra metoder bättre? Vem vet. Ge mig gärna en kommentar om det!

Länk till Annas blogg: http://rosettasten.com/2008/09/01/fra-lagen-vs-morallagen/