Som en påminnelse om partipiskan i svensk politik, och en exemplifiering som Olle Wästberg skrivit om, med anledning av en aktuell debatt.
Jag citerar rakt av:
"De politiska partierna bör bli öppnare
De politiska partierna har blivit eliter med ryggarna utåt. Det är en analys vi – med utgångspunkt i forskningsrapporter - gjorde i Demokratiutredningen.
Tesen illustreras också av vad som utspelade sig i Liberalerna i mitten av månaden, när några ledande i partiet krävde att frispråkiga Birgitta Ohlsson skulle sparkas ut ur partiledningen. Så blev det inte, men debatten ger lärdomar.
Intern mobbning mot oliktänkande är naturligtvis inget nytt. När jag själv satt i riksdagen agerade jag (liksom partivännen Esse Petersson) hårt mot att den borgerliga regering jag stödde inte hade ingripit när det statliga företaget Telub sålde militär utbildning till diktaturens Libyen. När jag meddelat att jag avsåg att i riksdagen rösta med oppositionen om att kritisera de ansvariga statsråden och kom med min kaffekopp till ett bord där det satt partikollegor reste de sig och gick.
Om riksdagsgrupperna är knapptryckarkompanier blir det allt svårare att få vanliga väljare att identifiera sig med de folkvalda. Att också ledande i ett parti i värderingsfrågor har en egen ståndpunkt är inte orimligt.
Om partierna blir allt mer av marknadsföringsorganisationer med starka band till PR-företag försvagas demokratin."
Så sant!
(Kort komplettering)
Givetvis är det rimligt med högt i taket i alla partier som anser sig vara demokratiska. Men möjligen extra högt i partier som grundar sig på liberalismen, frihetens ideologi.
Och dessutom bör nog det vara extra tolerat när förtroendevalda tar ställning för partiets ideologiska grundval, i opposition mot partiledningen när den aktuella partilinjen avviker från grundideologin!!!
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
Visar inlägg med etikett Telub. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Telub. Visa alla inlägg
05 oktober 2016
26 april 2012
Verklig demokrati förutsätter insyn och offentlighet
På internet, detta den fria debattens forum, cirkulerar just nu en namninsamling för insynsrapporten.
Det är bra. Som jag ser det är insyn och offentlighet en förutsättning för en fungerande, verklig demokrati. En av de mest konsekventa förkämparna för demokratisk insyn är fd riksdagsmannen Hans Lindblad (fp). Han har publicerat en artikel på Newsmill om detta, och för att ytterligare sprida dess innehåll publicerar jag den här nedan in extenso. Var så goda!
---
Hans Lindblad, Gävle. 1969-70 yngste ledamot (FP) i första kammaren. I enkammarriksdagen 1976-81, 1985-92. Ledamot i försvarsutskottet och ett tiotal utredningar rörande försvar och annat. Riksdagsminnen "Jag var för snäll" 1994 och skriver nu på en biografi om Sven Wedén. Ledamot av Krigsvetenskapsakademien.
Den som läckt hemliga uppgifter om FOI har gjort riket en tjänst
FOI-chefen Jan-Olof Lind har begärt att Justitiekanslern ska söka få fram vem eller vilka som lämnat Ekot uppgifter om FOI:s bulvanbolag. Det vore tragiskt och farligt om radion inte klarade den elementära uppgiften att skydda sina källor.
Under mina många år som försvarspolitiker kom jag att överösas med hemligstämplade dokument från försvaret och UD. Dokumenten som sådana var hemliga och kunde aldrig bifogas till en motion. Men uppgifter vi redan kände till blev ju inte hemliga för att de också fanns med i ett nytt dokument. Som ledamot i försvarsutskottet måste jag självfallet bedöma varje uppgift för sig innan jag eventuellt använde den i artiklar, motioner eller riksdagsdebatter. Ingen hävdade att någon av oss i riksdagen överträtt någon gräns ifråga om sekretess.
Mig veterligt har bara en politiker beskyllts för för ha brutit med hemligstämplar. Som led i hovkretsarnas hatkampanj mot Karl Staaff kring 1914, den värsta hittills i Sverige, ingick att han som statsminister sålt försvarshemligheter till ryssarna. Lögnerna var fabricerade av en högerfanatisk matematikprofessor.
En parlamentariker, eller journalist, som får se ett dokument om ett bulvanbolag hos FOA kan rimligen inte se bolaget som en statshemlighet. Det är en omöjlighet med hemliga aktiebolag i Sverige, utan alla bolag är redovisade hos Bolagsverket i Sundsvall. En riksdagsledamot som misstänker att FOI i olagliga former inrättat ett eget bolag måste självklart reagera, till exempel genom en fråga i riksdagen.
Den som informerat Ekot om bulvanbolaget har gjort svensk demokrati en utomordentlig tjänst. Han eller hon bör snarast träda fram för att kunna ta emot välförtjänt hyllning för civilkurage, rättskänsla och gott omdöme. Det hade formellt varit sekretessbrott om ett hemligt dokument i sin helhet publicerats, men det har ju inte heller skett. Bulvanbolaget i sig kan omöjligen anses vara något som ska hållas hemligt gentemot skattebetalarna.
UD-handlingar här hålls hemliga längre än i andra länder, också när det gäller svenska förbindelser med sedan länge fallna diktaturer. Dokumenten om Säpos aktioner mot Torgny Segerstedt förklarades av förra regeringen fortfarande vara hemliga, trots att Säpo redan bränt dem. Kanske världens enda hemliga icke-dokument. FOI-chefen Linds reaktion inför en rödstämpel påminner mest om en laboratorieråtta, reflex men inte tanke.
En person som normalt inte sysslar med till exempel försvar kan ha svårt att bedöma vad som måste vara skyddat. Det finns ingen förteckning över detta, och en sådan lista skulle dessutom säkert sekretessbeläggas. På militära områden finns skyltar om att det alla kan se inte får fotograferas.
Jag visste att försvaret länge höll antalet stridsvagnar, artilleripjäser, granatkastare och liknande, hemliga. Tyckte det var bara löjligt eftersom siffrorna siffrorna årligen uppdaterades i den helt öppna The Military Balance från The International Institute for Strategic Studies i London. Transparens om sådant har ett egenvärde och underlättar nedrusning. Den svenska hemlighetshysterin såg jag nog mest som en kvarleva från den gamla överhetsstaten där medborgarna skulle veta så litet som möjligt.
Sekretess inom socialtjänst och sjukvården för att värna individens integritet är något helt annat. Jag kom att hantera tusentals hemliga försvarspapper men aldrig något av det senare slaget. För kommunpolitiker kan det vara tvärtom.
Försvaret och UD hemligstämplar slentrianmässigt mångdubbelt mer än som vore rimligt. Personer med säkerhetsansvar brukade säga att vore bättre att bara sekretessbelägga sådant vars röjande skulle innebära allvarliga risker. Genom tonvis med hemliga papper finns ringa praktisk möjlighet att övervaka hur de skyddas. Vi har sett hur också generaler slarvat bort eller har bostaden fylld med hemliga handlingar. Det värsta är väl när tjänstemän i stat, landsting och kommuner försöker hemligstämpla eller på annat sätt dölja egna tvivelaktiga eller kriminella åtgärder.
Som försvarspolitiker ville jag ofta inte ha uppgifter om radarräckvidder eller exakta vapenprestanda. Såg det som onödiga risker. Däremot fanns det åtskilligt jag behövde gräva ned mig i för att kunna formulera egna alternativ i debatten om det framtida försvaret.
Hur jag än frågade blev det från staberna bara svävande svar rörande Sovjets, Polens och Östtysklands sammanlagda landstigningskapacitet i vårt närområde. Något närmast komiskt inträffade sedan 1986 när försvarskommittén gästade den danske amiralen Jörgen F Bork vid sjökommandot i Århus. Han svarade öppet och kompetent på alla frågor. Han kunde ju inte veta att detta var kunskap som den svenske ÖB menade att svensk försvarspolitiker inte borde få tillgång till, för det kunde i så göra det lättare för dem att ifrågasätta ÖB avvägningar inom försvaret. Riksdagen vilseleddes rörande bristerna i mobiliseringsförråden.
Haijby-, Telub-, IB-, Ebbe Carlsson-, Geijer-, Osmo Vallo- och en rad andra skandaler sedan 50-talet har som gemensam nämnare just försöken att hindra insyn. Regeringsmedlemmar, hovet, polischefer, ÖB, domare och höga byråkrater har varit djupt insyltade. I flera fall dröjde det årtionden innan sanningen kom fram. Värst är att förmodligen har andra och likartade härvor förblivit hemliga genom att alla inblandade lyckats med mörkläggningen.
Demokratins enda chans är tryckfrihet och civilkurage hos enskilda. Undersköterskan Sarah Wägnert slog 1997 larm om missförhållanden på ett äldreboende i Solna, vilket ledde till Lex Sarah.
Daniel Ellsberg överlämnade 197l "Pentagon Papers" till New York Times. Därmed avslöjades hur amerikanska folket förts bakom ljuset rörande kriget i Vietnam.
Sverige skryter gärna med att vi på 1700-talet var först i världen med pressfrihet och öppenhet, men trots demokratins införande finns märkligt mycket av galen mörkläggning.
Det är bra. Som jag ser det är insyn och offentlighet en förutsättning för en fungerande, verklig demokrati. En av de mest konsekventa förkämparna för demokratisk insyn är fd riksdagsmannen Hans Lindblad (fp). Han har publicerat en artikel på Newsmill om detta, och för att ytterligare sprida dess innehåll publicerar jag den här nedan in extenso. Var så goda!
---
Hans Lindblad, Gävle. 1969-70 yngste ledamot (FP) i första kammaren. I enkammarriksdagen 1976-81, 1985-92. Ledamot i försvarsutskottet och ett tiotal utredningar rörande försvar och annat. Riksdagsminnen "Jag var för snäll" 1994 och skriver nu på en biografi om Sven Wedén. Ledamot av Krigsvetenskapsakademien.
Den som läckt hemliga uppgifter om FOI har gjort riket en tjänst
FOI-chefen Jan-Olof Lind har begärt att Justitiekanslern ska söka få fram vem eller vilka som lämnat Ekot uppgifter om FOI:s bulvanbolag. Det vore tragiskt och farligt om radion inte klarade den elementära uppgiften att skydda sina källor.
Under mina många år som försvarspolitiker kom jag att överösas med hemligstämplade dokument från försvaret och UD. Dokumenten som sådana var hemliga och kunde aldrig bifogas till en motion. Men uppgifter vi redan kände till blev ju inte hemliga för att de också fanns med i ett nytt dokument. Som ledamot i försvarsutskottet måste jag självfallet bedöma varje uppgift för sig innan jag eventuellt använde den i artiklar, motioner eller riksdagsdebatter. Ingen hävdade att någon av oss i riksdagen överträtt någon gräns ifråga om sekretess.
Mig veterligt har bara en politiker beskyllts för för ha brutit med hemligstämplar. Som led i hovkretsarnas hatkampanj mot Karl Staaff kring 1914, den värsta hittills i Sverige, ingick att han som statsminister sålt försvarshemligheter till ryssarna. Lögnerna var fabricerade av en högerfanatisk matematikprofessor.
En parlamentariker, eller journalist, som får se ett dokument om ett bulvanbolag hos FOA kan rimligen inte se bolaget som en statshemlighet. Det är en omöjlighet med hemliga aktiebolag i Sverige, utan alla bolag är redovisade hos Bolagsverket i Sundsvall. En riksdagsledamot som misstänker att FOI i olagliga former inrättat ett eget bolag måste självklart reagera, till exempel genom en fråga i riksdagen.
Den som informerat Ekot om bulvanbolaget har gjort svensk demokrati en utomordentlig tjänst. Han eller hon bör snarast träda fram för att kunna ta emot välförtjänt hyllning för civilkurage, rättskänsla och gott omdöme. Det hade formellt varit sekretessbrott om ett hemligt dokument i sin helhet publicerats, men det har ju inte heller skett. Bulvanbolaget i sig kan omöjligen anses vara något som ska hållas hemligt gentemot skattebetalarna.
UD-handlingar här hålls hemliga längre än i andra länder, också när det gäller svenska förbindelser med sedan länge fallna diktaturer. Dokumenten om Säpos aktioner mot Torgny Segerstedt förklarades av förra regeringen fortfarande vara hemliga, trots att Säpo redan bränt dem. Kanske världens enda hemliga icke-dokument. FOI-chefen Linds reaktion inför en rödstämpel påminner mest om en laboratorieråtta, reflex men inte tanke.
En person som normalt inte sysslar med till exempel försvar kan ha svårt att bedöma vad som måste vara skyddat. Det finns ingen förteckning över detta, och en sådan lista skulle dessutom säkert sekretessbeläggas. På militära områden finns skyltar om att det alla kan se inte får fotograferas.
Jag visste att försvaret länge höll antalet stridsvagnar, artilleripjäser, granatkastare och liknande, hemliga. Tyckte det var bara löjligt eftersom siffrorna siffrorna årligen uppdaterades i den helt öppna The Military Balance från The International Institute for Strategic Studies i London. Transparens om sådant har ett egenvärde och underlättar nedrusning. Den svenska hemlighetshysterin såg jag nog mest som en kvarleva från den gamla överhetsstaten där medborgarna skulle veta så litet som möjligt.
Sekretess inom socialtjänst och sjukvården för att värna individens integritet är något helt annat. Jag kom att hantera tusentals hemliga försvarspapper men aldrig något av det senare slaget. För kommunpolitiker kan det vara tvärtom.
Försvaret och UD hemligstämplar slentrianmässigt mångdubbelt mer än som vore rimligt. Personer med säkerhetsansvar brukade säga att vore bättre att bara sekretessbelägga sådant vars röjande skulle innebära allvarliga risker. Genom tonvis med hemliga papper finns ringa praktisk möjlighet att övervaka hur de skyddas. Vi har sett hur också generaler slarvat bort eller har bostaden fylld med hemliga handlingar. Det värsta är väl när tjänstemän i stat, landsting och kommuner försöker hemligstämpla eller på annat sätt dölja egna tvivelaktiga eller kriminella åtgärder.
Som försvarspolitiker ville jag ofta inte ha uppgifter om radarräckvidder eller exakta vapenprestanda. Såg det som onödiga risker. Däremot fanns det åtskilligt jag behövde gräva ned mig i för att kunna formulera egna alternativ i debatten om det framtida försvaret.
Hur jag än frågade blev det från staberna bara svävande svar rörande Sovjets, Polens och Östtysklands sammanlagda landstigningskapacitet i vårt närområde. Något närmast komiskt inträffade sedan 1986 när försvarskommittén gästade den danske amiralen Jörgen F Bork vid sjökommandot i Århus. Han svarade öppet och kompetent på alla frågor. Han kunde ju inte veta att detta var kunskap som den svenske ÖB menade att svensk försvarspolitiker inte borde få tillgång till, för det kunde i så göra det lättare för dem att ifrågasätta ÖB avvägningar inom försvaret. Riksdagen vilseleddes rörande bristerna i mobiliseringsförråden.
Haijby-, Telub-, IB-, Ebbe Carlsson-, Geijer-, Osmo Vallo- och en rad andra skandaler sedan 50-talet har som gemensam nämnare just försöken att hindra insyn. Regeringsmedlemmar, hovet, polischefer, ÖB, domare och höga byråkrater har varit djupt insyltade. I flera fall dröjde det årtionden innan sanningen kom fram. Värst är att förmodligen har andra och likartade härvor förblivit hemliga genom att alla inblandade lyckats med mörkläggningen.
Demokratins enda chans är tryckfrihet och civilkurage hos enskilda. Undersköterskan Sarah Wägnert slog 1997 larm om missförhållanden på ett äldreboende i Solna, vilket ledde till Lex Sarah.
Daniel Ellsberg överlämnade 197l "Pentagon Papers" till New York Times. Därmed avslöjades hur amerikanska folket förts bakom ljuset rörande kriget i Vietnam.
Sverige skryter gärna med att vi på 1700-talet var först i världen med pressfrihet och öppenhet, men trots demokratins införande finns märkligt mycket av galen mörkläggning.
27 februari 2011
En påminnelse betr Sveriges Gadaffi-vänliga historia
Jag har skrivit om det förr, om Telubaffären med Libyen. Som en påminnelse vill jag här citera vad Olle Wästberg skriver i sitt månadsbrev, som nådde mig idag. Det ger en nyttig påminnelse om att Sverige(s regeringar) har haft en del skumma saker för sig tidigare. Ytterst tveksamma vad beträffar de demokratiska aspekterna.
"Telubaffären: Khaddafis grymhet ingen nyhet
I den svenska diskussionen om Muammar Khaddafi och skräckväldet i Libyen låter det ibland som om Khaddafi en gång var en hygglig politiker som på sistone blivit tokig. Ingenting är mer fel.
Redan på 1970-talet var det helt klart att Kadaffi lät verkställa politiska avrättningar, sände ut mordpatruller mot landsflyktiga dissidenter, hade hundratals politiska fångar och drev en politik präglad av fanatisk antisemitism.
En av 1980-talets stora svenska politiska skandaler var Telubaffären: Det helstatliga svenska försvarsföretaget sålde utbildning (bl a i kärnfysik och raketteknologi) till Libyen, ca hundra libyska kadetter påbörjade utbildning på Telub och Sverige offererade radarstationer och fjärrstyrningssystem för båtar till den libyska krigsmakten.
Jag var som riksdagsledamot drivande i att få stopp på eländet och medverkade sedan i journalisten Ingvar Hedlunds bok "Ska Sverige utbilda terrorister?" Hedlund fick stora journalstpreiset för sina Expressen-avslöjanden om Telub.
Ingen borde ha blivit överraskad av grymheten i Kadaffis regim."
"Telubaffären: Khaddafis grymhet ingen nyhet
I den svenska diskussionen om Muammar Khaddafi och skräckväldet i Libyen låter det ibland som om Khaddafi en gång var en hygglig politiker som på sistone blivit tokig. Ingenting är mer fel.
Redan på 1970-talet var det helt klart att Kadaffi lät verkställa politiska avrättningar, sände ut mordpatruller mot landsflyktiga dissidenter, hade hundratals politiska fångar och drev en politik präglad av fanatisk antisemitism.
En av 1980-talets stora svenska politiska skandaler var Telubaffären: Det helstatliga svenska försvarsföretaget sålde utbildning (bl a i kärnfysik och raketteknologi) till Libyen, ca hundra libyska kadetter påbörjade utbildning på Telub och Sverige offererade radarstationer och fjärrstyrningssystem för båtar till den libyska krigsmakten.
Jag var som riksdagsledamot drivande i att få stopp på eländet och medverkade sedan i journalisten Ingvar Hedlunds bok "Ska Sverige utbilda terrorister?" Hedlund fick stora journalstpreiset för sina Expressen-avslöjanden om Telub.
Ingen borde ha blivit överraskad av grymheten i Kadaffis regim."
07 februari 2010
Hjälpa Libyen - eller hjälpa och skydda flyktingar?
I min senaste bloggpost om Björling-Libyenaffären kopplade jag till FarmorGuns och Mikael Nilssons debattartikel i ämnet i AB. När jag nu kollar upp Mikaels egen bloggpost i ämnet, så hittar jag en i mina ögon, märklig kommentar. Där skriver sign Nemokrati att blivande EU-kommissionären Cecilia Malmström ska ha betygat att hon och EU skulle göra allt för att hjälpa Libyen hålla tillbaka 'flyktingströmmarna' in till EU.
Jag vet inte om Nemokrati har ett horn i sidan till Cecilia Malmström, men vad jag kan utläsa av hennes anförande vid utfrågningen, så är hennes åsikter långt ifrån den tolkning som Nemokrati gör.
Jag citerar några stycken:
"I hela mitt arbete med EU:s inrikespolitik vill jag att solidaritet ska vara ett nyckelord.
Det handlar om solidaritet mellan EU-institutionerna: kommissionen,
medlemsländerna och Europaparlamentet, när vi tar oss an den enorma uppgiften
att skapa ett asyl- och migrationssystem som bygger på humanism och effektivitet.
...
För det första avser jag att fortsätta utveckla en gemensam politik för invandring och asyl. Jag tror på ett globalt angreppssätt där vi arbetar i partnerskap med tredjeländer för att erbjuda skydd till dem som behöver, främja legal invandring och stötta utveckling i vår omvärld, men även för att kontrollera den olagliga invandringen.
Asylpolitiken är vår möjlighet att på ett konkret sätt visa och stå upp för de värden som unionen är satt att försvara, nämligen mänsklig värdighet och solidaritet. Jag vill därför utveckla EU till ett enda gemensamt skyddsområde för dem som flyr undan förtryck och förföljelse. Vi behöver utveckla en gemensam politik för tillfälligt skydd och asyl som baseras på solidaritet, förutsägbarhet och delat ansvar. Europa måste kunna erbjuda skydd för de mest behövande, med full respekt för Genèvekonventionen och principen om non-refoulement.
Men en sådan politik kan bara vara trovärdig och legitim om vi också hanterar irreguljär migration på ett effektivt sätt. En av EU:s största framgångar är den inre marknaden och de fyra friheterna. Genom att avskaffa gränskontrollerna mellan våra länder har vi kommit närmare varandra, vilket gör livet enklare för både privatpersoner och företag. Men avsaknaden av inre gränser innebär också att vi måste ha en effektiv övervakning av de yttre gränserna. Här ingår en återvändandepolitik som är human och som fungerar i praktiken. En sådan politik måste utvecklas och genomföras i samarbete med tredjeländer.
...
För det andra vill jag skapa ett system för laglig invandring till Europa.
... det står klart att vi i framtiden måste öka arbetskraftsinvandringen till Europa. Jag kommer därför att lägga vikt vid att visa på fördelarna med att komma till EU på ett lagligt och reglerat sätt. Men om det ska fungera så krävs att den möjligheten verkligen finns och att arbetskraftsinvandringen blir en win-win-situation. Arbete under rimliga villkor och förhållanden som i sin tur bidrar positivt till Europas ekonomier och samhällsutveckling.
Samtidigt behöver vi en bättre integrationspolitik som svarar mot behoven på
medlemsländernas arbetsmarknader och som tar bort hinder för nyanlända att fullt ut delta i samhällslivet. En ”invandrarstadga”, en ”immigration code”, ska antas som säkrar att legala migranter omfattas av rättigheter som motsvarar de som EUmedborgare har.
Det behövs göras mycket för att förbättra samstämmigheten och effektiviteten i dagens politik för migration och rörlighet. Jag avser därför att göra en översyn av den lagstiftning och policy som finns på området. " Slut citat.
Observera ex-vis uttrycket "återvändandepolitik som är human".
Givetvis kan ingen säga hur Cecilia Malmström kommer att lyckas med detta, men jag menar att hennes uttalade syfte är positivt och snarare leder till skydd och bättre villkor för flyktingar än något annat. Hon säger här inget om att "hjälpa" Libyen. Vare sig hon, med sin bakgrund, eller EU kan ha något intresse av att hjälpa en diktaturstats regim att övervaka flyktingar. Jag försöker också få fram om något hon kan ha sagt i själva utfrågningen kan (van-)tolkas i den riktningen. Om så skulle vara fallet finns all anledning att påtala det, eftersom det inte stämmer med hennes record.
Däremot anser jag att den svenska regeringen antingen är cynisk eller aningslös när den, genom Ewa Björling uppmuntrar till och PR-ar för att statliga Rymdbolaget ska förse diktaturens Libyen med övervakningsutrustning. Har inte svenska regeringar gjort bort sig nog med märkliga affärer med Libyen?
Jag vet inte om Nemokrati har ett horn i sidan till Cecilia Malmström, men vad jag kan utläsa av hennes anförande vid utfrågningen, så är hennes åsikter långt ifrån den tolkning som Nemokrati gör.
Jag citerar några stycken:
"I hela mitt arbete med EU:s inrikespolitik vill jag att solidaritet ska vara ett nyckelord.
Det handlar om solidaritet mellan EU-institutionerna: kommissionen,
medlemsländerna och Europaparlamentet, när vi tar oss an den enorma uppgiften
att skapa ett asyl- och migrationssystem som bygger på humanism och effektivitet.
...
För det första avser jag att fortsätta utveckla en gemensam politik för invandring och asyl. Jag tror på ett globalt angreppssätt där vi arbetar i partnerskap med tredjeländer för att erbjuda skydd till dem som behöver, främja legal invandring och stötta utveckling i vår omvärld, men även för att kontrollera den olagliga invandringen.
Asylpolitiken är vår möjlighet att på ett konkret sätt visa och stå upp för de värden som unionen är satt att försvara, nämligen mänsklig värdighet och solidaritet. Jag vill därför utveckla EU till ett enda gemensamt skyddsområde för dem som flyr undan förtryck och förföljelse. Vi behöver utveckla en gemensam politik för tillfälligt skydd och asyl som baseras på solidaritet, förutsägbarhet och delat ansvar. Europa måste kunna erbjuda skydd för de mest behövande, med full respekt för Genèvekonventionen och principen om non-refoulement.
Men en sådan politik kan bara vara trovärdig och legitim om vi också hanterar irreguljär migration på ett effektivt sätt. En av EU:s största framgångar är den inre marknaden och de fyra friheterna. Genom att avskaffa gränskontrollerna mellan våra länder har vi kommit närmare varandra, vilket gör livet enklare för både privatpersoner och företag. Men avsaknaden av inre gränser innebär också att vi måste ha en effektiv övervakning av de yttre gränserna. Här ingår en återvändandepolitik som är human och som fungerar i praktiken. En sådan politik måste utvecklas och genomföras i samarbete med tredjeländer.
...
För det andra vill jag skapa ett system för laglig invandring till Europa.
... det står klart att vi i framtiden måste öka arbetskraftsinvandringen till Europa. Jag kommer därför att lägga vikt vid att visa på fördelarna med att komma till EU på ett lagligt och reglerat sätt. Men om det ska fungera så krävs att den möjligheten verkligen finns och att arbetskraftsinvandringen blir en win-win-situation. Arbete under rimliga villkor och förhållanden som i sin tur bidrar positivt till Europas ekonomier och samhällsutveckling.
Samtidigt behöver vi en bättre integrationspolitik som svarar mot behoven på
medlemsländernas arbetsmarknader och som tar bort hinder för nyanlända att fullt ut delta i samhällslivet. En ”invandrarstadga”, en ”immigration code”, ska antas som säkrar att legala migranter omfattas av rättigheter som motsvarar de som EUmedborgare har.
Det behövs göras mycket för att förbättra samstämmigheten och effektiviteten i dagens politik för migration och rörlighet. Jag avser därför att göra en översyn av den lagstiftning och policy som finns på området. " Slut citat.
Observera ex-vis uttrycket "återvändandepolitik som är human".
Givetvis kan ingen säga hur Cecilia Malmström kommer att lyckas med detta, men jag menar att hennes uttalade syfte är positivt och snarare leder till skydd och bättre villkor för flyktingar än något annat. Hon säger här inget om att "hjälpa" Libyen. Vare sig hon, med sin bakgrund, eller EU kan ha något intresse av att hjälpa en diktaturstats regim att övervaka flyktingar. Jag försöker också få fram om något hon kan ha sagt i själva utfrågningen kan (van-)tolkas i den riktningen. Om så skulle vara fallet finns all anledning att påtala det, eftersom det inte stämmer med hennes record.
Däremot anser jag att den svenska regeringen antingen är cynisk eller aningslös när den, genom Ewa Björling uppmuntrar till och PR-ar för att statliga Rymdbolaget ska förse diktaturens Libyen med övervakningsutrustning. Har inte svenska regeringar gjort bort sig nog med märkliga affärer med Libyen?
05 februari 2010
Libyen, Ewa Björling och Telub.
Gissa om jag blev glad när jag läste Gun Svenssons (= Farmor Gun (pp)) debattartikel tillsammans med Mikael Nilsson (även han piratpartist) i AB igår! Artikeln handlade om hur Sverige genom ett statligt bolag exporterar övervakningsutrustning till diktaturens Libyen, ett ämne som även jag skrev om tidigare igår.
Senare på kvällen hörde jag i teve en av mina favoriter när det gäller humanitet och mänskliga rättigheter, Thomas Hammarberg, en gång i tiden fpu-ordförande, därefter bl a engagerad på höga poster inom Rädda Barnen och Amnesty och numera Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter, uttala sig i emot denna märkliga export.
FarmorGun påminner om att detta tyvärr inte är en enskild händelse. Regeringen har redan tidigare genom FRA exporterat svensk signalspaningsteknik till diktaturregimen i Saudiarabien, och halvstatliga TeliaSonera bistår med massavlyssning av medborgarna i länder som Vitryssland och Azerbajdzjan.
Jag påminde i mitt förra inlägg även om den s.k. Telubaffären. Läs gärna länken till Wikipedia om detta. Det intressanta är att även där var det ett statligt bolag som var inblandat i affärer med Libyen. Och detta med regeringens medverkan! Även då var det en "borgerlig" regering där Karin Söder (c) var utrikesminister, Staffan Burenstam Linder (handelsminister) och Eric Krönmark (försvarsminister). Av riksdagen prickades statsrådet Burenstam Linder för sin handläggning. Statsråden Söder och Krönmark undgick prickning då Vänsterpartiets ledamöter oväntat beslöt sig för att inte rösta för prickning i deras fall.
Den främste kritikern av regeringen var fp-riksdagsmannen Olle Wästberg. Han gick alltså emot sin egen regering, vilket borde inspirera dagens alliansriksdagsledamöter att fatta mod och se till att dagens affär stoppas. Givetvis bör åtminstone Ewa Björling, handelsminister (m) prickas av KU! Alternativt tvingas avgå!
Telubaffären ägde rum för cirka 30 år sedan, men det finns lärdomar att dra av den. Det blev, tack vare Olle Wästberg, inte bara en kortvarig mediauppmärksamhet, utan en riksdagsfråga, en granskning av KU och en speciell utredning, tillsatt av regeringen! Och Expressen var på alerten.
Och verksamheten, dvs Telubs utbildning av Libyer i teleteknik, fick avbrytas!
En beklämmande sak i dagens fråga, det är hur det i AB-kommentarerna poppar upp märkliga uttalanden av mer eller mindre rasistisk natur. Som om libyska flyktingar och andra från Afrika inte skulle vara människor värda respekt och integritet. Dessutom finns där aningslösa (?) kommentarer i stil med att det är bra om libyens diktaturregim kan plocka upp flyktingarna och rädda dem från drunkning... som om det är att rädda flyktingarna som regimen vill.
De flyr ju undan förtryck. Sättet att rädda dem är ju att införa demokrati och bättre levnadsförhållanden, inte att stödja förtryckarregimer!
Senare på kvällen hörde jag i teve en av mina favoriter när det gäller humanitet och mänskliga rättigheter, Thomas Hammarberg, en gång i tiden fpu-ordförande, därefter bl a engagerad på höga poster inom Rädda Barnen och Amnesty och numera Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter, uttala sig i emot denna märkliga export.
FarmorGun påminner om att detta tyvärr inte är en enskild händelse. Regeringen har redan tidigare genom FRA exporterat svensk signalspaningsteknik till diktaturregimen i Saudiarabien, och halvstatliga TeliaSonera bistår med massavlyssning av medborgarna i länder som Vitryssland och Azerbajdzjan.
Jag påminde i mitt förra inlägg även om den s.k. Telubaffären. Läs gärna länken till Wikipedia om detta. Det intressanta är att även där var det ett statligt bolag som var inblandat i affärer med Libyen. Och detta med regeringens medverkan! Även då var det en "borgerlig" regering där Karin Söder (c) var utrikesminister, Staffan Burenstam Linder (handelsminister) och Eric Krönmark (försvarsminister). Av riksdagen prickades statsrådet Burenstam Linder för sin handläggning. Statsråden Söder och Krönmark undgick prickning då Vänsterpartiets ledamöter oväntat beslöt sig för att inte rösta för prickning i deras fall.
Den främste kritikern av regeringen var fp-riksdagsmannen Olle Wästberg. Han gick alltså emot sin egen regering, vilket borde inspirera dagens alliansriksdagsledamöter att fatta mod och se till att dagens affär stoppas. Givetvis bör åtminstone Ewa Björling, handelsminister (m) prickas av KU! Alternativt tvingas avgå!
Telubaffären ägde rum för cirka 30 år sedan, men det finns lärdomar att dra av den. Det blev, tack vare Olle Wästberg, inte bara en kortvarig mediauppmärksamhet, utan en riksdagsfråga, en granskning av KU och en speciell utredning, tillsatt av regeringen! Och Expressen var på alerten.
Och verksamheten, dvs Telubs utbildning av Libyer i teleteknik, fick avbrytas!
En beklämmande sak i dagens fråga, det är hur det i AB-kommentarerna poppar upp märkliga uttalanden av mer eller mindre rasistisk natur. Som om libyska flyktingar och andra från Afrika inte skulle vara människor värda respekt och integritet. Dessutom finns där aningslösa (?) kommentarer i stil med att det är bra om libyens diktaturregim kan plocka upp flyktingarna och rädda dem från drunkning... som om det är att rädda flyktingarna som regimen vill.
De flyr ju undan förtryck. Sättet att rädda dem är ju att införa demokrati och bättre levnadsförhållanden, inte att stödja förtryckarregimer!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)