Statsministar en masse, recencerade av Hans Lindblad

Läs om en massa statsministrar, där en och annan nog inte är helt känd för så många av dagens svenskar.

HUR MÅNGA STATSMINISTRAR under 1900-talet KÄNNER DU TILL ?
Hur många kan du namnet på, på rak arm? Vem var Pehrson-Bramstorp? Vem var den senaste folkpartist som var statsminister?
Bonniers har gett ut en serie biografier över alla statsministrar från 1905 (Karl Staaff) och till och med Fredrik Reinfeldt. Inga tegelstenar, men intressanta nog. I vart fall de flesta. Hans Lindblad har recenserat dem i Gefle Dagblad.

Statsministrar under 100 år
Den här specialavdelningen kom till på grund av förre statsministern Ingvar Carlsson. Han fick läsa Hans Lindblads artiklar med avstamp från böckerna i Bonniers bokpaket "Sveriges statsministrar under 100 år" och tyckte att fler borde få chansen att läsa dem. Så här nedanför är de - och läs vidare här om bakgrunden till serien.

Statsministrar sedan 1905
Christian Lundeberg 1905 (ej med i serien)
Karl Staaff I 1905-06
Arvid Lindman I 1906-11
Karl Staaff II 1911-14
Hjalmar Hammarskjöld 1914-17
Carl Swartz 1917
Nils Edén 1917-20
Hjalmar Branting I 1920
Louis De Geer 1920-21
Oscar von Sydow 1921
Hjalmar Branting II 1921-23
Ernst Trygger 1923-24
Hjalmar Branting III 1924-25
Rickard Sandler 1925-26
Carl Gustaf Ekman I 1926-28
Arvid Lindman II 1928-30
Carl Gustaf Ekman II 1930-32
Felix Hamrin 1932
Per Albin Hansson I 1932-36
Axel Pehrsson-Bramstorp 1936
Per Albin Hansson II 1936-46 (samlingsregering 1939-45)
Tage Erlander 1946-1969
Olof Palme I 1969-76
Thorbjörn Fälldin I 1976-78
Ola Ullsten 1978-79
Thorbjörn Fälldin II 1979-82
Olof Palme II 1982-86
Ingvar Carlsson I 1986-91
Carl Bildt 1991-94
Ingvar Carlsson II 1994-96
Göran Persson 1996-2006
Fredrik Reinfeldt 2006-
Under ett halvt år skrev Hans Lindblad en rad artiklar om Sveriges statsministrar under 100 år, med avstamp från de 22 böckerna i paketet "Sveriges statsministrar under 100 år". Artiklarna publicerades i Gefle Dagblad och blev väldigt uppskattade. Vi har nu samlat dem här för att ni ska kunna ta del av dem igen. Initiativet till detta kom faktiskt från tidigare statsministern Ingvar Carlsson efter ett besök i Gävle i april 2011 då han var i Gävle för att tala utanför museet 25 år efter Tjernobyl.
Efter sitt besök skriver han i ett mejl till Hans Lindblad:
” Hans
Det var trevligt att mötas igen vid mitt senaste möte i Gävle. Ett stort tack för att jag sedan fick ta del av dina kulturartiklar i Gefle Dagblad. Dina analyser, kommentarer och tillägg i form av fakta var synnerligen läsvärda. Ingrid och jag har haft stor behållning av att läsa dem. Med all respekt för Gefle Dagblad vore det ändå värdefullt om de nådde en ännu större läsekrets”.

Här nedanför är ett förord av Hans Lindblad som berättar mer om artiklarnas bakgrund.
..........................................................

”Sveriges statsministrar under 100 år” gavs ut 2010 som 22 böcker från Albert Bonniers förlag. Som veterligt enda svenska tidning kom Gefle Dagblad att skriva om samtliga dessa regeringschefer. Det skedde oftast som söndagsläsning på kultursidorna.
Böckerna såldes inte en och en utan endast som helt paket. När de kom frågade dåvarande kulturredaktören Björn Widegren om jag ville ta några av de äldre statsministrarna så skulle han skriva om ett par tre stycken senare. Min första artikel, med rubriken ”Ge Branting en gata i Gävle!” infördes 22 juni 2010, därnäst ”Sämsta statsministerboken” (om Arvid Lindman). Det kom positiva läsarreaktioner, så Björn undrade om jag kunde ta hela lådan. Det var ännu inte sagt att alla 22 skulle behandlas. Men just läsarreaktioner gjorde att det kändes naturligt att skriva om fler och när jag skrivit om de flesta var det enkelt att också ta med resten. Sista artikeln i serien, ”Per Albin, folkhemmet och kriget” infördes 19 december 2010.
I några fall behandlade jag två statsministrar i samma artikel. Ganska tidigt, innan vi visste alla skulle komma att skildras skrev jag en gemensam artikel om Nils Edén och Carl Gustaf Ekman. Båda borde ha behandlas mer ingående. Edén genom det var han som drev igenom parlamentarismen och därefter 1918 kunde lägga fram förslaget om allmän och lika rösträtt till riksdag, kommuner och landsting. Ekman dominerade genom sin vågmästarställning andra halvan av 20-talet, därtill en gärning med åtskillig dramatik.
De flesta av statsministrarna hade jag ju synpunkter på sedan länge. Så i praktiken kom mina artiklar nog mer att basera på det jag redan visste än om det som respektive bok behandlade. Det var väl självklart att i en provinstidning som GD ta upp de relationer som funnits mellan statsministrar och Gävle/Gävleborg, oftast sådant som inte alls finns i böckerna.
Jag tycker att de valda författarna till biografierna har skiftande kvalitet. Flera böcker är bra eller rentav mycket bra, några sämre och ett par riktigt undermåliga.
Bonniers valde att inskränka sig till de senaste hundra årens statsministrar. Men statsministerämbetet inrättades 1876, tio år efter att tvåkammarriksdagen efterträtt de fyra stånden. Regeringscheferna de 30 första åren kommer alltså inte med. Det ger det paradoxala resultatet att förste statsministern, giganten Louis De Geer, inte kommer med, däremot hans skäligen obetydlige son med samma namn, kortvarig och misslyckad regeringschef knappt fyra månader 1920-21.
Övriga statsministrar fram till 1905 var Almkvist, Posse, Thyselius, Themptander, Gillis Bildt (statsminister 1888-89 och farfars farfar till dagens Carl Bildt), Åkerhielm, Boström, von Otter, Ramstedt och Lundeberg. Därmed blev det ingen statsministerbok om den ende regeringschefen från Gästrikland, förstakammarhögerns ledare Christian Lundeberg, chef för Forsbacka bruk och 1905 statsminister i den samlingsregering som förhandlade med Norge om unionsupplösning. Jag kom dock att skriva om honom på hundraårsdagen av det dramatiska förstakammarvalet 1911 då han slogs ut av egna men räddades genom en förfelad röstkupp av socialdemokraterna.
Två statsministrar satt på första kammarens Gävleborgsbänk. Arvid Lindman hade dock redan lämnat länet och posten som chef för Iggesunds bruk innan han första gången blev regeringschef. Rickard Sandler var lärare vid legendariska Brunnsviks folkhögskola i Dalarna när han valdes in för Gävle i första kammaren 1919, sedan för länet från 1922 till sin bortgång 1964. Han efterträdde Branting som statsminister 1925. Han var senare Gävlebo, som landshövding 1941-50. Oscar von Sydow, statsminister februari-oktober 1921, hade tio år tidigare varit tillförordnad landshövding i Gävle.
Palme, Fälldin, Ullsten, Carlsson, Bildt och Persson har jag haft direkt kontakt med, Ullsten under mer än 50 år och satt i två utredningar ihop med Bildt.
Men generellt gäller att vi vet mer om äldre statsministrar än om nya. Genom olika aktörers brev, dagböcker och andra utsagor vet vi nu mer om äldre statsministrar än deras samtid kände till. Bildts, Göran Perssons och Reinfeldts eventuella psykoser, kärleksaffärer och personliga kriser kommer att bli kända först senare. Däremot skulle det knappast idag gå att hemlighålla så starka personstrider som mellan Wigforss och Möller i Per Albins och Erlanders regeringar.
Statsministerrollen har kommit förändrats ganska mycket sedan 1905. Antalet departement och statsråd har ökat. Fram till andra världskriget hade flertalet departement några tiotal anställda. Regeringskansliet har blivit enormt mycket större omfattar idag (inklusive UD:s ambassader) omkring 4500 personer.
Som statsminister hade Tage Erlander en kvinnlig sekreterare och en manlig vaktmästare när han 1953 anställde Olof Palme som talskrivare och politisk rådgivare. Idag finns en stor statsrådsberedning som till stora delar tagit över finansdepartementets roll övervakare över alla departement. Den nya budgetordningen har stärkt regeringen och därmed statsministern.
Den mediala bevakningen har blivit mycket snabbare, tuffare och även mer närgången. Idag skulle ingen statsminister utan allmänhetens kännedom som Per Albin kunna ha två familjer, toppat av under de sista tio åren uppträda landet runt i sällskap med en 25 år yngre älskarinna. Tidningarna höll tyst om sådant på den tiden, liksom om att prins Bertil, för att som syskonen slippa förlora prinstitel och apanage, valde att leva ihop ogift med sin Lilian.
Genom EU tvingas nutida regeringschefer agera, nästan dag från dag, på en europeisk arena. Länge dominerades statsministerns arbete av inrikesfrågor, åtminstone i fredstid. Tage Erlander kom att ägna stort intresse åt nära kontakter med de nordiska grannländerna. Dagens statsministrar måste i EU tänka på det samlade Europas bästa. Det finns då anledning att påminna om pionjärinsats redan på 20-talet. Hjalmar Branting lade under sina två sista regeringar mer kraft och intresse åt sin roll som europeisk politiker än som svensk. Det var ju därför han fick Nobels fredspris.
I fördemokratisk tid var statsråden formellt rådgivare åt den regerande kungen, medan regeringen efter parlamentarismens införande har sin bas i riksdagen. Karl Staaff menade med brittisk förebild att regeringschefen själv ska utse sina statsråd, de namnfrågorna behandlas inte i partiorganen.
I koalitionsregeringar är det ledaren för respektive parti som utser sina statsråd. Statsministern är praktiskt taget alltid ordförande i det största partiet, men i rollen som regeringschef måste han lägga stort vikt vid att alla ingående partier känner att de får rimligt inflytande.
Per Albin Hansson hade helst velat fortsätta att leda en samlingsregering också sedan kriget var över, men hans partivänner sade nej, främst för att man önskade föra en mer socialistisk politik, särskilt i näringspolitiken.
Tage Erlander kunde ibland inför partivännerna förklara att 50-talets koalition med bondeförbundet gjorde att vissa av det egna partiets förslag inte kunde bli regeringens. Om det var saker kongressen uttalat sig för men som Erlander inte själv kände för var det naturligtvis praktiskt för honom att kunna hänvisa till koalitionspartnern. I verkligheten är det nog så att just koalitioner ökar en partiledares inflytande gentemot det egna partiet.
Palme och sedan Anna Lindh mördades, trots att de i princip skulle ha livvaktsskydd. Säkerheten har sedan prioriterats hårdare, men det betyder också att det blivit svårare för enskilda att kunna tala direkt med regeringschefen.
Sverige är ju ensamt land i Norden att aldrig ha haft en kvinnlig regeringschef. Så alla seriens statsministrar är män. Det är anmärkningsvärt av förlaget att de alla flesta statsministrarna skildras av män. Bara fyra av de 22 böckerna har kvinnliga författare.
Annika Ström Melin skriver om Göran Persson. De tre övriga kvinnorna är Eva Helen Ulvros som skrivit om Carl Swartz, MarieLouise Samuelsson om Ernst Trygger och Lotta Gröning om Axel Pehrsson-Bramstorp. Dessa tre skriver om personer de tidigare knappast vetat något alls om. Ändå har det blivit bra böcker, genom att de med öppet sinne sökt ta till sig plus och minus med personerna ifråga.
Mitt intryck är snarast att de sämsta statsministerböckerna skrivits av författare som alltför mycket identifierat sig med den de skulle skildra, då blir boken mest en partsinlaga.
Det gäller främst professor Leif Lewins och radiochefen Mats Svegfors närmast vettlösa helgonskildringar av Arvid Lindman respektive Hjalmar Hammarskjöld (”Hungerskjöld”). Aftonbladets förre chefredaktör Rolf Alsing har skrivit om Tage Erlander, men att Alsing är värmlänning som Erlander är väl inget skäl att skriva en så dålig bok, ensidig och med mängder av sakfel.
Vardera statsministerboken är på 120, det vill säga att Erlander med 23 år som statsminister får samma utrymme som de som bara var regeringschef några få veckor eller månader. Det här leder till att för personer där statsministerinsatsen var mindre så blir det mer plats att skildra deras gärning före och efter. Men just de som är minst kända kan bli mest intressanta att läsa om, genom det funnits betydligt mindre skrivet om dem tidigare. Det hade inte kommit en enda bok om Felix Hamrin, statsminister sommaren 1932, dessförinnan finansminister med nerver av stål i valuta- och bankkriser, men 2010 kom två böcker om honom. Det har kommit flera biografier om Palme men ännu finns ingen riktigt bra biografi om Hjalmar Branting.
Den kanske bäste biografen i serien är historikern Gunnar Wetterberg som skrivit om Nils Edén, men så har han ju också tränat sig genom den stora biografin över Axel Oxenstierna. Wetterberg skriver om Edén: ”Det är fascinerande att raden av svenska statsministrar rymmer en så framgångsrik regeringschef och en så misslyckad partiledare, i en och samma person.” ”Att en analytiskt och retoriskt begåvad intellektuell fick möjlighet att som statsminister driva igenom en rad av tidens stora beslut är inget dåligt betyg åt det moderna politiska genombrottet.”
Historiker i USA men också andra gör ibland listor där presidenterna rangordnas. Harry Truman är ett exempel på en president som länge betraktade som grå och svag jämfört med före trädaren Roosevelt. Men undan har undan har han värderats upp och anses av många som en av USA:s mest beslutskapabla presidenter, därtill med oerhört färgstarka personliga anteckningar. Jag har ett antal favoriter bland dem (Jefferson, Madison, Lincoln, Wilson, Franklin D Roosevelt, Truman, Carter, Obama).
Om jag skulle göra en liknande lista för svenska statsministrar hamnar Nils Edén närmast självklart i topp, genom det var han som till slut kunde driva igenom demokrati i Sverige, efter en strid som varit längre och hårdare än i något annat nordiskt land. Som tvåa sätter jag Ingvar Carlsson, som på flera sätt inledde en förnyelse i Sverige i förhållande till den centralisering och myndighetsmakt som blivit alltmer tydlig. Han spelade en avgörande roll för att ersätta 30 års negativism med en mer positiv inställning till demokratiskt samarbete i Europa. Edén och Carlsson var alltså de bästa statsministrarna. Men inte de största politikerna och folkledarna. Där är självfallet Karl Staff och Hjalmar Branting främst, som de stora pionjärerna i kampen för folkstyre.
Det är viktigt att inse att jag när skrivit om statsministrarna utgår det från mina egna värderingar, jag visar mina sympatier och antipatier. Läsare med andra grundvärderingar och synsätt kan självfallet betygsätta regeringscheferna annorlunda.

Hans Lindblad
---
Väl bekomme. Flera av recensionerna finns även på denna blogg, länkar bland andra texter av Hans Lindblad.

Anders Sundström, en illustration till s problem

Läser i Di, nätupplagan att Anders Sundström, VD i Folksam fått ett rejält lönelyft, sådär dubbelt vad en LO-jobbar kan förväntas få. I procent. 2011 fick Sundström nära sju miljoner kr. Folksam är ju ett s.k. rörelseföretag, där LO är en storägare och detta LO har starkt kritiserar höga VD-löner.

Sundström startade sin bana som väldigt ungt kommunalråd (s)i Piteå. Och var under några år en av mina främsta politiska motståndare där. Ung var han, men knappats någon förnyare. En hyfsad kamrer, men ville leka företagare med skattemedel. Ett exempel är det Äventyrsbad han lät kommunen (via bolag givetvis) bygga för stora pengar. Ett projekt som hans efterträdare fick lov att sälja för att inte riskera mera skattepengar. Sedan blev han minister en kort tid, stängde Barsebäck, blev chef för den lokala sparbanken och senare ordförande därstädes, och så rekryterad till Folksam som VD.

Jag har alltså aldrig sett honom som någon ideolog, utan som en frejdig (och ung) förvaltare av de direktiv som kom från partikansliet. Vilket gjorde att han blev minister, för att diskutera kunde han. Men när han fått nog av klättrandet i partiet gick han till mer luckrativa uppdrag. Försiktigtvis inom den skyddade rörelsesektorn. Därmed är han en rätt vanlig representant för den politikerkader som finns och funnits under senare decennier inom socialdemokratin. De trivs och kan klättra inom partiet och dess omgivning, men har förutom en viss svada ingen påfallande djup ideologisk övertygelse och är på sin höjd förvaltare av centrala direktiv, inte några förnyare. Och i deras värld är socialdemokratin det parti som alltid skall ha makten och härligheten i Sverige. Allt annat är onormalt.

Jag tror att det är ett av socialdemokratins problem. Alltför många kan inte förlika sig med att s-partiet är ett parti bland andra. De vill klättra, och är ideologiskt grå på det sättet att de följer direktiv och ser makten som främsta målet, inte innehållet. Sedan må de vara hur duktiga på att prata som helst, men det räcker inte. Framför allt inte för ett parti som inte vet vad det vill. För - vad är socialdemokrati?

Hans Lindblad (fp) om Tolgforsaffären

Än finns det liberaler med en kompass som visar rätt. En av dem är Hans Lindblad, fortfarande folkpartist och tidigare fp:s försvarsexpert i riksdagen.

Hans har idag inne en ledare om sekretess och demokrati, detta med hänvisning till Tolgforsaffären, som också handlar om affären med Saudi-arabien. Hans anser att hemligstämpling av statliga dokument kan vara försvarbar, men bara under förutsättning att det finns enskilda med civilkurage nog att slå larm, om sekressen används för att mörka kriminell verksamhet.
Därför bör det finnas en "säkerhetsventil", som gör det möjligt att säga sanningen utan att bryta emot sekretessen.

Då ledaren tog lite för mycket utrymme, så putsades den lite före publiceringen i Gefle Dagblad. Men här finns utrymme, så jag ger er hela originaltexten, inklusive Hans rubrikförslag.
Längst ner lägger jag in några fler kommentarer, som kan vara av intresse.
---

Originalrubriken var: Tack lögnare för att du avgår.

Hela Sverige kan dra en suck av lättnad över att försvarsminister Sten Tolgfors avgår. Ingen demokrati kan i sin regering ha en omdömeslös lögnare. För departementets personal och underlydande myndigheter måste det ha varit en mardröm att uppleva hur Tolgfors gjort det fegaste av allt, att som den högst ansvarige söka rädda eget skinn genom att skylla allt på nära medarbetare och andra underställda. Alltså total motsats till ledarskap. Om Tolgfors haft rent mjöl i påsen hade han självklart stannat för att reda ut skandalen.

För statsminister Reinfeldt och hans moderater är det dubbelt pinsamt att båda försvarsministrarna han utsett avgått i dramatiska former. Den stora skillnaden är att Mikael Odenberg 2007 kunde avgå med hedern i behåll. Avgångarna gör nog extra ont i partiet genom att det tidigare sade sig ha stort intresse för försvaret.

Odenberg såg det som omöjligt att sitta kvar sedan finansminister Borg i ett tal i Almedalen med statsministerns gillande offentliggjorde stora besparingar på försvarsmateriel utan att låta Odenberg få veta något. En rad materielobjekt stoppades sedan av efterträdaren Tolgfors på ett sätt som nyss kritiserats hårt av Riksrevisionen och som ska granskas av KU. Elementära regler sattes ur kraft. Försvarets fackmyndigheter med sin sakkompetens ställdes helt åt sidan. Odenbergs omdöme ”Tomhylsan” om Tolgfors torde bestridas av få.

Nästa försvarsminister måste redan första dagen avskeda FOI:s generaldirektör Jan-Olof Lind, också han skrupelfri lögnare och totalt omdömeslös. Lind har begärt att Justitiekanslern ska söka utforska vem som gav Dagens Eko uppgifterna om tillkomsten av FOI:s olagliga bulvanbolag som skulle hjälpa den saudiska diktaturen att bygga en vapenfabrik.

Det bästa vore om uppgiftslämnaren själv träder fram. Han eller hon har gjort svensk demokrati en stor tjänst och bör tacksamt hyllas för civilkurage, rättskänsla och omdöme.

Varje land har legitim rätt att hemlighålla uppgifter av betydelse för försvar och nationell säkerhet. Men absolut ingenting rörande försvaret och försvarsforskning har röjts i detta fall, utan enbart oegentligheter som helt enkelt måste delges medborgarna.

Haijby-, Telub-, IB-, Ebbe Carlsson-, Geijer-, Osmo Vallo- och flera andra skandaler, nu också Tolgforsaffären, är exempel där regeringsmedlemmar, hovet, polischefer, ÖB, domare och höga byråkrater varit djupt insyltade i vidriga oegentligheter. Den gemensamma nämnaren är just försöken att hemlighålla och söka hindra insyn. I flera fall dröjde det årtionden innan sanningen kom fram. Värst är att det säkerligen funnits rader av liknande härvor som aldrig blivit avslöjade för att alla inblandade lyckades med mörkläggningen.

Tryckfrihet och civilkurage hos enskilda att berätta är i sammanhanget demokratins enda värn. Det gäller också kommunalt liksom i näringslivet rörande miljö och annat. Länets landsting (Gävleborgs län, min anm.) har flera exempel på försök att sätta munkavle på medarbetare. Undersköterskan Sarah Wägnert vägrade 1997 att tiga om hemska förhållanden på ett äldreboende i Solna och fick sedan lagen ”Lex Sarah” uppkallad efter sig.

Diktaturer har som grundläggande princip att undersåtarna inget ska veta, men demokratin måste ha öppenheten som ledstjärna. Daniel Ellsberg blev en stor förebild. Han delgav 1971 New York Times ”Pentagon Papers” som han sett i tjänsten. Därmed avslöjades hur administrationen förde amerikanska folket bakom ljuset rörande kriget i Vietnam.

Hans Lindblad
---

Apropå presskonferensen och Tolgfors/regeringens försök att förskjuta fokus i frågan från skandalen som föranledde avgången.
Pinsamt att Tolgfors åberopar sitt fyraåriga barn. Det finns nog ingen svensk unge i den åldern som funderar kring olagliga bulvanföretag hos myndigheter under försvarsdepartementet.
---
En del hesiterar inför ordet ljuga. Men redan efter ett par dagar erkände Tolgfors att hans första kommentar inte var rätt, utan att det fanns information på departementet rörande kontakterna med Saudiarabien. Palme ljög i Geijeraffären. Jag tror inte Ingvar Carlsson skulle ha gjort det. Ingvar, uppvuxen under knappa villkor, tyckte ztt man i alla sammanhang måste utgå från medborgarna. Palme kom ur en högreståndskultur där staten-nationen var viktigast. För statens skull fick man ljuga, och när Palme sedan satte likhet mellan stat och parti hade han inga moraliska betänkligheter rörande IB och Geijeraffären (som egentligen är en Palmeaffär).
Jag skulle tro att Tolgfors som moderat delvis lever kvar i traditionen att för statens skull kan man tumma på sanningen.
Liberaler och konservativa har ju haft diametralt motsatta utgångspunkter, folkstyre kontra överhetsstat.

Nu vill också telebolagen stoppa utvecklingen, för att säkra sina inkomster

Telebolagen är sura över nätets gratistjänster. Som Skype m fl. Så skriver SvD.


Jag noterar alltså att de konventionella telefonbolagen vill sätta hinder för den (hittills) gratis internettelefonin (som i o f sig kan vara av dålig kvalitet) och att SMS-andet tycks stagnera eftersom fler och fler hittar nya vägar för snabba meddelanden.

Jag tycker mig ana inspiration från den s.k. upphovsrättsmaffians agerande för att bevara gamla, dyra strukturer och förhindra fri konkurrens och utveckling.

T ex Telia håller på att utveckla en teknik för att stoppa gratis internettelefoni.

Vad är nu detta annat än försök att på olika sätt skapa skyddmurar kring sin egna affärsidé och teknik. Precis av samma innebörd som skyddstullar, Ipredlagar och liknande. Man (= telefonbolag, skivbolag, filmbolag, bokförlag etc) vill inte ha konkurrens genom att andra utvecklar ny teknik, som kan sälja varor eller tjänster billigare och mera konsumentvänliga än det som de själva står för. Upphovsrättsindustrin ropade på lagstiftning för att skydda sin bransch, och aningslösa (?) politiker ställde tjänstvilligt upp för att förhindra en fri konkurrens. De gamla telefonbolagen verkar använda tekniken, inte för att förbättra sin produkt, utan för att hindra konsumenterna att använda annan, ny och billigare teknik.

Telefonbolagen får inte intäkter i den utsträckning de vill. Vinsterna sjunker. Men på en fri marknad med en fri konsumentvänlig konkurrens så gör man inte så. Fri konkurrens innebär att, i detta fall, telefonbolagen får acceptera att det finns andra som kommer med nya produkter/tjänster. De bör istället utveckla sin teknik och sina tjänster så att de blir prisvärda för konsumenterna. Inte att stoppa ny teknik och hindra konsumentmakten genom lagar eller utvecklingshämmande teknikfiffel.

Jag är, mot bakgrund av de senaste årens politiska klimat, allvarligt oroad över hur riksdag och regering kommer att agera. Vi har en icke-socialistisk regering, som säger sig vara för en fri marknad för konsumenternas bästa. Men dess agerande är illavarslande, genom IPRED-lagen och annat som är mera i socialistik konservativ regleringsanda för att skydda det gamla och emot det nya.

Sommartid med vinterkyla!

Tycker mig ha skymtat förbi någonstans en diskussion om sommartidens vara eller inte vara. Det föranleder mig att skriva dessa rader.

Sommartid, det bör rimligen vara den tidsperiod som det är sommar. I Sverige brukar den vara 2-2,5 månader. Möjligen någon vecka längre längst söderut. Som vinter får man räkna ca 6 månader. Plus minus någon vecka beroende på var man bor i vårt avlånga land. Vad övrigt är kallar vi vår och höst.

Hur kan vi då ha "sommartid", dvs att gå upp en timme tidigare än på vintern, under hela SJU månader, och s.k. vintertid bara fem månader? För att bättre avspegla de faktiska klimatförhållandena i landet borde det snarare vara tvärtom, eller hur? Förslagsvis så att "sommartid" inträder medio april och vintertid medio september.

Nu senaste helgen "fick" vi enligt kalendrarna "sommartid". OK, solen skiner idag. Men redan i morgon lär det bli kallare, med många minusgrader.

Det känns inte rimligt att vara tvungen att ställa om även motorvärmarens timer från vintertid till sommartid! Motorvärmare är så att säga per definition något som hör vintern till. Men än är det för tidigat att koppla ur den helt. Och inte kan man vänta till månadsskiftet oktober-november heller med att börja använda den.

Sju månaders "sommartid" och ynka fem månaders "vintertid", det måste ha genomförts av storstadbor utan känsla för naturens och årstidernas skiftningar. Men med av skattebetalare betalda tjänstbilar eller taxiresor.

Nazist var s-regeringens utredare betr apatiska barn (uppdat.)

Minns någon Barbro Holmberg? En gång i tiden för inte så länge sedan utvisningsminister (ja, officiellt hade hon någon annan titel, men det var mest utvisningar hon sysslade med) i den s-märkta regeringen under Göran Persson. Sedermera förflyttad till landshövdingeslottet i Gävle, vad nu de stackars gävleborgarna gjort för ont för att drabbas av henne.

Denna Barbro Holmberg var mycket aktiv för att utvisa flyktingfamiljer och detta oavsett hur utvisningen drabbade barnen. Många barn drabbades av apati. Men se det trodde inte (?) Barbro Holmberg på. Alltså tillsatte hon en statlig utredning för att bevisa sin ståndpunkt. Hon "lyckades" rekrytera folk av sin egen uppfattning, bl a Läkaren Thomas Jackson, dvs att barnen simulerade (sic!). I stort sett alla verkliga experter i övrigt i Sverige hade rakt motsatt uppfattning än Barbro Holmberg och Thomas Jackson.

Nu rapporteras det, bl a i SR, SVT och VF, att "experten" Thomas Jackson efter en tid i Nationalsocialistisk front numera är medlem i Svenskarnas parti. Det senare vad jag förstår en fortsättning av det förra. Båda högerextremistiska partier med nazi-influerad ideologi.
År 2005 var läkaren Thomas Jackson expert i den socialdemokratiska regeringens utredning om barn med uppgivenhetssyndrom. Med referens till Jackson skrev man att en möjlig orsak till barnens apati var att de låtsades.

- Jag menar att föräldrarna uppmanar eller näst intill tvingar barnen att ligga sjuka och stilla, sa Jackson själv i ett avsnitt av SVT:s Uppdrag Granskning år 2006.

Partiledaren Daniel Höglund är givetvis glad och bekräftar för Kulturnyheterna/SVT att Thomas Jackson har ansökt om medlemskap:
- Jag tror att han kan bli en stor tillgång. Det blir en ökad legitimitet när offentliga personer går ut och tar ställning för partiet.

Djup suck. Egentligen är jag inte förvånad. Det var ju en mycket märklig människosyn som både Barbro Holmberg och hennes rådgivare, Jackson m fl visade. Och det krävdes en massiv opinion emot detta för att till slut ändra "principen" och tillåta de apatiska barnen att stanna.

Borde inte både s-ministrar och andra vara vakna och medvetna om vad de släpper fram för främlingsfientliga fördomar när de genom sitt stöd legitimerar nazistiska idéer?

Tillägg. Ser nu att även AB skriver om detta. Bra. Nu har även Ljusdals-Posten och tidningen Ljusnan (liksom andra hälsingetidningar!) en ruskigt bra ledare om Barbro Holmberg (numera landshövding där) och hennes ansvar. Läs det med!

Vi följde bara order, apropå Datalagringsdirektivet

I den alltför tystlåtna debatten om datalagringsdirektivet (DLD), som tyvärr verkar röstas igenom i riksdagen i morgon, så kör en del DLD-kramare med ett formalistiskt argument som jag inte köper. "Lagar, direktiv och förordningar är det vi har att förhålla oss till och att tillämpa."
Att EU gett ett direktiv om att vi måste införa DLD i Sverige, det är för dem det tunga argumentet för att så ska ske.

Har vi glömt att samma ursäkt hade både nazismens bödlar och andra som vägrat tänka. De följde bara order.

Jag förbehåller mig rätten att tycka till om tycka illa om dåliga och i grunden odemokratiska lagar, hur formellt detmokratiskt de än tillkommit. Hitler tog makten en ggn i tiden i formellt demokratisk ordning. Vilket inte gjorde honom demokratisk precis. Nu måste vi vara vaksamma emot vår tids politiker som vill skada demokratins grundvalar. Jag är för EU, men sväljer inte all tokskap som kommer därifrån för det. F.ö. lär DLD revideras, vad jag förstår i positiv riktning, varför då skynda på i Sverige? Men, oavsett hur det blir med det. Den som hyllar demokrati som folkstyre, att regeringar och demokratiskt vald överhet inte är till för sig själva utan för att skydda medborgarna emot inskränkningar i demokrati och integritet, den har en moralisk skyldighet att påpeka att även formellt i laga ordning stiftade lagar kan vara felaktiga och odemokratiska.

Varför skall alla medborgares internettrafik kartläggas för att kunna göras sociogram kring, varför ska inte brevhemligeten respekteras för brev via internet? Varför ska våra mobiltelefoner, med SMS och telefonsamtal, bli ett slags elektroniska fotbojor som registrerar alla våra rörelser?

Jag har tidigare skrivit om integritetens olika aspekter ett flertal gånger på denna blogg. Bland annat här är en längre text.

Betr "rent mjöl i påsen" kan jag hänvisa bl a till denna text. Den texten är från 2006, men har fortfarande principiell bäring.

Att det inte är ett helt hållbart argument att hänvisa till "juridiskt sakkunniga" betr tolkningen av och införande av t ex EU-direktivet menar jag belyses av t ex dessa två juristers bloggar i ämnet.

Nej, argumenten för att införa DLD är utomordentligt svaga. Det är högst diskutabelt om det kan förhindra eller klara upp några (grova) brott. Däremot är det helt klart att det är integritetskränkande - och det på ett sätt som ännu inte gått upp för folk. Och att inte bekämpa DLD eftersom EU krävet att vi inför det, det är att alltför mycket ha samma ursäkter som Hitlers drängar.

Läs även detta. Om hur demokratin monteras ned.

Polisen vågar inte komma

Nej, detta handlar inte om den svenska polisen.


- Hur kan våldet stoppas?
- Det borde finnas fler poliser som vaktade i vårt område. Nu finns det inga alls, de vågar inte komma in.

En kommentar av en elvaåring i Tijuana i Mexico, apropå brottsligheten som drabbar också barnen.

Ur Barn nr 1/2012, Rädda Barnens tidskrift.

Att barnen blir rädda av våldet omkring dem, det är illa nog.
Men när också polisen är så rädd att den inte vågar sig in i vissa områden för att skydda barn och vuxna, då har det gått för långt. Polisen är ju inte till för sin egen skull. Och den är inte heller till för att trakassera folk. Nej, den är till för att skydda oss.

Ska polisen få använda FRA:s signalspaning. Eller klara sig utan?

DN uppmärksammmar idag att Datainspektionen är kritisk till att den vanliga "öppna" polisen ska få använda FRA (med FRA-lagen) för signalspaning. Det är givetvis en riktig kritik.

Av DN framgår också att Mark Klamberg, forskare på juridiska fakulteten vid Stockholms universitet, och välkänd bloggare. Han menar att regeringen även borde ha utrett alternativet att klara sig utan signalspaning. Bra alternativ vore, enligt Mark Klamberg, om Säpo och polisen i stället får ut information från teleoperatörerna.

– Man använder sig i dag av liknande metoder för inhemsk kommunikation och borde kunna göra det även för utländsk kommunikation, säger han.

Mark Klamberg menar att det skulle minska risken att man spanar på oskyldiga.

Jag kan bara instämma i både Datainspektionens och Mark Klambergs kritik. Men när nu FRA-lag finns så är det en given följd att fler vill använda den för sina syften. Vilka inte alls var meningen från början. Eller det sas i alla fall inte rent ut.

FRA-lagens kritiker varnade för detta, men FRA-kramarna viftade bort kritiken. Nu ser vi hur det vi befarat inträffar. Har överheten skaffat ett instrument, så blir ropen kraftiga att använda det även till det som det sas inte skulle användas till.

Grekisk bankrutt eller inte?

Under helgen blev det klart att Grekland skulle få stora avskrivningar på sina lån hos privata långivare. Det lyftes fram som en positiv nyhet i de flesta media. Dvs, positiv för Grekland - och för den ekonomiska stabiliteten i Europa (euroländerna).
Att långivarna inte precis jublade kan man gissa.

Men vad innebär det? Betyder det att Grekland nu gjort bankrutt? Så beskriver Dagens Industri det.
Det får väl anses som en klartext som jag dock inte precis hittar lätt på andra håll.
Varför inte? Möjligen för att bankrutt låter så hemskt, som en total katastrof, som att den djupaste klyfta öppnat sig och att det är fritt fall ner i den. Och det har hela tiden varit något som EU:s ledning till varje pris velat undvika. Så fick det inte gå för ett euroland, ett EMU-land.


Nå, är det då en statsbankrutt för Grekland detta? Det kan ju ses som en strid om ord. Och att man väjer för att använda just det ordet kan bero på att, som Di skriver, alternativet skulle vara en oordnad bankrutt.
"En bankrutt under ordnade former är bättre än en kaotisk."

Det finns alltså grader i helvetet även när det gäller statsfinansiella katastrofer. Som kan drabba snart sagt en hel värld.

Vapenavtalet med Saudi - hur kan Sverige öht teckna sådana avtal?

Avtalet mellan Sverige och Saudiarabien handlar "inte bara" om att planera och bygga en fabrik för avancerad krigsmateriel, vilket man kan tro av debatten. Avtalet ger utrymme för de mest långtgående samarbete och affärer som man kan tänka sig.

Avtalet har nr SÖ 2005:59, och har följande rubrik och inledande ingress.
Samförståndsavtal med Saudiarabien om
militärt samarbete
Stockholm den 15 november 2005
Regeringen beslutade den 21 april 2005 att underteckna avtalet. Avtalet trädde i kraft vid undertecknandet den 15 november 2005.
Den på arabiska avfattade texten fi nns tillgänglig på Utrikesdepartementets enhet för folkrätt, mänskliga rättigheter och traktaträtt.

Redan av detta kan vi förstå att det är fråga om ett militärt samarbete, inte bara om att sälja lite vapen.

Hela avtalet kan läsas på denna länk.

Inledningsvis skrivs att det är ett samförståndsavtal om militärt samarbete mellan Sveriges
regering och Saudiarabiens regering. Regeringarna, som med stor tillfredsställelse uttrycker sin önskan att ytterligare förstärka de goda och vänskapliga förbindelserna genom direkt militärt samarbete i enlighet med sina respektive länders inrikes- och utrikespolitik...

Alltså, lite ömsesidigt smörande. Det kanske är kutym, men mig äcklar det att skriva så om ett samarbete med en diktatur.

Artikel 1 lyder: "Syftet med detta samförståndsavtal är att
identifiera och utvidga huvudområdena för det
militära samarbetet mellan parterna i fråga om
militära system och försvarsmateriel, logistik,
utbildning, teknologiöverföring, forskning och
utveckling samt erfarenhetsutbyte inom områ-
dena underhåll och militär sjukvård."
Redan här ser vi att det är ett mycket omfattande militärt samarbete.

Artikel 2 är textmässigt mera omfattande. Säger bl a:
"Parterna är överens om att det militära
samarbetet mellan de båda länderna ska ske på
följande områden.
1) Försvarsmateriel och logistik
a) Utrustning och system för stridsledning
(C3).
b) Utrustning och system för elektronisk
krigföring (EW) och signalspaning (SIGINT).
c) Utrustning för skydd och sanering avseende massförstörelsevapen.
d) Utrustning för säkerhetsspaning.
e) Tekniskt underhåll för utrustningen och
systemen.

2) Utbildning
a) Vardera parten skall bereda den andra
partens personal möjlighet att delta i militära
och tekniska kurser som den anordnar i sitt
eget land.
b) Parterna är överens om att studera och undersöka möjligheterna till samarbete i fråga om
taktisk och teknisk utbildning, bl.a. elektronisk
krigföring (EW) och signalspaning (SIGINT).


3) Forskning och utveckling
a) Parterna är överens om att studera och
utforska möjligheterna att upprätta ett partnerskapsprogram mellan Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) och de behöriga institutionerna i Konungariket Saudiarabien i fråga om
försvarsteknologi.
b) Parterna skall särskilt sträva efter att utbyta teknisk och ingenjörsmässig expertis i fråga
om underhåll, utveckling och rekonstruktion
av vapensystem, utrustning och reservdelar.

4) Överföring av militärteknologi
a) Parterna är överens om att meddela sådan
information och produktionsteknologi som är
nödvändig för att utföra alla typer av underhåll
av militär utrustning som de handlar med.
b) Vardera parten skall främja att industrin
i dess land utformar gemensamma projekt för
sammansättning eller produktion av militär
utrustning i den andra partens land.
c) Utbyte av experter och information på det
militärteknologiska området.

Så finns en pkt 5, som handlar om militär sjukvård, som i och för sig kan betecknas som mera harmlös.

Artikel 3 handlar om en militär blandkommitté och Artikel 4 handlar om sekretess av olika grader.

Artikel 7: "Artikel 7
1. Detta samförståndsavtal träder i kraft dagen för den sista underskriften.
2. Samförståndsavtalet skall gälla för en tid
av fem år och automatiskt förlängas för samma
tid, om det inte sägs upp av någondera parten
med sex månaders skriftligt varsel innan det
utlöper.
3. Uppsägningen skall inte inverka på fullbordande av samarbetsprogram som har inletts
innan samförståndsavtalet upphörde att gälla.
4. Parterna kan träffa ytterligare avtal av
allmänt eller speciellt slag, om de anser att det
skulle främja en effektiv tillämpning av detta
samförståndsavtal eller avseende en särskild
fråga som täcks av samförståndsavtalet.
5. Detta samförståndsavtal kan när som
helst ändras genom parternas samtycke genom
skriftväxling mellan dem.
Detta samförståndsavtal undertecknas i
Stockholm den 13/10 1426 enligt arabisk tideräkning, motsvarande den 15/11 2005, enligt
den gregorianska kalendern.

För Konungariket Sveriges
regering
Leni Björklund
Försvarsminister

För Konungariket Saudiarabiens
regering
Sultan Bin Abdulaziz
Kronprins, Förste Vice Premiärminister,
Försvarsminister och Generalinspektör"


Jag har svårt att förstå att Sverige, genom vilken regering än det vara må, går in i så omfattande avtal ens med de "snällaste" och närmaste vänskapliga demokratiska stater. Och Sverige ingår inte i NATO, men om så vore skulle jag mena att ett avtal av denna typ är på gränsen även då.

Obegripliga vapenaffärer

Ju mer vi får veta om de senaste regeringarnas märkliga turer betr vapenaffärerna med Saudiarabien, ju mera obegripligt blir det. Eller kanske inte. Att mygla och fiffla verkar ha en lång tradition i denna typ av frågor. Åtminstone en 30-40 år, med regeringar av olika färg och med numera närmast "helgonförklarade" svenska toppolitiker inblandade.
Det är ynkligt, och väcker många frågor om heder och moral, om hur politiker och byråkrater ser på demokratibegreppet. Om hur våra förtroendevalda anser sig stå över oss och både övervakar oss och bedrar oss genom att inte följa de regler som de själva skapat.

Bl a Anna Troberg (pp) visar på sin blogg hur den aktuella affären är ytterligare ett tecken på hur de ledande politikerna visar sin misstro emot väljarna och går bakom ryggen på dem. Jag ska inte gå vidare i det, utan hänvisar intresserade att läsa vad hon skrivit. Viss koppling till detta kan man säga att Mark Klambergs text om remiss betr signalspaning har.

Det kommer hela tiden nya uppgifter, men i skrivande stund vet vi detta. S-regeringen (Göran Persson med försvarminister Leni Björklund) skrev 2005 ett avtal med Saudiarabien om vapenförsäljning inkluderande (?) en vapenfabrik av avancerat slag. Artikel 1 och 2 i avtalet är mycket omfattande! Sverige ska inte sälja vapen till diktaturer. Så, oavsett avtalets omfattning var det, som jag ser det, ett brott emot förbudet att sälja vapen till diktaturer.
Det var en avtal som gled förbi i tysthet. Miljöpartiet och vänstern verkar idag inte ens ha märkt saken, efter de uttalande som de gör nu. Men, enligt uppgift så var avtalet uppe i riksdagens konstitutionsutskott eftersom fp-riksdagsledamöterna Allan Widman och Birgitta Ohlson KU-anmälde dåvarande försvarsministern Leni Björklund (s).

Av det som framkom igår så var regeringen, den nuvarande och förra, helt medvetna om att detta var en affär som inte skulle skett. Vad jag förstått så stod och står socialdemokraterna och moderaterna bakom den, med stöd av centern. Om de var pådrivande eller om det var vapenindustrin och statens egna tjänstemän, det är svårt att veta. Dock skapade FOI ett bulvanföretag för att dölja affären. Vi har en generaldirektör som ljuger rakt ut och påstår att det inte finns något projekt om en vapenfabrik i Saudiarabien. Vi har en myndighet som ska förhindra att vapenaffärer emot reglerna sker. Men den myndighetens generaldirektör har själv (på försvarsdepartementet!) deltagit i ett möte för att göra affären möjlig, detta enl SR idag.

Vi har en sosseledare som i och för sig inte gillar denna affär (men hans föregångare drev ju den), men anser att nog kan Sverige, om det kniper, visst sälja vapen till diktaturer! Vilket hyckleri.
Vi har en fp-ledare som igår avslöjade att han och fp var emot affären, när den var uppe till behandling i regeringen 2010. För mig är det obegripligt att inte han och fp stod på sig då och fick avtalet upprivet. Visst kan det ha kostat, men felaktiga avtal ska inte fullföljas. Om principen om att stödja demokratier och inte diktaturer är viktigare för fp än att sitta in en regerings om säljer vapen till ex-vis Saudiarabien, då borde fp ha gjort det klart för moderaterna (och centern). Och avgått ur regeringen. Med regeringskris som följd, om inte m backat.

Frågorna blir många, ex-vis:
Hur kan fp sitta med i en regering som går emot en så viktig demokratisk princip???
Hur kan det från socialdemokratiskt håll nu kritiseras det avtal som de själva drev fram?
Hur kan Löfven anse att Sverige ska sälja vapen till diktaturer?
Hur kan vänsterpartiets Jonas Sjöstedt säga att riksdagen inte visste något om detta förrän igår?
Hur kan regeringar träffa vapenförsäljningsavtal, med ett diktaturland, som skriver att avtalet skall vara sekretessbelagt?

Nej, nog är det mycket som förefaller obegripligt i detta. Det vill säga om man ska tro på vad olika partier och regeringar säger sig stå för. Om man ska tro på att de som styr landet (politiker som toppbyråkrater!) har demokratiska grundprinciper som ledstjärna för sitt handlande. Om man inte vill tro att makten betyder mer än demokratin.

Vem styr? Apropå svenska vapenaffärer (uppdat.)

Sverige hjälper diktaturen Saudi-arabien att bygga en vapenfabrik. Enligt SR och dagspressen.

Saudi-arabien är en diktatur, som inte ens försöker anlägga en "demokratisk" fernissa.
Sverige ska inte sälja vapen (med det avses även komplicerade och avancerade vapensystem och komponenter därtill) till diktaturer. Trots det har Sverige, med regeringars och deras kontrollorgans godkännande, sålt vapen till bl a Saudi-arabien (och även till Libyen under diktaturens tid) med ursäkten att det beror på att fullfölja "gamla kontrakt". Detta har pågått i decennier, så det måste finnas oerhört gamla och fortfarande giltiga kontrakt, som det inte går att bryta ostraffat...

Nå, att svenska regeringar, av alla färger, sålt vapen till allsköns diktaturer, det är ingen nyhet i sig. Om än skamligt i högsta grad. Men att i dagens läge, under 2000-talet, till och med bygga en vapenfabrik i en så solklar diktatur, ja, man undrar vem som styr? Hemligstämplat? Under största sekretess.

Begriper verkligen regeringen vad den godkänner? Är alla ministrar fullt informerade om vad de kollektivt är med att godkänna? - eller är underlagen hemligstämplade även för vissa/många ministrar?

Är det byråkraterna som styr, och "politikerna" sitter bakom en ljudisolerad glasruta i baksätet och låter sig föras vart som helst?

Jag inser att det i vissa/många fall är svårt att avgöra både länders demokratiska status och graden av risker för oroligheter i olika områden. Personligen anser jag att när vapen ska säljas så ska det dock vara till fullständigt klara, mogna demokratier som respekterar mänskliga rättigheter och som inte kan bedömas riskera att blanda sig i konflikter där demokrati eller andra mänskliga rättigheter kan råka illa ut. Vid minsta tvekan ska inte Sverige sälja vapen. Så t ex anser jag inte att vapen ska säljas till den ytterst tveksamma "demokratin" Ryssland, ett land där inte alla partier och kandidater får ställa upp i val och där fredliga demonstranter fängslas och valfusk är regel.

Uppdatering. Ser nu att sent omsider har Jan Björklund sagt att han är väldigt kritisk till samarbetsavtalet om vapenfabriken. Alltid något. Men, nog känns det som en svag kritik. Han är ju dels vice statsminister, dels partiledare och borde ha reagerat mycket kraftigare, ställt frågan på sin spets. Inte lagt sig och fp bara för att m och c (och förmodligen s) var för affären med diktaturen Saudi-arabien. Han är ju inte en vanlig riksdagsman.
Men, nu borde det ändå vara fritt fram för andra fp-are att ställa besvärliga frågor till regeringen.

Vad är vänster - och höger?

Jag fick, som framgår av en kommentar, beröm av en vänsterpartist för min socialliberala blogg. Hon representerar vänsterpartiet men menar sig i hjärtat vara socialliberal.
Det aktualiserar vad som är vänster och höger i svensk politik.
Vänstern dras ju med en förfärlig historia, men visst finns det hyggliga och duktiga vänsterpartister och även v-förslag då och då.
Jag menar, med stöd av historien, att liberalismen (inte "bara" socialliberalismen) är en vänsterideologi, i kontrast emot konservatismen. (Därför har jag svårt att svälja att ett parti som fp, som säger sig vara liberalt, samarbetar och underordnar sig ett konservativt parti - till och med i regeringsställning.)

Samtidigt, konservativ är ju höger, men hur mycket konservatism finns inte hos sossar och vänsterpartister?

Bengt Schöier

Trist nyhet. Jag läser i DN:s pappersupplaga att förre chefredaktören för Västerbottens-Kuriren, Bengt Schöier avlidit.
Det blir alltmer tunt mellan de gedigna socialliberalerna, både i fp och bland de liberala tidningsmännen. Schöier var journalist och ledarskribent, startade på Göteborgs Handels- och sjöfartstidning, gick till Expressen, sedan fp:s Utsikt, innan han blev chefred på V-K. Därefter avslutade han sin journalistbana med några år på fp:s veckotidning NU.

Inte hade jag så många direkta kontakter med honom men han gav i alla fall alltid intryck av att vara just socialliberal i verklig mening och därför också kritisk granskande även av de egna leden när så krävdes. Kritik emot partiet var dock inte lika nödvändig dessa år, fp var ju då fortfarande ett socialliberalt parti.

Självklart stödde han också Ola Ullstens fp-regering, då den trots smalast möjliga parlamentariska stöd, lyckades föra en socialliberal politik!
Idag skulle ingen ledande folkpartist ens kunna tänka tanken på att bilda en regering på så litet underlag, och än mindre för att föra liberal politik. Och om de än försökte skulle de inte lyckas.

Ett litet minne. Bengt tyckte att jag var för ung för att ta över NU, han såg det nog mera som en lugn plats strax före pensioneringen, och jag var för gammal för att ha NU som startpunkt, vilket var ett tänkbart alternativ, för en karriär som politisk redaktör.

Den likaledes klart socialliberale Olof Kleberg, Schöiers efterträdare i VK har skrivit ett bra minnesord i DN idag(pappersupplagan).

Kunskapsbrist orsak till folkpartiets förfall.

Som en och annan känner till, så är jag djupt bedrövad över socialliberalismens ställning i svensk politik. Länge var ju folkpartiet detsamma som det liberala partiet, och då inte bara till namnet. Länge var dessutom svensk liberalism detsamma som socialliberalism. Ja, åtminstone från 40-talet till sent 90-tal.

Jag har till och från diskuterat bl a detta med Hans Lindblad, fd fp-riksdagsman. En sann (social-)liberal. Jag citerar och refererar nedan ur ett mail från honom för snart ett par år sedan. Ett privat mail, men jag vet att han inte har något emot det.

Hans Lindblad påpekar där att en viktig och allvarlig orsak till hur folkpartiet kommit snett i ett antal frågor är den låga kunskapsnivån inom partiet.

”Det är den låga kunskapsnivån ifråga om just liberalism, alltså den interna.
Andra partier är också historielösa, men för dem gör det mindre. Nu har det kommit ut ett bokpaket med alla statsministrar sedan Staaff. Jag ska skriva om några i Gefle Dagblad och börjar med Branting. En person som jag tror att 99 procent av dagens sossar nästan inte vet något om. Jag har aldrig hört någon socialdemokratisk partiledare nämna Branting och något av det han stod för. Inom partiet var han, genom att han ville samarbeta med liberalerna, hatgestalten framför andra hos partiets vänsterflygel som sedan bröt sig ur blev Vänstersocialisterna, sedan Sveriges kommunistiska parti. (En del av de avhoppade gick sedan tillbaka till socialdemokratin.)

(Min kommentar. Flera av Hans Lindblads recensioner av statsministerbiografierna finns publicerade på min blogg. Det är bara att leta sig fram. Och betr Sveriges kommunistiska parti så är det alltså det parti som idag kallar sig vänsterpartiet! )

Den dag socialdemokratin skulle bejaka europatanken och EU, inte bara formellt utan i hjärtat, skulle det vara möjligt för partiet att informera medlemmarna om att Branting under sina senare år var mycket mer europeisk politiker än svensk. Han var på flera sätt den ledande socialdemokraten när Nationernas förbund sökte lösa en rad gränstvister och andra problem i Europa. Han rådde England och Frankrike att med vapenmakt avlägsna den kommuniska regimen i Ryssland, han var starkt västvänlig under första världskriget och svansade aldrig för diktaturer. Om socialdemokratins skulle bejaka internationalismen som idé och som Branting säga att "demokrati är fred" (Per Ahlmark är väl den i Sverige som mest betonat att inget krig någon ägt rum mellan demokratier) skulle man se det som en parentes att s-partiet 1940-1990 svansade för först Hitlertyskland och sedan Sovjet m fl kommunistdiktaturer (som Palmes "leve för revolutionen" sida vid sida med
Castro samtidigt som kubanska socialdemokrater var inspärrade i Castros fängelser).

Historielösheten finns alltså i alla partier. Vänsterpartiet och moderaterna skulle aldrig komma på tanken att ge en sanningsenlig skildring till de egna medlemmarna av respektive partis historia, och särskilt moderaterna har utvecklat en selektiv historieskrivning som gör att medlemmarna starkt
vilseleds om de söker lära sig historia genom partiets egna skrifter. Främst söker man mörka att partiet var stark motståndare till demokratin.

Men det är mångdubbelt olyckligare med historielösheten hos så många i folkpartiet eftersom partiet haft så underbara och härliga pionjärer för just demokrati, mänskliga rättigheter, socialt ansvar.

Det finns en paradox. Tidigare då de flesta bara hade folkskola var man medveten om behovet att lära mer. Så då ordnades studiecirklar, föredrag och medlemmar läste, inte minst Verdandis många folkbildande småskrifter. Dagens riksdagsledamöter är välutbildade, har gått på universitet och tror att de vet mycket,. Men på universitet undervisas ytterst lite om liberalism, min dotter har visat mig listor på kurslitteratur med i princip bara socialistisk litteratuir. Universiteten gick från konservatism till socialism men hade aldrig (bortsett från en del undantag, filosofen och humanisten Hans Larsson i Lund, okänd för de flesta nutida liberaler). Så en mycket stor del av dagens folkpartister är inte ens medvetna om hur lite de vet om liberal ideologi och liberal historia.

Hade ett tillräckligt antal i riksdagsgruppen haft Adolf Hedin som förebild hade hela pariets FRA-skandal aldrig inträffat.

Det är egentligen obegripligt att ett parti som talar om utbildningen och bildningens betydelse i prakten håller på göra sig historiellöst för att så få orkar läsa 20-30 böcker om liberala insatser i Sverige och internationellt.

Andra partier villl nog helst glömma sin historia, bondeförbundets rastänkande och misstro till demokrati och högerns intensiva kamp mot frihandel, rösträtt och parlamentarism. I deras historia finns få förebilder men desto fler varnande exempel.

Men liberaler som struntar i sin historia tappar väldiga källor som borde vara inspiration.”
---
Minns själv hur jag som nybliven folkpartist girigt sög i mig all möjlig kunskap om liberaler och liberalismens historia. Då fanns även studiecirklar inom fp, som faktiskt handlade om ideologi. Detta tunnades genom decenniernas gång ut, och övergick mer och mer till cirkulär från partiledningen. Mer så sent som på 80-talet kom bra, tunga böcker ut om fp:s stolta historiska arv. Och jag minns hur Bengt Westerberg i något tal lyfte fram partiets ideologiska arv.

Som Hans skriver så kan jag förstå att andra partier helst vill glömma sin historia. Men att fp verkar vilja det, det är obegripligt. Om nu inte fp:s partiledning genom ”glömska” vill maskera den kursändring som skett inom fp under senare år.

Ska, bör eller kan. Och om det behövs täckning för pensionerna.

Det känns mycket ovant detta, att jag "måste" försvara Reinfeldt. Han är ju en av mina speciella hackkycklingar.
Låt mig dock börja med att konstatera att det just nu förekommer ett otal diskussionstrådar på Facebook om uttalande av Annie Lööf, Mats Odell, Ann Wibble (!) - och vad Fredrik Reinfeldt sagt betr pensionsålder. Jag blir beklämd när debattörer felciterar i syfte att visa sitt hat emot någon person. Uttalanden om att något "bör" vara, kunna vara, på det ena eller andra sättet, det beskrivs som om att den som sägs ha sagt detta är världfrånvänd och att han/hon sagt att ungdomar SKA spara ihop 200 000 kr, att Odell har köpt lägenheter till sina barn när det han gjort är att gå i borgen för barnens köp, att Ann Wibble sagt att man SKA har en årslön på banken. Eller att Reinfeldt sagt att VI SKA jobba till 75. Det de uttryckt är faktiskt önskemål, målsättningar.

Jag tycker faktiskt det är bra målsättningar att folk bör eller ska kunna (genom stimulans) spara ihop pengar till buffert för olika kostnader i livet. Bättre än att plötsligt stå på bar backe och tvingas låna till dyr ränta eller springa till socialen. Och den som förstår det minsta om ekonomi borde begripa att den eventuella pension som kan utgå till dagens unga och nyfödda blir ytterst liten om de arbetar (dvs ger underlag till pension) bara runt trettio år och sedan tror sig kunna leva på denna pension tills de blir 100 år eller mer. Det är ju tyvärr så att inträdet i arbetslivet ofta sker först i 30-årsåldern, av olika skäl. Och den faktiska pensionsåldern idag är runt 62-63 år.
Hur ska runt 30 års arbete ge underlag för en rejäl pension som ska räcka i 40 år?

Detta är politikerna medvetna om, men har tassat runt. Kanske pga att de (de heltidsavlönade) själva har så fina pensionsvillkor! (Vilka jag anser skulle anpassas till de villkor som gemene man har!) Och kanske för att pensionärerna betalar mera skatt än de i verksam ålder, pga politiska beslut.
Nu slängde Reinfeldt ut en brandfackla, och nog tog det eld. Han menade att pensionsåldern bör vara mera flexibel än den är idag och att det vore bra om många valde att arbeta längre. Han sa inte att alla ska arbeta längre!
Han sa också att det måste blir mera naturligt att byta jobb någon gång i livet, så att den som t ex har ett fysiskt tungt arbete i god tid byter till något annat så att han/hon kan fortsätta att arbeta utan att slita ut sig. Att arbetslivet blir mera människovänligt. Givetvis innebär det också att det krävs stora och nya insatser av vuxenutbildningen.

Idag finns en formell möjlighet till flexibilitet, stegvis framdriven av t ex Gunnar Heléns fp (på den tid fp var ett socialliberalt parti) och även senare. Men den har främst använts för att gå i pension tidigare, med följd att pensionen reducerats.

De stora praktiska hindren är mentala, och att inte minst fackliga avtal (mellan facken och arbetsgivarna) förutsätter att folk slutar arbeta (senast) vid 65.

Förutom det uppenbara ekonomiska behovet av att arbeta längre, både som ung och äldre, så borde det också vara en mänsklig rättighet att få arbeta så länge man vill och kan. Många vill det, varför göra det svårt för dem?
Åldersdiskriminering är en styggelse. Andra kan inte idag, pga praktiska hinder och för tunga arbeten. Dessa hinder bör självfallet arbetas bort, även om det givetvis inte är en enkel uppgift.

Liberalismen är ett förhållningssätt, inte en beskrivning av hur det SKA se ut. (rev)

Några kortfattade reflexioner om det (social-)liberala samhället.

Många (de flesta) partier hyllar, eller säger sig ansluta sig till en ideologi. Dock är det oftast mera i teorin än i praktiken. Det är något vi insett alltmer under senare år (decennier). Samtidigt är det skillnad på ideologier, hur de är beskaffade. Det konservativa idealet om drömsamhället är som det är idag, eller ännu hellre hur det var igår. De socialistiska och kommunistiska samhällena skildras i rosenrött i ideologin. När det kommer till praktiken så kan de visserligen ofta i detalj beskrivas, men då får de flesta av oss rysningar. Det rosenröda blir olika grader av helvete.

Den liberala ideologin kan inte beskriva hur dess samhälle "ska" se ut. Liberalismen är inte en dogm som ger kartan för hur det ska se ut. Liberalismen är mera ett sätt att tänka, förhålla sig, anger ger möjligen en färdriktning. Kärnan i tänkandet är frihet, omprövning, radikalitet dvs en öppenhet för det nya. Att människorna själva ska få forma sin framtid och därmed samhället. Det är en ideologi som står för utveckling, där fria människor lever i gemenskap med varandra.
Därav följer att liberalismen, som inte är en ekonomisk teori (vilket nyliberaler etc ofta har för sig), inte har några fixa lösningar på hur t ex statens finanser ska se ut, AMV:s roll, hur höga barnbidrag, pension och pensionsålder eller skatter skall vara. Därav följer också att friheten och utvecklingen främjas av en marknadsekonomi, som ger resurser för välstånd, där samhället sätter upp regler för att det är en fri konkurrens som inte sätts ur spel genom monopol. Socialisternas planekonomi är rena motsatsen till detta.

Det liberalismen säger, vilket är än mera poängterat i socialliberalismen, är att vår frihet har en gräns där den skadar andra. Att vi har vi frihet i gemenskap med andra. Att vi som fria individer ändå måste ta ett socialt ansvar. Vår frihet får inte bli andras ofrihet. Lika lite får en knapp majoritet sätta sig på en minoritet. Gemenskapen förutsätter en demokrati där vi respekterar både individer och minoriteter.

Visserligen kan tankarna i liberalismen om den fria konkurrensen som välståndsbringande kraft ge en vägledning i olika ställningstaganden. Men de säger inte vad som är självklart bra i förhållande till en detaljutformning betr t ex arbete och sysselsättning och statens roll i varje detalj, utan måste sättas in i det större perspektiv som tar t ex hänsyn till sociala aspekter och att samhälle och miljö utvecklas.

Andra ledtrådar för det liberala tänkandet är dess absoluta krav på demokrati och respekt för människovärde och individens integritet.

Det betyder självfallet inte att (social-)liberalismen kan se ut hur som helst!
Tvärtom, grundprinciperna måste styra. Ett bekymmer i dagens debatt är att vissa politiker och kommentatorer devalverat ordet socialliberal till den grad att de anser att de flesta partier idag är socialliberala. Det är ett (medvetet?) nivellerande av alla politisk-ideologiska begrepp! Det "man" då menar är att de flesta partier vänder sig till en bred och välmående medelklass (och dess plånböcker), men det har inget med socialliberalism att göra! Varken kd, c eller fp är idag socialliberala. Även om c en kort tid kallade sig det. Och trots Stefan Löfvens uttalanden är inte socialdemokraterna som parti socialliberala heller. Även om det kan finnas vissa glidningar i den riktningen hos enskilda företrädare.

Moderaterna, varken de gamla, nya eller nygamla, är socialliberala. Tvärtom, socialliberal är för dem närmast ett skällsord, som betecknar en liberalism i förfall. Dvs för de som betecknar sig som liberaler (vilket då oftast betyder ekonomiska nyliberaler). För de andra är det något som luktar "socialism", vilket ju visar att de varken förstår vad socialism eller (social-)liberalism är.

Jag, och fler med mig, menar att det är ett problem att det idag inte finns ett enda klart socialliberalt parti i riksdagen. Partiernas retorik och historia gör dem inte socialliberala.

Dagens sosseparti är som 50-talets fp, en jämförelse

En kommentar till dagens kris i socialdemokratin, satt i ett vidare perspektiv.

Nej, fp under 50-talets början var inget krisparti, tvärtom. Det var ett offensivt socialliberalt parti på framgång, under ledning av Bertil Ohlin.

När jag nu vill jämföra dagens sosseparti med det tidiga 50-talets folkparti är det i dessa avseende; socialdemokraterna idag ligger runt 25% i opinionsundersäkningarna, det är ungefär detsamma som de valresultat folkpartiet uppnådde, under 50-talet (före ATP-kraschen 1958).

Dagens sosseparti har ett medlemstal som motsvarar det som folkpartitet hade då.

Vad säger detta? Ja, (s) idag är inget litet parti i sympatier - även om det varit på dekis ett bra tag.
Femtiotalets folkparti var ett stort parti väljarmässigt, det största efter socialdemokraterna. Det ledande oppositionspartiet, det som helt dominerade oppositionen. Bondeförbundets (c) Hedlund gick förstås egna vägar, men högern (m) låg helt i skuggan av fp, hur mycket Jarl Hjalmarsson försökte.

Men medlemsmässigt då? Ja, idag talas det mycket om medlemmarnas bristande inflytande över valet av partiledare i (s). Det var knappast större på 50-talet då (s)-partiets medlemmar i hög grad var passiva och kollektivanslutna i miljontal. Idag är s-partiets medlemmar en spillra jämfört med då.

Och även om fp var röstmässigt stort då, och hade en medlemsstock jämförbar med s-partiets idag, så var det ett svagt parti organisatoriskt. Medlemsrekryteringen hade inte alls följt med valresultaten. Jag, som var med redan då, upplevde det som ett rätt glest parti vad gäller medlemmar.

(Trots att s idag är på samma låga nivå. Och vad ska man säga om dagens fp? Katastrofalt få medlemmar, liksom hos alla andra partier idag.)

På femtiotalet drällde det ändå av både medlemmar och aktiva sympatisörer, och förtroendevalda. I vart fall inom fp och s. Och visst ja, dåtidens center, bondeförbundet hade också många aktiva. På landsbygden vill säga.

Är inte detta ett memento när man ser på dagens politiska partier och deras bekymmer?

Saknar inte Juholt, men Sverige behöver en slagkraftig opposition

Turerna kring Håkan Juholt sista tid var märkliga. Det verkade som att han envist skulle bita sig fast tills han blev bortburen. Det logiska var ju att han för länge sedan borde insett att han skulle avgå. Frivilligt. Men han ville inte, så till slut måste sossarnas VU (verkställande utskott) konstrura en "frivillig" avgång som han kunde köpa. Så beskedet idag var därför både väntat och oväntat.

Socialdemokratin har länge saknat färdriktning. Många har insett att partiet behöver en förnyelse, men inte minst partiets gräsrötter, framför allt då utanför storstäderna, har stretat emot. Med Håkan Juholt blev det övertydligt. Juholt verkade ju inte ens själv veta vilken väg han ville gå. De ständiga fotbytena gjorde vara motståndarna glada när de kunde peka på partiets förvirring.

Jag saknar verkligen inte Håkan Juholt. Inte bara för att jag inte är socialdemokrat. Men även socialdemokratin, som trots allt ännu är ett relativt stort parti, behöver en ledning med kapacitet. Liksom det behöver bestämma sig för vad det vill.

Än mera viktigt är faktiskt att Sverige behöver en rejäl opposition. Oavsett vilken regering vi har. Reinfeldts kompani har det oförtjänt lätt när landet saknar en slagkraftig opposition. Alliansregeringen har stora brister, men de förbleknar i folks ögon när oppositionen är ännu mera bristfällig.

Faktiskt är en fungerande opposition lika viktig som regeringen, om demokratin skall fungera och vara vital. Ett exempel; hur hade Sverige sett ut om inte Erlander hade haft Ohlins folkparti som ett envetet korrektiv?

För att inte Reinfeldts gäng helt ska spåra ur så behövs en opposition som sätter tummen i ögat på regeringen.

Nya bottensiffror för sossarna, än sen då?

Vem kunde vänta sig annat, än en trång krets partigängare möjligen? Ny bottennotering för Juholts s.
Varför skulle det ha vänt?

Mera märkligt är att det är fina siffror för moderaterna, detta självgoda och pösiga parti runt Reinfeldt. Ett trist förvaltarparti, som dessutom anser sig vara bäst och vackrast, bara för att det råkar vara störst. Och som ser oss medborgare som undersåtar, som ska övervakas, övervakas ini minsta söm.
Och de underdåniga lydpartierna fp, c och kd, vad motiverar att de får några opinionssiffror alls? Är det frånvaron av alternativ?

Man må tycka vad man vill om miljöpartiet, men det visar ändå lite liv emellanåt. Visar åsikter som ibland till och med hänger ihop. Det rättvisa i att vänstern får en del sympatier, det får anstå att bedömas tills vi ser om Jonas Sjöstedt kan ge det en klar linje sedan han blivit vald.

Kd lär vara utom allt hopp, som det ser ut för närvarande.

Okunniga (?) politiker lämnar över makten till byråkrater med säkerhetsnoja.

Så tas ännu ett i nedmonteringen av demokratiska rättigheter. I julbrådskan och med hjälp av slätkammade riksdagledamöter i partier som man trott bättre om. Dvs tills för några år sedan.
De traditionella media, vars huvuduppgift är att bevaka makten och skydda demokratin (nä, att tjäna pengar är inte huvuduppgiften!) de lyfter knappt på ögonbrynet när det sipprar ut att Beatric Ask, Tant Gredelin, vill utvidga FRA-lagen och öppna FRA-shoppen för fler myndigheter.

Den behöver moderniseras tyckte jag att hon sa. Det har hon ju rätt i, den var ju feltänkt och omodern redan från början, så den rimliga moderniseringen vore självfallet att helt avskaffa lagen.

Jag hinner knappt andas ut och svälja innan nästa besked kommer. Ask, dvs alliansregeringen har kommit överens med socialdemokraterna att genomföra Asks förslag.
Hur dum får man vara, Juholt? Eller bryr du och ditt parti dig inte om försvaret av vår rättighet till integritet och yttrandefrihet? En gång försökte ju ni i sossestyret inbilla oss att ni var emot FRA-lagen. Men det var förstås bara en taktisk fint.

FRA-lagen infördes efter långa och hårda diskussioner och protester från anhängare av ett fritt samhälle, där man håller efter brottslingar, men låter vanligt folks privatliv vara i fred. I varje alliansparti fanns kritiker, flest inom folkpartiet, det parti som kallade sig liberalt, dvs frihetens försvarare. Och tre fd fp-ledare gick ut och angrep FRA-lagen. Men allt motstånd inom de "frihetsälskande" allianspartierna mosades ner av partipiskor, mobbning och hot. Längst höll Camilla Lindberg (fp)ut.

Detta gjorde att piratparitet, utanför riksdagan, fick dra det tunga lasset. Utan tillgång till gammelmedia, men med stark internetnärvaro.
Så verkar det vara nu också, det är på internet som uppmärksammas detta nya käftslag emot oss medborgare.

Det var ju så att FRA-kramarna bedyrade att FRA-lagen INTE skulle användas av fler är FRA. ABSOLUT inte av t ex SÄPO eller Rikskrim. För de har ju andra uppdrag.

Kom också ihåg att FRA-lagen INTE avser att spana på misstänkta, eller mot konkreta hot mot rikets säkerhet. Nej, FRA:s signalspaning är en massiv avlyssning (spaning) av oss alla, allt vad vi gör och som passerar internet. Inklusive privata mail och bloggar.

På internet har allt detta givetvis kommenterats redan. Hur tidigare löften brutit, hur den förnekade ändamålsglidningen sker (smygutvidgningen). Att givetvis finns ingen möjlighet att skydda den privata integriteten i detta sammanhang annat än genom att avskaffa FRA-lagen. Generell spaning på alla drabbar per definiton allas vår integritet. Även den oskyldige som inte (ännu) utsatts för någon extremt brådskade gryningsräd av tungt beväpnade maskerade män.

Mark Klamberg utreder de tekniskt-juridiska aspekterna, i tonen lågmäld, men i sak bitande kritisk. Andra kan sämre dölja sin bitterhet över detta, om än inte oväntade, men stora svek.

Min fråga är hur länge folk ska låta sig sövas av den politiska tystnaden där knapptryckandet i riksdagen är viktigare än att bevaka demokratins intressen.

Men jag frågar mig också vart Sverige är på väg. Med ett övervakningssystem (ineffektivt, men ändå) som ligger i repressiv nivå med sådana stater som Iran och Syrien. Inser inte våra ledande politiker, de med piskorna, att de monterar ner demokratin, i demokratins namn? Övervakning är faktiskt inte frihet. Att inte våga diskutera är inte demokrati.

VEM styr?
Kan det vara så att våra i det mesta idélösa men maktsugna partier är på väg att gå från förvaltande till förmynderi.

Och är det så att det i verkligheten är ett gäng byråkrater med säkerhetsnoja, men utan demokratisk grundsyn, som har tagit över ratten helt?

Jag är allvarligt oroad. Jag vill inte ha ett samhälle där jag om jag diskuterar terrorism (vilket jag ofta gör) ska riskera att familjen ska väckas av adrenalinstinna tungt beväpnade män, som gått på dåligt underlag och slarvigt analyserad internettrafik.

Hur långt från medborgarna får politikerna gå? Eller låta sina byråkrater gå.

(En något slimmad version av detta har tillställts bl PT).

Återställning som dör

Jag vet, jag har inte skrivit här på länge. Orsaken kan vi ta en annan gång, kanske. En av många delorsaker är denna.
Något slags virus eller trojan ... eller besläktat, som terroriserar våra datorer. Trots antivirusprogram etc.
Nå, för att få lite ordning så beslöt jag göra en s k återställare, dvs gå tillbaka till en tidpunkt då det funkade hyfsat.
Lyckades (hyfsat) på en dator, men vågar inte testa fullt ut om det ligger dolda filer på USB-minnen, som tar över och gör filer osynliga....
Men den andra datorn "dog" helt enkelt. Signalerar först att det är OK. Men så efter ett tag så dör den, kommer inte in i Windows (XP) utan får veta att det är ett oreparabelt fel!
Va? När man snällt klickat för en återställning tillk en fungerande tidpkt.

Någon som har några tröstens ord? Eller ännu hellre, tips på hur vi ska fixa det. Omformatera är uteslutet, då där ligger tusentals bilder som inte finns på andra ställen.
Säk-kop av en del av dem har sabbats av den "trojan" som vägrar låta oss öppna minnet där de (oxå) sparats.....

Kristdemokraterna vid vägskälet.

OK, i sista stund några rader om kd och deras ledarkris. Alltfler vill Göran Hägglunds avgång. Motiven är något disparata, och Göran vill sitta kvar. I sammanfattning menar han att "gnället" inte duger. Den som vill ersätta honom får träda fram och visa sitt alternativ. Så får de slåss om saken och medlemmarna avgöra.

Som jag ser det är den springande punkten att kd måste bestämma sig för vad som är dess kurs. Vilket inte primärt är en personfråga, utan en politisk-ideologisk.

Vad skall kristdemokraterna stå för?

1. Är det den värdekonservativa, socialkonservativa med en religiös betoning och i med positiv inställning till bistånd och invandring etc?

2 Är det en klart "kristen-höger" av amerikanskt reaktionärt märke som önskas?

3. Eller är det en mera utslätad soppa av "allmänborgerliga" åsikter, där det gamla arvet från Alf Svenssons tidiga år nedtonas till värnande om kärnfamiljen.

För det första alternativet, finns nog en väljargrupp. Ovisst hur stor dock. Det var länge kd:s linje, men idag känner nog en del väljare en saknad efter det.
Det andra alternativet känns olustigt, och har förhoppningsvis mycket liten potential i Sverige, trots att en del av Hägglunds kritiker verkar luta åt det hållet.
Alternativ tre, som verkar vara Hägglunds linje, där måste kd trängas med alla andra allianspartier. Det har inte visat sig vara speciellt framgångsrikt. Väljarna vill nog ha en profil, om de ska överge de något större partier som vill ungefär detsamma.

Att kritiken emot Hägglund visar att kristdemokraterna som parti måste bestämma sig, det verkar tydligt. Utslätning för att passa in i alliansen ger ingen entusiasm.

Alla ska kunna lika lite - rädsla för utbildning styr BUN-ordf

Höstterminen 2012 inleds försöksverksamhet med spetsutbildningar i grundskolan.
I Piteå har en högstadieskola tagit ett utmärkt initiativ för att förbättra utbildningen, och att inte bromsa elever! Det gäller engelska och matematik.

Vi har ju sett hur svenska elever sackat efter jämfört med i andra länder. Detta samtidigt som alltfler elever känner att de hålls tillbaka, bromsas, för att de vill gå snabbare fram. Lärarna vågar, pga regler och den attityd en del skolpolitiker har, inte differentiera utbildningen efter elevernas förmåga. Ingen får vara bättre än någon annan. OK, det gäller inte i idrott, men i kunskapsämnen är det tabu att vara mera än högst genomsnittslig.

Initiativet beskrivs bra i Piteå-Tidningen.

Så långt allt bra. Men tidningen beskrivet också att Barn- och utbildningsnämndens ordfärande Ruth Rahkola (s) reagerat surt. Hon kallar spetsutbildningen för elitklasser, vilket den röda majoriteten i BUN är motståndare till.

"I yttrandet inför nya skollagen var nämnden negativt inställd till spetsutbildningar redan i grundskolan. Vi anser att det skapar en segregation mellan elever, säger Rahkola."

Detta är en typiskt konservativ 60-talsinställning som fortlever än idag hos en del sossar (och vänsterpartister). De hyllar den gamla flumskolan, där ingen skulle få lära sig mera än någon annan. Att den långsammaste styrde takten. I deras ögon betyder jämlikhet att stanna upp, att inte släppa fram elevernas nyfikenhet och kunskapstörst. För då kan det uppstå "segregation".

Jag vill nog påstå att då uppstår i stället stagnation. Piteås s-ordf i BUN verkar styras av en rädsla för kunskap.

Självfallet ska alla hjälpas fram efter vars och ens förutsättningar. Men det ska gälla alla. Även de som mera läsbegåvade. Det är inte bara idrottinriktade som ska få utvecklas för att bli bättre.

Spetsutbildningen ska inte på något sätt sänka utbildningstakten för någon. Ingen får sämre eller långsammare utbildning än tidigare. Men man släpper bromsen för de som vill framåt. Vad är det för fel i det?

Vad är bekymret med politiska vildar?

Detta ämne är givetvis aktualiserat av sd-aren William Petzälls avhopp från sitt parti, för att bli det som kallas "politisk vilde". Det vill säga, han kommer inte att tillhöra någon partigrupp i riksdagen.

Jag menar att det är helt OK att vara "vilde" i dagens system. Detta eftersom man på sätt och vis sitter på ett personligt mandat, om än under en partirubrik. Det kan ju vara så att man anser att partiet ändrat sig, och man själv står fast vid det som partiet gick till val på. Då är det ett klargörande av var man står i förhållande till det vinglande partiet.

Eller så har man själv ändrat sig, och då bör man givetvis inte stå kvar med en partibeteckning som inte är korrekt.

Att partiet ogillar att man lämnar partigruppen, det är partiets problem, och kan givetvis bestraffas av väljarna vid nästa val. Dvs om de gillar partiet mera än kandidaten. Eller, härliga tanke, så kan väljarna gilla personen mera än partiet, och han/hon blir invald igen!

Men, som sagt, idag står alla kandidater under en partirubrik på valsedlarna, men det är kandidaten som väljs in, enl vallagen är det inte partiet som fått mandatet utan kandidaten. Däremot så sorteras denne in under den partirubrik han kandiderat.

Specialfallet Petzäll är knepigt. Det verkar ju inte som varken han eller partiet ändrat sina principiella grunder. Hans avhopp, från partiet men inte från riksdagen, beror på hans missbruk (och att han vill behålla sin inkomst). Han inte vill sparkas ut ur riksdagen av partiledningen. Denna vill givetvis, som varje partiledning, ha en följsam knapptryckare som är nykter och sitter säkert vid voteringsmaskinen. Och som ger partiet partistöd i olika former.

Partiet kan inte sparka honom. Det är inte partiet som valt honom, det är väljarna.
Men det är onekligen osmakligt att sitta kvar, eftersom det uppenbarligen är av privatekonomiska skäl - inte av ideologiska. Han vi haft renodlade personval skulle rimligen varje kandidats personliga åsikter varit mera kända, och denne därmed haft ett mera uttalat personligt mandat i förhållande till partiledningen.

Ett sätt att tydliggöra personval kan vara att alla kandidater står på samma lista, eventuellt med en partibeteckning bakom sig som ett slags förtydligande. Men det är personen då som man kryssar. Och man kan då inte slött bara välja ett parti.

På något sätt kan man inte vara "vilde", i den mening vi idag lägger in i begreppet, med personval. För då är man ju redan från början "sin egen", och att man samarbetar med andra som har likartade (men ej nödvändigtvis identiska) åsikter är mera en praktisk fråga.

Och vi ska komma ihåg att så fungerade det i början i vår svenska riksdag. Motsvarigheterna till dagens partier var riksdagspartier där ledamöter med liknande ideologiska värderingar samarbetade. Samtidigt fanns, eller kunde finnas, valmansorganisationer som arbetade ute på fältet för att välja in lämpliga kandidater.

Med tiden växte organisationerna ihop. Och vi fick dagens system, där partiet är viktigare än ledamoten. Och är viktigare än väljarna för ledamotens möjligheter att arbeta - eller inte. En centralisering och likriktning som förstärkts av partistödets utformning (och omfattning).

Men Petzäll borde avgå. Av moraliska skäl, för att ta hand om sitt missbruk. Inte för att tillfredställa sin eller någon annan partiledning.

Pressfriheten hotad

Passar på att ge dessa rader från Olle Wästbergs månadsbrev.

Pressfriheten hotad i Sydafrika


För ett år sedan var jag inbjuden till Sydafrika för att tala om press- och informationsfrihet. Då hade regeringen dels föreslagit en kontrollpanel som skulle kunna ingripa mot medier, dels en ”protection och information act”. De hamnade på hyllan efter en omfattande motkampanj. Men nu har de tagits ner igen och mediefriheten i Sydafrika är allvarligt hotad. Nästan allt kommer att hemligstämplas, s k whistleblowers kan få tio års fängelse, liksom journalister som publicerar saker regeringen inte gillar.


En organisation, Right2Know har bildats och samlat 20.000 medlemmar och 400 organisationer.
http://www.r2k.org.za/


Sydafrikas största problem är den omfattande korruptionen och det bästa sättet att komma åt korruption är offentlighet. Men det dominerande partiet ANC är föga intresserat, kanske därför att partiet i så hög grad är korrumperat.
---
Visst, Sydafrika har kastat av sig apartheids ok. Mandela gjorde som president ett storartat jobb för försoning och en demokrati som omfattar alla. Men hans parti, ANC, har speciellt under senare presidenter alltmer blivit självtillräckligt och genomsyrat av den korruption som långvarigt maktinnehav ofta innebär.

Gör inget dumt....

Medan jag funderar på hur jag ska hinna, och utforma, en artikel om Per Ahlmark och hans politiska åsikter och gärning så ser jag en utmärkt recension i DN av hans memoarer "Gör inga dumheter medan jag är död" (Atlantis).

Som jag tidigare nämnt så är Ahlmark en person som inte lämnar någon likgiltig.

Det kommer inte heller hans memoarbok att göra. Han kommer att hyllas - och angripas. Det senare främst då av sådana som antingen inte läser varken memoarerna eller något annat av honom, eller som angripits av Ahlmark. Angreppen på Ahlmark är, syns det mig, ofta märkliga. Att "vänsterfolk" inte gillar att få sina åsikter framlyfta och citerade, det kan jag förstå. Om de ändrat sig borde de tala om det. Om inte så borde de antingen hoppas på glömska eller försvara sina åsiker (hyllningar till diktatorer av olika slag). Men nej, oftast så öser de i stället invektiv över Ahlmark.

Ett exempel. Han beskylls för att vara neoconservativ när han hävdar demokratins fördelar, att är det en moralisk och ideologisk skyldighet för fria människor världen över att stödja demokratier emot diktaturstater. Jag förstår faktiskt inte att det skulle ha något med vare sig gammal eller ny konservatism att göra. Att stödja demokrati är en grundläggande liberal grundsats. Att säga att det är ett kännetecken för neoconservativt (eller socialistiskt heller, för den delen) tyckande är ohistoriskt och närmast absurt!

Ex-vis Åsa Linderborg i AB, som ibland ändå träffar rätt, har anklagat Per Ahlmark för att vara "nyliberal". Då är hon verkligen ute på svag is. Har hon ingen kännedom om vad Per Ahlmarks politiska gärning står för? DN-artikeln redovisar precis det som jag upplevt betr Ahlmark, dvs att denne "växte fram ur revolten mot en konservativ familj och en intensiv motvilja mot klassförtrycket på det reaktionära stockholmsläroverket Södra latin." "Som Folkpartipolitiker kom Ahlmark att engagera sig för välfärdsstaten, jämställdhet, utbyggd barnomsorg och inte minst full sysselsättning. Och mot såväl Vietnamkriget som palestinsk terror och israeliska bosättningar. I den första borgerliga 70-talsregeringen var Ahlmarks främste ideologiske motståndare Moderatledaren Gösta Bohman." För att citera ur DN.

Det som utmärker honom är inte kampen mot kommunism och vänsteråsikter utan en brännande motvilja mot alla former av totalitarism och tyranni.

De som inte gillar Ahlmark, eller tror sig ogilla, bör därför läsa hans memoarer - och DN-artikeln. Om de då fortfarande ogillar honom och hans åsikter så bör de göra det av rätt orsaker. Inte p g a skygglappar eller fördomar om honom. Utan p g a att de inte delar hans åsikter om socialliberalism och demokrati.

Den passionerade demokraten, lästips

Minns jag rätt så skrev Christian Dahlgren en gång en bloggpost med detta namn, och den handlade om Per Ahlmark. Jag tror inte Christian har något emot att jag "lånar" hans rubrik för att ge några lästips om Per Ahlmarks skrivande.

På nätet finns (åtminstone) dessa tre böcker för nerladdning.

1. Det öppna såret
http://www.perahlmarkstiftelsen.se/downloads/Det_oppna_saret.pdf

2. Vänstern och tyranniet.
http://www.perahlmarkstiftelsen.se/downloads/Vanstern_och_tyranniet.pdf

3. Det är demokratin, dumbom.
http://www.perahlmarkstiftelsen.se/downloads/Det_ar_demokratin.pdf

Per Ahlmark är nu runt sjuttiotvå år. Hans direkt politiskt aktiva tid ligger långt tillbaka, men fortfarande väcker hans åsikter och demokratiska lidelse känslor hos läsaren. Det går inte att vara ljum inför honom, det är antingen för eller emot.
Han har alltid varit en engagerad fiende till extremism, vare sig den finns till höger eller vänster eller av religiös art.

Jag minns ju honom från det han blev ordförande i fpu (folkpartiets ungdomsförbund) och åren framåt till och med hans tid som ordförande i folkpartiet. (Se t ex denna länk.)
På den tiden var fp odiskutabelt det liberala partiet, och det var detsamma som socialliberalt.
Därefter har han varit författare, dels av lyrik men även av politiska skrifter, där han redovisar sina åsikter och kommenterar aktuella eller principiella frågor. De ovan nämnda böckerna är exempel på detta. Givetvis har böckerna vållat debatt och heta känslor.

Inte minst boken "Vänstern och tyranniet" upprörde vänsteretablissemanget i Sverige. Där lät han citaten av vad kända svenskar sagt och skrivit tala för sig självt. Vilket de citerade inte gillade... Okvädningsorden forsade över honom.

Den nya boken (memoarerna) kommer kanske att förvåna en och annan, inte minst eftersom han är så kritisk till högern. Titeln till boken "Vänstern och tyranniet" fick vissa att tro att han var en högersinnad hök vilket inte är rättvist. Innehållet handlade ju en hel del om folkpartister och moderater också, vilket de som bara läst referat eller andras tyckanden om boken inte uppmärksammat.

Nå, den som vill ha ytterligare tips kan lämpligen ladda ner någon av de nämnda böckerna, för där finns utförliga förteckningar av både hans skönlitterära verk och andra politiska skrifter från 60-talet och framåt.

Per Ahlmark, en klar och tydlig politiker (m tillägg)

På "allmän begäran" skriver jag några rader om Per Ahlmark, fd folkpartiledare, men sedan länge författare.

Nu finns en rätt utförlig artikel om honom på Wikipedia, delvis ord för ord överensstämmande med texten i Nationalencyklopedin, så jag behöver inte bli långrandig, utan mera koncentrera mig på egna kommentarer och om sådant som är diskuterat eller möjligen okänt.

Per Ahlmark föddes 1939, läste statskunskap och kom som rekordung in i politiken. Han gick med i Folkpartiets ungdomsförbund 1960 och valdes redan samma år till ordförande för förbundet (1960–1962). Han blev 1967 invald i riksdagen. En legendarisk influens för Per Ahlmark var Herbert Tingsten (skarp liberal profil och chef för DN). Per Ahlmark hade således en lång politisk erfarenhet bakom sig redan när han efterträdde Gunnar Helén som partiledare 1975, redan året gick fp framåt och kunde bilda en icke-socialistisk regering, ledd av Torbjörn Fälldin (c), där Ahlmark blev vice statsminister och arbetsmarknadsminister. Om man jämför hur denna regering var sammansatt och dagens allians, så finns stora skillnader. Centern var störst, moderaterna hade rätt lite inflytande trots att den koleriske Gösta Bohman ständigt ville sätta högerprägel på regeringen. Ahlmarks taktik, grundad på ideologisk övertygelse, var att så långt möjligt få en socialliberal prägel på regeringens politik. Det visade sig i kritiska situationer så att han och fp drev förhandlingarna intill regeringssammanbrottets gräns. För, fp kunde ju alltid hoppa av regeringen. Då skulle inte finnas någon majoritet för regeringen, och kanske skulle fp få igenom sina förslag med stöd från annat håll.

Idag lägger sig ju de små partierna platt för moderaternas diktat. Vilket de verkar ha lovat från början, inget hot om att spräcka regeringen för att få igenom sin politik nu inte... Så ser det ju ut som det gör också. Att Ahlmarks fp ingick i en icke-socialistisk regering berodde inte på någon vilja att ingå i ett "borgerligt block". Men han, och de flesta som inte var sossar, så det som viktigt att bryta socialdemokratins långa maktinnehav. Dvs, vem man samarbetar med beror på vilka frågor som är aktuella.

Redan 1978 avgick Ahlmark, både som partiledare och minister. Plötsligt för de flesta. Jag, som då var politisk sekreterare (fp) fick närmast en chock. Men hans skäl var högst personliga, och högst respektabla. Ahlmarks efterträdare blev Ola Ullsten, som också bildade en framgångsrik renodlad fp-regering-

Per Ahlmark var en vass och skicklig debattör, helt i klass med Olof Palme. Han kunde ibland förefalla väl så teoretisk och intellektuell (liksom Palme), men det var alltid fullt klart vad han och folkpartiet stod för under honom. En klar socialliberal, stod för sociala reformer samtidigt som han var/är en solklar anti-socialist. Givetvis emot allt vad kommunism heter, lika fullt som han var/är emot nazism och fascism. Han engagerade sig mycket för förtryckta grupper, exempelvis de förtryckta judarna i Sovjetunionen. Ahlmark är också en stark förespråkare för att också judarna ska ha rätt till en egen stat, vilket inte innebär att han på något sätt är enögd eller gillar vad alla israeliska regeringar gör. En intressant notis, refererad i SvD apropå hans nyutgivna memoarer, är att han påpekar att Israels befolkning inte är en homogen grupp, utan består av invandrare från mer än 100 nationer. Detta som en replik till Carl Bildt märkliga tro (okunskap) att Israel skulle vara ett mono-etniskt land.

Efter avgången som partiledare har Ahlmark främst varit författare och utgett flera diktsamlingar. Men han har dessutom skrivit flitigt om politik i t ex Dagens Nyheter och Expressen. Han har också varit styrelseordförande för Svenska filminstitutet.
Redan 1964 utgav han "Vår fattiga politik" och 1971 "Sveket mot kusterna".
Han anser att det är demokratiers plikt att stödja demokratiska strävanden.

Tillägg. På begäran har jag lagt till några lästips i kommentarerna om vad som finns att läsa av Per Ahlmark. Och som kan laddas ner på internet!

Per Ahlmark ryter till. Det borde alla folkpartister lyssna till. Och andra med.

Läs artikeln i SvD där förre fp-ledare Per Ahlmark tar itu med bl a Carl Bildt. Ahlmark har skrivit sina memoarer, och det verkar vara en högintressant läsning.

Det är verkligen härligt att läsa Per Ahlmarks totala sågning av inte bara Carl Bildt utan även av toppskiktet av dagens fp. Deras okunskap och frivilliga (?) underordning under moderaterna och Carl Bildt.
Citat ur artikeln. "Han anklagar Bildt för att ha förminskat serbernas massmord på bosnier i Srebrenica och för att ha tigit om den sudanesiska regimens ansvar för folkutrotningen i Darfur. Bildts lojalitet mot Lundin Oil som gjorde honom förmögen var större än hans avsmak för massdödande i Darfur, hävdar Ahlmark.

Per Ahlmark hävdar i sin bok att nuvarande folkpartiledaren Jan Björklund bekräftat för honom att Bildt förbjöd statsråd att använda termen folkmord om dödandet i Darfur.

”Ministrarna, även de så kallade liberala, lydde fåraktigt Bildts anvisningar”, skriver Ahlmark.
"Ahlmark anklagar också de fyra borgerliga partiledarna för att ha lurat väljarna 2006 genom att inte ha avslöjat att Carl Bildt skulle bli utrikesminister.

”Oljemannen med optionerna kommer, trodde vi lättsinnigt, att stanna kvar i norra Afrika och där fortsätta att bygga upp sin privata förmögenhet. Det var alltså fullt möjligt att rösta på alliansen 2006 och hoppas på det bästa. De lurade oss”, skriver Ahlmark."
"Han kritiserar även Bildt för att ha en ”enfaldig” syn på staten Israel som ett monoetniskt land, trots att det består av invandrare från mer än 100 nationer. ”Utrikesministerns okunnighet om detta lands historia, kultur, vitalitet och folkstyre är påtaglig och utgår från en klart fientlig attityd”, skriver Per Ahlmark.

”Inte minst här avslöjar Carl Bildt, öppet och ihärdigt, de reaktionära värderingar som så ofta har drivit honom”, skriver han."

Jag har länge mått illa av folkpartiets förfall, trots att jag vet att det finns en del verkliga socialliberaler kvar, till och med inom fp. De är bara alltför tysta. Men när Per Ahlmark ryter då är det med besked! Något som alla borde läsa. Givetvis alla dagens fp-are, men även alla andra!

Ett glädjande osvenskt val i Danmark

Svenska kommentarer till det danska valet igår lyfter framför allt fram att det blir (?) en kvinnlig statsminister. Samt att hon är sosse.

Visst är det så, men hur viktigt är det? Att Helle Thorning-Schmidt är kvinna tror jag inte har någon större betydelse rent praktiskt, även om det är en glad dunk i ryggen för feminister. Hon är socialdemokrat, ledare för ett hårt sargat parti som då och då försökt förnya sig, men i grunden ändå är väldigt traditionellt (konservativt dogmatiskt och ungefär lika invandrarfientliga som dansk folkeparti) om än ett snäpp närmare mitten än de svenska sossarna f.n. verkar vara. Danska sossarna tar troligen statsministerposten, men helt säkra ska vi inte vara. För att kunna skapa en regeringsduglig majoritet måste Helle ta väldigt stor hänsyn till att socialistisk folkeparti (SF, ungefär som svenska vänsterpartiet, men också negativa till invandring) gick tillbaka kraftigt de med, samtidigt som socialliberala (icke-socialistiskt och invandrarvänligt) Radikale venstre nära nog fördubblades.

Vinnare i en eller annan bemärkelse är först och främst just socialliberala Radikale. Mandat och röstmässigt, vilket får ses som väljarnas vilja att markera vikten av maktskifte, men samtidigt att de inte vill ha en socialistisk politik, att de är trötta på att både venstre och sossarna lutat sig emot dansk folkepartis invandrarfientliga och populistiska politik.
Framåt gick också den vänsterextrema Enhedslistan, som kan sägas vara en mix av marxister och gröna, liksom Liberal alliance, som är ett närmast nyliberalt skattesänkarparti på högerkanten.
Sossarna kan se sig som vinnare i och med att det blir regeringsskifte och att det (troligen) blir regeringsbildare tillsammans med ett till tre andra partier.
I viss mån kan neoconservativa Venstre se sig som vinnare i och med att de blev största parti, större än s, som fick knappt 25%.

Samtidigt är både sossarna och Ventre förlorare. De första pga att de gjorde sitt sämsta val sedan 1905 och de senare pga att det förlorade regeringsmakten.
Dansk folkeparti (DF, danmarks "sverigedemokrater") förlorade röster om än inte så många, men de förlorar rätt säkert i inflytande. Hur en ny regering än ser ut så lär den inte behöva DF:s stöd. Vilket känns härligt uppfriskande!
Störst förlorare blev det traditionella högerpartiet, de Conservative, som halverades och givetvis hamnar utanför regeringen. Socialistisk folkeparti (= vänsterpartiet) förlorade också stort!

De färöiska (2) och grönländska (2)mandaten brukar i huvudsak stödja socialdemokraterna.

Svenska kommentatorer talar i blocktermer när de beskriver valresultatet. Säger att högern, de blå förlorade och att de röda sidan vann. Det är dock en grov förenkling.
I Danmark är blockpolitiken inte lika hård som i Sverige. Nu luckras den upp än mera i och med Radikale venstres kraftiga uppgång, glädjande nog.
(En gång i tiden fanns också ett litet intressant parti som hette Retslistan el något liknande, som inte var direkt blockbundet. De danska kristdemokraterna är också närmast utplånade och ligger under 1%.)

Verkligheten är mera att det var regeringen som förlorade. Och den bestod av mer eller mindre högerinriktade partier, även om Venstre haft ett liberalt förflutet.

Det röda "blocket" består av sossarna och SF. Den mera extrema marxistiska Enhetslistan står rätt fritt till det röda blocket, men kan knappast stödja neoconservativ/nyliberal politik (som hos Venstre, de Konservativa och Liberal Allians eller DF).

Radikale venstre är, som sagt, socialliberalt och klart icke-socialistiskt. Och därmed obundet till block som är högerinriktade likaväl som till socialistiska. Däremot kan de, beroende på vilka frågor som är aktuella, samarbeta med endera sidan om den därmed kan föra en mera socialliberal politik än om höger eller socialister har egen majoritet.

Dansk politik är alltså annorlunda än svensk. Den visar också tydligt hur partinamn, som från början kan vara en klar indikation på ideologisk inriktning kan urholkas och förändras. Där liknar det ändå i det avseende läget i Sverige.