På "allmän begäran" skriver jag några rader om Per Ahlmark, fd folkpartiledare, men sedan länge författare.
Nu finns en rätt utförlig artikel om honom på Wikipedia, delvis ord för ord överensstämmande med texten i Nationalencyklopedin, så jag behöver inte bli långrandig, utan mera koncentrera mig på egna kommentarer och om sådant som är diskuterat eller möjligen okänt.
Per Ahlmark föddes 1939, läste statskunskap och kom som rekordung in i politiken. Han gick med i Folkpartiets ungdomsförbund 1960 och valdes redan samma år till ordförande för förbundet (1960–1962). Han blev 1967 invald i riksdagen. En legendarisk influens för Per Ahlmark var Herbert Tingsten (skarp liberal profil och chef för DN). Per Ahlmark hade således en lång politisk erfarenhet bakom sig redan när han efterträdde Gunnar Helén som partiledare 1975, redan året gick fp framåt och kunde bilda en icke-socialistisk regering, ledd av Torbjörn Fälldin (c), där Ahlmark blev vice statsminister och arbetsmarknadsminister. Om man jämför hur denna regering var sammansatt och dagens allians, så finns stora skillnader. Centern var störst, moderaterna hade rätt lite inflytande trots att den koleriske Gösta Bohman ständigt ville sätta högerprägel på regeringen. Ahlmarks taktik, grundad på ideologisk övertygelse, var att så långt möjligt få en socialliberal prägel på regeringens politik. Det visade sig i kritiska situationer så att han och fp drev förhandlingarna intill regeringssammanbrottets gräns. För, fp kunde ju alltid hoppa av regeringen. Då skulle inte finnas någon majoritet för regeringen, och kanske skulle fp få igenom sina förslag med stöd från annat håll.
Idag lägger sig ju de små partierna platt för moderaternas diktat. Vilket de verkar ha lovat från början, inget hot om att spräcka regeringen för att få igenom sin politik nu inte... Så ser det ju ut som det gör också. Att Ahlmarks fp ingick i en icke-socialistisk regering berodde inte på någon vilja att ingå i ett "borgerligt block". Men han, och de flesta som inte var sossar, så det som viktigt att bryta socialdemokratins långa maktinnehav. Dvs, vem man samarbetar med beror på vilka frågor som är aktuella.
Redan 1978 avgick Ahlmark, både som partiledare och minister. Plötsligt för de flesta. Jag, som då var politisk sekreterare (fp) fick närmast en chock. Men hans skäl var högst personliga, och högst respektabla. Ahlmarks efterträdare blev Ola Ullsten, som också bildade en framgångsrik renodlad fp-regering-
Per Ahlmark var en vass och skicklig debattör, helt i klass med Olof Palme. Han kunde ibland förefalla väl så teoretisk och intellektuell (liksom Palme), men det var alltid fullt klart vad han och folkpartiet stod för under honom. En klar socialliberal, stod för sociala reformer samtidigt som han var/är en solklar anti-socialist. Givetvis emot allt vad kommunism heter, lika fullt som han var/är emot nazism och fascism. Han engagerade sig mycket för förtryckta grupper, exempelvis de förtryckta judarna i Sovjetunionen. Ahlmark är också en stark förespråkare för att också judarna ska ha rätt till en egen stat, vilket inte innebär att han på något sätt är enögd eller gillar vad alla israeliska regeringar gör. En intressant notis, refererad i SvD apropå hans nyutgivna memoarer, är att han påpekar att Israels befolkning inte är en homogen grupp, utan består av invandrare från mer än 100 nationer. Detta som en replik till Carl Bildt märkliga tro (okunskap) att Israel skulle vara ett mono-etniskt land.
Efter avgången som partiledare har Ahlmark främst varit författare och utgett flera diktsamlingar. Men han har dessutom skrivit flitigt om politik i t ex Dagens Nyheter och Expressen. Han har också varit styrelseordförande för Svenska filminstitutet.
Redan 1964 utgav han "Vår fattiga politik" och 1971 "Sveket mot kusterna".
Han anser att det är demokratiers plikt att stödja demokratiska strävanden.
Tillägg. På begäran har jag lagt till några lästips i kommentarerna om vad som finns att läsa av Per Ahlmark. Och som kan laddas ner på internet!
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
10 kommentarer:
Intressant.
Jag fick chansen att träffa israeler för första gången på min semester i somras. Det hade jag sett fram emot, även om jag förstod att dessa "hippies" jag träffade på en festival inte skulle vilja diskutera Palestina/Israel-konflikten. Anledningen till att jag ändå såg fram emot det, är att det är oerhört svårt för mig att få en riktig insyn i konflikten, då de du har en chans att träffa i Sverige är palestinier, och de bär mestadels på kriget och inte det israeliska samhället i stort.
Som jag trodde, så var oviljan hos israelerna att diskutera konflikten stor, de reagerade nästan instinktivt när jag började prata. Men jag svarade lugnt att jag inte ville tala politik, utan mest var glad över att få en mänsklig kontakt med israeler precis som jag fått med palestinier i Sverige.
Många av de jag träffade hade föräldrar med olika nationaliteter och etniciteter. Det intressanta startade efter festivalen (som är en fest med psytrance, en stor subkultur i Israel - jämförelsevis var de kring 6000 på festivalen och vi svenskar kring 400, stor skillnad med tanke på att våra länderns invånarantal ligger ganska nära varann)...hursomhelst. Efter festivalen startade det såkallade tältupproret i Israel, där säkerligen många israeler jag träffat deltog.
Där manifesterades det mot allehanda korruption inom statsmakten - mot det faktum att några få mäktiga familjer äger nästan hela landet på ett eller annat vis - och mot höga bostadspriser och bostadsbrist för de med sämre ekonomi (spec. unga). Kanske är unga israeler trötta på att inte kunna ha någon reell makt, kanske röstar de väldigt sällan? Kanske känner de, att oavsett vad de tycker, så kommer politikerna köra sitt eget race? Det här är definitivt ett ämne jag vill läsa mer om.
Hanna. Ja, att prata med folk leder ofta till förståelse. Och det kan inte vara fel, även om man inte blir överens i allt.
Och att ta reda på vad som ligger bakom det man "hör" är viktigt om man inte ska dra för snabba (felaktiga) slutsatser.
Några lästips betr en del av vad Per Ahlmark skrivit om politik-demokrati-tyranni under senare år.
Böcker som finns för nedladdning på nätet!
1. Det öppna såret
http://www.perahlmarkstiftelsen.se/downloads/Det_oppna_saret.pdf
2. Vänstern och tyranniet.
http://www.perahlmarkstiftelsen.se/downloads/Vanstern_och_tyranniet.pdf
3. Det är demokratin, dumbom.
http://www.perahlmarkstiftelsen.se/downloads/Det_ar_demokratin.pdf
Ahlmark kommer vi väl främst ihåg för hans entusiastiska stöd till folkmord i Sydostasien. Över tre miljoner vietnameser mördade, över en halv miljon kambodjaner mördade och sen har vi Laos...
Sen minns vi framförallt hans tystnad när Gösta Bohman kallade avsättandet av Pol Pot för ett "brott mot folkrätten".
Citatet du nämner om monoetniskt är också betecknande för Ahlmarks galenskap. Om invandring enbart tillåts för folk av en enda etnisk folkgrupp, oavsett vilket land de än har bott i tidigare, handlar det självklart om en policy for "monokultur". Mest likt är det Australiens uttalade "Whites only"-politik.
Anonym, vem är du? Jag beklagar verkligen din ringa kunskap om Ahlmark och därav följande missbedömningar.
Ahlmark har alltid stått för frihet och demokrati - i strid med extrema diktaturhyllningar, oavsett var de står.
Av ditt inlägg framgår tydligt att du solidariserar dig med diktatur och folkmord.
Din hyllning till Gösta Bohman, ngt oväntad, betyder ju att du anser att avsättandet av diktatorn och massmördaren Pol Pot skulle vara ett brott mot folkrätten!
Mångkultur. Israel har en stor arabisk befolkning, vilken har rösträtt och partier, ngt som inte ofta kan sägas om araber i andra länder i Mellanöstern. Att judiska invandrare från hundra länder till Israel skulle ha samma etniskt/kulturella bakgrund är ju rent befängt. Vad mer än religionen (?) har överlevande från Hitlers koncentrationsläger eller Sovjet, för likheter med de från USA, med de från Marocko eller Jemen? De orientaliska judarna, som idag är en allt mera inflytelserik grupp (politiskt) har en helt annan bakgrund än de västerländska sekulariserade judar som först invandrade till Israel.
"Framför allt kommer Amerikas armé att leta fram de hittills dolda, väldiga kvantiteterna av vapen för massförstörelse, inklusive Saddams projekt för atombomber"
"Ändå har Israel förblivit en vital demokrati med fria val och fri debatt. Dessutom är Israel den enda demokratin i hela området. Alla de tjugo arabiska länderna är ju diktaturer med olika hårdhetsgrad. Därför är det en moralisk och ideologisk skyldighet för fria människor världen över att stödja Israel"
Så tycker Ahlmark.
Detta är klassiska neokonservativa åsikter. Hur det var med massförstörelsevapnen i Irak vet vi ju, och frågan om det föreligger någon skyldighet att stödja den apartheidstat som Israel är, är tveksamt om man med "stödja" menar att ta ställning i konflikten med palestinierna.
Länken till "Det är demokratin, dumbom" är ofullständig. Här den riktiga,
http://www.perahlmarkstiftelsen.se/downloads/Det_ar_demokratin.pdf
Nisse. Ahlmark gjorde en missbedömning när han "köpte" Bush påståenden om terrorvapenarsenalen hos Saddam Hussein. Och när han i farten sågade Hans Blix.
Men Israel ÄR en demokrati. Oavsett om man gillar eller ogillar hur de väljer. Och Ahlmark ogillar starkt de extrema konservativa och/eller religiösa politiker som kommit fram alltmer under senare år. Och Israel ÄR omgivet av diktaturer, även om det finns hopp om att Egypten tar steg emot demokratisering efter Mubarak tvingats bort.
Att det skulle vara en klassisk (!) neoconservativ åsikt att demokrati skall försvaras emot diktatur, det är en monumental missuppfattning om skillnaderna mellan (neo-)konservatism och varje slag av liberalism!
Och Ahlmark stödjer en tvåstatslösning, åstadkommen på fredlig väg.
Skillnaden mellan att stödja demokrati som princip och att anse sig ha rätt, eller t.o.m skyldighet, att bomba fram den i främmande länder är dock avsevärd, och att man anammar det senare synsättet är ett av neokonservatismens signum.
Ergo: i Irak-frågan visade Ahlmark tydliga neokonservativa drag precis som han tidigare gjort när det gäller USA:s inblandning i Sydostasien.
Likaså när det gäller Israel är det skillnad på att erkänna landets rätt att existera och att få leva i fred för sina grannländer, och att ge Israel fritt mandat att bete sig hur som helst med hänvisning till att det hålls fria val i landet. Jag har aldrig sett Ahlmark på allvar kritisera israelisk politik oavsett hur våldsam och repressiv den varit gentemot palestinierna. Israel får bryta mot folkrätten och FN-resolutioner i demokratins namn - vilket också är en neokonservativ käpphäst.
Nisse. Såvitt jag vet så har inte Ahlmark förespråkat annat är en fredlig 2-statslösning betr Israel-Palestina.
Att stödja Israels rätt att vara en självständig, demokratisk stat (tillkommen genom FN) är inte detsamma som att stödja extrema regeringar el partier i Israel och deras förehavanden. Ahlmark försvarar Israels rätt till existens. Punkt.
Skicka en kommentar