Gammal och vis

Vetenskapens värld igår, måndag i tv2, var närmast en hyllning till hur underbart det är att bli gammal. Eller borde vara, om man är hyfsat frisk - och har folk omkring sig och kan och vill arbeta även efter 65.
Jag har med god marginal passerat 65. Och är inte alls frisk i kroppen. Så att man kan hålla formen med motion etc, den biten känns rätt främmande. Däremot så måste jag av egen erfarenhet instämma i några saker som blir bättre med åren. Möjligen inte för alla, men för de flesta. Man blir "visare", man vågar säga mera, dvs blir ärligare med att visa sin uppfattning. Och man gillar barn än mera är tidigare. Visst ligger det något i detta med barnbarn, som livets efterrätt. Om man har några. Annars är det ju bra, både för barn och äldre, att inte isoleras från varandra.

Medelåldern är nog ingen bra tid. Annat än att det är då man förväntas "leva livet", arbeta, fixa familj etc.

Nå, Jag tillhör en generation där det inte var vanligt att, med enkelt bakgrund (låg inkomst, och utan studiebakgrund hemma etc), studera vidare, dvs man gick inte till universitet. Men en och annan gick på läroverket. Det var stort nog. Själv så var ett av mina första arbeten inom skolans värld. Inte som lärare utan som administrativ tjänsteman. Såg lärarna, insåg att så märkvärdiga var de nog inte ändå med sin bokliga bildning. Inte smartare än vad jag var - så efter några år så for jag till Uppsala och läste 50% mer än den vanliga mängden. Inga problem. Den respekt jag ändå haft för aningen äldre och akademiskt utbildade fick sig en törn. Än fler törnar fick den när jag mera aktivt engagerade mig politiskt - och tog något år till på universitet. Ju "äldre" jag blev, ju mer förstod jag att inte bara studier utan även erfarenhet var bra att ha. Trots att spec i politiken då var en ungdomskult av stora mått, och som fortfarande dominerar Sverige.
Men riktigt respektlös visavi auktorieter och höga herrar, det dröjde ändå några decennier ytterligare.  Nu upplever jag alltmer att de de"fina herrarna och damerna", dels är de ett par-tre decennier (minst) yngre än vad jag är - men klokare är de inte. Inte ens om de har något mera av skolstudier och/eller har "höga" (och inkomstbringande positioner).
För att bli klok, "vis", det kommer ju av bildning (dvs mer än utbildning), och erfarenhet.
Erfarenhet får man med åren.  Vilket också med all tydlighet betonades i Vetenskapens värld.
D v s, det förutsätter givetvis att man inte sitter och soffar till sig intellektuellt. Visst, en äldre hjärna fungerar aningen långsammare - men det beror på att den innehåller mera. Det är mera minnen och fakta, som ska sorteras fram. Och man har därmed även en bättre förmåga till överblick och se sammanhangen än vad yngre förmår p g a deras brist på erfarenhet.

Och så är man bättre på kärlek som äldre.
Förmodligen är man en bättre politiker också som äldre. (Om man inte blivit deformerad av att vara yrkespolitiker redan från ungdomen.)
Som regel har äldre också ett mera vårdat språk, något att beakta i dessa tider av det hatfyllda språkets utbredning i samhället.

Integration - beror inte bara på utbildning. Hjälpsamhet kan bidra också.

Såg en statistik från EU, Eurostat, som jämför och visar skillnader i utbildning och integration mellan invandrare och infödda i EU.  Ger länken till det här.  Ingressen till den korta texten lyder: Invandrare i EU-länderna är mer välutbildade än infödda och nästan lika välrepresenterade på arbetsmarknaden. Det visar en undersökning av EU:s statistikbyrå Eurostat.
Kring detta uppstod en liten debatt på Facebook om utbildning.
Men integrationen då - den beror inte bara på hur utbildade invandrarna är. Det beror också på vilja att bli integrerad, och omgivningens inställning. Hjälpsamhet kan bidra positivt.
För att belysa det citerar jag en artikel i min lokaltidning, PT, idag. Läs och begrunda.
-

 "Tidningsnotiser kan ge livet ny mening. Det hände för Karin och Erik Sandlund. En livslång relation har börjat byggas upp med den lilla familjen från Rumänien som de hjälper till ett bättre liv i Sverige.

I staden Cucova i kommunen Valea Seacă, Rumänien, bodde Teo Ursache, 28 år, och sambon Maria Marcuta, 18 år. De levde i ett av Rumäniens fattigaste områden vid Karpaternas fot nära gränsen till Moldavien och hade svårt att försörja sig.
   Hösten 2015 väntade Maria dottern Jessica. De åkte till Sverige och Piteå för att leta jobb för att kunna försörja sig. Men med ett tillfälligt uppehållstillstånd som gäller en kort tid är det lätt att hamna utanför arbetsmarknaden.
   – Jag verkligen hatade det vi gjorde då, att tigga, säger Teo Ursache.
Under den korta tid som Teo och Maria vistades i Piteå läste Karin Sandlund i tidningen om att romska tiggares bilar utsatts för vandalisering. I tidningen fanns en artikel om en gravid kvinna som behövde läkarhjälp.
   Hon tog bilen till stan för att leta. Utanför systembolagets ingång fann hon då 17-åriga Maria Marcuta.
– Jag hittade dem och greps så totalt av deras sårbarhet och livsöde. Nästa gång hade jag tagit med små barnkläder och andra förnödenheter som de behövde. Teo och jag fick kontakt, vi pratade kort två gånger på engelska och jag lyckades få hans mobilnummer, säger hon.
– Min man och jag pratade, vi kunde inte släppa tanken på dem, på det som väntade när de var tvungna att återvända.
   Uppehållstillståndet gick ut hösten 2015 och paret lämnade landet. Kontakten med Karin och Erik bröts. Hemma i Rumänien föddes dottern i december 2015. Maria var då under arton år och fick ett bättre omhändertagande på BB, än vad hon hade fått om hon var myndig.
   Att få livet att fungera hemma var svårt. Teo har sin farfar och en syster kvar i livet. Maria har sina föräldrar, tre systrar och en bror i hemlandet.
   Föga kunde de ana att deras liv skulle ta oväntad vändning ett halvår efter att de kom tillbaka. En dag när Teo Ursache svarade i sin mobiltelefon, hördes en bekant röst.
  – Det var något tryggt och stabilt över hennes röst, i det hon lovade för min familj, säger han.
Makarna Sandlund erbjöd dem en summa på 6 000 euro för att skapa sig ett bättre liv i Rumänien om de ansåg att förutsättningar fanns. Alternativet var att köpa flygbiljetter till Sverige där Karin och Erik Sandlund väntade för att hjälpa dem till ett bättre liv.
   För Teo Ursache kändes tanken skrämmande – att lägga sin familj i en total främlings händer, någon han mött två korta gånger i sitt liv. Samtidigt började hoppet väckas om en ny framtid.
   - Rumänien styrs till stora delar av maffia. Landet är korrumperat och många lever i misär och fattigdom, menar Teo Urshace.
Han såg inte något alternativ och kunde inte tänka sig att låta sina barn växa upp i hemlandet. Han hade sett annat när han tidigare år jobbat utomlands både i England och Italien.
Teos äldsta barn, en son sedan ett tidigare förhållande, kunde han lämna kvar med mamman. Han visste att de båda var väl försörjda och omhändertagna i det nya förhållandet hon levde i.
– Det är en bra man. Jag vet att han bryr sig om min son, säger Teo Ursache.
– Om vi skulle flytta var vi livrädda att vår dotter skulle tas ifrån oss, att jag och min nya familj skulle tappa kontakten med min son och att jag aldrig mer skulle få se honom. Det var ett stort beslut på många plan att ta, säger han.
Karin Sandlund tycker att Teo och Maria var modiga som vågade lita på henne enbart över telefon. Hon menar att det var en absurd situation paret befann sig i och att de var så utelämnade. Stämningen i köket blir respektfull och varm.
De kom till Sverige i juni för att stanna. Teo Ursache är utbildad murare och målare. Han började nästan direkt hjälpa grannar med olika måleriarbeten för att få en inkomst.
– De fick bo i vår bagarstuga från början. Närheten till oss var viktig men de fick ändå lite privatliv. Teo älskar att jobba och är mån om att tjäna familjens uppehälle själv, säger Erik Sandlund.
Ett digert jobb påbörjades av makarna Sandlund. Kontakta myndigheter och andra instanser för att ordna svenskt medborgarskap. De fick bli garantpersoner för parets ekonomi.
När de har blivit frustrerade och arga på stelbent byråkrati har det hjälpt att strukturera arbetet.
– Vi har tänkt igenom vilka kontakter som ska tas först, inget har fått vänta till sen. Vi har jobbat på och jag tror att vi har slagit rekord. På tre månader har vi fått hela familjen en bra bit in i det svenska systemet, säger Karin Sandlund.
De har hjälpt Teo och Maria att skaffa personnummer, ordnat en provanställning för Teo och nyligen har samboparet flyttat in i egen lägenhet. En resa till Stockholm måste göras för att Teo och Maria ska kunna få ut några id-handlingar överhuvudtaget.
– Utan id-kort kan de inte skicka in ansökan om jobb, ett moment 22 kan man säga, enligt makarna Sandlund.
Samma dag den första riktiga lönen från provanställningen anlände var Teo mycket mån om att betala tillbaka hela summan de fick i gåva.
Det fanns inte mycket att ta med från hemmet i Rumänien. De kom ganska tomhänta. Allt fler personer greps av deras livssituation och ville hjälpa till. På kort tid samlades saker ihop av grannar, släkt och vänner. Nu har de alla saker som en ung svensk familj förväntas ha, när de sätter sitt första bo.
Hösten har varit lärorik för alla men det har inte gått friktionsfritt. Inte minst de kulturkrockar som uppstått när rumänsk livsstil ska matchas med den svenska.
– Man får ge och ta, men vi har löst allt det eftersom det kommer. Mycket ny information för Maria och Teo om hur saker fungerar här, vilka seder och bruk som tillämpas och vilka de är vana vid, säger Erik Sandlund.
   Maria, som snart fyller 19 år och väntar deras andra barn, måste snart ta kontakt med mödravård och försäkringskassa. Även förskoleplats måste ordnas till Jessica.
– Maria måste få en chans till ordentlig utbildning i svenska. Vi måste också prata om det här med födelsekontroll, säger han.
   Erik Sandlund brukar skoja och säga att de inte vet hur stor familj de har. Biologiska barn var för sig och gemensamma, ett gäng familjehemsplacerade barn varav två är hemmaboende tonåringar, barnbarn och ett barnbarnsbarn.
Nu inkluderas även de nya familjemedlemmarna uppe vid Agnesbergets fot på Swidja. Där finns trygghet, samvaro, tillhörighet och glädje för familjen Ursache-Marcuta.
– Det här kommer alltid att vara hem för oss. Mina föräldrar finns inte längre. Jag är glad för att två kärleksfulla personer vågade öppna sina liv. De är nu mina bonusföräldrar och mina barns extra farmor och farfar, säger Teo Ursache.
Oktobersolen letar sig in genom den gamla Norrbottensgårdens fönster. Maria berättar att hon kanske vill jobba som städerska när barnen blir större. Jessica fikar av det söta brödet och ser förnöjd ut i sin barnstol. Hon är trygg, lugn och lite blyg.
– Efter våra erfarenheter ska jag skriva en manual om hur man gör för att hjälpa EU-migranter in i svenska samhället. Nu har vi byggt upp kunskap och lärt oss av misstagen. Vi delar gärna med oss till andra som vill försöka, säger Karin Sandlund.
Erik Sandlund menar att många av hans arbetskamrater tycker det är stort och frågar hur de har gjort.
– Det var inte så komplicerat. Vi bara gjorde när vi såg deras behov. Fler skulle våga och se att det ger oändligt mer tillbaka än vad det tar, säger han."

(Jag hoppas att PT inte har ngt emot att jag citerar hela artikeln. Den är värd att läsas av många, även utanför PTs spridningsområde. Inte minst för att den visar vad som vanliga människor kan göra, för att hjälpa sina medmänniskor.)

Malalas Swatdal är männens värld

Fredspristagaren Malala Yousafzai har i sin mycket läsvärda bok "Jag är Malala" beskrivit hur extremismen växt fram i Pakistan och speciellt i det nordvästra området - och därmed även i Afghanistan, eftersom folket där inte direkt erkänner gränsen. Hon skriver även vilket motstånd hon, men även andra, rönt av talibanerna och visar även att Pakistans ledning, militären, som de facto för det mesta är mäktigare än president och premiärminister varit kallsinniga eller emot hennes kamp för mänskliga rättigheter. De politiska ledarna har dessutom ofta, i den mån de varit folkvalda, "ersatts" av höga officerare. Sålunda var General Zia ul-Haq en sådan kuppmakare som i hög grad jämnade marken för talibaniseringen genom sin politik.

Se betr detta även den tidigare bloggtexten med rubriken "Hur blev talibanerna extremister?". Den ger en fyllig bakgrund också till följande rader.

I sin bok beskriver Malala även hur hon, ju mera hon framträdde som försvarare för flickors rätt till undervisning, kom att bli måltavla för talibanernas attacker och misstänkliggöranden. Men även möttes av ett misstroende från det politiskt/militära etablissemanget. Militären har, visar Malala, ett minst sagt kluvet förhållande till USA. Även Malala är kritisk till hur USA skött sig.
Men militären har låtsat att stödja USA i kampen emot talibanerna, tagit emot miljarder i hjälp, men samtidigt till och från varit väldigt passiv i att bekämpa talibanerna och deras terrorism.
De som Malala Yousafzai lyfter fram i sin fredliga kamp för mänskliga rättigheter är det fåtal demokratiskt valda ledare som Pakistan haft, sådana som Ali Bhutto och Benazir Bhutto.

Nu har SVT:s kunnige korrespondent Stefan Åsberg rapporterat att Malala är ifrågasatt, spec i sin hembygd Swatdalen i nordvästra Pakistan. Det är ingen nyhet i och för sig, utan snarare är det fyra minuter inslaget en bekräftelse på det vi redan visste, både genom Malalas egen bok och på andra sätt.
Jag vill betona att det inte räcker med att läsa det korta skriftliga referatet, lyssna därför (så länge det går) på hela inslaget för en fylligare bild.
Sålunda angrips hon av en man (i talibananda) för att vara en CIA-agent (!), att hon svikit sin hembygd, och inte gjort något konkret.
Det ska då konstateras att Swatdalen är en männens värld, vilket ju Malala ifrågasatt genom sin kamp för kvinnors och flickors mänskliga rättigheter. Hon har dessutom faktiskt gjort konkreta insatser, genom sin fond, utöver att missionera för kvinnors rätt till utbildning. Att hon blev skjuten av talibaner tvingade henne (utan att hon visste det just då, hon låg i koma) att söka läkarhjälp utomlands, vilket räddade livet på henne. Nu studerar hon vidare, för att utbilda sig för den fortsatta kampen. Det är tydligt att en del män inte gillar det. Och framför allt inte talibanerna och de som är inspirerade av eller är rädda för talibanernas groteska människosyn. Avundsjukan är utbredd.

Självklart är Malala inspirerad av sin far, men det betyder inte att hon är en nickedocka. Den som sett och hört henne tala, eller läst hennes bok, inser att det är en stark och självständig ung kvinna, full av kraft för att bekämpa ondskan. Den som läst henne ser också hur orimligt det är att anklaga henne för att vara CIA.agent! Det är dock ett rykte som sprids av hennes motståndare, vilka är både talibaner och de som inte vill erkänna att en muslim kan vara en fredskämpe. Jag sett de anklagelserna emot Malala framföras av "Israelvänner" på Facebook, som samtidigt sprider ryktet att hon skulle vara trotskist.
De som säger sådant verkar inte känna till något om Malala eller CIA eller den kommunistvariant som kallas trotskism. De vill bara fläcka hennes rykte i syftet att sprida sina egna extrema åsikter.
Det har ju till och med spridits rykten att hon inte alls blev skjuten. Och den som läser hennes bok ser också vilket politiskt spel det var i den Pakistanska ledningen när hon skulle opereras, hur man hela tiden försökte dra politiska växlar på hela tragedin. Och de var rädda att hon skulle hoppa av, begära asyl i Storbritannien, vilket hon alltså inte gjort. Av politiska skäl uteslöts också att hon skulle tas till USA för operation... Efter det att hon blev skjuten, men överlevde, så har från talibanhåll riktats nya hot emot henne om att hon kommer att dödas.

Det är också viktigt att minnas, trots avundsjuka och rykten,  att inte minst för kvinnor och flickor så är Malala en förebild. En jämnårig flicka, Sobia, självsäker och med en tro på framtiden, som dock av risk för repressalier inte vill att namnet på hennes skola ska anges, säger:
– Kvinnans framtid är mycket ljusare nu. Vi tror på oss själva och jag vill en dag bli läkare här i Swatdalen.
Det har alltså Malala åstadkommit, vissa förbättringar och en framtidstro hos många. Men mycket återstår. Talibanerna har trängts tillbaka, men finns i bakgrunden och styr mycket både direkt och indirekt, militären är fortfarande kluven. Och folk är rädda. Inte ens hälften av flickorna får gå i skola.

Och bara för en kort tid sedan dödade och skadade talibanerna en massa elever och lärare i en välbevakad skola i Peshawar, som inte ligger så långt ifrån Swatdalen.

De som främst drabbas av de extremistiska talibanerna (och deras gelikar på andra håll), det är muslimer, tiotusentals, ja egentligen många fler. Även på grund av hur de av andra buntas ihop med extremisterna. En polarisering som skadar förståelsen mellan människor och ökar motsättningarna.

Adventskalender eller julkalender? Teve och tidsanda.

Nu ska vi vara snälla.

I min barndom hette det adventskalender. Innehållet bakom luckorna var mestadels snällt, med en religiös underton. Med tiden kom ett och annat paket in, för att visa den alltmer kommersialiserade bilden av julen.
Advent betyder ju väntan, väntan på julen, på Kristi födelse. Inte väntan på Kalle Anka, som teve fått oss att tro. Inte heller betyder advent att det är den tid vi ska stressa oss genom att shoppa julklappar, som köpmännen lyckats få oss att tro. Med resultat att vi, ligger proppmätta och utmattade framför teven efter att ha öppnat alla de "kärleksbevis" som dyrt inhandlade onödigheter ska föreställa.

Så kom då teve med Julkalendern. Ett underhållningsprogram för barn. Med ett kort avsnitt varje dag från 1 dec till och med julaftonen. Ofta trevliga program, en del till och med minnesvärda. Men ytterst sällan med någon antydan om att julen eller adventstiden har någon som helst koppling till det kristna budskapet. Men som sagt, snällt, ibland lite spännande, gärna mystiskt med spöken. Eller om en gumma som plötsligt blev liten som en tesked. Så kom då på köpet (ja, visst kostar julen...) beteckningen advent och adventskalender bort. Julkalender blev begreppet även utanför teve. Och en julkalender kan handla om vad som helst.

Men inte riktigt till hundra procent. Vår son fick i år en kalender av Svenska kyrkan,.som kallades adventskalender, och som faktiskt i någon mån hade en ton av advent, speciellt då i de texter på baksidan om handlade om kyrkan, om Jesus, om advent och om att ge barn som föds i fattiga delar av världen en bättre framtid.

Texterna under luckorna är riktade till barn, och snälla. Om att vara snäll, tänka på andra och att var och en duger. Känns kanske lite vagt och svagt. Att vara snäll, är inte det rätt så menlöst?
Nja, det behöver det ju inte vara!

Dagens lucka, den 23 dec, har texten: "Berätta för någon att du tycker om den."  Det bör vi alla göra. Till andra i familjen, om vi har någon. Men även till andra. Tänk efter, visst finns det någon som du tycker om? Och alla vill vi väl vara omtyckta, känna någon annans omtanke. Genom att det sägs, och kanske till och med genom en liten kram. Det behöver inte vara med julpaket. I många fall kanske det vore mycket bättre med någon annan form av konkret omtanke än just en julklapp, förutom ett varmt ord.

Gårdagens lucka dolde texten: "Vad längtar du efter?" Jag tror inte att den som formulerade det i första hand tänkte på en önskelista av julklappar. I vart fall gör inte jag det. Det jag längtar efter är så stort och måhända så orealistiskt som en bättre värld. Genom att bekämpa fattigdom, okunnighet, ofrihet, tvång och förtryck. Genom utbildning, demokrati, samarbete, och den fred som förutsätter frihet i gemenskap och tolerans. Till en värld utan krig - och utan flyktingar.

Låt oss vara "snälla",  och faktiskt hjälpas åt att göra världen bättre. Genom att tänka på varandra, och inte bara på oss själva. Att inse att vi lever i en värld som hänger ihop, att vi inte stänger in oss.

Vapenavtalet med Saudi - hur kan Sverige öht teckna sådana avtal?

Avtalet mellan Sverige och Saudiarabien handlar "inte bara" om att planera och bygga en fabrik för avancerad krigsmateriel, vilket man kan tro av debatten. Avtalet ger utrymme för de mest långtgående samarbete och affärer som man kan tänka sig.

Avtalet har nr SÖ 2005:59, och har följande rubrik och inledande ingress.
Samförståndsavtal med Saudiarabien om
militärt samarbete
Stockholm den 15 november 2005
Regeringen beslutade den 21 april 2005 att underteckna avtalet. Avtalet trädde i kraft vid undertecknandet den 15 november 2005.
Den på arabiska avfattade texten fi nns tillgänglig på Utrikesdepartementets enhet för folkrätt, mänskliga rättigheter och traktaträtt.

Redan av detta kan vi förstå att det är fråga om ett militärt samarbete, inte bara om att sälja lite vapen.

Hela avtalet kan läsas på denna länk.

Inledningsvis skrivs att det är ett samförståndsavtal om militärt samarbete mellan Sveriges
regering och Saudiarabiens regering. Regeringarna, som med stor tillfredsställelse uttrycker sin önskan att ytterligare förstärka de goda och vänskapliga förbindelserna genom direkt militärt samarbete i enlighet med sina respektive länders inrikes- och utrikespolitik...

Alltså, lite ömsesidigt smörande. Det kanske är kutym, men mig äcklar det att skriva så om ett samarbete med en diktatur.

Artikel 1 lyder: "Syftet med detta samförståndsavtal är att
identifiera och utvidga huvudområdena för det
militära samarbetet mellan parterna i fråga om
militära system och försvarsmateriel, logistik,
utbildning, teknologiöverföring, forskning och
utveckling samt erfarenhetsutbyte inom områ-
dena underhåll och militär sjukvård."
Redan här ser vi att det är ett mycket omfattande militärt samarbete.

Artikel 2 är textmässigt mera omfattande. Säger bl a:
"Parterna är överens om att det militära
samarbetet mellan de båda länderna ska ske på
följande områden.
1) Försvarsmateriel och logistik
a) Utrustning och system för stridsledning
(C3).
b) Utrustning och system för elektronisk
krigföring (EW) och signalspaning (SIGINT).
c) Utrustning för skydd och sanering avseende massförstörelsevapen.
d) Utrustning för säkerhetsspaning.
e) Tekniskt underhåll för utrustningen och
systemen.

2) Utbildning
a) Vardera parten skall bereda den andra
partens personal möjlighet att delta i militära
och tekniska kurser som den anordnar i sitt
eget land.
b) Parterna är överens om att studera och undersöka möjligheterna till samarbete i fråga om
taktisk och teknisk utbildning, bl.a. elektronisk
krigföring (EW) och signalspaning (SIGINT).


3) Forskning och utveckling
a) Parterna är överens om att studera och
utforska möjligheterna att upprätta ett partnerskapsprogram mellan Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) och de behöriga institutionerna i Konungariket Saudiarabien i fråga om
försvarsteknologi.
b) Parterna skall särskilt sträva efter att utbyta teknisk och ingenjörsmässig expertis i fråga
om underhåll, utveckling och rekonstruktion
av vapensystem, utrustning och reservdelar.

4) Överföring av militärteknologi
a) Parterna är överens om att meddela sådan
information och produktionsteknologi som är
nödvändig för att utföra alla typer av underhåll
av militär utrustning som de handlar med.
b) Vardera parten skall främja att industrin
i dess land utformar gemensamma projekt för
sammansättning eller produktion av militär
utrustning i den andra partens land.
c) Utbyte av experter och information på det
militärteknologiska området.

Så finns en pkt 5, som handlar om militär sjukvård, som i och för sig kan betecknas som mera harmlös.

Artikel 3 handlar om en militär blandkommitté och Artikel 4 handlar om sekretess av olika grader.

Artikel 7: "Artikel 7
1. Detta samförståndsavtal träder i kraft dagen för den sista underskriften.
2. Samförståndsavtalet skall gälla för en tid
av fem år och automatiskt förlängas för samma
tid, om det inte sägs upp av någondera parten
med sex månaders skriftligt varsel innan det
utlöper.
3. Uppsägningen skall inte inverka på fullbordande av samarbetsprogram som har inletts
innan samförståndsavtalet upphörde att gälla.
4. Parterna kan träffa ytterligare avtal av
allmänt eller speciellt slag, om de anser att det
skulle främja en effektiv tillämpning av detta
samförståndsavtal eller avseende en särskild
fråga som täcks av samförståndsavtalet.
5. Detta samförståndsavtal kan när som
helst ändras genom parternas samtycke genom
skriftväxling mellan dem.
Detta samförståndsavtal undertecknas i
Stockholm den 13/10 1426 enligt arabisk tideräkning, motsvarande den 15/11 2005, enligt
den gregorianska kalendern.

För Konungariket Sveriges
regering
Leni Björklund
Försvarsminister

För Konungariket Saudiarabiens
regering
Sultan Bin Abdulaziz
Kronprins, Förste Vice Premiärminister,
Försvarsminister och Generalinspektör"


Jag har svårt att förstå att Sverige, genom vilken regering än det vara må, går in i så omfattande avtal ens med de "snällaste" och närmaste vänskapliga demokratiska stater. Och Sverige ingår inte i NATO, men om så vore skulle jag mena att ett avtal av denna typ är på gränsen även då.