Måste vi ta oss an EU också?

Detta kan ses som en direkt uppföljning på föregående text om Avgrunden. Där skrev jag bl a att FRA-debatten och det som framkommit därvid gör att vi (=vi medborgare som är engagerade i att bevara och skydda den personliga integriteten som ett demokratiskt grundvärde) måste arbeta på två fronter. Eller med ett kort- och ett långsiktigt svenskt perspektiv om man så vill.

Kanske det inte räcker. Dvs om man ser de två första fronterna som svenska. För det är ju så att numera så lever vi i en värld där gränserna suddas ut, inte minst p g a internet! Vi har ju sett att EU:s regler också har stark betydelse för integritetsfrågorna.

Olof Bjarnason har i en kommentar till förra inlägget lyft fram hur EU behandlar, ja håller på att mygla bort det viktiga "tillägg 166 i Telekom-paketet". Och han hänvisar till Christian Engströms inlägg den 16 okt om detta.
Tyvärr är det väl inte det enda beviset på att integritetsfrågorna är viktiga att bevaka även i EU.

Ja, jag håller med om att EU har en oerhört komplicerad beslutsgång, med många möjligheter till myglande och odemokratiskt handlande.

Men, som övertydligt visats av FRA-frågan, att även om den formella demokratin i Sverige är bättre, så kan det ju gå mycket illa här med.

Är det inte ett slags "statskupp" som FRA-byråkraterna gjort när de med hjälp av en mycket liten grupp politiker tagit över det politiska beslutsfattandet? (Jfr Hans Lindblads första artikel, på denna blogg den 23 sept, http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/09/fra-lagen-hur-br-sdana-frgor-hanteras.html .)

Men OK, det är väl så att ska vi vara heltäckande så måste vi utvidga vårt problem, vår strid till inte bara två fronter utan tre, eller fyra eller fem!
Detta för att inkludera dels hur vi ska söka påverka aktuella frågor, dels hur vi ska rösta i EU-valet i vår.
Och dels även hur vi långsiktigt ska demokratisera EUs beslutsgång.
Frågan är om vi inte tar för oss en för stor munsbit då?

Betr aktuella EU-frågor kan vi fortsätta som nu, dvs att påverka nuvarande svenska EU-parlamentariker, men frågan är om det räcker, det visar bl a Bjarnason-Engströms exempel redovisat ovan.

EU-valet då? Jag tycker mig se fler mycket bra EU-kandidater från fp i nästa års val. Kandidater från fp kan bli t ex, förutom nuvarande EU-parlamentarikern Olle Schmidt, som ju gjort goda insatser, även förre fp-led Maria Leissner och riksdagsledamoten Cecilia Wikström, båda uttalade FRA-motståndare och goda liberaler.

Men, det blir mycket att ta ställning till och bevaka och arbeta aktivt för. Måste vi prioritera?
Och hur är samsynen om man ser på alla dessa aspekter och områden?

Avgrunden öppnar sig alltmer. I FRA-lagens spår.

Såväl Mark Klamberg som Oskar Swartz och andra bloggare redovisar hur nya angrepp på integritet och rättsäkerhet närmast dränker oss. Det är det ena lagförslaget efter det andra, EU-konventioner och annat. Det gäller s.k. cyberbrott, registrering av bloggare, fildelning och diverse sammanblandningar av lagar och begrepp som gör att vi verkar befinna oss i ett gungfly.
Avgrunden öppnar sig, i spåren efter debatten om FRA-lagen.

Varför har det blivit så? Är det en tillfällighet, eller är vi utsatta för något slags infernalisk konspiration av illvilliga odemokratiska krafter (och dit verkar då kommersiella krafter sälla sig också)?
Jag vill inte tro på det senare, men det är märkligt att det nu inträffar så många angrepp på integritet och rättssäkerhet. Är det "Bodströmsamhällets" smitta som sprider sig? Med hjälp av personer som Johan Batong Pehrson och andra vilkas främsta mål är "hårdare tag". Allt möjliggjort av aningslösa (eller överlastade?) riksdagsledamöter som inte förmår fokusera på väsentligheter?
Har traditionella media en skuld i att detta inte bevakas - är det för svårt för dem?
Eller vad?

Det här börjar bli för mycket för mig.
För en normal, icke helt obegåvad, allmänt välorienterad och engagerad medborgare ska det inte behövas att han/hon dessutom ska vara både jurist och tekniker för att hänga med i vad lagstiftarna sysslar med.
Det är det principiella som är viktigt, om lagar är/blir i enlighet med integritetens och rättsäkerhetens grundläggande kriterier. Och detta skall göras klart för en bred allmänhet innan lagförslag läggs! (Integritetspröva, likaväl som miljöpröva, alla förslag.)

Nu verkar det som att den bloggande juristen Mark Klamberg får alltmer rätt i att djävulen sitter i detaljerna. I myriader av detaljers labyrinter.

Men det borde inte behöva vara så, inte om lagstiftarna har en demokratisk ansats vill säga.

Konklusion. Vi för ett tvåfrontskrig.
Dels för att bekämpa aktuella galenskaper, som strider mot demokratiska principer.
Dels att skapa en ny attityd bland politiker och andra som är inblandade i lagstiftning. Den demokratiska attityd som en gång fanns, men som nu verkar förlorad i alltför hög grad.

Idag verkar det som att dagens parti- och valsystem inte fungerar längre för att blåsa liv i demokratin.

Camilla och Johan, dubbelsparken?

Ja, Camilla Lindberg (fp) fick foten från Justitieutskottet. Självklart pga sitt liberala samvete som krävde att hon motsatte sig FRA-lagen 1.0.

Därmed får hon mindre möjligheter att utifrån den plattformen fullfölja sitt engagemang i den frågan liksom i integritetsfrågor i övrigt. (Se annat inlägg nedan om hennes integritetsmotion.)

Hon beklagar dessutom att hon inte kan arbeta vidare för att folkpartiet skall återgå till en mera human kriminalpolitik. Efterträdaren Johan Batong Pehrson (fp, men knappast liberal) har redan gått ut och krävt hårdare tag. Det blir också svårare att föra kampen mot myndighetsmissbruk och byråkrati, t ex från Skatteverkets sida.

Men det är möjligt att fp-ledningen passade på att slå två flugor i en smäll. Johan Pehrson satt tills nu i Finansutskottet, och där gjorde han inget större väsen av sig. Kanske lika bra det...
Och inte fick han bli minister heller... Kan det vara så att partiledningen inte är helt nöjd med honom.
Så nu flyttar man ned honom från det prestigefyllda Finansutskottet till det "lägre" Justitieutskottet. Och petar Camilla åt sidan, för det måste vara rättning i leden. Och Johan Pehrson är ju dessutom förste partiinpiskare...

Därmed kanske det blir en vinst för Finansutskottet. Och det blir i dubbel mening en försämring för Justitie, Camilla ut och Johan in. Han med sin oförmåga att inse att buggning är en mycket tveksam metod i ett land där vi har en poliskår som aldrig själv anmäler när polismän går utanför lagen.

Bocken till trädgårdsmästare med andra ord.
Nog krävs en nyordning inom svenskt partiväsen - en ordning där vi medborgare kan vara aktiva i en "deltagande närdemokrati".

Camilla Lindbergs straffas för sitt FRA-motstånd

Läste en notis om att FRA-motståndaren Camilla Lindberg (fp) nu straffas av partiet.
Hon sparkas från sin plats i Jusitieutskottet och hamnar i Kulturutskottet.
Inget dåligt utskott, men hur ska hon där kunna hålla koll på hur de 15 punkterna genomförs?

Nu hittade jag en länk för de som vill läsa mer:
http://nyheter24.se/nyheter/inrikes/29692-folkpartiet-petar-fra-motstandare

Det är uppseendeväckande! Vilken fadäs av ett parti som kallat sig liberalt! Det är ännu en spik i kistan för det före detta liberala folkpartiet.
Numera det helt toppstyrda oliberala och ofolkliga partiet utan markkontakt.

Protestera!

Vad jag kräver av en riksdagspolitiker. Partierna igår och idag.

Nyligen fick jag en minnesskrift över hundra år i en politisk kommunförening. Det slående var hur partiet lokalt växte fram ideellt och genom stark övertygelse. Det startades lokala avdelningar i små byar likaväl som i större samhällen. Det var lokala krafter som samlades, och senare anslöt sig till partiet. En rörelse från gräsrötterna. Småfolk, som man sa förr.
Det var svårt att finna speciellt mycket dokumentation för hundraårsskriften, speciellt dess första 50 år, men vissa saker träder fram.

Folk samlades i tämligen stora skaror även för ett parti som inte var det största. Det fanns under många decennier inga som helst avlönade partifunktionärer. Det var frivilliga ombudsmän som cyklade runt mellan byarna, utan minsta ersättning. Det byggdes upp finmaskiga nät av lokalombud och kontaktmän. Frivilligt, ideellt, utan offentliga bidrag. Administrationen fanns i kavajfickan eller i en skrivbordslåda hos någon av dessa engagerade människor.

Partiet fanns "överallt", man utgick från gräsrötterna, man diskuterade och man hade en ideologisk övertygelse.

Idag ser samhället annorlunda ut. Partierna är idag en del av staten. Statsbidragsstödda så att de kan ha horder av anställda funktionärer, vare sig de är i regeringsställning eller i opposition. Och därtill de heltidsanställda politikerna, som älskar att kalla sig "arvoderade", de lever inte på svältlön precis.
Partierna idag har få medlemmar, men stora kanslier och mycket pengar.
Ideologisk debatt finns knappt bland de kvarvarande. Allt kommer uppifrån.

Folk är intresserade av politik, men de söker sig inte till partierna.
Det har lett till en skev rekrytering till politiska uppdrag. Gett plats för de, vars främsta intresse är att komma sig upp, vilket medfört att ideologi blivit en fasad man gömmer sig bakom, men utan djupare innehåll.

Den fria debatten förs på andra ställen än i riksdag och i partier. Det visas bland annat av FRA-debatten.

Egentligen är det två saker jag ser som grundkrav på en politiker. På alla politiker.
1) att han/hon har en genomtänkt samhällssyn, en ideologi. Inte att den är densamma som min, men att den är klar och tydlig - och genomtänkt.
2) att han/hon lyssnar på folk och är beredd att diskutera, att ge och ta argument och fakta. Inte att vara en vindflöjel. Men ha en öppen attityd - resonerande, inte vara överlägsen.

Det jag inte vill se hos politiker är den rena, råa maktkampen. För är det bara makten som gäller så är alla medel tillåtna och det finns ingen ryggrad betr åsikter och ideologi.
Betr den resonerande öppna attityden återfinner jag den i hög grad bland diskuterande bloggare. I mycket högre grad än bland dagens politiker. Dessa spelar ett spel på en scen för att imponera på passiva åskådare. De övertygar inte varandra.

Men, de övertygar allt mindre oss andra heller. Därför vill vi vara med.
Riksdagsledamöter väljs för en valkrets, inte för ett parti.
Därför ställer vi krav på dem.

Därför behöver vi ett nytt slags politiker; lyssnande ideologer.

Avskaffa partierna - för demokratins skull!

Jag sätter utropstecken efter rubriken, men inte är det så helt självklart. Men en fråga väl värd att diskutera.

Alltså, jag noterar att riksdagens ledamöter i högst begränsad grad svarar på e-mail. Mina mer eller mindre privata likaväl som mer organiserade frågerundor från engagerade medborgare. Att de i FRA-debatten visat tecken på en ovilja att sätta sig in i sakfrågan.
Att de inte är överdrivet klara i ideologiska ställningstaganden.
Att de i mycket fungerar som partimegafoner, inte som individer.

Att allt de verkar vilja är att bli valda. Sedan ska vi väljare sitta tysta. Hålla käft tills vi får rösta nästa gång om fyra år.
Och under tiden ska ledamöterna (en alltför stor del av dem i alla fall) få sova sig igenom mandatperioden och trycka på knapparna ja el nej bara utifrån vilket block de representerar.
Sedan nytt val, men enda chansen att markera om man gillar en ledamot är ett ynka kryss.
Inget sätt att markera avståndstagande.
Det är ett alltför begränsat utrymme för verkligt personval.

Ett radikalt förslag - eller en tanke att grunna omkring:

Tänk om partierna skulle avskaffas!

Tänk om varje ledamot skulle tvingas ta självständig ställning till varje fråga.

Tänk om regeringen därigenom tvangs att argumentera både lättfattligt och välgrundat!
Tänk vilken skillnad - tänk vilken demokrati!

Strimmor av ljus betr integriteten.

Det finns trots allt lite ljus i tunnelns slut. Med det menar jag att trots FRA-lagen och Piratjägarlagen (som ännu inte tagits!) så finns det enstaka riksdagsledamöter som lagt motioner i sant liberal anda och inom viktiga områden med vidare giltighet.

Den viktigaste är nog folkpartisten Camilla Lindbergs motion 2008/09:K343 Införande av integritetsbalk. Det är en ambitiös genomgång av vårt behov av ett privatliv, skyddat mot oönskade intrång och statlig inblandning.
Hon påpekar att Sverige har en svag lagstiftningen till skydd för privatlivet. Hon visar också att skyddet för privatlivet kan hotas av flera var för sig oberoende och ganska harmlösa mass- övervakningssystem. Den tekniska utvecklingen möjliggör ett sammanställande och analys av information som tidigare var alltför splittrad och mångfacetterad för att kunna utgöra något hot mot individens integritet.

Motionen har fyra förslag till beslut:
1. Införande av en integritetsbalk. 2. Att införa integritetsrevisioner. 3. Att införa obligatoriska integritetskonsekvensanalyser, samt 4. att införa förbud mot massövervakningssystem.

Det sista motiverar hon bland annat med att risken finns ... att system som tekniskt medför risker för massövervakning införs utan en tillräcklig analys av integritetsperspektivet. Därför bör en kommande integritetsbalk innehålla ett klart förbud mot upprättande av massövervakningsystem och ett mycket hårt reglerat tillståndsförfarande som inte möjliggör en stegvis utbyggnad och ändamålsglidning utan förnyad prövning.

Självfallet ser jag här en syftning som också har bäring på diskussionerna kring FRA-lagen.

Även Birgitta Ohlsson (fp) har en motion som också berör integriteten. Motion 2008/09:K331 Integritetskonsekvensutredning. Hon menar, full riktigt, att när lagar föreslås skall det, före beslut, finnas en integritetskonsekvensutredning, som visar hur den kan påverka medborgarnas personliga integritet. Kan man här ana kritik mot hur FRA-lagen tillkommit?

M-ledamoten Karl Sigfrid har en motion 2008/09:N433 om ACTA-avtalet och friheten på internet. Han skriver att på initiativ av USAm fl länder och EU förhandlas det nu fram ett internationellt antipitratavtal, Anti-Counterfeiting Trade Agreement(ACTA). Istället för att gå via de vanliga organisationerna för handel och immaterialrätt väljer dessa aktörer att förhandla multilateralt för att i ett senare steg uppmana andra länder att ansluta sig till ett färdigskrivet avtal. Förhandlingarna hålls hemliga. Varken lagstiftare eller allmänhet har insyn.

Calgary Herald skriver att tullen ska bli mer involverad i antipirat-arbetet genom att resande med mp3-spelare och laptop-datorer kan få sin utrustning genomsökt i jakten på piratkopierad information. I Kanada kan gränsvakter redan i dag söka i resenärers datorer efter vissa typer av olagligt material. Denna modell skulle med ACTA kunna införas i stora delar av världen, och användas för att leta efter olovligt kopierad musik och film.

Mot den bakgrunden vill Sigfrid att Sverige bör verka för att ACTA-avtalet förhandlas fram i full öppenhet. Likaså vill han att Sverige bör säkerställa att det inte sluts ett ACTA-avtal som medför censur, avstängningar från Internet eller andra inskränkningar av yttrande- och informationsfriheten. Slutligen vill han att EU:s civilrättsliga sanktionsdirektiv ej bör införlivas i svensk lagstiftning på ett sätt som urholkar den enskildes integritetsskydd.

Detta ser jag som ett välkommet apropå till den Piratjägarlag som regeringen föreslagit.

Ska privatföretag få göra det inte polisen får göra? Avledningsmanöver eller ”bara” ideologisk blackout?

Om regeringens lagförslag beträffande "Civilrättsliga sanktioner på immaterialrättens område".

Jag är ingen fildelningsentusiastisk piratpartist. (Men i FRA-frågan har vi mycket likartade åsikter. Kanske även i några andra avseenden, men knappast i allt.) Möjligen är det därför som jag inte tyckt mig ha anledning att fördjupa mig i regeringens förslag om en lag som ska ge privata företag något som kan betecknas som polisiära uppgifter när det gäller fildelning.

Eller så värjer jag emot det som tar bort uppmärksamheten från den integritetskränkande FRA-lagstiftningen. Jag känner en djup upprördhet över att inte riksdagsledamöterna satt sig in i denna utan bara viftar bort frågor och fakta och lyder partipiskorna. Min upprördhet bottnar alltså i att jag ser hot mot demokratiska värden.

Nu ser jag att demokratiska värden hotas även av detta nya lagförslag, om hur privatföretag ska träda i polisens ställe. Det skadar rättssäkerheten och förtroendet för Sverige som en rättsstat. (I likhet med FRA-lagen.)

Regeringen försöker nu slå i oss att EU ålägger oss detta. Men EG-domstolen har beslutat att det är upp till varje medlemsland att besluta om detta direktiv skall bli lag eller inte. Sverige behöver alltså inte alls införa denna lag.

Varför då denna lag?
Jag menar att det är polis som ska utreda lagöverträdelser, inte privatföretag. Det är den viktiga principfrågan. Hur kan det komma sig att det läggs ett sådant förslag – på tvärs emot en så grundläggande rättsprincip?

Det är alltså dags att ställa frågor till de enskilda riksdagsledamöterna om detta ämne också – inte bara om FRA.

Risken är att detta förslag kan röstas igenom av en majoritet, som inte sätter sig in i frågan, och som pga blockpolitiken röstar i grupp. Precis som den inte satte sig in i FRA-frågan. En riksdag som i likhet med regeringen tappat den ideologiska kompassen, som inte ser när ett demokratiskt värde som rättssäkerhet är i fara!

Någon antydde att detta är en avledningsmanöver. Kanske - kanske inte.
Det är möjligt att det faktiskt är så att det kommit in fel personer i regeringen, som är lättpåverkade till förmån för mörkermän som bara vill ha lagar som gynnar dem själva.

Alltså, vi har en situation med en ideologiskt svag regering, som styrs av byråkrater och lobbyister, och en rädd eller okunnig riksdag!

Tänk om riksdagen kunde slå oss med häpnad och med kraft avslå detta. Det skulle inte få oss att förlåta dess missgrepp med FRA-lagen. Men ändå i någon mån ge oss ett hopp om att den inte somnat in helt.

Jakten efter skatten vid regnbågens slut - om Volvo, ekonomi, inflation, girighet och finanskrasch.(1.1)

I dessa dagar snurrar rent ofattbara belopp runt i nyheterna om finanskraschen, som nu tycks omfatta hela världen, efter viss eftersläpning i Latinamerika.

Hundratals miljarder dollar, hundratals miljarder kronor. Det är som helt bottenlösa hål som öppnar sig. Bottenlösa - ingen markkontakt. Det som började som en kris i fastighetsmarknaden i USA, plus en begynnande konjunkturavmattning, det blev en bankkris och en finanskrasch som hotar hela länder. Inte "bara" börsmarknaderna kraschar.
Det är ju så att till och med reella värden försvinner på grund av en psykologisk hysteri. Det är inte bara finansbubblorna som punkterats.

Under några dagar sa Sveriges finansminister och riksbankschef att svensk ekonomi och svenskt bankväsen var i grunden stabila. Men vad hjälper det när världsekonomin råkat i gungning?
Pengarna snurrar, sedelpressarna går för högvarv. Om än det mesta sker genom noteringar i datorer.

Ett besked om att tretusen Volvoarbetare ytterligare kommer att bli av med sina jobb, ger rysningar. Bilarna säljs inte. Då säger regeringen, efter en liten tvekan, vi plussar på med 1,5 miljard till AMS/AF. Det är en halv miljon per skalle.

OK, en del var varslande tidigare, och det är underentreprenörer som drabbas också. Men det är inte den exakta summan per individ som är det mest intressanta. Utan det är att det öses ut pengar utan att de sättas i någon relation till hur de kan ge effekt.
Ger de effekt genom att skjutsas in i AMS-byråkratin? Inte då! I vart fall inte i proportion till summan.

Säg att hälften av de som nu varslas kommer att ha nya jobb, som de fixat själva, ganska snart. Det verkar rätt rimligt. Och ytterligare kanske en fjärdedel inom ett år, i något fall genom lite extra "omskolning" annars genom eget initiativ.

Återstår kanske en fjärdedel. Personer som genom slumpen, att de av personliga skäl inte kan flytta och andra faktorer, inte kunnat få jobb. De skulle behöva en mera rejäl A-kassa än dagens. Plus andra stöd. Stöd, som erfarenheten visar att de inte kan få i denna papperstuggande byråkrati som kallas AMS/AF. Att utarma A-kasseersättningen gör att folk blir för koncentrerade på den dagliga överlevnaden i stället för att våga tänka och agera mera aktivt för nya jobb eller andra sätt för försörjning (som att starta eget efter att ha hittat en bärkraftig idé).

Känner någon till någon som fått ett jobb genom AF??? Inte jag i vart fall. Men en arbetslös är tvungen att springa där för "planeringssamtal" etc stup i kvarten. En deprimerande syssla som inte leder någonstans. Arbete får man bara genom egna aktiviteter.
Den "upplysningsverksamhet" som man med lite välvilja kan anse att AF bedriver borde kunna skötas både billigare och mera effektivt på annat sätt.

Inte heller skulle det leda någonstans att stoppa mera pengar i halsen på Volvo/Ford. Jag har svårt att se att statliga (skattebetalar-)pengar ska ge konstgjord andning till en branch som måste omstrukturera sig själv.

Knuten är ju att de bilar som ska användas i fortsättningen MÅSTE bli oerhört mycket mera bränslesnåla, drivas på annat sätt än med dyr bensin eller etanol, i sig bli MYCKET billigare.
Alltså högre krav och lägre kostnader.
Att stoppa in skattepengar ger bara en totalt höjd kostnadsnivå vilket gör att Sverige får sämre konkurrenskraft generellt.
Och flyttar all bilproduktion till Kina och Indien så kanske bilarna blir marginellt billigare, men med högre vinster till investerarna. Men troligen blir det inte lika angeläget att producera miljö- och energisnåla bilar där.

Vanliga inkomsttagare har ingen glädje av en hyperinflation, tvärtom.

Men inte bara s.k. ekonomer och politiker saknar markkontakten.
Även vanliga debattörer lever i någon slags bubbla där allt handlar om stora pengar. De finns de som säger att en halv mille är för lite att starta ett företag med.
Hoppsan. De flesta företag startar med mycket mindre. Startas av kvinnor med några tio tusen i insats.

Och varför skulle banker låna ut stora pengar i osäkra företag , det ger ju krascher. De flesta småföretag sysselsätter bara företagaren själv. Eller någon enda ytterligare. Det är inte den giriga drömmen om stora vinster och att ha ett storföretag som driver på. Det är bara så att man vill ha en rimlig försörjning. Och det är väl bra nog det.

Förutom girigheten, eller är det kanske en del av den, så är det storhetsvansinnet som driver fram finanskriser/krascher.
Utveckling och tillväxt är givetvis bra, om det sker utan att blåsa upp ekonomiska bubblor.

Framsynthet och vilja att expandera är bra, men det skadar inte att hålla kontakt med verkligheten också. Att inse att lån skall betalas. Att låga räntor inte är för all framtid givna. Att konjunkturer inte bara går upp utan även ner. Att bank- och finansanalytiker glömmer erfarenheterna efter redan ett par år är oförlåtligt.

Att inse att det ska finnas säkerhet för lån, och möjligheter för låntagaren att betala av både lånet och räntorna.
Inse att i ett normalläge så vinner ingen på en inflationsekonomi. Inte ens låntagaren. Eftersom det inte finns gratis pengar. På något sätt skall allt betalas i slutänden.

Dessutom är inflationen något som gröper ur köpkraften extra mycket för låg- och medelinkomsttagare eftersom de knappast kan överkompensera sig. Och korv och limpa kostar lika mycket för alla. Nominellt höga löner gör ”bara” att jobb prissätts bort från marknaden. Samtidigt som pengarna blir mindre värda.

Det är inget självändamål att reglera sönder den fria marknaden. Men det måste finnas spelregler, präglade av sunt förnuft och av lärdomar av tidigare kriser, så att inte den fria marknaden tar död på sig självt i en anarkistisk rusning efter skatten vid regnbågens slut.

Såväl politiker som de som på olika sätt sysslar med finansiella affärer måste faktiskt inse och ta ansvar för att erfarenheter tas tillvara.
Varför ska de annars sitta där de gör? Inte bara för sina fina löner (med mera) väl?

Bush är inte oskyldig. Men inte heller Anders Borg och Fredrik Reinfeldt. Inte heller Göran Persson. Och inte bankdirektörerna heller, de som vill behålla sina bonusar trots kraschen.

Behövs ett liberalt parti?

För den som är intresserad av den svenska demokratins framtid har jag skrivit ett inlägg på bloggen "Liberal 2010".
Det är en kommentar till en annan bloggares fundering, som startade i tanken "Fp+s=sant", vilket jag diskuterar vidare med en fundering kring dagens partisituation, om blockpolitik mm.

Se länken: http://liberal2010.blogspot.com/2008/10/finns-en-chans-fr-fp-att-samarbeta-med.html

Jag skriver där om det kanske till och med behövs ett nytt parti, för att åstadkomma den förnyelse av demokratin som verkar behövas.
Nu i spåren av FRA-affären.

Vad har Gutenberg med FRA och demokrati att göra? (1.1)

Vi vet att boktryckarkonsten hade både politisk och religiös sprängkraft. Den möjliggjorde att katolska kyrkans monopol över själarna bröts. Biblar trycktes på det språk människor kunde läsa och därmed uppstod olika protestantiska rörelser. Det blev också lättare att sprida och ta del av politiska idéer genom både böcker och små pamfletter som utvecklades till tidningar. Liberalismen fick spridning, och demokratin började sakta men säkert spridas över västeuropa och nordamerika.

Envåldshärskare och andra diktatorer lärde sig snabbt att hata journalister och författare, dvs människor som använde det nya mediet.

I slutet av 1900-talet kom datorer, mobiltelefoner, men framför allt internet, som gjorde kommunikationen mellan människor mycket snabbare och bredare. På internet finns inte det filter som tidningar, radio och teve har.

I arabvärlden hyser man nu stort hopp om att internet skall sprida demokratiska idéer på ett sätt som inte har fungerat genom traditionella media, vilka enklare har kunnat kontrolleras av makthavarna.
I Kina söker regeringen hindra att all information skall komma ut på internet, men frågan är hur länge det går? Kan kommunistregimen på sikt hindra att internet bidrar till en allt friare tillgång till information och debatt?

Det finns dock en vilja att stävja internet även på andra håll. En del på grund av att man tror att internet i sig är farligt, andra då man inser att det är farligt (för makten) med fri information och möjligheten till snabb debatt - till och med över gränserna. Denna skepsis finns också i västliga demokratier, inklusive Sverige. Jämför gärna med frågan om FRA-lagen och debatten kring den.

De etablerade partierna har emellertid inte insett att internet har en demokratisk sprängkraft, en kraft de själva inte längre har. Partierna kan inte hantera internet. De sätter upp hemsidor, och partifunktionärer får e-mailadresser. Men inte mycket mera. De ser internet som ett sätt att sprida propaganda, som envägskommunikation från partiet till väljarna. De ser inte att internet är till för diskutera med folket, för tvåvägskommunikation.

Det är intressant att i den mån som ”ledande” politiker har hemsidor eller bloggar, så finns där ofta ingen kommentarfunktion. Det finns däremot som regel på de bloggar som ”vanligt” folk har. En lärdom av FRA-debatten (också) är att många politiker inte svarar på mail ens. Det är som att de inte vill kommunicera med sina väljare. De ogillar att höra folkets röst, möjligen eftersom den inte säger det de vill höra.

Internet har den egenskapen att den sprider information till nya grupper (precis som boktryckarkonsten), inte bara till en mindre grupp politiker eller politiska kommentatorer i tidningar, och den gör det snabbt! Mycket snabbt!
Där på internet väcks frågor som folk anser intressanta, de stöts och blöts i ett gigantiskt grupparbete om de väcker ett bredare intresse. Folk vill vara med, söker varandra och hjälper generöst varandra med både fakta och synpunkter. Det är en öppen värld.
Så annorlunda än den värld där partierna finns. Internetfolket ser att politikerna lever i en värld för sig, en liten värld.
På internet finns alla slags människor, jurister, tekniker, dataexperter och alla andra slags experter. Här märker man att de demokratiska idealen lever kvar, även om många inte använder det fikonspråk som en del politiker älskar. Det talas klartext.

Sålunda, boktryckarkonsten öppnade för nya idéer. Ett folkligt engagemang uppstod bl a för demokratin. På samma sätt är det med internet. Den svenska demokratin har stelnat, men folk bryr sig.

De svenska partierna växte upp genom att dess idéer spreds genom skrifter och tidningar och människor med ideologiska övertygelser. Det fanns lokalavdelningar för de flesta partier i snart sagt varje liten by, i ett land med hälften så många invånare som idag.

Nu tvinar partierna. Medlemmarna flyr de partier som blivit en del av staten, med statliga och kommunala bidrag. Riksdagsledamöterna ser sig allt oftare som överhet, som statliga representanter som ska kontrollera folket (jfr igen med FRA-frågan).

Det nya mediet är internet, som snabbar upp och breddar kommunikationerna mellan människor. På internet godtar man inte att partierna inte lyssnar. Folket vill vara med, vill samtala med makten. Vill ställa politikerna till svars för vad de gör - och inte gör - i riksdagen. Genom medborgarjournalistik på internet har vi upptäckt (eller rättare sagt, fått bekräftat) att det tydligen är byråkraterna som styr över politikerna. Politiker som inte ”orkar” sätta sig in i alla frågor. På internet avslöjas att det finns politiker som är snorkiga, otrevliga och okunniga, sådana som argumenterar utan argument. Eller som inte alls deltar i debatt, som inte svarar på mail.
OK, det finns undantag, men de är då ofta nertryckta av att läsa in myriader av handlingar till mindre viktiga frågor och/eller av partipiska.

De som tillhör den stora skara medborgare, som använder internet, har också upptäckt att traditionella media (i USA kallade gammelmedia), som dagspress och faktiskt även radio/teve, de fungerar ofta som ett filter, som sorterar bort information och debatter, och de kan till och med tjänstgöra som partimegafoner i stället för kritiska granskare med olika ideologiska utgångspunkter.

FRA-frågan är ett belysande exempel. De makthavande ville ha tyst i leden och ett snabbt beslut. När det inte gick så togs partipiskan fram. Söndra-härska-taktiken användes för att låsa in interna kritiker i snabbt hopsnickrade (dåliga) s.k. kompromisser. FÖR självständig gentemot sitt parti är det inte hälsosamt att vara i Sverige. Det lyckades också i stort sett att skapa tystnad inom partierna (tillfälligt?) och man lät pressen ge sken av att debatten och frågan är död.
Gånge denna kalk ifrån oss, hoppades Allan Widman i fps partiorgan Nu.

Men, de har fel. Oron inom partierna finns kvar om än något dämpad, åtminstone i några partier. Oppositionen har väckt motioner om att riva upp lagen (lagpaketet). En oro finns också eftersom inget parti har begärt eller fått mandat av väljarna att stifta denna lag.
Det vet man på internet, bland de upplysta bloggarna. Den mängd jurister och tekniker där som skärskådat lagen har funnit den undermålig. Så lappad och lagad och full av ofullkomligheter och brister att den helt enkelt måste rivas upp, utredas och hela historien tas om från början med rätt infallsvinklar som inkluderar den personliga integriteten från början.

FRA-frågan har visat behovet av en författningsdomstol, som kollar om lagarna strider emot grundlagen, den har visat behovet av ett betydligt starkare inslag av personval så att politiker bättre kan ställas till ansvar, den har visat behovet av en pånyttfödelse av partisystemet och demokratin och av riksdagsledamöter med civilkurage som kan och vågar fungera som en gång i tiden Adolf Hedin och Waldemar Svensson i Ljungskile gjorde.

(Tillägg: Hedin verkade för runt 100 år sedan, Svensson för ca 50 år sedan. Är det inte dags för åtminstone en kraftfull politiker nu - med samma kraft och lidelse för en demokrati i den enskilda människans tjänst!? )

Och framför allt: vi måste få politiker som kan och vill kommunicera med folket. Att de inser att de själva måste delta i det medborgerliga samtal som förs i det nya, breda och kunniga mediet som heter internet. Samtala, diskutera, inte spela överlägsna och tillrättavisande.

Ett halvdussin personer som dricker kaffe ihop i en bidragsfinansierad partilokal, de är inte folket. Folket är större än så, och vill delta i politiken. Vi vill inte bara sitta som åskådare och se hur små grupper spelar om makten, och som inte verkar ha några speciellt synbara ideologiska förankringar.

Vad bör, ska och vad kan politiker göra?

Några bloggkommentarer föranleder dessa reflexioner.

FRA-lagen i sig självt, juridiskt-tekniskt, politiskt/ideologiskt, dess politiska handläggning (jfr Hans Lindblads artiklar på denna blogg), integritetsfrågan mm är ett tecken på att rättssäkerheten naggas i kanten alltmer.

Därför är det viktigt att lagen rivs upp, utreds i botten och görs om rätt. Detta för att få den uppmärksamhet som principen om rättssäkerhet och överensstämmelse med grundlagen innebär.
Därmed kan kanske på sikt en uppriven, utredd och ny FRA-lag stärka rättsäkerheten även på andra områden.
Som det är nu verkar medborgarnas vakenhet krävas på alltför många områden.

Det väcker frågan: VAD GÖR RIKSDAGENS LEDAMÖTER? Vad kan de göra, vad ska de göra?

Varför fungerar de inte som integritetsombudsmän - allihopa?

Är det så att de dränks i oväsentliga pappersmängder, så att de inte hinner med eller orkar upptäcka de viktiga principiella frågorna? '

Eller saknar de i alltför hög grad de egenskaper som Adolf Hedin och Svensson i Ljungskile hade?

Saker som framkommit under denna debatt väcker även frågan om hur lagar stiftas.
Så saknas t ex i vänsterns motion om att riva upp FRA-lagspaketet en väsentlig laghänvisning.
Och de 15 punkterna, liksom andra tillägg är så bemängda med oklarheter att man baxnar.
Då ropas på att experter ska kallas in för.

Men - lagar SKA stiftas av politiker. Dock - de ska ha experter inom olika områden till sin hjälp. Inte för att dessa experter, som lätt råkar bli byråkrater, ska bestämma.
Utan för att de ska formulera lagarna så att lagarna blir som politikerna VILL, men som de inte själva kan utforma dem.
De, politikerna, har ju diverse hjälpredor idag - både av administrativt och politrukliknande slag, och jurister och tekniker. Dock verkar det inte räcka. Varför inte?

En kul - och måhända tankvärd - innovation har väckts på internet i olika bloggar; att kanske skulle lagförslag först läggas ut på internet - för att kunna kollas på sina konsekvenser. Som ett slags informell remissrunda!

Bland internets bloggare finns ett oändligt antal experter, som kan nagelfara lagförslag. Dessutom helt ideellt!

Civilkurage, respekt och Hans Lindblad

I ett mail till mig utvecklar Hans Lindblad en aning resonemanget om civilkurage och när man kan ha respekt för andras åsikter.
Jag vet att Hans inte har något emot att jag sprider hans åsikter, så jag tillåter mig att citera ett stycke, där han själv kommenterar sin artikel nu senast.

"Jag relaterar (till) John Kennedys bok om politiskt kurage. Han tar upp ett antal politiker som stått fast vid sin uppfattning även när de mött mycket starkt motstånd. Ett av de exempel Kennedy för fram är senator Taft (som senare förlorade mot Eisenhower ifråga om att bli republikanernas presidentkandidat 1945). Det Kennedy tar upp är Tafts kritik mot Nürnbergprocessen mot naziledarna, där Taft menade att domstolen inte byggde på etablerade grunder. Kennedy delade absolut inte Tafts åsikt, men han fann att Taft hade kurage genom vidhålla sin uppfattning, alltså att han tog självständig ställning och inte vek ned sig bara för att han hade många emot sig."

Hans Lindblad skriver vidare att han kan respektera riksdagsledamöter avsett om de i sak är för eller emot att FRA får spana i kablar.
"Däremot har jag svårt för ledamöter som före valet varit negativa mot att ge FRA ökade befogenheter men sedan efter valet byter sida."
Alltså, att de som efter att ha hamnat i regeringssits plötsligt vill spana på folk, fastän de tidigare var emot det.

Vidare ställer sig Hans frågande till de ledamöter som fram till för någon vecka sedan menade att det för landets säkerhet var viktigt att FRA fick de befogenheter Odenberg och sedan Tolgfors begärde.
"Hur kan de nu, strax efter, godta att FRA får betydligt snävare ramar för sitt agerande? Antingen vilseledde de medborgarna och överdrev hoten, eller också bryr de sig nu mycket mindre om de hot de själva ansett vara allvarliga."

Jag vill gärna att debatt förs i hyfsade former, även om jag kan förstå att man i upprörda ögonblick tar till mindre rumsrena uttryck. Som regel kan och bör man skilja på sak och person, och kunna respektera varandra också när man har olika åsikter. Är de väl genomtänkta och/eller ideologiskt grundade så är det dessutom ganska lätt att känna respekt.

Det bör också respekteras att personer kan känna osäkerhet i frågor där de inte är informerade, eller känner att de inte övertygats av den information de fått. Eller om de utsatts för starka påtryckningar från på olika sätt "närstånde". Att det då kan ta tid att komma fram till ett eget ställningstagade, eller att man ändrar ett ställningstagande efter det man fått mera information och hunnit tänka igenom frågan vidare.

Däremot är det svårt att respektera åsikter som inte är förenade med insikter. Liksom att ställningstaganden ändras till exempel om man för tillfället är majoritetsställning i stället för i opposition.
Och det är svårt att förstå, som i FRA-frågan, att det som ena stunden är så väldigt viktigt, den andra stunden är så oviktigt att man utan vidare kompromissar bort det.

Veteranerna säger ifrån!

Bengt Westerberg sa nyligen ifrån i FRA-frågan, liksom han gjort i frågan om övergångsregler för den fria rörligheten i samband med EU-utvidgningen. Maria Leissner och Ola Ullsten sa också ifrån betr FRA-lagen. Hans Lindblad har tagit upp flera aspekter betr FRA-frågans hantering av dagens partiledning. Han har liksom Bengt Westerberg inte heller gillat fp´s vacklande betr övergångsreglerna.

Kritiska liberaler, som i det längsta är lojala men som till slut måste säga ifrån pga sina liberala samveten.

En som inte heller kan hålla tyst nu är fd statsministern Ingvar Carlsson (s). Det som fått honom att bli orolig är hur finanskrisen sköts. Han anser att det borde föras samtal över blockgränserna för att möta krisen och hur den kommer att slå mot Sverige. Där har han fått rätt också av Bengt Westerberg.
Men vare sig Carlsson eller Westerberg har märkt några tecken på samarbetsvilja hos dagens parter. Reinfeldt uttalade sig med uttalad kyla om tanken.

Att Tomas Östros då hakade på är kanske inte förvånande, även om måhända finansutskottet inte är bästa plats att föra dessa samtal. Däremot tror jag det är en god sak att ledande politiker håller dörrarna öppna för samtal så att överenskommelser kan nås i frågor som denna. Att minska finanskrisens och lågkonjunkturens skadeverkningar nere i Sverige kan inte vara något ideologiskt skiljande mellan partierna?

Det är synnerligen ovanligt att avgångna partiledare eller andra ledande politiker tar till orda i aktuella politiska frågor, speciellt då om de har annan uppfattning än dagens politiker.
Men det kanske skulle behövas att de gjorde det oftare.

Finanskrisen dämpar intresset för FRA-frågan

Vi måste inse det, den akuta finanskrisen, börs- och bankoron, det tar bort en stor del av intresset för FRA-frågan. Framförallt gäller det hos mera lindrigt intresserade och hos (gamla) massmedia. Men - även hos oss engagerade. Vi kan inte värja oss, finanskrisen oroar också oss.

Samtidigt är det så, att finanskrisen kan inte speciellt många göra något åt. Inte ens för de av oss som är ekonomer. Ansvar och beslut tas på annan nivå. Vi kan diskutera och möjligen skicka något mer eller mindre initierat varningsrop om sakernas tillstånd, men ...

När det gäller FRA-frågan har vi dock ändå en chans att påverka. Vi har redan gjort det, mer än någon kunde tro för ett halvår sedan, om än inte riktigt som vi hoppats. Genom internet kan vi hålla frågan levande, och bevaka vad som händer och inte händer.

Och så ska vi inte glömma de viktiga brister i demokratin som frågan blottat. Och som t ex Hans Lindblad diskuterat till vissa delar på denna blogg.

Hans Lindblad: Turerna i FRA-frågan är utan motstycke.

Här ännu en artikel jag fått av byråkratbekämparen, integritetsvärnaren och försvarsexperten Hans Lindblad (fp). F d riksdagsman. Rekommenderas till läsning!

"Turerna kring FRA-frågan innehåller moment som torde sakna motstycke i riksdagens historia. Konflikten mellan förment statsintresse och individens integritet är däremot inget nytt, den motsättningen fanns redan långt innan Sverige blev demokrati. Vi känner igen den från konventikelplakatet, lösdriverilagen, samelagstiftningen, tvångssteriliseringar, krigsårens arbetsläger, IB och mycket annat.

På den enskildes sida
Två svenska parlamentariker står i en klass för sig själva genom att ta enskildas parti mot överhet i form av koncentrerad makt och byråkratvälde, Adolf Hedin och Waldemar Svensson i Ljungskile, båda liberaler.

”Folktribunen” Hedin var riksdagsman i omgångar från 1870 till sin död 1905, och under hela denna tid hade han ständiga strider för enskilda mot övergrepp av olika slag. I samband med tvåkammarriksdagens tillkomst gav han 1867 i 15 anonyma brev, först i en tidning och sedan som broschyr, ett framsynt och märkligt täckande program för område efter område. Det första sakområdet beskrev han som ”Ämbetsmannaväldet i Sverige”.

Hedin var svår att ha att göra med tyckte många, han ruckade aldrig på sina ideal för att göra någon till lags. Jag noterade med visst vemod att när folkpartiet 2005 hedrade Hedin på hundraårsdagen av hans bortgång så betonade de närvarande aktiva politikerna starkt hans roll som de svenska socialförsäkringarnas store pionjär men betydligt mindre hans roll som byråkratins främste övervakare.

Svensson i Ljungskile myntade begreppet ”allmakt” om statligt förmynderi över medborgare. Ensam i riksdagen tog han upp raden av rättsskandaler i början av 50-talet, med rötter in i hovet, domstolar och polisledning. Man kan säga att han i riksdagen drev den granskning av maktövergrepp mot enskilda som Vilhelm Moberg samma tid gjorde i artiklar, en pjäs och boken ”Det gamla riket”. Båda märkligt lika till utseende, framtoning och attityd, totalt omutliga och lika tjurskalliga som Hedin kunde vara, men Moberg samtidigt förbålt rolig. Riksdagen kom omsider att göra en särskild lagändring ”Lex Ljungskile”, för att säkra parlamentarikers möjlighet som granskare!

Hedin som förebild
Under mina riksdagsår sökte jag efter fattig förmåga ha Hedin som ideal och förebild. Det gav en slags trygghet i rollen, inte minst under många års bataljer med generaler och deras eftersägare som ständigt sökte utmåla mig som okunnig och inkompetent i försvarsfrågor.

Bilden av den svenska riksdagens främsta värnare av den enskildes integritet och rättigheter är alltså två buttra, principfasta och totalt omutbara ledamöter med många år i riksdagen.

I FRA-frågan röstade en enda ledamot i allianspartierna emot en integritetskränkande lag, ironiskt nog med inskränkningar som nu tre månader senare ingen enda tycks vilja försvara i sak. Camilla Lindberg från Dalarna hade dock ingen starkt inarbetad ställning som Hedin och Ljungkile, tvärtom var hon nybörjare, invald i senaste valet, okänd för de allra flesta.

Färska kritiker
Nio ledamöter i regeringspartierna har uttalat starkt motstånd mot tanken på massavlyssning, sex folkpartister, två centerpartister och en moderat. Det historiskt nya ligger i den remarkabla sammansättningen.
Sju av nio är kvinnor.
Sex av nio är helt färska, invalda 2006.
De tre övriga invaldes 2002.
Det betyder att ingen av alliansens riksdagsledamöter invalda före 2006 haft några mer väsentliga invändningar mot FRA-lagen. Det är svårt att se det bara som en statistisk slump.. Kan historiker eller statsvetare ge något tidigare exempel i riksdagen att det enbart är nybörjare som hävdar egna uppfattningar?

Personlig integritet förklaringen
Kunde förklaringen möjligen vara att det här rör sig om internet och att unga begriper det mer än äldre? Så är det nog bland bloggare. Flera av de nio är verkligen unga men tre är födda åren 1949, 1956 och 1958. Det gemensamma för de nio är alltså inte åldern utan att de trädde in i riksdagen vid senaste eller näst senaste valet. Men framför allt, kablarna i sig är komplett ointressanta. Det är den personliga integriteten som är den centrala frågeställningen, och där borde ålder och antal år i riksdagen inte göra någon skillnad.

Är man optimist kan man se ett paradigmskifte och tro att från 2002 inleddes en ny trend av parlamentariskt kurage efter åratal av likriktning. Men tänk om det visar sig att konformismen fortsätter att öka med antal riksdagsår, då är det ingen bestående förbättring.

Svårt vara ny i riksdagen
Jag har väldigt svårt för att vara kritisk mot att bara Camilla stod på sig och röstade nej i omröstningen. Jag var yngst i första kammaren, under dess sista två år, och kan inte med säkerhet säga att jag skulle ha haft kraft att stå emot om jag utsatts för liknande bombardemang av vädjanden, hot och påtryckningar från parti- och gruppledningar.

De hårdaste påtryckningarna jag utsattes för kom långt senare, i januari 1991. Jag hade tidigare i FN:s generalförsamling hört Sveriges utrikesminister, som så ofta, hårt kritisera stora stater för att de inte tillät FN att ingripa i olika sammanhang, alltså att det kalla kriget blockerade FN.
När så Saddam Hussein invaderade Kuwait 1991 gjorde FN just det Sverige under lång tid så högljutt krävt, nämligen att gripa in och i det här fallet uppmana till stöd för den angripna staten. Jag fattade ingenting när det visade sig att Sverige då valde att stå utanför, medan bortåt 30 andra stater, som aldrig haft Sveriges höga svansföring i FN, följde säkerhetsrådets uppmaning att bistå Kuwait. Jag menade att det för skams skull måste finnas åtminstone en ledamot i riksdagen som stod upp för den tidigare svenska linjen att stötta FN.
Folkpartiets gruppledning blev närmast skräckslagen, förklarade att motionen var helt otänkbar och vädjade till mig att avstå, eftersom en sådan motion sades vara livsfarlig för partiet.

Men jag hade redan bestämt mig för att lämna riksdagen efter försvarsbeslutet året därpå, och gruppledningen insåg snart att jag – extra härdad genom kroniska konflikter med ÖB och arméchefer - inte längre var gripbar för någon form av påtryckningar. Dessutom gick ju kriget snart bra för FN-alliansen, och jag tror inte en enda väljare lät sig påverkas negativt av min motion.

Lättare för etablerade politiker att opponera, men det gjorde de inte
Min erfarenhet är därför entydigt att det är lättare att opponera för den som hunnit skaffa sig en plattform och allra lättast för den som ändå snart ska avgå.

Det konstiga med FRA-frågan är alltså att de som lättast kunde ha opponerat inte gjorde det, medan nybörjarna visade betydligt mer av integritetskänsla, civilkurage och samvete. Det fantastiska och kanske utan motstycke i modern tid var att nybörjarna, trots alla påtryckningar de utsatts för, ändå till slut fick regeringschefen och partiledarna att backa och tillgodose krav som de kritiska ledamöterna hade.

Tänk tanken att de nya haft stöd av någon eller ett par väletablerade veteraner som Göran Lennmarker(m), Alf Svensson(kd) eller Barbro Westerholm(fp). Tror någon att statsministern, partiledare och gruppledare då vågat eller kunnat gå så brutalt och omdömeslöst fram som nu tydligen skedde?

Diskutera gränserna för påttryckningar av enskilda ledamöter
Efter vad som hänt i år borde varje riksdagsgrupp avsätta tid för en diskussion om både integritetsfrågor generellt och frågan om vilka gränser som måste finnas för hur långt man kan pressa enskilda, särskilt nya och därmed extra sårbara, ledamöter för att hindra dem att följa egna ideal och övertygelser. Jag tror det vore viktigt, inte bara för partierna själva utan för riksdagen, vars anseende rimligen skadats, särskilt i ungdomskullarna. Åtminstone folkpartiet borde stärka ledamöterna genom att uppmana dem läsa Hedin, eller för den delen Karl Staaff om vad det innebär att ha mandat från väljarna. På lite sikt vore det bästa riksdagen kunde göra för att stärka ledamöternas ställning att öka vårt nu skäligen begränsade inslag av personval.

Hylla kritikerna
Allianspartierna borde egentligen hylla ”avvikarna”, eftersom det bara var tack vare dem som regeringen gjorde de reträtter, som de flesta nu erkänner var positiva i sak. Det var nödvändigt om inte alliansen skulle tappa all trovärdighet ifråga om att ha förståelse för personlig integritet, både medborgarnas och riksdagsledamöternas.

Alla socialdemokrater röstade emot lagen. Men det förslag regeringen Persson diskuterade var betydligt mer integritetskränkande. Man kan göra tankeexperimentet att den regeringen lagt fram ett förslag av samma innehåll som det som antogs i juni. Hur många av socialdemokraternas ledamöter skulle då ha röstat nej?

Vilket ansvar har den enskilde parlamentarikern? En lags integritetskränkningar beror naturligtvis på lagens innehåll, inte på vem som lägger fram den.

Camilla ej ännu deformerad
Camilla Lindberg ville ha kvar sin självkänsla, och därför kunde hon inte rösta på ett förslag som hennes förstånd och hjärta sade vara fel. Hon var tydligen tillräckligt ny i riksdagen för att inte ha hunnit deformeras genom att så ofta rösta som partiet att det blivit ren rutin.
De som nu säger att hon sviker genom att rösta för de förändringar hon varit med om att driva igenom, verkar inte acceptera att en ledamot bara själv kan ange vad hans eller hennes samvete kräver.

Få socialdemokrater har vågat protestera
Inom socialdemokratin finns en lång tradition av att gruppen alltid är viktigare än den enskilde ledamoten. Där har man gått så långt att enskilda ledamöter bara får väcka de motioner som ”godkänts” av riksdagsgruppens förtroenderåd. De två ur det partiet jag minns bäst att de kunde gå egna vägar var symptomatiskt nog två kvinnor, Elisabet Sjövall i Göteborg och Eva Åsbrink i Skara. Plus Bo Siegbahn, men han lämnade ju partiet. Längre tillbaka är naturligtvis Anders Örne och Ture Nerman, numera alltför glömda, stora socialdemokratiska förebilder ifråga om självständighet.

Civilkurage behövs
Möjligen kommer FRA-affären i sig att ha en positiv effekt. De nio var hunsade men har rimligen sedan fått ökat självförtroende, och andra kommer kanske genom det inträffade att morska upp sig och våga mer i framtiden, i helt andra frågor. Men naturligtvis menar jag inte att flertalet riksdagsledamöter saknar kurage. De som uppriktigt anser att det ”för sakens skull” (alltid dessa ogripbara motiv som sätts före enskilda människor!) var rätt att inkräkta på personlig integritet röstade uppenbart efter egen övertygelse. Problemet var bara att de flesta i allianspartierna inte ville att kritikerna skulle ha samma rätt.

Civilkurage har nog aldrig varit en överskottsvara i den svenska riksdagen. John F Kennedy skrev 1955 ”Studier i mod” (”Profiles in Courage”) om främst ett antal senatorer.
Ingen har veterligt kommit på idén att söka skriva en motsvarande bok om politiker i svenska Janteland.

Jag menar inte att riksdagsledamöter, särskilt inte i regeringspartier, ska kunna rösta hur som helst. Jag var irriterad när ledamöter i mitt eget parti röstade med den socialdemokratiska oppositionen för att ha kvar ett varv eller en skogsindustri i det egna länet. Det kostade hundratals miljoner och hade fler gjort på samma sätt skulle budgeten ha raserats. Budget är alltid en kompromiss, knappast en samvetsfråga. Lyckligtvis är problemet till stor del borta i och med budgettaket.

FRA-lagen fanns ej i alliansens valprogram
De fyra allianspartierna gick till val på ett gemensamt program. Väljarna skulle med fog känna sig lurade om någon viktig del i det programmet spolierades genom att ett antal av alliansens ledamöter i riksdagen röstade emot. Inför en sådan risk vore det rimligt att respektive partigrupp utövade hårt tryck mot ledamöter som hotade att ge hela alliansen en svekdebatt.
Men FRA-frågan har absolut inget av detta. Inget av de fyra partierna har enda rad i partiprogram eller stämmobeslut om att verka för statligt intrång i medborgarnas elektroniska post. De fyra partiledarna gjorde många framträdanden inför valet, men inget om detta. Tvärtom fick nog de flesta intrycket att de fyra partierna var negativa till det som kom fram under regeringen Perssons tid om tankar i regeringskansliet att ge FRA starkt ökade befogenheter.

Alliansen har helt enkelt inget väljarmandat för att införa FRA-lagen, eftersom man inte begärde något sådant mandat. Statsråd har sagt att lagen är viktig för landets säkerhet, men eftersom man inte sade detta före valet blir ju slutsatsen bara att alliansens partier i oppositionsställning var ointresserade av denna säkerhet.
Men ska inte ett parti driva samma politik oavsett om det sitter i regeringen eller inte?

FRA och ämbetsmannaväldet
En myndighet, FRA självt, drev på för att få spana mer, och försvarsdepartementet stöttade detta, det normala eftersom departement och myndigheter lever i symbios med varandra. Försvarsministern fick med sig statsministern och sedan hela regeringen, även om justitieministern i sak ogillade det hela. I nästa skede sökte partiledarna övertyga sina riksdagsgrupper, och de ledamöter som tvekade utsattes närmast för mobbning. Riksdagsgrupperna fick bara reda på delar av det reella innehållet. Tanken var kanske att i nästa led också söka övertyga väljarkåren, ett sannolikt helt utsiktslöst projekt.

Det är en värre tjänstemannamakt än i de flesta exempel jag hade i boken ”Ämbetsmannaväldet” för några år sedan.

Det hela är så långt man kan komma från grundlagens tanke att makten utgår från folket och att byråkratin ska verkställa politiska beslut, inte själva driva politik.
FRA är i högsta grad jävigt i sakfrågan och borde därför ha hållits utanför den politiska processen. I stället fann riksdagsledamöter och allmänhet att flertalet debattartiklar för ökad FRA-spaning tycktes komma från myndighetens generaldirektör och ett par tidigare anställda där.

Regler för att inte göra misstag
Efter valet 2002 bad en ny riksdagsledamot, sedermera befordrad, att jag skulle bli hennes mentor. Hon ville slippa göra alla misstag själv utan lära av mina. Jag gav henne fyra grundläggande regler.
En löd: Om gruppledningen, generaldirektörer på hearing i utskottet eller andra högt uppsatta vill söka få dig på deras sida men du inte blir övertygad av vad de säger ska du se upp. Kom ihåg att de sökt använda de bästa argument, sanna eller inte, de kan hitta på. Om du inte tycker argumenten räcker ska du instinktivt säga nej. Om du säger ja bara för att du litar på vederbörandes auktoritet är risken stor att du låter dig luras. Och du kommer att ångra dig djupt.

Hans Lindblad. "

Jag hoppas, att förutom att det ger alla en insyn i hur partierna arbetar och bör arbeta, också ger alla riksdagsledamöter kraft att stå för sina uppfattningar, även om de går på tvärs med partiledningen.

Hans Lindblad på gång igen! (2)

Gästbloggare?
Nja, inte precis, men fd riksdagsmannen och försvarsexperten och ämbetsmannakritikern Hans Lindblad har skrivit en artikel som går igenom FRA-frågan igen, med ytterligare aspekter!

Där kommenterar och diskuterar han t ex det faktum att de flesta av riksdagens FRA-kritiker var nya eller nästa nya i riksdagen. Vad kan det betyda?

Och hur sätta det i relation till varför äldre ledamöter följde partiledningarna?

Vad säger tidigare integritetsvärnare om rätten att följa sitt samvete - och medborgarna - före partiet?

Läs Lindblads text, den är spännande läsning.
Kommer idag på denna blogg!
Håll utkik!

Tills vidare: Den som vill kolla upp riksdagsledamöters rätt att "rota", leta fram Lex Ljungskile! Jag har inte tid, men den intresserade kan väl t ex kolla med någon jurist eller riksdagens förvaltningskontor!

Nu finns riv-upp motioner! (2)

Nu är det bekräftat, det har lagts motioner från oppositionen om att riva upp och utreda FRA-lagen (paketet). Såhär lyder den motion som s + mp lagt.

"Förslag till riksdagsbeslut
1.
Riksdagen beslutar upphäva lagen (2008:717) om signalspaning i försvars­underrättelseverksamhet.
2.
Riksdagen beslutar upphäva 6 kap. 19 a § samt 6 kap. 21 § tredje punkten i lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation.
3.
Riksdagen beslutar upphäva 2 § andra stycket, andra meningen i lagen (2000:130) om försvarsunderrättelseverksamhet.
4.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att omedelbart tillsätta en parlamentarisk utredning avseende utformningen av en ny lagstiftning rörande signalspaning.
Motivering
Den 18 juni 2008 röstade den borgerliga majoriteten i riksdagen igenom lagen (2008:717) om signalspaning i försvarsunderrättelsetjänst. Lagen ger Försvarets radioanstalt (FRA) mycket långtgående befogenheter vad gäller signalspaning i kabel.
En så komplex lagstiftning, med långtgående konsekvenser för både rättssäkerhet och integritet, som påverkar våra grundlagsskyddade fri- och rättigheter, borde självklart ha beretts genom en parlamentariskt sammansatt offentlig utredning. En utredning som skulle ha besvarat fundamentala frågor om behov, effektivitet, proportionalitet, rätts­säkerhet och integritetsskydd.
Regeringen valde istället att grunda lagen på en tjänstemannaskrivelse, framtagen för flera år sedan av några få tjänstemän i Regeringskansliet. En skrivelse som förkastats av den tidigare regeringen. Lagförslaget remissbehandlades rekordsnabbt under julhelgen 2006. Regeringens beslut togs bara tre dagar efter remisstidens utgång, d.v.s. utan någon reell möjlighet att ta hänsyn till den allvarliga kritik som flera tunga remissinstanser framförde.
Den skarpa kritiken från myndigheter, organisationer, allmänhet och företrädare för regeringspartierna samt det omedelbara hotet om att bli nedröstade har lett till att regeringen därefter gång på gång tvingats till reträtt och återkommit med tillägg till den lag som tidigare förklarats som fullkomlig.
Sedan den första kritiken julen 2006 har regeringen lyckats peta in nästan fyrtio förändringar runt signalspaningslagen. Detta utan att en enda utredning gjorts. Det torde vara rekord i den svenska lagstiftningens historia. Om lagstiftningen var komplex tidigare, så är den helt omöjlig att överblicka idag.
Tilläggsförslagen, både från återremitteringen den 18 juni 2008 och från de nya förslag som tillkommit den 25 september 2008, har dessutom tagits fram i stor hast och bakom lyckta dörrar. Ingen vet egentligen vad regeringens föreslagna tilläggspunkter står för. En del av dessa punkter kanske är bra, men de flesta är så allmänt hållna att det är svårt att se till vad och hur de skall konkretiseras eller om de ens är genomförbara. Vi kan bara konstatera att det är svårt att bedöma såväl helheten som funktion och konsekvens av tilläggen. Resultatet blir en lag präglad av otydlighet och osäkerhet, som blir svår att tolka för såväl medborgarna som de myndigheter som ska tillämpa den. Nu får försvarsdepartementet och en särskild utredning i uppdrag att lappa ihop alla partipolitiska blockeringar. Det är en beredningsprocess som går baklänges. Svaren är redan givna. Det går inte att lappa och laga i en så allvarlig och betydelsefull lagstiftning.

Det är vidare uppenbart att regeringen inte har tänkt över konsekvenserna av förhandlingarna med sina partikollegor om alla förslag om tillägg som att:
1.
FRA ska söka tillstånd för all signalspaning – inte regeringen, regeringskansliet eller försvarsmakten som är de enda som enligt förslaget skall få beställa signalspaning. Det vore naturligt att det är beställarna som söker tillstånd, inte utförarmyndigheten.
2.
Ingen trafikdata ska sparas i mer än ett år. Det är otydligt hur kontrollmyndigheten i efterhand ska kunna bevaka att allt gått rätt till. Det är vidare också otydligt om all trafikdata omfattas av denna reglering.
3.
Begreppet trafikstråk är otydligt och dess betydelse oklar. Samtidigt utgör det en av grundbultarna i regeringens förslag. Blir begreppet för vitt liksom de formuleringar som ska ange ändamålen är vi tillbaka till det ursprungliga lagförslaget.
4.
Underrättelseskyldighet till enskild reser också frågetecken. Det är oklart vem som skall informeras, hur de skall informeras och när.

Konsekvenserna är svåröverskådliga och allvarliga: SÄPO-chefen varnar för att viktiga delar av terroristbekämpningen riskeras och Journalistförbundets ordförande för att källskyddet och meddelarfriheten är fortsatt hotade.
Vidare är det oklart om lagen, med alla tillägg, kommer att uppfylla Europa­konventionen om mänskliga rättigheter.
Efter den fördjupade debatt som ägt rum under sommaren står det klart att FRA-lagen utgör ett avsteg utan historisk jämförelse från den grundlagsfästa principen om rätten till fri kommunikation utan statlig insyn. Trots tilläggen har lagen fortfarande allvarliga brister vad gäller proportionalitet, rättssäkerhet och integritetsskydd.
Ett fundamentalt krav för en seriös och långsiktig säkerhetspolitik är att man söker ett brett parlamentariskt samförstånd och även inhämtar oberoende juridisk och teknisk sakkunskap. Det enda acceptabla är därför att lagen nu rivs upp och att regeringen tillsätter en parlamentarisk utredning som utreder behovet och utformningen av signalspaning i kabel från grunden.
Vi socialdemokrater och miljöpartister menar att signalspaning behövs. Sverige behöver som ett militärt alliansfritt land en effektiv underrättelsetjänst. Nya hot som senare års terroristdåd, spridning av massförstörelsevapen och IT-utvecklingen har gjort samhället mer sårbart, och tidig information är viktig för att kunna förebygga och förhindra sådana hot mot vårt land. Den avgörande frågan är dock på vilket sätt och i vilken omfattning som signalspaning ska få bedrivas. Behovet av effektiv underrättelse­inhämtning kan inte rättfärdiga att man nonchalerar grundlagens principer om rätten till fri och skyddad kommunikation. Om underrättelsetjänsten ska kunna bibehålla folkets förtroende måste dessutom människors berättigade oro och obehag avseende intrång i deras privatsfär tas på allvar. Därför kräver vi att lagen rivs upp och att man tillsätter en parlamentarisk utredning.
Den parlamentariska utredningens uppgift bör vara att bedöma behovet av en lag utifrån hänsyn till integriteten, effektiviteten och proportionaliteten. Syftet måste vara att finna en teknisk-juridisk lösning som både tillgodoser behovet av underrättelsetjänst och medborgarnas rätt till integritet och rättssäkerhet.
Vi menar slutligen att en utredning måste arbeta öppet för att åstadkomma en lag som har medborgarnas förtroende. Detta innebär en bred och öppen process som ger så många som möjligt möjlighet till insyn, påverkan och debatt från olika samhällsaktörer, allt från enskilda bloggare till organisationer."

Det är nästan så bra som om jag skrivit det själv ;)
Det jag saknar är den logiska hänvisningen till regeringens eget förslag i budgetproppen om att utreda underrättelseverksamheten. Men man kan inte få allt. Där finns dock ett gott argument till den framtida riksdagsdebatten!
---
Här är så vänsterns motion:
"1. Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen beslutar att lagen om signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet upphävs.

Riksdagen beslutar att riva upp de ändringar i lagen om försvarsunderrättelseverksamhet som antogs i och med försvarsutskottets betänkande ”En anpassad försvarsunderrättelseverksamhet ” (bet. 2006/07:FöU10), samt att återgå till den lydelse av lagen som gällde innan beslutet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att en parlamentarisk utredning bör tillsättas med uppdrag att göra en översyn av behovet av förändringar i lagen om försvarsunderrättelseverksamhet samt behovet av en ny signalspaningslag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i
2 Inledning
I juni 2007 gjordes ändringar i lagen om försvarsunderrättelseverksamhet som innebar att mandatet för Försvarets radioanstalt (FRA) förändrades från att gälla enbart spaning efter militära hot, till att avse spaning efter hot i en betydligt vidare mening. Vänsterpartiet kritiserade detta, men lyckades varken stoppa eller skjuta på beslutet. Den gången blev den samhälleliga debatten för oss oväntat liten.
I juni i år röstade riksdagen igenom ett lagförslag om signalspaning i kabel, den s.k. FRA-lagen, denna gång under betydligt mer uppmärksamhet. Hittills har FRA bara kunnat spana på signaler som har skickats i etern. Det har i allmänhet också ansetts att detta inte har behövt regleras och att detta inte har berörts av vårt grundlagsskydd därför att etern är fri och har varit omöjlig att kontrollera. Detta har också varit internationellt vedertaget.
Efter en livlig debatt och mycket motstånd mot lagförslaget under våren, samt en splittring bland majoritetspartierna, har regeringen på olika sätt försökt att rädda sitt lagförslag genom att föreslå påbyggnad av olika kontrollfunktioner. Vid en presskonferens den 25 september pressenterades 15 förändringar som i praktiken innebär att lagen byggs om. Vänsterpartiet anser att det är fel väg att gå. Ytterligare kontrollfunktioner kompenserar inte de stora brister som lagförslaget innehåller.
3 Behov av ett nytt grepp om signalspaningsfrågan
Det svenska lagförslaget som röstades igenom i juni är ett av de mest långtgående förslagen i världen när det gäller möjlighet till signalspaning. Vänsterpartiet är mycket kritiskt till FRA-lagen. Rätten till respekt för privatlivet är en mänsklig rättighet och en förutsättning för demokrati. Lagförslaget har stora brister i analysen av vad förslagen innebär för den personliga integriteten och rättssäkerheten.
I skrivande stund finns det ingen ny proposition att ta ställning till, enbart uttalanden vid en presskonferens. Vänsterpartiet väljer därför att stå fast vid sin tidigare politik som vi redogör för i motionen ”En anpassad försvarsunderrättelseverksamhet” (mot. 2006/07:FÖ 2).
Att inte utreda frågorna ordentligt utan lösa dem vid förhandlingsbord är att ta anmärkningsvärt lätt på grundlags- och konventionsskyddade frågor. Det enda rimliga är nu att börja om från början. Vänsterpartiet anser därför att lagen om signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet bör rivas upp. Detta bör riksdagen besluta.

Riksdagen bör även riva upp de ändringar i lagen om försvarsunderrättelseverksamhet som fattades i och med försvarsutskottets betänkande ”En anpassad försvarsunderrättelseverksamhet ” (bet. 2006/07:FöU10), samt återgå till den lydelse av lagen som gällde innan beslutet. Detta bör riksdagen besluta.

Slutligen bör en parlamentarisk utredning tillsättas med uppdrag att göra en översyn av behovet av förändringar i lagen om försvarsunderrättelseverksamhet samt behovet av en ny signalspaningslag. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen tillkänna.

4 Tidigare misstag och felaktigheter av FRA
I debatten om FRA-lagen har det uppstått misstankar och påståenden om att FRA tidigare har brutit mot förbud mot bl.a. åsiktsregistrering och att man riktat bevakning mot enskilda personer. Det har hävdats att detta har man kunnat göra p.g.a. att signalspaning är oreglerad, men det är inte en rimlig ursäkt för brott mot bestämmelser som ändå finns i grundlagen och Europakonventionen.
Stor oklarhet råder även runt FRA:s samarbete och utbyte med andra stater. Vilken typ av information har förts vidare till andra staters underrättelsetjänster, i vilken grad har svenska medborgare drabbats och har utbytet även skett med icke-demokratiska stater? Genom dessa diskussioner har förtroendet för FRA självklart skadats. Detta är olyckligt, eftersom en myndighet som ska ha så stora övervakningsbefogenheter måste åtnjuta ett högt förtroende bland befolkningen. Något annat är demokratiskt oacceptabelt. För att återupprätta förtroendet för FRA krävs, förutom att myndigheten självklart framöver håller sig inom lagens och internationella konventioners råmärken, att man går till botten med vad som skett genom historien. Därför bör en sanningskommission kring FRA:s tidigare misstag och felaktigheter inledas. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna."
---
Således likartat tillägg.
Jag hoppas att oppositionen kan samverka så att motionerna inte slår ut varandra utan att i slutändan står en motion. Så de inte dribblas bort av formella skäl.

Nu får vi också så småningom se om de interna kritikerna inom alliansen förmår att ta detta till sig. För att se till att lagen blir som de faktiskt vill. Dvs uppriven och utredd.

Miljöpartisterna vill vara kvar i EU

En klar majoritet av miljöpartisterna vill att Sverige ska vara kvar i EU. Det visar på en tillnyktring utifrån det faktiska läget. Miljöpartiet närmar sig därmed Junilistan och även de andra riksdagspartierna, förutom vänsterpartiet.
Självfallet kommer vänstern att söka utnyttja att de nu blir ensamma i sitt onyanserade EU-motstånd.
Men att vara positiv till fortsatt medlemsskap innebär ju inte att man sväljer allt som EUs ledning kommer med utan att blinka. Tvärtom, precis som inom Sverige måste vi alltid vara kritiska och granska vad "överheten" har för sig.
Det får vi inte glömma betr EU.

Det får vi inte heller glömma när det gäller hur Sverige styrs!

Liberalismen är död - leve liberalismen!

Jag måste liksom så många andra tillstå att liberalismen sitter trångt idag i det svenska partiväsendet. Den avart av liberalism som kallas nyliberalism (dvs egentligen en uppfräschad gammelliberalism med betoning på ekonomi) som gav moderaterna en framåtkick med Gösta Bohman, den har nu mixats med (social-)konservatism och annat till en ogenomtränglig sörja hos "nya" moderaterna. Hos kd har den väl aldrig funnits, möjligen i någon mån i biståndspolitiken. Ett tag fanns strimmor av olika liberala varianter inom centern, nu försvunna.
Hos sossarna finns nog enstaka liberaler, men de har aldrig varit tongivande. Och vänstern, nej.
Vissa stråk kan då och då förnimmas hos miljöpartiet till något som skulle kunna utvecklas till socialliberalism, men de har svårt att utvecklas så länge de samarbetar med sossarna.

Men folkpartiet då, det parti som så stolt förfäktade den moderna socialliberalismen? Där har också nu tydligen det som förr var partiets ideologi förpassats till sophögen. Det har skett i olika steg där de mest uppmärksammade var schabblet med övergångsreglerna för den fria rörligheten vid EUs utvidgning. Och nu då FRA-lagen. Där de liberala kritikerna tystats genom olika åtgärder. OK, både enstaka socialliberaler (som ibland är ett slags gisslan), nyliberaler, betong- och batongliberaler finns där, och många andra, men mixade med det övergripande målet: MAKT, så har det blivit ett mycket opålitligt parti för den som hyllar liberalismen.

Som ett grundläggande fundament för ett parti så existerar inte liberalismen idag.
På det sättet är den död.

Men en glädjande bieffekt av den i andra avseenden tragiska behandlingen av problematiken kring FRA-lagen, den är att det visat sig att liberala tankar lever i högsta grad bland de medborgare som har ett samhällsengagemang. Det är mycket större och bredare än man kunnat tro - och det är inte alltid som alla är medvetna om att det är liberala idéer de förfäktar. De kan, före FRA-frågan, ha känts sig hemma i många olika partier, men känner sig idag ofta hemlösa. Icke desto mindre ger detta ett hopp om en pånyttfödelse av liberalismen i Sverige. Kanske det till och med kan leda till att något (nytt?) parti tar liberalismen till heders igen - inte bara i sitt program utan även i praktisk politik!

Vilken nystart för en levande demokrati det skulle kunna bli!

IO och andra tecken på bristande sjukdomsinsikt

Jan Björklund låtsas självrannsakande i FRA-frågan. Erkänner att han/fp inte skött den så bra. Det är sannerligen en underdrift. Den är katastrofalt illa skött, under all kritik. Att låta partirådet bekräfta 25 sept-uppgörelsen med en ynklig krusidull, det bara förstärker intrycket att Björklund & co inget förstår av frågans sprängkraft. En sprängkraft som kommer av dess ideologiska laddning. Förstärkt av att det är de egna sympatisörerna som känner sig mest svikna - de känner att fp och de andra allianspartierna sprungit ifrån sina grundprinciper.
Har partiledningarna inga hjälpredor som kan tala om för dem vad som händer bland det folk som tidigare röstat på dem? Hör och läser det inte alla som nu bittert deklarerar att de kan inte rösta på något alliansparti efter detta?
Tror de att allt är OK bara för att riksdagskritikerna snärjts in i en kompromiss?

Hade Björklund haft den minsta sjukdomsinsikt hade han självfallet sagt att nu kan vi inte hålla på och trassla till FRA-frågan mera. Nu river vi upp lagen, utreder ordentligt hela saken ur alla aspekter, sedan får vi se vad och hur vi skall göra åt hela detta komplex.
Men det sa han inte.

Och Mona då. Hon tycker att det borde inrättas en integritetsombudsman, en IO. Så typiskt. Låter så välment, menlöst och tandlöst. Men snälla nån, vi har ju en riksdag!
Det rimliga vore ju att varje riksdagsman är en integritetsombudsman - en folktribun! Har alla där i riksdagshuset glömt vad de representerar? Nej, de representerar inte sina partiledare, de ska representera folket, väljarna, medborgarna! De ska bevaka makten, inte låta makten bevaka medborgarna.

Och centern uppges vara inne på Monas linje, och Björklund säger inte nej, inte till en ny byråkrat.
Nya myndigheter, nya tandlösa ombudsmän, mera byråkrati (jfr plåstrandet på FRA-lagen) - det är vad "folkets representanter" kan komma med när de själva inte förmår fullgöra sitt uppdrag!

Nej, vad vi behöver, det är riksdagsledamöter som tar parti för medborgarna, en författningsdomstol med tänder som sätter stopp för lagar som går emot grundlagen, ett mera långtgående personval.

Men för det krävs en sjukdomsinsikt hos våra ledande politiker.
Förändringar kommer att ske, men inte på ett sätt som dagens partiledningar kommer att gilla.

Inte bara partiledare lever i en glasbubbla för sig själva

En av de bittra lärdomar vi fått av FRA-historien, det är hur partierna och speciellt då partiledningarna idag tycks leva i en skenvärld. De lever i en glasbubbla, där de inte märker mycket av den värld de lever i. De inser inte hur de agerar så att medborgarna tappar förtroendet. De tror att om de dompterar sina partigrupper så fungerar det demokratiska beslutsfattandet på ett klanderfritt sätt.

Allt medan folket står utanför glasbubblan och bankar på glaset, men det går inte hem hos politikerna, de ser på sin höjd lite ilska grimascher utifrån.

Världen lever nu i en finanskris, härstammande från USA där giriga bankdirektörer, triggade av jakten på bonusar, mer eller mindre tvingat fram ett ekonomiskt kaos. En situation som gjort att inte bara USAs regering och kongress sett sig tvungna att sätta igång sedelpressarna för att "rätta till" det direktörerna ställt till med. Notan kommer till skattebetalarna i form av höjda skatter och inflation.

Det rimliga vore nu givetvis att alla bonusprogram med minsta anknytning till bank- och finansväsen både i USA och Sverige genast slopades.
Men nej, läser nu att några sådana planer har man inte i de svenska bankerna.
Länk: http://di.se/Nyheter/?page=/Avdelningar/Artikel.aspx%3Fmenusection%3DDinapengar%3BDinapengarNyheter%26ArticleID%3D2007%255c01%255c04%255c5237

"Ledningspersoner i de svenska bankerna fortsätter att plocka ut bonusar trots en osäker finansmarknad. ”Det är regler som vi inte har ändrat på”, säger Anna Sundblad presschef på Swedbank. Bankaktiernas fall den senaste tiden visar att finanskrisen redan har nått Sverige mentalt. Och risken att krisen blir reell, likt i många andra länder, har ökat. Ändå finns inga planer på att ändra bonussystemen för personer med ledande befattning i svenska finansinstitut."

Det är sådant som brukar kallas bristande sjukdomsinsikt!
Måste statsmakterna gripa in?

Vill inte riksdagsledamöter kommunicera med folk utanför riksdagen?

Skrev för några dagar sedan till minst ett 60-70-tal riksdagsledamöter ett mail med några frågor till dem om FRA-frågan på temat "läxförhör". (Ja, ni bloggare vet var jag fick inspirationen.)
Jag har hittills fått 3-4 svar, dvs en svarsfrekvens på sådär 5%. Ett par var neutralt bleka i stil med att de bevakar frågan. Ett var korrekt och seriöst besvarat, av en Nej-sägare till lagen. Ett var mycket aggressivt och denne ledamot (som röstat ja till lagen) förstod inte de enkla frågorna, sa han.

Resten har inte svarat alls, och jag tror inte de kommer att göra det. Svarar man gör man det som regel tämligen omgående. Om man inte är en myndighet som först ska registrera och diarieföra mailet och skicka det till någon handläggare som lägger det underst i högen av obehandlat.

Det här gör att jag funderar om det är så att dagens riksdagsledamöter inte vill hålla kontakt med allmänheten? I vart fall inte i svåra och kontroversiella frågor.
Men det är väl de som vore mest intressanta att diskutera, för att fördjupa kunskaper och kanske skärpa argument.

Tyvärr är detta inte en enstaka erfarenhet. Det har inträffat flera gånger den senaste tiden. Ytterst få svarar och än färre ger sig in i en meningsfull och ärlig diskussion.

De få som förmår att diskutera med väljarna, de kan ha en framtid i riksdagen även med ett (bättre) personvalssystem.

De andra, de aggressiva eller de helt tysta, de lär nog inte bli långlivade som "folkets representanter". Är det därför som det är så trögt med att få fram ett mera konsekvent personvalssystem i Sverige?

Nog kan man känna sig bekymrad över demokratins framtid i Sverige.

Sista chansen att riva upp FRA-lagen, försvann den nu?

Folkpartiets partiråds ställningstagande i FRA-frågan var ett viktigt beslut. Tyvärr i fel riktning.
Jag tror, nej vet, att många med mig såg det som ett tecken på om partierna insett hur illa ute demokratin är i Sverige.

Fp skall stå för demokratiska fri- och rättighetsvärden, för personlig integritet, för yttrandefrihet. Då kan man inte vara med och stifta en lag med det innehåll som FRA-lagen har. Som den fortfarande har, eftersom den bygger på felaktiga förutsättningar, och sedan lappats på för att skyla de brister den har alltfort betr integritetsskydd.

Förväntningarna på folkpartiet att hålla den liberala fanan högt är större än de är på andra partier.

Folkpartiet höll inte för det testet.

DN har ett kort referat av Jan Björklunds tal. Det var snudd på komiskt. Men det belyser ändå Björklunds motsägelser, när han ena stunden talar om behovet av en FRA-lag och hänvisar till underrättelseverksamhet och kommunism och andra stunden talar om sitt motstånd emot kameraövervakning i trafiken.

Så trafikstråk som möjliggör integritetskränkningar av vår privata sfär i kabelkommunikation, de är OK. Men att kolla om folk kör för fort genom omfattande kameraövervakning, det går inte för sig!
I första fallet ska folk kränkas. I andra fallet ska de få köra ihjäl sig som de vill. Är det dagens tolkning av liberalismen?

Det talet har Mathias Sundin (fp) i Norrköping kallat för ett bra tal. Mathias är en av personerna bakom Borgerligt Nej till FRA!
Vad jag blir trött på detta fjäskande för partiledarna inom politiken.

Så sent som igår skrev han till mig att han inte var för FRA-lagen, inte än. Han ville ha klarlägganden om det blir massavlyssning eller inte. Har han fått det? Genom Jan Björklunds tal? Mathias kunde ju inte vara på partirådet idag.

Mathias, är du nöjd med att FRA-kompromissen togs utan egentlig debatt också? Det har jag fått veta av en av deltagarna. Med en utskottsskrivning så dödade man den offentliga debatten.

Dagens politik är ett spel för gallerierna. Där man kompromissar om de viktigaste demokratiska principer - och syr in eventuella kritiker i dåliga kompromisser med glättat papper. Papper av dålig kvalitet dessutom.

Det lilla tillägg som las till bakom kulisserna - för att slippa öppen debatt - det har ju inget reellt värde. Ord, bara ord. Eftersom riksdagsledamöter och partirådsombud uppenbarligen inte kan hantera dessa viktiga frågor.

Nu återstår inte så mycket annat för de som är intresserade av en demokratisk restaurering av Sverige än att väcka en ännu bredare opinion.

Att sätta sig in en viktig fråga, som FRA-frågan, det räckte inte. De som valts att fatta besluten, de orkade inte göra samma sak. De tog byråkraternas argument, och nonchalerade sakskälen.
Så offrades integriteten, och så offras det politiska engagemang som folket har.
"Svensson" göre sig icke besvär. Det är partipolitikernas budskap.

Att påverka och upplysa politikerna gick inte, de var mera måna om sin prestige än av att fatta rätt beslut.
Vad kan få dem att ändra sig? Inte sakskäl, men möjligen en opinionsstorm som gör att de fruktar för sina omval.

Krisfaktorer, lite funderingar

Vill för mig själv snabbt söka bena ut lite om vad som kan vara olika faktorer till den rådande finanskrisen i USA, Sverige och världen. Utan inbördes ordning.

1. Girighet. Lönsamhet och vinst är ju goda, välståndsskapande begrepp. Men när det slår över i girighet har det alltid visat sig farligt. Denna kris är inte den första som bottnar i att en bubbla pga girighet plötsligt spricker.

2. Blankning. Det märkliga instrument som används på aktiebörsen. Jag har inte djupdykt i detta, och aldrig använt. Men spontant så undrar jag varför blankning inte förbjudits i Sverige, som skett i en del andra länder. Det förefaller ju som att det är ett instrument som inbjuder till osund spekulation i vinster pga förluster. Även det ett slags girighet.

3. För generösa banker. Då tänker jag i första hand på hur det varit möjligt att låna för mycket vid husköp. I Sverige var det länge först ett bottenlån och sedan ett topplån man tog, plus att man gjorde en egen insats. Eftersom har lånen krupit upp allt högre till taket och insatsen minskat. Försvunnit. Och nu annonseras det om att det behövs inget topplån, bottenlånet täcker ALLT. Insats pratas det inte om, möjligen med mycket små bokstäver.
Detta är givetvis att lura folk, speciellt i en tid med låga räntor (som nu raskt stiger).
I USA har man dessutom kunnat låna till låga räntor och till mera än köpeskillingen!

(Vill man ha en sund ekonomi kanske man skulle kräva en kontantinsats på sådär 50% vid husköp. Tufft? Ja, men onekligen skulle det bli färre som fick lämna hus och hem pga av att de inte kan betala lånen då. Det skulle hålla tillbaka kostnaderna för nyproduktion och dämpa prisutvecklingen kraftigt. Ge lägre inflation, vilket är bra för alla med normala inkomster.)

Så uppmuntrar man till överkonsumtion, till högre fastighetspriser, till exploderande produktionskostnader (med skenande vinster), och till inflation. Klart att det spricker då. Trollen spricker i solen.

Men bankerna ville ha höga utlåningsvolymer, gav bonusar till cheferna, många höga lån var tecken på en framgångsrik bank. "Kreativa chefer" ...

4. Så detta med ologiska valutakurser. När ett lands ekonomi spricker pga en fastighets/lånebubbla som i USA, då bör dess valuta anses som osäker. Speciellt när staten dessutom pumpar ut hundratals miljarder dollar, för att '"rädda systemet". Dvs sätter igång sedelpressarna. Det ger inflation, men borde även indikera en lägre valutakurs i förhållande till länder med bättre ekonomi, som Sverige.
Det vore logiskt.
Men så fungerar inte marknaden (folket som sysslar med börs- o valutaaffärer). De reagerar inte rationellt. Dvs det anser de att de gör, men deras rationalitet heter psykologi.
De anser att en liten valuta, som SEK, är osäker att köpa (trots god svensk samhällsekonomi!) och köper i stället den stora US-dollarn (trots att USA-ekonomin nu hålls uppe av inflationsdrivande sedelpressar, inte av reella tillgångar).
På så sätt "räddas" dollarn - men dras SEK ner i träsket, trots att det inte borde vara nödvändigt.

Inte vet jag om jag har rätt i alla detaljer i detta resonemang, men så går mina tankar just nu.

Berätta från partirådet! (nytt andra tillägg)

Som jag sagt i en kommentar så har jag av geografiska och ekonomiska skäl ingen möjlighet att närvara, ens som lyssnare, vid fp´s partiråds sammanträde idag fredag (riksdagshuset).

Däremot vore det högst välkommet med rapporter från detta. Så är det någon/några som kan berätta, så gör det!
Jag har inga större förhoppningar om att resultatet i sig blir annat än att 25 septemberuppgörelsen godtas. Det intressanta är hur debatten gått, om det förekom någon analys eller om det bara var svepande pseudotekniska motiveringar, om det förekom någon självrannsakan, vilka argument som ja-sägarna förde fram, hur man motiverar att ta en lag som man inte ens viskade om i valrörelsen etc. Om det förekom någon stark kritik emot uppgörelsen/lapptäcket.

Och om det i debatten fanns antydningar om någon förståelse för att demokratin måste förnyas p g a de brister som FRA-debatten avslöjat. Eller om man klubbar lagen och går vidare, och glömmer i tron att allt är frid och fröjd.

Så snälla, berätta ni som har chansen!

(Tillägg)
Finns något ombud som läser detta (om ni t ex har en laptop med trådlös uppkoppling) så vill jag säga detta:
Jag var med i aktiv politik i fler decennier än de flesta av er levat. Jag inser att kompromisser kan vara nödvändiga ibland. MEN, jag kan för mitt liv inte acceptera kompromisser i livsviktiga demokratiska principer som integritet, yttrandefrihet etc.
Jag mycket rädd för att det skamfilade rykte, som dagens politiker har, blir än sämre om fp idag sväljer en FRA-lag som inte rivits upp och grundligt utretts!
FP har som sk liberalt parti ett större ansvar än andra partier för en levande demokrati.

Att ta FRA-görelsen kanske en del ser som en "seger", jag ser det som en Phyrrusseger.
En sådan seger till, och vi är förlorade. Folkpartiet, liberalismen och demokratin blir förlorare.

Tillägg 2.
Enighet om FRA inom fp, säger ett minimalt pressmeddelande. De som läst mina kommentarer ser att det dessutom gjordes ett tillägg (fr LUF) om att hålla koll på att skyddet mot integritetskränkningar verkligen går igenom när de 15 pkterna ska manglas till lagtext.
Alltid något, men ändå så fel. Det är som att de som är inne i politikens korridorer numera inte ser skogen för bara träd. De fattar inte att vissa saker kompromissar man inte om. I vart fall inte i ett parti som skall vara liberalt.
Beklämmande, men väntat.
Fick precis nu veta att tydligen var ytterst få vältaliga kritiker närvarande. Debatten i plenum var närmast obefintlig. Allt var uppgjort i utskottet strax innan.

Får jag veta något mera av intresse lägger jag ut det senare.

Shoppa på FRA genom entrén eller bakdörren?

TV-Aktuellts inslag igår om FRA-oro var nästan komiskt.
Vi vet ju att förre SÄPO-chefen välkomnade senaste FRA-lagvarianten - om än ej riktigt utformad!
Men den nuvarande SÄPO-chefen klagade i inslaget över att han inte kan gå genom entrén till FRA för att köpa FRA-spaning på terrorister (om de måste vara misstänkta, det sas inget om vad jag hörde).
Enl bloggaren Farmorgun kan han i st nog gå via bakdörren och göra samma sak.

Nå, det verkade dock vara en av FRA-kramarna planterad nyhet, som Aktuellt inte riktigt hunnit behandla.

Dock hade de en intervju med W Agrell. Till synes saknade han liksom SÄPO-chefen möjligheten att använda FRA för att kabelspana på utrikes terrorister. Har SÄPO fått i uppdrag att spana utom riket? Jag trodde att det var en organisation för att hålla koll på säkerheten inom Sverige...

Vidare fick jag intrycket att FRA tidigare i sin shop haft denna vara i sitt lager. Tänkte, oj då, redan före FRA-lagen? Hur har det gått till? Var det ett lagligt sortiment?

Men nu ska vi inte vara kitsliga. Låt oss i stället grunna över vad det egentliga budskapet i inslaget med Agrell var. Jo, det var: FRA-lagen är så överlappad med olika saker att den nu är helt oöverskådlig, den saknar analys och helhetssyn! (Inte ordagrant, men så fattade jag det.)

Där satt det! FRA-lagen är ett hoprafsat hopkok som måste utredas. Och göras ordentligt denna gång. Först bör man nog se över om FRA öht behövs, sedan om signalspaning är det mest effektiva. Sedan kan man se vem som ska göra vad av det som eventuellt behövs.
Och därefter ta itu med att försöka formulera en (eller flera) lag(ar) som är grundad på en helhetssyn av såväl underrättelsebehov som integritetsskydd.

Integritetsskyddet får inte slängas in i efterskott som jäst i den degen.

Och jag menar, i likhet med Hans Lindblad, att innan man stiftar en sådan lag ska man tala om för väljarna vad man vill göra och begära mandat för det. Inte springa bakom ryggen på oss igen.

Folkpartiets partiråd behandlar FRA! (uppdatering)

Här för kännedom programmet till fps partirådsmöte som äger rum fredag och lördag i riksdagshuset.

Som synes kommer FRA-lagen att diskuteras!

Partirådets förhandlingar är offentliga men endast ombud och adjungerade funktionärer har yttrande- och förslagsrätt.

Förhandsanmälan för åhörare är på grund av riksdagens säkerhetsbestämmelser obligatorisk.

Program
fredag 3 okt
10.00 Tal av Jan Björklund
10.40 Val av presidium, utskott, förhandlingsordning m.m.
11.00 Utskottsförhandlingar
12.00 Lunch
12 45 Integritetsprogrammet (inkl FRA)
16.30 Integrationsprogrammet
18.30 Förhandlingarna avslutas för dagen
19.30 Middag på Piperska muren

Lördag 4 oktober
09.00 Klimatprogrammet
11.30 Lunch
12.30 Eventuellt bordlagda ärenden
15.00 Partirådet avslutas

Partirådet består av ombud valda från de olika partidistrikten.
Plus partistyrelsen.

Tillägg:
Läser i precis ankomna numret av NU, det liberala nyhetsmagasinet (utgiven av fp), att det förväntas bli en sansad diskussion om FRA. Partistyrelsen föreslår, inte oväntat, att partirådet tillstyrker överenskommelsen inom Alliansen. Och partisekr Erik Ullenhag är övertygad att det blir så. Mathias Sundin, från Borgerligt Nej, menar att det är mycket som är osäkert, och att det kommer att ställas frågor. Svaren blir avgörande för om frågan i och med detta är avgjord inom fp. NU menar att Klimatfrågan blir det stora ärendet på partirådet och rent allmänt andas texterna en visserligen aningen sval men ändå positiv attityd till 25 sept-överenskommelsen om FRA-lagen.

Finanskris med dyrare dollar

Jag har inte hunnit tänka till hur det kan komma sig, men kanske någon har kläm på detta.

Sverige har en mycket god ordning på samhällsekonomin och statens finanser, säger Anders Borg. OK, lågkonjunktur på g, men ingen riktig kris.

I USA däremot så har staten enorma underskott, skulder. Plus en fastighetskris som utvecklats sig till en bankkris som blivit en stor finanskris. De är riktigt risigt till.

Ändå sjunker kronan i förhållande till US-dollarn. Och i förhållande till euron.
Har alltså Sverige sämre ekonomi än inte bara euroländerna utan också än kris-USA.

Ja, jag vet att USAs kris når Sverige också, men än har den inte nått oss fullt ut. Och vi ska ju inte oroa oss enl Borg och Riksbanken.

Så ???

Direktdemokrati a la FRA....

Såg en kommentar om direktdemokrati som blir rätt kul, om man drar ut konsekvenserna.
Direktdemokrati genom datorer och internet!
Bestickande tanke. Om nu alla hade datorer...

Men, hur kan någon komma med denna tanke i dessa dagar med FRA-debatt???

"Trafikstråk" direkt från vår valurna i burken till FRA, så vet de direkt vad de "behöver" veta.

Nej tack, valhemligheten vill vi inte offra på ..... "signalspaningens altare". Nu när vi inte ens kan kontakta en tidningsredaktion eller en advokat och vara säker.
Möjligen en präst.

...
För övrigt rekommenderar jag er att läsa denna länk, om trafikstråk mm.
http://motbilder.se/2008/09/30/trafikstrak-forklarat/#comment-2956

Vågar folkpartiet diskutera FRA-lagen? Eller - vågar det att låta bli?

Noterar att folkpartiets partiråd ska sammanträda på fredag. Bland annat för att diskutera ett internt partisamråd om integritetsfrågor.
Partirådet är det organ inom fp som sammanträder de år som det inte är landsmöten (= fp´s kongresser) för att diskutera politik och ge partistyrelsen en hint om vad som partifolket tycker.

Det märkliga är att FRA-frågan inte var berörd i samrådet om integritet! Jag kan (vill) tro att från något håll så skickade man med synpunkter på den också. Skräp vore det ju annars - även om partiledningen uppenbarligen inte ville ha den diskuterad.

Jag förutsätter att FRA-frågan blir diskuterad på partirådet, och det med besked. Mot bakgrund av den intensiva offentliga debatt den fått, borde den bli en huvudfråga.

Eftersom enligt uppgift fp fortfarande anser sig vara ett liberalt parti, så förutsätter jag även att partiledningen inte försöker lägga locket på genom styrande inledande inlägg.

Partiets behandling av FRA-frågan vid partirådet blir ett viktigt tecken på om folkpartiet vill leva upp till de viktiga grundläggande principer som bör vägleda ett liberalt parti som värnar om en levande demokrati.

Och kan ge indikationer på om folkpartiet inser att svensk demokrati är i kris.

Ekonomikris, vinst och girighet.

I dessa finanskrisens dagar påminns jag om en värdfull visdom som jag fick av min sedan länge avlidne far. Bakgrunden kan vi hoppa över, men slutsatsen var denna:
"Köp aldrig något om du inte har pengar att betala med!"
Med andra ord, låna inte. Pengar är kontanter.

Hade alla följt detta råd, skulle vi nog inte haft någon finanskris. Och kanske inte heller några banker. Möjligen banker som endast lånat ut till företag, men inte till privatpersoner. De skulle bara ha sparat där för att kunna köpa kontant.

Jag har i möjligaste mån sökt följa det rådet. Tyvärr drabbas jag ju av finanskrisen ändå, eftersom jag inte ensam kan styra världens ekonomi (tyvärr)! Dock måste jag erkänna att även jag var tvungen att låna för vårt boende. Men det får väl anses som godkänt. Dvs om man inte lånar mer än vad kåken kan vara värd, helst lite mindre.
En sak vi ska komma ihåg är ju att vi inte äger "våra" hus, det gör banken.

När bankerna inleder oss i frestelse på ett eller annat sätt, då går det åt skogen.
---
För övrigt noterar jag att Anders Widén, författare tagit in min text igår som "gästblogg", vilket ju är OK. (Länk: http://djingis.blogspot.com/2008/10/gstbloggen-av-lars-erick.html )
Han gillade min text, men har en lite avvikande kommentar till stycket där jag beskriver vinsten som en drivkraft till utveckling och välfärd. Denna hans kommentar vill jag i min tur kommentera enligt följande.

"OK, Anders, alla drivs inte av vinstbegär. "Profit" är ju det ord som rödingar ofta använder. Och det är fult ju.
Men, alla måste vi ha så att vi överlever. Det måste jag, det måste du. Jag kan säga att mitt politiska engagemang under flera decennier förhindrat goda inkomster för mig. Som aktiv liberal (det gick länge att vara det inom fp) var det omöjligt att få rätt jobb (i förhållande till min kompetens) i de röda kommuner som jag levt och verkat i. Jag offrade alltså möjligheterna till bättre inkomst (och en hyfsad pension) för att kunna arbeta ideellt som fritidspolitiker för den ideologi som jag anser skulle göra världen bättre.
Nej, jag vet, ingen tackade mig för det Och det är inte det normala idag. De flesta prioriterar pengar högre.

Hur som helst så vill man ha så att man överlever. Dvs driva ett litet företag som går med en liten vinst, dvs ger levebröd. Eller ta ett jobb, vilket förutsätter att det sker i ett företag som går runt, helst med en viss marginal. Eller i offentlig verksamhet, som tar sina medel från att beskatta alla. Man kan säga att offentliganställdas löner är ianspråktagande av "vinsten" från de som beskattas!

Jag vill alltså mena att i din tankevärld Anders så leds du fel av att du ser ordet vinst som ett fult ord. Men alla måste vi leva av "vinst".
Måttlig vinst, som ger oss ett hyfsat liv, det är inte fult. Tvärtom tror jag, liksom vissa teoretiker, att det är en viktig drivkraft till mänsklighetens utveckling.
Däremot vänder jag mig mot den girighet som blivit alltför förhärskande idag i stora kretsar. Den finns i stora kretsar. Påhejad av vulgärmedia som kvällspress och i mängder av de teveprogram vi ser. Sprids som ett gift, från de som lyckats sno åt sig enorma inkomster, till oss vanliga inkomsttagare. Det finns sannerligen inte bara hos direktörer och finansförvaltare av våra pensionspengar.

Indirekt är vi alla delaktiga i detta snuskiga race genom att vi har pengar i pensionsfonder, vars enda syfte är att maximera avkastningen.
Vilket leder till kriser som denna. Jag hör t ex idag i radion att min pension kommer nu att reduceras betydligt. Från en redan mycket låg nivå. Det är ju så att nedgångar tenderar drabba de sämst ställda mera än de drabbar de som har mycket. Det är samma sak med inflationen.

Som Bertil Ohlin sa, hata inflationen!