Staten, Volvo, Tata och ... FRA

Till viss förvåning så märker jag att jag har oväntade reaktioner betr ett par av mina mera ”röda” bloggarkollegors senaste inlägg.

Den ene, Johan Westerholm, brukar jag för det mesta hålla med. Inte bara betr FRA och IPRED.
Den andre, Jinge, har visserligen ungefär samma uppfattning som jag i dessa frågor, men annars är skillnaderna ofta stora i våra resp uppfattningar.

Men nu gäller det Volvo och statens eventuella ansvar.

Johans välskrivna inlägg
http://mitt-i-steget.blogspot.com/2008/12/samhllet-som-den-yttersta-garanten.html
landar i att staten har ansvar för att rädda Volvo personvagnar. Liksom det förväntas ske betr Ford i USA. Han hänvisar till skrämmande alternativkostnader om så inte sker, och nämner att Carnegie räddats.
Jag tror dock att det vore ett farligt prejudikat. Att staten går in och räddar banker känns också fel. Men det är ju för kundernas skull och för att finanssystemet ska fungera. Inte för bankernas egen skull.

Att ge storföretag rätten att riskfritt få göra fel produkter, att ge en livboj om de inte klarar konkurrensen, det är helt galet. Ingen menar att alla företag ska räddas från konkurs av staten. Att rädda stora företag ger fel signaler. Även till dessas högavlönade direktörer.

Däremot har staten ett ansvar för de drabbade anställda som råkar i arbetslöshet. Men det är en helt annan sak. Och där verkar inte regeringen inse vad det innebär, jfr t ex A-kassereglerna.

Den vanligen så röde Jinge hamnar dock på min linje.
http://jinge.se/natur/vanstersympatisorer-maste-anvanda-huvudet.htm
Han framhåller att vänstersympatisörer måste använda huvudet. Vi lever i en demokrati, inte i Nordkorea. Påpekar att indiska Tata snart är här med sin 20.000 kronorsbil. Att i Asien är man snabba i att anpassa sig till marknaden. Då kan vi inte pumpa in skattepengar i tröga strukturer utan framtid. Inte fixar Volvo en el-bil med 60 mils räckvidd på en laddning till januari.

Som Johan påpekar är ett aktiebolags skyldighet att ge vinst. Inte att visa samhällsansvar. Vilket i och för sig vore trevligt, men det kan bara ske om det ger vinst.
Men Jinge påpekar att nu får aktieägarna stå för den risk de tagit, dvs att förlora sin insats. Det tillhör marknadsekonomins villkor. Den kostnaden ska inte skattebetalarna stå för.

F.ö. så anser jag att FRA-lagarna ska rivas upp.
Jag vill inte att min integritet ska kränkas, inte heller att jag dessutom ska stå för notan för denna kränkning.

Marknadsekonomi och direktörslöner, Citibank, Volvo

Jag tror att marknadsekonomin är bästa vägen för att skapa välstånd. Det är jag inte ensam om, inte ens i dessa tider. Trots att det är en och annan socialist som vädrar morgonluft när det krisar och blir lågkonjunktur.

Det som känns märkligt är att så många av marknadsekonomins förespråkare är så snabba att springa ifrån sina principer så fort det börjar blåsa eller när det gäller det egna företaget. Små som stora företag är snabba att söka, ja till och med kräva, bidrag så fort det yppar sig en chans.
Företagen bidragstagarna...

Samtidigt som de föraktfullt talar om bidrag så fort löntagare är tvugna av omständigheterna att söka A-kassa (en försäkring) och ersättning från sjukförsäkringen. Dubbelmoral är ordet.

När företag blivit stora nog så är deras strävan att nå en monopolsituation, för att kunna maximera vinsterna. Men vart tog vurmen för konkurrens vägen?
Och säg det mindre företag på en mindre ort som välkomnar konkurrenter.

Men när det är fråga om löner till direktörerna, då är det "marknaden" som bestämmer. Och man hänvisar till den internationella marknaden, men menar USA. Och de som de facto avgör det är andra direktörer som gärna vill ha en högavlönad kollega att peka på i sina egna löneförhandlingar.

Fri marknad, konkurrens, lön efter prestation. Se där några nyckelord. Så uppstår en kris. Företag hotar slå igen. De lönar sig inte. OK, de var inte bra nog, andra var bättre.
Men det hotar ju jobben! Asch då, är det ett stort företag? Ja, då måste vi ropa på staten.
Bankerna i kris, ropa på staten. Dagens stora nyhet: Citibank räddas av statliga miljarder.
Dagens industri: Staten måste köpa Volvo personvagnar...

Så länge det går bra, då värnar man den fria konkurrensen, för andra. Då tar cheferna ut höga löner.
Dåliga tider, då får jobbarna och tjänstemännen sparken. Direktörerna ropar på staten och fortsätter att lyfta höga löner och bonusar. Var är konsekvensen?

F.ö. anser jag att FRA-lagarna ska rivas upp.
Likaså blir Jan Guillou alltmer tragisk. Den f.d. kämpen emot rättsröta står nu på den andra sidan. Pengar och makt korrumperar.

Jakten efter skatten vid regnbågens slut - om Volvo, ekonomi, inflation, girighet och finanskrasch.(1.1)

I dessa dagar snurrar rent ofattbara belopp runt i nyheterna om finanskraschen, som nu tycks omfatta hela världen, efter viss eftersläpning i Latinamerika.

Hundratals miljarder dollar, hundratals miljarder kronor. Det är som helt bottenlösa hål som öppnar sig. Bottenlösa - ingen markkontakt. Det som började som en kris i fastighetsmarknaden i USA, plus en begynnande konjunkturavmattning, det blev en bankkris och en finanskrasch som hotar hela länder. Inte "bara" börsmarknaderna kraschar.
Det är ju så att till och med reella värden försvinner på grund av en psykologisk hysteri. Det är inte bara finansbubblorna som punkterats.

Under några dagar sa Sveriges finansminister och riksbankschef att svensk ekonomi och svenskt bankväsen var i grunden stabila. Men vad hjälper det när världsekonomin råkat i gungning?
Pengarna snurrar, sedelpressarna går för högvarv. Om än det mesta sker genom noteringar i datorer.

Ett besked om att tretusen Volvoarbetare ytterligare kommer att bli av med sina jobb, ger rysningar. Bilarna säljs inte. Då säger regeringen, efter en liten tvekan, vi plussar på med 1,5 miljard till AMS/AF. Det är en halv miljon per skalle.

OK, en del var varslande tidigare, och det är underentreprenörer som drabbas också. Men det är inte den exakta summan per individ som är det mest intressanta. Utan det är att det öses ut pengar utan att de sättas i någon relation till hur de kan ge effekt.
Ger de effekt genom att skjutsas in i AMS-byråkratin? Inte då! I vart fall inte i proportion till summan.

Säg att hälften av de som nu varslas kommer att ha nya jobb, som de fixat själva, ganska snart. Det verkar rätt rimligt. Och ytterligare kanske en fjärdedel inom ett år, i något fall genom lite extra "omskolning" annars genom eget initiativ.

Återstår kanske en fjärdedel. Personer som genom slumpen, att de av personliga skäl inte kan flytta och andra faktorer, inte kunnat få jobb. De skulle behöva en mera rejäl A-kassa än dagens. Plus andra stöd. Stöd, som erfarenheten visar att de inte kan få i denna papperstuggande byråkrati som kallas AMS/AF. Att utarma A-kasseersättningen gör att folk blir för koncentrerade på den dagliga överlevnaden i stället för att våga tänka och agera mera aktivt för nya jobb eller andra sätt för försörjning (som att starta eget efter att ha hittat en bärkraftig idé).

Känner någon till någon som fått ett jobb genom AF??? Inte jag i vart fall. Men en arbetslös är tvungen att springa där för "planeringssamtal" etc stup i kvarten. En deprimerande syssla som inte leder någonstans. Arbete får man bara genom egna aktiviteter.
Den "upplysningsverksamhet" som man med lite välvilja kan anse att AF bedriver borde kunna skötas både billigare och mera effektivt på annat sätt.

Inte heller skulle det leda någonstans att stoppa mera pengar i halsen på Volvo/Ford. Jag har svårt att se att statliga (skattebetalar-)pengar ska ge konstgjord andning till en branch som måste omstrukturera sig själv.

Knuten är ju att de bilar som ska användas i fortsättningen MÅSTE bli oerhört mycket mera bränslesnåla, drivas på annat sätt än med dyr bensin eller etanol, i sig bli MYCKET billigare.
Alltså högre krav och lägre kostnader.
Att stoppa in skattepengar ger bara en totalt höjd kostnadsnivå vilket gör att Sverige får sämre konkurrenskraft generellt.
Och flyttar all bilproduktion till Kina och Indien så kanske bilarna blir marginellt billigare, men med högre vinster till investerarna. Men troligen blir det inte lika angeläget att producera miljö- och energisnåla bilar där.

Vanliga inkomsttagare har ingen glädje av en hyperinflation, tvärtom.

Men inte bara s.k. ekonomer och politiker saknar markkontakten.
Även vanliga debattörer lever i någon slags bubbla där allt handlar om stora pengar. De finns de som säger att en halv mille är för lite att starta ett företag med.
Hoppsan. De flesta företag startar med mycket mindre. Startas av kvinnor med några tio tusen i insats.

Och varför skulle banker låna ut stora pengar i osäkra företag , det ger ju krascher. De flesta småföretag sysselsätter bara företagaren själv. Eller någon enda ytterligare. Det är inte den giriga drömmen om stora vinster och att ha ett storföretag som driver på. Det är bara så att man vill ha en rimlig försörjning. Och det är väl bra nog det.

Förutom girigheten, eller är det kanske en del av den, så är det storhetsvansinnet som driver fram finanskriser/krascher.
Utveckling och tillväxt är givetvis bra, om det sker utan att blåsa upp ekonomiska bubblor.

Framsynthet och vilja att expandera är bra, men det skadar inte att hålla kontakt med verkligheten också. Att inse att lån skall betalas. Att låga räntor inte är för all framtid givna. Att konjunkturer inte bara går upp utan även ner. Att bank- och finansanalytiker glömmer erfarenheterna efter redan ett par år är oförlåtligt.

Att inse att det ska finnas säkerhet för lån, och möjligheter för låntagaren att betala av både lånet och räntorna.
Inse att i ett normalläge så vinner ingen på en inflationsekonomi. Inte ens låntagaren. Eftersom det inte finns gratis pengar. På något sätt skall allt betalas i slutänden.

Dessutom är inflationen något som gröper ur köpkraften extra mycket för låg- och medelinkomsttagare eftersom de knappast kan överkompensera sig. Och korv och limpa kostar lika mycket för alla. Nominellt höga löner gör ”bara” att jobb prissätts bort från marknaden. Samtidigt som pengarna blir mindre värda.

Det är inget självändamål att reglera sönder den fria marknaden. Men det måste finnas spelregler, präglade av sunt förnuft och av lärdomar av tidigare kriser, så att inte den fria marknaden tar död på sig självt i en anarkistisk rusning efter skatten vid regnbågens slut.

Såväl politiker som de som på olika sätt sysslar med finansiella affärer måste faktiskt inse och ta ansvar för att erfarenheter tas tillvara.
Varför ska de annars sitta där de gör? Inte bara för sina fina löner (med mera) väl?

Bush är inte oskyldig. Men inte heller Anders Borg och Fredrik Reinfeldt. Inte heller Göran Persson. Och inte bankdirektörerna heller, de som vill behålla sina bonusar trots kraschen.