Partier utan medlemmar men med spindoktorer gör oss villrådiga

Peter Andersson har upptäckt att Anna Dahlberg i Expressen tyckt till om hur allianspartierna bytt politik. I långa stycken har hon rätt. Men både hon och Peter Andersson "glömmer bort"
att problemet med "omstylade" partier finns inte bara inom alliansen, utan i lika hög grad inom oppositionen.
En del aspekter kring detta har jag diskuterat bl a här. Jag konstaterar där att partiernas medlemstal är en spillra jämfört med för några årtionden sedan, vilket givetvis ger konsekvenser. Man kan också tillägga att det faktum att flera partier (läs, främst s) därtill behållit sin urgamla föreningsstruktur, trots så glesa medlemssiffror att de till och med har svårt att besätta sina styrelseposter, den konservatismen gör frågan än mera komplicerad.

Jag konstaterade också att förhållandet väljare och partiledning förändrats i hög grad de senaste 30-40 åren. Från att då låg partierna/ledningarna till vänster om sina väljare medan idag ligger partierna till höger om sina väljare. Generellt sett.

Nu är ju höger-vänster ett mycket grovt mått och kan väl i huvudsak ses som ett ekonomiskt perspektiv på politiken. Trots detta och trots moderaternas försök till omstylning till att se ut som ett mittenparti så menar jag nog att partiet ändå i stort befinner sig till höger om sina väljare. Eller kanske pga det. M:s nya fasad har lockat väljare med något slag av vänstersympatier, men "ända dit" har inte moderaterna förflyttat sig, inte de facto.

Bara detta att de olika "blocken" har bytt plats är ju en stor omställning i sig, som gör att många måste ruska om sig och se var de är!!!! Jag upplever att många gamla sossar har svårt att inse att inte det är sossarna som är regeringspartiet, de betraktar det som naturens ordning att så ska det vara. Likaså känns det nog ofta för konstigt för många "allmänborgerliga" väljare att beteckna sossarna som opposition... Man är så van att själv befinna sig i en hjälplös oppositionsposition att det är svårt att tänka om. Att partiledningarna tämligen snabbt anpassat sig är en annan sak. Och möjligen en orsak till deras försök till omstyling...

Jag minns den tid då moderaterna hette högern och var ett säkert konservativt parti för rika direktörer och godsägare, sedan kom Gösta Bohman och kallade sig och sina moderater för liberaler. Så småningom blev det i viss mån riktigt, i vart fall om man preciserar det till neo/ny-liberaler. På senare år har Reinfeldt låtit de konservativa återta utrymmet och kallar de kultur- och socialkonservativa inslagen för "arbetarvänligt"... Och allt finns där i den mix som idag är "nya moderaterna".

Jag minns också den tid då folkpartiet var ett säkert socialliberalt parti med förankring bland lägre tjänstemän, hantverkare, småbönder, folkrörelseskolade arbetare, nykterister och frikyrkliga och såväl folkskollärare som högre akademiker och socialt engagerade storföretagare (det här var ju före den tid då dessas främsta intresse inte var bonusar). Den typiska fp-väljaren var en kvinnlig kontorist strax under 30 år, en nyfiken och radikal kvinna som ville utveckling och jämställdhet.

Centern hette bondeförbundet och bestod av storbönder som ville ha 5 öre mer för mjölken. Sossarna hade kvar sin socialiseringsiver och ansåg att makten var deras monopol och med den skulle de planera och bestämma i detalj varje människas liv. Och kommunisterna var kommunister, som troget lydde Moskva.

Idag stämmer inte mycket av detta längre. I vart fall de flesta väljare har dock ännu kvar en dimmig föreställning om att partierna står för en ideologi liknande den de en gång haft. Men nu finns dessutom ett s.k. miljöparti i riksdagen. Ett parti som mognat och i mycket blivit ett mera vanligt parti. Kristdemokraterna kom in i riksdagen och tappade sin kristna pingstvänsprofil och blev ett blekt kulturkonservativt och småpopulistiskt parti, med få väljare. Sossarna började en nedmontering av trygghetssystemen sjukförsäkring och A-kass. De gamla partierna tappade alla sin liberala syn på frihetsbegrepp som integritet och rättssäkerhet, och öppnar fältet fritt för ett nytt parti, piratpartiet. Och Alliansens alla partier fortsatte att skära ner på tryggheten för sjuka och arbetslösa, till många av deras väljares förfäran.

Partistödet gjorde partierna oberoende av de allt färre medlemmarna och gav partiledningarna medel att anställa "experter", s.k. spindoktorer och anlitade PR-byråer i allt högre grad, som ersatte den debatt inom partierna som de hade medan de ännu hade medlemmar.
Numera är det taktik som präglar partierna. En taktik som ska vinna väljare. På vägen dit ska man bli "moderna", dvs "anpassa" sig till vad spindoktorerna tror att folk vill ha och förväntar sig. Resultatet har blivit att grundidéerna kommit i skymundan, eller helt förkastats annat än som honnörsord i högtidliga sammanhang. Dvs i de sammanhang man vill apellera till de gamla kärnväljarna. I övrig söker man nya väljare. Inte ens kommunistledaren får kalla sig kommunist längre för sitt parti, vänsterpartiet.

Men - väljarna har rätt att få veta vad de röstar på!!! Och vad de inte vill rösta på. Alltfler blir förvirrade och tveksamma.
Har de olika partierna något slags kompasser? Att de lägger om kursen, det är ju uppenbart för de insatta. Men var stannar nålen?
I många fall tycks de inte ens använda någon kompass. Om man nu inte ska räkna den allt överskuggande strävan efter MAKT dit... De vill ha makt, ger några disparata exempel, men vi vet inte grunden. Alla svajar fram och tillbaka.

Bidragspartierna

Redan i somras eller så skrev jag om partistödet som en orsak till partiväsendets förfall och byråkratisering, och har nog snuddat vid det även senare. Nu har bl a Farmorgun tagit upp tråden igen, aktualiserad av Karl Sigfrid (m) och Rick Falkvinge (pp).
Den senare behöver stöd för att överleva. Idealitet tär på den egna kassan. Det är en gammal och känd sanning för den som varit med en bra bit in i förra seklet. Möjligen är det mera av en nyhet för dagens politiker.

Från början levde partierna på egna medel och idealitet. Dessutom fick högern/moderaterna pengar från en del storbolag och sossarna från LO och fackförbunden.
Med tiden infördes smärre offentliga partistöd. De var blygsamma men orättvisa eftersom de byggde på vunna mandat. Stor fick mycket, liten litet. Därigenom konserverade de partiernas storlek. Sossarna angrep högerns beroende av bolagen. Att på samma sätt angripa sossarna för att de satt i LO:s knä var ju principiellt samma sak, men gick aldrig hem ändå. Till slut beslöt högern/moderaterna och de andra icke-socialistiska partierna att begränsa hur mycket de tog emot i stöd utifrån. Någon motsvarande begränsning hos sossarna har jag inte hört talas om. Tvärtom så strömmar fackmedlemmarnas pengar i stora summor till sossepartiet speciellt under valår. När kollektivanslutningen avskaffades så ökades fackens stöd till SAP kraftigt, för att kompensera de medlemsavgifter som försvann...

Samtidigt omfattar partistödet numera alla nivåer, kommunal nivå, landstingsnivå och riksnivå. Volymen har oavbrutet vuxit i takt med att medlemssiffrorna rasat. Utöver mandatbidrag så utgår nu grundbidrag, lokalstöd och kanslistöd som är tänkta för att minska orättvisan mellan olika stora partier. I grunden skall ju alla söka nå stöd hos samma stora väljargrupp. Uppfinningsrikedomen att hitta på nya bidrag, och att motivera höjningar av gamla, har varit stor.

Det finns numera även avtrappningsbidrag, som gör att ett parti som förlorar ett val, får behålla vissa delar av det en tid efter förlusten för att kunna avveckla sin övertunga organisation.

Mycket av detta var bra och rätt tänkt från början. Det som är fel är ju de enorma nivåer som bidragen nu ligger på, att bidragen gör partierna oberoende av både sina krympande medlemssiffror och delvis av valresultat.

Partiledningarnas grepp av organisationen har stärkts gradvis. Alltfler av de aktiva inom alla partierna är funktionärer, antingen inom partiet på partistöd eller så har de arvoderade uppdrag på olika nivåer. Vanliga medlemmar, de som förr var partiernas ideologiska och ekonomiska ryggrad, de förekommer knappt längre.

Länge fanns (finns?) också ett system som kanaliserar partistöd i kommuner och landsting uppåt i partiapparaten. Detta för att finansiera centrala aktiviteter och funktionärer. Egentligen finns väl inte det behovet idag, pga alla centrala medel som redan finns.
Men systemet ger partiledningarna en makt, som de ogärna avstår ifrån...
(Hur tror ni att sverigedemokraterna finansierar sin centrala apparat?)

Lokala aktiviteter blir därmed svåra att driva. Vilket ökar likriktningen.

Jag minns den tid då medlemmarna fick betala en tia eller två för fikat vid partimöten. Då var det stora pengar. Och kaffet och brödet var det alltid någon som bidrog med, så inkomsten till partikassan var utan avbränningar. Likaså var smärre lotterier ett ständigt gissel. I den mån detta förekommer idag har det marginell betydelse. Då var det viktiga inkomster för partiet. Partiet var inte en födkrok utan en plats för ideologiska diskussioner och aktiviteter. Det fick kosta en del för den enskilde medlemmen.

Jag tror det blir svårt i vart fall för de gamla partierna att överleva helt utan partistöd, utan bidrag.
Men det borde gå finna en balanspunkt på betydligt lägre nivå än idag. Detta för att rädda demokratin.

Partier som existerar endast på bidrag lever på konstgjord andning. Partierna är inga självändamål. De är viktiga bara om de är fora för levande debatt, för demokratiska samtal, för kommunikation.
Och det räcker inte att dessa samtal stannar på lokalnivån.

Partiledningarna måste lyssna. Måste tvingas lyssna. Idag verkar de ha klippt av alla ledningar till verkligheten.

Inte minst allianspartierna, men till och från även sossarna och miljöpartiet, angriper ofta och hårt bidragspolitiken. Då definierad som det stöd som utsatta människor i svåra situationer ibland kan få.
Jag menar nog att yxan borde gå minst lika effektivt när det gäller partiernas beroende av offentliga bidrag.

Självfallet bör det finnas regler som begränsar framför allt stora bidrag från annat håll också. Rättvisa regler som sätter tak för hur mycket som bolag och organisationer får ge, samt att de ska redovisas öppet.

Däremot är nog behovet att reglera vanligt folks engagemang inte så viktigt. Demokrati skall ju vara för folkets skull. Inte för statens, inte för partiernas, inte för bolagens, inte för LO.

En gång till.
Demokrati är till för folket.
Inte för hur makten ska kontrollera folket.
Nej, folket ska kontrollera makten.
Jag tror att dagens repressiva demokrati gått fel.
Som Joshen skriver i Enligt min humla, demokratin skall vara representativ, inte repressiv.

Det är därför så lätt att, mot den bakgrunden, se varför sådant som FRA-frågan, Ipred med mera hamnat så kapitalt fel.

Vad jag kräver av en riksdagspolitiker. Partierna igår och idag.

Nyligen fick jag en minnesskrift över hundra år i en politisk kommunförening. Det slående var hur partiet lokalt växte fram ideellt och genom stark övertygelse. Det startades lokala avdelningar i små byar likaväl som i större samhällen. Det var lokala krafter som samlades, och senare anslöt sig till partiet. En rörelse från gräsrötterna. Småfolk, som man sa förr.
Det var svårt att finna speciellt mycket dokumentation för hundraårsskriften, speciellt dess första 50 år, men vissa saker träder fram.

Folk samlades i tämligen stora skaror även för ett parti som inte var det största. Det fanns under många decennier inga som helst avlönade partifunktionärer. Det var frivilliga ombudsmän som cyklade runt mellan byarna, utan minsta ersättning. Det byggdes upp finmaskiga nät av lokalombud och kontaktmän. Frivilligt, ideellt, utan offentliga bidrag. Administrationen fanns i kavajfickan eller i en skrivbordslåda hos någon av dessa engagerade människor.

Partiet fanns "överallt", man utgick från gräsrötterna, man diskuterade och man hade en ideologisk övertygelse.

Idag ser samhället annorlunda ut. Partierna är idag en del av staten. Statsbidragsstödda så att de kan ha horder av anställda funktionärer, vare sig de är i regeringsställning eller i opposition. Och därtill de heltidsanställda politikerna, som älskar att kalla sig "arvoderade", de lever inte på svältlön precis.
Partierna idag har få medlemmar, men stora kanslier och mycket pengar.
Ideologisk debatt finns knappt bland de kvarvarande. Allt kommer uppifrån.

Folk är intresserade av politik, men de söker sig inte till partierna.
Det har lett till en skev rekrytering till politiska uppdrag. Gett plats för de, vars främsta intresse är att komma sig upp, vilket medfört att ideologi blivit en fasad man gömmer sig bakom, men utan djupare innehåll.

Den fria debatten förs på andra ställen än i riksdag och i partier. Det visas bland annat av FRA-debatten.

Egentligen är det två saker jag ser som grundkrav på en politiker. På alla politiker.
1) att han/hon har en genomtänkt samhällssyn, en ideologi. Inte att den är densamma som min, men att den är klar och tydlig - och genomtänkt.
2) att han/hon lyssnar på folk och är beredd att diskutera, att ge och ta argument och fakta. Inte att vara en vindflöjel. Men ha en öppen attityd - resonerande, inte vara överlägsen.

Det jag inte vill se hos politiker är den rena, råa maktkampen. För är det bara makten som gäller så är alla medel tillåtna och det finns ingen ryggrad betr åsikter och ideologi.
Betr den resonerande öppna attityden återfinner jag den i hög grad bland diskuterande bloggare. I mycket högre grad än bland dagens politiker. Dessa spelar ett spel på en scen för att imponera på passiva åskådare. De övertygar inte varandra.

Men, de övertygar allt mindre oss andra heller. Därför vill vi vara med.
Riksdagsledamöter väljs för en valkrets, inte för ett parti.
Därför ställer vi krav på dem.

Därför behöver vi ett nytt slags politiker; lyssnande ideologer.

Sänk partistödet!

En grävande journalist på teve har räknat fram att partistödet ökat drastiskt under senare tid, då hopräknat både det från staten, från landstingen och från kommunerna.

Tidigare har jag förordat visst ökat partistöd, och framför allt ett rättvisare system än det som byggts upp av socialdemokratiska regeringar och lokala majoriteter. Detta eftersom det krävs en bättre balans och att offentliga bidrag är bättre än mer eller mindre hemligt stöd från företag eller organisationer (glöm inte LO)!

Nu är jag negativ. Partierna har ju knappt några medlemmar längre. Ökade ekonomiska resurser ger ledningarna ett orimligt övertag över de fåtaliga medlemmarna. Partiopinoner tystas och körs över (jfr FRA-frågan). Att partierna har så få medlemmar gör att de dels inte alltid är så representativa för sina väljare och dels är det lätt för en liten grupp människor att ta över och ändra inriktning, om de är skickliga att manövrera taktiskt.
Se bara på hur snart sagt alla partier i Sverige mer eller mindre bytt sin praktiska politik under senare år. Ibland inte bara praktiskt utan även "på papperet".

Visst partistöd behövs nog. Men det ska vara rättvist. Och partierna måste - av egen kraft - förmå attrahera fler medlemmar. Det kan inte vara rätt att en liten "elit" i de olika partierna ska disponera inte bara makt utan också stora ekonomiska resurser som de kan använda för mediapåverkan på oss.
Dialog är att föredra före propagandaspridning.