Att vara liberal är att vara kluven. Jag tror att det var förre fp-ledaren Gunnar Helén som sa det. Eller så citerade han en annan, tidigare liberal.
Det är ett citat som ofta ironiseras och skämtas kring. Och dessutom felciteras. Så såg jag nyligen att det sas att en folkpartist är kluven. Det stämde möjligen på den allt avlägsnare tid då det var självklart att folkpartister var liberala. Ja, till och med socialliberala. "Frihet i gemenskap", sa just Gunnar Helén. En utmärkt och koncentrerad beskrivning av den socialt ansvarskännande liberalism som utmärkte folkpartiet fram till senaste sekelskiftet ungefär.
De som skämtar om citatet är de som ser allt i svart eller vitt. De befinner sig ofta i politikens ytterkanter. Men idag också i folkpartiet, tyvärr.
Jag saknar den grundliga liberala analysen av dagens samhällsproblem. Viljan och förmågan att se en sak från olika håll, att väga och pröva för och emot, att analysera förutsättningslöst. Att inte först ta ställning, ofta starkt känslomässigt, och sedan söka argument för bara det man beslutat sig för.
Dessa tankar slår mig när jag läser några av bloggarvärldens främsta. Två kvinnor som inte beskriver sig som liberaler (och än mindre som folkpartister), men som i hög grad är analyserande och eftertänksamma, grundliga och de facto ytterst medkännande liberala i sin syn på människor och samhälle. Jag tänker på Emma/Opassande och FarmorGun. De har precis tyckt till om Wikileaks, Julian Assange och Bradley Manning.
Det finns ingen som helst tvekan om var de två står betr behovet av fri information, rättssäkerhet och demokrati. Liksom om det principiellt viktiga arbete som Wikileaks (och dess efterföljare) utför. Men att de inte låter detta skymma sikten för andra viktiga aspekter. Att de ser komplikationer, att inte allt är svart eller vitt. Att man bör (och kan) analysera innan man tar ställning. Och - att man faktiskt kan känna starkt och hett för viktiga frågor, även om man grundar sina ställningstaganden på grundliga studier av fakta och omständigheter.
Heders till Emma och Farmor Gun!
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
Visar inlägg med etikett liberala värderingar. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett liberala värderingar. Visa alla inlägg
06 mars 2011
16 december 2010
En levande demokrati kräver alternativ för maktskifte
Läste just Olle Wästbergs senaste nyhetsbrev och fick där länken till hans betraktelse idag på Newsmill om vikten av maktskifte och att socialdemokratin finner sin väg. Rubriken på Olles artikel är: S kris är hela Sveriges kris.
Det är en intressant artikel.
Nu måste jag säga att jag känner mig kluven (som en liberal ska vara... ) inför socialdemokratins framtidsproblem. Situationen idag inom s, som jag ser det utifrån, är så rörig, närmast katastrofalt förvirrad att det känns hopplöst. För mig var, under mina decennier som partipolitiskt aktiv, det helt klart vad s var, ett kollektivistiskt parti, för planekonomi, för centralstyrning och framför allt för att "rörelsen" skulle ha makten över ALLT i Sverige. Så agerade partiet och dess företrädare. Eventuella andra åsikter märktes aldrig utåt, inte på allvar. OK, under 90-talet fanns visst en del som kallades (kallade sig) förnyare, som ville se verkligheten, utvecklingen och bryta upp den "halvsocialistiska" politiken till mera av marknadsanpassning och en aning personlig valfrihet. Men de kom inte långt, och ibland fick jag intrycket att det var mest valtaktik. I vart fall kändes partiledningens tidvisa tolerans för dessa förnyelsträvanden så.
Idag verkar det däremot vara fullt inbördeskrig inom s. Alla vill visserligen att s ska komma tillbaka till makten, men varför de vill det, där skiljer sig åsikterna. Liksom om de ska hitta en modern tillämpning av gamla principer, om de ska bara ska backa tillbaka till betongpolitiken, eller om de ska helt strunta i de gamla principerna och i stället bara söka de populära förslag som ska ge väljare (=makt). Dvs framåt, bakåt eller populistisk pragmatism.
Därmed blir det givetvis ändå intressant vad som händer med ett parti som trots allt fick 30% i senaste valet. Idag så kan man knappast heller se något annat alternativ till någon variant av en alliansregering än en regering där sossarna ingår med något stödparti.
Som Olle skriver så innebar inte allianspartiernas krav på maktskifte 2006 att de därmed ansåg att de skulle ta över makten för tid och evighet. I vart fall borde det inte varit det som väglett dem. Möjligen kan man av viss eftervalsdebatt hos allianssympatisörer se deras klagan över bristen på en "borgerlig" strategi och gemensam politik som en önskan om att permanenta ett icke-socialistiskt maktinnehav. Det vore dock långt ifrån en liberal demokratisyn, som faktiskt ser maktskifte som ett värde i sig. Även om makten för tillfället skulle råka innehas av "liberaler". (Detta sagt utan att här analysera om dagens Alliansregering i något avseende kan kallas "liberal" eller något annat.)
Socialdemokraterna satt vid makten från 1932 till 2006. Samlingsregeringen under andra världskriget och de kortlivade avbrotten 1976-82 och 1991-94 var principiellt viktiga, inte minst som en psykologiskt stimulans till den opposition som annars skulle sett sig som för evigt dömd just till opposition. I grunden rubbade de ändå inte synen hos vare sig sossepartiet eller väljarna i stort att socialdemokratin var det statsbärande partiet. Det kändes viktigt att det synsättet måste brytas. Demokratin stelnar om den inte får den vitalisering som maktskifte innebär. Att cirka hälften av människorna aldrig får ett reellt inflytande på samhällsutvecklingen föder frustration. Med årets val, som innebär (minst) åtta år utan socialdemokratiskt styre har nog s insett att det är ett vanligt parti. Skulle de vara utanför regerandet ännu längre skulle s till och med ses som ett rätt "udda" parti.
Men för maktskifte måste finnas trovärdiga alternativ. Då menar jag inte att det måste finnas i förväg färdigpacketerade regeringsprogram. Däremot bör finnas partier som har klara ideologier som de förmår föra ut. Partier med skilda inriktningar. Som kan samarbeta, men som inte söker ge sken av att vara till förvillelse lika varandra samtidigt som de söker hitta något som verkar som skillnader men inte är det. Som i höstens val.
Därför måste dels de olika partierna inom alliansen inse att de inte får se ut som kopior av varandra. Därför måste också socialdemokratin hitta sin väg. Det är kanske ingen katastrof för landet, möjligen för s-partiet, om inte s finner sin väg och en styrka förrän till valet 2018. För att inte svensk demokrati ska gå helt i stå, så måste något hända. Klarar inte s att komma tillbaka så finns ett starkt behov av ett nytt alternativ. Och/eller att nuvarande blockpolitik bryts upp.
Det kan ju inte vara någon naturlag att makten ska växla mellan ett moderatblock och ett sosseblock heller. Maktskifte borde kunna ske genom samarbete mellan olika partier över de nuvarande blockgränserna och/eller genom att nya partier formerar sig för att fånga upp de krafter och strömningar som inte dagens partier förmår engagera eller föra fram.
Det är en intressant artikel.
Nu måste jag säga att jag känner mig kluven (som en liberal ska vara... ) inför socialdemokratins framtidsproblem. Situationen idag inom s, som jag ser det utifrån, är så rörig, närmast katastrofalt förvirrad att det känns hopplöst. För mig var, under mina decennier som partipolitiskt aktiv, det helt klart vad s var, ett kollektivistiskt parti, för planekonomi, för centralstyrning och framför allt för att "rörelsen" skulle ha makten över ALLT i Sverige. Så agerade partiet och dess företrädare. Eventuella andra åsikter märktes aldrig utåt, inte på allvar. OK, under 90-talet fanns visst en del som kallades (kallade sig) förnyare, som ville se verkligheten, utvecklingen och bryta upp den "halvsocialistiska" politiken till mera av marknadsanpassning och en aning personlig valfrihet. Men de kom inte långt, och ibland fick jag intrycket att det var mest valtaktik. I vart fall kändes partiledningens tidvisa tolerans för dessa förnyelsträvanden så.
Idag verkar det däremot vara fullt inbördeskrig inom s. Alla vill visserligen att s ska komma tillbaka till makten, men varför de vill det, där skiljer sig åsikterna. Liksom om de ska hitta en modern tillämpning av gamla principer, om de ska bara ska backa tillbaka till betongpolitiken, eller om de ska helt strunta i de gamla principerna och i stället bara söka de populära förslag som ska ge väljare (=makt). Dvs framåt, bakåt eller populistisk pragmatism.
Därmed blir det givetvis ändå intressant vad som händer med ett parti som trots allt fick 30% i senaste valet. Idag så kan man knappast heller se något annat alternativ till någon variant av en alliansregering än en regering där sossarna ingår med något stödparti.
Som Olle skriver så innebar inte allianspartiernas krav på maktskifte 2006 att de därmed ansåg att de skulle ta över makten för tid och evighet. I vart fall borde det inte varit det som väglett dem. Möjligen kan man av viss eftervalsdebatt hos allianssympatisörer se deras klagan över bristen på en "borgerlig" strategi och gemensam politik som en önskan om att permanenta ett icke-socialistiskt maktinnehav. Det vore dock långt ifrån en liberal demokratisyn, som faktiskt ser maktskifte som ett värde i sig. Även om makten för tillfället skulle råka innehas av "liberaler". (Detta sagt utan att här analysera om dagens Alliansregering i något avseende kan kallas "liberal" eller något annat.)
Socialdemokraterna satt vid makten från 1932 till 2006. Samlingsregeringen under andra världskriget och de kortlivade avbrotten 1976-82 och 1991-94 var principiellt viktiga, inte minst som en psykologiskt stimulans till den opposition som annars skulle sett sig som för evigt dömd just till opposition. I grunden rubbade de ändå inte synen hos vare sig sossepartiet eller väljarna i stort att socialdemokratin var det statsbärande partiet. Det kändes viktigt att det synsättet måste brytas. Demokratin stelnar om den inte får den vitalisering som maktskifte innebär. Att cirka hälften av människorna aldrig får ett reellt inflytande på samhällsutvecklingen föder frustration. Med årets val, som innebär (minst) åtta år utan socialdemokratiskt styre har nog s insett att det är ett vanligt parti. Skulle de vara utanför regerandet ännu längre skulle s till och med ses som ett rätt "udda" parti.
Men för maktskifte måste finnas trovärdiga alternativ. Då menar jag inte att det måste finnas i förväg färdigpacketerade regeringsprogram. Däremot bör finnas partier som har klara ideologier som de förmår föra ut. Partier med skilda inriktningar. Som kan samarbeta, men som inte söker ge sken av att vara till förvillelse lika varandra samtidigt som de söker hitta något som verkar som skillnader men inte är det. Som i höstens val.
Därför måste dels de olika partierna inom alliansen inse att de inte får se ut som kopior av varandra. Därför måste också socialdemokratin hitta sin väg. Det är kanske ingen katastrof för landet, möjligen för s-partiet, om inte s finner sin väg och en styrka förrän till valet 2018. För att inte svensk demokrati ska gå helt i stå, så måste något hända. Klarar inte s att komma tillbaka så finns ett starkt behov av ett nytt alternativ. Och/eller att nuvarande blockpolitik bryts upp.
Det kan ju inte vara någon naturlag att makten ska växla mellan ett moderatblock och ett sosseblock heller. Maktskifte borde kunna ske genom samarbete mellan olika partier över de nuvarande blockgränserna och/eller genom att nya partier formerar sig för att fånga upp de krafter och strömningar som inte dagens partier förmår engagera eller föra fram.
14 augusti 2010
Vackra ord i fp-manifestet
Jag är för trött att skriva och tänka till djupare om fp:s valmanifest. En snabb koll ger dock en i stort positiv känsla. Speciellt inledningen om behovet av mera liberalism i Sverige.
Det är ett mångordigt manifest. Tyngdpunkten ligger på skola, ett traditionellt viktigt område för fp. Inte minst Jan Björklunds presentation och pressmeddelandet betonar skolan på ett sätt som känns övertungt. Det reella innehållet är både vin och vatten.
Vidare, ett av de avsnitt som känns mycket märkligt är om ett tryggt Sverige, Johan Pehrsons område... Här blandas bra och dåligt i en brygd som känns odrickbar som summa. Jag hinner här inte ge exempel, läs själv.
Det finns också ett litet avsnitt om integritet.
"• Lagstiftaren ska tänka efter – före. Inför krav på obligatorisk förhandsgranskning av
effekten för den personliga integriteten av nya lagförslag.
• Sverige behöver en författningsdomstol. En författningsdomstol bör införas för att
stärka skyddet för den svenska grundlagen.
• Starkare myndighetsskydd för integritet. Ersätt Datainspektionen med en bredare
Integritetsinspektion, och inrätta en europeisk dataskyddsmyndighet i EU.
• Nej till allmänt DNA-register. Lagring av människors genetiska information är ett
stort ingrepp i den personliga integriteten. Nyttan för brottsbekämpningen väger inte
upp intrånget i enskildas privatliv."
Det låter ju ganska bra, om än lite tunt. Dock får jag intrycket att det i fp finns något slags skamkänsla över att ha släppt fram FRA-lagen, och även att de interna integritetsvännerna kunna ta ett steg framåt.
Mina huvudinvändningar, efter en mycket snabb genomläsning, är dock att betr integriteten så saknar jag direkta ställningtagandena emot FRA-lagen och hoten om datalagringsdirektiv med mera.
Den andra generella invändningen är fp´s faktiska ställningstaganden under senare år, vilket motsäger trovärdigheten i manifestet. Liksom att fp ingår i en allians med partier som knappast kan kallas vare sig liberala eller integritetsvärnande. Inte i praktiken alltså.
Det är möjligt att en lusläsning ger ett någorlunda intryck i vissa frågor, på gott och ont. Men, som sagt, de senaste dryga halvdussinet års fp-historia är det som sänker manifestet. Hur ska jag, och någon annan, tro att det i sina bättre avsnitt kommer att bli fp-politik?
Tyvärr visar närhistorien att det i regeringsställning mest är de sämre avsnitten som präglat fp.
Det är ett mångordigt manifest. Tyngdpunkten ligger på skola, ett traditionellt viktigt område för fp. Inte minst Jan Björklunds presentation och pressmeddelandet betonar skolan på ett sätt som känns övertungt. Det reella innehållet är både vin och vatten.
Vidare, ett av de avsnitt som känns mycket märkligt är om ett tryggt Sverige, Johan Pehrsons område... Här blandas bra och dåligt i en brygd som känns odrickbar som summa. Jag hinner här inte ge exempel, läs själv.
Det finns också ett litet avsnitt om integritet.
"• Lagstiftaren ska tänka efter – före. Inför krav på obligatorisk förhandsgranskning av
effekten för den personliga integriteten av nya lagförslag.
• Sverige behöver en författningsdomstol. En författningsdomstol bör införas för att
stärka skyddet för den svenska grundlagen.
• Starkare myndighetsskydd för integritet. Ersätt Datainspektionen med en bredare
Integritetsinspektion, och inrätta en europeisk dataskyddsmyndighet i EU.
• Nej till allmänt DNA-register. Lagring av människors genetiska information är ett
stort ingrepp i den personliga integriteten. Nyttan för brottsbekämpningen väger inte
upp intrånget i enskildas privatliv."
Det låter ju ganska bra, om än lite tunt. Dock får jag intrycket att det i fp finns något slags skamkänsla över att ha släppt fram FRA-lagen, och även att de interna integritetsvännerna kunna ta ett steg framåt.
Mina huvudinvändningar, efter en mycket snabb genomläsning, är dock att betr integriteten så saknar jag direkta ställningtagandena emot FRA-lagen och hoten om datalagringsdirektiv med mera.
Den andra generella invändningen är fp´s faktiska ställningstaganden under senare år, vilket motsäger trovärdigheten i manifestet. Liksom att fp ingår i en allians med partier som knappast kan kallas vare sig liberala eller integritetsvärnande. Inte i praktiken alltså.
Det är möjligt att en lusläsning ger ett någorlunda intryck i vissa frågor, på gott och ont. Men, som sagt, de senaste dryga halvdussinet års fp-historia är det som sänker manifestet. Hur ska jag, och någon annan, tro att det i sina bättre avsnitt kommer att bli fp-politik?
Tyvärr visar närhistorien att det i regeringsställning mest är de sämre avsnitten som präglat fp.
11 juni 2009
Valfilm
I min tidigaste ungdom följde jag med en kompis och hans yngre bror, liksom deras far, för att se valfilm. Jag gissar att det var 1956. Trots min ungdom var jag oerhört politiskt intresserad. Följde allt som sas i radions nyhets- och valprogram, liksom i lokaltidningen (den frisinnade hälsingetidningen Ljusnan). Detta var på den tid som Erlander var sosseledare, Gunnar Hedlund ledde bondeförbundet (numera c), Jarl Hjalmarsson ledde högern (m), Bertil Ohlin var fp-ledare och Hilding Hagberg var de Moskvatrogna kommunisternas ordförande. Den sistnämnde var inte precis någon vältalare, men nog gick det fram vad han tyckte.
Valfilmen samlade mycket folk, och visningen skedde utomhus (!).
Efter visningen sa kompisens bror, men det var ju inga valar...
Näe, det var det inte. Att ord kan ha dubbla eller olika betydelser i olika sammanhang kan förvirra.
Filmen var, givetvis, i svartvitt och spelades av ett antal populära skådespelare den tiden, Elof Ahrle etc. Visade vardagliga situationer för att illustrera vad begrepp som frihet, valfrihet, integritet, rättvisa, rättssäkerhet etc betyder i konkreta situationer.
Det var en valfilm för folkpartiet, som på den tiden var liberalt. Och stort. Både väljarmässigt och betr medlemmar.
Valfilmen samlade mycket folk, och visningen skedde utomhus (!).
Efter visningen sa kompisens bror, men det var ju inga valar...
Näe, det var det inte. Att ord kan ha dubbla eller olika betydelser i olika sammanhang kan förvirra.
Filmen var, givetvis, i svartvitt och spelades av ett antal populära skådespelare den tiden, Elof Ahrle etc. Visade vardagliga situationer för att illustrera vad begrepp som frihet, valfrihet, integritet, rättvisa, rättssäkerhet etc betyder i konkreta situationer.
Det var en valfilm för folkpartiet, som på den tiden var liberalt. Och stort. Både väljarmässigt och betr medlemmar.
23 mars 2009
Det där med liberalism, vad är det?
Jag har i länkförteckningen lagt till en faktasida om liberalismen. Sidan heter Libweb och handlar om liberalismen, om liberaler i Sverige och världen, liberala reformer etc.
http://www.libweb.net/liberalismen.4d
Jag tycker mig ha observerat att (oväntat) många politiska bloggare hävdar liberala värden. Ofta utan att själva alltid sätta etiketten liberal på sig. Samtidigt möter jag ofta märkliga uttalanden om liberaler och liberalism, speciellt då från personer som anser sig vara av något slags "vänsterinriktning" (utan att de vet att liberal är vänster), men lika ofta från högerdebattörer, som då och då betecknar sig som nyliberaler.
Ofta blandar liberalismens kritiker ihop liberalismen och folkpartiet. Förklarligt i och för sig, då fp länge stod för liberalismen i svensk politik, och då framför allt socialliberalismen. Men idag är det inte så, anser jag.
Därför bör man göra klart för sig innan man debatterar om det är fp eller liberalismen man angriper!
Libweb kan hjälpa till att reda ut detta.
Här några smakprov från Libweb.
"Liberaler bekämpar all maktkoncentration. Varje koncentration av makt – till stat, företag eller organisationer – kan leda till att individens rättigheter och integritet förtrampas. Dessutom hindras nya idéer, nya produkter och nya lösningar på gamla problem. Fri konkurrens mellan idéer, information, varor och tjänster är grunden för vetenskap, kultur, demokrati och marknadsekonomi. Den är ett kraftfullt redskap för att bekämpa maktkoncentration och stimulera utveckling. "
Känns inte detta som en kraftfull plädering emot FRA-lagen, IPRED och ACTA?
"Liberalismens reformkrav betydde att liberalerna definierades som vänster – i kontrast till högern som höll på kungamakt, ståndsriksdag och skråväsende. Det går igen i liberala partinamn i Norge och Danmark – Venstre och Radikale Venstre."
"Med Bertil Ohlin infördes på 1930-talet benämningen socialliberalism... Men ordet och företeelsen är äldre – den första socialliberala programskriften i Sverige brukar anses vara Adolf Hedins socialpolitiska riksdagsmotion från 1884."
"Ordet nyliberalism har använts vid olika historiska tidpunkter av liberaler som velat markera att de står för en annan form av liberalism än den som just då dominerat. Termen har alltså inget eget historiskt innehåll. Under senare år har dock uttrycket nyliberalism ibland kommit att användas om en åskådning som lägger stor vikt vid ekonomisk frihet och ser många politiska åtgärder, t.ex. inom social- och kulturpolitiken, med stor skepsis. I en del fall är det dock snarare fråga om en ”kapitalistisk anarkism” än om liberalism i ordets hävdvunna mening."
På libweb finns också några citat av kända liberaler, både av svenskar och andra.
http://www.libweb.net/liberalismen.4d
Jag tycker mig ha observerat att (oväntat) många politiska bloggare hävdar liberala värden. Ofta utan att själva alltid sätta etiketten liberal på sig. Samtidigt möter jag ofta märkliga uttalanden om liberaler och liberalism, speciellt då från personer som anser sig vara av något slags "vänsterinriktning" (utan att de vet att liberal är vänster), men lika ofta från högerdebattörer, som då och då betecknar sig som nyliberaler.
Ofta blandar liberalismens kritiker ihop liberalismen och folkpartiet. Förklarligt i och för sig, då fp länge stod för liberalismen i svensk politik, och då framför allt socialliberalismen. Men idag är det inte så, anser jag.
Därför bör man göra klart för sig innan man debatterar om det är fp eller liberalismen man angriper!
Libweb kan hjälpa till att reda ut detta.
Här några smakprov från Libweb.
"Liberaler bekämpar all maktkoncentration. Varje koncentration av makt – till stat, företag eller organisationer – kan leda till att individens rättigheter och integritet förtrampas. Dessutom hindras nya idéer, nya produkter och nya lösningar på gamla problem. Fri konkurrens mellan idéer, information, varor och tjänster är grunden för vetenskap, kultur, demokrati och marknadsekonomi. Den är ett kraftfullt redskap för att bekämpa maktkoncentration och stimulera utveckling. "
Känns inte detta som en kraftfull plädering emot FRA-lagen, IPRED och ACTA?
"Liberalismens reformkrav betydde att liberalerna definierades som vänster – i kontrast till högern som höll på kungamakt, ståndsriksdag och skråväsende. Det går igen i liberala partinamn i Norge och Danmark – Venstre och Radikale Venstre."
"Med Bertil Ohlin infördes på 1930-talet benämningen socialliberalism... Men ordet och företeelsen är äldre – den första socialliberala programskriften i Sverige brukar anses vara Adolf Hedins socialpolitiska riksdagsmotion från 1884."
"Ordet nyliberalism har använts vid olika historiska tidpunkter av liberaler som velat markera att de står för en annan form av liberalism än den som just då dominerat. Termen har alltså inget eget historiskt innehåll. Under senare år har dock uttrycket nyliberalism ibland kommit att användas om en åskådning som lägger stor vikt vid ekonomisk frihet och ser många politiska åtgärder, t.ex. inom social- och kulturpolitiken, med stor skepsis. I en del fall är det dock snarare fråga om en ”kapitalistisk anarkism” än om liberalism i ordets hävdvunna mening."
På libweb finns också några citat av kända liberaler, både av svenskar och andra.
05 oktober 2008
Liberalismen är död - leve liberalismen!
Jag måste liksom så många andra tillstå att liberalismen sitter trångt idag i det svenska partiväsendet. Den avart av liberalism som kallas nyliberalism (dvs egentligen en uppfräschad gammelliberalism med betoning på ekonomi) som gav moderaterna en framåtkick med Gösta Bohman, den har nu mixats med (social-)konservatism och annat till en ogenomtränglig sörja hos "nya" moderaterna. Hos kd har den väl aldrig funnits, möjligen i någon mån i biståndspolitiken. Ett tag fanns strimmor av olika liberala varianter inom centern, nu försvunna.
Hos sossarna finns nog enstaka liberaler, men de har aldrig varit tongivande. Och vänstern, nej.
Vissa stråk kan då och då förnimmas hos miljöpartiet till något som skulle kunna utvecklas till socialliberalism, men de har svårt att utvecklas så länge de samarbetar med sossarna.
Men folkpartiet då, det parti som så stolt förfäktade den moderna socialliberalismen? Där har också nu tydligen det som förr var partiets ideologi förpassats till sophögen. Det har skett i olika steg där de mest uppmärksammade var schabblet med övergångsreglerna för den fria rörligheten vid EUs utvidgning. Och nu då FRA-lagen. Där de liberala kritikerna tystats genom olika åtgärder. OK, både enstaka socialliberaler (som ibland är ett slags gisslan), nyliberaler, betong- och batongliberaler finns där, och många andra, men mixade med det övergripande målet: MAKT, så har det blivit ett mycket opålitligt parti för den som hyllar liberalismen.
Som ett grundläggande fundament för ett parti så existerar inte liberalismen idag.
På det sättet är den död.
Men en glädjande bieffekt av den i andra avseenden tragiska behandlingen av problematiken kring FRA-lagen, den är att det visat sig att liberala tankar lever i högsta grad bland de medborgare som har ett samhällsengagemang. Det är mycket större och bredare än man kunnat tro - och det är inte alltid som alla är medvetna om att det är liberala idéer de förfäktar. De kan, före FRA-frågan, ha känts sig hemma i många olika partier, men känner sig idag ofta hemlösa. Icke desto mindre ger detta ett hopp om en pånyttfödelse av liberalismen i Sverige. Kanske det till och med kan leda till att något (nytt?) parti tar liberalismen till heders igen - inte bara i sitt program utan även i praktisk politik!
Vilken nystart för en levande demokrati det skulle kunna bli!
Hos sossarna finns nog enstaka liberaler, men de har aldrig varit tongivande. Och vänstern, nej.
Vissa stråk kan då och då förnimmas hos miljöpartiet till något som skulle kunna utvecklas till socialliberalism, men de har svårt att utvecklas så länge de samarbetar med sossarna.
Men folkpartiet då, det parti som så stolt förfäktade den moderna socialliberalismen? Där har också nu tydligen det som förr var partiets ideologi förpassats till sophögen. Det har skett i olika steg där de mest uppmärksammade var schabblet med övergångsreglerna för den fria rörligheten vid EUs utvidgning. Och nu då FRA-lagen. Där de liberala kritikerna tystats genom olika åtgärder. OK, både enstaka socialliberaler (som ibland är ett slags gisslan), nyliberaler, betong- och batongliberaler finns där, och många andra, men mixade med det övergripande målet: MAKT, så har det blivit ett mycket opålitligt parti för den som hyllar liberalismen.
Som ett grundläggande fundament för ett parti så existerar inte liberalismen idag.
På det sättet är den död.
Men en glädjande bieffekt av den i andra avseenden tragiska behandlingen av problematiken kring FRA-lagen, den är att det visat sig att liberala tankar lever i högsta grad bland de medborgare som har ett samhällsengagemang. Det är mycket större och bredare än man kunnat tro - och det är inte alltid som alla är medvetna om att det är liberala idéer de förfäktar. De kan, före FRA-frågan, ha känts sig hemma i många olika partier, men känner sig idag ofta hemlösa. Icke desto mindre ger detta ett hopp om en pånyttfödelse av liberalismen i Sverige. Kanske det till och med kan leda till att något (nytt?) parti tar liberalismen till heders igen - inte bara i sitt program utan även i praktisk politik!
Vilken nystart för en levande demokrati det skulle kunna bli!
01 oktober 2008
Vågar folkpartiet diskutera FRA-lagen? Eller - vågar det att låta bli?
Noterar att folkpartiets partiråd ska sammanträda på fredag. Bland annat för att diskutera ett internt partisamråd om integritetsfrågor.
Partirådet är det organ inom fp som sammanträder de år som det inte är landsmöten (= fp´s kongresser) för att diskutera politik och ge partistyrelsen en hint om vad som partifolket tycker.
Det märkliga är att FRA-frågan inte var berörd i samrådet om integritet! Jag kan (vill) tro att från något håll så skickade man med synpunkter på den också. Skräp vore det ju annars - även om partiledningen uppenbarligen inte ville ha den diskuterad.
Jag förutsätter att FRA-frågan blir diskuterad på partirådet, och det med besked. Mot bakgrund av den intensiva offentliga debatt den fått, borde den bli en huvudfråga.
Eftersom enligt uppgift fp fortfarande anser sig vara ett liberalt parti, så förutsätter jag även att partiledningen inte försöker lägga locket på genom styrande inledande inlägg.
Partiets behandling av FRA-frågan vid partirådet blir ett viktigt tecken på om folkpartiet vill leva upp till de viktiga grundläggande principer som bör vägleda ett liberalt parti som värnar om en levande demokrati.
Och kan ge indikationer på om folkpartiet inser att svensk demokrati är i kris.
Partirådet är det organ inom fp som sammanträder de år som det inte är landsmöten (= fp´s kongresser) för att diskutera politik och ge partistyrelsen en hint om vad som partifolket tycker.
Det märkliga är att FRA-frågan inte var berörd i samrådet om integritet! Jag kan (vill) tro att från något håll så skickade man med synpunkter på den också. Skräp vore det ju annars - även om partiledningen uppenbarligen inte ville ha den diskuterad.
Jag förutsätter att FRA-frågan blir diskuterad på partirådet, och det med besked. Mot bakgrund av den intensiva offentliga debatt den fått, borde den bli en huvudfråga.
Eftersom enligt uppgift fp fortfarande anser sig vara ett liberalt parti, så förutsätter jag även att partiledningen inte försöker lägga locket på genom styrande inledande inlägg.
Partiets behandling av FRA-frågan vid partirådet blir ett viktigt tecken på om folkpartiet vill leva upp till de viktiga grundläggande principer som bör vägleda ett liberalt parti som värnar om en levande demokrati.
Och kan ge indikationer på om folkpartiet inser att svensk demokrati är i kris.
15 september 2008
FRA. Kring 2 svt-program, Bildt, vuxenmobbning, Ullenhag och framtiden.
Några dagen-efter reflexioner till två tv-program, 14 sept. Dels FRA- tre bokstäver som... och Agendas inslag av vuxenmobbningen i riksdagen.
Jag följde lite av chatten på Svt.se efter det första programmet. Påfallande att FRA-kramare var upprörda över att programmet inte stödde FRA-lagen. Men nej, programmet var mycket neutralt till lagen i sig. Det visade däremot en objektiv bild över hur frågan växt fram och åtminstone i någon mån vad lagen leder till, och hur den "motiveras".
Det var förödande nog för lagen och dess tillskyndare.
FRA-kramarna sade oss: FRA-lagen drabbar bara trafik över gränsen och påstod att då drabbas inte svenskar, och spaningen är bara mot yttre hot.
TV-programmet FRA-3 bokstäver... visade att det viktiga för FRA är att kunna idka byteshandel med andra länder, att sälja information om personer i Sverige till främmande makt! Det är det helt avgörande för FRA.
Carl Bildt erkände att FRA handlar med "rådata" även med diktaturer. Alltså, FRA klarar sig inte utan att köpa info från utlandet.
Som betalning ger man "rådata", som FRA samlar in, över kommunikation som sker i Sverige och över gränserna (vilket det mesta gör).
Jag blir knappast förvånad. Denna affär visar att vi inte ska ha några som helst illusioner om att de politiker vi valt ska ge oss skydd för mänskliga rättigheter och integritet. FRA ges möjlighet till en "helvetisk övervakning" (W Agrell).
Men likafullt är det så upprörande att jag nästan saknar ord.
Hur vi blivit vilseledda av cyniska politiker och manipulerande spionbyråkrater, som vill förverkliga sina drömmar om att hålla koll på varje individ in i minsta detalj.
Misstanke eller ej är ovidkommande för dessa personer. De SKA ha tillgång till ALLT. Perverst!
Och politiska "kontrollorgan" vill inte veta vad som händer... Cynismen hos "demokratins förkämpar" står helt avklädd.
Lika beklämmande var den vuxenmobbning som visades i Agendainslaget. Politiker som hade samvete kallades in för förhör, en och en, för att fås att rätta in sig i ledet. Och i m hölls ståndsrätt av en uppenbarligen desperat Fredrik Reinfeldt, som helt tappade all besinning, emot en in i det sista sprattlande integritetsförkämpe. Som till slut fick vika sig och kvitta ut sig när det blev klart att även centerns FRA-motståndare gett upp. Jag tänker på Macciavelli och metoder som inte har det minsta med demokrati att göra.
Inom partier som agerar så i den interna debatten, där finns tydligen inga skrupler. Ordet demokrati har man glömt.
Jag hade stora förhoppningar på Erik Ullenhag en gång, när han blev partisekreterare (fp). Men här går han i partiledningens ledband. Måste väl, har kanske också han utsatts för något slags hot. Jag kan inte för mitt liv tro att han i hjärtat stöder vare sig FRA-lagen eller sättet att behandla oliktänkande i partigruppen.
Denna fars blir alltmer absurd. En politisk, demokratisk härdsmälta.
Vi måste alltså jobba vidare.
Enl två handlingslinjer. Antingen får vi se till att åtminstone "de 6 fp-kvinnorna" trots allt står ut, inte viker sig i någon "kompromiss" - att de håller hela vägen. Helst att ytterligare några andra ledamöter från alliansen visar samma mod och ansluter sig till dem. Trots riskerna för att mobbas av inpiskare och andra. Och att dessa tillsammans med oppositionen fixar till en motion som alla kan stå för.
Eller. Och det vore det bästa. Att vi kan få regeringen att backa. Att den visar mod och plötslig klarsyn och självt ser till att lagen rivs upp och att det hela utreds - i botten - osv. Att den inser att de måste sluta med vuxenmobbningen av sina egna, inom och utom riksdagen.
Då måste regeringen väl "offra" Tolgfors och kanske FRA-chefen, men OK ;)
Det behöver rensas ... släppas in frisk luft.
... och allt fler ansluter sig till fp-uppropet emot FRA-lagen.
Jag följde lite av chatten på Svt.se efter det första programmet. Påfallande att FRA-kramare var upprörda över att programmet inte stödde FRA-lagen. Men nej, programmet var mycket neutralt till lagen i sig. Det visade däremot en objektiv bild över hur frågan växt fram och åtminstone i någon mån vad lagen leder till, och hur den "motiveras".
Det var förödande nog för lagen och dess tillskyndare.
FRA-kramarna sade oss: FRA-lagen drabbar bara trafik över gränsen och påstod att då drabbas inte svenskar, och spaningen är bara mot yttre hot.
TV-programmet FRA-3 bokstäver... visade att det viktiga för FRA är att kunna idka byteshandel med andra länder, att sälja information om personer i Sverige till främmande makt! Det är det helt avgörande för FRA.
Carl Bildt erkände att FRA handlar med "rådata" även med diktaturer. Alltså, FRA klarar sig inte utan att köpa info från utlandet.
Som betalning ger man "rådata", som FRA samlar in, över kommunikation som sker i Sverige och över gränserna (vilket det mesta gör).
Jag blir knappast förvånad. Denna affär visar att vi inte ska ha några som helst illusioner om att de politiker vi valt ska ge oss skydd för mänskliga rättigheter och integritet. FRA ges möjlighet till en "helvetisk övervakning" (W Agrell).
Men likafullt är det så upprörande att jag nästan saknar ord.
Hur vi blivit vilseledda av cyniska politiker och manipulerande spionbyråkrater, som vill förverkliga sina drömmar om att hålla koll på varje individ in i minsta detalj.
Misstanke eller ej är ovidkommande för dessa personer. De SKA ha tillgång till ALLT. Perverst!
Och politiska "kontrollorgan" vill inte veta vad som händer... Cynismen hos "demokratins förkämpar" står helt avklädd.
Lika beklämmande var den vuxenmobbning som visades i Agendainslaget. Politiker som hade samvete kallades in för förhör, en och en, för att fås att rätta in sig i ledet. Och i m hölls ståndsrätt av en uppenbarligen desperat Fredrik Reinfeldt, som helt tappade all besinning, emot en in i det sista sprattlande integritetsförkämpe. Som till slut fick vika sig och kvitta ut sig när det blev klart att även centerns FRA-motståndare gett upp. Jag tänker på Macciavelli och metoder som inte har det minsta med demokrati att göra.
Inom partier som agerar så i den interna debatten, där finns tydligen inga skrupler. Ordet demokrati har man glömt.
Jag hade stora förhoppningar på Erik Ullenhag en gång, när han blev partisekreterare (fp). Men här går han i partiledningens ledband. Måste väl, har kanske också han utsatts för något slags hot. Jag kan inte för mitt liv tro att han i hjärtat stöder vare sig FRA-lagen eller sättet att behandla oliktänkande i partigruppen.
Denna fars blir alltmer absurd. En politisk, demokratisk härdsmälta.
Vi måste alltså jobba vidare.
Enl två handlingslinjer. Antingen får vi se till att åtminstone "de 6 fp-kvinnorna" trots allt står ut, inte viker sig i någon "kompromiss" - att de håller hela vägen. Helst att ytterligare några andra ledamöter från alliansen visar samma mod och ansluter sig till dem. Trots riskerna för att mobbas av inpiskare och andra. Och att dessa tillsammans med oppositionen fixar till en motion som alla kan stå för.
Eller. Och det vore det bästa. Att vi kan få regeringen att backa. Att den visar mod och plötslig klarsyn och självt ser till att lagen rivs upp och att det hela utreds - i botten - osv. Att den inser att de måste sluta med vuxenmobbningen av sina egna, inom och utom riksdagen.
Då måste regeringen väl "offra" Tolgfors och kanske FRA-chefen, men OK ;)
Det behöver rensas ... släppas in frisk luft.
... och allt fler ansluter sig till fp-uppropet emot FRA-lagen.
08 september 2008
All makt ska kontrolleras! Bl a apropå FRA-lagen.
Jag har tidigare noterat att motståndet i riksdagen mot FRA-lagen (på allianssidan) främst finns hos ett antal riksdagskvinnor - folkpartister dessutom. Jag skrev det med en ironisk glimt i ögat, men självfallet har könstillhörighet ingen betydelse för inställningen till demokrati, till respekt för integritet eller yttrandefrihet och andra demokratiska fri- och rättigheter.
Ett tecken på det är att jag också får reaktioner till stöd för FRA-lagens integritetskränkningar även från kvinnor, t ex nu med ett mycket opreciserat schwammel från en fd heltidspolitiker (fp), kvinna, som inte bemödat sig om att läsa ordentligt i mina blogginlägg om FRA-lagen och därtill hörande frågor, utan som bara efterlyser vad jag tycker om sådant som hon lätt finner i min blogg. Dessutom tycker hon, i sin blogg, att jag skriver självklarheter i mitt utkast till handlingsplan (se nedanstående inlägg) - samtidigt som hon tydligen själv är FRA-kramare (men hon har väl förläst sig på Carl B Hamiltons "nyhetsbrev").
Snacka om att motsäga sig själv.
Eller var det bara ett slarvigt skrivsätt, för att hinna med ca halvdussinet inlägg varje dag?
Som en engelsk klassisk liberal sa, All makt ska kontrolleras!
Det är ju tyvärr alltför lätt att identifiera sig med makten för den som suttit för länge där. Att i stället mena att det är medborgarna som ska kollas.
Nå, i övrigt har jag hittills bara fått positiva svar betr handlingsplanen, om än ytterst få ännu i direkta kommentarer till bloggtexten. Som någon sa, misstänksamhet mot makten är ett viktigt moment för restaurerad demokrati.
FRA-lagen är illa hanterad av regeringen.
Tidningsutgivarnas ordförande Tomas Brunegård: Det öppna samhälle som vi vill ha kan inte bemöta terrorism genom att sluta samhället. FRA-lagen skär rakt igenom grundlagen och källskyddet. Det verkar som om regeringen inte har tänkt igenom frågan.
Därmed så visar sig båda sidor i tidningsbranschen ha samma negativa inställning till FRA-lagen. Journalisterna har ju redan tidigare redovisat sin avvisande attityd till FRA-lagens konsekvenser för yttrandefriheten i Sverige.
Två nya upprop mot FRA-lagen pågår inom centern och folkpartiet. De går ut på att kritikerna ska sluta förhandla om kompromisser och istället kräva att lagen rivs upp. G-P skriver bl a:
"- Folk är förtvivlade, det verkar som att partiledningen inte fattar hur förbannade folk är. Den enda chansen att återupprätta centerns trovärdighet som ett liberalt parti är att börja om från början, säger centerpartisten Stefan Mårtensson från Värmdö.I torsdags startade han ett upprop mot FRA-lagen som går ut på att centern ska kräva att lagen rivs upp och ersätts av en parlamentarisk utredning.
Och: Genom att samköra olika elektroniska fotspår fås en mycket detaljerad bild av en persons liv; vänner, vanor, politiska åsikter och sexualliv. Och det är lagligt. Men eftersom formuleringarna förts in i flera lagar vid flera tillfällen har riksdagsledamöterna inte förstått vidden av vad de beslutat, enligt författarna till debattartikeln.
- Hanteringen är en härdsmälta för det parlamentariska systemet. Man har godkänt en lagstiftning som man egentligen inte har förstått, säger Mark Klamberg, själv doktorand i juridik.
Birgitta Ohlsson (fp): har stärkts i sin övertygelse om att det bästa vore att ta ett omtag och tillsätta en bred parlamentarisk utredning. - Mitt intryck är att de flesta folkpartister tycker så.
Magnus Andersson CUF-ordf. Han tycker att fler faktorer än tidigare talar för att lagen bör rivas upp.- Inte minst efter den hearing vi hade inom centern inser man ju att det här nog strider mot Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och jag tycker inte att det är rimligt att genomföra en sådan lag."
Den norska datorsäkerhetsmyndigheten, Datortilsynet, ska utreda den svenska FRA-lagens konskvenser för enskilda medborgare. Det meddelar det norska förvaltningsdepartementet, enligt TT.
Och även prästerna oroar sig över FRA-lagen, över att lagen kan påverka folks vilja att bikta sig när det blir möjligt att lyssna av hemliga samtal. Liksom advokaterna ogillar lagen ur rättssäkerhetssynpunkt ... Etc.
Stoppa, riv upp, utred, gör om.
Börjar det inte bli så besvärande detta, för alla partiledare i Alliansen, att det är bästa att backa nu?
De kan ju hänvisa till alla nya uppgifter som kommit fram, och att det är en anledning att göra en ny utredning - som går till botten med alla de frågor som uppenbarligen inte den förra utredningen besvarade tillfredställande.
Det kan väl ändå inte vara ett självändamål att gå emot en bred och kunnig opinion i en fråga som denna?
Speciellt då denna opinion till kanske största delen består partimedlemmar eller i vart fall röstat på ett alliansensparti! Väljare som mycket snart blir f.d. alliansväljare.
Reagera nu Jan Bj och Maud O! Övertyga Fredrik R om att nu måste ni göra ett omtag av hela frågan. Att lappa på en omöjlig lag gör bara saken värre.
Ett tecken på det är att jag också får reaktioner till stöd för FRA-lagens integritetskränkningar även från kvinnor, t ex nu med ett mycket opreciserat schwammel från en fd heltidspolitiker (fp), kvinna, som inte bemödat sig om att läsa ordentligt i mina blogginlägg om FRA-lagen och därtill hörande frågor, utan som bara efterlyser vad jag tycker om sådant som hon lätt finner i min blogg. Dessutom tycker hon, i sin blogg, att jag skriver självklarheter i mitt utkast till handlingsplan (se nedanstående inlägg) - samtidigt som hon tydligen själv är FRA-kramare (men hon har väl förläst sig på Carl B Hamiltons "nyhetsbrev").
Snacka om att motsäga sig själv.
Eller var det bara ett slarvigt skrivsätt, för att hinna med ca halvdussinet inlägg varje dag?
Som en engelsk klassisk liberal sa, All makt ska kontrolleras!
Det är ju tyvärr alltför lätt att identifiera sig med makten för den som suttit för länge där. Att i stället mena att det är medborgarna som ska kollas.
Nå, i övrigt har jag hittills bara fått positiva svar betr handlingsplanen, om än ytterst få ännu i direkta kommentarer till bloggtexten. Som någon sa, misstänksamhet mot makten är ett viktigt moment för restaurerad demokrati.
FRA-lagen är illa hanterad av regeringen.
Tidningsutgivarnas ordförande Tomas Brunegård: Det öppna samhälle som vi vill ha kan inte bemöta terrorism genom att sluta samhället. FRA-lagen skär rakt igenom grundlagen och källskyddet. Det verkar som om regeringen inte har tänkt igenom frågan.
Därmed så visar sig båda sidor i tidningsbranschen ha samma negativa inställning till FRA-lagen. Journalisterna har ju redan tidigare redovisat sin avvisande attityd till FRA-lagens konsekvenser för yttrandefriheten i Sverige.
Två nya upprop mot FRA-lagen pågår inom centern och folkpartiet. De går ut på att kritikerna ska sluta förhandla om kompromisser och istället kräva att lagen rivs upp. G-P skriver bl a:
"- Folk är förtvivlade, det verkar som att partiledningen inte fattar hur förbannade folk är. Den enda chansen att återupprätta centerns trovärdighet som ett liberalt parti är att börja om från början, säger centerpartisten Stefan Mårtensson från Värmdö.I torsdags startade han ett upprop mot FRA-lagen som går ut på att centern ska kräva att lagen rivs upp och ersätts av en parlamentarisk utredning.
Och: Genom att samköra olika elektroniska fotspår fås en mycket detaljerad bild av en persons liv; vänner, vanor, politiska åsikter och sexualliv. Och det är lagligt. Men eftersom formuleringarna förts in i flera lagar vid flera tillfällen har riksdagsledamöterna inte förstått vidden av vad de beslutat, enligt författarna till debattartikeln.
- Hanteringen är en härdsmälta för det parlamentariska systemet. Man har godkänt en lagstiftning som man egentligen inte har förstått, säger Mark Klamberg, själv doktorand i juridik.
Birgitta Ohlsson (fp): har stärkts i sin övertygelse om att det bästa vore att ta ett omtag och tillsätta en bred parlamentarisk utredning. - Mitt intryck är att de flesta folkpartister tycker så.
Magnus Andersson CUF-ordf. Han tycker att fler faktorer än tidigare talar för att lagen bör rivas upp.- Inte minst efter den hearing vi hade inom centern inser man ju att det här nog strider mot Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och jag tycker inte att det är rimligt att genomföra en sådan lag."
Den norska datorsäkerhetsmyndigheten, Datortilsynet, ska utreda den svenska FRA-lagens konskvenser för enskilda medborgare. Det meddelar det norska förvaltningsdepartementet, enligt TT.
Och även prästerna oroar sig över FRA-lagen, över att lagen kan påverka folks vilja att bikta sig när det blir möjligt att lyssna av hemliga samtal. Liksom advokaterna ogillar lagen ur rättssäkerhetssynpunkt ... Etc.
Stoppa, riv upp, utred, gör om.
Börjar det inte bli så besvärande detta, för alla partiledare i Alliansen, att det är bästa att backa nu?
De kan ju hänvisa till alla nya uppgifter som kommit fram, och att det är en anledning att göra en ny utredning - som går till botten med alla de frågor som uppenbarligen inte den förra utredningen besvarade tillfredställande.
Det kan väl ändå inte vara ett självändamål att gå emot en bred och kunnig opinion i en fråga som denna?
Speciellt då denna opinion till kanske största delen består partimedlemmar eller i vart fall röstat på ett alliansensparti! Väljare som mycket snart blir f.d. alliansväljare.
Reagera nu Jan Bj och Maud O! Övertyga Fredrik R om att nu måste ni göra ett omtag av hela frågan. Att lappa på en omöjlig lag gör bara saken värre.
20 augusti 2008
Superclass eller folktribun
Jag uppmärksammades just på en rec i DN av boken ”Superclass, Hur den nya globala makteliten styr världen” av David Rothkopf. (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=814630). Författaren var tidigare rådgivare till president Bill Clinton och har kartlagt världens maktelit. Han visar vilka de är, utan att ge oss en lista på dem alla, och deras inbördes nätverk. Han har suttit med vid hemliga sammanträden och deltagit i deras middagsdiskussioner. Vad händer bakom de stängda dörrarna när de möts varje år i Davos eller ombord på ett flygplan på hög höjd? Nå, alla de 6.000 som han definierar in i denna Superclass kommer knappast till Davos. Men de är inte fler och inkluderar alla dollarmiljardärer. Och de träffas, vare sig de reser med dyra VIP-plan som tar dem förbi alla vanliga kontroller, eller inte.
Boken, jag har inte läst den bara ett antal rec och andra texter om den på internet, tycks mena att det inte förekommer någon konspiration (och jag är smått allergisk mot konspirationsteorier), men däremot ett slags ”kulturell” inavel beroende på intressegemenskap och ett umgänge (även socialt) i stort sett bara med andra människor med mycket pengar eller makt, på ett eller annat sätt. En grupp människor där alla tycker ungefär detsamma och där pengar och makt är viktigare än demokrati i egentlig mening.
Självfallet är det ett demokratiskt problem att så mycket kan styras bakom stängda dörrar – och utan att ansvar kan utkrävas.
Rothkopf pekar på att så stor andel av både senat och representanthus i USA är dollarmiljonärer, och ifrågasätter om det är represenativ demokrati. Det kan givetvis vara ett problem, men än värre är att även de som inte är miljonärer i så hög grad identifierar sig med rika (och indirekta) makthavare.
Alltså, jag anser att det är ett problem att skikten makthavare under denna Superclass (t ex regeringsledamöter och parlamentariker i västvärlden, även i Sverige) gärna verkar vilja "gradera upp" sig till Superclass. Det bidrar till den ökande klyftan mellan makthavare och väljare. FRA-lagen och debatten kring den är ett aktuellt och belysande expempel på det här i Sverige.
Man ser sig även på något lägre nivå, som den överklass man ändå är, i stället för att vara folkets företrädare eller kontrollanter av makten.
(Det kanske är ett kuriosum, men ändå noterbart, att det Rothkopf påpekar även utnyttjas av dunkla rasistiska/främlingsfientliga krafter med en inriktning liknande sverigedemokraternas. Trots att det verkligen inte kan vara Rothkopfs mening.)
Det är svårt att sätta titeln folktribun på någon riksdagsledamot idag. Folktribunen Adolf Hedin, med sin kamp mot bolagsväldet, känns avlägsen, inte bara i tiden. Adolf Hedin anses visserligen som den första heltidspolitikern i Sverige, men det var under en tid då det innebar uppoffringar. Hedin var det slags liberal (kan anses som den förste socialliberalen i Sverige) som vi idag saknar i svensk politik. En man som förespråkade sociala reformer, som stod på småfolkets sida emot bolagsvälde och överhet. En folktribun. Han skulle inte ha röstat på någon FRA-lag eller annat som gynnade makteliten på folkets bekostnad.
Boken, jag har inte läst den bara ett antal rec och andra texter om den på internet, tycks mena att det inte förekommer någon konspiration (och jag är smått allergisk mot konspirationsteorier), men däremot ett slags ”kulturell” inavel beroende på intressegemenskap och ett umgänge (även socialt) i stort sett bara med andra människor med mycket pengar eller makt, på ett eller annat sätt. En grupp människor där alla tycker ungefär detsamma och där pengar och makt är viktigare än demokrati i egentlig mening.
Självfallet är det ett demokratiskt problem att så mycket kan styras bakom stängda dörrar – och utan att ansvar kan utkrävas.
Rothkopf pekar på att så stor andel av både senat och representanthus i USA är dollarmiljonärer, och ifrågasätter om det är represenativ demokrati. Det kan givetvis vara ett problem, men än värre är att även de som inte är miljonärer i så hög grad identifierar sig med rika (och indirekta) makthavare.
Alltså, jag anser att det är ett problem att skikten makthavare under denna Superclass (t ex regeringsledamöter och parlamentariker i västvärlden, även i Sverige) gärna verkar vilja "gradera upp" sig till Superclass. Det bidrar till den ökande klyftan mellan makthavare och väljare. FRA-lagen och debatten kring den är ett aktuellt och belysande expempel på det här i Sverige.
Man ser sig även på något lägre nivå, som den överklass man ändå är, i stället för att vara folkets företrädare eller kontrollanter av makten.
(Det kanske är ett kuriosum, men ändå noterbart, att det Rothkopf påpekar även utnyttjas av dunkla rasistiska/främlingsfientliga krafter med en inriktning liknande sverigedemokraternas. Trots att det verkligen inte kan vara Rothkopfs mening.)
Det är svårt att sätta titeln folktribun på någon riksdagsledamot idag. Folktribunen Adolf Hedin, med sin kamp mot bolagsväldet, känns avlägsen, inte bara i tiden. Adolf Hedin anses visserligen som den första heltidspolitikern i Sverige, men det var under en tid då det innebar uppoffringar. Hedin var det slags liberal (kan anses som den förste socialliberalen i Sverige) som vi idag saknar i svensk politik. En man som förespråkade sociala reformer, som stod på småfolkets sida emot bolagsvälde och överhet. En folktribun. Han skulle inte ha röstat på någon FRA-lag eller annat som gynnade makteliten på folkets bekostnad.
13 augusti 2008
FRAmtid? Problemen i svensk demokrati.
FRA-debatten visar inga tecken att avmattas. Tvärtom. Möjligen någon dag i någon tidning, men inte på internet. För dagen debatteras/häcklas, som också jag gjort, Tolgfors senaste dumheter. Det skrivs mängder om att FRA-lagen inte stämmer med Eu:s regler. Det framhålls att lagen gör det dyrare med internet genom dyrare abonnemang eftersom kabelbolagen måste ta ut sina ökade kostnader från oss som använder internet. Och Camilla Lindberg har bloggat med DNs läsare.
Jag kan bara konstatera att jag inte hittat något nytt argument för lagen. Försöken att försvara den blir alltmer komiska. Däremot radar nackdelarna upp sig, fler och fler. Såväl tekniska som principiella.
På många sätt åskådliggör debatten problemen med svensk demokrati idag. Byråkrativäldet. De skilda världarna för vanligt folk och ledande politiker. Misstron. Nickedockor i riksdagen. Svårigheten att se konsekvens mellan uttalade mål och praktisk politik. Liberalismens kris. Sossarnas hyckleri. Partiernas och partiväsendets framtid. Etcetera.
Jag kan bara konstatera att jag inte hittat något nytt argument för lagen. Försöken att försvara den blir alltmer komiska. Däremot radar nackdelarna upp sig, fler och fler. Såväl tekniska som principiella.
På många sätt åskådliggör debatten problemen med svensk demokrati idag. Byråkrativäldet. De skilda världarna för vanligt folk och ledande politiker. Misstron. Nickedockor i riksdagen. Svårigheten att se konsekvens mellan uttalade mål och praktisk politik. Liberalismens kris. Sossarnas hyckleri. Partiernas och partiväsendets framtid. Etcetera.
26 juli 2008
Är välfärd och trygghet socialism?
Det är märkligt hur vissa föreställningar sammanfaller hos sossar och moderater. Det gäller både gamla och nya moderater, om än inte alltid i samma frågor betr nya o gamla moderater.
Jag tänker just nu på detta att alla i Sverige är sossar eller till och med socialister. Det som man då pekar på är att "alla" människor vill ha trygghet och välfärd och att såväl sossar som moderater (numera) kallar sig arbetarpartier. För några år sedan var det populärt bland ungmoderater att kritisera sitt moderparti för att det var för mycket sosselikt. Då var det ungefär det värsta en moderat kunde säga, att m var för likt s. Idag är det en vinnande strategi. Eller var 2006.
Nu har jag svårt att se någon direkt ideologisk klarhet vare sig i sossarnas eller (nya) moderaternas praktiska politik. Det är ett velande hit och dit efter populistiska ställningstaganden, utan koppling till vare sig socialism, liberalism eller konservatism. Makten har blivit "överideologin"! Sorgligt, men sant. Så ser jag det.
Strävan efter välfärd och trygghet är inget socialistiskt, det vill nog de flesta svenskar liksom riksdagspartierna sträva efter. (Inget riksdagsparti eftersträvar den sk nattväktarstaten.) Utan att de är vare sig socialister eller sossar. Däremot så skiljer sig vägarna att nå detta mål. Utan att partierna är speciellt duktiga på att förklara hur det kan appliceras på en ideologi. Kanske därför att det inte går.
Samarbete är bra. Men nog vore det klargörande för väljarna, som ett första steg om alla partier verkligen visade var de står ideologiskt. Inte bara rapar upp diverse punkter i ett valmanifest, som har föga eller ingen ideologisk bäring. Eller där de olika punkterna kanske t o m motsäger varandra ideologiskt.
Jag tänker just nu på detta att alla i Sverige är sossar eller till och med socialister. Det som man då pekar på är att "alla" människor vill ha trygghet och välfärd och att såväl sossar som moderater (numera) kallar sig arbetarpartier. För några år sedan var det populärt bland ungmoderater att kritisera sitt moderparti för att det var för mycket sosselikt. Då var det ungefär det värsta en moderat kunde säga, att m var för likt s. Idag är det en vinnande strategi. Eller var 2006.
Nu har jag svårt att se någon direkt ideologisk klarhet vare sig i sossarnas eller (nya) moderaternas praktiska politik. Det är ett velande hit och dit efter populistiska ställningstaganden, utan koppling till vare sig socialism, liberalism eller konservatism. Makten har blivit "överideologin"! Sorgligt, men sant. Så ser jag det.
Strävan efter välfärd och trygghet är inget socialistiskt, det vill nog de flesta svenskar liksom riksdagspartierna sträva efter. (Inget riksdagsparti eftersträvar den sk nattväktarstaten.) Utan att de är vare sig socialister eller sossar. Däremot så skiljer sig vägarna att nå detta mål. Utan att partierna är speciellt duktiga på att förklara hur det kan appliceras på en ideologi. Kanske därför att det inte går.
Samarbete är bra. Men nog vore det klargörande för väljarna, som ett första steg om alla partier verkligen visade var de står ideologiskt. Inte bara rapar upp diverse punkter i ett valmanifest, som har föga eller ingen ideologisk bäring. Eller där de olika punkterna kanske t o m motsäger varandra ideologiskt.
18 juli 2008
Hoppet ökar
Man måste tillstå att nu ökar hoppet om ändring betr FRA-lagen. Och kanske i förlängningen betr liberalismens framtid.
Folkets uppror mot den instängda makten skakar om. Jag hoppas att upprorskvinnorna inom fp håller ut hela vägen - och att de får fler med sig.
Att det slutar i en helt ny eller drastiskt omarbetat FRA-lag, som inte kränker integriteten.
Det vill till att debatten fortsätter, att vi inte ger upp, att vi stöder de liberala krafterna. Märklig nog vill (hittills) inte Federly m fl inom centerna göra öppet uppror, och var är de moderater som ett tag grymtade lite? Vågar de inte visa mod?
Jag vill gärna se detta med folkets uppror mot FRA-lagen som en avstamp för en liberalismens pånyttfödelse. Helst då den socialt ansvarstagande liberalismen, må den kallas vad den vill.
Det är bara en liten delseger om FRA-lagen stoppas eller ändras. Den är ett tecken på liberalismens nedgång inom både fp och övriga allianspartier.
Därför är det viktigt att partierna nu skakar om ordentligt, inser att vi är i en ny tid. Makten kan och får inte utövas av små grupper i slutna rum. Folket vill vara med. Alliansregeringens stora fel är att den inte ser och hör vad som pågår i de djupa folkleden. Reinfeldts öron verkar inte mäkta med det. Han,partiledarna och Anders Borg kör sitt race, därför dalar opinionssiffrorna.
Resultatet kan bli en socialistisk regeringen efter nästa val. Var det det som liberalismens dödgrävare inom alliansen ville?
Folkets uppror mot den instängda makten skakar om. Jag hoppas att upprorskvinnorna inom fp håller ut hela vägen - och att de får fler med sig.
Att det slutar i en helt ny eller drastiskt omarbetat FRA-lag, som inte kränker integriteten.
Det vill till att debatten fortsätter, att vi inte ger upp, att vi stöder de liberala krafterna. Märklig nog vill (hittills) inte Federly m fl inom centerna göra öppet uppror, och var är de moderater som ett tag grymtade lite? Vågar de inte visa mod?
Jag vill gärna se detta med folkets uppror mot FRA-lagen som en avstamp för en liberalismens pånyttfödelse. Helst då den socialt ansvarstagande liberalismen, må den kallas vad den vill.
Det är bara en liten delseger om FRA-lagen stoppas eller ändras. Den är ett tecken på liberalismens nedgång inom både fp och övriga allianspartier.
Därför är det viktigt att partierna nu skakar om ordentligt, inser att vi är i en ny tid. Makten kan och får inte utövas av små grupper i slutna rum. Folket vill vara med. Alliansregeringens stora fel är att den inte ser och hör vad som pågår i de djupa folkleden. Reinfeldts öron verkar inte mäkta med det. Han,partiledarna och Anders Borg kör sitt race, därför dalar opinionssiffrorna.
Resultatet kan bli en socialistisk regeringen efter nästa val. Var det det som liberalismens dödgrävare inom alliansen ville?
14 juli 2008
Oerhört stark markering emot dagens fp-ledning
Detta är oerhört! Väldigt bra! Att de tre f.d. fp-ledarna går ut och offentligt markerar så kraftfullt att de är emot FRA-lagen, som redovisas i DN-debatt idag.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=804272 Den analys de tre fp-ledarna gör tillsammans med fyra nuvarande riksdagsledamöter är så bra att jag ville citera allt. Istället, gå till länken eller läs det i papperstidningen.
Kutymen är att avgångna partiledare sitter still i båten och inte gör det svårt för efterträdare, samtidigt blir de hyllade på det sätt som tillkommer ärrade veteraner. Skulle de tycka annorlunda än dagens partiledning så sker det oftast i diskreta interna viskningar. Att nu de tre senaste fp-ledarna (förutom Leijonborg som ju fortfarande är aktiv som minister) inte anser det tillräckligt att mumla lite internt visar hur oerhört allvarligt de ser på frågan!
De konstaterar, helt riktigt, att "det grundläggande problemet med FRA-lagen är att även icke brottsmisstänkta enskilda individer kommer att få telefonsamtal, mejl, och sms analyserade av en myndighet vars verksamhet inte går att granska. Därmed strider den mot grundläggande liberala värderingar."
Maria Leissner var partiledare 1995-97 innan hon av personliga skäl avgick. Bengt Westerberg var partiledare 1983-95 och dessutom vice statsminister och socialminister. Ola Ullsten var partiledare 1978-83 och dessutom statsminister och utrikesminister. Man kan ha lite annan åsikt i någon fråga än vad dessa haft, men i och med detta visar de att de vad gäller det väsentliga har en betydligt mera gedigen liberal grundval än dagens partiledning.
Förutom dessa tre tungviktare så står också fyra riksdagsledamöter (alla kvinnor!) bakom skrivelsen. De är Camilla Lindberg och Birgitta Ohlsson som röstade nej resp avstod, och Cecilia Wikström (Uppsala)som var frånvarande och Maria Lundqvist-Brömster (Västerbotten) som tubbades att rösta ja, men som nu uppenbarligen tänkt om.
Den argumentation som dagens partiledning fört har varit svag, och förts i en ton som om alla andra är idioter eller barnrumpor. Pressen på partigruppen har varit oerhört stark. Nu är det dags för partiledningen att backa och ödmjukt tänka om!
Att ta intryck av goda argument från engagerade människor är inte en svaghet - det är en styrka!
Jag skrev igår att jag inte kan sörja om fp ramlar ur riksdagen, om nuvarande politik fortsätter. Till min glädje och lättnad ser jag nu att det är fler som har samma oro för partiets framtid. Att denna oro också finns hos flera inom riksdagsgruppen och av tre tidigare partiledare. Lyssna på dem - och på oss andra som är den socialt ansvarstagande liberalismens bästa vänner!
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=804272 Den analys de tre fp-ledarna gör tillsammans med fyra nuvarande riksdagsledamöter är så bra att jag ville citera allt. Istället, gå till länken eller läs det i papperstidningen.
Kutymen är att avgångna partiledare sitter still i båten och inte gör det svårt för efterträdare, samtidigt blir de hyllade på det sätt som tillkommer ärrade veteraner. Skulle de tycka annorlunda än dagens partiledning så sker det oftast i diskreta interna viskningar. Att nu de tre senaste fp-ledarna (förutom Leijonborg som ju fortfarande är aktiv som minister) inte anser det tillräckligt att mumla lite internt visar hur oerhört allvarligt de ser på frågan!
De konstaterar, helt riktigt, att "det grundläggande problemet med FRA-lagen är att även icke brottsmisstänkta enskilda individer kommer att få telefonsamtal, mejl, och sms analyserade av en myndighet vars verksamhet inte går att granska. Därmed strider den mot grundläggande liberala värderingar."
Maria Leissner var partiledare 1995-97 innan hon av personliga skäl avgick. Bengt Westerberg var partiledare 1983-95 och dessutom vice statsminister och socialminister. Ola Ullsten var partiledare 1978-83 och dessutom statsminister och utrikesminister. Man kan ha lite annan åsikt i någon fråga än vad dessa haft, men i och med detta visar de att de vad gäller det väsentliga har en betydligt mera gedigen liberal grundval än dagens partiledning.
Förutom dessa tre tungviktare så står också fyra riksdagsledamöter (alla kvinnor!) bakom skrivelsen. De är Camilla Lindberg och Birgitta Ohlsson som röstade nej resp avstod, och Cecilia Wikström (Uppsala)som var frånvarande och Maria Lundqvist-Brömster (Västerbotten) som tubbades att rösta ja, men som nu uppenbarligen tänkt om.
Den argumentation som dagens partiledning fört har varit svag, och förts i en ton som om alla andra är idioter eller barnrumpor. Pressen på partigruppen har varit oerhört stark. Nu är det dags för partiledningen att backa och ödmjukt tänka om!
Att ta intryck av goda argument från engagerade människor är inte en svaghet - det är en styrka!
Jag skrev igår att jag inte kan sörja om fp ramlar ur riksdagen, om nuvarande politik fortsätter. Till min glädje och lättnad ser jag nu att det är fler som har samma oro för partiets framtid. Att denna oro också finns hos flera inom riksdagsgruppen och av tre tidigare partiledare. Lyssna på dem - och på oss andra som är den socialt ansvarstagande liberalismens bästa vänner!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)