Jag skrev för några månader om likheterna mellan den situation som uppstod vid boktryckarkonstens genombrott och nu genom internet. (Även publicerad hos Arvid Falk.)
Publicerad hos mig 10 okt:
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/10/vad-har-gutenberg-med-fra-och-demokrati.html
Ser till min glädje att det temat nu lyfts fram igen, nu av bloggarna Johan Westerholm och Anders Widén.
Länkar: http://mitt-i-steget.blogspot.com/2009/01/rdda-mnniskor-med-makt-r-farliga.html
resp
http://djingis.blogspot.com/2009/01/befria-ymnighetshornet.html
Samtidigt har hos Farmorgun blossat upp debatten om riksdagens/politikernas arbetsvillkor. Är det för många eller för få riksdagledamöter? Vad hinner de? Måste - kan de lita på varandra?
http://farmorgun.blogspot.com/2009/01/riksdagsledamter-frklarar-sin-tystnad.html
Även detta är saker som jag diskuterat ett otal gånger. Ett exempel finns på denna länk.
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/11/tid-fr-demokrati-eller-drunknar.html
Närliggande text också på
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/10/vad-br-ska-och-vad-kan-politiker-gra.html
Nå, vi kan konstatera att både Gutenberg och internet är upphov till en informationsexplosition. INGEN KAN TA DEL AV ALLT. Men alla, snart sagt, har chansen att ta till sig så mycket mer än förr. Så mycket att det kan medföra att de börjar ifrågasätta beslut och klokheten hos de mäktiga.
Riksdagen har ännu inte lärt sig hantera Gutenberg. Än mindre internet. De ser det som ett problem. Vissa tror sig kunna möta det genom förbud och regleringar. Som katolska kyrkan gentemot Luther och böckerna.
Och det ÄR ett problem.
Jag vet inte hur man löser det. Eller om det ens går eller är önskvärt.
Det jag vet är att jag kräver två saker av alla makthavare inklusive riksdagens ledamöter.
1. Att de har en säker ideologisk kompass. (Då menar jag inte att de kan rabbla partiprogrammen, utan något mycket djupare och viktigare!) Annars går de vilse omedelbart.
2. Att de lyssnar och kommunicerar med medborgarna. Då får de relevant information om både sakfrågorna och om stämningsläget hos de som de skall representera. De får inte låsa in sig för att läsa handlingar så ögonen blöder. Det är bra att kunna saker. Men fackidioti, som leder till räddhåga inför att ta ställning för viktiga demokratiska värden, det är inte det vi vill se hos er.
Behöver det i grunden vara svårare än så?
Då kommer aldrig tankar om FRA-lagar eller IPRED ens att uppstå.
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
Visar inlägg med etikett boktryckarkonsten. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett boktryckarkonsten. Visa alla inlägg
10 oktober 2008
Vad har Gutenberg med FRA och demokrati att göra? (1.1)
Vi vet att boktryckarkonsten hade både politisk och religiös sprängkraft. Den möjliggjorde att katolska kyrkans monopol över själarna bröts. Biblar trycktes på det språk människor kunde läsa och därmed uppstod olika protestantiska rörelser. Det blev också lättare att sprida och ta del av politiska idéer genom både böcker och små pamfletter som utvecklades till tidningar. Liberalismen fick spridning, och demokratin började sakta men säkert spridas över västeuropa och nordamerika.
Envåldshärskare och andra diktatorer lärde sig snabbt att hata journalister och författare, dvs människor som använde det nya mediet.
I slutet av 1900-talet kom datorer, mobiltelefoner, men framför allt internet, som gjorde kommunikationen mellan människor mycket snabbare och bredare. På internet finns inte det filter som tidningar, radio och teve har.
I arabvärlden hyser man nu stort hopp om att internet skall sprida demokratiska idéer på ett sätt som inte har fungerat genom traditionella media, vilka enklare har kunnat kontrolleras av makthavarna.
I Kina söker regeringen hindra att all information skall komma ut på internet, men frågan är hur länge det går? Kan kommunistregimen på sikt hindra att internet bidrar till en allt friare tillgång till information och debatt?
Det finns dock en vilja att stävja internet även på andra håll. En del på grund av att man tror att internet i sig är farligt, andra då man inser att det är farligt (för makten) med fri information och möjligheten till snabb debatt - till och med över gränserna. Denna skepsis finns också i västliga demokratier, inklusive Sverige. Jämför gärna med frågan om FRA-lagen och debatten kring den.
De etablerade partierna har emellertid inte insett att internet har en demokratisk sprängkraft, en kraft de själva inte längre har. Partierna kan inte hantera internet. De sätter upp hemsidor, och partifunktionärer får e-mailadresser. Men inte mycket mera. De ser internet som ett sätt att sprida propaganda, som envägskommunikation från partiet till väljarna. De ser inte att internet är till för diskutera med folket, för tvåvägskommunikation.
Det är intressant att i den mån som ”ledande” politiker har hemsidor eller bloggar, så finns där ofta ingen kommentarfunktion. Det finns däremot som regel på de bloggar som ”vanligt” folk har. En lärdom av FRA-debatten (också) är att många politiker inte svarar på mail ens. Det är som att de inte vill kommunicera med sina väljare. De ogillar att höra folkets röst, möjligen eftersom den inte säger det de vill höra.
Internet har den egenskapen att den sprider information till nya grupper (precis som boktryckarkonsten), inte bara till en mindre grupp politiker eller politiska kommentatorer i tidningar, och den gör det snabbt! Mycket snabbt!
Där på internet väcks frågor som folk anser intressanta, de stöts och blöts i ett gigantiskt grupparbete om de väcker ett bredare intresse. Folk vill vara med, söker varandra och hjälper generöst varandra med både fakta och synpunkter. Det är en öppen värld.
Så annorlunda än den värld där partierna finns. Internetfolket ser att politikerna lever i en värld för sig, en liten värld.
På internet finns alla slags människor, jurister, tekniker, dataexperter och alla andra slags experter. Här märker man att de demokratiska idealen lever kvar, även om många inte använder det fikonspråk som en del politiker älskar. Det talas klartext.
Sålunda, boktryckarkonsten öppnade för nya idéer. Ett folkligt engagemang uppstod bl a för demokratin. På samma sätt är det med internet. Den svenska demokratin har stelnat, men folk bryr sig.
De svenska partierna växte upp genom att dess idéer spreds genom skrifter och tidningar och människor med ideologiska övertygelser. Det fanns lokalavdelningar för de flesta partier i snart sagt varje liten by, i ett land med hälften så många invånare som idag.
Nu tvinar partierna. Medlemmarna flyr de partier som blivit en del av staten, med statliga och kommunala bidrag. Riksdagsledamöterna ser sig allt oftare som överhet, som statliga representanter som ska kontrollera folket (jfr igen med FRA-frågan).
Det nya mediet är internet, som snabbar upp och breddar kommunikationerna mellan människor. På internet godtar man inte att partierna inte lyssnar. Folket vill vara med, vill samtala med makten. Vill ställa politikerna till svars för vad de gör - och inte gör - i riksdagen. Genom medborgarjournalistik på internet har vi upptäckt (eller rättare sagt, fått bekräftat) att det tydligen är byråkraterna som styr över politikerna. Politiker som inte ”orkar” sätta sig in i alla frågor. På internet avslöjas att det finns politiker som är snorkiga, otrevliga och okunniga, sådana som argumenterar utan argument. Eller som inte alls deltar i debatt, som inte svarar på mail.
OK, det finns undantag, men de är då ofta nertryckta av att läsa in myriader av handlingar till mindre viktiga frågor och/eller av partipiska.
De som tillhör den stora skara medborgare, som använder internet, har också upptäckt att traditionella media (i USA kallade gammelmedia), som dagspress och faktiskt även radio/teve, de fungerar ofta som ett filter, som sorterar bort information och debatter, och de kan till och med tjänstgöra som partimegafoner i stället för kritiska granskare med olika ideologiska utgångspunkter.
FRA-frågan är ett belysande exempel. De makthavande ville ha tyst i leden och ett snabbt beslut. När det inte gick så togs partipiskan fram. Söndra-härska-taktiken användes för att låsa in interna kritiker i snabbt hopsnickrade (dåliga) s.k. kompromisser. FÖR självständig gentemot sitt parti är det inte hälsosamt att vara i Sverige. Det lyckades också i stort sett att skapa tystnad inom partierna (tillfälligt?) och man lät pressen ge sken av att debatten och frågan är död.
Gånge denna kalk ifrån oss, hoppades Allan Widman i fps partiorgan Nu.
Men, de har fel. Oron inom partierna finns kvar om än något dämpad, åtminstone i några partier. Oppositionen har väckt motioner om att riva upp lagen (lagpaketet). En oro finns också eftersom inget parti har begärt eller fått mandat av väljarna att stifta denna lag.
Det vet man på internet, bland de upplysta bloggarna. Den mängd jurister och tekniker där som skärskådat lagen har funnit den undermålig. Så lappad och lagad och full av ofullkomligheter och brister att den helt enkelt måste rivas upp, utredas och hela historien tas om från början med rätt infallsvinklar som inkluderar den personliga integriteten från början.
FRA-frågan har visat behovet av en författningsdomstol, som kollar om lagarna strider emot grundlagen, den har visat behovet av ett betydligt starkare inslag av personval så att politiker bättre kan ställas till ansvar, den har visat behovet av en pånyttfödelse av partisystemet och demokratin och av riksdagsledamöter med civilkurage som kan och vågar fungera som en gång i tiden Adolf Hedin och Waldemar Svensson i Ljungskile gjorde.
(Tillägg: Hedin verkade för runt 100 år sedan, Svensson för ca 50 år sedan. Är det inte dags för åtminstone en kraftfull politiker nu - med samma kraft och lidelse för en demokrati i den enskilda människans tjänst!? )
Och framför allt: vi måste få politiker som kan och vill kommunicera med folket. Att de inser att de själva måste delta i det medborgerliga samtal som förs i det nya, breda och kunniga mediet som heter internet. Samtala, diskutera, inte spela överlägsna och tillrättavisande.
Ett halvdussin personer som dricker kaffe ihop i en bidragsfinansierad partilokal, de är inte folket. Folket är större än så, och vill delta i politiken. Vi vill inte bara sitta som åskådare och se hur små grupper spelar om makten, och som inte verkar ha några speciellt synbara ideologiska förankringar.
Envåldshärskare och andra diktatorer lärde sig snabbt att hata journalister och författare, dvs människor som använde det nya mediet.
I slutet av 1900-talet kom datorer, mobiltelefoner, men framför allt internet, som gjorde kommunikationen mellan människor mycket snabbare och bredare. På internet finns inte det filter som tidningar, radio och teve har.
I arabvärlden hyser man nu stort hopp om att internet skall sprida demokratiska idéer på ett sätt som inte har fungerat genom traditionella media, vilka enklare har kunnat kontrolleras av makthavarna.
I Kina söker regeringen hindra att all information skall komma ut på internet, men frågan är hur länge det går? Kan kommunistregimen på sikt hindra att internet bidrar till en allt friare tillgång till information och debatt?
Det finns dock en vilja att stävja internet även på andra håll. En del på grund av att man tror att internet i sig är farligt, andra då man inser att det är farligt (för makten) med fri information och möjligheten till snabb debatt - till och med över gränserna. Denna skepsis finns också i västliga demokratier, inklusive Sverige. Jämför gärna med frågan om FRA-lagen och debatten kring den.
De etablerade partierna har emellertid inte insett att internet har en demokratisk sprängkraft, en kraft de själva inte längre har. Partierna kan inte hantera internet. De sätter upp hemsidor, och partifunktionärer får e-mailadresser. Men inte mycket mera. De ser internet som ett sätt att sprida propaganda, som envägskommunikation från partiet till väljarna. De ser inte att internet är till för diskutera med folket, för tvåvägskommunikation.
Det är intressant att i den mån som ”ledande” politiker har hemsidor eller bloggar, så finns där ofta ingen kommentarfunktion. Det finns däremot som regel på de bloggar som ”vanligt” folk har. En lärdom av FRA-debatten (också) är att många politiker inte svarar på mail ens. Det är som att de inte vill kommunicera med sina väljare. De ogillar att höra folkets röst, möjligen eftersom den inte säger det de vill höra.
Internet har den egenskapen att den sprider information till nya grupper (precis som boktryckarkonsten), inte bara till en mindre grupp politiker eller politiska kommentatorer i tidningar, och den gör det snabbt! Mycket snabbt!
Där på internet väcks frågor som folk anser intressanta, de stöts och blöts i ett gigantiskt grupparbete om de väcker ett bredare intresse. Folk vill vara med, söker varandra och hjälper generöst varandra med både fakta och synpunkter. Det är en öppen värld.
Så annorlunda än den värld där partierna finns. Internetfolket ser att politikerna lever i en värld för sig, en liten värld.
På internet finns alla slags människor, jurister, tekniker, dataexperter och alla andra slags experter. Här märker man att de demokratiska idealen lever kvar, även om många inte använder det fikonspråk som en del politiker älskar. Det talas klartext.
Sålunda, boktryckarkonsten öppnade för nya idéer. Ett folkligt engagemang uppstod bl a för demokratin. På samma sätt är det med internet. Den svenska demokratin har stelnat, men folk bryr sig.
De svenska partierna växte upp genom att dess idéer spreds genom skrifter och tidningar och människor med ideologiska övertygelser. Det fanns lokalavdelningar för de flesta partier i snart sagt varje liten by, i ett land med hälften så många invånare som idag.
Nu tvinar partierna. Medlemmarna flyr de partier som blivit en del av staten, med statliga och kommunala bidrag. Riksdagsledamöterna ser sig allt oftare som överhet, som statliga representanter som ska kontrollera folket (jfr igen med FRA-frågan).
Det nya mediet är internet, som snabbar upp och breddar kommunikationerna mellan människor. På internet godtar man inte att partierna inte lyssnar. Folket vill vara med, vill samtala med makten. Vill ställa politikerna till svars för vad de gör - och inte gör - i riksdagen. Genom medborgarjournalistik på internet har vi upptäckt (eller rättare sagt, fått bekräftat) att det tydligen är byråkraterna som styr över politikerna. Politiker som inte ”orkar” sätta sig in i alla frågor. På internet avslöjas att det finns politiker som är snorkiga, otrevliga och okunniga, sådana som argumenterar utan argument. Eller som inte alls deltar i debatt, som inte svarar på mail.
OK, det finns undantag, men de är då ofta nertryckta av att läsa in myriader av handlingar till mindre viktiga frågor och/eller av partipiska.
De som tillhör den stora skara medborgare, som använder internet, har också upptäckt att traditionella media (i USA kallade gammelmedia), som dagspress och faktiskt även radio/teve, de fungerar ofta som ett filter, som sorterar bort information och debatter, och de kan till och med tjänstgöra som partimegafoner i stället för kritiska granskare med olika ideologiska utgångspunkter.
FRA-frågan är ett belysande exempel. De makthavande ville ha tyst i leden och ett snabbt beslut. När det inte gick så togs partipiskan fram. Söndra-härska-taktiken användes för att låsa in interna kritiker i snabbt hopsnickrade (dåliga) s.k. kompromisser. FÖR självständig gentemot sitt parti är det inte hälsosamt att vara i Sverige. Det lyckades också i stort sett att skapa tystnad inom partierna (tillfälligt?) och man lät pressen ge sken av att debatten och frågan är död.
Gånge denna kalk ifrån oss, hoppades Allan Widman i fps partiorgan Nu.
Men, de har fel. Oron inom partierna finns kvar om än något dämpad, åtminstone i några partier. Oppositionen har väckt motioner om att riva upp lagen (lagpaketet). En oro finns också eftersom inget parti har begärt eller fått mandat av väljarna att stifta denna lag.
Det vet man på internet, bland de upplysta bloggarna. Den mängd jurister och tekniker där som skärskådat lagen har funnit den undermålig. Så lappad och lagad och full av ofullkomligheter och brister att den helt enkelt måste rivas upp, utredas och hela historien tas om från början med rätt infallsvinklar som inkluderar den personliga integriteten från början.
FRA-frågan har visat behovet av en författningsdomstol, som kollar om lagarna strider emot grundlagen, den har visat behovet av ett betydligt starkare inslag av personval så att politiker bättre kan ställas till ansvar, den har visat behovet av en pånyttfödelse av partisystemet och demokratin och av riksdagsledamöter med civilkurage som kan och vågar fungera som en gång i tiden Adolf Hedin och Waldemar Svensson i Ljungskile gjorde.
(Tillägg: Hedin verkade för runt 100 år sedan, Svensson för ca 50 år sedan. Är det inte dags för åtminstone en kraftfull politiker nu - med samma kraft och lidelse för en demokrati i den enskilda människans tjänst!? )
Och framför allt: vi måste få politiker som kan och vill kommunicera med folket. Att de inser att de själva måste delta i det medborgerliga samtal som förs i det nya, breda och kunniga mediet som heter internet. Samtala, diskutera, inte spela överlägsna och tillrättavisande.
Ett halvdussin personer som dricker kaffe ihop i en bidragsfinansierad partilokal, de är inte folket. Folket är större än så, och vill delta i politiken. Vi vill inte bara sitta som åskådare och se hur små grupper spelar om makten, och som inte verkar ha några speciellt synbara ideologiska förankringar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)