Bankdirektörer är anställda med större makt än ägarna.

"Förr eller senare smäller det igen", så säger Carl Rosén i en DN-artikel nyligen med anledning av finans- och bankkrisen. Rosén är chef för en lobbyorganisation som företräder pensionsförvaltare och med ett förflutet inom AP-fonderna.

Och varför skulle det smälla igen då? Jo, aktieägarnas makt är för liten, menar Rosén. Jag är benägen att hålla med, har funderat i de banorna en tid. Rätt länge föresten.

I den allmänna debatten buntas lite förenklat ägare ihop med direktörer. Och direktörer älskar för övrigt att själva beteckna sig som företagare. Vilket sannerligen inte är en allmän sanning. Tvärtom. I vart fall inte vad gäller storföretagen.

Jag menar att regeringen/alliansen i stort hanterat finanskrisen rätt bra - mera tveksamt är hur de hanterat lågkonjunkturen i sig. Jag håller också med Anders Borg om att bonussystemen i bank- och finansvärlden har en stor skuld till den finanskris som startade i USA. Och liksom Anders Borg vill jag ha kraftigare och effektivare åtgärder emot bonusar och andra belöningssystem, som bygger på kortsiktighet och blåser under onödigt risktagande.

Det är ju så att för att kapitalismen ska fungera riktigt som en välståndsskapande kraft, då måste det finnas spelregler så att inte konkurrensen sätts ur kraft. Likaså måste det finnas regler (lagar eller frivilliga regler) som gynnar långsiktighet och missgynnar kortsiktighet.

Jag är övertygad om att de flesta "vanliga" aktieägare (förutom daytraders då) prioriterar långsiktighet och en rimlig avkastning före kortsiktiga risktaganden och bonusar till direktörerna. Det kan därför synas märkligt att framför allt de större bolagen ofta drivs av andra krafter. Vilka är dessa andra krafter? Jo, jag vill, i likhet med Carl Rosén mena att det är företagsledningarna, dvs VD-arna och deras närmaste, uppbackade av styrelserna, som är de skyldiga.

Direktörerna är anställda, men inte vilka anställda som helst. De är toppchefer, som leker med andras kapital. Inte det egna, annat än i ytterst begränsad mån. Och har de egna aktier är det oftast som belöning, som grädde på moset, de fått sig beviljat av välvilliga styrelser.

Hur ser styrelserna då ut? Jo, de utgörs av direktörer och fd direktörer i det egna eller i närstående företag. Inte främst av ägarna.
OK, en del företrädare för ägare finns då och då, sådana som själva satt sig som direktörer. Men i denna egenskap så är de inte representativa för den stora mängden aktieägare, som satsat sina sparpengar, ex-vis för att trygga sin ålderdom.
De som sitter i styrelser och som VD-ar är inte i första hand intresserade av utdelningar och långsiktig tillväxt. De har ju i hög grad utformat ersättningar, bonusar och annat, som går till dem själva - inte till de övriga aktieägarna. Och dessa bonusar har en märklig tendens att gynna kortsiktighet och risktagande.

Och det har lett till att en liten grupp direktörer lever ett liv helt vid sidan av det som gäller för samhället i övrigt.

Vilket har lett till ett högt, alltför högt, pris för både aktiesparare, banksparare och samhällsekonomierna.

Aktieägarna måste ta tillbaka makten från direktörerna och byta ut folket i styrelserna så att de blir mer representativa för de som vill se långsiktighet och ansvarstagande.

Postchefen har direktörskollegor, vad tänker de nu då?

Nordbanksdirektörerna, de verkar inte ta intryck av vare sig opinionen eller inse att nu lever Sverige och de flesta av landets invånare i början av en lågkonjunktur. Denna har förstärkts av finanskrisen och torde därför bli både längre och djupare än ”normalt”. Till och med Anders Borg, som länge höll masken, talar nu om att det blir något av det värsta sedan trettiotalets depression.

Jag är nog inte ensam om bedömningen att finanskrisen till stor del skapades av ovarsamma och giriga bankdirektörer och deras kollegor i finansbranschen. Att de då tydligen tänker fortsätta med sina guldkantade pensionsavtal och inte vill avstå från bonusar (hur kan det finnas bonussystem som ger utdelning när hela banksektorn är i kris och bara räddas av statliga ingripanden?), det är ju synnerligen märkligt och stötande.

Men postchefen tog intryck av kritiken mot hans höga lön. Han vill inte framstå som girig, och avstår hela lönen under det halvår han ska sitta. Det är ett föredömligt agerande, Lars G Nordström!

Det man kan fundera över är vad den nye postchefen kommer att få för lön? Nog vore det läge att justera ner den, dels pga att direktörslönerna stuckit iväg alldeles för mycket, dels med tanke på att i en ekonomi på nergång är det extra rimligt att de högst avlönade avstår en del av sina redan höga löner.

Vad gäller de som är på topposter inom bank- och finansbranschen så har det ju dessutom visat sig att de inte alls var så duktiga som deras löner antyder att de borde vara. Rejäla sänkningar vore motiverade just där.

Även i övrigt vore det välkommet om toppdirektörerna drog konsekvenserna av hur dålig konjunkturen är och att bolagen går sämre. Det kan ju inte bara vara så att det är fotfolket som ska drabbas av de dåliga tiderna?

Att sedan vissa idrottsstjärnor också tjänar snuskigt mycket är självfallet tokigt det med!
En viktig skillnad är dock att diretörer som misskött sig de får med sig en generös fallskärm. Misslyckade idrottare får ta med sig det de tjänat, men inget extragodis. Och ev kommande kontrakt för dem blir sällan guldkantade.

F.ö. anser jag att FRA-lagarna bör rivas upp!

Jakten efter skatten vid regnbågens slut - om Volvo, ekonomi, inflation, girighet och finanskrasch.(1.1)

I dessa dagar snurrar rent ofattbara belopp runt i nyheterna om finanskraschen, som nu tycks omfatta hela världen, efter viss eftersläpning i Latinamerika.

Hundratals miljarder dollar, hundratals miljarder kronor. Det är som helt bottenlösa hål som öppnar sig. Bottenlösa - ingen markkontakt. Det som började som en kris i fastighetsmarknaden i USA, plus en begynnande konjunkturavmattning, det blev en bankkris och en finanskrasch som hotar hela länder. Inte "bara" börsmarknaderna kraschar.
Det är ju så att till och med reella värden försvinner på grund av en psykologisk hysteri. Det är inte bara finansbubblorna som punkterats.

Under några dagar sa Sveriges finansminister och riksbankschef att svensk ekonomi och svenskt bankväsen var i grunden stabila. Men vad hjälper det när världsekonomin råkat i gungning?
Pengarna snurrar, sedelpressarna går för högvarv. Om än det mesta sker genom noteringar i datorer.

Ett besked om att tretusen Volvoarbetare ytterligare kommer att bli av med sina jobb, ger rysningar. Bilarna säljs inte. Då säger regeringen, efter en liten tvekan, vi plussar på med 1,5 miljard till AMS/AF. Det är en halv miljon per skalle.

OK, en del var varslande tidigare, och det är underentreprenörer som drabbas också. Men det är inte den exakta summan per individ som är det mest intressanta. Utan det är att det öses ut pengar utan att de sättas i någon relation till hur de kan ge effekt.
Ger de effekt genom att skjutsas in i AMS-byråkratin? Inte då! I vart fall inte i proportion till summan.

Säg att hälften av de som nu varslas kommer att ha nya jobb, som de fixat själva, ganska snart. Det verkar rätt rimligt. Och ytterligare kanske en fjärdedel inom ett år, i något fall genom lite extra "omskolning" annars genom eget initiativ.

Återstår kanske en fjärdedel. Personer som genom slumpen, att de av personliga skäl inte kan flytta och andra faktorer, inte kunnat få jobb. De skulle behöva en mera rejäl A-kassa än dagens. Plus andra stöd. Stöd, som erfarenheten visar att de inte kan få i denna papperstuggande byråkrati som kallas AMS/AF. Att utarma A-kasseersättningen gör att folk blir för koncentrerade på den dagliga överlevnaden i stället för att våga tänka och agera mera aktivt för nya jobb eller andra sätt för försörjning (som att starta eget efter att ha hittat en bärkraftig idé).

Känner någon till någon som fått ett jobb genom AF??? Inte jag i vart fall. Men en arbetslös är tvungen att springa där för "planeringssamtal" etc stup i kvarten. En deprimerande syssla som inte leder någonstans. Arbete får man bara genom egna aktiviteter.
Den "upplysningsverksamhet" som man med lite välvilja kan anse att AF bedriver borde kunna skötas både billigare och mera effektivt på annat sätt.

Inte heller skulle det leda någonstans att stoppa mera pengar i halsen på Volvo/Ford. Jag har svårt att se att statliga (skattebetalar-)pengar ska ge konstgjord andning till en branch som måste omstrukturera sig själv.

Knuten är ju att de bilar som ska användas i fortsättningen MÅSTE bli oerhört mycket mera bränslesnåla, drivas på annat sätt än med dyr bensin eller etanol, i sig bli MYCKET billigare.
Alltså högre krav och lägre kostnader.
Att stoppa in skattepengar ger bara en totalt höjd kostnadsnivå vilket gör att Sverige får sämre konkurrenskraft generellt.
Och flyttar all bilproduktion till Kina och Indien så kanske bilarna blir marginellt billigare, men med högre vinster till investerarna. Men troligen blir det inte lika angeläget att producera miljö- och energisnåla bilar där.

Vanliga inkomsttagare har ingen glädje av en hyperinflation, tvärtom.

Men inte bara s.k. ekonomer och politiker saknar markkontakten.
Även vanliga debattörer lever i någon slags bubbla där allt handlar om stora pengar. De finns de som säger att en halv mille är för lite att starta ett företag med.
Hoppsan. De flesta företag startar med mycket mindre. Startas av kvinnor med några tio tusen i insats.

Och varför skulle banker låna ut stora pengar i osäkra företag , det ger ju krascher. De flesta småföretag sysselsätter bara företagaren själv. Eller någon enda ytterligare. Det är inte den giriga drömmen om stora vinster och att ha ett storföretag som driver på. Det är bara så att man vill ha en rimlig försörjning. Och det är väl bra nog det.

Förutom girigheten, eller är det kanske en del av den, så är det storhetsvansinnet som driver fram finanskriser/krascher.
Utveckling och tillväxt är givetvis bra, om det sker utan att blåsa upp ekonomiska bubblor.

Framsynthet och vilja att expandera är bra, men det skadar inte att hålla kontakt med verkligheten också. Att inse att lån skall betalas. Att låga räntor inte är för all framtid givna. Att konjunkturer inte bara går upp utan även ner. Att bank- och finansanalytiker glömmer erfarenheterna efter redan ett par år är oförlåtligt.

Att inse att det ska finnas säkerhet för lån, och möjligheter för låntagaren att betala av både lånet och räntorna.
Inse att i ett normalläge så vinner ingen på en inflationsekonomi. Inte ens låntagaren. Eftersom det inte finns gratis pengar. På något sätt skall allt betalas i slutänden.

Dessutom är inflationen något som gröper ur köpkraften extra mycket för låg- och medelinkomsttagare eftersom de knappast kan överkompensera sig. Och korv och limpa kostar lika mycket för alla. Nominellt höga löner gör ”bara” att jobb prissätts bort från marknaden. Samtidigt som pengarna blir mindre värda.

Det är inget självändamål att reglera sönder den fria marknaden. Men det måste finnas spelregler, präglade av sunt förnuft och av lärdomar av tidigare kriser, så att inte den fria marknaden tar död på sig självt i en anarkistisk rusning efter skatten vid regnbågens slut.

Såväl politiker som de som på olika sätt sysslar med finansiella affärer måste faktiskt inse och ta ansvar för att erfarenheter tas tillvara.
Varför ska de annars sitta där de gör? Inte bara för sina fina löner (med mera) väl?

Bush är inte oskyldig. Men inte heller Anders Borg och Fredrik Reinfeldt. Inte heller Göran Persson. Och inte bankdirektörerna heller, de som vill behålla sina bonusar trots kraschen.

Finanskrisen dämpar intresset för FRA-frågan

Vi måste inse det, den akuta finanskrisen, börs- och bankoron, det tar bort en stor del av intresset för FRA-frågan. Framförallt gäller det hos mera lindrigt intresserade och hos (gamla) massmedia. Men - även hos oss engagerade. Vi kan inte värja oss, finanskrisen oroar också oss.

Samtidigt är det så, att finanskrisen kan inte speciellt många göra något åt. Inte ens för de av oss som är ekonomer. Ansvar och beslut tas på annan nivå. Vi kan diskutera och möjligen skicka något mer eller mindre initierat varningsrop om sakernas tillstånd, men ...

När det gäller FRA-frågan har vi dock ändå en chans att påverka. Vi har redan gjort det, mer än någon kunde tro för ett halvår sedan, om än inte riktigt som vi hoppats. Genom internet kan vi hålla frågan levande, och bevaka vad som händer och inte händer.

Och så ska vi inte glömma de viktiga brister i demokratin som frågan blottat. Och som t ex Hans Lindblad diskuterat till vissa delar på denna blogg.

Inte bara partiledare lever i en glasbubbla för sig själva

En av de bittra lärdomar vi fått av FRA-historien, det är hur partierna och speciellt då partiledningarna idag tycks leva i en skenvärld. De lever i en glasbubbla, där de inte märker mycket av den värld de lever i. De inser inte hur de agerar så att medborgarna tappar förtroendet. De tror att om de dompterar sina partigrupper så fungerar det demokratiska beslutsfattandet på ett klanderfritt sätt.

Allt medan folket står utanför glasbubblan och bankar på glaset, men det går inte hem hos politikerna, de ser på sin höjd lite ilska grimascher utifrån.

Världen lever nu i en finanskris, härstammande från USA där giriga bankdirektörer, triggade av jakten på bonusar, mer eller mindre tvingat fram ett ekonomiskt kaos. En situation som gjort att inte bara USAs regering och kongress sett sig tvungna att sätta igång sedelpressarna för att "rätta till" det direktörerna ställt till med. Notan kommer till skattebetalarna i form av höjda skatter och inflation.

Det rimliga vore nu givetvis att alla bonusprogram med minsta anknytning till bank- och finansväsen både i USA och Sverige genast slopades.
Men nej, läser nu att några sådana planer har man inte i de svenska bankerna.
Länk: http://di.se/Nyheter/?page=/Avdelningar/Artikel.aspx%3Fmenusection%3DDinapengar%3BDinapengarNyheter%26ArticleID%3D2007%255c01%255c04%255c5237

"Ledningspersoner i de svenska bankerna fortsätter att plocka ut bonusar trots en osäker finansmarknad. ”Det är regler som vi inte har ändrat på”, säger Anna Sundblad presschef på Swedbank. Bankaktiernas fall den senaste tiden visar att finanskrisen redan har nått Sverige mentalt. Och risken att krisen blir reell, likt i många andra länder, har ökat. Ändå finns inga planer på att ändra bonussystemen för personer med ledande befattning i svenska finansinstitut."

Det är sådant som brukar kallas bristande sjukdomsinsikt!
Måste statsmakterna gripa in?

Krisfaktorer, lite funderingar

Vill för mig själv snabbt söka bena ut lite om vad som kan vara olika faktorer till den rådande finanskrisen i USA, Sverige och världen. Utan inbördes ordning.

1. Girighet. Lönsamhet och vinst är ju goda, välståndsskapande begrepp. Men när det slår över i girighet har det alltid visat sig farligt. Denna kris är inte den första som bottnar i att en bubbla pga girighet plötsligt spricker.

2. Blankning. Det märkliga instrument som används på aktiebörsen. Jag har inte djupdykt i detta, och aldrig använt. Men spontant så undrar jag varför blankning inte förbjudits i Sverige, som skett i en del andra länder. Det förefaller ju som att det är ett instrument som inbjuder till osund spekulation i vinster pga förluster. Även det ett slags girighet.

3. För generösa banker. Då tänker jag i första hand på hur det varit möjligt att låna för mycket vid husköp. I Sverige var det länge först ett bottenlån och sedan ett topplån man tog, plus att man gjorde en egen insats. Eftersom har lånen krupit upp allt högre till taket och insatsen minskat. Försvunnit. Och nu annonseras det om att det behövs inget topplån, bottenlånet täcker ALLT. Insats pratas det inte om, möjligen med mycket små bokstäver.
Detta är givetvis att lura folk, speciellt i en tid med låga räntor (som nu raskt stiger).
I USA har man dessutom kunnat låna till låga räntor och till mera än köpeskillingen!

(Vill man ha en sund ekonomi kanske man skulle kräva en kontantinsats på sådär 50% vid husköp. Tufft? Ja, men onekligen skulle det bli färre som fick lämna hus och hem pga av att de inte kan betala lånen då. Det skulle hålla tillbaka kostnaderna för nyproduktion och dämpa prisutvecklingen kraftigt. Ge lägre inflation, vilket är bra för alla med normala inkomster.)

Så uppmuntrar man till överkonsumtion, till högre fastighetspriser, till exploderande produktionskostnader (med skenande vinster), och till inflation. Klart att det spricker då. Trollen spricker i solen.

Men bankerna ville ha höga utlåningsvolymer, gav bonusar till cheferna, många höga lån var tecken på en framgångsrik bank. "Kreativa chefer" ...

4. Så detta med ologiska valutakurser. När ett lands ekonomi spricker pga en fastighets/lånebubbla som i USA, då bör dess valuta anses som osäker. Speciellt när staten dessutom pumpar ut hundratals miljarder dollar, för att '"rädda systemet". Dvs sätter igång sedelpressarna. Det ger inflation, men borde även indikera en lägre valutakurs i förhållande till länder med bättre ekonomi, som Sverige.
Det vore logiskt.
Men så fungerar inte marknaden (folket som sysslar med börs- o valutaaffärer). De reagerar inte rationellt. Dvs det anser de att de gör, men deras rationalitet heter psykologi.
De anser att en liten valuta, som SEK, är osäker att köpa (trots god svensk samhällsekonomi!) och köper i stället den stora US-dollarn (trots att USA-ekonomin nu hålls uppe av inflationsdrivande sedelpressar, inte av reella tillgångar).
På så sätt "räddas" dollarn - men dras SEK ner i träsket, trots att det inte borde vara nödvändigt.

Inte vet jag om jag har rätt i alla detaljer i detta resonemang, men så går mina tankar just nu.

Finanskris med dyrare dollar

Jag har inte hunnit tänka till hur det kan komma sig, men kanske någon har kläm på detta.

Sverige har en mycket god ordning på samhällsekonomin och statens finanser, säger Anders Borg. OK, lågkonjunktur på g, men ingen riktig kris.

I USA däremot så har staten enorma underskott, skulder. Plus en fastighetskris som utvecklats sig till en bankkris som blivit en stor finanskris. De är riktigt risigt till.

Ändå sjunker kronan i förhållande till US-dollarn. Och i förhållande till euron.
Har alltså Sverige sämre ekonomi än inte bara euroländerna utan också än kris-USA.

Ja, jag vet att USAs kris når Sverige också, men än har den inte nått oss fullt ut. Och vi ska ju inte oroa oss enl Borg och Riksbanken.

Så ???

Finanskrisen tränger på - om den fria marknaden

Det hjälps inte, det går inte att nonchalera finanskrisen. Trots att jag, och även många andra gissar jag, försökt förtränga denna akuta kris på grund av den mera principiella och demokratiskt viktiga FRA-frågan.

Jag förmodar att en överväldigande majoritet av både s.k. experter, politiker och allmänhet är övertygade om den fria marknadens överlägsenhet jämfört med planekonomi för att skapa välstånd.

En orsak till det är att människans vilja att förbättra sin situation. Att tjäna pengar för välstånd. Alltså vinst för företagaren och låga priser för konsumenten.

Jag vill dock mena att fri marknad inte är målet, utan ett medel för välstånd och framsteg. Jag vet att det finns extrema "nyliberaler" som ser den fria marknaden som ett mål. Jag delar inte den synen. Såväl fri marknad som kapitalism är nödvändiga förutsättningar för demokrati och välstånd. Men ej tillräckliga förutsättningar, och inte mål utan just medel.

Enligt min socialliberala uppfattning så måste samhället ge spelregler för den fria marknaden, annars tenderar den per automatik att ta död på sig själv! Det måste till exempel finnas effektiv konkurrenslagstiftning så att det inte bildas monopol eller konkurrenshämmande oligopol.

Går det att tänka sig en fotbollsmatch utan regler?

Utan reglering i form av lagar etc så blir det anarki, inte välstånd och inte demokrati. (Som jag ser det är också demokrati en väsentlig faktor för att skapa välstånd!)

Det vi ser nu i USA, med spridningseffekter runt hela världen, är hur finansmarknaden avreglerats av Bushregeringen, som inte heller insett vikten att hålla koll på marknadens utveckling, vilket gett fritt spelrum för girigheten. Lönsamhetstänkande är självfallet bra för en sund ekonomi, men girighet är ett gift. Fantasilöner, ofattbara bonusar etc är inte bara en faktor som genom sin psykologiska effekt ökar kostnadstrycket och inflationen. Det är också farligt då det ger utrymme för osunt trixande att trissa upp volymer och fiktiva vinster. Som när det gick att låna uppåt 150-200% av (det upptrissade) marknadsvärdet för husen man "köpte".
Fanns det ingen i Bushregimen som förstod att då är något fel?

Förr eller senare blir det en krasch. Finanssystemet måste fungera. Och det blir - hur det än löses - de vanliga medborgarna, skattebetalarna/konsumenterna som får betala. Inte de bonusstinna finans- och bankcheferna.

En vanlig medborgare kan inte ha kollen över hur samhällsekonomin utvecklas, men det är lagstiftarnas skyldighet att ha den kollen - och att vidta åtgärder i tid. Det går knappast att (helt) undvika konjunktursvängningar, men genom att motverka t ex monopol och att girighet skapar fiktiva värden så måste mer extrema situationer kunna undvikas.

Notis. Ett år efter att detta skrevs kom en anonym kommentar på ryska. Jag kan inte ryska. Avvisar där för den kommentaren.