Utanförskapet - ett blekt ord för något som kan bli väldigt illa

Utanförskap, det var ett begrepps som Fredrik Reinfeldt skapade (tror jag). Det skulle beskriva något han sa sig vara emot, att folk hamnade vid sidan av. Och vid sidan av var de yrkesverksamma, friska, unga, som betalade skatt (fastän inte så mycket) och inte levde på "bidrag" (vilket han verkade ha en väldigt omfattande definition av), som följde lagen.
Och visst hade han på sätt och vis rätt, om än man kan diskutera hur han använde begreppet som försvar för en politik som inte minskade utanförskapet.
Men nu ska jag inte polemisera emot Reinfeldt, han har ju dessutom lämnat den svenska partipolitiken.

Jag vill i stället beskriva farorna med just utanförskap, att hamna utanför det samhälle som de flesta i Sverige ändå lever i. Och peka på vad det kan leda till.

Låt mig referera till några rader om den Neapolitanska Camorran, som jag skriver lite mer om i ett annat blogginlägg.

I Tomas Lappalainens bok om Camorran skriver han betr hur verkligheten påverkar språket. Så nämner han att när han levde i Neapel så pratade folk om hur de hade problem med - polisen. Helt öppet, och naturligt. I Sverige menar han, och jag tror han har rätt, skulle vi skämmas om vi hade problem med polisen. Vi skulle verkligen inte tala om det.
Och talar vi om brottslighet så gör vi det i fördömande, avståndstagande ordalag. Och denna attityd är ett väl så starkt skydd emot brottslighet som polis, domstolar och åklagare.

Men i arbetslöshetens och camorrans Neapel är det naturligt att leva utanför samhället och dess normsystem. Polisen, "rättvisan" är problemet, inte brottsligheten. Tvärtom den brottslighet som försiggår där är det naturliga, ses egentligen inte som brott. De ger ju arbete och inkomster. Så blir polis och domstolar problemet.

Camorralivet har åtminstone sedan 1860-talet varit bortom lagen. Bortom överhetens och "de normalas" tillvaro. Camorran har blivit ett utanförskap som nått sådan omfattning att den blivit det normala, det som även styr hur språket används.

Så kan det bli om avståndet mellan staten, i form av den överhet som lagar och över- och medelklass är, och dess medborgare. Medborgare som marginaliseras genom fattigdom skapad av arbetslöshet. Och som ordnat ett samhälle parallellt med det officiella, ett samhälle med egna normer som präglas av kampen för tillvaron och som leder till brott. Man lyssnar villigt på de som leder de olika brottssyndikaten när de erbjuder arbete, de "tar från de rika och ger till de fattiga".  (Jfr även gärna med marxismens-kommunismens tal om prolitariatets diktatur, som den sanna demokratin.) Att stjäla, mörda och syssla med olika slags kriminalitet blir legitima jobb för dessa. För de har inget annat val och det har blivit den kultur de växt upp i.

Det jag vill säga med detta är att understryka att det är lätt att säga att man vill minska utanförskapet, men svårt att göra. I synnerhet om det växt sig fast genom stor och långvarig arbetslöshet, och genom klyftskapande försämringar i välfärdssystemen.

Vi är inte där i Sverige - inte än. Men om inte arbetslösheten minskas snabbt och drastiskt så kommer vi snabbt i riskzonen. Brottslighet sprider sig snabbt över gränserna, och är smittsam i ett klimat med djupa klyftor där folk känner sig vara utanför samhället. Vi ser hur brottslingar (förväxla för guds skull inte dem med invandrare eller flyktingar!) kommer, vägpirater, inbrottsligor, och än värre, som kan ha kontakter med brottslingar i Sverige.

Att VERKLIGEN drastiskt minska utanförskapet, det är inte "bara" en välgärning för de som då räddas undan elände, och kanske i förlängningen kriminalitet, nej det innebär givetvis också att vi slipper fenomen som farligt nära kan likna t ex camorran. För inte vill vi väl att en stor del av Sveriges invånare ska leva i ett parallellt kriminellt samhälle?

Jag ser utanförskapet som en produkt av den girighetsmentalitet som alltmer präglar dagens samhälle. Att se till förmögenhetstillväxten för en själv som det enda viktiga, hur den än ska ske. En själviskhet och därmed girighet som skapar murar mellan länder och inom länder, mellan raser och människor.

Camorran, maffian i Neapel, sopskandal igen

Tomas Lappalainen har skrivit en mycket ingående och väldokumenterad bok om den Neapelianska maffian, kallad Camorran. Boken har bara några år på nacken, men förefaller vara helt aktuell än idag. Och det är kanske inte så konstigt, när man betänker att Camorran existerat i hundratals år, och att den rekryteras ur de arbetslösa massorna i södra Italien.

Att den lever fick vi också en rapport om i gårdagens Rapport. En av camorrans inkomstbringande projekt är sophantering, där "hantering" ska sättas inom parentes. Och förefaller så alltjämt vara, vid sidan av narkotikaförsäljning, utpressning, "beskydd', smuggling, etc.

Boken finns i pocket och är utgiven av Fischer & Co.

Den sicilianska maffian har vi alla hört talas om, inte minst genom mer el mindre romantiserade filmer och dess kopplingar till maffia i USA. Men också att den med kraft bekämpats av rättsväsendet i Italien, och med i vart fall viss framgång. Camorran i och runt Neapel har också bekämpats av polis, åklagare och domstolar, men det förefaller med betydligt mindre framgång.

I boken gör bl a grundliga jämförelser mellan maffian på Sicilien och Camorran i Neapel. Och visst föreligger likheter, men också stora skillnader i flera avseenden.
Den sicilianska maffian är således en företeelse med bas på landsbygden och i en självständig medelklass av jordägare - självständiga emot de olika herrar som behärskat och styrt "staten". Den har sina egna "lagar" och straff, som dock är mera varierade i sin tillämpning och inte alltid är dödsstraff (mord), och interna stridigheter försöker man ofta lösa genom förhandlingar och överenskommelser. Och man skyltar inte med sin verksamhet på det provocerande sätt som camorran gör.

Camorran rekryteras däremot bland det arbetslösa trasproletariatet i storstaden Neapel och dess omgivningar. Den engagerar väldigt många människor, som lever så tätt i staden att det är Camorrans kultur och regler som är de som gäller för alla. Polis etc ses som fiender av allmänheten, inte som skydd för medborgarna. Ledarna blir, givetvis enormt rika, men kan komma från de fattiga leden. Och de omhuldar en slags ideologi som säger att de, liksom tar från de rika för att ge till de fattiga. Nå, tar från de rika (och staten) gör de nog i huvudsak, och en del smulor tillfaller förstås fotfolket som avlöning för utfört arbete, men miljonerna och miljarderna tillfaller ledarskikten. Vilka lever som kungar, och visar det! Våldsbenägenheten är också extrem när det gäller camorran. Och man är "duktiga" på att genom sina företag, t ex i byggbranschen göra sig rik på statliga projekt och på den katastrofhjälp som då och då öses över södra Italien. Kvinnorna har en stark ställning inom camorran. Även om männen gärna stoltserar med sina kvinnoaffärer, på ett helt annat sätt än de mera "konservativa" i maffian. Och camorran ser sig, liksom maffian, som mycket religiös och som om de utför Guds verk. Även om katolska kyrkan i viss mån på senare år visat tecken på att bekämpa de attityder som camorran vilar på. Därför har också flera präster kallblodigt mördats av camorran.

Det är en viktig och skrämmande beskrivning av en organiserad brottslighet i stor, mycket stor skala som boken visar. Mycket större än man gärna vill tro, och existerande ännu på 2000-talet. Läs boken: Camorra - en bok om maffian i Neapel. Tomas Lappalainen, Fischer & Co.

Frank Mangs, John Hedlund...

Vad får ni för associationer av dessa namn?

Karl-Erik Sennvik, Georg Andersson, Yngve Arnström, Viggo Junkes?
Frank Mangs, C G Hjelm, Bertil Paulsson, John Hedlund, Kaleb Tillman, Simon Segerberg, Arthur Eriksson?

Einar Rimmerfors, Berndt Wåhleman.

Arne Imsen, Målle Lindberg?

Kampen emot det onda, apropå Fantomen/Dragos

I min barndom läste jag Kalle Anka och lite Bamse när han dök upp. Och det fanns en och annan serietidning också som kom förbi mina ögon.

I Norran, dvs Norra Västerbotten, frisinnad tidning, fanns en gång Dragos, som serie i svart-vitt. Och Dragos är detsamma som Fantomen. Då såg jag Dragos bara som något spännande. Fantomen läste jag i väntrummet hos frisören.
Men visst var det så att Kalla Anka och många andra serier bara är serier, utan speciell sens moral. De skulle vara roliga att läsa, och möjligen driva lite med typer som Joakim von Anka.

 När jag på äldre dagar kollat in t ex Fantomen igen, både i serieform och som film, då slås jag av det tydliga budskapet att man, i likhet med Fantomen, ska bekämpa det onda. Ta ställning för det goda, emot nazister, bovar, rasister och folk som förtrycker andra.
Visst förekommer det våld och framför allt övernaturliga krafter i denna kamp. Men de används av Fantomen för det goda och emot det onda. Och liknande sens moral finns/fanns också i andra serier från denna tid, som ex-vis Stålmannen (Superman). Bamse går ju lite i den stilen också, om än det är en ren "snällhet" som predikas, som bara tar till Bamses krafter pga dunderhonungen.

När jag kollar dagens serier är nog det mycket mera tveksamt om den eventuella moralen i dem. Kanske finns det undantag, men...

Apropå Bill Clinton

Jag såg en snutt med Bill Clinton i teve häromdagen, med anledning av 20-årsdagen av minnet av massakern i Screbrenica. Han höll ett tal, som av snutten vi hörde var bra.
Men så gammal han såg ut, tärd och skröpplig. En 68-åring borde inte behöva se så gammal ut.

Jag minns, liksom också amerikanerna (utom en del rabiata republikaner), minns Clinton som en av de absolut bästa presidenter som USA haft. Han fick saker och ting gjorda och i de flesta fall riktigt bra, för USA och för amerikanerna och demokratin.

Och så minns jag vilka han tillägnade sina memoarer.
- Till min mor, som gav mig en kärlek till livet.
- Till Hillary, som gav mig livets kärlek
- Till Chelsea, som gav glädje och mening åt allt
-  Och till minnet av min morfar, som lärde mig att se upp till människor som andra såg ner på, eftersom vi trots allt inte är så olika.

Fina och varma tillägnanden. Och inte minst det sista, till sin morfar ser jag gärna som en slags förklaring eller motto för hans i många avseenden socialliberala politik.

Vad är det för fel på konsum?

En gång i tiden startades konsumentkooperationen av ett antal personer som ville ha ett alternativ till den privata, ofta monopolliknande, handeln. De menade, med rätta, att privathandlarna ofta var alltför dyra och dessutom inte alltid sålde varor, främst mat, av god kvalitet. Tanken vann framgång, trots kraftigt motstånd från privathandlarna. Fler och fler anslöt sig till "kooperativa", och blev trogna kunder. Sortimentet vidgades och när konsumentrörelsen mer el mindre bojkottades av fabrikörer och grossister (pga hot från privathandlarna att de skulle sluta sälja varor från de som levererade till "konsum"), då köpte eller startade konsumentkooperationen egen tillverkning.

Det uppstod konkurrens, och därmed lägre priser, då privathandlarna fick bita i det sura äpplet och sänka sina priser även de. Konsumentrörelsen växte och blev etablerad över hela landet, i stort sett in i minsta by. Att konsumenter sluter sig samman är självfallet inte någon socialistisk idé, men alltefter som så kom konsum att mer och mer politiseras och bli helt dominerad  och styrd av socialdemokrater. Framför allt på industriorter med stark socialdemokrati, blev konsum klart dominerande. Arbetarna var sossar, eller möjligen kommunister, och socialister av alla kulörer, de handlade på konsum. Och rörelsen tog allt större marknadsandelar, och konsummedlemmarna kunde varje år räkna sina kvitton och få en välkommen "återbäring", dvs del av den vinst som uppstod trots lägre priser.

Men nu då? Är konsum, som numera oftast går under etiketten Coop, billigast och bäst? Nej, nej.
Någonstans under resan så blev konsum mer och mer likt ICA (som tidigare regionalt kunde heta Hakons el något annat). Privathandlarnas pris sjönk, relativt sett, men konsums steg. Landsbygdens butiker tappade sina kunder när folk fick bilar och flyttade in i städerna. På mindre orter fanns endast en butik kvar, och när konsum konkurrerat ut ICA var det sedan konsum som la ner. Ibland kunde då en privathandlare (inte alltid ICA) öppna igen. För en tid.

I städerna byggde konsum Domusvaruhus, som konkurrerade med EPA, Tempo och de mindre ICA-handlarna. Men konsum tappade farten (eller vad det var). Återbäringen försvann och inte minst ICA fick luft under vingarna, med större butiker och bredare utbud till attraktiva priser. Konsum försökte göra sig "grönt" och spela på sin präktighet, men intrycket blev alltmer en trist tråkighet - som dessutom kostade alltmer.

Jag ska inte dra en massa fler detaljer ur utvecklingen, men måste konstatera att, från min praktiska erfarenhet där jag nu bott halva mitt liv och flera andra orter dessförinnan, så är Coop en beklämmande katastrof, om man ser till dess idé. 
Här där jag bor i en mindre, snudd på mellanstor, stad så finns Coop fortfarande kvar, mycket beroende på tidvis favoritisering av sossestyret och central placering för Coop Forum, som en tid kallades Robin Hood... Men det är dyrt, dyrast av tillgängliga alternativ. Det är relativt stort och med brett utbud. Men inte ens de "billiga" sortimenten är billiga och bra jämfört med hos ICA Kvantum och Willys. Det har i flera mätningar visat sig att ICA Kvantum är billigare än (= inte fullt lika dyrt som) Coop. Som jag upplever det, med min inköpsprofil, är dessutom Willys (ytterst privatägt) klart billigast sedan det etablerades i stan. Nackdelen för Willys är att de inte ligger riktigt lika centralt i staden som Coop Forum och ICA Kvantum, men jag gissar att lokalkostnaden därmed är aningen lägre än konkurrenternas.

Alltså, vad är det för fel med konsumentkooperationen, vad har hänt? Varför klarar den inte av att konkurrera med ICA och Willys?
Konsumkunderna är inte lika trogna som tidigare, i vart fall inte de yngre. Varför, ja givetvis p g a att de upplever alternativen (som ska ge, och ger, fina vinster till ägarna) bättre och billigare, är mer prisvärda.

Jag har hela livet varit kund både i konsum och i privatbutiker. Jag vill se en konkurrens som leder till lägre priser av god kvalitet. Det behövs fler än en spelare på marknaden. De små privathandlarna fick till en början ge sig, men slöt sig alltmer samman, främst i ICA, och andra privata alternativ kom och tog matchen med konsum. Men konsum verkar ha gett upp.  Man kan se gamla trogna konsumiter (oftast sossar) som generat smyger in på ICA eller Willys. För där är det billigare och bättre. Och konsum blöder... de säljer av olika förvärv, antingen för att de inte kan göra dem lönsamma heller, eller för att få in pengar till den förlustbringande kärnverksamheten.
Man byter VD:ar och ordföranden, men inget hjälper. Nu senast är det Anders Sundström som tagit över rodret för Coop, fd kommunalråd (s) i  stan, fd bankdirektör i den lokala sparbanken, f d s-minister, fd i Folksam (starkt "rörelseanknutet" dvs s) etc.

På senare tid märker jag en viss ökning av priserna i livsmedelshandeln (den av Riksbanken efterlysta inflationen) här lokalt. Bara en aning på Willy, lite mer på ICA - och mest markant upp på Coop.
Att läsa veckoreklamen från  matkedjorna är en trist läsning. Coop ger färre extrapriser än förr, ofta till andra affärers normalpris. Det kan inte kallas konkurrens. Tror Coopledningen att det kommer fler kunder till Coop med högre priser?
I så fall tror de fel.
Konsumenterna vill ha bra varor till lägsta möjliga pris. Då krävs konkurrens.  Det verkar inte Coop-konsum klara av. Och då kommer Coop fortsätta att blöda och tappa kunder. Och priserna kommer att stiga även hos de privata alternativen.
Trist, tråkigt. Och det drabbar givetvis främst de sämst ställa i samhället.

(Jodå, jag kan om jag vill och orkar och det önskas, beskriva hur handeln varit, vilka affärer som funnits, etc, på de orter jag levt även tidigare. Och fler synpunkter om detta. Men det få bli en annan gång.)

Om livet - och om bankdirektörers värde

En del talande citat, då jag för ögonblicket inte kan koncentrera mig att formulera mig själv.

Lite allmänt.

Somliga redaktörer är misslyckade författare, men det gäller också de flesta författare. (T S Eliot)

Om du inte kan få jobb som pianist på en bordell så kan du alltid bli hovreporter. (Max Hastings)

Spel - det är för människor som varken kan läsa eller tänka. (G Bernard Shaw)

Han är rasist, han är homofob, ha är främlingsfientlig, han är sexistisk. Han är den perfekta republikanska kandidaten. (Bill Press om Pat Buchanan)

Vad skulle det vara bra för att se oss själva som andra ser oss? Vi skulle ändå inte ftro våra ögon.
(Okänd)

Kan man vara glad åt lite, då har man mycket att vara glad åt. ( Okänd)

Och betr bankdirektörer och liknande, samt ekonomi.

Vissa människor tror att de är värda mycket pengar, bara för att de har det.  (Fannie Hurst)

Min bankdirektör skulle genomgå en hjärttransplantation, men de kunde inte hitta en sten i rätt storlek. (Dave Allen)

Syftet med att studera ekonomi är att lära sig hur man undviker att bli lurad av ekonomer. (Joan Robinson)

Om du vill stjäla pengar - råna inte banken - öppna en.  (Bertolt Brecht)

Affärsetik innebär att aldrig ljuga om du inte kan komman undan med det. (Kenneth Cook)

Enklaste sättet att skapa en liten förmögenhet är att starta med en stor." (Red Top)

Vänskap kan räcka ett helt liv, om man bara inte ber att få låna pengar. (Mark Twain)

Börje Fredriksson på topplistan!

Vem är Börje Fredriksson, undrar vän av ordning.
Då kan jag bara säga detta, du är för ung - eller så har du aldrig varit intresserad av jazzmusik.
Börje Fredriksson var tenorsaxofonist, en av de främsta i Sverige genom tiderna. Komponerade en del, verksam under 1960-talet men avled alltför tidigt.
Personlig, modern, mycket lättlyssnad "trots" sin ofta kraftfulla stil, spelade även ballader.
Och nu har nyligen hans LP, just det LP, med titeln "Intervall" återutgivits. Och jag ser till min glädje och förvåning att skivan hamnat på sjunde plats bland de LP som Ginza sålt sista tiden. Dvs i juni 2015. En jazzskiva, och dessutom en återutgivning med en svensk mästare.
Än är tydligen inte undrens tid förbi!

Har du den inte, köp den!
Titlar: Intervall, En berättelse, Kajsa P, Ballad för Laila, Bröllopsvals. Samtliga av Börje F själv.
Medverkande övriga musiker är  Rolf Ericson tp, Bobo Stensson och Lars Sjösten p, Palle Danielsson och Roman Dylag bas, Fredrik Norén och Albert Heath trumnmor.
Insp 1965-66.

Demokratins villkor, apropå bl a demokratiutredningen

Olle Wästberg, demokratiutredaren, skriver i sitt månadsbrev juni 2015:
"När ledamöterna i kommunfullmäktige ska ta ställning till hur stort inflytande de upplever att olika lokala aktörer har kommer Kommunstyrelsen och Kommunstyrelsens ordförande överst. Tjänstemännen har lika mycket makt som kommunfullmäktige. Och minst inflytande har medborgarna. Det är en dyster observation. 
  I undersökningar som Demokratiutredningen beställt, framstår fullmäktige som en plats för att formellt underteckna beslut som förhandlats fram någon annanstans.  Endast knappt hälften av de förtroendevalda anser att de får gehör för sina argument i fullmäktige. Nästan varannan har övervägt att hoppa av eftersom uppdraget känns meningslöst. 97 procent av de förtroendevalda anser att fullmäktige borde ha mer makt.

 I kommunfullmäktige finns heller inte något konstitutionsutskott eller möjlighet till misstroendeförklaringar."

Ja, så är det ju. Och det verkar bero på att  uppfattningen om vad demokrati är, eller bör vara, förändrats successivt under decennierna gång. Till att se effektivitet, fr f allt betr ekonomin, och lättheten att styra åt medborgarna som det viktiga. 

Den representativ demokratin, kan ses som ett sätt att organisera styrande och beslutsfattande så att det sker enligt folkviljan, genom ombud som har folkets förtroende och som lever i samma verklighet som väljarna. Dvs som inte utgör en separat "överklass", vare sig ekonomiskt eller socialt. 

I fortsättningen fokuserar jag på den kommunala demokratin, men en del resonemang har giltighet även på "högre" plan.

För bara sådär 60-talet år sedan var det folkliga deltagandet i de demokratiska organen stort. Snart sagt alla män hade någon gång åtminstone varit suppleant i hästuttagningsnämnden, och frugan suppleant i taxeringsnämnden. Och grannen satt någon period i skolstyrelsen eller barnavårdsnämnden, eller till och med i kommunfullmäktige. Så kom kommunsammanläggningarna, i flera etapper, kommunerna ansågs vara för små (för att klara ekonomin!) och landsbygdens folk flyttade till stan. Antalet förtroendevalda minskade, men tjänstemännens antal och inflytande ökade, liksom de heltidsanställda politikerna. 

Och "fotfolkets" antal minskade drastiskt, liksom deras inflytande och delaktighet i besluten. Den vanlige, ej partianslutne, väljaren känner ingen kommunpolitiker. Möjligen känner han/hon till namnet på ett litet fåtal av kommunalråden eller lokala partiledarna. 

Väljarna känner till att det finns partier, men har allt svårare att se vad de står för. Och givetvis allt svårare att se vad de enskilda kandidaterna står för personligen. Man kan möjligen förmoda att de står för resp partis program, men vad innebär det?  Föräldrarna trodde sig veta att parti och ideologi var samma  sak. Men var är ideologierna idag? Partiernas medlemstal har minskat drastiskt. De som finns är ofta en mix av pensionärer, som blir kvar p g a vad resp parti en gång stod för, och en gles skara något yngre, som främst ser politiken som en karriärväg, inte som ett redskap för att förverkliga politiska idéer av någon substans.
Och både karriäristerna och framför allt de som ännu har någon slags ideologisk föreställning om demokratiskt deltagande i samhällets utformning, de blir besvikna. Hoppar snabbt av. 

Varför? 

Ja, en sak är att det finns olika uppfattningar om vad demokrati är eller bör vara. Så är idag det en spridd uppfattning att demokrati innebär att jag ska bestämma, inte bara för mig själv utan även över andra. En annan är att majoriteten ska bestämma allt, 50,1% ska bestämma helt över 49,9%. Problemet är att det lätt blir förtryck över minoriteten, samtidigt som att vad som är majoritet snabbt kan skifta. Med tvära kast. Demokrati måste (=bör) därför innebära att ta hänsyn till olika uppfattningar, genom samarbete och kompromisser komma fram till hållbara beslut som tolereras av fler än en tillfällig knapp majoritet. 

Samtidigt så är både majoritetsstyre och samarbete mellan partier grundat på tanken om partier (och block) som det viktigaste. Och det oavsett om partierna (eller blocken) styrs av någon klar ideologi. Och den enskilde förtroendevalde ses bara som en som ska snällt ställa in sig i ledet och göra som ledarna/partierna bestämt. Partilojalitet blir en partipiska, som piskar även om partiet klart avviker från partiets deklarerade ev ideologi eller program.

Ett "problem" är ju att politik genom avideologiserade partier och block förutsätter att det bara finns två åsikter. Som sedan, vid behov, av partiledningarna kompromissas fram till något att fatta beslut om. 

Men, vi har ju många partier, som i vart fall i viss mån har några slags (påstådda) ideologier, eller andra maktpolitiska mål.
Samtidigt finns det olika åsikter - både ideologiskt och sakpolitiskt - inom varje parti. Som tvingar (?) fram partipiskan, så att partiledningens åsikt blir allas åsikt.  Vilket kan innebära (och ofta innebär) att "fel" åsikt vinner p g a partiernas piskor än vad som skulle vara fallet om varje ledamot hade större frihet att framföra sin åsikt och rösta utan piska. 

Hur ska vi då komma förbi detta? 

Jag menar således att det politiska beslutsfattandets utformning idag i sig är ett hinder för deltagande demokrati. 

Fler måste känna det meningsfullt att engagera sig politiskt. Antalet uppdrag måste öka, inte minska. Beslutsordningen får inte innebära att fullmäktige bara formellt ska godkänna vad tjänstemän och kommunalråd beslutat. Vare sig formell eller informell delegering till en liten grupp ska få ske som idag är alltför vanligt (ofta med hänvisning till ekonomisk effektivitet och att det är "mindre  rutinärenden").  Kommunstyrelsen är viktigare än kommunalråden, skolstyrelsen etc är viktigare än dess ordförande, och kommunfullmäktige är viktigare än kommunstyrelsen.
Visst finns det rutinärenden, och "mindre" ärenden, men de kan i sig ändå innebära viktiga principfrågor som bör diskuteras i den beslutande församlingen, dvs kommunfullmäktige. Utan partipiska. 

Idag är partistödet i olika former också alltför fokuserat på just partierna, dvs partikanslierna och partiledningarna, vilket gör ledamöterna beroende av ledningens välvilja och gör dem mindre självständiga och ifrågasättande. Den som inte lyder piskan riskerar ju utfrysning och att inte bli uppsatt på valbar plats vid nästa val.
För att väljarna ska veta vilken person som de vill se som sin representant så måste personvalet förstärkas, och beroendet av partiorganisationen minskas. Stödet till partierna i sig bör minska, kraftigt, och mera gå direkt till att förbättra villkoren för ledamöterna. För deras arbete.
Ser man på den lokala nivån innebär det t ex också att arvoderingen för de förtroendevalda måste förändras. Så bör både antalet heltidsarvoderat minska och deras "lön" justeras ner. Idag innebär det ofta att ett kommunalråd får ett arvode som är dubbelt så högt som han/hon hade i sin civila anställning.
Fotfolket, de vanliga ledamöternas ekonomiska villkor måste förbättras, förutom att deras roll ökar. Idag får en ledamot vanligen bara en ersättning som kompenserar" lönebortfallet" för de timmar han/hon får avdrag för i sitt i sitt civila jobb för sammanträdestimmarna. Ersättning för inläsning (och eget utredningsarbete) är oftast obetydligt eller obefintligt. Och arvodet är inte kopplat till kommunalrådsnivå utan till den vanliga lönen....   Det innebär att för en vanlig ledamot är det en ren förlust ekonomiskt, att engageras sig i kommunpolitiken. I vart fall att vara aktiv och inte bara knapptryckare (men så vill ju partiledningarna ha det).  En engagerad ledamot utan "tyngre'' uppdrag (t ex som gruppledare) tappar förutom inkomst oftast även i pension, när den dagen kommer.

Hur man underlättar för samhällsintresserade att engagera sig politiskt är således viktigt. Såväl ekonomiskt som inflytandemässigt. 

Men dessutom, och kanske än viktigare (?), är att förändra på dagens syn på demokrati och politikens uppgift. 

Som jag antytt så ses det som demokratiskt att "politikerna" ska göra som folk vill, dvs som man tror att "folk" vill. Med följden att de som vill ha politisk makt letar efter förslag som de tror att folk vill ha, t ex sänkta skatter - eller högre bidrag, att försvåra eller stoppa flyktingar. Allt för att få röster. Är inte det bra då? 

Nej, det är populism, och betyder ofta dessutom ett konservativt tillbakablickande, då den egna gruppen (vare sig det gäller "de rika", kyrkan eller det "samhällsbärande" partiet) styrde och gynnades.
Och det ger faktiskt inte tillräcklig information till väljaren om vad vare sig partierna eller deras enskilda kandidater står för ideologiskt. 

Man ska ju veta att politiken ofta innebär kompromisser (eller bör innebära). Vet man inte var ideologin ligger kan man inte heller förutse hur partierna ska se på de frågor om måste kompromissas om.
Varje parti (och ledamot) bör ju rimligen se till att det finns någon logik i hur de vill (och kan) kompromissa i rätt riktning. Är man bara en pragmatisk populism kan politiken hamna var som helst.!!! Och det vill vi väljare väl inte?
Och - ska vi veta - det räcker inte att partier (och kandidater) tar ställning, mer eller mindre klart, i ett antal sakfrågor inför ett val!
Under en mandatperiod uppkommer alltid nya frågor.  Som i vart fall jag vill veta hur partierna och deras kandidater kommer att ta ställning till utifrån en kompass. Att de har en kompass som kan användas även i okänd terräng. 

Därför, partierna måste drivas av annat än maktbegär i sig. De måste ha ideologier, som de presenterar och vill vinna väljarna förtroende för.  Att övertyga väljarna i st f att stryka  populistiska åsikter medhårs. Det konservativa draget inom populismen innebär också stagnation i st f utveckling.

Demokratin i sin tillämpning idag har problem. Många misstror dagens system, dagens politiker och dagens partier. Känner sig inte kunna delta eller ens vilja delta.
En del av de problem jag nämnt ovan kräver, förutom medvetenhet om dem, politiska beslut för att få till stånd positiva förändringar. Vill man inte förändra, t ex genom mera av personval, att lyfta fram den enskilde förtroendevalde, mindre av partipiska/centralstyrning (idag är t ex DÖ ett närmast övertydligt exempel på partipiska), etc, då lär vi inte få ett djupare deltagande i demokratin.

I andra avseenden krävs att både partierna och den allmänna debatten och opinionsbildningen gör klart att ideologierna behövs, även inom partierna. Så att vi får verklig valfrihet. 

---

Detta skrivet av en fd kommunpolitiker, som varit verksam i flera olika mindre/medelstora kommuner. I djupt engagerad opposition. Men även några år som politisk sekreterare. 

Tadd Dameron, bortglömd (?) musikalisk storhet

Jag lyssnade på dessa två LP, med Tadd Dameron och olika grupper, igår kväll. Tyvärr kommer ju vinylskivorna oförtjänt i skymundan. De är så många att man inte hinner med annat än att längtansfullt titta på några av dem medan man spelar en CD. Den  tar ju sin tid...

Men än (lyckligtvis) har jag inte allt dubblerat, om än en del. OK det handlar om Tadd Dameron, en av de stora under 50-60-talen, som spelade med och komponerade för de mer kända men också själv var en fin pianist, och kompositör givetvis.  På den ena LPn spelar han som synes med Kenny Dorham tp, Sahib Shihab alt och Cecil Payne barytonsaax, dessutom Henry Cooker tb, Joe Alexander ts, Shadow Wilson dr, John Simmons bas. Fem långa  låtar av Tamerons bästa, i härliga, vassa versioner.
Den andra skivan insp några år senare med bl a Clark Terry, Joe Wilder, Johnny Griffin  med Philly Joe Jones dr. On a misty night, Fountainbleu, If you could see me now, Our Delight, Dial B for Beauty m fl.
Vilken jazzmusikalisk högtidsstund.
Hann faktiskt spela om några av spåren ett par ggr, vilket förhöjde upplevelsen än mer.
Och jag kan bara tillägga att vinyl, i vart fall i gott skick, är faktiskt överlägset i ljudkvalitet än CD.
Skivmärken Prestige resp Riverside.

Två jazzvokalister och en topporkester att upptäcka

Måste bara skriva några rader om en skiva jag just hör i bakgrunden. Efter en stund är den inte i bakgrunden längre.
Skivtiteln, en CD på lågprismärket Past Perfect, har den lite menlösa titlen JOE WILLIAMS, Carmen McRae & friends, "Blues In My Heart". Köper då och då en del CD för att fylla luckor i min samling, skivor som ibland är direkta återutgivningar av klassiska jazz-LPn, ibland sammanställningar av både de absoluta toppnamnen och skikten därunder, men sällan några av de mera okända.  Skivan är av en klass som borde föranleda att den, sent omsider, ges ut på vinyl, som man numera säger.

Och Joe Williams har jag faktiskt hört LIVE, i Bollnäs Folkets Park en gång i tiden, som tonåring, där han tillsammans med Irene Ried sjön till Count Basies orkester. Och Carmen McRae är ju en av de fina sångerskorna som kom fram ungefär samtidigt med Sarah Vaughan, och ofta lika bra som Sarah.

Det första som slår mig när jag lyssnar skivan är vilken toppenorkester som spelar med Joe och Carmen!  Och tar en del låtar själv också. Kollar nyfiket på skivan. Näe, det står inget på omslaget, jag måste pillra upp det hopvikta lilla papperet och ser: "Live recording with Thad Jones Orchestra."

Inget mer. Ingen sättning, inget inspelningsdatum.
Men CDn är ruskigt bra. Det måste ha varit en sjusärdeles konsert då detta spelande in. Kan den ha getts ut under annat namn tidigare, som LP eller så? Och jag har missat det. Det måste ha varit före 1990-talet, troligen minst ett par decennier tidigare...
Joe Williams avled 1999 och Carmen McRae 1994 efter att inte ha framträtt ett par år.

Nå, båda sångarna gör en fin insats. Inte tu tal om det! Men Thad Jones orkester, vilket gäng! När jag lyssnar med ett halvt öra gissar jag först att det är en upplaga av Count Basies atomband, det gnistrar och sprakar av kraft och swing. Men sen börjar jag misstänka Ellingtons orkester. Eller en grupp med ellingtonmusiker som spelar allt vad tygen håller utan Duke med. Men det är alltså en stor orkester under Thad Jones, och utan att forska en del (vilket jag inte tänker göra) kan jag inte säga mer om sättning eller tidpunkt. Rimligen bör det vara före det kända storbandet som leddes gemensamt av Thad Jones och Mel Lewis. Men, vem vet? Helt säkert är dock att det är yppersta storbandseliten, inget fummel, ingen tvekan, allt är så skärpt och fullödigt det kan vara. Och både sånt som kan ses som Basiemusik och Ellingtonmusik, och annat, framförs som om musikerna inte spelat annat i sina liv. Det sitter så perfekt.

Leta gärna efter skivan, den  kostar nog inte mer än någon tia. Om den inte redan bara finns hos specialister eller samlare.

Ränta och inflation - eller?

Enl senaste förljudanden så lånar svenskarna som galningar. Ändå går inte inflationen upp, enl uppgift. Jag tycker nog att det är en hel del som stiger i pris, inte bara maten. Men avsikten är med sänkningen av styrräntan är ju att elda på inflationen. Viket alltså misslyckats.
Riksbankens motiv till sänkningarna är ju att höja inflationen. Men hänvisar till de höga fastighetspriserna och att folk lånar.  Men - folk lånar, men just därför stiger fastighetspriserna - och den enorma skuldbördan. På något sätt biter riksbanken sig i svansen.
Jag tror nu inte att en aning deflation med någon tiondels procent någon enstaka månad är tecken på att allt går åt skogen. Det kan ju faktiskt vara naturliga korrigeringar t ex p g a att en del saker blir billigare, p g a bättre konkurrens t ex. Och teknisk utveckling. Det ska vi inte sörja för. För bättre produkter och tjänster vill vi ha, även om de blir billigare. Totalt sett så stimulerar ju denna efterfrågan ekonomin!
Och inflationen är, som Bertil Ohlin insåg, något som främst drabbar de som har låga inkomster. De har svårast att kompensera sig, men de som har högre inkomster kan ju ändå alltid betala för det de vill ha. Och bankerna tjänar på inflationen, vilket jag inte ser som en fördel...
Jag menar att vi inte ska stirra oss blinda på just behovet av 2% inflation. Inte heller förskräckas av enstaka smärre hack neråt. Se istället vad som de facto händer i den reala ekonomin. Vad är det som blir dyrare med inflation, och varför kan en stark ekonomi också innebära sänkta priser?

Jag ser att förre statssekreteraren  i finansdepartementet Olle Wästberg verkar vara inne på samma linje. Jag citerar ur hans senaste månadsbrev (som f ö rekommenderas till allmän läsning). Mina kursiveringar.

"Räntesänkningarna slår fel. 

När riksbanken sänkte räntan för att stimulera inflationen fick det rakt motsatt effekt: Eftersom räntekostnaderna väger så tungt i hushållens ekonomi innebar en sänkning av räntekostnaderna att inflationen på pappret minskade. Det är bara ett exempel på att det nuvarande sättet att betrakta ”deflation” inte överensstämmer med den reala ekonomin.

Prissänkningar behöver inte vara negativa och bero på dålig efterfrågan: För några decennier sedan det det dyrt att ringa till andra orter inom Sverige. Nu ingår det i abonnemanget. TV-apparater och andra tekniska prylar blir allt billigare – men det leder ju inte till att människor håller igen sin konsumtion och ser dystert på framtiden.

Vi behöver tänka om i synen på inflation/deflation."

Just det, vi, eller i vart fall riksbanken och diverse ekonomer, bör tänka om. 

Märklig tiggeridebatt, några reflexioner + tillägg

Jag måste försöka skriva ihop en del synpunkter på den debatt kring de tiggande EU-migranterna som blivit alltmer infekterad de senaste veckorna. Och jag gör det med avstamp från ett FB-inlägg som Maria Leissner (f.d. fp-ledare) gjort, och som visar att även hon är förundrad och bekymrad över vilka vägar debatten i Sverige tagit på senare tid.

Jag blir lika beklämd som du , Maria Leissner. Dels över den alltmer avvisande attityden rent allmänt till tiggarna och att tiggande får förekomma, dels till del "ministeriella" samförstånd som tycks föreligga (mellan företrädare för s och fp, att m och sd är hopplösa är ju inte lika förvånande) betr att försvåra för tiggarna.

1) Betr begreppet organiserat tiggeri hänvisar jag till denna text.

http://lars-ericksblogg.blogspot.se/2015/05/organiserat-tiggeri-om-ett-tveksamt.html (alltså ett tidigare blogginlägg här hos mig)

2) Jag, och mig veterligt även andra som försvarar rätten för fattiga och utsatta EU-medborgare att tigga, anklagas för att vi inte i tid och otid påpekar att det är andra vägar än tiggeriet som är lösningen på tiggarnas problem.  

Självfallet inser vi att mycket måste göras åt situationen i t ex Rumänien, genom både statliga påtryckningar och organiserad solidaritet genom hjälporganisationer. Men det ena utesluter inte det andra. Tiggeriet är en väg just nu, på kort sikt och som sådan inget som kan el bör förbjudas eller försvåras. Samtidigt vill jag/vi givetvis också stödja mera långsiktiga lösningar. Tyvärr är det ofta (men inte alltid) som de som vill försvåra för tiggarna i Sverige inte heller vill se andra solidariska och mer långsiktiga lösningar.

3) Varför lyfts fram trafficking i denna fråga? Mig veterligt är trafficking redan förbjudet. Det behövs ingen extra lag för att peka ut och försvåra för tiggarna med hänvisning till trafficking. Eller andra redan förbjudna aktiviteter heller för den delen.

4) Tiggarna antal växer, och proportionellt verkar det nog inte som om storstäderna är mest "drabbade". Enl den mycket osäkra statistik, som valsade runt i media för några dagar sedan, så har vi relativt sett fler tiggare i lilla Piteå än i Stockholm. Kanske för att Piteborna är mera givmilda än andra, vad vet jag? Men jag ser inte det växande antalet som en godtagbar orsak för att förhindra folk att hjälpa också kortsiktigt. Jag vet ju att viljan till mera långsiktiga åtgärder finns också.

5) Jag skulle välkomna att fler av de tiggerinegativa med (el utan) politiskt inflytande stödde dessa andra initiativ och förslag som kommit fram, att de inte fastnar i negativism. Såväl från kyrkligt, frikyrkligt, som andra håll finns både förslag och initiativ. Även på FB finns förslag redovisade (för den som orkar leta)

6. De tiggande romerna vill arbeta, Men det är svårt i deras hemländer, men tyvärr också i Sverige. Krångliga byråkratiska regler gör det hart när omöjligt. Se till att förenkla och underlätta!

7. I "fp-s-samsynen" talas det om de kåkstäder som byggts upp av tiggare, som inte hittar någonstans att bo (till överkomlig kostnad). Tält, rostiga bilar, skjul och trasiga husvagnar är givetvis inga bra lösningar, och då vill man få iväg tiggarna från sådant. I bästa fall talar man om bra, närmast lyxiga boenden som lösningen, men sådana finns ju inte. Och en del vill bara har bort "patrasket" från sina ägor. 
Men det finns ju enkla lösningar på många håll, som, även om de inte är perfekta, är oerhört mycket bättre än att bo i som de bor i sina hemländer eller att på i tält i skogen i Sverige. På mina FB-sidor har från olika håll visats på sådant (baracker etc av god standard). 

Som en person skrev (med instämmande av en annan, med erfarenhet). "Ser också problem i den allt eller intet-inställning politikerna har. Att erbjuda baracker som redan finns och som har kokmöjligheter o tvätt o toalett är av någon anledning nedvärderande och ovärdigt. Har myndigheterna inte sett hur tiggarna bor nu? Allt vore bättre. Min son gick sina första skolår i en barack. Ingen såg problem med det. Tillfälliga byggnader för stora årskullar var naturligt. Men när det gäller tiggarna ska vi kunna erbjuda bra lägenheter och arbeten med tydliga avtal och lagstadgad semester. Den inställningen gör att tiggarna bor i kåkstäder och varje morgon tysta går iväg mot städernas centrum där de sprider ut sig för att sitta hela dagen med sin pappersmugg framför sig. Så går det när man inte har någon flexibilitet och hårdnackat säger att: Regler är till för att följas."

8) Betr. Hjälp till självhjälp på plats, dvs i hemländerna skrev Gun Svensson (bloggaren Farmor Gun), med anledning av en artikel av Sofia Mirjamsdotter, i korthet detta förslag. Jag citerar och hoppas på att någon med inflytande nappar.
"Jag undrar: - Finns det verkligen ingen etablerad svensk hjälporganisation, som tillsammans med en liknande organisation i romernas hemländer, kan rigga ett Hjälp till självhjälp-projekt i romernas hemländer finansierat med stöd ur EU:s sociala fonder, där medfinansieringen, som uppgår till 15 procent av projektbudgeten, skulle kunna ordnas med hjälp av Foundedbyme eller en speciell insamling? Någon aktiv part måste visa att en konkret förändring är möjlig. Detta som alternativ till dem som passar på att dra fördel av deras utsatta situation - inte minst bland de flesta politiska partierna." 

9) Slutligen. Jag kan inte se det som annat än ett nyspråk att kalla åtgärder för att försvåra och förhindra tiggarnas rätt och möjligheter att tigga, i den svåra situation de är, för att "hjälpa" dem, förbud och negativa glidningar av begrepp som "organiserad" verksamhet där man pekar ut en solidaritet mellan utsatta som något negativt - och "glömmer bort" att då är all organiserat hjälpverksamhet negativ. Godnatt i så fall för IM, RB, RK, Läkarmission, Läkare utan gränser etc, etc.
---
Vill till ovanstående lägga följande korta kommentarer och två länkar till SvD-artiklar den 24/5.
Dels:  http://www.svd.se/nyheter/inrikes/allemansratten-galler-aven-tiggarna_4588044.svd
Jjuristen Mårten Schlutz påpekar att allemansrätten gäller alla, inget undantag för romer. Vilket många "glömmer" i dagens debatt. Visst är det en i vissa delar svårbedömd lagstiftning, men det gäller alla.
Dels: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/hard-kritik-mot-migrationsministern_4588018.svd
Där Morgan Johansson får hård kritik bl a för han anser att inte romska barn har rätt till utbildning i Sverige. Barnkonventionen, som Sverige är på väg "implementera", gör inget undantag för romska barn. "Barn intar en särställning, de kan inte själva påverka sin situation. Därför är de särskilt utsatta. Och just utbildning vet vi är en väg ut ur utsatthet" säger BRIS.  Unicet och andra är också kritiska till ministerns uttalande.

Organiserat tiggeri - om ett tveksamt begrepp.

Jag har rätt långe irriterat mig över hur "organiserat tiggeri" används i den allmänna debatten som något nedsättande, ja rent av som något olagligt. Länge var det en beteckning som främst sverigedemokrater använde, men på senare tid har det smugit in sig också hos moderata företrädare (de som skulle öppna sina hjärtan, enl Reinfeldt), men även i andra partier.

Jag menar att det inte kan vara olagligt eller skamligt att organisera sig. Inte ens för tiggare. Att hjälpa varandra, och tipsa varandra, det är väl bra. En solidaritetshandling mellan fattiga och utsätta människor.

Därför kom en artikel i Västerbottens-Kuriren om detta väldigt lämpligt, och jag vill citera den helt och hållet.

Begreppet organiserat tiggeri fyller ingen funktion

DEBATTARTIKLAR (2015-05-20).  Begreppet trafficking har i många sammanhang fått betydelsen människohandel för sexuella ändamål. Samtidigt är begreppet betydligt bredare än så. Det engelska ordet trafficking betyder helt enkelt ”olaglig handel”. Det innefattar således all olaglig handel, till exempel med vapen, droger, konst, djur eller människor.

 Trafficking av människor, vanligen kallat människohandel, är givetvis förbjudet enligt svensk lag (Brottsbalken 4 kap. 1§).

Ett annat begrepp som är aktuellt att studera är organiserat tiggeri, något som dock är lättare sagt än gjort. Vad menar egentligen politiker och debattörer när de säger organiserat tiggeri? Vi har kommit fram till två tänkbara förklaringar.

Den första är för att beteckna en situation där människor tvingas eller på annat sätt utnyttjas för att tigga i Sverige. Om detta skulle förekomma är det olagligt och klassas just som människohandel,

Den andra tänkbara definitionen av organiserat tiggeri är att människor frivilligt organiserar sig för att be om pengar på Sveriges gator.

Det är ett vanligt fenomen bland EU-migranter och kan handla om att man delar boplats, bil eller delar upp offentliga platser mellan sig.

Vi blir oroade av den här användningen av begreppet. Begreppet används bara för att beteckna utsatta människor som på offentliga platser ber om pengar för att klara vardagen, aldrig för att beteckna insamlingar till förmån för bröstcancer, världens barn, valfonder eller katastrofområden i världen.

Vi vänder oss mot att använda begreppet organiserat tiggeri när man pratar om de människor som tigger på våra gator och torg.

Ett fritt samhälle begränsar inte människor att frivilligt samarbeta. Solidaritet borde vara lika accepterad om den riktas till en enskild person eller till en organisation.

Vi anser därför att begreppet organiserat tiggeri inte fyller någon funktion.

Mikael Rubin. 

--- 

Tack för det Mikael Rubin. Således, "organiserat tiggeri" är inget olagligt, det kan eller ska inte blandas ihop med Trafficking eller annat som är olagligt (och i högsta grad olämpligt). Olaglig handel är något helt annat än organiserat tiggeri. Sluta använda ett begrepp som inte är relevant, och som inte fyller någon funktion.
Och sluta sprid vandringssägner... 

Barn är bra! Även "Barn".

Ja, nog är barn bra. Även om de givetvis kan ha sina sidor, vara besvärliga på olika sätt. Men barn är barn, och barn måste få kärlek och goda uppväxtvillkor. Oavsett var de bor och vem som sköter och uppfostrar dem.

Dessutom finns det en tidskrift som heter just Barn, och den utges av Rädda Barnen. Tidigare hette den Barnen och vi.
Senaste numret, nr 2 - 2015, utkom häromdagen och det är bra, det med.
"Lustigt" nog så både börjar och slutar numret med att lyfta fram ett par frågor, aspekter på detta med flyktingar, såväl vuxna som barn, som jag ofta för fram.

Barns redaktör Sophie Arnö skriver: Se människan! Precis så. Varje flykting, varje barn är en individ, en egen verklig människa med ett eget livsöde. Och alla vill bli sedda som individer. Inte som en i ett grått kollektiv.
Och förmår vi se människan, individen, då inser vi att vi inte kan behandla folk som kollektiv som kan hanteras hur som helst, som vi kan stoppa, som vi kan avhumanisera. Nej, varje människa är en människa, en individ. Som har människovärde, ett människovärde som inte får tas ifrån den.

Sista texten har rubriken "Skapa säkra flyktvägar" och har skrivits av Rädda Barnens ordförande, Inger Ashing.  Ser man människan så inser man att båtflyktingarnas väg är en katastrof, farlig och omänsklig. Och att det faktum att de ser sig tvungna att vända sig till skrupelfria smugglare är att det inte finns andra vägar för annat än ett fåtal. Det är de rigida reglerna som gör att det finns en marknad för dessa giriga människosmugglare. Fanns det säkra och legala flyktvägar så fanns inte heller något behov av smugglare och deras undermåliga "båtar", och de som flyr skulle inte behöva utsättas för de farligheter under vägen till "båtarna" som de nu utsätts för.
Jag vet inte om det är en praktiskt framkomlig väg att låta ambassaderna besluta om asyl. Men nog kunde det kanske vara möjligt att pröva i något fall?  Hur som helst så måste det bli ett slut på att bygga upp murar och hinder runt Europas länder, hinder som kostar både människoliv och lidande - och som tvingar många att inte bara sälja allt de har utan även att skuldsätta sig.

Självfallet så är grundorsaken att det finns krig och inbördeskrig i många länder, vilka oftast är diktaturer av något slag som inte respekterar människovärdet, och inte heller andra demokratiska rättigheter. Kan vi avskaffa diktatur och förtryck, så finnas inga anledningar att söka sig till andra länder som flykting.  Det är ett mål som måste ha hög prioritet.
Samtidigt är det ett mål som tar åtskillig tid - och vilja - att genomföra. Tills dess måste vi i vart fall ta hand om flyktingarna, att se att varje flykting är en människa, han/hon också!

B B King har avlidit, + tillägg

Jag känner mig ledsen idag. Den siste av de verkligt stora giganterna i bluesen, B B King har avlidit, stilla i sitt hem den 14 maj 2015, 89 år gammal. Av den officiella hemsidan att döma, så har han varit sjuk en tid. I skrivande stund har den dock ej uppdaterats med uppgiften om hans död. Jag är ledsen, men egentligen inte överraskad, han var ju gammal.

Wikipedia har däremot redan noterat att han avlidit, liksom givetvis alla större dagstidningar.  B B King var nämligen känd världen över också bland folk som annars inte är blues- eller jazzlyssnare i djupare mening.

B B King var både sångare och gitarrist. Nästan lika känd som King själv var att han kallade sin gitarr för Lucille, och att gitarren - och anledningen till dess namn - sjöng han ofta om.

B B stod för "Blues Boy", men egentligen hette han Riley B King, och han föddes i sept 1925 i Mississippi. Hade han orkat några månader till hade han alltså blivit 90 år.

Han började sin bana tidigt och fick lokal berömmelse, men har sedan många decennier varit känd och beundrad världen över både för sin sång och sitt gitarrspel. Han gjorde otaliga inspelningar som getts ut på både LP och CD, ja de första också givetvis på EP och som 45-varvssinglar och 78-or. Han uppträdde och turnerade ända upp i hög ålder, med tämligen oförminskad kraft.

Som ett kuriosum kan nämnas att seriösare media har nyheten om hans död som en "vanlig" nyhet, eller under "kultur". Mera populärbetonade tidningar har nyheten under nöjesnytt....  en rubricering som faktiskt visar hur känd och uppskattad han var i vida kretsar.
---
Jag vill också delge ER följande rader ur Olle Wästbergs månadsbrev, där han uppmärksammar B B Kings bortgång. Olle W är bl a fd generalkonsul i New York, fd riksdagsman (fp, av den socialliberala sorten) och fortfarande aktiv med att utreda bl a demokratifrågor och är en flitig debattör. Detta sagt för de av mina läsare som ev inte känner till honom. Jag citerar:

"King of Blues har dött
För tio år sedan hade vi BB King hemma hos oss i det svenska residenset i New York. Polarpristagaren var hedersgäst och gjorde det möjligt att bjuda musikfolk som annars knappast skulle bevärdigat Sverige med ett besök. (Det är så man måste arbeta för att vidga Sveriges kontaktytor och göra vårt land känt.) 
BB King var en upplevelse genom sin varma person. Inte bara att han var bluesens störste, utan han ”bjöd på sig själv” i flera timmar. Talade med alla som ville, skrev autografer på skivfodral och spridde en fantastisk stämning.
Nu har han dött och hyllas berättigat över hela världen:
http://tinyurl.com/p6olwpp
---

Och som komplettering, från SvD i juli. Därför dog BB King

Med obduktionsresultatet försvinner troligtvis misstankarna om att bluesstjärnan blivit mördad. Bluesstjärnan BB King dog av naturliga orsaker, till följd av bland annat Alzheimers, rapporterar Reuters.

Obduktionen visar också att han hade diabetes, hjärtfel, högt blodtryck och en hjärnskada på grund av dålig blodcirkulation. Det meddelade rättsläkaren i Clark County i USA som utfört obduktionen.    "Våra tankar går till Kings familj och vänner och vi hoppas att detta kan bidra till något slags avslut för dem", säger rättsläkaren John Fudenberg i ett pressmeddelande.    Med obduktionsresultatet försvinner troligtvis misstankarna om att bluesstjärnan blivit mördad. Hans döttrar anlitade en advokat efter hans död den 14 maj i år för att utreda om han blivit förgiftad.

Åsa Romsons Auschwitzgroda (?)

Det blev en märklig mediastorm efter söndagens partiledardebatt. Framför allt politiska motståndare till Åsa Romson passade på att kritisera, och närmast idiotförklara, henne för hennes uttalande i den första delen av programmet där hon sa att hon varnade för att behandlingen av flyktingströmmarna över (och i) Medelhavet kan leda till enorma tragedier i en våldsamt stor omfattning. Jag ser inget fel i denna varning. Men så nämnde hon Auschwitz, och kritikerna såg rött och som om hon ville förringa omfattningen och betydelsen av detta nazismens industriella massmord.

Betr Åsa Romson som politiker så instämmer jag, hon är inte lämplig som vice statsminister el minister öht.  Det har hon visat många gånger, och även i denna debatts senare del. MEN, betr Auschwitzgrodan  tycker jag att kritikerna skjuter rejält över målet. Hon uttryckte sig klumpigt, oerhört klumpig. Jag hörde inte den delen av debatten, men av referat och efterföljande debatt (som i övrigt "försvann" och drunknade i kritiken av Romson) så förskjuter kritikerna fokus från det hon nog ville säga, dvs att utvecklingen av den flyktingkris som berör miljoner människor är farligt och kan leda till en accelererande katastrof, till att hon ville förringa Auschwitz. Men helt uppenbart är, för den som inte bara är ute att göra politiska poäng, att det var inte det hon menade.

Hon ville inte förringa Auschwitz, utan hon ville lyfta fram den flyktingkatastrof, som redan sedan länge är på gång, att den  får allt värre och större proportioner. (Hon nästan bet sig i tungan, och hade svårt att ta sig ur den dåliga "liknelsen", som inte var en liknelse. Men det var för sent.)

Men kritikerna medverkar, faktiskt, till att därmed bagatellisera det kontinuerliga massmord som sker av flyktingar, både när de är på väg till de skurkaktiga och samvetslösa smugglarnas båtar (t ex i det laglösa och kaotiska Libyen), och när de kommit ombord på de undermåliga fartygen.  Om än detta dödande inte sker i industriell skala, så är det systematiskt och snudd på gigantiskt. Och grundat på girighet, grymhet och är en följd av de europeiska ländernas ovilja att låta flyktingarna komma på legala vägar till Europa och oviljan ö h t att ta emot dem.

Ett litet ungefärligt och förkortat citat ur den verklighetsbaserade romanen Tea-bag, av Henning Mankell, som bl a handlar just om vägen över Medelhavet till Europa. Som då boken skrevs var via Marocko till Spanien/Gibraltar.
En dag går man inte ombord på en båt och behöver inte bli blöt om fötterna, man kan gå på liken från de som drunknat eller tagits livet av, för att komma till Europa.

Så kunde man beskriva framtiden av den verklighet som fanns för dryga tiotalet år sedan. Och om än huvuddelen av "båt"flyktingarna (frånsett marockanska ensamma barn) idag tar en annan väg, så är det en katastrof som verkar tillta i styrka.
Och inte ska förringas, inte den heller.

Hans Lindblad skriver om Karl Staaff

Jag har inte hört från vännen Hans Lindblad (socialliberal veteran) ett långt tag, blev orolig. Tack och lov fick jag nu ett livstecken från honom, som visar att han varit sysselsatt med att skriva om Karl Staaff. Till hösten är det hundra år sedan Staaff avled och boken ska komma ut i samband med ihågkommandet av detta.

Karl Staaff var och är en av de absolut främsta och betydelsefulla politiker som Sverige någonsin haft, statsminister 1905-06 och 1911-14. Dessutom en liberal av det slag som jag gillar, en man med klara socialliberala drag, även om det ordet inte användes på den tiden.

Staaff borde vara en stark inspirationskälla för dagens liberala politiker, i vart fall för de som ser sig som socialliberaler. Ja, egentligen vore det bra för Sverige om alla inspirerades av denne rese. Det ska bli oerhört intressant att ta del av Lindblads bok, och även den andra bok som ska utges i paket med Lindblads. Tillsammans torde de ge en rätt så heltäckande bild av denne mångsidige politiker och förkämpe för demokrati och social rättvisa.

Det finns givetvis en del skrivet om Staaff "redan", men det mesta är lite svårt att hitta idag, om man inte letar nog målmedvetet. Alla bör dock, i väntan på Hans Lindblads och de andras bok åtminstone kolla in vad som finns att läsa om Staaff på Wikipedia.

Här ger jag bara ett litet citat:
"Redan under studietiden tog Staaff som ”fattigadvokat” sig an utsatta och medellösa människor i behov av rättslig hjälp. Efter studierna öppnade han egen byrå i Stockholm. Hans försvar för arbetarnas föreningsrätt anses ha haft avgörande betydelse för utvecklingen av en fri svensk fackföreningsrörelse – en linje som han fullföljde som politiker när han motarbetade högerkrav på antifacklig lagstiftning."

Som sagt, Staaff var liberal, och därför inte det minsta höger.

Jag hoppas återkomma senare betr bokutgåvan, böckerna.

Klarläggande (?) teve-debatt 10 maj 2015

Jag följde den stora partiledardebatten igår i andra halvlek, och mina kommentarer grundar sig "bara" på den biten. Under den första timmen dominerade ämnen som invandringspolitik och bostäder, och där lyckades sd-ledaren Jimmie Åkesson ta stort utrymme, vilket han skickligt utnyttjade.

Nå, andra halvlek då, med åtta partiledare, med vikarierande kd-ledare och premiär för Anna Batra, m.
En spretig debatt, där flera partiledare kom i skuggan av, ja, av vem då? På sätt och vis var Åsa Romson, mp, mycket i farten, men inte på ett sätt som gav henne några pluspoäng. Jan Björklund fick hålla tyst, vilket kanske var bra för fp. Ändå det han sa var inte så tokigt. Löfven var blek på sitt sammanbitna sätt, Jonas Sjöstedt körde sin vanliga trall på ett sätt som om han bad om ursäkt för vad han sa. Kd-killen verkade kunnig, men fick inte ordet så ofta. Det bestående intrycket av honom var nog att han var mera "anständig" kd-are i stil med Göran Hägglund, inte någon extrem svensk tea-party-variant som den nya högerkvinna. Anna Batra sa inte mycket som man minns, hon nickade mest bifall till en del inlägg från Annie Lööf. Och Jimmie Åkesson, ja han är sig lik, skicklig debattör med en slags aggressiv men samtidigt inlindad argumentering. Det är obehagligt, men skickligt.

Nej, det som debatten gjorde helt klart för mig, det var detta: Det finns ingen enighet inom regeringssidan. Visst, de försökte, i vart fall Löfven, ibland ge sken av det, men Jonas Sjöstedt och hans parti ska ju utgöra en del av regeringsunderlaget, men mycket av det han sa var skarp kritik av regeringen. Och mångordiga Åsa Romson slingrade sig som en hal ål för att låtsas vara enig med s, och samtidigt hålla fast vid mp-linjen, ex-vis betr vapenexport och energipolitik. Nej, det var faktiskt beklämmande att se och höra.
Men det finns ingen allians heller. Även där försökte man tona ner skillnaderna, och ibland nicka bifall när en "kollega" sa något, men det hjälpte inte. Man har olika åsikter om det mesta, och det spretar åt olika håll, från fråga till fråga. Dessutom såg jag ingen klar ideologisk förklaring till skillnaderna, det skulle ju vara en god "ursäkt", nej, skillnaderna var/är nog mesta försök till blygsam profilering och i någon mån för att behålla eller återvinna gamla väljare, som genom allianssamarbetet försvunnit eller blivit tveksamma.

I grunden finns det alltså, av debatten att döma, inga block, trots att man frenetiskt från båda håll försöker påskina det. Och skillnaderna, sprickorna, de är inte ideologiska i egentlig mening och finns inom "blocken" minst lika mycket som mellan "blocken".  Och, anar man, finns även i hög grad inom både socialdemokratin och inom moderaterna.

Samtidigt visar detta att skillnaderna mellan partierna går kors och tvärs, från fråga till fråga. Jag kunde inte se möjligheten till något nytt, djupare samarbete som skulle möjliggöra underlag för en stabil ny regering, vare sig blocköverskridande eller enl traditionellt mönster. Framtiden är mycket oviss.
Och i bakgrunden lurar sverigedemokraterna för att fånga upp förvirrade väljare. Ett sd som dessutom alltmer står i förgrunden.

Långbord a la Filippinerna

Långbord, tja det är väl vanligt om man har många som ska äta.
Men i Filippinerna är det "alltid" många som ska äta. Därmed inte sagt att de kan sitta vid samma bord, eller ens om man har ett par-tre bord. En och annan får stå och äta, och så får de äta i omgångar.

Bilden visar ett långbord vi hade vid senaste besöket. Vi visste att det skulle bli många, många var uttalat bjudna och att andra skulle ansluta sig eftersom. Att folk inte skulle kunna sitta och äta vid långbordet var ju självklart, däremot så behövdes det för att sätta fram maten på. Ett slags buffé. Med flera "sittningar".  Det hela började med tilllagning hela förmiddagen och någon timme efter lunch (plus lite förberedelser av skilda slag några dagar i förväg), och ätandet började sådär vid fyratiden på em och fortsatte till sena kvällen. Även de sista timmarna kom inbjudna gäster, plus trevliga grannar som kände att de också var välkomna.  Åt och drack (mest  Coca-cola och läsk och lite vatten) med välbehag. Lyckat.

Och jo, det är palmblad som ligger som underlägg. Och många rätter, alla färdiga att ta för sig av från start. I princip, dvs något mera efterrättsaktigt sparade vi till slutet.

Sött i skoluniform

I Sverige så vill många, bestämmande, inte ha det vi kallar skoluniform, dvs en kläder som är lika för alla elever.  De menar att uniform låter illa och/eller att personligheten sitter i kläderna. Det tycker inte jag, personligheten sitter i människan, inte hur han/hon är klädd.

I bl a Filippinerna har man skoluniform. Gissningsvis för att inte det ska synas för skarpt på barnen om de har rika eller fattiga föräldrar.  Flickorna har vit blus och en enfärgad eller diskret mönstrad  kjol. Pojkarna en vit kortärmad skjorta och kortbyxor. Plus en ryggsäck för skolböcker/läxor.

Det ser mycket prydligt ut, oftast är de väldigt söta, ungarna. Och - märkligt (?) nog,  - "skoluniformen" är alltid ren och nytvättad. Trots att fattigdom är mera vanligt än rikedom, och att de flesta handtvättar kläderna.  Men, givetvis, när de kommer hem efter skoldagens slut så får de byta om till vanliga hemmakläder, som regel enklare och ibland väldigt slitna. Men i skolan ser alla lika prydliga ut.

Här en bild av en skolflicka., som just kommit hem, i sin "skoluniform". Visst är det sött!

Tea-bag, illegal flykting över Medelhavet

Flyktingströmmarna över Medelhavet, från f.n. främst Libyen fortsätter, trots mängder av katastrofer, där "fartyg" sjunker med sin last av folk som desperat söker sig till Europa. Nu är båtflyktingar inte något nytt, men verkar tillta. I Libyen väntar ca en halv miljon, som kommer från andra länder, främst afrikanska. Men också vägen via Turkiet till Grekland verkar ha fått ökad "popularitet" den sista tiden, p g a rykten att Grekland ska mildra sina regler.

Självfallet ska, som EU vill, flyktingsmugglarna, de som tar fantasipriser för att ta flyktingar över havet, med osäkert resultat, minskas och smugglarna bestraffas. De profitera ju på olyckliga människors önskan att komma undan förtryck i sina hemländer. Men ännu bättre vore att undanröja en av grundorsakerna till människosmugglingen, dvs att det är så svårt, närmast omöjligt, att ta sig in i EU på laglig väg. Med mera humana (och givmilda) regler skulle ju många ta sig till Europa på legal väg, och till rimligare priser. Benen skulle slås undan för de skrupelfria smugglarna.

Ännu bättre vore förstås om diktatur, förtryck och inbördeskrig kunde stoppas, för då fanns ju inga anledningar att fly.

Flyktingarnas livsöden är oftast skrämmande dramatiska, och flerbottnade. Alla flyr från elände, men därutöver finns givetvis många variationer. Varje flykting är en människa, med egen historia, en person som mer eller mindre förlorar ansiktet, blir ett nummer i en oräknelig skara, av sitt flyktingtillstånd.

Jag tror att det är bra för vår förståelse att försöka sätta sig in i detta. Hur bakgrunden kan se ut. På olika sätt. Att se bortom siffror och statistik och det som kan framkomma vid immigrationsmyndigheternas  eller polisens förhör. Prata med flyktingar. Men vet att många inte finns, de är "illegala", har inga (lagliga) pass, har inte ens passerat migrationsverkets handläggare. Men de finns de faco, under jorden, gömda, utan minsta bidrag, men ibland hjälpta av "legala" svenskar, t ex.

Eller läs om dem. Ett tips är att läsa Tea-bag, en roman, byggd på verkliga personer, av Henning Mankell. Tea-bag, en ung svart kvinna från något afrikanskt land, med en komplicerad berättelse, samt om tre "kollegor" till henne, från andra länder. Eller läs åtminstone en novell i Noveller för Världens Barn 2010 med rubriken: Berättelsen om Mamadou, av Björn Larsson. Inse att verkligheten är både grymmare än vi vill tro, och samtidigt mycket komplicerad.