Börje Fredriksson på topplistan!

Vem är Börje Fredriksson, undrar vän av ordning.
Då kan jag bara säga detta, du är för ung - eller så har du aldrig varit intresserad av jazzmusik.
Börje Fredriksson var tenorsaxofonist, en av de främsta i Sverige genom tiderna. Komponerade en del, verksam under 1960-talet men avled alltför tidigt.
Personlig, modern, mycket lättlyssnad "trots" sin ofta kraftfulla stil, spelade även ballader.
Och nu har nyligen hans LP, just det LP, med titeln "Intervall" återutgivits. Och jag ser till min glädje och förvåning att skivan hamnat på sjunde plats bland de LP som Ginza sålt sista tiden. Dvs i juni 2015. En jazzskiva, och dessutom en återutgivning med en svensk mästare.
Än är tydligen inte undrens tid förbi!

Har du den inte, köp den!
Titlar: Intervall, En berättelse, Kajsa P, Ballad för Laila, Bröllopsvals. Samtliga av Börje F själv.
Medverkande övriga musiker är  Rolf Ericson tp, Bobo Stensson och Lars Sjösten p, Palle Danielsson och Roman Dylag bas, Fredrik Norén och Albert Heath trumnmor.
Insp 1965-66.

Tadd Dameron, bortglömd (?) musikalisk storhet

Jag lyssnade på dessa två LP, med Tadd Dameron och olika grupper, igår kväll. Tyvärr kommer ju vinylskivorna oförtjänt i skymundan. De är så många att man inte hinner med annat än att längtansfullt titta på några av dem medan man spelar en CD. Den  tar ju sin tid...

Men än (lyckligtvis) har jag inte allt dubblerat, om än en del. OK det handlar om Tadd Dameron, en av de stora under 50-60-talen, som spelade med och komponerade för de mer kända men också själv var en fin pianist, och kompositör givetvis.  På den ena LPn spelar han som synes med Kenny Dorham tp, Sahib Shihab alt och Cecil Payne barytonsaax, dessutom Henry Cooker tb, Joe Alexander ts, Shadow Wilson dr, John Simmons bas. Fem långa  låtar av Tamerons bästa, i härliga, vassa versioner.
Den andra skivan insp några år senare med bl a Clark Terry, Joe Wilder, Johnny Griffin  med Philly Joe Jones dr. On a misty night, Fountainbleu, If you could see me now, Our Delight, Dial B for Beauty m fl.
Vilken jazzmusikalisk högtidsstund.
Hann faktiskt spela om några av spåren ett par ggr, vilket förhöjde upplevelsen än mer.
Och jag kan bara tillägga att vinyl, i vart fall i gott skick, är faktiskt överlägset i ljudkvalitet än CD.
Skivmärken Prestige resp Riverside.

Två jazzvokalister och en topporkester att upptäcka

Måste bara skriva några rader om en skiva jag just hör i bakgrunden. Efter en stund är den inte i bakgrunden längre.
Skivtiteln, en CD på lågprismärket Past Perfect, har den lite menlösa titlen JOE WILLIAMS, Carmen McRae & friends, "Blues In My Heart". Köper då och då en del CD för att fylla luckor i min samling, skivor som ibland är direkta återutgivningar av klassiska jazz-LPn, ibland sammanställningar av både de absoluta toppnamnen och skikten därunder, men sällan några av de mera okända.  Skivan är av en klass som borde föranleda att den, sent omsider, ges ut på vinyl, som man numera säger.

Och Joe Williams har jag faktiskt hört LIVE, i Bollnäs Folkets Park en gång i tiden, som tonåring, där han tillsammans med Irene Ried sjön till Count Basies orkester. Och Carmen McRae är ju en av de fina sångerskorna som kom fram ungefär samtidigt med Sarah Vaughan, och ofta lika bra som Sarah.

Det första som slår mig när jag lyssnar skivan är vilken toppenorkester som spelar med Joe och Carmen!  Och tar en del låtar själv också. Kollar nyfiket på skivan. Näe, det står inget på omslaget, jag måste pillra upp det hopvikta lilla papperet och ser: "Live recording with Thad Jones Orchestra."

Inget mer. Ingen sättning, inget inspelningsdatum.
Men CDn är ruskigt bra. Det måste ha varit en sjusärdeles konsert då detta spelande in. Kan den ha getts ut under annat namn tidigare, som LP eller så? Och jag har missat det. Det måste ha varit före 1990-talet, troligen minst ett par decennier tidigare...
Joe Williams avled 1999 och Carmen McRae 1994 efter att inte ha framträtt ett par år.

Nå, båda sångarna gör en fin insats. Inte tu tal om det! Men Thad Jones orkester, vilket gäng! När jag lyssnar med ett halvt öra gissar jag först att det är en upplaga av Count Basies atomband, det gnistrar och sprakar av kraft och swing. Men sen börjar jag misstänka Ellingtons orkester. Eller en grupp med ellingtonmusiker som spelar allt vad tygen håller utan Duke med. Men det är alltså en stor orkester under Thad Jones, och utan att forska en del (vilket jag inte tänker göra) kan jag inte säga mer om sättning eller tidpunkt. Rimligen bör det vara före det kända storbandet som leddes gemensamt av Thad Jones och Mel Lewis. Men, vem vet? Helt säkert är dock att det är yppersta storbandseliten, inget fummel, ingen tvekan, allt är så skärpt och fullödigt det kan vara. Och både sånt som kan ses som Basiemusik och Ellingtonmusik, och annat, framförs som om musikerna inte spelat annat i sina liv. Det sitter så perfekt.

Leta gärna efter skivan, den  kostar nog inte mer än någon tia. Om den inte redan bara finns hos specialister eller samlare.