Utanförskapet - ett blekt ord för något som kan bli väldigt illa

Utanförskap, det var ett begrepps som Fredrik Reinfeldt skapade (tror jag). Det skulle beskriva något han sa sig vara emot, att folk hamnade vid sidan av. Och vid sidan av var de yrkesverksamma, friska, unga, som betalade skatt (fastän inte så mycket) och inte levde på "bidrag" (vilket han verkade ha en väldigt omfattande definition av), som följde lagen.
Och visst hade han på sätt och vis rätt, om än man kan diskutera hur han använde begreppet som försvar för en politik som inte minskade utanförskapet.
Men nu ska jag inte polemisera emot Reinfeldt, han har ju dessutom lämnat den svenska partipolitiken.

Jag vill i stället beskriva farorna med just utanförskap, att hamna utanför det samhälle som de flesta i Sverige ändå lever i. Och peka på vad det kan leda till.

Låt mig referera till några rader om den Neapolitanska Camorran, som jag skriver lite mer om i ett annat blogginlägg.

I Tomas Lappalainens bok om Camorran skriver han betr hur verkligheten påverkar språket. Så nämner han att när han levde i Neapel så pratade folk om hur de hade problem med - polisen. Helt öppet, och naturligt. I Sverige menar han, och jag tror han har rätt, skulle vi skämmas om vi hade problem med polisen. Vi skulle verkligen inte tala om det.
Och talar vi om brottslighet så gör vi det i fördömande, avståndstagande ordalag. Och denna attityd är ett väl så starkt skydd emot brottslighet som polis, domstolar och åklagare.

Men i arbetslöshetens och camorrans Neapel är det naturligt att leva utanför samhället och dess normsystem. Polisen, "rättvisan" är problemet, inte brottsligheten. Tvärtom den brottslighet som försiggår där är det naturliga, ses egentligen inte som brott. De ger ju arbete och inkomster. Så blir polis och domstolar problemet.

Camorralivet har åtminstone sedan 1860-talet varit bortom lagen. Bortom överhetens och "de normalas" tillvaro. Camorran har blivit ett utanförskap som nått sådan omfattning att den blivit det normala, det som även styr hur språket används.

Så kan det bli om avståndet mellan staten, i form av den överhet som lagar och över- och medelklass är, och dess medborgare. Medborgare som marginaliseras genom fattigdom skapad av arbetslöshet. Och som ordnat ett samhälle parallellt med det officiella, ett samhälle med egna normer som präglas av kampen för tillvaron och som leder till brott. Man lyssnar villigt på de som leder de olika brottssyndikaten när de erbjuder arbete, de "tar från de rika och ger till de fattiga".  (Jfr även gärna med marxismens-kommunismens tal om prolitariatets diktatur, som den sanna demokratin.) Att stjäla, mörda och syssla med olika slags kriminalitet blir legitima jobb för dessa. För de har inget annat val och det har blivit den kultur de växt upp i.

Det jag vill säga med detta är att understryka att det är lätt att säga att man vill minska utanförskapet, men svårt att göra. I synnerhet om det växt sig fast genom stor och långvarig arbetslöshet, och genom klyftskapande försämringar i välfärdssystemen.

Vi är inte där i Sverige - inte än. Men om inte arbetslösheten minskas snabbt och drastiskt så kommer vi snabbt i riskzonen. Brottslighet sprider sig snabbt över gränserna, och är smittsam i ett klimat med djupa klyftor där folk känner sig vara utanför samhället. Vi ser hur brottslingar (förväxla för guds skull inte dem med invandrare eller flyktingar!) kommer, vägpirater, inbrottsligor, och än värre, som kan ha kontakter med brottslingar i Sverige.

Att VERKLIGEN drastiskt minska utanförskapet, det är inte "bara" en välgärning för de som då räddas undan elände, och kanske i förlängningen kriminalitet, nej det innebär givetvis också att vi slipper fenomen som farligt nära kan likna t ex camorran. För inte vill vi väl att en stor del av Sveriges invånare ska leva i ett parallellt kriminellt samhälle?

Jag ser utanförskapet som en produkt av den girighetsmentalitet som alltmer präglar dagens samhälle. Att se till förmögenhetstillväxten för en själv som det enda viktiga, hur den än ska ske. En själviskhet och därmed girighet som skapar murar mellan länder och inom länder, mellan raser och människor.

Korruption och rena gangsterfasoner, vinter-OS i Ryssland

Skönt att Uppdrag granskning (UG) finns. Skiten som finns måste fram i ljuset.  Men visst, man mår illa över hur mycket elände det finns. Hur mycket dumhet och vanvettigt empatibefriad byråkrati som styr "våra" myndigheter av skilda slag. Vilken rättsosäkerhet som råder, trots att vi gärna vill tro att vi har en hyfsat bra polis och domstolar.
Samtidigt så är det faktiskt flera grader värre på en del andra håll.  (Vilket på intet sätt ursäktar dumheter och korruption i Sverige!)

Såg UG igår kväll, med huvudinslaget om Vinter-OS i Ryssland, Sotji. Att det  blivit flera gånger dyrare än beräknat och maskstunget av korruption - i hög grad kopplad till kretsen kring Putin -  det visades redan förra veckan. Igår förstärktes det ytterligare. Hur en av Putins vänner har en datja, ett sommarställe som är en slottsliknande anläggning av gigantiska mått. Vilket givetvis inte han kan finansiera genom sin lön. Men får man kontrakt värda tiotals miljarder verkar det gå.  I förra avsnittet såg vi hur tiotusentals arbetar vid OS-anläggningarna fått arbeta under slavliknande förhållanden - och utan lön! För att därefter skickas hem, bort från Sotji, för att rensa, "snygga till" stan och för att de inte skulle stanna och kräva betalt för sitt jobb.
Nu såg vi också att miljöaktivister trakasseras och misshandlas, för att få bort dem ur OS-turisternas åsyn. Och hur ren ock skär "vanlig" kriminalitet tjänat stora pengar på OS-historien. Med kopplingar både till högsta regeringsnivå och till IOK. Mutor, "idrottsledare" som sysslar med narkotikahandel i stor skala. Etc.

De som försöker avslöja eländet, de tvingas i landsflykt. Går misshandlade eller på annat sätt drabbade till polisen så upptäcker de att polisen och domstolarna är korrupta. "Rättsvårdande" myndigheter kan ha egna bolag som sysslar med olaglig verksamhet...  Fullständig anarki och maffiametoder på alla nivåer.

Och detta vinter-OS placerat i Ryssland för att bli en gigantisk PR-historia för Putin. Till en kostnad som motsvarar ALLA vinter-OS tillsammans sedan 1980.  Och som göder korrupta politiker, tjänstemän och andra kriminella skurkar.

Hur känns det för de idrottsmän som ska spela statister i detta spektakel?  Hur kan IOK (och svensk idrottsbyråkrati) spela med i detta?

Länk till UG här. Ska ligga kvar till början av juli detta år.

Brott och straff, eller att återföra brottslingar till samhället.

Avstampen i detta inlägg är den diskussion som uppstått kring den oliberale fp-riksdagsmannen Johan Pehrsons sura reaktion över lagrådets yttrande över en föreslagen lag för drogtestning av barn och ungdomar. Se mina tidigare inlägg, här och här. På Pehrsons egen blogg, Rättare sagt (!) har uppstått en livlig diskussion kring detta, läs alltså även kommentarerna. Jag konstaterar att stödet för hans uppfattning är ytterst ringa, medan kritiken är desto mera handfast och övertygande. Av Pehrsons egna inlägg drar jag slutsatsen att han inte torde ändra sig. Det som däremot kan ske är att debatten leder till att de principer om straffens välgörande verkan, som Pehrson hävdar, diskuteras. Både i det aktuella fallet och rent generellt.

Ett sådant tecken på en mera vidsynt och öppen inställning har folkpartisten Jan Rejdnell, som kraftfullt argumenterar för ett skydd av den personliga integriteten, men som sagt även hos de flesta som kommenterat hos Pehrson själv.

Det är också intressant att se hur nätverket Liberati hyllar Lagrådet som hjältar. Och inte bara det, de går igenom de punkter hos Lagrådet, som Johan Pehrson riktat sin vrede emot. Resultatet blir en mördande kritik av hr Pehrsons ställningstagande i "drogtestfallet", men även i princip vad gäller ogenomtänkta och integritetskränkande lagar. Jag kunde citera hela Liberatis text, men ger er istället länken dit, så kan ni själva läsa den kraftiga pläderingen för integritetsaspekten.

Den för dagen förhärskande inställningen till brott och straff inom allianspartierna och speciellt då hos folkpartiet genom dess företrädare Johan Pehrson är att brott förhindras genom straff, ju hårdare straff desto bättre. Han vill säkert inte beskriva det så, men hans agerande i praktiken är just detta.

Som gammal socialliberal (och f.d. folkpartist) känns detta mycket antikvierat och oliberalt. Tillika ett grovt avsteg från fp:s tidigare politik. Dessutom finns, såvitt jag vet, ingen forskning som styrker teorin att straff är en effektiv medicin mot brott. Det som är fullt klart är dock att straff kan ses som samhällets hämnd mot brottslingen. För brottsoffret kan det möjligen ibland ha en viss psykologisk relevans. Men i övrigt?

Som av en händelse hittar jag då ett intelligent och resonerande inlägg av en jurist, Jakob Heidbrink, som diskuterar just relationen brott och straff, om vad som är straffets syfte. Även här rekommenderar jag en läsning av hela inlägget, varför ni här får länken. Jag ger några av hans punkter:
* Lagar skall inte vara ”signaler” från samhällets sida. Där säger han bl a: "Lagar skall kunna genomföras, vara något så när rationella och vila på principiella och genomtänkta ställningstaganden. ... Syftet med strafflag måste enligt min mening vara att motverka brott och att försöka få brottslingen på en icke-brottslig bana."
* Hårdare straff motverkar inte brottslighet. Det betyder inte att det inte kan behövas straff. Men: "Jag tvivlar dock på att en potentiell brottsling gör upp en räkning där hon skulle begå brottet om straffet är tio månaders fängelse, men inte om straffet är två års fängelse. Jag tror att risken för upptäckt är långt mera avskräckande..."
* Politiskt ledarskap är något annat än att blint följa en uppfattning. Dvs, hur en majoritet säger, det beror på hur man ställer frågan. Och vad en majoritet tycker ska inte förhindra en politiker att visa ledarskap och kunna tänka till själv.
*Kriminalpolitik kostar, den med, och detta är ett viktigt argument. "En fängelsevistelse kostar en miljon om året. Det skulle vara välinvesterade pengar om det ledde till att brottslingar avhålls från framtida brott. Det finns dock inget som tyder på det." Och han menar att eftersom det finns annat som också måste prioriteras emellan så måste de som kräver längre straff visa att det är effektivt att använda pengarna så, vilket dock inte skett.
*För att straffet skall vara ”proportionerligt”, måste vi veta hur vi översätter ett brott till straff. "Hur räknar man ut straffvärdet för ett knytnävsslag i ansiktet jämfört med ett i magen, jämfört med en attack med en kofot, jämfört med en attack med yxa, jämfört med en våldtäkt?" Och menar han: talar vi om proportioner, är det fel att diskutera ett brott i taget, utan då måste vi titta igenom hela brottsbalken och jämföra straffen, vilket vi aldrig kommer kunna göra.
* Ingen kan ange punkten där ett straff är hårt nog. (Som en konsekvens av föregående punkt.) "När är ett straff hårt nog för en våldtäkt? Är det någon som har ett svar på det? Jo, jag har faktiskt ett svar: aldrig. En våldtäkt (och flera andra brott) innebär en sådan förnedring för offret att inget straff framstår som hårt... nog". "Poängen med straffet måste vara att förhindra brott, och alltså måste vi försöka att hitta ett sätt som förhindrar så många brott som möjligt."

Detta var bara korta citat, läs hela inlägget. Och begrunda, vad är syftet med straff? Hur kan vi förebygga brott? Hur få den som begått ett brott att återgå till en laglig tillvaro? Fängelser är ju att se som lärdomsanstalter för kriminella, och där får de bara kriminella kontakter.

Är det vettigt att genom hårdare och längre straff öka och förlänga tiden för en brottslings skolning i kriminalitet? Vilket samhälle vill vi ha?