Åsa Romsons Auschwitzgroda (?)

Det blev en märklig mediastorm efter söndagens partiledardebatt. Framför allt politiska motståndare till Åsa Romson passade på att kritisera, och närmast idiotförklara, henne för hennes uttalande i den första delen av programmet där hon sa att hon varnade för att behandlingen av flyktingströmmarna över (och i) Medelhavet kan leda till enorma tragedier i en våldsamt stor omfattning. Jag ser inget fel i denna varning. Men så nämnde hon Auschwitz, och kritikerna såg rött och som om hon ville förringa omfattningen och betydelsen av detta nazismens industriella massmord.

Betr Åsa Romson som politiker så instämmer jag, hon är inte lämplig som vice statsminister el minister öht.  Det har hon visat många gånger, och även i denna debatts senare del. MEN, betr Auschwitzgrodan  tycker jag att kritikerna skjuter rejält över målet. Hon uttryckte sig klumpigt, oerhört klumpig. Jag hörde inte den delen av debatten, men av referat och efterföljande debatt (som i övrigt "försvann" och drunknade i kritiken av Romson) så förskjuter kritikerna fokus från det hon nog ville säga, dvs att utvecklingen av den flyktingkris som berör miljoner människor är farligt och kan leda till en accelererande katastrof, till att hon ville förringa Auschwitz. Men helt uppenbart är, för den som inte bara är ute att göra politiska poäng, att det var inte det hon menade.

Hon ville inte förringa Auschwitz, utan hon ville lyfta fram den flyktingkatastrof, som redan sedan länge är på gång, att den  får allt värre och större proportioner. (Hon nästan bet sig i tungan, och hade svårt att ta sig ur den dåliga "liknelsen", som inte var en liknelse. Men det var för sent.)

Men kritikerna medverkar, faktiskt, till att därmed bagatellisera det kontinuerliga massmord som sker av flyktingar, både när de är på väg till de skurkaktiga och samvetslösa smugglarnas båtar (t ex i det laglösa och kaotiska Libyen), och när de kommit ombord på de undermåliga fartygen.  Om än detta dödande inte sker i industriell skala, så är det systematiskt och snudd på gigantiskt. Och grundat på girighet, grymhet och är en följd av de europeiska ländernas ovilja att låta flyktingarna komma på legala vägar till Europa och oviljan ö h t att ta emot dem.

Ett litet ungefärligt och förkortat citat ur den verklighetsbaserade romanen Tea-bag, av Henning Mankell, som bl a handlar just om vägen över Medelhavet till Europa. Som då boken skrevs var via Marocko till Spanien/Gibraltar.
En dag går man inte ombord på en båt och behöver inte bli blöt om fötterna, man kan gå på liken från de som drunknat eller tagits livet av, för att komma till Europa.

Så kunde man beskriva framtiden av den verklighet som fanns för dryga tiotalet år sedan. Och om än huvuddelen av "båt"flyktingarna (frånsett marockanska ensamma barn) idag tar en annan väg, så är det en katastrof som verkar tillta i styrka.
Och inte ska förringas, inte den heller.

Klarläggande (?) teve-debatt 10 maj 2015

Jag följde den stora partiledardebatten igår i andra halvlek, och mina kommentarer grundar sig "bara" på den biten. Under den första timmen dominerade ämnen som invandringspolitik och bostäder, och där lyckades sd-ledaren Jimmie Åkesson ta stort utrymme, vilket han skickligt utnyttjade.

Nå, andra halvlek då, med åtta partiledare, med vikarierande kd-ledare och premiär för Anna Batra, m.
En spretig debatt, där flera partiledare kom i skuggan av, ja, av vem då? På sätt och vis var Åsa Romson, mp, mycket i farten, men inte på ett sätt som gav henne några pluspoäng. Jan Björklund fick hålla tyst, vilket kanske var bra för fp. Ändå det han sa var inte så tokigt. Löfven var blek på sitt sammanbitna sätt, Jonas Sjöstedt körde sin vanliga trall på ett sätt som om han bad om ursäkt för vad han sa. Kd-killen verkade kunnig, men fick inte ordet så ofta. Det bestående intrycket av honom var nog att han var mera "anständig" kd-are i stil med Göran Hägglund, inte någon extrem svensk tea-party-variant som den nya högerkvinna. Anna Batra sa inte mycket som man minns, hon nickade mest bifall till en del inlägg från Annie Lööf. Och Jimmie Åkesson, ja han är sig lik, skicklig debattör med en slags aggressiv men samtidigt inlindad argumentering. Det är obehagligt, men skickligt.

Nej, det som debatten gjorde helt klart för mig, det var detta: Det finns ingen enighet inom regeringssidan. Visst, de försökte, i vart fall Löfven, ibland ge sken av det, men Jonas Sjöstedt och hans parti ska ju utgöra en del av regeringsunderlaget, men mycket av det han sa var skarp kritik av regeringen. Och mångordiga Åsa Romson slingrade sig som en hal ål för att låtsas vara enig med s, och samtidigt hålla fast vid mp-linjen, ex-vis betr vapenexport och energipolitik. Nej, det var faktiskt beklämmande att se och höra.
Men det finns ingen allians heller. Även där försökte man tona ner skillnaderna, och ibland nicka bifall när en "kollega" sa något, men det hjälpte inte. Man har olika åsikter om det mesta, och det spretar åt olika håll, från fråga till fråga. Dessutom såg jag ingen klar ideologisk förklaring till skillnaderna, det skulle ju vara en god "ursäkt", nej, skillnaderna var/är nog mesta försök till blygsam profilering och i någon mån för att behålla eller återvinna gamla väljare, som genom allianssamarbetet försvunnit eller blivit tveksamma.

I grunden finns det alltså, av debatten att döma, inga block, trots att man frenetiskt från båda håll försöker påskina det. Och skillnaderna, sprickorna, de är inte ideologiska i egentlig mening och finns inom "blocken" minst lika mycket som mellan "blocken".  Och, anar man, finns även i hög grad inom både socialdemokratin och inom moderaterna.

Samtidigt visar detta att skillnaderna mellan partierna går kors och tvärs, från fråga till fråga. Jag kunde inte se möjligheten till något nytt, djupare samarbete som skulle möjliggöra underlag för en stabil ny regering, vare sig blocköverskridande eller enl traditionellt mönster. Framtiden är mycket oviss.
Och i bakgrunden lurar sverigedemokraterna för att fånga upp förvirrade väljare. Ett sd som dessutom alltmer står i förgrunden.

Det här med debattstilar - och att väcka förtroende

Hörde riksdagsdebatten idag den 7 maj. Eller rättare sagt, jag hörde vissa fragment här och där.  Till och från verkade den hetta till lite, det är ju valår. Jag ska dock inte recensera den, men det jag hörde föranleder  en del reflektioner.

Var moderatledaren Reinfeldt ö h t med? Det var någon i början som mumlade lite tråkigt, kan det ha varit han? Och sossen, är det Mikael Damberg, hörde jag, utan att jag spetsade öronen. Lät rätt lugn och saklig, men så oerhört ointresserad. Annars gillar jag ju en lugn och saklig debattstil.

Men så var det de andra. Åsa Romson (mp) låter alltid mycket saklig och kunnig, och brusar inte upp eller försöker domdera, det gillar jag. Man lyssnar, i vart fall jag, och kan nästa hålla med, fast riktigt så lättlurad är jag ändå inte. En del av det hon säger är väl OK rent sakligt sett, men långtifrån allt eftersom hon ju ska predika miljöpartiets hela program. Gustaf Fridolin, det andra språkröret lät mera övertygande tidigare, men nu för tiden så känns han mera tunn, och aningen mera aggressiv i sin framtoning. I vart fall som jag minns honom tidigare.

Jan Björklund sa ovanligt mycket bra idag, speciellt då om EU och dess fördelar. Ett klart ideologisk framförande om EU som fredsprojekt och för samarbete i demokratisk anda och emot nationalism och inskränkthet. Men, som vanligt så låter han så skarp och snudd på aggressiv att många utanför den innersta kretsen slutar att lyssna - tar inte till sig det vettiga som han kan säga. Och det  är verkligen synn en dag som denna då samarbete och försvar för demokrati stod i fokus. (I det jag hörde i alla fall.)

Den till vänsterpartist förklädde kommunisten Jonas Sjöstedt är ungefär motsatsen till Jan Björklund. Lugn och behärskad, inte minsta aggressiv så  många låter sig lätt förledas att svälja hans ord utan minsta eftertanke. Ett framställningssätt som kan få lyssnare att inte inse att Sjöstedt och hans vänsterparti förespråkar en nationalism som avskyr samarbetet inom EU. En inställning som i grunden är mycket snarlik det som sverigedemokraterna har till EU. En skicklig demagog, Sjöstedt!

Den unga centerledaren då, Annie Lööf? Svår att begripa sig på. En blandning av mjuk och hård framtoning. Talar rätt snabbt och rappt, men något saknas ändå. Det märks att hon är ung, saknar erfarenhet, men att hon ändå vill prata om det mesta. Och lyssnar man känner man, jag i vart fall, hur ihåligt det låter.

Kd-ledaren Göran Hägglund, märkte jag ö h t inte. Men Jimmie Åkesson kunde jag inte undgå att märka. På sätt och vis är han en skicklig debattör. Som faktiskt söker hålla en både lugn och saklig ton och ändå har en skarp ton med udden emot alla andra partier, och speciellt då i allt som rör flyktingar, invandring, u-hjälp etc. Han försöker spela både på främlingsrädslan och de än värre rena fientliga och i botten nazigrundade strömningarna - och spela på missnöjet både med alliansens och de röd-grönas politik och i stället marknadsföra en sossepolitik från 60-70-talen. En märklig mix, som ändå lockar många. Jag lockas varken av mixen eller hans debattstil. Men andra verkar gå på det.

Det är alltså stor skillnad mellan partiledarnas debattstilar och framtoning i sina framträdanden. En del döljer sina vettiga åsikter med en aggressiv ton, andra döljer sina verkliga åsikter i en mjuk och förledande lågmäld framtoning. En del märks inte alls...