Utanförskapet - ett blekt ord för något som kan bli väldigt illa

Utanförskap, det var ett begrepps som Fredrik Reinfeldt skapade (tror jag). Det skulle beskriva något han sa sig vara emot, att folk hamnade vid sidan av. Och vid sidan av var de yrkesverksamma, friska, unga, som betalade skatt (fastän inte så mycket) och inte levde på "bidrag" (vilket han verkade ha en väldigt omfattande definition av), som följde lagen.
Och visst hade han på sätt och vis rätt, om än man kan diskutera hur han använde begreppet som försvar för en politik som inte minskade utanförskapet.
Men nu ska jag inte polemisera emot Reinfeldt, han har ju dessutom lämnat den svenska partipolitiken.

Jag vill i stället beskriva farorna med just utanförskap, att hamna utanför det samhälle som de flesta i Sverige ändå lever i. Och peka på vad det kan leda till.

Låt mig referera till några rader om den Neapolitanska Camorran, som jag skriver lite mer om i ett annat blogginlägg.

I Tomas Lappalainens bok om Camorran skriver han betr hur verkligheten påverkar språket. Så nämner han att när han levde i Neapel så pratade folk om hur de hade problem med - polisen. Helt öppet, och naturligt. I Sverige menar han, och jag tror han har rätt, skulle vi skämmas om vi hade problem med polisen. Vi skulle verkligen inte tala om det.
Och talar vi om brottslighet så gör vi det i fördömande, avståndstagande ordalag. Och denna attityd är ett väl så starkt skydd emot brottslighet som polis, domstolar och åklagare.

Men i arbetslöshetens och camorrans Neapel är det naturligt att leva utanför samhället och dess normsystem. Polisen, "rättvisan" är problemet, inte brottsligheten. Tvärtom den brottslighet som försiggår där är det naturliga, ses egentligen inte som brott. De ger ju arbete och inkomster. Så blir polis och domstolar problemet.

Camorralivet har åtminstone sedan 1860-talet varit bortom lagen. Bortom överhetens och "de normalas" tillvaro. Camorran har blivit ett utanförskap som nått sådan omfattning att den blivit det normala, det som även styr hur språket används.

Så kan det bli om avståndet mellan staten, i form av den överhet som lagar och över- och medelklass är, och dess medborgare. Medborgare som marginaliseras genom fattigdom skapad av arbetslöshet. Och som ordnat ett samhälle parallellt med det officiella, ett samhälle med egna normer som präglas av kampen för tillvaron och som leder till brott. Man lyssnar villigt på de som leder de olika brottssyndikaten när de erbjuder arbete, de "tar från de rika och ger till de fattiga".  (Jfr även gärna med marxismens-kommunismens tal om prolitariatets diktatur, som den sanna demokratin.) Att stjäla, mörda och syssla med olika slags kriminalitet blir legitima jobb för dessa. För de har inget annat val och det har blivit den kultur de växt upp i.

Det jag vill säga med detta är att understryka att det är lätt att säga att man vill minska utanförskapet, men svårt att göra. I synnerhet om det växt sig fast genom stor och långvarig arbetslöshet, och genom klyftskapande försämringar i välfärdssystemen.

Vi är inte där i Sverige - inte än. Men om inte arbetslösheten minskas snabbt och drastiskt så kommer vi snabbt i riskzonen. Brottslighet sprider sig snabbt över gränserna, och är smittsam i ett klimat med djupa klyftor där folk känner sig vara utanför samhället. Vi ser hur brottslingar (förväxla för guds skull inte dem med invandrare eller flyktingar!) kommer, vägpirater, inbrottsligor, och än värre, som kan ha kontakter med brottslingar i Sverige.

Att VERKLIGEN drastiskt minska utanförskapet, det är inte "bara" en välgärning för de som då räddas undan elände, och kanske i förlängningen kriminalitet, nej det innebär givetvis också att vi slipper fenomen som farligt nära kan likna t ex camorran. För inte vill vi väl att en stor del av Sveriges invånare ska leva i ett parallellt kriminellt samhälle?

Jag ser utanförskapet som en produkt av den girighetsmentalitet som alltmer präglar dagens samhälle. Att se till förmögenhetstillväxten för en själv som det enda viktiga, hur den än ska ske. En själviskhet och därmed girighet som skapar murar mellan länder och inom länder, mellan raser och människor.

Camorran, maffian i Neapel, sopskandal igen

Tomas Lappalainen har skrivit en mycket ingående och väldokumenterad bok om den Neapelianska maffian, kallad Camorran. Boken har bara några år på nacken, men förefaller vara helt aktuell än idag. Och det är kanske inte så konstigt, när man betänker att Camorran existerat i hundratals år, och att den rekryteras ur de arbetslösa massorna i södra Italien.

Att den lever fick vi också en rapport om i gårdagens Rapport. En av camorrans inkomstbringande projekt är sophantering, där "hantering" ska sättas inom parentes. Och förefaller så alltjämt vara, vid sidan av narkotikaförsäljning, utpressning, "beskydd', smuggling, etc.

Boken finns i pocket och är utgiven av Fischer & Co.

Den sicilianska maffian har vi alla hört talas om, inte minst genom mer el mindre romantiserade filmer och dess kopplingar till maffia i USA. Men också att den med kraft bekämpats av rättsväsendet i Italien, och med i vart fall viss framgång. Camorran i och runt Neapel har också bekämpats av polis, åklagare och domstolar, men det förefaller med betydligt mindre framgång.

I boken gör bl a grundliga jämförelser mellan maffian på Sicilien och Camorran i Neapel. Och visst föreligger likheter, men också stora skillnader i flera avseenden.
Den sicilianska maffian är således en företeelse med bas på landsbygden och i en självständig medelklass av jordägare - självständiga emot de olika herrar som behärskat och styrt "staten". Den har sina egna "lagar" och straff, som dock är mera varierade i sin tillämpning och inte alltid är dödsstraff (mord), och interna stridigheter försöker man ofta lösa genom förhandlingar och överenskommelser. Och man skyltar inte med sin verksamhet på det provocerande sätt som camorran gör.

Camorran rekryteras däremot bland det arbetslösa trasproletariatet i storstaden Neapel och dess omgivningar. Den engagerar väldigt många människor, som lever så tätt i staden att det är Camorrans kultur och regler som är de som gäller för alla. Polis etc ses som fiender av allmänheten, inte som skydd för medborgarna. Ledarna blir, givetvis enormt rika, men kan komma från de fattiga leden. Och de omhuldar en slags ideologi som säger att de, liksom tar från de rika för att ge till de fattiga. Nå, tar från de rika (och staten) gör de nog i huvudsak, och en del smulor tillfaller förstås fotfolket som avlöning för utfört arbete, men miljonerna och miljarderna tillfaller ledarskikten. Vilka lever som kungar, och visar det! Våldsbenägenheten är också extrem när det gäller camorran. Och man är "duktiga" på att genom sina företag, t ex i byggbranschen göra sig rik på statliga projekt och på den katastrofhjälp som då och då öses över södra Italien. Kvinnorna har en stark ställning inom camorran. Även om männen gärna stoltserar med sina kvinnoaffärer, på ett helt annat sätt än de mera "konservativa" i maffian. Och camorran ser sig, liksom maffian, som mycket religiös och som om de utför Guds verk. Även om katolska kyrkan i viss mån på senare år visat tecken på att bekämpa de attityder som camorran vilar på. Därför har också flera präster kallblodigt mördats av camorran.

Det är en viktig och skrämmande beskrivning av en organiserad brottslighet i stor, mycket stor skala som boken visar. Mycket större än man gärna vill tro, och existerande ännu på 2000-talet. Läs boken: Camorra - en bok om maffian i Neapel. Tomas Lappalainen, Fischer & Co.