Något försenad anlände Monica Borrfors och medmusikanter till Piteå för en em-konsert på Krokodil, Vädret var smågrinigt, slaskigt och halt. "Stockholmsväder", kallade Monica det. Men hon fick oss snabbt att glömma detta genom att presentera en generös knippe av till största delen klassiska bop-låtar från det 50-tal, som kallats jazzens guldålder.Monica började med Miles Davis "Boplicity". Redan i det numret så blev jag angenämnt överraskad av Fredrik Lundborgs spel på tenorsaxen. För mig är han en tämligen ny bekantskap, som jag hörde live f f g helt nyligen tillsammans med Stockholm Swing All Stars, där han f ö stod för en god del av arrangemangen.. Nu visade han att han är helt hemma med be-bop också. Och även t ex Coltranes musik.
Senare i programmet sjöng Monica även Mileslåtarna "All blues" och "Four", Charlie Parkers "Confirmation", Sonny Rollins "Doxy", Clifford Browns "Joy Spring", Horace Silvers "Nica´s Dream" och Benny Golsons "Whisper Not."
Mellan låtarna gav hon en del kommentarer till dem och deras upphovsmän, med en och annan anekdot också. Trivsamt och upplysande, även om en gammal jazzvän som jag kände till det mesta. Dock var det en nyhet för mig, som framkom när Billy Strayhorns "Lush Life" presenterades, att Strayhorn hade stor betydelse för Lena Hornes utveckling som sångerska. Inte visste jag heller att John Coltrane tydligen helgonförklarats efter sin död av någon gammalortodox kyrka, och där avbildas på ikoner med både saxofon och helgongloria. Eller så har detta inte fastnat tidigare i min hjärna.
Nå, Monica sjöng förstås bra, med inlevelse och teknisk bravur boplåtarna, som i de flesta fall inte skrivits för sång, utan texterna har kommit till senare. Och är inte precis så lättsjungna alltid. Kompet med Gösta Nilsson på (el-)piano, Filip Augustson på bas och Jesper Kviberg på trummor gode ett fullgott jobb. Göstas solon växte eftersom, från att ha varit rätt diskreta i början till att bli allt mer avancerade och intressanta, ja, mycket bra.
Och Fredrik Lundborg imponerade i snart sagt varje melodi med fantasifulla och intelligenta solon, och visade ingen blyghet att ta sig an även kända boptenoristers melodier med egen personlighet.
En låt som jag speciellt njöt av var den alltför sällan spelade och sjungna balladen "If You Could See Me Now" av Tadd Dameron, en av de stora kompositörerna inom be-bop, och som borde ihågkommas mera idag. "Joy Spring" fick ett skönt kraftfull utförande och Nica´s Dream av Horace Silver gick inte heller av för hackor, inte heller Coltranes "Moments Notice". Och Monks "Round About Midnight" var också, naturligtvis, en höjdare.Några melodier var inte precis 50-talsbop, men passade bra in ändå. Fats Wallers "Honeysuckle Rose" och Ellingtons "Take the A-train" är ju tidlösa klassiker av tidlösa jazzgiganter.
Sedan fick vi gå ut i "Stockholmsvädret", huttrande. Men försedd med Monica Borrfors nya CD, Hello Young Lovers, som lyckligtvis innehåller ungefär hälften av melodierna och med samma uppbackning som på denna Piteåkonsert.
Och på CD:n finns även en del andra låtar, som jag får njuta av i morgon, hoppas jag.
