Ränta och inflation - eller?

Enl senaste förljudanden så lånar svenskarna som galningar. Ändå går inte inflationen upp, enl uppgift. Jag tycker nog att det är en hel del som stiger i pris, inte bara maten. Men avsikten är med sänkningen av styrräntan är ju att elda på inflationen. Viket alltså misslyckats.
Riksbankens motiv till sänkningarna är ju att höja inflationen. Men hänvisar till de höga fastighetspriserna och att folk lånar.  Men - folk lånar, men just därför stiger fastighetspriserna - och den enorma skuldbördan. På något sätt biter riksbanken sig i svansen.
Jag tror nu inte att en aning deflation med någon tiondels procent någon enstaka månad är tecken på att allt går åt skogen. Det kan ju faktiskt vara naturliga korrigeringar t ex p g a att en del saker blir billigare, p g a bättre konkurrens t ex. Och teknisk utveckling. Det ska vi inte sörja för. För bättre produkter och tjänster vill vi ha, även om de blir billigare. Totalt sett så stimulerar ju denna efterfrågan ekonomin!
Och inflationen är, som Bertil Ohlin insåg, något som främst drabbar de som har låga inkomster. De har svårast att kompensera sig, men de som har högre inkomster kan ju ändå alltid betala för det de vill ha. Och bankerna tjänar på inflationen, vilket jag inte ser som en fördel...
Jag menar att vi inte ska stirra oss blinda på just behovet av 2% inflation. Inte heller förskräckas av enstaka smärre hack neråt. Se istället vad som de facto händer i den reala ekonomin. Vad är det som blir dyrare med inflation, och varför kan en stark ekonomi också innebära sänkta priser?

Jag ser att förre statssekreteraren  i finansdepartementet Olle Wästberg verkar vara inne på samma linje. Jag citerar ur hans senaste månadsbrev (som f ö rekommenderas till allmän läsning). Mina kursiveringar.

"Räntesänkningarna slår fel. 

När riksbanken sänkte räntan för att stimulera inflationen fick det rakt motsatt effekt: Eftersom räntekostnaderna väger så tungt i hushållens ekonomi innebar en sänkning av räntekostnaderna att inflationen på pappret minskade. Det är bara ett exempel på att det nuvarande sättet att betrakta ”deflation” inte överensstämmer med den reala ekonomin.

Prissänkningar behöver inte vara negativa och bero på dålig efterfrågan: För några decennier sedan det det dyrt att ringa till andra orter inom Sverige. Nu ingår det i abonnemanget. TV-apparater och andra tekniska prylar blir allt billigare – men det leder ju inte till att människor håller igen sin konsumtion och ser dystert på framtiden.

Vi behöver tänka om i synen på inflation/deflation."

Just det, vi, eller i vart fall riksbanken och diverse ekonomer, bör tänka om. 

Staten gillar SLÖSA, men ogillar Spara

Hur ska sparbankerna göra med sin sparstimulernade serie Spara & Slösa.  Den klassiska serien var ju borta rätt många år men kom tillbaka, med ny tecknare. Sparbankerna (före Swedbank iaf) var ju till för sparande. Det framgår ju redan av namnet (då) och ansågs inte bara privat- utan även samhällsekonomiskt riktigt. Men det var då det.
Spara först och sedan köpa det man ville ha. Och sparandet gjorde det möjligt för småföretagare att låna till förhoppningsvis lönsamma investeringar.  Idag anses det fult att spara. En uppsjö "nationalekonomer" vill att vi ska konsumera, och då helst på lånade pengar. Och ekonomerna (som syns och hörs) de vill ha en inflation.
Därför sänkte Riksbanken räntan, gjorde det lättare att låna - för att få snurr på hjulen som man sa förr - och för att inte sparande ens skulle få en ränta som täcker inflationen.  Men Bertil Ohlin framhöll att inflationen är mest negativ för de som har det sämst, de som har dåliga inkomster (t ex pensionärer och anställda i branscher som inte kan betala höga löner).

Men idag vill de som bestämmer regering, riksdag (ja även sossarna) och riksbank ha låg ränta så det ska vara billigt att låna men dyrt att spara. De vill gynna de som agerar som gamla Slösa. Inte skötsamma Spara.
Riksbanken var så rätt för risken att inflationen skulle hamna på minus 0,1 % att den sänkte räntan med 0,5%. Och nu visar det sig (enl  KPI) att vi redan har en inflation på plus 0,2%.  Det hade räckt med en kvarts procents sänkning....   Sparandet hade ändå missgynnats nog.

Nu sänktes med viss fördröjning bankerna utlåningsräntor, kanske inte så mycket som Riksbanken avsett, men ändå. Så risken för stigande fastighetspriser (och därmed boendekostnader) kvarstår genom att det så billigt att låna (och att amorteringar blivit omodernt).
Däremot blev det full fart hos bankerna att sänka inlåningsräntorna. Och det rejält. S.k. transaktionskonton har långe inte gett någon ränta. Men spar- och kapitalkonton är nu i stort sett lika dåliga de också, med några små symboliska räntor i något fall. Och de tidigare bästa kontona har rasat ner i botten de med. I skrivande stund verka Nordea vara snålast, men alla verkar följa efter. Även "sparbankerna"...

Spara är inte populär längre. Men Slösa, hon är poppis hon. Spara får lära sig att stoppa sin lilla sparbuffert i madrassen. För förståndiga Spara inser nog också att fonder är dyra de med, med alla bankavgifter och med den statliga schablonintäkten, som tas ut även om  fonden går back. För att inte tappa köpkraft så får Spara lära sig att konsumera pengarna direkt, inte ha någon sparbuffert inte.

Och nog lär det dröja då innan hon kan köpa ett antal aktieposter. Och vems pengar ska bankerna få tag i för att låna ut när nog många inser hur det är ställt med banker, räntor och inflation?