Har terrorbekämpningen tagit över kampen emot maffian?

För sådär ett år sedan läste jag Tomas Lappalainens genomgång av den italienska maffian, speciellt då Camorran. Nu har jag också läst Francesco Forgiones bok, kallad Maffia på export, som är en synnerligen gedigen och faktatyngd genomgång av hur de tre italienska maffiavarianterna brett ur sig över stora delar av världen.
Förutom drygt 220 tättskrivna sidor redogörelse land för land och hur maffian där uppstått och utvecklats får man också drygt 100 sidor med källhänvisningar (ex-vis till polisutredningar och domstolshandlingar) också rena preciseringar av nuläget (2008-2010), kontinent för kontinent (ett 40-tal sidor), en lista över hela 228 namngivna efterlysta och i Italien arresterade mafiosos. Dessutom finns ett mycket omfattande personregister. Forgione är både författare och forskare, verksam vid ett universitet.

Den italienska maffian har ju sysslat med det mesta vad gäller kriminell verksamhet, från liten skala till internationell brottslighet i stor skala. Numera verkar det dock som om det tyngsta verksamhetsområdet, ivart fall i de globala sammanhangen, är odling eller framställninga av narkotika, liksom smuggling och försäljning av den. Liksom penningtvätt genom att också bedriva mer eller mindre "vit" verksamhet som en fasad, byggverksamhet, pizzerior, produktion av piratprodukter etc. Och där så är möjligt genom att påverka och ha kontakter med det politiska etablissemanget.
Och maffia med italienskt ursprung och med rötter fortfarande i Italien finns snart sagt över hela världen, till och med i Afrika och Australien.  Dock har man, dvs det officella samhället,  i Italien satsat kraftigt på maffiabekämpning under flera decennier. Med viss framgång.

Min undran, efter att ha läst detta, är dock om Italien fortsätter med maffiabekämpningen. Och hur ser det ut i resten av de "maffiasmittade" länderna, sådana som t ex Tyskland, Nederländerna, USA, Canada, Spanien, Mexico, Australien, Columbia etc. Det är ju ingen tvekan om att där maffian är stark så omfattar den stora pengamängder, och sysselsätter massor av människor. Och eroderar t ex demokrati och rättssäkerhet - och liv och lem för de som kommer ivägen för maffian. Maffian har i hög grad också infiltrerat och utnyttjat den globala ekonomin,  och dess sätt att undkomma skatt, slippa miljöhänsyn och myndighetskontroller.

Att bekämpa maffian borde alltså vara en angelägen uppgift.

Jag har dock en känsla av att idag är det terrorbekämpningen som prioriteras framför maffians framfart. Samtidigt som det nog kan finnas beröringspunkter mellan vissa terrororganisatoner och maffian. (Narkotika för finansiering, vapenhandel etc.)

Trots den italienska maffians stora utbredning så finns den inte (?) överallt. I boken antyds det genom att vissa områden/länder finns i stället maffia som kommer från Balkan och andra forna kommunistiska öststater. Sverige nämns inte i boken. Men visst finns maffialiknande kriminalitet också här - varifrån kommer den?  Ryssland? Baltikum? Balkan? Någon som studerat det och vet, vet mer än som ibland antytts i pressen?
---
Maffia på export Hur Cosa Nostra, ´ndraghetan och camorran har koloniserat världen, av Francesco Forgione,  Pocketförlaget, svensk översättning av Helena Monti, tryckt 2012 i Falun.

I juli 2015 skrev jag några  texter på denna blogg om italiensk maffia.
Länkar:
https://www.blogger.com/blogger.g?blogID=35241987#editor/target=post;postID=4605432283291925450;onPublishedMenu=allposts;onClosedMenu=allposts;postNum=98;src=postname

https://www.blogger.com/blogger.g?blogID=35241987#editor/target=post;postID=1080461815636153362;onPublishedMenu=allposts;onClosedMenu=allposts;postNum=97;src=postname

https://www.blogger.com/blogger.g?blogID=35241987#editor/target=post;postID=2665454039515973276;onPublishedMenu=allposts;onClosedMenu=allposts;postNum=94;src=postname

Är demokrati naturligt?

När man ser sig om i samhället, hur "folk" resonerar och reagerar så möter jag två grundinställningar.

Den ena, den "fina" och i vart fall i långa stycken politiskt korrekta (av partier och media) och officiella är att demokrati är bra, jämlikhet och mänskliga rättigheter är accepterade mål. Det som anses vara naturligt i ett modernt samhälle. Samhället, dvs staten sätter upp lagar och regler för hur vi ska sköta oss som anständiga medborgare, och ger oss ett visst skydd genom rättsväsendet för att så ska det vara.

Den andra är mera komplicerat, mångfacetterad. De flesta av oss ogillar bombsprängningar, mord och diskriminering, inom landets gränser. Men det är ofta en glidande skala. Vi vill inte bli ockuperade av främmande makter, och "vi" vill inte ha en massa främlingar (dvs flyktingar) som kommer hit, kostar pengar och förstör vårt "fina" svenska samhälle.
Alltså, vi ser inte medborgerliga rättigheter som något entydigt, som ska gälla alla. Samhällets våldsmonopol ifrågasätts alltmer, kanske inte uttalat via media eller så, men i praktiken. Man tar "lagen" i egna händer, dvs skipar "rättvisa" på ett sätt som strider emot rättsväsendets lagar och metoder. Friheten att göra som jag vill, den är min, oavsett om den skadar andra. Jag ska kunna köpa billig smuggelsprit, eller åtminstone kunna köpa alkohol när som helst, och systembolagets monopol borde bort. Skatten bör sänkas, eller så vill jag inte betala någon skatt alls. Och kan jag inte få ett jobb, eller skaffa tillräckliga inkomster för vad jag anser vara mina behov, då är det fritt att ta från andra - som jag anser har för mycket. Och som inte beskattas hårt nog av samhället. Och dessutom är inte bidrag min melodi. Jag tar "min" del och bestämmer själv hur stor den skall vara.

Acceptansen för det demokratiska spelreglerna för vårt samhälle verkar ha urholkats gradvis under flera decennier. Varför? Varför accepterar man inte hur demokratin fungerar? Kan det vara för hur den fungerar - att när den urholkats så urholkas och samsynen om den? När partier och politiker fjärmar sig från vardagen - och från sina (tidigare) påstådda ideologier?  Vi känner inga förtroendevalda, och de som finns kvar efter kommunsammanläggningar, de har blivit politiker på avstånd och heltid. Och "politiken" övervakar oss, och vi misstror - givetvis - överhetens övervakning, för den måste förstås vara skadlig.  Vi känner dessutom att politiken är ett skådespel, där vi bara är åskådare, och vi är inte roade längre av skådespelet. Eftersom vi inte kan påverka genom att sitta som åskådare. Då är det lika bra, eller bättre att vi enbart ser till vår egen lilla värld. Oss själva, vår familj, släkten, umgänget och det närmaste samhället.

Jämlikhet är inte något som vi alltid ha sett som naturligt eller värdefullt. Tvärtom. Olika klasser, fria människor som inte behöver arbeta och så en underklass, slavar som gör jobbet, men är värdelösa. Som knappt värderas högre än djuren. Herrar av olika slag som styr. Som "ger beskydd" mot en avgift/skatt. Avgifter som inte är frivilliga utan obligatoriska. Lagar och avgifter stiftas av makten, inte av folket. Ingen likhet inför lagen - nej, nej, herrarna (adeln, frälset, furstar med olika titlar) de hade en egen lag, stod ovanför lagen, betalade ingen skatt. Ibland eftersom de "hjälpte" den högsta makten att driva in skatten från folket (de mer el mindre livegna) och t o m kunde behålla en del av skatten för egen del. Folket bestraffades vid olydnad, makten skipade  sin "rättvisa".

Jämlikhet kom in i bilden i och med kristendomen. Dvs först för 2000 år sedan. Kristendomen segrade i västerlandet, men jämlikheten blev mest något som man talade om från predikostolarna, inte tillämpade i samhället. Först med upplysningen började jämlikhetstankar vinna mera spridning, och gav resultat i och med revolutionerna i Nordamerika (USA) och Frankrike, där demokratiska grundregler vann insteg. Men en demokratisering i form av allmänna och fria val dröjde ännu mera än hundra år ytterligare, till början av 1900-talet. Och Sverige var inte först ut där heller.

Men när demokrati med rösträtt införts så kan man säga att samhällets våldsmonopol fick legitimitet genom att en bred majoritet stod bakom samhällets beslut om försvar, polis och rättsväsende. Liksom hur "beskyddsavgifterna" - skatterna - skulle fördelas på olika ändamål. Det var inte längre självutsedda härskare som disponerade medlen enligt eget gottfinnande.

Det vi ser idag i Sverige (och här och där även utomlands) är att många människor inte känner att demokratin fungerar, inte gäller dem, trots att de nog gillar demokrati. Och att därmed de gamla, mera inskränkta synsätten på hur vi ser på varandra vinner insteg. Vi värnar om den närmsta lilla gruppen, och resultatet blir ojämlikhet, demokratur eller diktatur i någon mening, främlingsfientlighet, tullmurar givetvis. Det gamla fördemokratiska synsättet kan kännas mera naturligt. Och det har ju onekligen en längre historia...

Då ska vi också veta att maffian under olika namn, den är ingen smått romantisk företeelse som försvunnit. Tvärtom den lever och frodas, sprids. Och den trivs i gamla fördemokratiska kulturer, där familjen, klanen, traditionen är det viktiga. Där (kriminella) makthavare stiger fram - och lierar sig med varandra, driver egna affärsverksamheter som bygger på förtryck, våld, "beskydd" etc. Och kan bestå av smuggling, piratkopiering, trafficing, utpressning,  illegal sophantering, knarkhandel etc.  Verksamheter som hotar det civila och demokratiska samhället i sina grundvalar genom att bygga på också ett våldsutövande (mer el mindre raffinerat, viss utlåningsverksamhet kan nog hänföras dit) som konkurrerar med det våldsmonopol som staten har genom demokratiskt fattade beslut.

En bra kartläggning av maffian, spec Camorravarianten, och dess historia och dess farliga "filosofi" finns i Tomas Lappalainens bok "Camorra".  Ska vi kunna rädda demokratin från förfall, så kan det vara bra att veta mera om dess fiender. Så demokratin inte urholkas inifrån.

Syditaliensk maffia igen, Spelmaffian ´ndranghetan.

Jag har nyligen skrivit lite om Camorran i och runt Neapel, Kampanien och därvid även berört den Sicilianska maffian. Båda starka och svårutrotade, men med en del klara skillnader.
En artikel i dagens DN påminner oss om att det finns ännu en maffia av betydelse i syditalien. Den är lite mindre känd och uppmärksammad, möjligen p g a det lite svårskrivna namnet. Det är den maffia som kallas  'ndranghetan och hör hemma i Kalabrien, Italiens tåspets. Även den maffian berörs, om än i mera förbigående i Lappalainens bok om Camorran, och verkar vara rätt likartad Camorran.
Det intressanta är att den länge ansett som lite mindre farlig än den sicilianska maffian och även än Camorran. Kanske p g a att den till en del sysslat med mindre  blodig brottslighet. Däremot så anses den idag vara mycket mäktig och ha spridning även långt utanför Italien (Europa, Amerika, Ryssland, Australien) med verksamheter som narkotika och illegala spel, sophantering och trafficking. 

Det som uppmärksammas i DN idag (23 juli) är att polisen beslagtagit tillgångar för denna maffia på mer än 19 miljarder kronor, huvudsakligen med koppling till illegal spelverksamhet. Det är alltså ingen liten byamaffia det är fråga om. Omslutningen ansågs härom året ligga runt motsv 500 miljarder kr. 
Men lokalt har den en så enorm makt att (legala) politiker inte vågar ställa upp i lokala val eftersom det ändå är ´ndranghetan som bestämmer allt. 

I sammanhanget förtjänar det att påpekas att de olika "regionala" maffiorna inte är enhetliga organisationer, även om de "lokalt" har liknande organisation och struktur. De består i hög grad av olika klaner som ibland samarbetar och ibland bekämpar varandra och där ledare kan växa till sig i makt och inflytande över klangränsen. Men i grunden är det rätt decentraliserade vad gäller ledarskap, och ha delvis olika verksamheter.  

Utanförskapet - ett blekt ord för något som kan bli väldigt illa

Utanförskap, det var ett begrepps som Fredrik Reinfeldt skapade (tror jag). Det skulle beskriva något han sa sig vara emot, att folk hamnade vid sidan av. Och vid sidan av var de yrkesverksamma, friska, unga, som betalade skatt (fastän inte så mycket) och inte levde på "bidrag" (vilket han verkade ha en väldigt omfattande definition av), som följde lagen.
Och visst hade han på sätt och vis rätt, om än man kan diskutera hur han använde begreppet som försvar för en politik som inte minskade utanförskapet.
Men nu ska jag inte polemisera emot Reinfeldt, han har ju dessutom lämnat den svenska partipolitiken.

Jag vill i stället beskriva farorna med just utanförskap, att hamna utanför det samhälle som de flesta i Sverige ändå lever i. Och peka på vad det kan leda till.

Låt mig referera till några rader om den Neapolitanska Camorran, som jag skriver lite mer om i ett annat blogginlägg.

I Tomas Lappalainens bok om Camorran skriver han betr hur verkligheten påverkar språket. Så nämner han att när han levde i Neapel så pratade folk om hur de hade problem med - polisen. Helt öppet, och naturligt. I Sverige menar han, och jag tror han har rätt, skulle vi skämmas om vi hade problem med polisen. Vi skulle verkligen inte tala om det.
Och talar vi om brottslighet så gör vi det i fördömande, avståndstagande ordalag. Och denna attityd är ett väl så starkt skydd emot brottslighet som polis, domstolar och åklagare.

Men i arbetslöshetens och camorrans Neapel är det naturligt att leva utanför samhället och dess normsystem. Polisen, "rättvisan" är problemet, inte brottsligheten. Tvärtom den brottslighet som försiggår där är det naturliga, ses egentligen inte som brott. De ger ju arbete och inkomster. Så blir polis och domstolar problemet.

Camorralivet har åtminstone sedan 1860-talet varit bortom lagen. Bortom överhetens och "de normalas" tillvaro. Camorran har blivit ett utanförskap som nått sådan omfattning att den blivit det normala, det som även styr hur språket används.

Så kan det bli om avståndet mellan staten, i form av den överhet som lagar och över- och medelklass är, och dess medborgare. Medborgare som marginaliseras genom fattigdom skapad av arbetslöshet. Och som ordnat ett samhälle parallellt med det officiella, ett samhälle med egna normer som präglas av kampen för tillvaron och som leder till brott. Man lyssnar villigt på de som leder de olika brottssyndikaten när de erbjuder arbete, de "tar från de rika och ger till de fattiga".  (Jfr även gärna med marxismens-kommunismens tal om prolitariatets diktatur, som den sanna demokratin.) Att stjäla, mörda och syssla med olika slags kriminalitet blir legitima jobb för dessa. För de har inget annat val och det har blivit den kultur de växt upp i.

Det jag vill säga med detta är att understryka att det är lätt att säga att man vill minska utanförskapet, men svårt att göra. I synnerhet om det växt sig fast genom stor och långvarig arbetslöshet, och genom klyftskapande försämringar i välfärdssystemen.

Vi är inte där i Sverige - inte än. Men om inte arbetslösheten minskas snabbt och drastiskt så kommer vi snabbt i riskzonen. Brottslighet sprider sig snabbt över gränserna, och är smittsam i ett klimat med djupa klyftor där folk känner sig vara utanför samhället. Vi ser hur brottslingar (förväxla för guds skull inte dem med invandrare eller flyktingar!) kommer, vägpirater, inbrottsligor, och än värre, som kan ha kontakter med brottslingar i Sverige.

Att VERKLIGEN drastiskt minska utanförskapet, det är inte "bara" en välgärning för de som då räddas undan elände, och kanske i förlängningen kriminalitet, nej det innebär givetvis också att vi slipper fenomen som farligt nära kan likna t ex camorran. För inte vill vi väl att en stor del av Sveriges invånare ska leva i ett parallellt kriminellt samhälle?

Jag ser utanförskapet som en produkt av den girighetsmentalitet som alltmer präglar dagens samhälle. Att se till förmögenhetstillväxten för en själv som det enda viktiga, hur den än ska ske. En själviskhet och därmed girighet som skapar murar mellan länder och inom länder, mellan raser och människor.

Camorran, maffian i Neapel, sopskandal igen

Tomas Lappalainen har skrivit en mycket ingående och väldokumenterad bok om den Neapelianska maffian, kallad Camorran. Boken har bara några år på nacken, men förefaller vara helt aktuell än idag. Och det är kanske inte så konstigt, när man betänker att Camorran existerat i hundratals år, och att den rekryteras ur de arbetslösa massorna i södra Italien.

Att den lever fick vi också en rapport om i gårdagens Rapport. En av camorrans inkomstbringande projekt är sophantering, där "hantering" ska sättas inom parentes. Och förefaller så alltjämt vara, vid sidan av narkotikaförsäljning, utpressning, "beskydd', smuggling, etc.

Boken finns i pocket och är utgiven av Fischer & Co.

Den sicilianska maffian har vi alla hört talas om, inte minst genom mer el mindre romantiserade filmer och dess kopplingar till maffia i USA. Men också att den med kraft bekämpats av rättsväsendet i Italien, och med i vart fall viss framgång. Camorran i och runt Neapel har också bekämpats av polis, åklagare och domstolar, men det förefaller med betydligt mindre framgång.

I boken gör bl a grundliga jämförelser mellan maffian på Sicilien och Camorran i Neapel. Och visst föreligger likheter, men också stora skillnader i flera avseenden.
Den sicilianska maffian är således en företeelse med bas på landsbygden och i en självständig medelklass av jordägare - självständiga emot de olika herrar som behärskat och styrt "staten". Den har sina egna "lagar" och straff, som dock är mera varierade i sin tillämpning och inte alltid är dödsstraff (mord), och interna stridigheter försöker man ofta lösa genom förhandlingar och överenskommelser. Och man skyltar inte med sin verksamhet på det provocerande sätt som camorran gör.

Camorran rekryteras däremot bland det arbetslösa trasproletariatet i storstaden Neapel och dess omgivningar. Den engagerar väldigt många människor, som lever så tätt i staden att det är Camorrans kultur och regler som är de som gäller för alla. Polis etc ses som fiender av allmänheten, inte som skydd för medborgarna. Ledarna blir, givetvis enormt rika, men kan komma från de fattiga leden. Och de omhuldar en slags ideologi som säger att de, liksom tar från de rika för att ge till de fattiga. Nå, tar från de rika (och staten) gör de nog i huvudsak, och en del smulor tillfaller förstås fotfolket som avlöning för utfört arbete, men miljonerna och miljarderna tillfaller ledarskikten. Vilka lever som kungar, och visar det! Våldsbenägenheten är också extrem när det gäller camorran. Och man är "duktiga" på att genom sina företag, t ex i byggbranschen göra sig rik på statliga projekt och på den katastrofhjälp som då och då öses över södra Italien. Kvinnorna har en stark ställning inom camorran. Även om männen gärna stoltserar med sina kvinnoaffärer, på ett helt annat sätt än de mera "konservativa" i maffian. Och camorran ser sig, liksom maffian, som mycket religiös och som om de utför Guds verk. Även om katolska kyrkan i viss mån på senare år visat tecken på att bekämpa de attityder som camorran vilar på. Därför har också flera präster kallblodigt mördats av camorran.

Det är en viktig och skrämmande beskrivning av en organiserad brottslighet i stor, mycket stor skala som boken visar. Mycket större än man gärna vill tro, och existerande ännu på 2000-talet. Läs boken: Camorra - en bok om maffian i Neapel. Tomas Lappalainen, Fischer & Co.