Alla barn har rätt till skydd och hjälp (Rädda barnen)

Jag citerar ur BARN, Rädda barnens utmärkta tidskrift, nr 1/2016. Det är ordförandens "sista ordet". Vill spara det och göra det tillgängligt för mina bloggläsare.  Artikelns rubrik är densamma som jag satt för detta blogginlägg.

"När Sverige skulle försöka hålla flyktingar borta kändes det som att gå in i en kompakt mur av mörker. Men maktlösheten får inte leda till uppgivenhet. Den hårda knuten i magen måste bli till bränsle för ett engagemang.

DE SENASTE MÅNADERNA har jag haft svårt att känna igen mig i mitt eget land. Jag har varit en stolt ambassadör för Sverige och har med trovärdighet kunnat prata om humanism och solidaritet. När land efter land i EU stängde sina gränser var Sverige ett land som stod upp för asylrätten , ett land som sa refugees welcome. 

När så beskedet kom att även Sverige skulle försöka hålla flyktingar borta kändes det som att gå in i en kompakt mur av mörker. Genom införandet av id­kontroller gick Sverige längre än något annat EU land dittills gjort. Tidigare kunde alla människor som kom till de svenska gränserna ansöka om skydd. Nu gäller det enbart de med id­handlingar – övriga släpps inte in. Det är om något en inskränkning av asylrätten.
 Chocken var total – hur kunde vi hamna här? Vad har hänt? Jag kände skam och en stor sorg. Men också en stor maktlöshet. Kan jag verkligen vara en del av detta? Men maktlösheten får inte leda till uppgivenhet och passivitet . Den hårda knuten i magen, den värkande känslan i brösten måste vändas till något annat. Den måste kanaliseras och bli bränsle för engagemang.
Asylrätten måste värnas, barnkonventionen efterlevas. 

Alla barn som kommer som flyktingar har rätt att få skydd och hjälp. Det är viktigare än någonsin att vara en stark röst och att vara uthålliga. Inte minst med tanke på de allt tydligare rasistiska strömningarna i vårt samhälle. Under lång tid har vi drivit frågan om säkra och lagliga flyktvägar. Därför har Rädda Barnen välkomnat utredningen som tillsatts kring frågan men läget är akut.
   Rädda Barnen har uttryckt starkt kritik mot tillfälliga uppehållstillstånd för barn. De har bara negativa konsekvenser. Det samma gäller inskränkningar i rätten till familjeåterförening. Då vi finns med längs hela vägen från krigsområdena ser vi vilka fasor barnen och deras familjer tvingas igenom.
   De migrationspolitiska besluts som nu fattats kan leda till att ännu fler barn riskerar livet på den farliga vägen till Europa. Under denna tiden har jag också känt stolthet över Rädda Barnen. Det är fantastiskt att se det enorma engagemang som aktiva landet över visar, det ansvar vi tar. Det samma gäller vår personal som nu driver vår första humanitära insats i Sverige. Vi är en kraft att räkna med.        Förutom att påverka migrationspolitiken måste vi också värna rättigheterna för de barn som kommit hit. Höstens flyktingmottagande har visat tydliga brister i den svenska förmågan att svara på en humanitär situation. Trots att många medarbetare i stat och kommuner jobbat extremt hårt har det funnits stora svagheter. De barns som kommit hit som flyktingar har samma rättigheter som alla andra barn. Vi vet dock att asylsökande barn ofta har betydligt svårare att få sina rättigheter tillgodosedda. Vår uppgift är att kämpa för att dessa barn får rätt till hälsa, fritid och utbildning på samma sätt som andra barn. Vi kommer fortsätta höja vår röst och kämpa för barns rättigheter och mot alla försök till inskränkningar i asylrätten.

Inger Ashing STYRELSEORDFÖRANDE"
---
Jag vill bara tillägga att jag instämmer. Jag har också haft svårt att känna igen mig i Sverige efter detta beslut. Och de beslut som kommit därefter. 

Hur ser vi på "flyktingfrågan" ? Varför finns flyktingar?

Inleder med ett citat från FB. "Man kan se flyktingar som medmänniskor som är som vi och behöver skydd och kan bli en del av vårt samhälle. Eller kan man se flyktingar som en invasionsarmé som ska ta vårt land från oss. Det handlar alltså om en själv."

Ett annat citat, denna gång från statsvetaren Lennart Lundqist.  "Sinnelagsdemokrati är ett sätt att leva tillsammans som präglas av jämlikhet, frihet, förståelse, solidaritet, tillit och ömsesidig respekt". Den definitionen ligger väldigt nära hur jag vill definiera "min" ideologi, socialliberalismen. 
Ser man flyktingar som medmänniskor, då vill man hjälpa dem när de flyr från krig och ofrihet. Ser man dem som fiender, då vill man givetvis stoppa dem på alla sätt. T ex genom att sprida fördomar och rykten om hur olika de är oss och om hur mycket de kostar. 

Flyktingarna måste hjälpas. På olika sätt. Akut måste de hjälpas genom att vi tar emot dem. När de är på väg att drunkna ska vi dra upp dem, när de klappar på vår dörr ska vi öppna och släppa in dem, ge dem mat och värme. Och låta dem arbeta, vilket de ju vill, så de kan försörja sig - och betala skatt och bidra till vårt demokratiska välfärdssamhället överlevnad. Vi = Sverige ska hjälpa. Men även resten av EU, alla länder, måste solidariskt ställa upp i detta akuta skede, eftersom initialt kräver det både ekonomiska, personella och andra resurser (som boende etc). I längden blir det ju, krasst uttryckt, dessutom en vinst att ta emot flyktingar. 
Men många, de absolut flesta,  flyktingar kommer inte till Sverige eller Europa över huvud taget. Av olika skäl. De stannar, eller blir stannande i de närmaste länderna. De måste också få hjälp på plats, bl a för att de är så många koncentrerade på relativt små ytor. Och där måste alla länder hjälpa till, direkt eller genom FN, och då inte minst de länder som har god ekonomi, dvs västvärlden, rika oljeländer (som Sudiarabien, Kuwait, Norge, Canada etc) - inkl Sverige förstås.  Direkt akut, men även genom att ta emot kvotflyktingar från lägren. 
Men denna hjälp kan och får inte tas från biståndet i övrigt eller genom att stoppa de flyktingar som står vid vår dörr.

Dessutom måste vi, alla demokratiska länder, hjälpas åt att stoppa krig och inbördeskrig, vilket är det som skapar flyktingar. Genom att sprida demokrati och avskaffa diktatur. Vilket inte är en lätt uppgift eftersom det finns många sorters och grader av diktatur, ofta driven av girighet, okunskap (brist på utbildning) eller maktlystnad mer el mindre maskerad som extrem vantolkning av olika religioner - eller grundar sig på odemokratiska ideologier och föreställningar, som kommunism, fascism, nazism, rasism.

Därigenom kan, bör och måste vi avskaffa allas våra verkliga fiender, de som skapar krig och elände. Med demokrati följer utbildning, utveckling och frihet. Och orsakerna till att flyktingar skapas, de elimineras.

Organiserat tiggeri - om ett tveksamt begrepp.

Jag har rätt långe irriterat mig över hur "organiserat tiggeri" används i den allmänna debatten som något nedsättande, ja rent av som något olagligt. Länge var det en beteckning som främst sverigedemokrater använde, men på senare tid har det smugit in sig också hos moderata företrädare (de som skulle öppna sina hjärtan, enl Reinfeldt), men även i andra partier.

Jag menar att det inte kan vara olagligt eller skamligt att organisera sig. Inte ens för tiggare. Att hjälpa varandra, och tipsa varandra, det är väl bra. En solidaritetshandling mellan fattiga och utsätta människor.

Därför kom en artikel i Västerbottens-Kuriren om detta väldigt lämpligt, och jag vill citera den helt och hållet.

Begreppet organiserat tiggeri fyller ingen funktion

DEBATTARTIKLAR (2015-05-20).  Begreppet trafficking har i många sammanhang fått betydelsen människohandel för sexuella ändamål. Samtidigt är begreppet betydligt bredare än så. Det engelska ordet trafficking betyder helt enkelt ”olaglig handel”. Det innefattar således all olaglig handel, till exempel med vapen, droger, konst, djur eller människor.

 Trafficking av människor, vanligen kallat människohandel, är givetvis förbjudet enligt svensk lag (Brottsbalken 4 kap. 1§).

Ett annat begrepp som är aktuellt att studera är organiserat tiggeri, något som dock är lättare sagt än gjort. Vad menar egentligen politiker och debattörer när de säger organiserat tiggeri? Vi har kommit fram till två tänkbara förklaringar.

Den första är för att beteckna en situation där människor tvingas eller på annat sätt utnyttjas för att tigga i Sverige. Om detta skulle förekomma är det olagligt och klassas just som människohandel,

Den andra tänkbara definitionen av organiserat tiggeri är att människor frivilligt organiserar sig för att be om pengar på Sveriges gator.

Det är ett vanligt fenomen bland EU-migranter och kan handla om att man delar boplats, bil eller delar upp offentliga platser mellan sig.

Vi blir oroade av den här användningen av begreppet. Begreppet används bara för att beteckna utsatta människor som på offentliga platser ber om pengar för att klara vardagen, aldrig för att beteckna insamlingar till förmån för bröstcancer, världens barn, valfonder eller katastrofområden i världen.

Vi vänder oss mot att använda begreppet organiserat tiggeri när man pratar om de människor som tigger på våra gator och torg.

Ett fritt samhälle begränsar inte människor att frivilligt samarbeta. Solidaritet borde vara lika accepterad om den riktas till en enskild person eller till en organisation.

Vi anser därför att begreppet organiserat tiggeri inte fyller någon funktion.

Mikael Rubin. 

--- 

Tack för det Mikael Rubin. Således, "organiserat tiggeri" är inget olagligt, det kan eller ska inte blandas ihop med Trafficking eller annat som är olagligt (och i högsta grad olämpligt). Olaglig handel är något helt annat än organiserat tiggeri. Sluta använda ett begrepp som inte är relevant, och som inte fyller någon funktion.
Och sluta sprid vandringssägner... 

Det blödande hjärtat och det tredelade samhället

En man som skriver med ett blödande hjärta och ett skarpt, medkännande intellekt, det är Anders Widén. Författare, föreläsare, bloggare. Och arbetslös. Men som arbetslös måste man in i något slag av ”åtgärd”, oftast av tämligen meningslöst slag och de facto huvudsakligen bara för att hålla den arbetslöse ”sysselsatt” som motivering för att denne skall ”göra en motprestation” för den ynkliga ersättning han/hon får.

Detta innebär att den arbetslöse inte får arbeta i sin vanliga bransch, ja inte med något som skulle ge några kronor i inkomst och/eller göra att den arbetslöse håller sig kvar på arbetsmarknaden. Då försvinner ersättningen som straff. Samtidigt har genom dessa åtgärder skapats en stor grupp människor som arbetar till underpris med uppgifter som de oftast är överkvalificerade för och för arbetsgivare som slipper betala riktig lön, ja ibland till och med får betalt för att ”sysselsätta”. En modern variant av slavarbete under sken av att vara en arbetsmarknadspolitik för att skapa ett jämlikt samhälle där ingen är ”utanför”.

Om detta skriver då och då Anders Widén på sin blogg. Det är en erfarenhet han delar med hundratusentals andra i detta land. Genom att han inte kan försörja sig som författare längre – eftersom de inkomstbringande föreläsningarna, som är de flesta författares verkliga inkomstkälla, drastiskt minskat i och med budgetneddragningar – så har han tvingats in i arbetsmarknadspolitikens märkliga regelverk. Ändå har han också under lång tid orkat engagera sig i debatten kring livsviktiga grundläggande frågor som integritet och rättssäkerhet .

Jag rekommenderar varje läsare av dessa rader att själv läsa hans text ”Solidaritet eller fascism - Demokrati eller slaveri.” Ja, för att förstå följande rader är det nog till och med nödvändigt att läsa hans självutlämnande, viktiga text.

Detta sagt så vill jag påpeka att jag vet, bl a egen erfarenhet, att det Widén upplever inte är något som tillkommit de senaste åren, under alliansregeringen. Nej, det är ett arv från decennier av socialdemokratisk politik, och kommer inte att förändras påtagligt vid ett regeringsskifte.
Varför då det? Jo, arbetsförmedlingarnas uppgift ändrades succesivt från att förmedla arbete till att förmedla bidrag. Eller rättare sagt, att ge underlag till A-kassorna, så att de kunde betala arbetslöshetsersättningen. När man insåg att det behövdes mer än så kom arbetsmarknadsutbildningar till, som skulle administreras. När inte heller det räckte så ”skapades” diverse jobb med diverse benämningar. Alltmer krystade kontruktioner och benämningar. Vilket ledde till alltmer administration, som skulle skötas av oftast mycket lågutbildade tjänstemän, som själva satt tryggt på sina stolar. Med tiden insåg man att de måste in en del akademiker (tyvärr ofta direkt från skolbänken) också i systemet.
Verkliga jobb kunde givetvis inte skapas genom dessa åtgärder. Däremot kom alltfler in i karusellen och det har blivit en oöverskådlig administrativ apparat, där pappervändande och produktion av standardiserade ”handlingsplaner” och statistik är huvuduppgiften. Och för detta skall den arbetssökande göra regelbundna besök hos arbetsförmedlingen för att avrapportera hur många jobb han/hon sökt sedan sist.

Detta är situationen i ett samhälle som är delat i tre delar.
Överst överklassen som lyckats i karriären, ibland genom arbete, men ännu mer genom kontakter, arv och föräldrar eller politisk karriär. Det är alltså topptjänstemän i stat och näringsliv, VD-ar, riksdagsledamöter, partiledare, ministrar etc. Det är en tämligen liten grupp människor som lever helt skilt från resten av folket vad gäller levnadsvillkor.

Sedan har vi det som vi kan kalla medelklassen. Den som partierna värnar om och vill ha dess röster. Den som ska vaggas in i trygghet med sänkta jobbskatter etc. De som har goda, fasta jobb och som är friska och i arbetsför ålder. Här finns t ex industrijobbarna, ja allt LO-folket. TCO och SACO-människorna, dvs de som har fått fasta jobb. Företagarna och hantverkarna. De som sneglar på överklassens inkomster och leverne och som samtidigt ser snett på de som de kallar ”bidragstagarna”. Någon enstaka härifrån kan sega sig upp till överklassen, men vanligare är att genom sjukdom eller arbetslöshet hamna i ”utanförklassen”.

I underklassen-utanförklassen hittar vi just dem, vanliga människor som inte klarat skolgången och hamnat i tillfälliga låglönejobb eller aldrig fått ett jobb. Här finns även många högutbildade som valt ”fel yrke” eller blivit arbetslösa. Fattigpensionärerna. Här hamnar förr eller senare också de långtidssjuka som inte haft extraförsäkringar och alla slags långtidsarbetslösa. De upptäcker snart att facken lika lite som myndigheterna värnar dem. Facken står på de fast anställdas sida, inte på sjuklingars, arbetslösas eller springvikariers sida. Och myndigheterna de följer reglerna (ofta bokstaven mer än andan) som den politiska överklassen fastställt.

Här i denna klass känner man dagligen sin integritet kränkt på flera sätt. Man ska erkänna att man inte duger. Man tvingas till konstigheter i form av administrativt krångel, av hot om avstängning från minimala ersättningar om man inte gör som handläggare och myndigheter säger, om man envisas med att vilja leva med familjen och inte flytta hundra mil för ett tillfällighetsjobb, om man är så sjuk att man inte klarar att ”anpassas” till att jobba. Man misstänkliggörs eftersom man inte jobbar, trots att man är för sjuk eller inte kan få ett jobb. Kanske för att man är överkvalificerad. Många arbetsgivare är ju inte trakterade av att få en anställd som har högre utbildning eller bättre kvalifikationer än han själv har.

Jag vet inte hur man ska komma ur denna uppdelning av svenska folket. Men uppenbarligen finns den och uppenbarligen så saknas i hög grad den inlevelseförmåga i andras situation som krävs för en förändring. Flera ideologier vill skapa ett mänskligare samhälle, men ideologierna står inte högt i kurs i dagens Sverige. Istället är det röstmaximering, för att ta eller hålla makten, som gäller.

Vad partierna kör ut med i valrörelsen, det är löften för att dra väljare, framför allt i plånboksfrågor för medelklassen. Inte en sammanhållen ideologi.

Solidaritet är ju ett missbrukat ord. Borde betyda hygglighet och omtanke om medmänniskan. Inte som idag de facto betyda att man är med i en grupp av likställda för att kräva solidaritet, hjälp av andra. Jag tror inte att detta har med kapitalism att göra, eller inte. Nej, det är en grundläggande demokratisk fråga.

Demokrati kan bara fungera om vi känner oss likställda, jämbördiga. En gång trodde vi att den lika rösträtten var nog för det. Den var nödvändig, men inte tillräcklig. Vi kan inte känna oss likvärdiga om vi låter en grupp se sig som överhet, som de som vet bäst och ska styra och ställa för oss. Över oss. T ex genom integritetskränkande lagar. Det är inte säkert att den självutnämnda eliten vill oss väl. Tvärtom, makt korrumperar.

Det värsta är att vi har oss själva att skylla som snällt röstat fram de politiker som styr över oss som vore de bättre människor än vi. Vi måste därför skaka om det politiska systemet, de gamla partierna. Ge dem en läxa. En läxa som innebär att de inte kan smyga på oss kränkningar av olika slag. En läxa att som innebär ett krav på en demokrati där vi alla respekteras, oavsett ålder, yrke, inkomst, bakgrund eller annat.

Ännu kan vi göra det. Om vi tar den chansen den 19 sept.

Människan, marknaden och friheten

Ett par-tre blogginlägg får mig att knappa på tangentborget. Olof Bj lovordar Rick Falkvinges insats i en Expressen videointervju. Om den har jag föga att tillägga. Dock en sak. Olof betonar att informationspolitik är piratpartiets ord. Jag menar nog att integritetspolitik borde vara det också.
Och betr ordet informationspolitik känner jag mer och mer att det är för smalt, helt enkelt lite gammaldags.
Information går en riktning. Det vi vill se, bl a genom internet, är väl kommunikation! Dvs något som går i bägge riktningar! Eller till och med kors och tvärs – vilket är befruktande både för ekonomisk tillväxt OCH för människans utveckling och frihet, dvs "andlig" tillväxt.
Information känns mera som ett finare ord för det reklambyråer håller på med. Reklam för att sälja något, t ex politik.

En viktig invändning, från både piratpartiet och från andra, gentemot de gamla partiernas syn på internet är väl just att de ser på internet som ett slags kabel-teve, en reklamkanal för att sälja saker och åsikter. Inte som en kommunikationsarena. Något som inte minst FarmorGun också diskuterar då och då.
Så tangerar hon det till exempel i detta inlägg, där hon polemiserar emot den gammeldags syn på internet som en del debattörer och mediaindustrin har.

Även Mårtensson tangerar frågan om människan i förhållande till marknaden i ett inlägg den 5 sept. Detta med utgångspunkt från en text som Annie Johansson (c) skrivit om liberalismen. En liberalism som främjar verklig empati och solidaritet. Till detta skrev Thomas deMing en lång och intressant kommentar som betonar att frånvaro av regleringar också är en reglering. Marknadens (oreglerade) strävan efter monopol minskar människans frihet. Därvid uppstår t ex stora inkomstskillnader och spänningar mellan människor i olika bostadsområden.

Jag menar att Thomas deM:s komplettering är viktig! Indirekt definierar den i vart fall delar av social-liberalismen. Som Gunnar Helén uttryckte det: Frihet i gemenskap.
Marknaden tjänar oss bra, men bara så länge vi (genom våra styrande ombud) sätter upp regler som förhindrar monopol. Det har inte lyckats så bra i Sverige. Marknaden vill ha konkurrens, dvs kunderna vill det och i viss mån många producenter. I vart fall säger de det. Men det ligger i företagandets natur att det vill nå allt större vinster och då inte i första hand genom effektivitet utan genom att skapa monopol för det egna företaget. (Och fackförbund brukar gilla monopolföretag, då det ger dem chansen att ta ut höga löner. Till konsumenternas nackdel... )

Så, för att en marknadsekonomi, som skapar välstånd och frihet, ska överleva så måste den regleras för inte ta död på sig själv!
En fri och oreglerad marknad är inte ett självändamål. Marknaden ska tjäna människan. Och en fri marknad kräver alltså regleringar. Frihet och solidaritet är inte motsatser, i vart fall inte om man vill uppnå ett gott samhälle.

Ett sönderreglerat samhälle kväver oss, andligt och materiellt. Men en oreglerad marknad kväver oss också, både andligt och materiellt.

Om vikten av att ge rätt signaler

Hanteringen av FRA-lagarna, IPRED mm visar att riksdagens ledamöter i stor utsträckning inte har den förankring i samhället omkring sig som den borde ha, för att vara representativ.

Trots dessa lagars stora vikt för, läs skadeverkan på, den personliga integriteten och för rättssäkerheten är det nog så att för många människor överskuggas detta av den kraftiga lågkonjunktur kombinerad med finanskris som vi nu upplever. En kris som vi inte vet vare sig hur djup eller hur långvarig den blir. Tiotusentals människor har redan blivit av med jobben p g a denna kris och än fler blir det inom kort. Det förhandlas runt om i landet om lägre inkomster. För SAS-personal m fl är det redan bestämt och fler lär komma efter. Det talas om tjugoprocentiga reductioner. För de som förlorar jobben minskar inkomsten oftast med bortåt 40% eller mer, så länge A-kassan räcker. Om de nu har A-kassa.
Samtidigt ser vi hur statens finanser snabbt försämras i och med krisen. Det som nyss var stora överskott blir nu ännu större underskott.

Mot den bakgrunden anser jag att riksdagen ska visa att den lever med i samhället. Ett sätt att göra det är att riksdagens ledamöter frivilligt sänker sina löner/arvoden (liksom traktamenten och andra förmåner) med minst tjugo procent, åtminstone under de närmaste tjugofyra månaderna.

”Populism”, fnyser genast någon ledamot och kanske även DNs ledarsida. Varför det? Ska inte riksdagen visa att den är medveten om omvärlden? Statens finanser skulle få en visserligen liten, men ändock avlastning. Men framför allt skulle det ge en viktig signal om solidaritet med de som drabbas. Det skulle samtidigt vara en signal till de toppar inom näringslivet som hittills visat sig mycket ovilliga att anpassa sig till det nya marknadsläget och att inse att krisens allvar måste innebära konsekvenser även för dem själva.

Att mana till solidaritet och samtidigt visa gott föredöme, det måste vara en viktig psykologisk signal för riksdagen att ge. Det skulle visa att den är medveten om sitt ansvar och om omvärlden.

Annars så bekräftas bara den alltmer spridda uppfattningen att riksdagen sitter i en glasbur, avskärmad från den vardag som väljarna lever i.