Åsa Romsons Auschwitzgroda (?)

Det blev en märklig mediastorm efter söndagens partiledardebatt. Framför allt politiska motståndare till Åsa Romson passade på att kritisera, och närmast idiotförklara, henne för hennes uttalande i den första delen av programmet där hon sa att hon varnade för att behandlingen av flyktingströmmarna över (och i) Medelhavet kan leda till enorma tragedier i en våldsamt stor omfattning. Jag ser inget fel i denna varning. Men så nämnde hon Auschwitz, och kritikerna såg rött och som om hon ville förringa omfattningen och betydelsen av detta nazismens industriella massmord.

Betr Åsa Romson som politiker så instämmer jag, hon är inte lämplig som vice statsminister el minister öht.  Det har hon visat många gånger, och även i denna debatts senare del. MEN, betr Auschwitzgrodan  tycker jag att kritikerna skjuter rejält över målet. Hon uttryckte sig klumpigt, oerhört klumpig. Jag hörde inte den delen av debatten, men av referat och efterföljande debatt (som i övrigt "försvann" och drunknade i kritiken av Romson) så förskjuter kritikerna fokus från det hon nog ville säga, dvs att utvecklingen av den flyktingkris som berör miljoner människor är farligt och kan leda till en accelererande katastrof, till att hon ville förringa Auschwitz. Men helt uppenbart är, för den som inte bara är ute att göra politiska poäng, att det var inte det hon menade.

Hon ville inte förringa Auschwitz, utan hon ville lyfta fram den flyktingkatastrof, som redan sedan länge är på gång, att den  får allt värre och större proportioner. (Hon nästan bet sig i tungan, och hade svårt att ta sig ur den dåliga "liknelsen", som inte var en liknelse. Men det var för sent.)

Men kritikerna medverkar, faktiskt, till att därmed bagatellisera det kontinuerliga massmord som sker av flyktingar, både när de är på väg till de skurkaktiga och samvetslösa smugglarnas båtar (t ex i det laglösa och kaotiska Libyen), och när de kommit ombord på de undermåliga fartygen.  Om än detta dödande inte sker i industriell skala, så är det systematiskt och snudd på gigantiskt. Och grundat på girighet, grymhet och är en följd av de europeiska ländernas ovilja att låta flyktingarna komma på legala vägar till Europa och oviljan ö h t att ta emot dem.

Ett litet ungefärligt och förkortat citat ur den verklighetsbaserade romanen Tea-bag, av Henning Mankell, som bl a handlar just om vägen över Medelhavet till Europa. Som då boken skrevs var via Marocko till Spanien/Gibraltar.
En dag går man inte ombord på en båt och behöver inte bli blöt om fötterna, man kan gå på liken från de som drunknat eller tagits livet av, för att komma till Europa.

Så kunde man beskriva framtiden av den verklighet som fanns för dryga tiotalet år sedan. Och om än huvuddelen av "båt"flyktingarna (frånsett marockanska ensamma barn) idag tar en annan väg, så är det en katastrof som verkar tillta i styrka.
Och inte ska förringas, inte den heller.

Tea-bag, illegal flykting över Medelhavet

Flyktingströmmarna över Medelhavet, från f.n. främst Libyen fortsätter, trots mängder av katastrofer, där "fartyg" sjunker med sin last av folk som desperat söker sig till Europa. Nu är båtflyktingar inte något nytt, men verkar tillta. I Libyen väntar ca en halv miljon, som kommer från andra länder, främst afrikanska. Men också vägen via Turkiet till Grekland verkar ha fått ökad "popularitet" den sista tiden, p g a rykten att Grekland ska mildra sina regler.

Självfallet ska, som EU vill, flyktingsmugglarna, de som tar fantasipriser för att ta flyktingar över havet, med osäkert resultat, minskas och smugglarna bestraffas. De profitera ju på olyckliga människors önskan att komma undan förtryck i sina hemländer. Men ännu bättre vore att undanröja en av grundorsakerna till människosmugglingen, dvs att det är så svårt, närmast omöjligt, att ta sig in i EU på laglig väg. Med mera humana (och givmilda) regler skulle ju många ta sig till Europa på legal väg, och till rimligare priser. Benen skulle slås undan för de skrupelfria smugglarna.

Ännu bättre vore förstås om diktatur, förtryck och inbördeskrig kunde stoppas, för då fanns ju inga anledningar att fly.

Flyktingarnas livsöden är oftast skrämmande dramatiska, och flerbottnade. Alla flyr från elände, men därutöver finns givetvis många variationer. Varje flykting är en människa, med egen historia, en person som mer eller mindre förlorar ansiktet, blir ett nummer i en oräknelig skara, av sitt flyktingtillstånd.

Jag tror att det är bra för vår förståelse att försöka sätta sig in i detta. Hur bakgrunden kan se ut. På olika sätt. Att se bortom siffror och statistik och det som kan framkomma vid immigrationsmyndigheternas  eller polisens förhör. Prata med flyktingar. Men vet att många inte finns, de är "illegala", har inga (lagliga) pass, har inte ens passerat migrationsverkets handläggare. Men de finns de faco, under jorden, gömda, utan minsta bidrag, men ibland hjälpta av "legala" svenskar, t ex.

Eller läs om dem. Ett tips är att läsa Tea-bag, en roman, byggd på verkliga personer, av Henning Mankell. Tea-bag, en ung svart kvinna från något afrikanskt land, med en komplicerad berättelse, samt om tre "kollegor" till henne, från andra länder. Eller läs åtminstone en novell i Noveller för Världens Barn 2010 med rubriken: Berättelsen om Mamadou, av Björn Larsson. Inse att verkligheten är både grymmare än vi vill tro, och samtidigt mycket komplicerad.