Jag såg en snutt med Bill Clinton i teve häromdagen, med anledning av 20-årsdagen av minnet av massakern i Screbrenica. Han höll ett tal, som av snutten vi hörde var bra.
Men så gammal han såg ut, tärd och skröpplig. En 68-åring borde inte behöva se så gammal ut.
Jag minns, liksom också amerikanerna (utom en del rabiata republikaner), minns Clinton som en av de absolut bästa presidenter som USA haft. Han fick saker och ting gjorda och i de flesta fall riktigt bra, för USA och för amerikanerna och demokratin.
Och så minns jag vilka han tillägnade sina memoarer.
- Till min mor, som gav mig en kärlek till livet.
- Till Hillary, som gav mig livets kärlek
- Till Chelsea, som gav glädje och mening åt allt
- Och till minnet av min morfar, som lärde mig att se upp till människor som andra såg ner på, eftersom vi trots allt inte är så olika.
Fina och varma tillägnanden. Och inte minst det sista, till sin morfar ser jag gärna som en slags förklaring eller motto för hans i många avseenden socialliberala politik.
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar