Öppna eller stängda gränser eller gränskontroller

Tyskland beslöt igår att införa gränskontroll vid gränsen till Österrike. Och Ungers stängde sin gräns mot Serbien, dvs EU:s yttre gräns.

Ungerns beslut var helt väntat. De vill helt enkelt stoppa alla flyktingar som vill komma in, även de som inte vill stanna (och de är nog inte många) utan vill vidare till Tyskland via Österrike. Eller än mera norrut.

Nu tycker jag mig märkt att en del människor blandar ihop begreppen. Att införa (tillfälligt eller inte) en gränskontroll är inte detsamma som att stänga gränsen.

Att stänga gränsen, som Ungern nu gjort, det ser jag som helt förkastligt och inhumant. Och historielöst. Hur många flyktingar från Ungern har t ex inte Sverige tagit emot, under den tid som kommunisterna styrde där?

Varför då införa gränskontroller som Tyskland nu gör?
Är det för att stoppa flyktingarna? Nej, det tror jag inte. Men det finns minst två-tre andra skäl, som jag ser det.
Flyktingfloden har blivit så omfattande att den rent praktiskt blivit för svår att hantera för Tyskland, trots god vilja och stora ansträngningar, speciellt som de flesta vill komma till Tyskland, beroende på att många andra EU-länder inte alls vill eller tänker ta emot flyktingar.

1) Därför vill Tyskland få en chans att få en viss ordning och reda vid sin gräns, kolla vilka som kommer, om de är flyktingar i egentlig mening, om de vill stanna eller resa vidare, få en aning andrum för att ordna för flyktingarna under värdiga former. Med mat, logi och vidaretransport och vidare handläggning.

2) Det är nog ingen tvekan om att det finns stor risk att terrorister (från IS el annat håll) blandar sig bland flyktingarna. Det vill väl varken Tyskland eller andra se.  Hur mycket man än vill hjälpa flyktingarna.

Sedan ska vi komma ihåg att den fria rörligheten inom EU gäller just inom EU, för EU-innevånare. Men om folk lyckas ta sig in genom den yttre muren (och man må tycka vad man vill om den) så är det rimligt att de någon gång kollas upp vilka de är. Som sagt under lugna och värdiga former.

3) Dessutom ska nog Tysklands beslut också ses som en påtryckning på de negativa länderna. Tyskland (och Sverige) kan inte ta emot denna mängd människor under kort tid. I vart fall inte på ett humanitärt och ordnat sätt. De negativa länderna måste ta ett visst ansvar också, ta emot en del flyktingar. Eller fler än de ynka siffror de hittills, som GB, lovat.  EU:s alla länder måste inse att de ingår i en union som ska präglas av humanism och tolerans, ta emot de som flyr från krig.

Lite betr A Merkel och olika orsaker till Ukrainas problem

Plockar lite i "Ukrainaproblematiken"
Angela Merkel har fått en del gillande instämmanden för sin "balanserade" insats i krisen mellan Ryssland och Ukraina. Dvs att hon vill ha någon form av samtal mellan parterna - och att hon är mycket sval till reaktioner och sanktioner emot Ryssland.
Det är givetvis lätt att instämma i den fromma önskan om samtal, direkta samtal mellan Putin och den Ukrainska regeringen. Det är bara det att Ryssland inte erkänner den regering som parlamentet godkänt som ersättare för den som den till Ryssland flyktade fd  president Janukovitj tillsatt.
 Angela Merkels  negativa inställning till kritik av Ryssland och sanktioner, tror jag tyvärr bottnar i hennes realpolitiska och ekonomiska bedömning av läget, inte i omsorg om Ukrainas suveränitet. Tyskland är beroende av rysk gas. Och är och blir det än mera pga omställningen bort från kärnkraft. Tyskland söker alternativa energikällor inklusive den inte speciellt miljövänliga ryska gasen. Tillgången till (billig) energi är viktigare för Tyskland (och även för andra) än att Putin håller fingrarna borta från Ukraina.

Via Facebook fann jag en intressant länk till en artiken av Alex Voronov i Liberal Debatt. Mycket initierad och bekräftar i allt väsentligt den bild jag har av Ukraina och dess problem.

Således. Det finns en "etnisk" (kulturell-historisk) dimension, som dock är både svårfångad och mycket komplicerad och som underblåses av Putin och hans Stor-Ryska politik. Men i någon mån givetvis även av extremnationalisterna inom Ukraina. Men - som Voronov beskriver -  den är inte så stor och entydig som det kan förefalla när dagens kris beskrivs.

citat: "Den senaste ukrainska folkräkningen ägde rum 2001. I den definierade sig 78 procent av befolkningen som ukrainare medan 17 procent såg sig som ryssar. Det bör understrykas att ryss och ukrainare avser här etnicitet – inte nationalitet, samhörighet med en stat och liknande. I ryska språket finns en tydlig sådan åtskillnad mellan ryss och ryssländare.

Det går heller inte att sätta likhetstecken mellan etnicitet och språk. 67 procent ansåg ukrainska vara sitt modersmål. 30 procent angav ryska. Inte alla etniska ukrainare ser alltså ukrainska som sitt modersmål, men de utgör en tillräckligt stor andel för att 22 av landets 25 regioner ska betraktas som ukrainskdominerade enligt denna definition. De tre ryskdominerade är Luhansk, Donetsk och Krim.

Enligt en studie från 2003 gjord av Kievs internationella sociologiska institut visade dock att 53 procent av befolkningen använder i huvudsak ryska i sin kommunikation. Och när Gallup 2008 gjorde en liknande undersökning och lät de svarande välja svarsformulär valde 83 procent det som var tryckt på ryska.

Som synes består alltså inte Ukraina av två distinkta befolkningsgrupper." 

Lojaliteten med den Ukrainska staten är stor också i de östra delarna.  En förkrossande majoritet även i de östra och mest ryssvänliga delarna röstade för Ukrainsk suveränitet vid omröstningen 1991. 

"Men visst finns det skillnader mellan framför allt de yttersta landsändarna i synen på dagens Ukraina och dess historia. Krig, sovjetisk historieskrivning och reaktioner mot denna har satt spår – samt det enkla faktum att människor som lever långt ifrån varandra vet lite om varandras verkligheter."

De två nationalistiska sidorna (Putins Rysslandsnationalism och extremnationalister i Ukraina) utnyttjar och blåser på båda håll upp en konflikt som inte "till vardags" finns bland vanligt folk. 

De stora frågorna för de flesta ukrainare (alltså oavsett hur de beskriver sin "tillhörighet") är längtan efter demokrati i västeuropeisk mening (inkl närmande till EU) och längtan efter  ett korruptionsfritt Ukraina. 
Denna längtan ledde till de långvariga och omfattande demonstrationerna i Kiev (bl a). Men det var något som inte  den korrupte och ryssvänlige president Janukovitj gillade, och inte heller Putins Stor-Ryska politik. 

Ett Ukraina som tvingas på, direkt eller indirekt, ett Putin-ryskt styre, det lär varken bli av med korruption, antisemitism eller homofobi. Putins Ryssland har ju ett klimat som gynnar korruption, antisemitism, homofobi - och som inte är demokratisk, som inte står upp för mänskliga rättigheter, integritet eller yttrandefrihet. Ett Putin-Ukraina skulle också fördjupa de nationalistiska klyftorna på ett olyckligt sätt.

I skrivande stund talas det om det tillbakadragande av ryska trupper från den västliga gränsen till Ukraina som Putin lär ha beordrat. Givetvis är det ett drag i spelet om Ukraina som Putin gör.  Det ska blidka de som protesterar emot Rysslands agerande. Samtidigt är det inte fråga om något tillbaka dragande av de ryska styrkor som redan i stor grad finns inom Ukraina, företrädesvis på Krim.  Dessa finns kvar, delvis anonymt "insmugglade" i ryska fordon som avidentifierat sig. Och som "övertalat" ukrainska styrkor att inte göra motstånd. Vilka verkar ligga lågt alternativt kapitulera inför övermakten, möjligen enligt direktiv från regeringen i Kiev som vill lugna ner känslorna för att inte reta Ryssland.

Den ryska björnens sätt att visa musklerna har givetvis orsakat oro även på andra håll, inte bara av principiellt försvar för internationell rätt utan som ett faktiskt hot för andra länder i Rysslands närhet. Och då också för svensk försvarspolitik, där till och med moderaterna inser att Putins upprustning också har sin bakgrund i maktanspråk - som förefallit obefintliga tidigare, men som nu gjorts tydliga.
Krisen är självfallet storpolitik, men har också blivit inrikespolitik.  Där fler och fler (även politiker)  inser att ska friheten behållas så krävs ett försvar som gör detta tydligt för andra makter.

Och China stöder Putins aggression. Men har problem att förena detta stöd med sin tidigare linje att andra länder inte ska lägga sig i ett lands inrikespolitik.  Och ryska Gazprom höjer nu priset på gasen till Ukraina.

PS. Idag tisd em. Kronprinsessan Victoria lär ha ställt in sin resas till Ryssland och Paralympics.
Alltid något.   Däremot verkar det som om idrottarna inte ställer in sitt deltagande.

Murens fall, en symbol för folkets frihetslängtan.

För i dagarna tjugo år sedan revs Berlinmuren. Symbolen för Tysklands delning och det kommunistiska diktatursystemet. Ett system som redan börjat krakelera i ex-vis Polen och Tjeckoslovakien och i någon mån även i självaste Sovjetunionen.
De östeuropeiska staternas folk orkade inte längre med det kontrollsamhälle som kommunismen innebar – och innebär.

Murens fall är en symbol för att folk kräver frihet, att både få tänka och yttra sig fritt, att få resa och röra sig fritt, att inte i allt vara registrerade och kontrollerade. Att folk inte i längden finner sig i att vara satta under förmyndare av en självutnämnd ”elit”.

Vad gäller Tyskland hade ju folket redan plågats av nazismens förtryck. Det tragiska var att när segrarmakterna i andra världskriget gjorde upp, så försvann östra Tyskland in under ett nytt och än blodigare förtryck, kommunismen.
Det lyckliga var att återföreningen efter murens fall skedde utan blodsspillan, i motsats till förtrycket, och skett tämligen smärtfritt även om det forna Östtyskland ännu inte riktigt återhämtat sig och kommit ikapp den västra delen.

För övriga fd Sovjetiska lydstater har det varit en lite blandad utveckling, en del har kommit nära västlig standard medan andra släpar efter och där har stundtals funnits ett slags rosafärgad kommunistisk nostalgi, som dock inte lett till att de vill in under en kommunistisk diktatur igen.

Sovjet tog två år senare, under Jeltsins ledning, steget från kommunism till demokrati. En mödosam resa, som verkar ha avstannat med Putin och där finns en risk för något slags återgång till ett totalitärt system, nu med nationalistiska förtecken. Men inte ens Rysslands folk torde, trots avsaknaden av demokratisk tradition, acceptera att hamna under ofrihet och förtryck någon längre tid.

Murens fall i Berlin är ett bevis på att en stats ledare, kommunistiska eller ej, inte i längden kan undertrycka frihetslängtan, att det inte går att i längden regera genom övervakning och kontroll. Oavsett vilket syfte man säger sig vilja ha. Kommunistledarna sade sig ju vilja folkets bästa. Men de frågade aldrig folket.

Jag hoppas att detta är ett memento även för dagens ledare – i alla länder. De ”ledare” som inte litar på folket utan vill kontrollera det, de förlorar folkets förtroende. Det måste finnas ett ömsesidigt förtroende.

Ledare som inför lagar som FRA-lagen och liknande lagar, de litar inte på folket. När folket upptäcker det så litar de inte på ledarna. FRA-lagen kan bli en Berlinmur, en mur som rivs av folkviljan.