Var gror invandrarfientligheten - och vems fel är det? (Komplettering.)

En av dagens stora debatter på bl a Facebook verkar vara om vilka som är "rasisterna", vilka som rekryteras till Svenskarnas Parti (SvP) och Sverigedemokraterna (SD).

Avstampen förefaller vara en debattör som menar att invandrarfientligheten gror och trivs i "marginaliserade" grupper, arbetslösa, lågavlönade och lågutbildade.  Vilket i sig kan ligga en del i, men ändå är ett för "grunt" argument som inte tar hänsyn till varför det blir så. Varvid andra snabbt påpekar att det verkligen finns samma grumliga och invandrarfientliga åsikter även i de s.k. fina salongerna. Vilket också kan vara riktigt, men är en lika ofullständig analys inte minst betr varför det är så.

I en tråd på den (slutna) diskussionsgruppen "socialliberalerna" på FB har också först en delvis besläktad debatt mot bakgrund av Jan Tullbergs bok "Låsningen" där han plockat ihop en del data om invandringspolitiken, för att ge stöd åt de invandringsfientliga strömningarna. Jag menar att ett så godtyckligt urval av "fakta" ger en felaktig bild, just p g a att där saknas en mängd fakta och variabler som behövs för att ge just en riktig vetenskaplig belysning av invandringens kostnader och intäkter och jämfört med vilka dessa är jämfört med de som kan kallas "svenskar" (hur än de två begreppen definieras).

Vi måste dock inse och inse att det idag finns ett starkt inslag av invandringsfientlighet i den svenska opinionen. Visserligen av olika styrka hos olika individer, men ändå...  Jag har tidigare påpekat att den i vart fall tidigare i hög grad berott på rädsla, en motvilja emot det nya, det okända. Och att när man själv upplever en osäker livssituation, så är det lätt att skylla ifrån sig på det nya okända. Har man inget jobb eller är sjuk och därmed har en risig ekonomi, och någon då påstår att invandrarna antingen tar jobben eller kostar en massa bidrag som sänker t ex sjukkassan (ofta påstås invandrarna både ta jobben och få bidrag), då är det lätt att bli bitter och känna sig utanför.
Utan att därför egentligen vara invandrarfientlig. Men man vill förstås inte inse att de invandrare som kommer idag inte är invandrare som kommer hit frivilligt, nej de är flyktingar som kommer från krig och förföljelse. Blundar man för det kan man lättare säga sig vilja kasta ut invandrarna.

Det Tullberg framför, och menar är hans egna "vetenskapliga" slutsatser (och en rena åsikter) är ju också sådant som SD, ND och SvP redan fört fram i debatten. Inte minst då teorierna om kultuerella orsaken bakom invandrares brottslighet.

Nå,  hur kan då dessa främlingsfientliga åsikter få fäste hos rätt många människor idag i Sverige. Ja, en orsak är givetvis att det finns personer som fabricerar åsikter och teorier som nämnts ovan. Om kostnader som  blundar för helheten, om kulturella skillnader i synen på brott. Visst finns kulturella skillnader i flera avseenden, men knappast som "förklarar" synen på brottslighet.

Vi ska också vara klara på att fakta i sig kan visa det ena eller andra. Och kan vara riktiga. MEN, för att man ska några vidare slutsatser av dem måste de sättas in i sina sammanhang. Och vi ska vara försiktiga att skylla på statistiska samband alltför lätt.

Jag vill dock lyfta fram en orsak som jag tror är viktig. Det är hur politiken ser ut i dagen samhälle.
Under större delen av 1900-talet hade vi som grund för demokratin politiska partier som stod för något slag av idéer för hur de ville omforma samhället, eller bevara det gamla samhället. Förtroendevalda med liknande åsikter slöt sig samman.  De konservativa hade sitt högerparti, som sedermera ändrade namn till moderaterna. Det fanns reformvänliga demokratiska socialister, sossarna. Och de Moskvatrogna, revolutionära kommunisterna som predikade "arbetarklassens diktatur". Vi hade de radikala liberalerna som stod för demokrati och folkstyre, frihet och socialt ansvar, och som successivt blev klart socialliberala. Och så intressepartiet för bönder, som inte var speciellt ideologiskt, men mot senare delen av 1900-talet i viss mån anammade vissa socialliberala och "gröna idéer.
Mot slutet av 1900-talet hade Sverige upplevt att sossarna gick att rubba, och vi fick några icke-socialistiska regeringar. Äntligen. Men så började moderaterna anamma en del nyliberala, dvs neoconservativa idéer, centern blev allt mindre ett bondeparti, sossarna suddade ut en del av sin planekonomi-socialistiska profil och gled mot mitten. Och folkpartiet gled åt höger och tappade stora delar av sin socialliberala ideologi. Och vänsterpartiet kommunisterna tog bort kommunister från sitt namn och i vart fall fläckvis från sitt program också.  Och ett miljöparti kom in i riksdagen och förvirrade det hela genom att i vart fall säga sig vara varken sociallister eller icke-socialister, varken vänster eller höger. Om än de samarbetade mest med sossarna.

Resultatet är att partierna alltmer tonade ner sina ideologier. De söker inte längre vinna väljarna för sina idéer, sina värdegrunder, ideologier, utan de lägger förslag, oftast i plånboksfrågor, som de tror väljarna vill ha. De försöker inte övertyga, utan blir alltmera lika i sin strävan efter en makt, som de inte förmår visa vad den ska användas till.
Och de i toppen blir alltmer benägna att avlyssna folket, kontrollera det. Allt mindre för att diskutera och övertyga. Den politiska klassen har fjärmat sig från de vanliga väljarna. Medelklassväljaren har blivit målet för propaganda och populistisk röstvärvande.

En tid levde väljarna kvar i föreställningen att partierna hade (kvar) ideologierna. Men numera inser alltfler att de inte kan lite på partierna. De har inga kompasser.  Det är bara makten de vill ha, och eventuella mål att använda den är mycket diffusa och svårtolkade, och ytterst föränderliga.  I och för sig vill nog många väljare att politikerna ska kunna samarbeta - även över de s.k. blockgränserna (som blir att ideologiska) - men de vill veta vad partierna har för ideal och grundsyn när de går till förhandlingar.

Väljarna har därför tappat förtroendet för partierna. När det samtidigt blir svåra tider ekonomiskt och visar sig att alla partier i stort sett alla har samma recept, som inte funkar så bra, så ökar misstro och politikerförakt. Allt fler blir arbetslösa, långtidssjuka får inte bli sjukskrivna med sjukpenning, pensionerna urholkas, medan de i medelklassen med fasta jobb, och som inte är sjuka, de får skattesänkningar. Och de riktigt rika slipper förmögenhetsskatt och faktiskt fastighetsskatt. Men småfolket och småspararna de får indirekta "förmögenhetsskatter", med annat namn, på fondsparande (där bankerna skor sig med höga avgifter) och för vanliga småhus finns en fastighetsavgift som känns kännbar i normala lägen. Men inte ens är ett myggbett för de rikas fina villor.
Och så ser man hur invandrarna "väller" över Sverige. Och möts av påståenden från extrempartier som säger att invandrarna kostar så mycket. Vilket dock politikerna visar att så är inte fallet.

Men folk tror inte på politikerna, de lever ju i en annan värld. Och misstron blir allt djupare. Såväl bland de som marginaliserats, som hos de i de fina salongerna som inte heller tror på de politiker som i hög grad först och främst siktar in sig på att hålla sig väl med en svårdefinierad medelklass. Som också misstror politikerna, eftersom även medelklassen har andra värderingar än en välfylld plånbok, som kanske t o m anser att det måste finnas ett socialt ansvar, men inte ser det hos politikerklassen. Och så känns hoten mot den personliga integriteten allt värre.

I detta ser jag också viktiga anledningar till främlingsfientligheten. Politikerklassens avstånd till folket. Partiernas oförmåga att formulera och ha klara ideologier. Och oförmåga att kommunicera och diskutera och övertyga om partiernas ideal.  Samhället spricker, klyftorna ökar, politiken lever för sig, utanförskapet ökar. Och SD m fl extrema partier har en fin grogrund. Hakkors ritas här och där. Tiotusentals läsare lockas av extremnationalistiska webb-sidor. Där de finner det de vill tro är "sanningen".
---
Jag har här valt ett perspektiv omfattande drygt etthundra år. Inte sedan urminnes tider.
Jag menar att pga ökade kunskaper, utbildning och att vi reser och är mer nyfikna på vår omvärld i hög grad borde göra oss mindre rädda för andra människor, mer toleranta. Och till det bör även en väl fungerande demokrati verka. Ett problem är att demokratin inte längre fungera så väl, som ovan beskrivits.
Självfallet är inte detta demokratins gradvisa förfall den enda orsaken till dagens problem med främlingsfientlighet, men väl så viktigt vill jag mena.
Och att vissa krafter, som nynazism i olika former, utnyttjar denna rädsla och främlingskapet mellan politiker och väljare, det gör inte saken bättre.