Turkiet - är stabilitet viktigast?

Kuppförsök i Turkiet. Vad i...  och i går morse SR-nyheter: Ännu ett terrordåd i Frankrike, Nice.
Turkiet nu, de som följde nattens nyheter fick veta att kuppen lyckats... men idag regerar Erodgan igen. Med hårda nypor.
Ser att kuppmännen ville få fort Erdogan, som onekligen är en diktator, om än vald i ett slags pseudodemokratiskt val,  kuppmännen ville försvara demokratin och den sekulära staten. Dvs att det skulle vara fria och allmänna val i rättvis ordning - och att staten, statsmakten ska vara skild från religonen. Men Erdogans AKP är ett muslimskt parti, som sätter religionen som viktigare än demokratin. Och han vill föra in Turkiet i EU. Trots att "demokratin" har så stora brister, liksom hänsynen till mänskliga rättigheter.

Sett så långt borde man lyckönska kuppmännen. Problemet är att militära kuppmakare inte är garanti för demokrati. Verkligen inte. Och att rent formellt har Erdogan och hans parti tagit makten i demokratisk ordning, om än med många frågetecken. Hans AKP förföljer kurderna och ö h t oliktänkande, opposition betraktas inte som lämplig utan snarare som förräderi.

Jag häpnar när Löfven säger ungefär som så att stabilitet är viktigast. Och mängder av (den demokratiska) västvärldens ledarae säger något väldigt liknande, och hyllar att den "folkvalde" presidenten Erdogan och hans regering sitter kvar.

Eller ändå inte. För hur mycket än demokratin hyllas i officiella sammanhang så är det stabilitet, geopolitiska aspekter och maktbalans som gäller. Då blundar man för om stabiliteten sker på bekostnad av demokrati och mänskliga rättigheter.
Är det en lindrigt maskerad diktatur, eller en demokrati på dekis så accepteras den, bara det inte rubbar balansen och "ordningen".  Men demokratiska strävanden, de ser man med misstänksamhet på om en "vän och allierad" kan riskera bli av med makten.

Jag vill nog hävda att demokratiskt styre, reellt, inte bara formellt - det räcker inte,  är att föredra eftersom med dåliga och odemokratiska regimer så blir det ändå instabilitet. Både inbördeskrig och andra krig och stridigheter uppstår när det är ett demokratiskt underskott. Och sådant underskott uppstår när dödsstraff finns eller återinför, när domare avskedas för att de vill följa lagen i stället för makten, när politiska moståndare förförljs, när minoriteter förtrycks etc.  Därför förfäras jag när Erdogans regim försvaras.
Ett litet ljus i mörkret är dock Angela Merkels uttalande och uppmaning till Erdogan att behandla kuppmakarna enligt lagen. Vilket givetvis innebär att hon inte vill se avrättningar.

Men också när militären sätter sig över valresultat.
För, som sagt, även om t ex militära kuppmakare säger sig vilja försvara demokratin, så är de inga garanter för demokrati om de inte följer demokratiskt vald styresmän.

I skrivande stund lär det fortfarande vara oroligt i Turkiet, men det förefaller sannolikt att Erdogans stärker sin makt - än mera. Vilket är en olycka för inte bara Turkiet utan även för det EU som Erdogan kräver att få vara med i - i den demokratiska klubben.  Jag vågar knappt tänka mig ett EU utan Storbrittanien, men med Turkiet. Brrr...

Att välja mellan kuppmilitär och Erdogans styre, det är som att välja mellan pest och kolera. Ingetdera vill vi ha.

(Läs gärna Bo Inge Anderssons analys, som skrevs i natt för SVT, vilken jag i långa stycken instämmer och menar ger en bra bakgrund dessutom. )

Valsöndagens text, Matteus 7 kap, vers 12.

Jag menar att man ska skilja på politik och religion. Alltför ofta har religionen använts i politiskt syfte. Och då inte bara i det förfärande exemplet i dag där IS/ISIS hänsynslöst dödar, stympar, våldtar i religionens namn. Det har skett i flera religioners namn under seklernas lopp. Präster, mullor och politiker har använt religionen med mycket egna tolkningar för att själva skaffa sig makt och fördelar.

Än idag, också i länder som kallar sig kristna, används religionen i politiskt syfte. Olika partier anser sig till och med vara mera kristna än andra, ja att de till och med är de enda som praktiserar kristendomen på rätt sätt. Det anser jag vara helt fel.  Religionen ska och bör inte partipolitiseras.

En helt annan sak är att inom partier och inom den politiska vardagen tillämpa en religions kärna och innehåll. I vart fall om det sker inom partier som hyllar demokratiska och medmänskliga värden, som att göra samhället bättre för oss människor. Vilket ju är (sägs vara) målet för de flesta partier i Sverige.

Det är sådana tankar som slår mig när jag hör och läser dagens text i Svenska kyrkans predikordning den 14 sept 2014, som också är den 13:e söndagen efter trefaldighet, tredje årgången, där predikotexten kommer från Matteus evangelium 7 kapitlet, vers 12.

"Jesus sade, Allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det ska ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna sagt."

Mycket kort, men koncist. Och något som bör begrundas av alla en dag som denna. Inte minst av de politiker som söker mandat att regera. Vare sig de anser sig religiösa eller inte. Och oavsett religion.

Alltså. Det handlar inte om att andra ska göra det vi vill. Att de som inte är partiets väljargrupp ska göra något för oss, för partiets målgrupp.  

Det handlar inte heller om att vi, partiets målgrupp, ska låta bli att göra det andra vill.

Det är fråga om ett OCH.
Att OM vi vill bli väl behandlade, få hjälp, sjukvård, få gå i en bra och nära skola, ska ha låga skatter och frihet.
Då ska vi OCKSÅ behandla andra väl, ge dem hjälp, sjukvård, ge även andras barn bra skola nära hemmet. Och skatt efter bärkraft och få leva i frihet.

Solidaritet enl ovan, i politisk mening, innebär inte att kräva fördelar för en själv och den egna gruppen, utan att ge fördelarna även till andra. Att inte bara se till sig själv, den egna plånboken etc, utan att vara medmänskligt rättvisa till andra. Att respektera andras rätt till integritet lika mycket som vi själva vill inte vill kränkas.
Om vi vill bli väl behandlade.