DÖ, budget och oppositions(?)politik

Så har det varit budgetdebatt. De fragment jag hörda var inte speciellt givande. Men debatt var det, och de s.k. allianspartierna, dvs de som ingick i den förra regeringen men som nu genom sina partiledningar lovat s+mp-regeringen att släppa igenom deras budget, spydde galla över den budget de lovat stödja. Ett stöd de ger eftersom de inte vill riskera att SD ska stödja förslag från alliansen. Och det är klart, inte vill man att SD ska kunna säga att det är de som fällt sosse-mp budgeten. Eller att s ska säga att alliansen stöder sig på SD.  I och för sig förstår jag det.
Samtidigt så förstår jag också att de skäller på  s-budgeten, så väldigt dålig i alla avseende som alliansen säger, det är den inte, men i mångt och mycket.

Men,  visst är det ändå märkligt. Alliansen är så mycket emot sossarna att de, i st f att göra upp med dem, lovar att inte rösta emot dem alls.

Vilken märklig kortslutning i tänkandet. Somt i budgeten är bra, somt är dåligt, beroende på vilken grundinställning som de olika f.d. regeringspartierna har. 
Det är ju tydligt att alliansen inte existerar i den form den hade under regerandet. Alla partier markerar mer och mer egna förslag, betonar vad som kunde motivera att de är egna partier. 

Jag säger alltså inte att SD skulle bestämma, få njuta av att bli vågmästare. Utan att man, dvs alliansen,  skulle ha gjort upp på rätt sätt med Sossarna. Sett till att man modererat de värsta dumheterna i s+mp(+v) budgeten. 
Men man verkar ha en beröringsskräck inför verkliga förhandlingar med s - i st lägger man sig platt. Tar hela den "förhatliga" budgeten i ograverat skick. 
Men pratar samtidigt strunt, dvs argumenterar emot den. . Åtminstone något/några av allianspartierna borde haft tillräckligt med hjärna och råg i ryggen, för att våga göra upp om en bättre budget. Och därmed faktiskt placerat SD i den marginal där de hör hemma. 

Decemberöverenskommelsen var en dumhet i sig, trots att den tillkom i rädsla för att ge SD makt och av rädsla för ett nyval. 
Men denna rädsla gav SD fina argument för att vara det enda oppositionspartiet.  Och det håller inte att kalla sig opposition och samtidigt släppa fram en budget som inte har majoritet i riksdagen.
Så ynkligt av allianspartierna att göra så. När de hade chansen att både stoppa SD och få inflytande över budgeten. Ynkligt, klumpigt, och kontraproduktivt. Skärpning! Visa vad ni vill (Om ni vill ngt annat än att gömma er för SD och säga nej till allt som luktar sosse). Visa att ni kan ta ansvar.

Som ni hittills agerat så lämnar ni öppet mål för SD - och lägger er platt för en sossepolitik som ni säger er vara emot. 

Kärlek - vad är det?

Skönlitteraturen handlar till största delen om kärlek, i en eller annan mening. Mest då om kärlekens komplikationer, hur den uppstår, om svek, om förlorad kärlek.

Men vad är kärlek? Det är inte så enkelt att definiera, trots allt som skrivits om den. Är det en för svårfångad känsla? Dessutom finns så mycket som kallas för kärlek.

I dagens samhälle talas det mindre om kärlek än om sex. Varvid man kan få för sig att sex är detsamma som kärlek. Vi har t ex detta sorterande i homosexuella och heterosexuella. Varmed avses kärlek mellan personer av samma kön eller av olika kön. Eller... nej. Vad det egentligen innebär är en sortering av sexualitet efter könstillhörighet.

Låt mig då påstå att sex inte är detsamma som kärlek. Och kärlek mellan två människor är inte detsamma som att det är en (uteslutande) sexuell relation.
Däremot så ingår sex oftast som en (viktigt) del i en kärleksrelation. En kärleksrelation börjar ju ofta(st) med en förälskelse som inkluderar åtrå.

Dock, det är ju helt uppenbart att det förekommer mycket sex som bara beror på mer el mindre tillfällig fysisk åtrå, men inte mer. Man bryr sig egentligen inte om varandra, söker bara tillfredställa sitt eget behov.
Åtrå och sex, som inte alltid är sammanfallande med respekt och integritet, är för snäva begrepp för att definiera kärleken.

Och det finns mycken kärlek som inte ens i normalfallet inkluderar sex!
Olycklig, ej besvarad kärlek, är ett exempel på det, men också ett bevis på att kärleken mellan två personer inte är osjälvisk. Den som älskar en annan person  vill se sin kärlek besvarad! I det ligger en egoism.

Den som bara älskar sig själv upplever dock den egoistiska "lyckan" av besvarad kärlek...  Men är inte till glädje för några andra. Visar varken ansvar eller respekt för medmänniskorna.

Den gudomliga, helt osjälviska, kärleken finns nog knappast mellan vanliga människor. Det närmaste är möjligen en förälders kärlek till sina barn. Dvs när den inte innehåller baktanken att barnet-barnen ska ta hand om en (eller till och med försörja en) när man blir gammal och skröplig. Föräldrar bryr sig och tar (i normalfallet) hand om sina barn - i kärlek.
Barn känner nog (oftast) också en tacksamhet, en känsla av kärlek till sina föräldrar även sedan de vuxit upp och blivit självständiga. Föräldrarna har brytt och bryr sig och barnen bryr sig. Ömsesidig kärlek och respekt.

Sett i ett större sammanhang är familj och släkt så tycker jag mig se kärlek också. Men tyvärr också dess motsats, dvs likgiltighet, ointresse, ansvarslöshet, både makthavare och andra som inte respekterar människans behov av integritet. Det är en kamp mellan ont och gott.

Så är den stora faran politiker och andra makthavare som bara ser till sina egna intressen, sin makt, en fara för ett gott och demokratiskt samhälle. Jag vill gärna se politiken som ett sätt att göra gott, dvs att i kärlek till människor göra samhället bättre att leva i. Att respektera integritet och frihet, men också visa ansvar, värna och stödja de svaga, att kämpa både för frihet och rättvisa och socialt ansvar. Det är ett sätt att visa kärlek i djupare mening.

Förhållanden som endast bygger på sexuell åtrå, de lär ha svårt att hålla i längden. Och en värld som regeras av egoism och utan kärlek till medmänniskorna, den lär inte heller överleva så länge.

Kärlek är att bry sig om och ta hand om varandra. I stort och smått.

Har en enskild ledamot något ansvar?

Jag ska försöka låta bli att skriva om Ask och Pehrson idag, jag mår så illa av att bara tänka på dem.
I stället vill jag lyfta fram en sak som Camilla Lindberg (fp) skriver om ansvar på sin blogg.

Jag tror, ja jag är övertygad om att vi väljare vill ha politiker som vågar stå upp för sin övertygelse. Även när de blivit invalda i riksdagen. Även när partipiskorna viner. En som verkligen förstår och förmår detta är Camilla. Det betyder inte att jag håller med henne på varje punkt, däremot är det en viktig princip. Att inte låta "regeringsduglighet" bli en ursäkt för att kröka rygg och springa ifrån sitt samvete.
Camilla skriver bl a: "Självklart kan vi inte ha en polsk riksdag, men lite mer utrymme för den enskilda ledamoten måste till, annars behövs inte alla dessa 349 ledamöter. Jag tror att vi är på rätt väg, dels på grund av vi har börjat fokusera på den enskilda ledamotens ansvar för de beslut man fattar men också för att personvalet blir alltmer viktigt."
"Media har även börjat debattera ledamöternas roll, mycket pga förra veckans votering då oppositionen vann vid voteringen om ett erkännande av folkmordet 1915. Även i vår egen riksdagsgrupp har vi haft denna diskussion, då också med anledning av att jag tryckte avstod i voteringen om uttagsskatt på vindkraft förra veckan. Jag kan väl lugnt konstatera att vår riksdagsgrupp inte är lika positiv till ledamöter som avviker från partilinjen. Är det verkligen viktigare att hålla ihop och bibehålla en enighet utåt än att då och då låta ledamöter rösta efter förnuft och känsla? Jag tror inte det, jag tror dessutom att partipiskor och totalitarism leder till än mer politikerförakt."

Ett väljarkontrakt är en väg att gå för att visa väljarna var enskilda kandidater står.

Därför noterar jag att Camilla och Mathias Sundin inte längre är ensamma fp-are på Nej till datalagring! I skrivande stund ser det ut såhär, förutom Camilla och Mathias:
Tobias Josefsson (FP), Östergötland.
Marcus Grundén (FP), Skåne Norr och Öster.

Följande piratpartister har skrivit på:
Hela landet, Anna Troberg
Hela landet, Mikael Nilsson
Hela landet, Rick Falkvinge
Lista Mitt*, Curt Jonsson
Lista Mitt*, Lars-Erik Jonsson
Lista Mitt*, Rickard Olsson
Lista Mitt*, Urban Sundström
Lista Väst*, Olof Bjarnason.

Men övriga partier då?
Var är centerns integritetsivrare?
Vänsterpartiets?
Miljöpartiets?
Finns ingen modig sosse eller moderat?
Och ingen enda kristdemokrat som vågar skriva på?

Jag förväntar mig en ström av underskrifter från ALLA partier.
Annars finns bara två orsaker. De vågar inte, eller så är de övertygade om att integritet inte är det minsta intressant eller viktigt för svenska medborgare. I och för sig en intressant upplysning...