Valstrategerna letar väljare i st för att söka övertyga väljarna om partiernas ideologi och grundvalar (apropå artikel av Ola Larsmo)

 Författaren och samhällsanalytikern Ola Larsmo (som bl a skrivit viktiga böcker om svensk invandring i USA och om nazismen i Sverige) har i DN (tisd 6 sept ) beskrivit hur de s k spin-doktorerna (valstrategerna) sen 1990-talet främst inriktat sig på att vinna väljarna i den breda mitten. Men att nu i Sverige så är det de extrema partierna och deras väljare som partistrategerna riktar in sig på. 
Citat " I år har vi förmodligen satt ett nytt rekord i negativt kampanjmakande, särskilt när det gäller att så split och misstänkliggöra hela medborgargrupper. ... Vi får nog gå tillbaka till det så kallade Kosackvalet 1928 för att hitta samma nivå på argumentationen. Men av detta störtlopp ned mot människosjälens mörkaste vrår finns också något att lära sig."
    Kampen om mittenväljarna, i USA, och Sverige,  beskriver Larsmo som   "Metoden för att vinna över mittenväljare var den ”triangulering” Clintonkampanjen utformade, vilket enklast låter sig beskrivas som ett sätt att ta någon av motståndarnas paradfrågor, viktig för deras väljare, och fylla med ett delvis eget innehåll. Metoden var långt ifrån ny, men mer utstuderad. Den fungerade också bra för Reinfeldtkampanjen 2006, som i princip tog över New Labours hela paket när Moderaterna lanserade sig som ”nya”. Och vann sina mittenväljare."

Men nu är mittenväljarna och deras värderingar "kalla", nu är det de som är eller förväntas bli SDs väljare man jagar, de 15-20 procenten. 

Jag kommenterar det sålunda. 

      Jag tycker Ola Larsmo formulerar så väl vad jag har känt under hela valrörelsen, och lite till. Ja, egentligen började min tilltro till spin-doktorlogiken krackelera redan tidigt 2000-tal. Jag, som varit trygg i min socialliberala folkpartism i 50-talet år, kände att fp började glida över från att se ideologiskt till att lyssna på de som tänkte "strategiskt", spindoktorer (minns datorintrångsaffären, som var ett tecken), och det blev succesivt viktigare att ta hänsyn till de nyliberala (dvs neokonservativa), som man verkade tro skulle strömma till och göra fp större. (Vilket jag inte ska analysera mer här och nu.)

Nå, efter en tid försköts inriktningen på nya väljare, i och med SDs inträde i riksdagen, att förändras till att gradvis "ta" över SDs kärnfrågor att stoppa invandring, att inte ge asyl, främlingsfientlighet etc. (OBS samtidigt så har SD lockat s-väljare genom punktvisa hänvisningar till Per-Albins folkhemsidéer. som gjort SDs rasism lite mer smaklig i vissa ögon. )

     Alltså , de konservativa smetar på sig lite brunt, för att stoppa väljarflykten till SD (inte helt lyckat, verkar det av valprognoserna att döma), detsamma sker inom s-partiet, när de känner SD flåsa i ryggen. (Somalitown-snack etc.)   fp-L-partiet höll stånd emot att flörta med SD rätt länge ändå. Men sen några år, fr f allt i och med Sabuni, och än mer med Johan Persson, så vill de både medverka till en "borgerlig"  (dvs icke-socialistisk)  regering de facto styrd av SD och samtidigt inte vilja det, inte rösta för en regering med SD. Både ha kakan och äta den.

En strategi som kan bli katastrofal inte bara för L-partiet (och socialliberalismen) utan också för den svenska demokratin. 

Läslust, i dessa datortider!? Tvång eller lust?

 Snubblade på FB på en tråd, startad av Ola Larsmo, på hur man ska få folk (barn, unga) att läsa.

Avstampen var man ska visa att det är lustfyllt och meningsfullt att läsa, och det gör du bara genom att själv visa att det är viktigt och kul för dig. Inte genom att moralisera. Man får barn att läsa genom att själv läsa.
En del menade att det i praktiken inte funkade så bra. Eller inte alls, i dagens dator, internet, och poddklimat. 
En del förespråkade (initialt) hårda tag, tvinga barnen att läsa, stäng alla skärmar och idka högläsning, gärna flera gånger om dagen. Ta bort alla streamingtjänster. 
Andra, inkl jag, redovisade hur deras uppväxt varit  en god miljö med mycket böcker. Nära till bibliotek. Åter andra att det inte hjälpt, i vart fall inte fullt ut för alla barn. Eller att lyssna på böcker kan vara en alternativ  väg. Ljud, inte bara att läsa i tysthet för sig själv. 
Jag konstaterar att miljöer och uppväxtförhållande skiftar starkt mellan vad  vi som diskuterat (som  nu kan vara allt från ca 30 till runt 80 år) är nu - och när vi var barn eller unga 

Sammanfattar kort ämnet/diskussionen enligt följande, med ett exempel, som kan inge visst hopp.
1) Jag vill gärna tro att tillgång till mycket böcker i hemmet, gärna kombinerat med en öppen och läsvänlig miljö med "läskunniga" föräldrar är en bra grund för att barn ska läsa, och fortsätta med det även som vuxna. Men ibland hjälper inte det, eller så finns inte den miljön.

2) I och med datorernas ankomst, som i hög grad trängt undan böckerna i skolan/undervisningen, så har en viktig läs-stimulans försvunnit. Då inte bara för vanlig kunskapsinhämtning, utan också för litteratur i bredare, litterär mening.

Datorer (mobiler) har sannerligen inte hjälpt att öka bokläsandet - tvärtom!

3) Men filmen då, den klassiska långfilmen då? Den kom ju före datorernas genombrott. Mja, jag vet inte. Kanske den i någon mån (tillfälligt?) kunde öka läslusten genom att biofilm nådde nya stora grupper. Många filmer har ju också filmats på en roman eller äldre pjäs som grund.

Men när teve alltmer fylldes av filmer, som anpassats till det mediet, så är jag tveksam om det stimulerade läsandet också. 

4.) Har dock ett sent och bra exempel på hur det (enl pkt 3) kan fungera. Vi (familjen ) har i teve sett filmen "En man som heter Ove". Två gånger. En härlig, gripande film, om en något egen man och hans omgivning. Jag förutsätter att ni känner till den. Alltnog, min son (16 år), fick av en vuxen dotter till mig, hans syster,  boken/romanen (av Fredrik Backman) som var underlag till filmen. Efter en tid såg jag boken, och började läsa den. Kunde inte släppa den. Fylld av samma humor och kärleksfull inlevelse som ju också präglat filmen.

Förstås. Fastän ännu mer.
Filmen, som var rätt lång, rymde inte allt som finns i boken. Romanen innehåller fler episoder, och mycket är mera beskrivet i boken, kanske går lättare att få fram i skrift än  i bild.
Jag skrattade och grät hela tiden jag läste, och kommenterade högt. Sonen blev nyfiken, och när jag var klar med boken, så började han läsa den. Blev lika fångad.

Summa. Så visst kan en film, som man sett på teve, locka till läsning av tjocka romaner. Men då måste man förstås ha tillgång till romanen också. Och bli nyfiken på om boken är bra också. Eller, som i detta fall, ännu bättre.

Sverigeamerikanerna och religionen, inkl min fars emigration

Allt för Sverige i söndags (23 jan 2022) teve-programmet där ett antal ättlingar till svenskar som under 1800-talet och en bit in på 1900-talet utvandrat till USA (Nordamerika), uppehöll sig vid religionen och dess betydelse för utvandringen. Märkligt nog är det, vad jag minns, första gången som det behandlats mer än ytterst marginellt.  Detta som just religionen spelat och fortfarande spelar en stor roll i USA, i amerikanernas liv, söndagar som vardagar. 
Jag har sett att en del som kommenterat programmet var överdrivet, att  den viktigaste orsaken var fattigdom. 
Jag menar nog att deltagarnas reaktioner visar att religionen inte bara spelat en stor roll, utan fortfarande gör det - i USA.  (På gott och ont, kan sägas, men det får jag behandla en annan gång.)

   Så absolut, bristen på religionsfrihet var för väldigt många emigranter det största och tyngsta skälet för att lämna SVERIGE. Konventikelplakatet, som gjorde det olagligt att hålla gudstjänst annorstädes än i den statliga kyrkan!!! Visserligen avskaffades konventikelplakatet i ett par etapper 1858 och 1868, men de frikyrkliga rörelserna, läsarna, sågs ändå inte på med blida ögon av myndigheterna och statskyrkan under lång tid även därefter. 

Det var det tyngsta skälet också för min far, som ändå reste ut så sent som 1913. Sen var det även svårt att få jobb den tiden, trots hans långa, gedigna utbildning som målare. Och inte ville han göra värnplikt heller. Men i USA fick han göra militärtjänst -utbildning, och skulle precis skeppas över till Europa för att bli kanonmat i WW1, när det blev vapenstillestånd. 

Ett par år senare återvände han till Sverige, i samband med sin fars sjukdom/bortgång (min farfar, som var sågverksarbetare, flottningsförman OCH facklig förtroendeman OCH frisinnad(dvs socialliberal!), pappa fick sen sitta i burken 30 dgr som straff för att han värnpliktsvägrat, for till Amerika och  fick sedan göra värnplikt i Sverige också. Hans gick in i missionsförsamlingen i Robertsfors, flyttade efter ngt år till Boliden där guldgruvan öppnades o gruvsamhället byggdes upp.  Han målade Boliden och har berättat om hårda debatter på byggena med såväl kommunister som nazister.  Gick med i den nybildade missionsförsamlingen, blev en av de ledande i församlingen, byggde och ledde arbetet med Missionskyrkan där. Vid den tiden hade Konventikelplakatet sedan länge  avskaffats i Sverige. Men fullständig religionsfrihet blev det inte förrän under 1950-talet, om jag minns rätt.

Under lång tid så fick vi i Sverige, förutom i viss mån i "Sista brevet till Sverige" (jfr  V Mobergs sista del av hans Utvandrarserie), mest berättelser om framgångar för svenskamerikanerna i sitt nya hemland.  Men de som haft direktkontakt med sina anförvanter, eller haft återvändare i släkten har en bredare bild om hur det var. Och att det inte alltid gick så  bra, det kan man också läsa i Ola Larsmos roman "Swede Hollow", som kom härom året (2016).

PS. Min far grävde inte guld i USA (även om hans militärutbildning gjordes  i Californien, utanför San Fransisco),  se ovan om varför han återvände. Hans ankomst till Nord-Amerika började i Canada, där han arbetade på både farmer och rancher (han gillade hästar) och som målare innan han kom till British Columbia som skogsarbetare. Låg i "kojor" där björnar kunde ramla ner genom taket... Gick över gränsen (dvs tjuvåkte tåg) till USA. Och började att odla upp en bit jord, som skulle bli hans om han gjorde det under fem år , vilket gick i stöpet när han inkallades till militärutbildning, och därefter div vanliga tunga jobb, där han träffade både färgade och indianer. innan han fick brev från Sverige om hans fars sjukdom.  DS. 

Allt för Sverige, Ajö Sverige och det sitter i väggarna

Det är julmånad, borde förbereda och laga julmaten. Det är ju en tid med traditioner, ibland med nostalgi, men det är inte den direkta orsaken till mina tankar just nu. Bakgrunden är nog mera mitt gamla intresse för historia - och då inklusive familjens, släktens historia. Ett intresse som förstärkts både av mitt allmänna intresse för omvärlden, för utveckling - och av tilltagande ålder.

Vi har ju i tv kunnat följa släktforkningsprogram där både kända och okända, svenskar och amerikaner fått göra djupdykningar i sin bakgrund. Oftast väldigt intressanta vare sig det är kända eller okända släkter det handlat om. Nu i dagarna har avslutats några tv-serier inom detta område. Ett, Allt för Sverige, som pågått i ett halvdussin år eller så, letar fram tio svensk-amerikaner varje år och tar dem till Sverige för att bekanta sig med landet, med tonvikt på deras förfäder och deras miljöer. För mig ger det ofta rörande inblickar i hur dessa sentida ättlingar känner så starkt för sina ursprung, och att ju mera de får veta, desto starkare blir deras känslor. Jag gissar att de som ser programmen också blir berörda, eftersom de flesta svenskar har någon i sin släkt som utvandrat, och ibland kommit tillbaka också. För att känna oss själva är det värdefullt att få känna vår bakgrund, vilka liv våra förfäder levde, hur de som utvandrat levde och hur liv och samhällen utvecklats. Och att det inte bara är tiden som gör att vi utvecklats åt olika håll, det är också hur samhället utvecklats olika i olika länder.
För min del har programmen fördjupat kunskapen (trots att han berättade mycket) om min sedan länge avlidne fars liv gestaltat sig, både hans tid i Canada, i USA och i Sverige. Hur hans frihetskänsla, solidaritet med sämre ställda och hur fördomsfritt han såg på människor med olika ursprung, och även hur väldigt jämställd han var, för sin tid, hans respekt för kvinnor etc.

Allt för Sverige är ett underhållningsprogram, där de lekfulla tävlingarna visserligen är "blodigt" allvar för deltagarna, men ska ge just en lekfull, underhållning samtidigt som de faktiskt ger en del kunskap. Det är intressant att deltagarna, trots tävlingarna, får en stark känsla av gemenskap - och som tittare känner man sympati för i stort sett alla. Man unnar var och en att vinna.

Byes, bye Sverige är ett näraliggande program, fastän tvärtom. Det ska, också det lekfullt underhållande, ge en bild av de som utvandrade - inte av deras återvändande efterkommande. Det är också mycket intressant, där både det dokumentärt historiska och det (ibland rätt tramsiga) underhållande pratet kompletterar vartannat. Och tungt blir det ju inte. Även om det i sista avsninttet rätt bra lyftes fram att det gick mycket dåligt för många svenskar i USA, alla blev inte farmare i Minnesota, som Mobergs Karl-Oskar, och inte heller framgångsrika företagare som kunde komma hem och glänsa för den svenska släkten.  Ett exempel, min far försökte skaffa sig en bit jord, enl

Homestead Act. Satt där och spelad fiol julnatten i sin enkla boning. Men så utbröt WW1, och han blev inkallad till militärutbildning, för att efter en tid skeppas över som kanonmat till Europa. Lyckligtvis blev det stillestånd i kriget innan hans utbildning var klar. Annars hade jag inte blivit till.
Men, sin mark, sitt Homestead, förlorande han ju p g a frånvaron för den amerikanska "lumpen".

De som inte lyckades så väl, de skrev inga skrytsamma brev till Sverige. Att Ola Larsmo fick visa och berätta om Swede Hollow lyfte programmet. Det var inget trams, bara nakna fakta. Sweden Hollow borde alla läsa, både de med förfäder som utvandrade till USA, och de (få) som inte har det.

Det sitter i väggarna avslutade säsongen med ett program från Västerbottensostens hemland. Det är inte primärt ett program fokuserat på släktforskning utan på gamla hus historia. Vilket också är intressant, och självklart också är relaterat till vilka människor som bott där. Skiftet i ägandet ger historien olika riktning. Där kan både kungar, adelsmän, bönder och pigor - och fängelsekunder komma med i berättelsen. Banamord, svårartad alkoholism, företagsamhet och hårt arbe, och hur gammalt skrock uppstått, fattiga och rika, fester i slott och grå vardag, huller om buller - som verkligheten varit - och är.

Jag gillar dessa program. Även om jag kan uppskatta mera "seriöst" upplagda dokumentärer i Kunskapskanalen också - eller i tv2.

OBS. Homesteadbilden är tagen från Wikipedia. Jag hoppas att min fars bostad var något bättre...  men har ingen bild av den.

Vilken värld vill Du ha? Om den nakna terrorn och hoten emot rättssäkerhet och demokrati

Det som byggts upp med tålamod kan raseras på ögonblick.
  Så lyder rubriken till en DN-artikel, av Ola Larsmo,  jag vill "rädda". 

PUBLICERAD i DN  2016-12-03

Under de senaste månadernas politiska tumult har några klassiska strofer av William Butler Yeats fått ny och dramatisk aktualitet. Ola Larsmo återvänder till en profetisk dikt.

Things fall apart, the center cannot hold” – det är nog de mest kända versraderna i hela William Butler Yeats författarskap. Det senaste året har de med ens blivit den mest citerade diktstrofen på sociala medier. En dikt från 1919 används överallt som samtidskommentar. I en artikel i Wall Street Journal (23/8) räknar Ed Ballard med hjälp av databasen Factiva ut att citat ur dikten nått verkliga spikar i alla slags medier under 2016; i samband med terrorattackerna i Paris och Bryssel, men också efter Brexit-resultatet. Och återigen dagarna efter Trumps valseger. Inte minst raderna ”de bästa saknar övertygelse” återkommer som en refräng. Dikten tycks ha blivit en fixeringsbild för ett internationellt stämningsläge.

Det är ju inte svårt att förstå varför. De som använder strofen ”Things fall apart, the center cannot hold” syftar oftast på sönderfallet av demokratiska institutioner som det tagit decennier eller ett århundrade att bygga upp, och vi ska återkomma till det. Men det finns också anledning att påminna sig hur Yeats själv tänkte.

”Auld Willie” var vid den tid han skrev ”Återkomsten” djupt inne i en ockult, teosofisk världsbild där man lekte med tankar på alltings upprepning och tyckte sig se hur dunkla, andliga krafter styrde världen. Trots sin närhet till radikala nationalistiska kretsar på Irland betraktades Yeats av dem på grund av sin flummighet som politisk idiot – vilket inte hindrar att han formulerade några av de starkaste lyriska kommentarerna till frigörelsen från Storbritannien, som i ”Easter 1916”, efter påskupproret, med raderna om att ”A terrible beauty is born”.

”Återkomsten” är skriven 1919 under det irländska terrorkriget mot kolonialmakten. Den nya fristaten Irland kommer inom några år i sin tur att rämna i ett inbördeskrig vars följder först nu kanske håller på att läka ut (om inte Brexit ställer saker på ända). Irlands frigörelse från Storbritannien blev samtidigt ett första steg i koloniernas stegvisa väg mot självständighet – vilket också är en sida av att ”the center cannot hold”. Yeats värld präglades av ett sönderfall av gamla ordningar, men också av ett hopp om en ny frihetlig demokrati på väg att ta form – som motsatsen till den auktoritära nationalism som blev fascismen: två svar på den gamla världens upplösning som vart och ett utesluter varandra. Många saker blir möjliga, auktoritära såväl som frihetliga, våldet såväl som det fredliga samförståndet.

Nej, vi lever inte i en parallell situation till den ockulte Yeats. Inbördeskrigen pågår förvisso i Syrien, Irak, Afghani­stan – och påverkar hela världsordningen. Men den som i dag läser dikten och känner en kall kåre av igenkännande längs ryggraden tänker på andra centrum som brister: demokratiska institutioner som mödosamt snickrats ihop och som i dag ifrågasätts då ett mycket stort antal väljare, med rätta eller felaktigt, menar att de inte längre levererar välstånd och grundläggande trygghet. EU brast under flyktingvågen; alla länder ville ha medlemskapets fördelar, men helst inget annat. FN, som bedriver ett fullständigt nödvändigt underhållsarbete världen över, utan vilket hundra­tusentals människor skulle gå under, tappar i förtroende och skakas av trovärdighetskriser. Och så vidare in i de nationella parlamenten. Vem levererar stabilitet?

Utvecklingen öppnar i dag dörren för samma slags höger­populister och öppna fascister som decennierna efter första världskriget utnyttjade nyfattigdom och rädsla för att bekämpa den demokrati som då trots allt segrade i länder som USA och Sverige – och förlorade i Spanien, Tyskland och Italien. Men de som i dag läser Yeats med oro ser sig om utan att finna någon Franklin D Roosevelt, Aristide Briand eller Per Albin Hansson – och ser en brist på övertygelse och trovärdighet hos de politiska rörelser de representerade och som tydligt och trovärdigt stakade ut en demokratisk väg till stabilitet för folkflertalet. Rädslan är det största hotet, som Roosevelt sade, och många människor tycker sig i dag ha anledning att vara rädda och känner sig avskurna från det framsteg och löfte om ett friare, tryggare liv som en gång var demokratins levande löfte. ”De bästa saknar all övertygelse/de sämsta fylls av intensiv passion.”

Det är också alltför lätt att låta sig förföras av Yeats dikt. Ingenting upprepar sig. Men det som tålmodigt byggts upp raseras mycket lätt.

Åren efter andra världskriget var tiden efter Förintelsen och Stalingrad, efter folkmorden och slakten på slagfälten. I en lucka i tiden mellan Nürnbergrättegångarna och den kommunistiska Pragkuppen 1948 (då kalla kriget var en realitet) skymtade tanken på en värld byggd på internationella principer om rättvisa. I Paris snickrade det rebootade FN på en deklaration om mänskliga rättigheter. Samma FN antog en deklaration om folkmord som ett brott. Ett arbete som Elisabeth Åsbrink skildrat i boken ”1947”.

Något liknande skedde också under åren 1989–2001, mellan murens fall och 11 september. En lucka uppstod där ett internationellt regelverk skymtade som en möjlighet, en idé om konkret rättvisa – som tog form i Krigsförbrytar­tribunalen, Sanningskommissionen i Johannesburg eller de internationella tribunalerna i Rwanda. Rättvisan som praktisk möjlighet – eller var det egentligen, med Yeats ord, bara ”oskuldens ceremonier”?

11 september och det efterföljande ”kriget mot terrorismen” ändrade allt detta. Det går inte att bortse från följderna av att demokratiska stater upphävde internationella juridiska regelverk, och följderna i Guantánamo eller på landningsbanan i Bromma. Genèvekonventionen ifrågasattes öppet. (Och terrorismen då? Varför nämner du inte terrorismen, pk-jävel? Därför att den moderna demokratins redskap från början smiddes för att besegra den nakna terrorn, utan att man skulle bli en spegelbild av sin fiende. Terrorismens syfte är att underminera rättsstaten och den lyckas alltför ofta.)

De flesta kan nog, utan att förfalla till förenklingar, se sambandet mellan den på falska grunder orkestrerade invasionen av Irak och dagens politiska moras. Och allt färre statsöverhuvuden, från Putin till Erdogan, tycker sig längre behöva bry sig om så kallade internationella principer och överenskommelser. Och vilken ”best som släpar sig mot Betlehem för att födas” vet alla som vågar tänka så långt.
Nästa ”centrum” som riskerar att brista är den sedan 1948 etablerade tanken på övergripande rättigheter: de principer som länkar samman världen till ett samhälle. Vid det sam­europeiska ultranationalistmötet på Grand Hôtel, arrangerat av Sverigedemokraterna, formulerades en tanke vi snart får höra igen – en tanke central för den svarta international som vuxit fram. ”Mänskliga rättigheter” är i själva verket ett hot mot ”medborgerliga rättigheter”. De idéer som värkte fram i Paris 1947–48, i ett långsamt samtal över kulturgränser om en gemensam värdegrund för ett internationellt samfund, är vad svarthögern nu urskilt som måltavla. Tror du på gemensamma idéer om människovärde förnekar du samtidigt fattigpensionärens rättigheter här och nu. Så formuleras argumentet redan på de vanliga webbsajterna.

Det är nog ingen slump att angreppet riktar sig mot just dessa idéer om gemensamma demokratiska värden som förenar oss alla. De var kärnan i den vision som Franklin D Roosevelt höll upp för det samhällsbygge som höll fascismen borta från USA – och som påverkade även svenska socialdemokrater och socialliberaler mer än vi förstår. I sitt ”State of the union”-tal 1941 slog han fast de ”fyra friheter” ”människor överallt, i hela världen” skulle erkännas efter andra världskriget: mötes- och yttrandefrihet, religions­frihet, frihet från svält – och frihet från rädsla. Det sista kan lika gärna översättas som det ofta förlöjligade begreppet ”trygghet”. Det var tankar som fann sin väg in i arbetet med FN:s deklaration. Därför att detta är vad människor behöver. Vi kommer att vända oss till dem som vi tror kan leverera det. I allra värsta fall till dem som vill motsatsen och har just skräcken och lögnen som sin politiska livsluft.

Men man måste lyfta blicken från Yeats hypnotiska dikt och påminna sig att vi inte lever i hans eviga upprepning. Världen blir vad vi gör den till, inte som andeväsen ordnar den. Och sluta vara så förbannat rädd. Vilken värld vill du ha? En med eller utan mänskliga rättigheter? Inget är förutbestämt. Tänker du låta den där besten komma fram till Betlehem?

Ola Larsmo är författare, ordförande i Svenska PEN och medarbetare i DN. Hans senaste roman är ”Swede Hollow” (Albert Bonniers förlag).
---
Klickar ni på länken i rubriken i denna text så får ni (kanske, om den ligger kvar,) även den dikt av William Butler Yeats som inleder Larsmos artikel.

Amerika och Sverige, viktig gemensam historia (+Tillägg)

Det är märkligt hur tankebanorna kan gå. Eller kanske inte så underligt.
Jag skrev för tre veckor sedan att jag (genom Olle Wästbergs månadsbrev) fick upp ögonen för boken Swede Hollow (Ola Larsmo, Albert Bonniers). Beställde den omedelbart och hade den i handen en vecka senare, och började läsa. Intensivt.
Samtidigt pågår ju dels en intensiv debatt om invandring - och i USA "vinner" Donad Trump på ett förvirrad populistiskt program (?) presidentvalet, dvs valet om elektorsröster, där kärnan är invandrarfientlighet, främlingsrädsla, protektionism, isolering av USA från omvärlden mixat med "löften" om att fixa jobben. Man tar sig för pannan och undrar om USA glömt sin historia.

Och jag undrar om svenskarna glömt hur deras förfäder och -mödrar i stora skaror flydde Sverige i hopp om att skapa sig en bättre framtid i Amerika. En av de som for var, som framgår av min länkade text, min far.

I nutidsdebatten om USA-valet hittar jag på Facebook en text där en senator Elizabeth Warren ställer ett antal skarpa frågor till Trump och  ställer honom mot väggen för redan brutna vallöften "Baserat på offentliga rapporter, omfattar ditt övergångsteam och ditt potentiella kabinett över tjugo personer från Wall Streeteliten, industriinsiders och lobbyister, vilka kan fatta beslut med stora konsekvenser för sina kunder eller arbetsgivare. De omfattar bland många andra, en tidigare Goldman Sachs chef, som ryktas bli en handplockad finansminister; en betald konsult för Verizon, som fattar viktiga beslut på din administrations Federal Communication Commission; en "top lobbyist" vars företag lobbade på uppdrag i frågor angående Trans-Pacific Partnership och som nu formar ditt Arbetsdepartment och en förnekare av klimatförändringar, av oljeindustrin betald tankesmedjaanställd, som leder ditt miljölags övergång".  Mycket skarpa frågor som knappast torde få något tillfredställande svar.
Hos mig uppstår dessutom frågan om hon kan vara släkt med den avlidne Earl Warren, bl a domare i Högsta domstolen i USA, liberal republikan som aktivt bekämpade segregrationen och ö h t syns ha varit en viktig liberal kraft. En man vars namn jag minns från min ungdom. Jag googlar honom, nej Elizabeth och Earl är inte släkt. 
Men hittar några fakta om honom som gör mig intresserad. Bland annat hans födelseår, 1891. Det är samma födelseår som min far hade.
Earl Warren var son till en norsk far/immigrant (Varren) och en svensk mor. Han föddes i Los Angeles, Californien och arbetade som ung som järnvägsarbetare (liksom fadern och många av de fattiga svenska invandrarna som hamnade i Swede Hallow). Inte ett statusjobb precis, men tung och hårt. Hans far mördades under ett rån.
I Wikipedia ser jag också ett foto på Earl W som ung officer, 1918. I den enkla uniformen ser jag likheter mellan honom och min far. Och erinrar mig att precis den tiden var också min far inkallad till militärtjänst (-utbildning) också i Californien. Det är ju helt möjligt att Earl Warren och min far stötte på varandra under militärutbildningen...  Men i och med fredsstilleståndet så slapp båda att skeppas över till Europa.  P g a militärutbildningen så blev min far av med sitt "homestead" - och Earl W återgick till sin akademiska karriär (juridiken), som i sinom tid resulterade i att han blev guvernör i Californien och domare i Högsta Domstolen.
Samtida, med enkelt ursprung, något år geografiskt på samma plats. Och med vissa "vibbar" som får mig att tänka på Swede Hallow. 

Min far nämnde St Paul, Minnesota. Men jag kan inte direkt erinra mig att han sagt något om att han hamnade i Swede Hallow, eller ens kände till det. Trots att hans tid i USA sammanfaller med den tid så de tyngsta kapitlen i boken utspelar sig. Och boken omfattar, med korta bilder, ju flera decennier även efter 1890-1920-talen. Förutom det min far berättade så kommer mina ungdomsårs kunskaper om ut- och invandringen av förstås Vilhem Mobergs böcker (som mina föräldrar tyckte jag var för ung för att läsa), där jag faktiskt fick en av volymerna som skolpremie, plus de berättelser som då spreds i svensk press om företrädesvis farmgångsrika svenskamerikaner.  Men numera vet vi ju att alla verkligen inte skar guld med täljknivar, utan levde hårda liv.  Det bör vi bör känna till.

En del återvände till Sverige efter några år, andra aldrig, och många lämnade rätt få spår efter sig. Ola Larsmo har gjort en viktig insats som lyckats gräva fram även hur dessa levde - och dog.
Praktiskt taget alla har vi väl någon slags relation till utvandringen och de utvandrades historia. Läs därför boken. Möjligen kan den ge lite relief till och förståelse också för dagens migrationsrörelser.
---
Tillägg, betr Swede Hollow.
Svenska dalen kallades det. Men läser man boken och studerar kartbilden (stadskartan) som finns på omslaget så känns det riktigare att kalla det Svenskhålet. Varför? Ja, som jag uppfattar det så var/är det ett hål, inte ravin, där de fattigaste hamnade - och där många (de flesta?) förblev i hela sina liv. Ett gytter av träskjul, en del visserligen nödtorftigt förbättrade om den/de som bodde där hade möjlighet till det. Inga egentliga gator, en farlig stig upp till den riktiga staden, alternativt genom en trång, farlig tågtunnel. Och en plats, närmast avstjälpningsplats, inte bara för svenska invandrare, även om de utgjorde en stor del, utan också för irländare och italienare m fl.
Boken handlar om en familj, plus några i deras närhet. Från ankomsten sent 1890-tal och i princip till ca 1930, men med ögonblicksbilder med något decenniums skillnad. Korta, gripande, belysande.
Handlar om vardagen, livet, det mödosamma, hårda. Om stark kärlek, ofta en kärlek som inte hade ord. Om förödande kärlek, som leder till uppoffringar av skilda slag - och fördärv. Också om brott och straff. Där straffen ofta var kallhamrat grymma - och där brotten också kunde vara grymma, men inte alltid skulle betraktas som allvarliga sedda med dagens ögon. Om fördomar, om hur lynchningsstämning piskas upp. Om stolthet - "fattig men stolt". Om vänskap. Om en tid och en utveckling där människorna, speciellt de som kommit ett halvt trappsteg upp, kände en kluvenhet inför sin bakgrund, sin historia.
Ja, läs boken.